Debatten om judisk omskärelse visar att judisk diaspora behöver vänner



Ronie Berggren om varför den senaste debatten om judisk omskärelse visar att judisk diaspora behöver vänner som likt USA:s president Donald Trump kan påminna om varför det är av högsta vikt för Europas politiska partier att värna judars rätt till sin mest centrala tradition; brit milah, omskärelsen av pojkar på åttonde dagen.
——–

En debatt har blossat upp om manlig omskärelse efter att Centern på sin partistämma i Karlstad i slutet av september 2019 beslöt att verka för ett förbud av omskärelse av pojkar, såvida det inte finns specifika medicinska grunder för ett sådant ingrepp.

Inom judendom och islam är omskärelse av pojkar utbredd. Och inom judendomen är omskärelse av pojkar på åttonde dagen efter barnets födelse en central del av religionen.

Ett förbud mot denna praxis, menade dess försvarare, var en attack mot religionsfriheten. Ett försvar av om omskärelsen, menade de hätskaste kritikerna, var att försvara barnövergrepp och frånta barn sina individuella rättigheter.

Konservatism behövs för att möta liberalismens schizofreni

Därtill kunde inom Centern en slags liberal schizofreni skönjas. Där partistämman med det individuella barnet som utgångspunkt ville förbjuda medan partistyrelsen med avstamp i religionsfriheten inte ville förbjuda.

Centerns partiledare Annie Lööf – som när hon var ny riksdagsledamot 2007 själv förespråkat ett förbud mot manlig omskärelse – hade nu ändrat sig och sa om partiets beslut:

– Jag förstår stämmans beslut när man ser det från ett barns eller integritetsperspektiv. Men det handlar också om religionsfriheten som vi värnar högt, sa hon till SVT.

– Jag beklagar det här beslutet som stämman har fattat.

Annie Lööfs förändrade inställning beror med stor sannolikhet på större insikter i ämnet. Att frågan inte alls är så svartvit som förbudsivrarna vill göra gällande.

Men Annie Lööf rör sig på minerad mark. Det går nämligen att vara emot förbud av manlig omskärelse av rätt och av fel anledningar.

Om man av fel anledningar är emot förbud, och således tolererar manlig omskärelse, så finns risken att man hamnar i en farlig ideologisk nedförsbacke där man kompromissar också med andra vedervärdiga religiösa sedvänjor som går stick i stäv med västerländska värderingar; slöjor på barn, tvångsgifte och ja, kvinnlig könsstympning.

Det är en slippery-slope som liberaler har störst risk att hamna i eftersom deras ideologi inte har några inbyggda bromsar; full frihet för alla fria individer, och förbud mot allt som inkräktar på fria individers frihet. Något som om det kombineras med den vänsterakademiska post-kolonialismens teorier om västerländsk historia som roten till alla onda ting, öppnar dörrarna för en farligt värderelativism som riskerar att öppna dörrarna för alla förtryckande sedvänjor som i sig går emot liberalismens idé om just individens frihet och självbestämmande.

Därför räcker den schizofrena liberalismen inte till, det behövs också ett konservativt perspektiv på denna fråga. Och det är det konservativa perspektivet som jag här tänker presentera.

I debatten som följde på Centerns beslut fanns försvarare av manlig omskärelse, men de stora dreven, i synnerhet i sociala medier, var utifrån den gemene svenskens instinktiva syn på saken, kritiska.

Låt mig därför, för att parafrasera aposteln Paulus ”tala som en grek inför grekerna”. Jag är också kritisk, och det utifrån den västerländska världens starkaste anti-tes till judisk omskärelse – kristendomen.

Den stora skiljefrågan mellan judendomen och kristendomen för tvåtusen år sedan och än idag, är synen på omskärelsen. Med en judisk religion som har omskärelsen som en central grund för sin tro och en kristen religion som har avståndstagandet från omskärelsen som en central grund för sin.

Det är denna kritiska utgångspunkt som föranleder såväl ett konservativt perspektiv på frågan som ett försvar av rätten till judisk omskärelse.

Låt mig förklara.

Guds förbund med Abraham – omskärelsens grund

Både judendomen och kristendomen tar sin avstamp i Abraham. En man som levde i Mesopotamien för cirka 4 000 år sedan, och som skilde sig från den övriga mänskligheten genom att lyssna till rösten och kallet från Skaparen, den ende sanne guden, som de omgivande folken glömt bort. I Första Moseboks tolfte kapitel beskrivs hur Gud kallar på Abraham, som då hette Abram, som hörsammar:

Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.”

För sin tro lovar Gud att göra Abrahams efterkomma till ett stort folk i evig tid. Gud sluter förbund med Abraham och hans efterkommande, där tecknet på förbundet var omskärelsen. I Första Moseboks sjuttonde kapitel finns berättelsen:

När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik.” Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: ”Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund: jag skall vara din Gud och dina ättlingars Gud. Jag skall ge dig och dina ättlingar det land där du nu bor som främling, hela Kanaan, som egendom för all framtid. Och jag skall vara deras Gud.”

Vidare sade Gud till Abraham: ”Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled. Förbundet mellan mig och er och dina ättlingar skall ni hålla på detta sätt: ni skall låta omskära alla av manligt kön. Ni skall skära bort förhuden, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er. Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled, också slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt av någon utlänning, sådana som inte är av din släkt. De skall omskäras, både slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt. Så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund.”

Det här är startpunkten för det judiska folket. Vars vidare utveckling och historia beskrivs genom hela Gamla testamentet övriga fortsättning. Gamla testamentet är berättelsen om det judiska folkets urhistoria och historia fram tills något århundrade före vår tideräkning.

Det är en berättelse om ett folk vars identitet kännetecknas av förbundet med den ende sanne guden, ett förbund vars sigill från första början knöts till omskärelsen av pojkar på åttonde dagen.

Därför är omskärelsen, brit mila, en av judendomens mest centrala riter. Omskärelse av pojkar praktiseras även på andra håll men ingenstans är den så central som inom just judendomen.

Kristendomen – den judiska omskärelsens anti-tes

Kristendomens historia är fortsättningen på judendomens historia och börjar i Nya testamentet. Det är berättelsen om Jesus från Nasaret, en judisk pojke som likt alla andra judiska pojkar omskars på åttonde dagen. Lukasevangeliets andra kapitel berättar:

När åtta dagar hade gått och man skulle omskära pojken fick han namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom innan hans mor blev havande.

Den ursprungliga förbundstanken var mellan Gud och det judiska folket. Ett förbund i vilket judarna tack vare Abrahams tro fått förmån och möjlighet att lära känna dene ende sanne guden, den gud som alla andra folk ringaktat och glömt bort.

Jesus var jude, och betonade i samtal med en samaritisk kvinna att ”frälsningen kommer från judarna”. (Johannes 4:21)

Men frälsningen, välsignelsen i kontakten med den ende sanne guden, stannade inte hos judarna. Den skulle komma alla folk till del. Det var det centrala i Jesu budskap. Gud skulle sluta ett nytt förbund, inte bara med judarna utan med alla som ville.

Det förbundet kunde man ingå i utan att låta omskära sig. Det ingicks genom tron. I den kristna teologin genom tron på Jesus Kristus, Guds enfödde son, som i sin egen kropp tog hela mänsklighetens synd på sig när han dog på ett kors. Genom tron på honom följer syndernas förlåtelse och vägen till den ende sanne guden öppnas på riktigt. Inte bara för de omskurna, utan för alla som likt trons fader Abraham i sitt inre hörsammade den gudomliga rösten.

