Konflikten i Etiopien – del 2: Etiopien vinner kriget genom att inte låta sig dikteras

Del 2 i Ronie Berggrens följetong om konflikten i Etiopien. I denna del görs en genomgång av krigets händelser mellan den 3 november 2020 och slutet av december 2021. Och en genomgång av det västerländska samfundets ofta ensidiga inställning till konflikten.

UPPDATERING: 2021-12-29

Läs också:

———-
Konflikten i Etiopien – del 1: En demokrati föds och tvingas kämpa för överlevnad

Konflikten i Etiopien – del 3: Vad som triggade västs U-sväng om Abiys regering

Konflikten i Etiopien – del 4: USA drar åt straffåtgärdernas snara

Konflikten i Etiopien – del 5: #NoMore – kampen mot västvärldens ensidiga medianarrativ

Konflikten i Etiopien – del 6: USA och Etiopien måste bygga vänskap

Konflikten i Etiopien – del 7: Vunnen fred, fortsatt krig

Konflikten i Etiopien – del 8: En dialog för framtiden

———-

Konflikten i Etiopien har i skrivande stund pågått i lite mer än ett år. Under det gångna året har den västvärld som tidigare hyllade Abiy Ahmed som ”Etiopiens Nelson Mandela” (samt här) vänt sig mot honom. 

Den brittiske parlamentsledamoten Jeremy Hunt sa i november att Nobelkommittén borde ta ifrån Abiy fredspriset:

”… why does he still have that Nobel Peace Prize? Is it not high time he was stripped of it?”

I denna andra del i min serie om konflikten förklaras hur denna u-sväng i västvärldens syn på Abiy Ahmed gestaltade sig. Jag går också i korthet in på varför denna u-sväng skedde, något som kommer att granskas ännu djupare i del tre.

Kriget om Etiopiens framtid

Regeringen svarade på TPLF:s attack den 3 november 2020 med en motoffensiv. Det gjorde även miliser från Amhara. Den 14 november sköt TPLF raketer mot Eritreas huvudstad Asmara, med motiveringen att Eritrea attackerat över gränsen först, något som TPLF inte gav några bevis på. Eritrea såg emellertid nu sin chans att slå till mot ärkefienden TPLF och gick in i Tigray norrifrån. Tiotusentals tigreaner flydde till grannlandet Sudan. Men detta förhindrade inte TPLF:s eget avancemang söderut. 

Den 9-10 november utfördes en massaker i byn Mai Kadra inne i Tigray. 600-1 000 civila dödades med knivar och machetes. Amnesty International uppgav att de skyldiga var TPLF-ungdomar och offren var icke-tigrayaner främst Amhara-befolkningar. Hämndaktioner i mindre skala utfördes sedan av Amharas regeringstrogna Fano-milis.

Det invecklade kriget var nu ett faktum.

De internationella diskussionerna

Från start uppstod en diskussion i det internationella samfundet om vilka motiv TPLF hade. Det narrativ som TPLF själva drev, var att kriget handlade om en frihetskamp mot en förtryckande centralregering. Ett narrativ som stora delar av västerländsk media köpte alltför lättvindigt. Men USA:s utrikespolitiska sändebud till Afrika under den republikanska Trump-administrationen, Tibor Nag, gick emot detta narrativ och sa i en telefonkonferens med media:

“This was not to secede and create an independent state from Ethiopia, because the Ethiopian Constitution has a provision for the states to be able to secede peacefully. It seems like they were doing this more to depose the prime minister from power and to reassert themselves into the prominent position that they had atop the Ethiopian political spectrum for the last 27 years.

So, hopefully right now, I think that their tactic has had the opposite effect from what they were planning… it seems like this has brought the Ethiopian nation together, at least for the time being, in support of the prime minister, because this has really stoked Ethiopian nationalism.”

Den förklaringen skulle emellertid drunkna i narrativet om TPLF som regionala frihetskämpar. Ett narrativ som TPLF själva hade skapat och pumpat ut. Det stora fokuset i västerländsk media var det amerikanska presidentvalet där Donald Trump vägrade erkänna sig besegrad. Rapporteringen om det som hände i Etiopien var ofta slarvig eller direkt missvisande. I sin artikel ”How Western Media (and others) are STILL failing Ethiopia”, från den 27 november 2020, ger den kanadensiske Etiopien-experten Jeff Pearce exempel på den felaktiga rapporteringen:

For instance, news operations in the West still park the background to this conflict in cover-your-ass language: Abiy claims that the TPLF attacked first or has been “accusing it of attacking two federal military camps in the northern region.” Except we now know for a fact — even if all the details can’t yet be confirmed — that the TPLF attacked first because one of its spokespersons openly bragged about it during a television broadcast.

En händelse som påverkade Etiopien på samma sätt som 9/11-attacken påverkade USA förringades till att bli blott en ursäkt eller förevändning för krig. Med tiden skulle den lata eller stundom direkt fientliga rapporteringen om kriget göra den etiopiska allmänheten mycket kritiska till västerländsk media. 