Tron på Jesus ersätter omskärelsen. Det är kristendomens centrala budskap. Mest konkret beskrivs detta av aposteln Paulus i Romarbrevet 2:

Ty jude är man inte till det yttre, och omskärelsen är inte det som syns utanpå kroppen. Jude är man i sitt inre, och omskuren är den som är det i sitt hjärta, i ande och inte efter bokstaven. Han får sitt beröm av Gud, inte av människor.

Och i Kolosserbrevet skriver Paulus om de icke-judar som kom till tro på Jesus:

Och ni, som var döda genom era överträdelser och ert oomskurna tillstånd, er har Gud gjort levande tillsammans med Kristus, i och med att han förlät oss alla våra överträdelser

Vid omskärelsen gick en drastisk skiljelinje mellan judendom och kristendom, en skiljelinje mellan det Gamla testamentet (det gamla förbundet) och det som kristna menade var det Nya testamentet (det nya förbundet) mellan Gud och människa.

Något som med tiden ledde till en nästan tvåtusenårig konflikt mellan judar och kristna. I den kristna urhistorien så blev Jesu lärjungar förföljda och dödade av judarna. När Israel förgjordes av romarna och judarna skickades ut i en diaspora i det romerska riket som parallellt kristnades, så skedde det omvända. Judarna började förföljas av kristna, något vi strax ska stifta ytterligare bekantskap med.

Det uråldriga kriget mot den judiska identiteten

Omskärelsen på åttonde dagen är som påvisats central för judisk identitet. Därför har det judiska folkets fiender alltid angripit omskärelsen.

En av de judiska folkets främsta fiender var den grekiske fältherren Antiochos IV Epifanes, en av Alexander den Stores främste generaler som 168 före Kristus erövrade judarnas områden och önskade avskaffa den judiska monoteismen till förmån för den grekiska hellenismen. Epifanes skändade det judiska templet i Jerusalem och tillägnade det till Zeus. Judiska mödrar som låtit omskära sina barn paraderades runt i Jerusalem med barnen knutna kring brösten, för att slutligen dödas genom att knuffas ner för Jerusalems murar.

167 f Kr gjorde judarna uppror mot den grekiske härskaren under ledning av Judas Mackabaios. Ett uppror som skapade en temporär frihet tills dess att ett nytt imperium skulle resa sig ett århundrade senare – romarna, som skulle kalla den judiska provinsen för Judéen.

I romarriket försökte de judiska zeloterna på 60-talet efter Kristus göra uppror mot romarna, vilket resulterade i att Jerusalem förstördes år 70 och att templet brändes ner. År 117 blev Hadrianus romersk kejsare. Denne förbjöd judisk omskärelse, som han betraktade som stympning, och halshögg dem som ertappades med att omskära sina barn. Ett nytt judisk uppror följde år 132 lett av Simeon Bar Koseva, som hävdade sig vara Messias, den som skulle frälsa det judiska folket. Upproret krossades 135 och romarna visade denna gång inget förbarmande. Judar såldes som slavar, förbjöds praktisera tron eller läsa toran och judar portades från att besöka det förstörda Jerusalem.

Den judiska tempelkulten var nu över och av de två judiska partier som dominerat under den romerska eran sadukéerna med sin betoning av rit och tempelkult och fariséerna med sin betoning av teologi och muntlig tradition, så överlevde bara fariseerna vars betydelse för det som sedan utvecklades till den judiska förskingringens (diasporans) rabbinska tradition.

Romarriket kristnades och föll så småningom, men fientligheten mot de judiska folk som omskar bestod i Europa.

När visigoterna i det nuvarande Spanien på 400- och 500-talet hade blivit kristna så infördes hårda anti-judiska lagar där omskärelse förbjöds. När muslimerna invaderade Spanien ett dryga århundrade senare ställde sig judarna på muslimernas sida och vaktade de erövrade kristna städerna så att islams jihad-härar kunde fortsätta sina räder. Det stärkte förstås de kristnas avsky mot judar vilket senare skulle få stora konsekvenser i det katolska Spanien när de katolska monarkerna på 1400-talet återerövrade landet och fördrev såväl muslimer som judar.

Parallellt med förföljelsen utvecklades också den judiska teologin kring omskärelsen. Omskärelsen hade alltid varit en del av judisk historia, men gavs under medeltidens förföljelse djupare teologisk mening. Somliga argumenterade för att omskärelsen inte bara var ett förbundstecken utan också ett sätt minska lusta; en teologi som delvis utvecklades för att kontra kristnas anklagelser om att judar förde omoraliskt sexuellt leverne. Teologi utvecklades också om omskärelsen som en mystisk religiös ritual där fadern som omskar sin son betraktades som en överstepräst och omskärelsen som ett sätt att nå den gudomliga närvaron shekhinah. Den judiske 1600-talsfilosofen Isaac Cardoso argumenterade för att frälsning inte kunde ske omskärelsen förutan (en helt motsatt inställning till den kristna). I takt med ökad förföljelse så stärktes den judiska identiteten och omskärelsens betydelse växte.

Den nederländske filosofen Baruch Spinoza (1632-1677), som blev en av upplysningens viktiga tänkare och själv hade judiskt påbrå, men var kritisk till sin tro och till bibeln och blev därför utesluten ur den judiska gemenskapen, reflekterade likväl över sitt folks existens och skrev i sin bok ”Treatise on Theology and Politics” år 1670:

What about the fact that they have survived for so many years, in spite of being scattered and without a State of their own? That’s not surprising, given that they have kept themselves so thoroughly apart from all the nations, and they have drawn the hatred of all men against themselves, not only by having external rites that are contrary to the rites of the other nations, but also by the sign of circumcision, which they religiously maintain … the sign of circumcision is so important in this matter of Jewish identity that I’m convinced that this one thing will preserve the Jewish nation for ever.

Upplysning och judisk reform

Men judendomen påverkades också av den upplysning som under 1700-talet följde. Dessförinnan hade judarna ända sedan romarna förgjort Israel och fördrivit dem 1600 år tidigare till stor del levt parallella liv. Ovälkomna i sina kristna majoritetssamhällen höll de i sin enskildhet fast vid sin identitet. Israel hade måhända tagits ifrån dem, men genom sin gemenskap och sin gemsamma tro på toran och talmud, så så kunde de i sin isolation ändå bära Israel med sig i sina hjärtan.

Men upplysningen bringade tolerans av ett helt nytt slag.

Ett för judarna ironiskt dilemma uppstod: nu var det inte längre omgivningen som stod i vägen för judars utveckling utan den rabbinska judendomen med dess otaliga variationer av levnadsregler som fungerat väl när judarna levt i separata parallellsamhällen men som inte fungerade i kombination med livet i en modern omvärld.

Men judarna ville integreras och teologin reformerades. Olika skolbildningar utkristalliserades snabbt under denna period.

Reformjudendomen, eller liberal judendom ville anpassa judendomen efter den europeiska moderniteten. 1818 grundades en reformjudisk synagoga i Hamburg där gudstjänster hölls på tyska istället för på hebreiska och där män och kvinnor fick sitta tillsammans. Musik infördes för att gudstjänsten skulle likna moderna protestantiska gudstjänster och rabbinerna ansåg man behövde förstå även sekulära ämnen, inte bara judisk teologi.

Reformjudendomen betonade vikten av assimilering. En av dess främsta förespråkare, Abraham Gieger (1810-1874) menade att judar måste börja tala sina nationella modersmål, i hans fall tyska, snarare än hebreiska. Messias-tanken omvandlades från tron på en frälsare som skulle upprätta det israeliska riket till tron på en tidsålder. Han menade också att de specifika judiska levnadsreglerna från rabbinska eran behövde utvecklas: det var de etiska principerna bakom reglerna som var av vikt, inte reglerna i sig.

Konservativ judendom var en annan inriktning, som ville brygga gapet mellan den gamla rabbinska judendomen och reformjudendomen. Man ville behålla den rabbinska traditionen men ansåg att denna behövde kombineras med den moderna vetenskapen. Zacharias Frankel (1801-75) var en av den konservativa judendomens viktigaste personligheter.

Rekonstruktionistisk judendom var en annan gren som uppkom på 1900-talet utvecklad av Mordecai Kaplan (1881-1983) som betonade judisk kultur och tradition inte för dess gudomliga inspiration utan för dess betydelse för den judiska identiteten i diasporan.

Ortodox judendom var den förgrening som ville värna den ursprungliga tron. Dess grundare Samson Raphael Hirsch (1808-88) var en skarp kritiker till reformjudendomen. Judendomen var sann, toran hade dikterats till Mose av Gud och även den muntliga rabbinska traditionen hade gudomligt ursprung. Som god jude behövde man följa lagen eftersom den var gudomlig.

Ortodoxa hade stora likheter med den rabbinska medeltida judendomen, men samtidigt som judendomen var det övergripande så bejakade man individualism och betonade vikten av att skaffa sig sekulär utbildning och privat yrkesliv och man kunde även klä sig hur man ville (den ortodoxa judendomen blev senare den moderna staten Israels statsreligion).

Ultraortodoxa var en annan gren. En förgrening som ville leva kvar separerade från omvärlden och inte anpassa sig eftersom toran och den påföljande traditionen var gudomlig.

Dessa förgreningar var 1800-talets omfattande och viktiga utveckling under det århundrade när judar välkomnades in i sina omgivande länder.

Det katastrofala 1900-talet

Judarna hade fått möjligheter som de under 1800-talet hade bejakat till fullo. Judar var framgångsrika, bidrog till europeiskt liv, kultur och politik. Att vara jude och europé samtidigt var inte längre någon motsättning.

1900-talet skulle däremot bli en katastrof.

1894 hölls den omtalade rättegången i Frankrike mot den judiske kaptenen Dreyfuss, som anklagades och felaktigt dömdes för landsförräderi.

Det ledde till två parallella rörelser. Trots att domen var falsk och Dreyfuss sedan fick upprättelse, så hade judarna dragits i smutsen. Europas historiska antisemitism kom i snabb takt tillbaka och judarna började återigen betraktas med skepsis.

Detta i sin tur väckte en judisk sionism till liv. Idén om att det kanske ändå inte räckte med att ”bära Israel inom sig” utan att en judisk stat, ett nytt Israel, behövdes för att judarna skulle få en fristad. Att tolereras i Europa var svårt, även för den reformerade juden.

Men det skulle bli ännu värre.

Modernismen under 1900-talet förde också med sig två för judisk del hårda sekulära och totalitära ideologier: nazismen och kommunismen.

Nazityskland

Nazityskland, antisemitismen, retoriken, kristallnatten och förintelsen med dess 6 miljoner industriellt mördade judar, är alla välkända.

Judar som gjort allt för att integreras eller assimileras jagades likväl, nu med andra argument. Vetenskapliga sådana, där judarnas nya fiende betonade genetik och rasläror, och där allt gjordes för att upptäcka om en person var jude eller arier. En metod för att avgöra var att helt enkelt ta reda på om personen ifråga var omskuren, då hade man hittat en jude eftersom omskärelse bland andra där och då var synnerligen ovanligt.

I koncentrationslägren förlorade judarna allt. Men höll fast vid sin identitet. Nazisterna kunde inte ta ifrån dem brit milah. Barn föddes även i lägren och fångar smugglade knivar mellan varandra för att kunna utföra omskärelsen.

Ibland skedde det öppet.

Rabbi Israel Spira (1889 –1989) från Bluzhov, berättar om sin tid vid koncentrationslägret i Janowska. Vid ett tillfälle kom en kvinnlig fånge fram till honom när han arbetade. Hon viskade; ”Rabbi, har du en kniv?” Rabbin trodde att hon skulle ta livet av sig, en vakt såg dem också prata, något som kunde innebära en ögonblicklig avrättning. Vakten kom fram och frågade vad de pratat om. ”Jag bad om en kniv”, svarade kvinnan. Vakten, som också han trodde att hon likt så många andra före henne skulle ta livet av sig, log sadistiskt och gav henne sin egen kniv. Kvinnan tog kniven och sprang snabbt iväg till sin sovplats, där hon lyfte på en filt. Där låg en nyfödd pojke. I en hastig rörelse omskar kvinnan pojken och bad:

”Master of the Universe! Eight days ago you gave me a child. I know that neither I nor he will long survive in this accursed place. But now, when you take him back, you will receive him as a complete Jew.”

Sovjetunionen

I Sovjetunionen tog kommunismen över. En ideologi som inte betonade ras eller genetiskt ursprung och som även judar kunde, och även i stora mängder anslöt sig till, då den till synes lockade med en vetenskaplig modernism som många judar satte sitt hopp till.

Men kommunismen var en hård anti-religiös ideologi som likväl önskade förgöra den judiska identiteten. Sovjetmänniskan, inte juden, var idealet.

Efter att bolsjevikerna genomfört sin revolution 1917 så började man på 1920-talet att stänga ned synagogor och förbjuda toran. De som ertappades med att omskära kunde förlora sina jobb och alla nödvändiga utvägar för att undgå svält. Bara gamla och judiska lärda vågade klä sig judiskt.

International Bris Association berättar om en händelse i staden Gomel 1924. En judisk kommunist som också var högt uppsatt partimedlem upptäckte att hans hustru i hemlighet hade låtit omskära deras son. Han ansökte om skilsmässa och kommunisterna gjorde en stor offentlig tillställning.

Kvinnan anklagades för att ha omskurit pojken, men svarade att hon hade lämnat barnet ensam i huset bara för en stund och att barnet var borta när hon kom tillbaka. Hon sprang då ut på torget i fruktan och ropade, och där hittade hon sina föräldrar, och svärföräldrar. Det var de som hade låtit omskära pojken, hävdade hon.

Barnets mormor tog till orda. Mycket riktigt hade de burit ut pojken på gatan. Men de hade inte omskurit honom. Det hade kommit fram en man till dem helt plötsligt som sett barnet och frågat om de ville att barnet skulle vara en jude? Ja, hade de svarat. Hastigt hade mannen tagit fram en kniv och utfört omskärelsen och sedan försvunnit.

Folket som fanns på plats för att bevittna domen brast ut i skratt.

Domaren ilsknade. Men mormodern sa att de nu var glada, eftersom pojken var en jude precis som domaren själv var, något de kände till. Domaren insåg att han var tvungen att avsluta processen. Han kallade till sig kvinnans make och betonade att denne var en lojal kommunist. Utöver omskärelsen, fanns det några andra skäl för honom att vilja skiljas? Nej, svarade mannen.

Domaren förklarade då att det bästa vore om de inte skildes. Skulden för händelsen låg på deras vidskepliga föräldrar, inte på dem själva.

Mannen och hustrun hade förstås aldrig önskat skilja sig, utan iscensatt hela spektaklet för att kunna omskära sin son utan att riskera att i efterhand bli upptäckta och straffade. Mannen som hade omskurit pojken var heller ingen anonym person från gatan, utan en rabbi, som likt så många andra sovjetiska rabbiner vid den tidpunkten dagligen riskerade sitt liv för att hjälpa judiska föräldrar att omskära sina pojkar, kommunismen till trots. Något som ibland gjordes i frihet och när de inte var fria, gjordes i Gulaglägren.