Ett år av krig

Kriget på marken fortgick. Till en början tycktes regeringsstyrkorna vinna inom loppet av några veckor. TPLF:s ordförande Debretsion Gebremichael sade att han önskade förhandlingar. Något även världssamfundet efterlyste. Premiärminister Abiy Ahmed ansåg att TPLF redan hade spelat ut sina kort och sade nej till detta:

”Our law enforcement operations in Tigray are proceeding as planned: operations will cease as soon as the criminal junta is disarmed, legitimate administration in the region restored, and fugitives apprehended & brought to justice – all of them rapidly coming within reach”

De etiopiska styrkorna fortsatte avancera på marken med hjälp av flygunderstöd. Den 22 november meddelade den etiopiska militärens talesperson, överste Dejene Tsegaye, att Tigrays huvudstad Mekele var omringat och manade civila i staden med femhundratusen människor att ta skydd:

“We want to send a message to the public in Mekelle to save yourselves from any artillery attacks and free yourselves from the junta … After that, there will be no mercy,”

Premiärminister Abiy Ahmed skrev på Twitter att TPLF-ledarna hade tre dygn på sig att kapitulera innan de federala styrkorna gjorde en offensiv:

”We urge you to surrender peacefully within 72 hours, recognising that you are at the point of no return”

 Västvärlden reagerade instinktivt kritiskt mot den etiopiska regeringen. Associated Press’ rubrik om regeringens ultimatum till TPLF löd: ”Ethiopia warns civilians of ’no mercy’ in Tigray offensive”

Laetitia Bader från Human Rights Watch twittrade att Etiopiens militär hotade civilbefolkningen i Mekele och att en offensiv mot hela staden skulle vara en form av kollektiv bestraffning. Något som USA:s vid den tidpunkten före detta FN-ambassadör Susan Rice (som hade tjänstgjort som FN-ambassadör och nationell säkerhetsrådgivare under president Obama) instämmande kommenterade: ”In other words, war crimes”. Susan Rice skulle två månader senare bli rådgivare åt då USA:s tillträdande president Joe Biden. 

Den etiopiska regeringens talesperson för Tigray-frågor, Redwan Hussein, förklarade emellertid att allt skulle göras för att inte skada civila, och sa att det fortfarande fanns tid för TPLF:s ledarskap att överlämna sig:

”The government will take maximum restraint not to cause major risks for civilians”

Den tidigare citerade Etiopien-experten Jeff Pearce noterade att det fanns en tydlig obalans i den västerländska analysen av situationen:

… when Rice and Bader put their two cents in, they didn’t seem terribly interested in balance. The federal forces, however one thinks of them, are at least advising civilians to get to safety while TPLF leaders have openly called on civilians to arm themselves and go up against trained combat soldiers. Where is the condemnation over this? Why not chew out both sides?

TPLF överlämnade förstås inte sig själva. Båda sidor betraktade den andra sidan som icke-legitim, vilket lämnade lite utrymme över för kompromisser. Offensiven inleddes och den 28 november 2020 tog regeringsstyrkor över Mekele. Militärinsatsen förklarades avslutad och en federal politisk styrelse tillsattes i staden. 

TPLF anklagar regeringen för folkmord – västmedia hakar på

TPLF försökte nu vädja till världssamfundet. I januari 2021 sa TPLF:s ledare Debretsion Gebremichael i ett ljudklipp som TPLF-mediakanaler lade ut på sociala medier, att den etiopiska regeringen ägnade sig åt ett folkmord:

”A devastating and genocidal war was waged against the people of Tigray because they firmly fought for their right to self-determination and they held a democratic election. The invasion and massacre has continued. So does the struggle of the people of Tigray,”

BBC:s rubrik löd: ”Tigray crisis: ’Genocidal war’ waged in Ethiopia region, says ex-leader”, vilket var sant i förhållande till vad TPLF-ledaren påstått, men inte sant i förhållande till den etiopiska regeringens politik. Det var primärt ett narrativ drivet av TPLF som sedan hamnat i omlopp i västerländsk media.

TPLF anklagar regeringen för massvält – västmedia hakar på

Ett annat narrativ som TPLF drev gick ut på att den etiopiska regeringen utsatte Tigray för massvält och använde svält som vapen. Den 17 januari 2021 löd en rubrik i Associated Press: ”‘Extreme urgent need’: Starvation haunts Ethiopia’s Tigray” 

Att svälten var omfattande var sant. Men orsakerna till detta redogjordes sällan: Redan innan kriget levde 1,2 miljoner människor i Tigray på FN:s matleveranser. Den etiopiska regeringen stod också för 70 procent av kostnaderna för matleveranser till Tigray. Därtill hade TPLF startat kriget mitt under skördetiden, vilket gjorde svälten än mer omfattande.