Judarna ämnade inte låta sig knäckas av sovjetsystemet, men däremot kuvades de hårt under årtiondena som följde.

När muren föll 1989 och Sovjetunionen upplöstes och människor fick frihet att lämna tillvaron bakom järnridån, så emigrerade tusentals judar till USA.

Vuxna judiska män, som inte fått läsa toran och aldrig gått i synagogan, och vars judiska identitet därför borde ha varit mycket försvagad. Men det första de gjorde när de kom till USA var att önska utföra den judiska rit som deras föräldrar inte kunnat utföra på dem i Sovjetunionen – brit milah.

Den 4 mars 1995 så skrev New York Times i en artikel med rubriken: ”Renewing Tradition in a New Land; Immigrant Jews Seek the Bris, the Faith’s Ritual Circumcision”:

From Jerusalem to Los Angeles, the exodus of thousands of Jews from the former Soviet Union has sparked an unprecedented surge in the number of adults seeking circumcisions. In Jewish tradition, the ritual stems from a commandment given by God to Abraham that he circumcise all the males in his household as a sign of his family’s covenant with God.

For many of the immigrants, the ritual has become an emotional rite of passage, marking not only their new life in the West, but also their rediscovery of cultural roots obscured after decades of Soviet repression.

… Rabbi Elijahu Shain, one of just a handful of mohels in the United States who circumcise adults, figures that he alone has circumcised about 8,000 men and boys from the former Soviet Union since the mid-1970’s.

Ett Europa som snabbt glömmer sin historia

Det ni på dessa rader har fått ta del av är judarnas historia, en tro och ett folk förenade med varandra och med historien genom sin religions viktigaste rit — förbundsomskärelsen, instiftad i mötet mellan Gud och den judiska trons fader, Abraham.

Denna rit har stigmatiserat judarna och varit orsak till en omvärld som alltid ifrågasatt, konfronterat och förföljt. Anledningarna har varierat genom tiderna. I vår tid handlar argumenten om individualism och om barns rättigheter, men med samma konsekvens som följd som genom hela historien:

Ett stopp för judendomens viktigaste rit.

I vår tid har en ny snöboll av samma sort börjat sättas i rullning i ett Europa som på kort tid glömt sin egen historia. Låt mig förklara.

Förbudet i tyska Cologne 2012

2012 beslöt en domstol i den tyska staden Cologne att förbjuda omskärelse av pojkar. De som utförde omskärelse skulle kunna åtalas för övergrepp, menade domstolen. Bakgrunden till domen var en omskärelse av en 4-årig muslimsk pojke som gått fel. I en artikel i Mosaic Magazine beskrivs domstolens resonemang:

… the judges declared that the permanent physical alteration of any part of the body infringes a child’s right to decide his beliefs for himself. The verdict against the doctor who had performed the procedure stated that neither the rights of parents nor the right to religious liberty could justify “serious and irreversible interference with physical integrity.” Human-rights advocates, medical associations, and many legal experts in Germany supported the decision.

Det var en omskärelse av en muslimsk pojke. Omskärelser bland muslimer skiljer sig från de klassiska judiska omskärelserna på så vis att de utförs slarvigare eftersom många muslimer är fattiga och inte kan utföra omskärelsen med rätt personal under rätta förhållanden. Men mer om det lite senare.

Förbudet i Cologne 2012 hade kommit till stånd efter en misslyckad muslimsk omskärelse, men förbudet skulle även komma att drabba judar.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel, insåg problemet och var tydlig med att hon helt och hållet motsatte sig förbudet. Tyskland, av alla länder, kunde inte bli det enda landet i världen där judar inte kunde utöva sin tro:

“I do not want Germany to be the only country in the world where Jews cannot practice their rituals. Otherwise we will become a laughing stock,” sa hon och lovade att verka för en lag som garanterade rätten till omskärelse av pojkar.

I december samma år så röstade det tyska parlamentet Bundestag med 434 mot 100 röster för att tillåta omskärelse av pojkar under medicinskt överseende, och i samband med det varnade Angela Merkel återigen för det farliga med att förbjuda detta.

Men domstolens beslut fick konsekvenser i den tysktalande världen. Mosaic Magazine skrev i augusti 2018:

The Cologne ruling produced ripple effects elsewhere in the German-speaking world. In light of it, two hospitals in Switzerland announced that they would temporarily stop performing circumcisions altogether. In Austria, the governor of Vorarlberg province ordered state-run hospitals to cease the procedure except for health reasons until the legal situation was clarified.

Beyond these locales, the episode in Germany marked just another step forward in a growing trend across Northern Europe, where an “intactivist” movement has been gaining momentum.

A 2013 poll in the United Kingdom showed almost two-fifths of the population favoring a ban on non-medical circumcision. A number of other countries have debated outlawing the practice or at least requiring medical supervision of all circumcisions (as Sweden has done since 2001 and Norway since 2014).

Artikeln beskriver också situationen på Island:

More drastically, a bill was introduced this year in Iceland’s parliament not only to ban circumcision on non-medical grounds but to impose a six-year prison term on anyone who removed “part or all of the [child’s] sexual organs.” According to Silja Dögg Gunnarsdóttir, the Progressive-party parliamentarian who introduced the bill, the central issue is “children’s rights, not . . . freedom of belief.”

Vidare förklaras i vilka länder dessa slags kampanjer drivits:

… alongside the efforts to ban circumcision in the name of children’s rights, campaigns have been mounted (successfully in Sweden, Switzerland, Norway, Poland, Denmark, and Iceland, moving forward in Holland and France) to ban kosher and/or halal slaughter in the name of animal rights; to abolish eternal cemeteries (in Belgium and Switzerland) in the name of environmental concerns; and to interfere in the operation of religious schools (in the UK and Belgium) in the name of non-discrimination

Centern och Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet

I inledningen nämndes Centern som helt uppenbart hakat på detta spår. Men dessförinnan gjorde Sverigedemokraterna samma ställningstagande och skrev på sin hemsida den 13 mars 2019:

Omskärelse av pojkar legaliserades 2001 i Sverige och som en följd av detta rekommenderar Socialstyrelsen landets regioner att erbjuda tjänsten som en service för de vårdnadshavare som önskar se sina barn omskurna. I och med att Sverige förbundit sig till barnkonventionen har man också förbundit sig att ”vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa”. Alla barn bör ha rätt till sina egna kroppar och likhet inför lagen. Det är inte värdigt något friskt barn att läggas under kniven med statens samtycke. Icke-medicinsk omskärelse av omyndiga pojkar ska förbjudas.

Och innan Sverigedemokraterna så hade Vänsterparitet redan på sin kongress 2002 yrkat på förbud mot omskärelse av pojkar under 18 år. Och bland Moderaterna i Nyköping lade gruppledaren i staden ett förslag så sent som i början av denna månad om förbud mot all icke medicinskt motiverad omskärelse av barn under 18.

Dessa yttranden är en del av en trend i ett Europa som på kort tid glömt sin judiska historia. Fast glömma är fel ord. Centerstämmans beslut framdriven av dess ungdomsförbund, precis som Vänsterns och Sverigedemokraternas identiska inställning till frågan och det lokala M-utspelet, visar att det inte primärt handlar om glömska utan om en uppväxande politisk generation som inte förstår den västerländska civilisationens grundläggande rötter och historia.

Detta skiljer Europa från USA.

I Västvärlden så har den judiska riten varit mest skyddat i den anglo-saxiska världen. I Storbritannien, men framför allt i USA, där omskärelse i båda länder under lång tid betraktas som status eller ett hälsogivande ingrepp även bland icke-judar, och där USA:s konstitutionellt förankrade religionsfrihet ger föräldrar ett tydligt skydd.