Men istället för att förklara orsakerna så insinuerades att Abiy Ahmeds regering använde svält som vapen. Detta hade gjorts av den kommunistiska Derg-juntan på 1980-talet där 1 miljon etiopier svalt ihjäl. Nu drevs tesen att Etiopiens demokratiskt valda regering gjorde samma sak. Den 23 januari 2021 löd rubriken till en artikel på The Economist: ”Ethiopia’s government appears to be wielding hunger as a weapon: A rebel region is being starved into submission”

Artikeln gör en nästan öppet uttalad jämförelse med kommunisttiden:

”Things were supposed to be different under Abiy Ahmed, the Ethiopian prime minister who was hailed as a reformer when he took charge in 2018, and who won the Nobel peace prize the following year. Yet once again it looks as if hunger is being used as a weapon in Africa’s second-most-populous nation.”

Lawrence Freeman, som i en artikel på ENA debunkar påståendet om att den etiopiska regeringen använder massvält som vapen, och den siffra på 4,5 miljoner svältande som The Guardian hävdat, och skriver:

”… the Economist equates Prime Minister Abiy with former Ethiopian Marxist dictator, Mengistu Haile Mariam, whose policies contributed to the death of one million Ethiopians during the drought from 1984-1985. … Representatives of the Ethiopian government report, that due to poor infrastructure and underdeveloped land there were 1.8 million Tigrayans in need of aid prior to the military outbreak. TPLF controlled Tigray during this period. As a result of this TPLF instigated conflict, an additional 700,000 are in need, for a total of 2.5 million. While this is an extremely large number of Ethiopians who require assistance, which should not be ignored, it is much less than 4.5 million. … Clearly, living conditions on the ground for millions of Tigrayans is deplorable. Food, non-food, medical and related assistance is urgently needed to prevent further loss of life. However, there is no evidence of mass starvation, and no evidence that Prime Minister Abiy is using food as a weapon against the Tigrayan people.”

I del 3 kommer en djupare analys att göras om varför västerländsk media så enkelspårigt hakade på dessa ensidiga narrativ. Men låt oss här återvända till konflikten.

TPLF gör comeback

Under våren som följde omgrupperade TPLF i Tigray. Avancemang fortsatte sedan söderut mot Amhara-folket. Övergrepp begicks återigen av alla parter och även Eritreas soldater anklagades för våldtäkter på tigreanska civila. Abiy Ahmed reste till Eritrea och pålyste därefter att Eritrea skulle dra sig ur Etiopien, något FN-tjänstemän hävdade att Eritrea inte gjorde. 

I juni 2021 meddelade FN att 350 000 människor svalt i Tigray. I mitten av juni slog Etiopiens flygvapen till mot byn Togoga i Tigray, där minst 51 personer dödades. Hjälparbetare sade att det rörde sig om civila, medan Etiopien sade att det rört sig om kombatanter.

Med gerillataktik fortsatte TPLF att pressa de etiopiska styrkorna bakåt. I slutet av juni återtog TPLF-styrkorna sin huvudstad Mekele. Den federala administration som hade tillsatts i staden flydde och såväl Eritreas som Etiopiens regeringsstyrkor drog sig ur Tigray.

”The capital of Tigray, Mekelle, is under our control”, sa TPLF:s talesperson Getachew Reda till nyhetsbyrån Reuters.

Regeringen erbjuder vapenvila

Den federala regeringen förklarade och verkställde från sin sida nu en omedelbar vapenvila, som skulle gälla tills jordbrukssäsongen var slut.

Något som tillbakavisades av TPLF som nu hade en styrkeposition. Att regeringen erbjöd vapenvila i samband med att TPLF avancerade, var knappast en slump. Men att TPLF avvisade vapenvilan visade också att deras huvudsakliga mål inte var att göra Tigray självständigt utan att störta den federala regeringen, eller i minsta fall påtvinga regeringen att ge tillbaka TPLF stora delar av de centrala makttyglarna i en ny påtvingad regeringsbildning. Argumentet om att de blott stred för självständighet, drog de när de var i underläge.

TPLF sade alltså sommaren 2021 nej till vapenvila och började nu avancera från Tigray vidare in i Amhara och mot den väg som kopplar samman Addis Ababa med grannlandet Djibouti i öster.

I Etiopiens huvudstad Addis Ababa samlades tiotusentals människor på Meskel-torget den 22 juli för att demonstrera mot TPLF:s avancemang. En man vid namn Gemechu Tola från staden Lemi Kura sade:

”The TPLF had its chance for ruling Ethiopia. It did for 27 years with an iron grip of grim human rights violations. It was kicked out of power through the sacrifices of the youth in Oromia and Amhara,” sa han till Anadolu Agency. “The TPLF’s policy divided the nation. The people of Tigray must rid themselves of the TPLF once and for all.”

Ilska riktades även mot västerländsk media och USA, som många etiopier ansåg stod på TPLF:s sida. Addis Ababas kvinnliga borgmästare Adanech Abebe sade:

”Ethiopia is currently undergoing one of the most difficult times in its history. It is sad to see foreign lobbyists and some international media houses keep supporting a terrorist organization even after they watch the TPLF conscripting children as soldiers.”

Kritiken mot media blev inte mindre av att Biden-administrationen, i takt med att alltfler bedömningar gjordes om att TPLF skulle kunna nå ända fram till huvudstaden Addis Ababa gjorde en jämförelse med Kabul i Afghanistan. Amerikanska myndigheter lät meddela världen att de inte tänkte bygga någon luftbro till Addis Ababa så som de tidigare under hösten hade gjort i Kabul. Amerikaner manades därför att på eget bevåg lämna Etiopien. 

Men gå gatorna var situationen i Addis Ababa lugn. Det fanns inga tecken något annalkande krig i huvudstaden. TPLF:s sydligast övertagna territorium var staden Dessie i Amhara-distriket 25 mil norr om Addis Ababa (med ungefär samma avstånd tillbaka till Tigrays huvudstad Mekele).

Barnsoldaterna

Men även om TPLF inte kom så nära Addis Ababa som många mediakanaler gjorde gällande, så hade de slagit sig loss ur regeringens grepp och brutit sig ur Tigray med stor förödelse som konsekvens. Hur kom det sig att TPLF lyckades avancera som de gjorde? 

Det finns flera svar. Dels hade TPLF förberett sig för krig under lång tid (ett exempel här, ett annat här). De federala militärposteringar de tog över med start den 3 november bestod uppskattningsvis av 60 procent av Etiopiens tunga vapenförråd. Därtill underskattade den federala regeringen hotet i kombination med att de federala styrkorna, i synnerhet inför en intern mobilisering ännu inte var redo att ta sig an en region vars folk fortfarande dominerade centrala positioner av den etiopiska militären. Etiopiens elitförband Agazi-styrkorna, som tränats av USA för att bekämpa islamisterna i Somalia, tillhörde alla Tigray. Men det fanns också en annan aspekt. TPLF använde barnsoldater. 

Tigrayanska familjer tvingades av TPLF att skicka sina barn till kriget. Somliga av barnen försökte gömma sig, för att slippa strida.

Den kanadensiske Etiopien-experten Jeff Pearce intervjuade en man vars föräldrar bor i de områden där barnsoldaterna går fram. Mannen berättade vad hans föräldrar sagt över telefon:

“They told me that there are a lot of young children who were forced and brought to the front from central Tigray. Some of these kids are begging the local [women] to hide them. They do not know where they are right now. And they do not even know the road and direction to go back to their parents.

Even if they know, they cannot go back, because TPLF will arrest or kill them if they are caught on their way back home.”

Den amerikanske journalisten Jemal Countess berättade i en intervju med Rania Khalek på BreakThroughNews den 22 november 2021 om när han träffade unga pojkar i 10-årsåldern från Amhara, som flydde för att inte bli tvångsinskrivna i militären av de annalkande TPLF-styrkorna. De som blev tagna användes som mänskliga sköldar och fick gå längst fram i mötet med regeringsstyrkorna medan TPLF-soldaterna gick bakom. När regeringsstykorna såg barnen, så vägrade de skjuta. Det gav TPLF-soldaterna möjlighet att med barnen som mänskliga sköldar framför sig skjuta regeringsstyrkorna. 

Barnen tvingades alltså ut i militären. För att göra dem lugna lärde man dem röka gräs, därefter gavs de i bästa fall vapen och användes som mänskliga sköldar. De barnsoldater som kunde, överlämnade sig till regeringsstyrkorna och blev därmed räddade. Sådana barn har kunnat intervjuas. En 13-årig pojke berättade hur han tillfångatogs av TPLF, lastades på ett flak och kördes till en plats där de var i två veckor innan de skickades ut i krig:

“We were informed we would go to the war front to fight the enemy and instructed to fight enemy by firing guns. We fought in the war the whole day. That was the first time I smoked weeds. After smoking the weed I was given, I felt elated to the point I was disorientated. And I didn’t recognize myself.

When the war intensified, ENDF begun pushing our forces (TPLF military forces), the commanders retreated and escaped to save their life living us behind at the war front. Of the 25 child soldiers, 24 of them in the same command died at the war front. I managed to survive by hiding in a ditch,” 

En ung flicka vid namn Helen, manade Tigrays befolkning att slåss mot TPLF eftersom de tvingar barn till krig:

“My friends were in terror when I surrendered to the Ethiopian Army, and I am happy about that.”

Hur många barnsoldater har använts? De exakta siffrorna måste utredas i framtiden. Men det rör sig om tusentals. I juli skrev Jeff Pearce:

A trusted source in Tigray reports that TPLF officers are pushing hard to find more child soldiers. With 35 woredas (districts) in Tigray, they’re expected to recruit from 5,000 to 10,000 youths and children. But Tigrayan mothers in some zones have begun to oppose the forced recruitment, and the officers are unable to fill the numbers they’re required to deliver.