Donald Trump motsätter sig judeutdrivande lagstiftning i Europa

Skillnaden i inställning framkom tydligt när USA:s president Donald Trumps Special Envoy for Monitoring and Combating anti-Semitism, Elan Carr, i maj i år talade på the Conference of European Rabbis i Antwerpen, Belgien. Elan Carr beskrev de hot han och president Trump såg mot judenheten i Europa:

Here in Europe … We have a confluence of sources of anti-Semitic hatred, from the ultra-right ethic supremacist movements to the ultra-left, anti-Israel, anti-Zionist movement, to radical Islam – movements that should hate each other far more than they hate everything else, and then united in this age old sickness of humanity known as anti-Semitism. What president Trump so accurately calls the vile poison of anti-semitism.

We have these disgraceful pieces of legislation that ban ’shechita’ and contemplating banning ’Brit Mila’… well let me tell you what this is, this is nothing other than a forced expulsion of the Jewish communities from the country that adopt this legislation, a forced expulsion – and that’s intolerable.

Förbudsivrarnas argument

De som vill förbjuda judisk omskärelse har i vår tid huvudsakligen tre argument:

* Dels att omskärelsen innebär temporär smärta;

* Därtill att omskärelsen ibland innebär livslånga medicinska komplikationer; 



* Därtill att barnet fråntas sin individuella frihet att själv välja att bli eller att inte bli omskuren. 



Det här är argument som givetvis inte kan avfärdas.

Argumenten är de instinktiva reaktionerna från majoriteten av svenskar som hör talas om riten utan att förstå eller genom att bara förstå selektivt. Jag tänker därför gå igenom kritiken och parallellt ge exempel på hur försvarare av brit mila bemött den. Och slutligen förklara varför jag anser att svaren till kritikerna och den övriga kontexten, räcker för att motsätta sig de krav som nu höjs runtom i Europa på förbud av den judiska omskärelsen.



Smärtan

Att skära i ett barn gör ont. Och görs det inte av medicinska skäl så är smärtan helt överflödig. Det är det första argumentet mot brit mila.

Den vetenskapliga diskussionen har handlat om huruvida- eller i vilken utsträckning ofödda barn kan känna smärta eller ej, och i förhållande till omskärelse på åttonde dagen i vilken mån nyfödda känner smärta.

2012 skrevs boken ”The Circumcision Decision: An Unbiased Guide for Parents” av Susan Terkel och Lorna Greenberg. Susan förespråkar omskärelse medan Lorna motsätter sig. De skrev boken tillsammans för att överbrygga klyftan mellan de bloggar och liknande som bestämt förespråkade omskärelse och dem som lika bestämt var emot. Argumenten från båda sidor var, menade de, ungefär likadana: omskär du är du en ondskefull förälder som plågar ditt barn; omskär du inte är du en ondskefull förälder som avskärmar barnet från dess rötter.

De beskriver i boken hur man i århundraden ansett att såväl ofödda som nyfödda inte varit kapabla att känna smärta, men att en studie från Harvard Medical School-Boston Children’s Hospital 1987 visade att de visste kunde känna sådan. Forskning kring dessa områden har sedan fortsatt. Även den etiska och politiska diskussionen: Känner nyfödda och ofödda smärta så blir det ett argument mot såväl omskärelser som aborter.

På hemsidan skriver http://thecircumcisiondecision.com skriver de:

The conclusion here is that a baby who is undergoing a circumcision without pain relief can, and most likely does, feel pain. Even if he doesn’t cry, he may be traumatized from the pain which may stay with him for life, imbedded deep in his brain. …What is most important to know is that many, if not most, infants can feel pain, and that since adequate pain relief is available, they deserve to have it used on them. That an infant feels no pain is incorrect and should therefore not be used to justify

Judiska församlingen i Stockholm skriver på sin hemsida följande om det:

Det som skärs bort är den yttersta delen av förhuden som täcker ollonet på penis. Vid omskärelsen får pojken alltid två olika sorts smärtlindring. En ”sköld” sätts även över penis så att endast den yttersta huden kan skäras bort. På en åtta dagar gammal pojke rör det sig om en mycket liten del hud. En specialutbildad person, en mohel, genomför ingreppet.

… Det är nästan omöjligt att med säkert säga hur mycket obehag eller smärta spädbarnet upplever vid en judisk omskärelse. Många mohalim vittnar om att barnet ofta börja gråta när blöjan tas bort, dvs. innan brit milan ens har börjat. Många vittnar även om att spädbarn som ammas direkt innan brit mila genast slutar gråta när blöjan sätts tillbaka och barnet läggs i famnen efter ingreppet.

Om det finns minsta risk för pojkens liv eller hälsa skjuts omskärelsen upp, i vissa fall genomförs den inte alls, som t ex i fall där pojken lider av vissa sjukdomar.

Argumentet om smärta är i Sverige ett starkt argument mot omskärelse. Smärtan förnekas inte av dem som omskär idag, även om graden av smärta går att diskutera. Men smärtan anses och bedöms inte vara tillräcklig för att under normala omständigheter avstyra ingreppet. 

Ett ingrepp som inte bara görs av religiösa, utan i synnerhet i USA görs av en bred allmänhet, som anser att omskärelsen har medicinska fördelar.

De medicinska påföljderna

Det vi vet om omskärelsen är att smärtan i sig är temporär. Frågan som följer handlar mer om bestående påföljder. De temporära påföljderna följer när såret läker och risk finns för infektion och urinvägsinfektion. Sköts hygienen på barnet är den risken, enligt författarna till boken, emellertid inte större än hos icke-omskurna.

En mer långsiktig påföljd, menar motståndarna till omskärelse, är en i vuxenlivet dysfunktionell sexualitet.

Här är finns också olika sidor med väldigt olika argument, men inget som entydigt pekar åt vare sig det ena eller andra hållet. Ingenting som antyder att omskurna män har en mer dysfunktionell sexualitet än någon annan.

I miljöer där omskärelse förespråkas så kan betonas att det även gäller i motsatt riktning. Omskärelse har visat sig minska risken för HIV och peniscancer i tredje världen, men det är mer knutet till god hygien än till omskärelsen i sig. Till underlivshygienen, vilket de flesta i västvärlden kan sköta bra också utan omskärelse. 

I Sverige finns, som de politiska utspelen visar, en väldigt sekulär syn på omskärelsen vilket gör att de medicinska riskerna blir uppblåsta. I västerländska länder där omskärelse av pojkar är vanligt, framförallt USA, så betonas inte de nästan obefintliga skräckscenariona utan allmänt vett. På bloggen Urban Mamaz skriver bloggaren följande om ämnet:

Complications due to circumcision are rare but when you notice any of these signs, then you need to see your pediatrician: 
Your baby doesn’t urinate normally 6 to 8 hours after circumcision 
There is persistent bleeding 
Redness around the tip of the penis which gets worse after 3 days

If you choose not to circumcise your baby, then maintaining the cleanliness of the penis is what is most important. You must also teach your son as they grow older how to clean the foreskin every day. 

Circumcision is not a necessity. The decision is up to you.

Barnets rätt att välja

Det tredje huvudsakliga argument som framförs från liberalt håll har emellertid inte med vare sig medicinska påföljder eller föräldrarna att göra, utan att barnet själv fråntas rätten att välja om denne vill bli omskuren eller inte.