According to the source, at best, the officers have been able to get 1,000 or 2,000 from different woredas, and between 3,000 and 5,000 from others. Some of the forced recruits are children “collected from the streets.”

Även om TPLF i sitt icke-godkända val hösten 2020 fick så gott som 100 procent av rösterna, så finns i Tigray också en politisk opposition i partiet Tigray Democratic Party (TDP). Dessa bojkottade Tigrays regionsval 2020 och har varit mycket kritiska till TPLF och menar att användandet av barnsoldater talar sitt tydliga språk. I en intervju i juli med ENA sa partiets två ledargestalter Teshale Nigusse och Hagos Gidey att TPLF tvingar tigrayanska mödrar att skicka sina barn till kriget, samtidigt som TPLF gör allt för att dölja dessa saker för det internationella samfundet. 

”TDP Head of Political Affairs, Hagos Gidey said on his part that the enemy of the people of Tigray is the terrorist TPLF that has been accustomed to sacrificing children to extend its power.  … According to the leaders, the compensation for the scarification of Tigrayan people is the elimination of the terrorist group.

Det etiopiska parlamentet har stämplat TPLF som en terroristgrupp snarare än som ett politiskt parti. Något användandet av barnsoldater visar att de är. De två ledarna för Tigrays demokratiska parti förklarade också att de stödde den etiopiska regeringens och det etiopiska folkets kamp mot TPLF:

”The leaders of TDP commended the continued efforts of all Ethiopians to free their fellow Tigrayans from the terrorist group, which is an expression of solidarity with the people.”

Världssamfundet vänder sig emot Abiy Ahmed

I samband med TPLF:s avancemang lät Abiy Ahmeds regering i början av november (2021) införa ett undantagstillstånd i Addis Ababa, vilket gav polis men även medborgargarden rätt att granska människors identitetspapper och rätt att spärra in de som misstänktes vara TPLF-kollaboratörer i upp till sex månader (när lagen gick ut). Etiopisk polis utbildade 147 000 civila i försvarsgrupper i och runt Addis Ababa, i syfte att upptäcka TPLF-infiltratörer. I mitten av november hade omkring 1 000 personer frihetsberövats, de flesta av dem tigrayaner.

Detta väckte kritik i väst om etnisk profilering. Men detta var en metod som även USA använde sig av mot inhemska japaner under Andra världskriget där det gjordes betydligt mer kollektivt i förhållande till en fiende som befann sig betydligt längre bort. Bakgrunden till Etiopiens undantagslagar var också att Tigray-människor bokstavligen hade huggit dem i ryggen den 3-4 november på de federala militärbaserna i Tigray. När tigrayaner- som i hemlighet stödde TPLF hade mördat sina kollegor. Detta ville man inte skulle upprepas i Addis Ababa.

Abiy Ahmed slog också an en hårdare ton. I ett Facebookinlägg i början av november skrev han:

”Our people should march … with any weapon and resources they have to defend, repulse and bury the terrorist TPLF,” 

Ett inlägg som Facebook tolkade som uppvigling och deletade med motiveringen: 

“As the ongoing conflict in Ethiopia intensifies, we are committed to helping keep people safe and preventing online and offline harm through our platforms”

Abiy Ahmeds taleskvinna Billene Seyoum sa dock till CNN att Facebook (Meta) gjort fel och att Abiy Ahmed inte hetsade till besinningslöst våld:

”The prime minister calling upon the Ethiopian people to defend their city, to defend their communities, to defend their country” is part of the government’s constitutional responsibility to ward off any attacks. The prime minister is not asking people to go and attack their counterparts and their brothers and sisters.”

Men bilden som målades av västerländsk media och det internationella samfundet, var bilden av en desperat etiopisk regering på randen till kollaps. Amerikanska public service NPR skrev:

”For Ethiopia’s prime minister, Abiy Ahmed, it has been a sharp turn of events. He’s gone from freshly minted Nobel Peace Prize laureate to international outcast in less than two years. Abiy now faces grim prospects: continue a war that could easily spill into the densely populated capital, a defeat at the hands of a renegade army or a negotiated settlement that would severely weaken his position.”

Afrikanska unionens specialombud för att medla i konflikten, Nigerias president Olesegun Obasanjo, manade alla sidor att sätta halt för militära sammandrabbningar och sade den 16 november: 

“There is no military solution to the conflict and battlefield victory cannot guarantee political stability in Ethiopia”.

USA:s utrikesminister Anthony Blinken menade att Abiy Ahmed hade ett särskilt ansvar att föra de krigande parterna samman för att få slut på våldet och sade den 19 november 2021 också han att det inte fanns någon militär lösning:

”There’s no military solution to the challenges in Ethiopia. That’s a path to destruction for the country, and misery for the people of Ethiopia who deserve a lot better.”