De som förespråkar judisk omskärelse håller med om det, men menar att det finns väldigt mycket som ett barn inte får välja; det får inte välja språk, det får inte välja vilka värderingar de ska fostras in i eller vilken religion de ska lära sig. Rabbi Adam J Raskin skrev så här 2012 om invändningen:

The movement to ban circumcision, aself described enlightened secularism, often uses the language of human rights and consent tocondemn circumcision. A baby should not have this done to him, he should not have this part ofhis body removed without his consent they claim on websites and placards. Jonathan Sacks,Chief Rabbi of Great Britain noted that we give babies children vaccinations, teach them tospeak a language, and make them go to school without their consent and sometimes in defianceof their objections.

Detta menar den liberala individualisten, är sant. Men sådana tvång saker medför inte fysiska men. En korrekt invändning också det.

För en sekulär svensk är omskärelse av pojkar kontroversiell utifrån just de saker som framförts; den medicinska såväl som individuella rättighetsaspekten. Därtill har vi i bakgrunden också kristendomen som format mångas, inklusive ateisters och passivt troende svenskars syn. Kristendomen är, som jag tidigare förklarade i detta avseende judendomens anti-tes med ett tydligt teologiskt avståndstagande från den fysiska omskärelsen.

Så varför bör då brit mila tillåtas i ett sekulärt Sverige?

Det tänker jag nu ta upp.

Den judiska identiteten

Brit mila, förbundsomskärelsen, har varit en central del av judendomen ända sedan Abraham för 4 000 år sedan ingick förbundet med Gud, och införde monoteism, tron på en gud till civilisationen. En tro som Abrahams ättlingar, judarna, längre än några andra har förvaltat sedan dess.

Detta är en central, till och med den centrala delen av judisk identitet. Det i synnerhet i en tid när judendomen moderniserats och även västifierats på sätt som fallet aldrig tidigare varit i historien. 

Som tidigare påvisades så har judendomen reformerats, en stor del av den reformationen skedde på 1800-talet i förhållande till upplysningen.

Man kunde vara jude och modern; man kunde vara en flitigt sekulärt studerande jude; man kunde ge avkall på många av de rabbinska livsregler sprungna ur judisk tradition; man kunde till och med säga att man inte trodde på den ende gudens existens.

Det man däremot behöll som främsta tecken på den judiska identiteten och enheten var själva ursprunget – det 4 000 åriga bandet; förbundsomskärelsen. Även den mest västerländskt europeiserade inriktningen av de judiska reformrörelserna – reformjudendomen – den förgrening de flesta som läser denna text sannolikt känner mest koppling till – praktiserade.

Visserligen blev de religiösa riterna för en tid undanskuffade, men omskärelsen i sig var fortfarande det band som höll judar överallt samman. Rabbi Mark Washofsky, verksam som professor i rabbinsk historia i Cincinnati, Ohio, skriver om reformjudendomen och omskärelsen följande på sajten ReformJudaism:



… why do we Reform Jews, who do not hesitate to remove outdated prayers from our siddur (prayer book) and to excise archaic ceremonies from our practice, insist upon maintaining an ancient tribal rite taught to us in Genesis?

… I think that the answer to these questions lies largely in the words “ancient tribal rite.” For that’s what berit milah is. That’s why we do it, and, really, it’s the only reason we do it.

… Berit milah is our classic ceremonial acknowledgment that we, descendants of Abraham, consider ourselves a community set apart from all others and set aside in covenant with God. That is the story we have always told, and continue to tell, about ourselves. To assert our sense of particular Jewish identity as Jews is therefore in and of itself a mitzvah of the first rank. And of all the ritual practices by which we have historically made that declaration, none is more physical, more visceral, or more tangible than berit milah.

In an era when the forces of cultural assimilation pose such a daunting challenge to our continued existence as a distinct people, this admittedly ancient tribal custom bears a message that we do well to hear.

Kärnan i argumentationen är alltså den judiska identitetens centrala punkt.

Behövs denna identitet i en modern värld?

Det judarna lärde sig av Förintelsen är att den behövs. Förföljelsen av judar och judendomen är lika lång som den judiska diasporan. Förintelsen visade att moderniteten inte heller hade skyddat dem. För trots att judar var integrerade och till och med djupt assimilerade, så dök likväl ett nytt skäl upp för att förfölja dem. Deras assimilering skyddade inte mot Hitler.

Argumenten var nya, men den förföljelse de minns att deras förfäder upplevt, upphörde inte.

Därför insåg de att moderna skydd inte räckte till. Monarker och moderna nationalstater kom och gick, somliga lovade beskydd men ingendera av dessa kunde judarna på djupet lita på. När allt kom till kritan fanns det bästa och mest pålitliga beskyddet hos dem själva, inom den egna judiska gruppen.

Efter beslutet av den tyska domstolen i Cologne om att förbjuda omskärelse 2012 så skrev Storbritanniens chefsrabbin Jonathan Sacks följande i Jerusalem Post:

It is hard to think of a more appalling decision. Did the court know that circumcision is the most ancient ritual in the history of Judaism, dating back almost 4,000 years to the days of Abraham? Did it know that Spinoza, not religious but together with John Locke the father of European liberalism, wrote that brit mila in and of itself had the power to sustain Jewish identity through the centuries? Did it know that banning mila was the route chosen by two of the worst enemies the Jewish people ever had, the Seleucid ruler Antiochus IV and the Roman emperor Hadrian, both of whom set out to extinguish not only Jews but also Judaism? Either the court knew these things or it did not. If it did not, then how was it competent to assess the claim of religious liberty? If it did, then there are judges in Germany quite willing to say to religious Jews, in effect, “If you don’t like it, leave.”

… I have argued for some years that an assault on Jewish life always needs justification by the highest source of authority in the culture at any given age. Throughout the Middle Ages the highest authority in Europe was the Church. Hence anti-Semitism took the form of Christian anti-Judaism.

In the post-enlightenment Europe of the 19th century the highest authority was no longer the Church. Instead it was science. Thus was born racial anti-Semitism, based on two disciplines regarded as science in their day: the “scientific study of race” and the Social Darwinism of Herbert Spencer and Ernst Haeckel. Today we know that both of these were pseudosciences, but in their day they were endorsed by some of the leading figures of the age.

Since Hiroshima and the Holocaust, science no longer holds its pristine place as the highest moral authority.

Instead that role is taken by human rights. It follows that any assault on Jewish life – on Jews or Judaism or the Jewish state – must be cast in the language of human rights.

Hence the by-now routine accusation that Israel has committed the five cardinal sins against human rights: racism, apartheid, ethnic cleansing, attempted genocide and crimes against humanity. This is not because the people making these accusations seriously believe them – some do, some don’t.

It is because this is the only form in which an assault on Jews can be stated today.

That is what the court in Cologne has done. It has declared that circumcision is an assault on the rights of the child since it is performed without his consent. It ignored the fact that if this is true, teaching children to speak German, sending them to school and vaccinating them against illness are all assaults against the rights of the child since they are done without consent. The court’s judgment was tendentious, foolish and has set a dangerous precedent.

In historical context, however, it is far worse. By ruling that religious Jews performing their most ancient sacred ritual are abusing the rights of the child, a German court has just invented a new form of blood libel perfectly designed for the 21st century.

De nya påbuden för att inskränka judars rättigheter, nu drivna inte med teologiska argument eller ens primärt med vetenskapliga argument, utan med det argument som – ironiskt nog – Förintelsen blev startskottet för, mänskliga och individuella rättigheter, argumenteras återigen mot judendomens mest centrala rit.

I ett sådant klimat är det föga förvånande att judar, med historien bakom sig, sätter större tilltro till den egna identiteten och gruppen än flyktiga länders ofta lika flyktiga löften om trygghet bara man fogar sig efter de nya villkoren.
I Brit mila finns den gemenskap för judar som skänker den trygghet som Europas historia aldrig har kunnat ge dem. USA:s konservative tänkare Dennis Prager skriver 2015 i artikeln ”In defense of Jewish circumcision” i Jewish Journal följande:

I found the circumcisions of my two sons and two grandsons more emotionally and spiritually moving than any other religious activity in my life.