Journalisten Alex de Waal gick ännu längre och menade krasst att den etiopiska regeringen hade förlorat:  

”The brute reality: the Tigray Defense Force has comprehensively defeated the Ethiopian National Defense Force. Abiy has lost the war.”

Den norske Etiopien-experten Kjetil Tronvoll twittrade ut ett liknande budskap och menade att Abiy Ahmeds öde verkade beseglat och att FN, EU och USA borde börja planera en övergång för att kunna stabilisera Etiopien efter Abiy Ahmeds frånfälle.

 

 

Detta var inte bara en lös, spontant uppkommen Twitter-idé. Ett Zoom-möte skulle komma att hållas där högt uppsatta diplomater och politiska tjänstemän från väst ”öppet” diskuterade ett avsättande av Abiy från den politiska makt han fått på demokratisk väg av sitt eget folk.

Abiy Ahmed vänder kriget

Abiy Ahmed delade förstås inte sina kritikers syn på kriget, utan menade precis som han sagt i sitt tal ett år tidigare, att det inte fanns några likheter mellan regeringen och rebellgruppen. Att kompromissa mot dem vore att låta den totalitära parten bända demokratin. Etiopien förhandlade inte med terrorister, var budskapet. I slutet av november sa han i ett tal:

”We will bury this enemy with our blood and bones and make the glory of Ethiopia high again.” 

Det citerades också av kritiker och internationell media för att påvisa hur Ahmed uppviglade allmänheten. När man följde västerländsk bevakning så framstod det rätt tydligt att man försökte dra en parallell till de vänsterliberala nidbilderna av Donald Trumps ”Make America Great Again”. Det stod nu glasklart att den Abiy Ahmed som 2019 hyllats i väst som Afrikas Messias, nu i samma västerländska ögon hade blivit en ärkeskurk.

Men vad Ahmed pratade om var inte en etnisk rensning, de som hade sysslat med sådant var TPLF, och troligtvis även eritreanska soldater gentemot folk i Tigray, men det var inte den etiopiska regeringens politik eller önskan. Vad Abiy Ahmed ville var att undvika det evighetskrig som en vapenvila skulle bädda för. Hans inställning var att kampen om Etiopiens framtid inte skulle inte skjutas på framtiden utan avgöras i nuet.

I slutet av november begav han sig själv till fronten för att leda regeringsstyrkorna i kampen mot TPLF.  ”this is a time when leading a country with martyrdom is needed”, sa Amed innan sin avresa. Även det betraktades utifrån som krigiskt och Ahmed hade just rest iväg till fronten när kraven på att frånta honom Nobelpriset lyftes av den tidigare citerade brittiske parlamentsledamoten. Men att leda i strid var något som Etiopien-experten Christopher Clapham från University of Cambridge konstaterade att etiopiska ledare hade en tradition av att göra:

“It strikes me as a very traditional Ethiopian exertion of leadership,” sa Clapham och fortsatte: “It might be necessary to rescue what looks like a very faltering Ethiopian military response.”

Abiy Ahmeds ankomst till fronten gav också militären den moraliska uppbackning de behövde. Mängder av etiopier anslöt sig till försvarsstyrkorna, däribland den etiopiska OS-medaljören i löpning Haile Gebreselassie, såväl som OS-silvermedaljören i löpning Feyisa Lelisa. På fronten kunde Abiy Ahmed ses i videoklipp där han hälsar på soldater, spanar och kommenterar situationen.

Därtill använde de etiopiska försvarsstyrkorna också drönare som gav dem övertag i luften. Drönare från Förenade arabemiraten hade använts redan i januari, men när Biden-administrationen tog över satte de stopp och användandet av drönare upphörde för en tid. Under hösten fortsatte Abiy Ahmed att dra i trådarna och fick hjälp med drönare från Förenade arabemiraten, Turkiet och Iran, som gav sitt stöd för pengar eller i förhoppning om framtida tjänster och tacksamhet från den etiopiska regeringen.

Drönarna var bestyckade med missiler och kunde övervaka. De kom att bli avgörande i den vändning som sedan följde. TPLF-befälhavaren General Tsadkan Gebretensae kommenterade drönarna:

 “At one time, there were 10 drones in the sky,” he said. “You can imagine the effect. We were an easy target.”  

TPLF retirerar till Tigray

I mitten av december hade kriget vänt. TPLF befann sig nu i full reträtt. Den 20 december skrev Al Jazeera:

”Tigrayan forces fighting the central government say they have withdrawn from neighbouring regions in northern Ethiopia, a step towards a possible ceasefire after 13 months of brutal war.”

TPLF:s ledare Debretsion Gebremichael skrev också ett brev till FN där han krävde en flygförbudszon för fientliga flygplan ovanför Tigray, samt ett vapenembargo mot Etiopien och Eritrea. TPLF:s talesperson Getachew Reda sa:

“We decided to withdraw from these areas to Tigray. We want to open the door to humanitarian aid. We are not interested in taking over the province of Afar. We are not interested in squeezing a hard bargain in Addis Ababa.” Han fortsatte: “We are only interested in ensuring that the siege that was ruthlessly imposed on our people is broken.”

Den etiopiska regeringen menade att TPLF:s uttalande bara var en undanflykt. Faktum var att TPLF hade förlorat. Regeringen meddelade också att de inte tänkte gå djupare in i Tigray och motiverade med tre punkter:

Det gick inte att lita på TPLF, något attacken mot baserna inne i Tigray förra året hade visat. Nu skulle de militära baserna ligga utanför Tigray. Därtill så vet de att TPLF kommer att fortsätta driva sitt falska narrativ om att Tigray utsatts för folkmord av regeringen, de kommer att samla sina döda från de områden de invaderade i Afar och Amhara och begrava dem i Tigray. Det bör då vara tydligt för världen att den etiopiska militären inte är där, och att kropparna är hämtade utifrån.

I sammanhanget kan också påpekas att användandet av barnsoldater och tvångsvärvade, dåligt utrustade civila också gjorde att TPLF fick möjlighet att uppvisa döda som offer, som faktiskt hade dött i strid. Hösten 2021 reste några av huvudpersonerna bakom NoMore-kampanjen till Etiopien för att undersöka på plats. Hermela Aregawi skrev på Twitter om vad en person hade berättat:

Slutligen motiverade regeringen passiviteten med att de också var väl medvetna om de röster i världssamfundet som krävde en internationell intervention i Etiopien för att ”skydda Tigray”. Genom att stanna utanför skulle skälen för en sådan intervention utebli. Dock förbehöll sig regeringen rätten att gå in i Tigray om TPLF återigen utgjorde ett hot.

Det är ungefär där vi är nu i den pågående konflikten. Även om vare sig vapenvila eller fred råder och strider kan komma att blossa upp, så är det militära kriget om nationen i praktiken avslutat. Regeringen segrade. TPLF kan komma att tillgripa regionalt våld igen. Men de kommer aldrig att kunna komma nära huvudstaden Addis Ababa eller utgöra samma slags hot som de gjort det senaste året, som blev diktaturpartiets sista dödsryckning.

Det internationella samfundet, med dess politiker och tyckare, som ansåg att de inte fanns någon militär lösning på konflikten hade fel. Abiy Ahmed hade rätt. Kriget tog slut när regeringen segrade.

Att förhandla skulle inte ha avslutat konflikten, eftersom TPLF:s mål inte var att skapa regional autonomi, utan att kasta omkull den etiopiska demokratin och återta makten genom en ”transitionsregering”. Något de förespråkade öppet i internationella forum, och som akademiker som exempelvis norrmannen Kjetil Tronvoll hakade på. En diplomatiskt påtvingad vapenvila skulle bara ha inneburit att skyttegravar grävdes djupt på båda sidor, och att konflikten därmed skulle kunna fortgå, kanske i årtionden. Etiopiens demokratiska utveckling skulle sättas på paus för en generation.

Så blev nu inte fallet, i grund och botten på grund av att Abiy Ahmed vägrade låta det ske.

Etiopiens Abraham Lincoln

När Abiy Ahmed vandrade in i Oslo City Hall för att 2019 motta Nobels fredspris, ljöd trumpeterna och världens dignitärer stod upp för att ge sina hyllningar. Två år senare hade han blivit en skurk på grund av att han inte ansåg att ”fred till varje pris” i alla lägen var det ytterst moraliskt rätta. 

I nästa del kommer jag att gå in på argumenten om krig och fred, och problematiken med den rådande västerländska diskursen där krig aldrig kan betraktas som nödvändigt, och de som väljer krigets väg därför per automatik blir utmålade som ondskefulla. Men låt mig avsluta denna artikel med en kortare reflektion om detta. 

Den rådande västerländska synen på krig, som främst präglar västra Europa och Demokraterna i USA, är en ny inställning i västerländsk historia. Det är också en syn på krig som vare sig är historiskt förankrad eller realistisk. 

Få européer skulle anse att kriget mot Hitler var felaktigt, trots att många av de enskilda operationerna kunde drabba civila och att den rätta sidan inte alltid gjorde rätt. Fred till varje pris i förhållande till Hitler, skulle innebära ett totalitärt övertagande av hela Europa. 

Men Europa tycks ha ansett att världshistorien nollställdes 1945, och att krig som verktyg därefter alltid är av ondo. Såldes skedde omsvängningen i synen på Abiy Ahmed när denne, istället för att gå i koppel till de nyss beskrivna västerländska diskurser om fred till varje pris, valde att gå i krig för att skydda den demokrati han personligen var främst ansvarig för att skydda.

Men det finns också en annan västerländsk berättelse om krig, som ingen i dagens Europa ifrågasätter, där en tydlig parallell finns till situationen i Etiopien. Det är det amerikanska inbördeskriget. Låt mig friska upp minnet från historielektionerna:

Frågan om slaveriet började på 1850-talet bli alltmer brännande i USA, med en tydlig splittring mellan nordstaterna och sydstaterna. Valet av abolitionisten Abraham Lincoln som president 1860 blev den utlösande faktorn. Södern såg hur makten över frågan gled dem ur händerna. I april 1861 gick sydstatsmiliser till attack mot den federala militärposteringen vid Fort Sumter i South Carolina, en direkt konfrontation med den nyss valde president Abraham Lincoln var ett faktum.

Lincoln såg inte som sin primära uppgift att till varje pris värna freden genom att kompromissa med sydstaterna. Han såg som sin viktigaste uppgift att förhindra Förenta staternas upplösning. Upproret behövde slås ner. Några dagar senare kallade Lincoln på 75 000 frivilliga soldater i kampen för att ”bevara unionen”.

Alla i dagens Europa och USA hyllar Abraham Lincoln. Lincolns seger i inbördeskriget och Churchills seger i Andra världskriget går i vår tid inte att bestrida. Men faktum är så klart att om Lincoln levt idag så skulle han aldrig ha fått Nobels fredspris. Mellan 600 000 och 1 miljon amerikaner dog i inbördeskriget. Det är det blodigaste kriget i hela USA:s historia. Lincoln avskaffade också Habeas corpus, rätten att inte bli inspärrad utan att anföras sakliga skäl och få rätten att bemöta saken. En konstitutionsgaranterad rätt som samma konstitution emellertid ger rätt att tillfälligt avskaffa vid uppror eller i krigstid, ungefär samma sak som Abiy Ahmed gjort i Etiopien. Lincolns väg till fred byggde inte på Nobel-kommitténs idé om att fred till varje pris är vägen framåt. Lincolns syn på fred var att fred nåddes när fienden var besegrad. En idé som ”Lincolns parti”, Republikanerna, har förvaltat in i våra dagar.

Abiy Ahmed har många likheter med Abraham Lincoln, och då inte bara förnamnet i jämförelse med Abraham Lincolns smeknamn ”Abe”. Båda utmanades med våld av de forna maktstrukturerna direkt efter sitt tillträde, och båda valde att för den nationella enhetens skull bestämt konfrontera dessa.

Kraven på ett återkallande av Nobels fredspris visar att Abiy Ahmed förtjänar något bättre än det rådande Nobelpriset. Han har gått från att vara en Nobelpristagare till att bli Etiopiens Abraham Lincoln, och förtjänar därför ett annat slags pris, ett pris som hedrar dem som skapar fred genom styrka. Alltså fred genom den princip som Abraham Lincoln etablerade. Kanske ett Lincoln-pris bör etableras?

Parallellen till Abraham Lincoln görs dock inte främst i romantiserande syfte, utan i pedagogiskt syfte med en västerländsk publik i åtanke. Att tänka på Abiy Ahmed som en modern Abraham Lincoln gör honom begriplig också i väst. En afrikansk stamkrigare går inte att begripa, en afrikansk Abraham Lincoln däremot, går både att begripa och stödja.

Det är det sistnämnda jag önskar ska ske, av skäl jag kommer att förklara i nästa artikel.

Ronie Berggren

——-

Läs också:

———-
Konflikten i Etiopien – del 1: En demokrati föds och tvingas kämpa för överlevnad

Konflikten i Etiopien – del 3: Vad som triggade västs U-sväng om Abiys regering

Konflikten i Etiopien – del 4: USA drar åt straffåtgärdernas snara

Konflikten i Etiopien – del 5: #NoMore – kampen mot västvärldens ensidiga medianarrativ

Konflikten i Etiopien – del 6: USA och Etiopien måste bygga vänskap

Konflikten i Etiopien – del 7: Vunnen fred, fortsatt krig

Konflikten i Etiopien – del 8: En dialog för framtiden

———-

You may also like

1 kommentar

  1. Bra sammanfattning för allmänheten som blint tror på vad som förmedlas av mainstream medier.

    Ser dock att skribenten här gör tydligt sitt subtila hat mot nationen Eritrea genom att medvetet utelämna Eritreas roll i kampen mot både terristorganisationen TPLF och mot den forna Menghistus diktaturregim.

    Det mest tydliga av författarens ogillande av nationen Eritrea är när skribenten försöker ge sken av att Eritreanska Armén begick krigs brott (mot civila Tigrayaner).

    I själva verket spelade Eritrea en avgörande roll i räddningen av nationen Etiopien och hela regionen (Afrikas horn)

    Majoriteten av Etiopiens befolkning uttryckte sin djupaste tacksamhet mot Eritreas regering och folk.

    Lite mer objektiv och nyanserad bild av verkligheten skulle ge mer substans och trovärdighet i en förövrigt välskriven artikelserie.

    Mvh
    B. Yemane

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.