Here I was, in as dramatic a way as one could imagine, bringing my sons and grandsons into the Jewish people and into the Jewish covenant with God. I thought about how my father had done this to me, and his father to him, going back to Abraham, more than 3,000 years ago. I thought about all the Jews who, at the risk of their lives, brought their sons into the covenant during the many anti-Semitic periods in Jewish history.

The brit uniquely strengthens a Jew’s religious identification, and the ceremony instills in the family and in the community present at the ceremony a profound identification with the nearly four millennia of the Jews’ world-changing history.

Ovanstående författares argument går givetvis att ifrågasätta. Det går att ställa frågan om judisk identitet verkligen måste centreras kring en 4 000 år gammal tradition? Går den inte att ändra, där identiteten likväl bevaras?

Det finns judiska röster som menar att det går att förändra. I artikeln ”A New Alternative to Jewish Circumcision” 2014, skriver författaren Lorena ’O Neil om hur judar som motsätter sig omskärelse istället förespråkar en brit shalom-ceremoni – en namngivnings och välsignelseakt med samma funktion fast utan omskärelse.

Detta är en väg framåt för somliga judar. Men knappast för alla och inte för de ortodoxa och ultraortodoxa som också fäster teologisk och inte bara identitetsskapande innebörd vid omskärelsen.

Men framförallt är detta en intern judisk debatt, där judar själva bör få komma fram till sina slutsatser. Inte en reform pådyvlad av omvärlden.

Om omskärelseriten och de judiska traditionerna hade varit destruktiva, så hade det varit en annan sak: Om brit mila inneburit omänskligt lidande; om brit mila utförts med sadism i motiv eller i praktik; om brit mila gjorts av föräldrar som inte övervägt och reflekterat kring smärta och risker; om de negativa effekterna varit tydligt påvisbara, fysiskt eller psykiskt; om livet efter brit mila cementerats i sten och de som initierats i den judiska tron och identiteten förlorat sin individuella frihet att välja väg i livet, eller hotats av drakoniska straff om de lämnat den judiska vägen, då hade det varit en annan sak. Då hade omvärlden, vi som majoritetssamhälle med rätta, utifrån en sekulär stat baserad på judisk-kristen värdegrund, kunnat lägga oss i.

Men så är inte fallet.

Vi har att göra med en judendom, och en svensk judenhet i synnerhet, som är väldigt sekulär. Judarna är en minoritetsgrupp i Sverige, men den bäst integrerade och i stor utsträckning också mest assimilerade gruppen i landet. Den judiska minoriteten orsakar inga problem, något som inte ens borde behöva påpekas.

Deras traditioner är inte invasiva i förhållande till det svenska majoritetssamhället eller den svenska majoritetsreligionen, ej heller står de i konflikt med Sverige. Och detta är av högsta vikt att betona.

Brit mila skiljer judar från kristna. Kristendomen tror inte på omskärelsen. Kristna tror på Nya Testamentet framför det Gamla; Jesus som fullbordandet av Moses; Tron som väg för rättfärdiggörelse snarare än lag – en omskärelse som sker i hjärtat.

Judar tror på den fysiska omskärelsen, oavsett vilken innebörd vi nu lägger i denna tro. En 4 000-årig handling de av tidigare nämnda skäl kollektivt vill hålla fast vid. Men utöver detta är judar lika svenska som alla andra. Det finns ingenting i en judes värderingar som skiljer denne från gemene svensk. En jude, precis som en kristen, kan vara socialist eller liberal, intresserad av musik eller intresserad av sport.

Att i en sådan situation, när ingenting hos den judiska minoriteten orsakar Sverige problem och när inga vardagliga distinktioner finns mellan en jude och en vanlig svensk, så ter det sig mycket problematiskt att då sikta in sig på de enda få identitetsriter judar fortfarande håller fast vid. Riter som ingen enskild jude har makt eller ens minsta möjlighet att avskaffa.

Vad en förbudslag skulle göra, skulle vara att påminna om vad som i judisk historia alltid varit fallet; det hjälpte inte judar att konvertera till kristendomen i 1400-talets Spanien; det hjälpte inte judar att bli lika tyska som tyskarna i 1930-talets Tyskland. Och det hjälper inte judar att bli lika svenska som svenskarna i 20-10-talets Sverige.

Som jude är man alltid brännmärkt.

Det är det budskapet som en lagstiftning mot judarnas främsta rit skulle förmedla. Ett budskap som skulle påminna alla judar i Sverige om varför bara judendomen, den judiska identiteten och gemenskapen är att verkligen lita på.

Allt annat sviker nämligen alltid till slut.

Sverige behöver ett konservativt religionsparadigm

De som vill förbjuda judisk omskärelse har ofta till synes goda intentioner. Och ofta har önskan om förbud inte uppstått ur ett vakuum.

Majoriteten av dem som omskär sig i dagens Sverige och dagens Europa är inte judar, utan muslimer. Inom islam har omskärelsen inte samma religiösa signifikans som inom judendomen men den är vanligt förkommande och kan ske lite när som helst.

Förbudet i Cologne 2012 uppkom efter en misslyckad omskärelse av en muslimsk fyraåring. Och inom den muslimska majoriteten förekommer många fler problem i samband med omskärelse än inom den judiska. I artikeln ”Circumcision: time to cut it out?” i New Humanist den 29 augusti 2012 resonerar den judiske skribenten Toby Lichtig humoristiskt om sin egen omskärelse på sin åttonde levnadsdag:

It is a tradition I have been a part of. When I was eight days old, my foreskin was removed by a well-meaning religious practitioner known as a mohel. A toast was raised, backs were slapped and my cock was changed for ever. I’d been born, and remain, a secular Jew, with all the contradictory, race-or-religion, pick-’n’-mix baggage that this apparently simple statement carries; and, despite their love of shellfish and shrugging irreligiosity, my secular Jewish parents were in no doubt as to the importance of this ritual. Without it, I wouldn’t be a proper Jew. My penis would be the hangdog penis of a gentile.

En artikel som visar på en omfattande sund judisk självdistans som i sig får riten att kännas lite mer harmlös. Är riten skadlig? Ja det judiska communityt resonerar öppet kring frågan. Men utöver den rent underhållande läsningen så lyfter han fram en del fakta. Bland muslimer i Europa följer stora problem med omskärelser:

Britain’s circumcisions are largely confined to the religious establishment and thus tend to take place in domestic environments. For Jews, this involves the attentions of dedicated and well-trained mohelim, but in other communities things are less straightforward. Islamic tradition, for example, tends to rely on inexperienced family members – for example, an uncle or a cousin – to carry out the operation. It is thus unsurprising that there have, in recent years, been a number of cases of young boys from Muslim and African communities requiring serious treatment for complications following the procedure.

A shocking 2010 report in The Journal of Public Health found that, in a sample of 29 Muslim children circumcised at an Islamic school in Oxford, 45 per cent ended up developing medical problems as a direct result of the surgery.

… Britain’s NHS is, at least, gradually waking up to the problem. In 2011, following a wave of botched circumcisions in Muslim communities in the Manchester area, the Greater Manchester Safeguarding Children Partnership – a joint arm of the NHS and Social Services – was concerned enough to set up a new quality assurance programme, including a self-assessment leaflet.

Den 7 oktober i år så intervjuade jag den svenske rabbinen Dan Korn, som bor i Storbritannien som berättade om när hans dotter något år tidigare låtit omskära sin nyfödde son. En brittisk socialsekreterare kom efteråt på obligatoriskt hembesök och konstaterade:

”Varför är det aldrig några problem bland judar, när det är så vanligt bland muslimer?”

Även här i Sverige tycks denna skillnad kunna skönjas. SVT skrev den 7 oktober i år i artikeln ”Olagliga omskärelser utförs i Sverige”:

Män utan vare sig läkarlegitimation eller tillstånd blir kontaktade av föräldrar som vill få sina söner omskurna. De olagliga ingreppen sker hemma och är oftast flera tusen kronor billigare än att göra en laglig icke-medicinskt motiverad omskärelse. Pojkar, som bara är några månder gamla, blir olagligt omskurna hemma på köksborden i Sverige, rapporterar Svenska Dagbladet som granskat den illegala omskärelseverksamheten.

En text som tydligt indikerar att det rör sig om muslimska pojkar eftersom judar som bekant mycket specifikt omskär på åttonde dagen efter födseln, medan muslimer kan omskära lite när som helst då det inte alls är lika religiöst förankrat inom islam som inom judendomen.

De problem som uppkommer, som belastar västerländsk välfärd och orsakar barn lidande, uppkommer alltså primärt i den mycket större islamiska minoritetsmiljön i Europa, inte i den judiska. Men trots det så drabbas också den judiska när problemen blivit så stora att motåtgärdande lagstiftning träder i kraft.

Att så sker beror på en liberal och sekulär syn på religion. Där religioner, oavsett vilken, antingen kan betraktas som något positivt (en liberal inställning) eller som något negativt (en socialistisk inställning).

Sällan gör någondera läger distinktioner religioner emellan.

Avsaknaden av ett konservativt religionsparadigm där religioner utvärderas för vad de är och där de nödvändiga distinktionerna görs har skapat två problem i Västvärlden:

* Dels har det satt den judiska minoriteten i kläm på ett mycket oförtjänt sätt.

Judendomen orsakar inga problem i Europa. Det mest kontroversiella är brit mila, omskärelsen. Men inte heller den skapar problem.

När det kommer till islam skapar deras omskärelser fler problem än de judiska. Men av de problem som islams utbredning i Europa innebär så är omskärelsen ett av de allra minsta.

Denna form av diversiferiade religionsanalys saknas i svensk debatt. Och den avsaknaden gör att partier så vitt skilda som Centern, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet alla kan komma fram till samma slutsats: att lagstiftning bör se till så att judendomens viktigaste rit förbjuds.

* Därtill har avsaknaden av detta paradigm bäddat för de problem som islamisk massinvandring medfört till Europa.

Eftersom vi inte gjort distinktioner så har vi tagit för givet att alla icke-europeiska religioner skulle vara kapabla att ta till sig västerländska värderingar på samma sätt som vi gör. Utan att reflektera över att våra värderingar härrör ur kristen civilisation med en judisk-kristen värdegrund i botten.

Muslimska värderingar härrör ur islam med en islamisk värdegrund i botten. Vilket får konsekvenser i syn på modernitet, i syn på män och kvinnor och mycket annat. Detta är välkänt och jag behöver därför inte exemplifiera vare sig problemen som följt med muslimsk massinvandring eller de journalister, politiker och tyckare som uttryckt total tondövhet inför dessa problem.

Bådadera är, när detta skrivs, väl kända.

Om det kritiska perspektivet hade funnits så hade vi sluppit den situation vi nu befinner oss i. Judendomen med dess positivt introverta religionsutövning hade kunnat vara Europas gemensamma stora minoritetsreligion. Nu är det istället islam, med dess negativt extroverta religionsutövning som är det.

Av dessa anledningar behövs ett konservativt religionsparadigm och politiska partier som tar till sig ett sådant.

Sker inte det så kommer en påbörjad negativ utveckling att fortsätta och vägen av historisk europeisk antisemitism att bli ännu bredare. Debatten som följde efter Centerns beslut visar tydligt vart den vägen kan leda. Här några Facebook-kommentarer från några av mina egna olika trådar när jag tog brit mila i försvar:

 


Inget politiskt parti bör stödja en utveckling av detta slag.
Man behöver inte tycka bra om brit mila. Om man vill så kan man även uppmuntra en intern kritisk debatt om frågan.

Men man bör inse att förbud är en felaktig och farlig väg att gå. Centern, Sverigedemokraterna, Vänstern  och andra, måste tänka om. För att motverka antisemitism så räcker det inte med att som Centern och Vänstern bara ”vara emot nazism”. Men det räcker heller inte att likt Sverigedemokraterna bara ”vara för Israel”, den judiska staten.

Det som behövs är en genuin vänskap med det judiska folket – till stöd inte bara för Israels plats i Mellanöstern utan även för alla dem som ”bär Israel i sina hjärtan”, att kunna fortsätta leva med sin judiska identitet här i Europa.

Ronie Berggren

——
Relaterat:

Podd 935: Dan Korn om Donald Trumps varning till ett Europa som vill förbjuda judisk omskärelse 20191007

Podd 934: Ett judiskt perspektiv på brit mila – omskärelse av pojkar 20191004

Förintelsen – händelsen vi måste lära oss att aldrig glömma 20190127

Ett samtal med Siewert Öholm 2003 om Israel och USA 20180216

You may also like

1 kommentar

  1. Hej Ronie, verkligen en stor genomgång av den problematiska riten att förhudsamputera den lilla barnpenisen. Det mest uttömmande som skrivits om bakgrunden till denna judiska och muslimska sed har gjorts av den amerikanske och judiske läkaren och antropologen Leonard Glick, där han i boken ”Marked In Your Flesh” går igenom hur barnomskärelse blev en del av judisk tradition. Det troliga är att kananéerna kom i kontakt med omskärelse under fångenskapen i Egypten och att den definitivt kom att integreras i Talmud och judisk tradition under den Babylonska fångenskapen 500 FK, alltså minst femhundra år efter patriarken Abrahams död. Förbundet mellan Herren och patriarken Abraham förefaller alltså vara en ren efterhandskonstruktion. Att sedan omskärelse blev en del av islam beror på att muslimernas profet såg sig som en i raden av profeter efter Moses och härmade judarna i det avseendet. Både judiska rabbiner och muslimska imamer anbefaller samstämmigt att omskärelse måste göras på barn, för om man väntar till vuxen ålder skulle bara ett ytterst fåtal (vilket de erkänner) välja att skära bort den kanske allra känsligaste delen av det manliga könsorganet.
    Många myter har frodats om det manliga prepuciet, t. ex. att sand kom in under ollonet och orsakade inflammationer eller om de allierade soldaterna i ökenkriget under 2. världskriget som blev försatta ur stridbart skick p. g. a. balantit orsakad av sand under förhuden. Robert Darby har gått igenom samtliga rapporter från de australienska fältläkarna under kriget och ingenstans i deras rapporter finns förhudsproblem hos soldater beskrivna.
    Av en ren tillfällighet ramlade jag för några år sedan in på den intensiva amerikanska debatter om RIC (Routine Infant Circumcision) som utför på obedövade gallskrikande 1-2 dagar gamla spädbarn. För normalt funtade svenska föräldrar till spädbarn förefaller det helt vansinnigt att skära av ca 50% av huden på den lilla barnpenisen. Så mycket är det som skärs bort. Att åtminstone 100 amerikanska barn dör årligen som följd av ingreppet och flera tusen skadas allvarlig verkar inte bekymra varken amerikanska läkare eller föräldrar. Skärandet i amerikanska barnpenisar måste betecknas som en allvarlig social sjukdom i detta stora land och bara möjligt i det ”for-profit” system som tyvärr präglar amerikansk sjukvård.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *