Del 5 i Ronie Berggrens serie om konflikten i Etiopien. I denna del beskrivs kampanjen #NoMore, som skapades för att kontra den svaga västerländska journalistik som gjort att väst fått det mesta om konflikten i Etiopien om bakfoten.
——
Läs också:
Konflikten i Etiopien – del 1: En demokrati föds och tvingas kämpa för överlevnad
Konflikten i Etiopien – del 2: Etiopien vinner kriget genom att inte låta sig dikteras
Konflikten i Etiopien – del 3: Vad som triggade västs U-sväng om Abiys regering
Konflikten i Etiopien – del 4: USA drar åt straffåtgärdernas snara
Konflikten i Etiopien – del 6: USA och Etiopien måste bygga vänskap
Konflikten i Etiopien – del 7: Vunnen fred, fortsatt krig
Konflikten i Etiopien – del 8: En dialog för framtiden
——
Etiopien har en stor befolkning på 110 miljoner invånare. Det är större än något enskilt europeiskt land och nästan en tredjedel av hela den amerikanska befolkningen. Vilket ger en indikation på vilken potential Etiopien har om landet klarar av att värna freden, samarbeta internt och stärka demokratin.
Men Etiopiens årtionden av förtryck i olika skepnader har också skapat en stor diaspora av utflyttade etiopier som finns över hela världen, inte minst i Nordamerika och Europa. Många flydde Etiopien under TPLF-styret. I takt med att kriget mellan regeringen och TPLF började, väcktes diasporans engagemang till liv när de såg hur ensidigt allt skildrades i västerländsk media.
I denna artikel ämnar jag inte primärt avhandla konflikten i sig, eller situationen på marken, eller den omkringliggande politiken utan beskriva det som utspelades på sidan av konflikten, i diasporan.
En av de viktigaste rörelserna som växte fram inom diasporan, var rörelsen #NoMore, som snabbt fick internationell spridning. Här berättar jag om NoMores framväxt och beskriver dess styrkor och svagheter.
#NoMore-kampanjen inspirerar en global pro-etiopisk rörelse
Hermela Aregawi kom till USA från Etiopien som tonåring och började tidigt arbeta som journalist för en rad progressiva mediakanaler på västkusten. Hon har varit producent på The Young Turks och senare på mainstreamkanaler som CBS Los Angeles, där hon bland annat rapporterade på kvällen för det amerikanska presidentvalet den 3 november 2020, samma kväll som TPLF inledde sina attacker i Etiopien.
I samband med kriget mellan Etiopien och TPLF 2021 fick hon emellertid upp ögonen för hur felaktigt konflikten skildrades i väst. Det började med att hon insåg att CNN:s rapportering om situationen i Tigray gick alldeles för snabbt. Trots att mediatystnad rådde i Tigray hade CNN redan fått uppgifter om döda, samma uppgifter som TPLF-aktivisterna spred via sina nätverk. Den insikten blev en väckarklocka för Aregawi.
I början av november 2021 startade hon tillsammans med vänner och bekanta en kampanj på Twitter, med hashtaggen #NoMore i syfte att kontra falsk västerländsk information om Etiopien.
I en intervju med Rania Khalek på BreakThroughNews den 4 november 2021 sa Aregawi följande om uppkomsten av #NoMore:
”So we started #NoMore in November to say, No More war, No More false narratives that support killers over victims. No More media bias that helps deconstruct and break down foreign countries. You know, No More ethnic divisions, a lot of the things that Ethiopians and Eritreans and people of the horn, and apparently people from a lot of other different countries have been through. In 2021 it just seems ridiculous that we keep turning to war to resolve conflicts or resolve political conflicts. And often it’s not because they are necessary wars of recourses or whatever the case that used to be in the past. There are wars that are really fueled by the international system of so called analysts that predict the worst, so called journalists that lie about whose the killer and whose the victim. That tend to support entities that are trying to break down a democratically elected Government. And it just seems so unnecessary. There are so many people that are killed, there are so many people that suffer and are displaced all over the world. And we just want to say No More to all of those avoidable problems.”
#NoMore gjorde snabbt genomslag på Twitter och sociala medier. Den etiopiska diasporan hakade på, såväl som människor från många andra afrikanska länder, med en gemensam önskan om att Afrika skulle få sköta sina egna affärer, utan västerländska påtryckningar och dragkrokar.
#NoMore-demonstrationer runtom i världen
Dessa agerade inte enbart genom att retweeta och dela NoMores material på sociala medier. Runtom i västvärlden och i Afrika hölls #NoMore-demonstrationer i de större städerna. I början av november demonstrerade mängder av etiopier utanför CNN:s högkvarter i huvudstaden Addis Ababa, för att protestera mot de felaktiga västerländska beskrivningarna av konflikten. Här ett klipp från de demonstrationerna:
I väst lockades främst människor från den etiopiska eller eritreanska diasporan till demonstrationerna. Här ett klipp om de som hölls i slutet av november i Washington D.C och i London:
I början av december hölls stora demonstrationer runtom i Tyskland:
#NoMore movement led rallies in several cities of Germany denounced meddling of western powers in Ethiopia’s internal affairs.
In a demonstration that held outside the German Chancellery, Ethiopians, People of Ethiopian descent, Eritreans and friends of Ethiopians called on the West to stop meddling in Ethiopia’s internal affairs.
Demonstrators in Bonn City also urged the DW to stop orchestrating biased and distorted news reports against Ethiopia.
Den 12 december hölls också en demonstration i Stockholm:
Rörelsen lyckades utomordentligt bra med att ena diasporan. Men även med att göra det som den etiopiska regeringen inte klarade av att göra på egen hand. Väcka intresse och förståelse för konflikten bland en västerländsk publik.
Aregawis tigrayanska bakgrund skapar trovärdighet
Hermela Aregawi hade i det avseendet en stor styrka, som fick henne att framstå trovärdig snarare än propagandistisk. Hon tillhörde själv inte någon av de stora folkgrupperna i Etiopien, vare sig Amhara eller Oromo. Hon var tigrayan. Men ansåg att hennes eget community hade fel och att rätten stod på den demokratiska regerings sida. I samma intervju med Rania Khalek på BreakThroughNews berättade Aregawi om hur det tigrayanska communityt var indoktrinerade i att inte kritisera den TPLF-information som de matades med. Ifrågasatte man så var man en svikare. Så när hon ifrågasatte TPLF:s narrativ anklagades hon av andra tigrayaner för att vara ”för folkmord” (på tigrayaner), att göra det för pengar eller att hon gjorde det hon gjorde för någon mans skull. Hon förklarar i intervjun att kulturen är mycket patriarkal och att det tas för givet att en kvinna måste drivas av andra motiv än ren intellektuell nyfikenhet.
Men det är hennes kritiker som saknar den intellektuella nyfikenheten. Hon och de flesta tigrayaner är vänner med vanliga etiopier. Men TPLF driver propaganda om att etiopier av alla slag hatar tigrayaner, och somliga inom det tigrayanska communityt köper det och säger saker som: ”Jag visste inte att de avskydde oss så mycket”. I verkligheten, konstaterar Aregawi, gör de inte heller det. Men folk köper aningslöst TPLF-propagandan. Hon berättar också om samtalsforum på Clubhouse, där man för att få delta måste inleda med att fastslå att man verkligen anser att den etiopiska regeringen ägnar sig åt ett folkmord mot tigrayaner. ”Det är en kult, det känns som en kult”, konstaterar Aregawi om TPLF-apologeterna i det tigrayanska communityt.
Hermela Aregawi blev det perfekta ansiktet utåt för NoMores framgångar. Tigrayansk bakgrund, journalistiskt skolad, TV-van, och flytande amerikansk engelska i kombination med en god förmåga att pedagogiskt förklara konflikten på ett västerländskt vis. I intervjun på BreakThroughNews avväpnar hon argumentet om ”våld på alla sidor”:
”The truth is, the leadership, or some of the leadership that they [the tigrayan TPLF-supporters] are supporting, actually started a war. And therefore, in my opinion, is responsible for the majority of things that happened in that war. You know, when you start it, it can’t be 50/50 accountability, there has to be some more accountability on the entity that chose to start it.”
Hon gav logiska förklaringar som fick No More att lyckas med det som den etiopiska regeringen på egen hand inte hade klarat av – att nå en västerländsk publik bortom det västerländska mainstreammedia-narrativet.
Andra nyckelpersoner inom #NoMore
Men Hermela Aregawi var inte ensam. På den progressiva och direkt socialistiska amerikanska vänsterkanten hade hon vänner och bekanta som också de var djupt engagerade i Etiopien. Här kort lite om några av de som tillsammans med Heregawi haft stort inflytande över att förmedla en bättre rapportering om Etiopien till väst.
Jemal Countess
Jemal Countess har jag citerat i de här artiklarna. Han är en svart amerikansk fotograf som frilansat för Associated Press och Getty Images och som arbetat i Afrika under lång tid. Han har uppfostrat sin familj i Etiopien och under det gångna året rapporterat på plats om TPLF:s krigsförbrytelser. Tillsammans med den kanadensiske historikern Jeff Pearce blev de, de första västerländska reportrarna att rapportera om TPLF:s förödelse i den historiska kyrkstaden Lalibela. Här två inslag från slutet av december 2021:
I anslutning till resan intervjuades Jemal Countess också av Ethiopian Broadcasting Corporation (EBC) om västerländska journalisters arrogans, de skriver saker utan att resa till landet och agerar på sätt som bottnar i rasism:
”It’s a joke. I grew up in the era of Vietnam. Like one of my inspirations was Larry Burrols, combat photographer, as well as other photographers who operated from Vietnam up to Desert storm and beyond. And part of what journalists did, was always go where the news was. You don’t have the excuse. I mean it’s telephone horse pocket,
I’ve been here five times. I wrote the information down, I filled my applications … And I went through the process to get my paperwork done … If you are an accredited journalist and you follow the steps you can get into cover this conflict. I think that a lot of times that popele who have come here to cover the conflict is basically swimming in White privilege. And swimming in an arrogance that I’ve seen in other parts of Africa where people feel like, ´I’m from London and I should be able to just walk in here, because you guys are savages. You guys are stone age, you are primitive, so I should just be able to do what I need to do and leave, I don’t have to go by your rules.” That’s the problem.
You know, there was a journalist who used to work here, who used to show up at the Prime Ministers office in shorts and sandals. You’re going to the office of a leader of a sovereign Government of a nation and you’re gonna be that disrespectful to walk up in shorts and sandals. I can’t even get into the White House without a tie on, and khakis, let alone a suit. You know, so what happens is people they don’t show Africans, and Ethiopia the same respect that they show their own nations. So I think there is a great degree of arrogance and quite frankly kind of biased racist behavior that influences how people try to approach this. So first thing is, be respectful of which you gonna cover. Learn about it, learn both sides. Learn the history of the country and then start the process. Being white just doesn’t give you a ticket to Ethiopia and report.”
Jemal Countess skulle själv bli utsatt för arrogansen bland västerländsk media. Ett fotografi som Countess tog från de flyktingläger som skapats i Afar-regionen söder om Tigray efter TPLF:s invasion av regionen, användes av The Guardian för att beskriva lidandet inne i Tigray. De använde alltså ett foto av TPLF:s offer för att beskriva förövarnas utsatthet från den federala regeringen. Det är som att använda bilder av dödade judar för att beskriva lidandet som tyskar utsattes för i de Allierades bombningar under Andra världskriget. Här ett inslag om The Guardians tabbe med Jeff Pearce, den vite kanadensiske historikern som tillsammans med många andra vita journalister, förstås bevisar att det beteende av förakt som Countess beskrev, handlar om en viss människotyp inte om hudfärg:
Rania Khalek och Eugene Puryear
En annan person som också fått stort utrymme i debatten om Etiopien är Eugene Puryear, en politisk aktivist vars analyser av problematiken i rapporteringen om Etiopien är sakliga och korrekta. 2021 deltog han återkommande på BreakThroughNews med Rania Khalek, amerikansk journalist i Beirut. Här ett klipp:
I december 2021 åkte de tillsammans för att rapportera från Etiopien. Rania Khalek har en lång historia inom USA:s progressiva vänsterrörelse. Här talar hon om deras resa:
Även dessa har fått stort genomslag inom #NoMore och delas flitigt i alla flöden.
#NoMore censureras i sociala medier
#NoMores rapportering av konflikten i Etiopien var korrekt, men gick mot strömmen. I slutet av november stängde Twitter ner Hermela Aregawis och den amerikansk-etritreanske aktivisten Simon Tesfamariams @hornofafricahub, samt Tesfamariams personliga konto. Här intervjuas de den 1 december av Rania Khalek på BreakThroughNews om nedstängningen där de spekulerar om enskilda aktivister som jobbar på Twitter.
Tesfamariam fick ingen förklaring på varför kontot stängts ner. När han överklagade fick han ett luddigt svar om att att han använt en ljudförstärkningsteknik i sina inlägg. Hermela Aregawi twittrade den 16 december:
Den 15 januari 2022 är Simon Tesfamariams personliga konto såväl som @hornofafricahub fortfarande avstängda.
Hermela Aregawi får ett varmt välkomnande i Etiopien
Men även om det tycktes finnas krafter som önskade motarbeta #NoMore-rörelsen, så var vännerna desto fler.
USA hade varnat världen för att Etiopiens huvudstad Addis Ababa skulle rasa samman på samma sätt som Kabul hade gjort. Abiy Ahmed svarade med att erbjuda etiopier från diasporan en ”Great Home Coming”. Målet var att en miljon etiopier i exil skulle besöka sitt hemland för att visa världen att Etiopien var tryggt, fungerande och inte hade eller skulle falla samman på det sätt som Afghanistan hade gjort.
I nästa artikel kommer jag att berätta mer om de tusentals etiopier som hörsammade maningen i samband med att det stod klart att TPLF drivits tillbaka till Tigray. Här räcker det att berätta om en av dessa. Den 5 januari 2022, så anlände Hermela Aregawi till huvudstaden Addis Ababa. Hon mottogs av regeringsrepresentanter som en hjälte när hon anlände. Här ett klipp om ankomsten och en kort presskonferens som hölls.
#NoMore hade lyckats ge Etiopien en röst i världen och Aregawi som kom i sällskap med sin tigrayansk-talande mor, fick ett mycket varmt välkomnande.
Akademikerna
Utöver det gäng som låg bakom hashtaggen #NoMore, så fanns också en handfull akademiker som vågade ta ton i en debatt där de flesta gick på de etablerade narrativen. De gav rörelsen styrka genom sin akademiska kompetens inom historia, statsvetenskap och politiska analyser där de genom sin långa erfarenhet övertygande kunde kontra de hafsigt sammansatta västerländska narrativen.
Jeff Pearce
En av de mer frispråkiga av dessa är den kanadensiske historikern och författaren Jeff Pearce. Hans intresse för landet går tillbaka i årtionden. Han har rest dit, medverkat i dokumentärfilmer och skrivit böcker om ämnet, bland annat boken ”Prevail: The Inspiring Story of Ethiopia’s Victory over Mussolini’s Invasion, 1935-1941” (2014).
Under konflikten 2020-21 bloggade han regelbundet för att kontra de felaktiga västerländska narrativen. Jag har citerat honom genomgående i dessa artiklar och intervjuade honom i början av december.
I sällskap med tidigare omnämnda fotograf Jemal Countess har han gjort ovärderliga dokumentationer över TPLF:s övergrepp i regionerna söder om Tigray.
Pearce kombinerar akademiska kunskaper med ett innerligt engagemang för att få fram sanningen om konflikten och har därför blivit en viktig källa för information och djupare kunskaper för #NoMore-rörelsen att använda sig av. Här berättar han om sitt intresse, sin bok och synen på händelserna i Etiopien på Ethiopian Broadcasting Corporation (EBC) i juni 2021, där han berättar att fascinationen kom av att studera Etiopiens motstånd mot fascismen på 1930-talet och den entusiasm det väckte runtom i världen, inte minst i Nordamerika. Något som alla skolbarn, inte bara i Etiopien utan även i väst borde få lära sig om.
Ann Fitz-Gerald
En annan person som betytt mycket i analyserna av konflikten är den kanadensiska professorn i statsvetenskap Ann Fitz-Gerald från den amerikansk-kanadensiska tankesmedjan ”Institute for Peace & Diplomacy” (IPD). Hennes studier av Etiopien har pågått i 20 år med lång erfarenhet från landet.
Hon har under 2020-21 skänkt de sakligt akademiska analyserna av konflikten, med djupare perspektiv än de i tidigare artiklar presenterade paradigm som kännetecknat den västerländska synen på konflikten. I artikeln ”Failure to Stand for Democracy in Ethiopia Has Weakened Democracy Worldwide” från den 3 November 2021 skriver hon:
The Tigray People’s Liberation Front (TPLF) … demonstrated its true colours one year ago today by staging an unprovoked terrorist attack which murdered thousands of federal Ethiopian forces across all outposts of the national armed forces’ northern command in Tigray.
The United States and others were consistently critical of the Ethiopian government, even following the country’s federal elections in June in which approximately 75% of the eligible population voted. These numbers were bolstered by an additional 6.6 million who voted in September, bringing the outcome of the election to an approximate 80% voter turnout. It was the first peaceful, democratic and transparent election ever to be held in the country, confirmed by100,000 local election monitors and over 100 international election observers.
Yet despite an outcome of which even Western democracies would be proud, in which PM Abiy Ahmed secured a landslide victory, congratulatory messages normally issued in this context were not forthcoming. Not backing democracy at the outset makes it harder to support later democratic victories, even when such support should be self-evident. By embracing moral equivalency where none exists, Western states have undermined their own position.
Här deltar hon i augusti 2021 på ett seminarium tillsammans med Jeff Pearce om den undermåliga västerländska bevakningen av konflikten i Etiopien.
Bronwyn Bruton
En annan akademiker är Bronwyn Bruton verksam vid den Washington D.C-baserade tankesmedjan Atlantic Councils Afrika-center. Hon föddes i Mbabane, Swaziland och har blivit en av USA:s främsta Afrikaexperter. I den här artikelserien har jag citerat henne.
Den 28 december 2021 skrev hon tillsammans med Ann Fitz-Gerald den mycket läsvärda artikeln ”To End Ethiopia’s War, Biden Needs to Correct Course” i Foreign Policy. Här intervjuas hon den 31 december på ESATtv Ethiopia om artikeln:
Andra namnkunniga med rätt perspektiv
Men namnkunniga finns även i Europa.
En av dessa är Jon Abbink, professor i statsvetenskap vid Leiden University i Nederländerna med inriktning på utveckling i Afrika och Etiopiens kulturhistoria. Här en intervju med honom från oktober 2021, där han bland annat förklarar att han är besviken på EU:s och USA:s hantering av konflikten.
En annan europé är Rasmus Sønderriis, dansk journalist som rapporterat från Etiopien under många år, talar amhariska och även han är mycket kritisk till västs syn på konflikten och ytliga rapporter från västerländsk media. Hans artikel ”A BLOODBATH SITUATION” från den 22 december 2021, där han ger argument för ett konservativt stöd för Etiopien, är mycket läsvärd.
#NoMores styrka – säga sanningen
Det här var en kort beskrivning av #NoMore-rörelsen och de akademiker som det senaste året fått stort uppsving i takt med att konfliktens gång visat på de enorma bristerna i den västerländska mediabevakningen av situationen i Etiopien.
#NoMore-rörelsens stora styrka är att den har förmedlat sanningen i en konflikt där TPLF arbetat hårt för att få partisk propaganda att framstå som sanning, där västerländska journalister inte haft intresset att verkligen gräva i vad som varit rätt och fel och där västerländska politiker har skjutit från höften utifrån övergripande på förhand givna tolkningsmallar.
Jag är en av de västerländska betraktare som hade svårt att greppa konflikten innan jag stötte på #NoMore. Jag var utifrån ett kontinentalt afrikanskt säkerhetsperspektiv intresserad av situationen, men några svenska verktyg för att förstå gick inte att hitta och jag gick på den linje som utifrån ett västerländskt fågelperspektiv framstod vettigt: Att parterna borde sätta sig ner och förhandla för att på så vis undvika så mycket blodspillan som möjligt.
I början av november 2021 skrev en vän från tonårstiden som bott i Etiopien i ett årtionde, på Facebook: ”Till alla er som är oroliga för oss just nu vill vi bara säga att det finns inga oroligheter i Addis överhuvudtaget, det är jättelugnt.”
Det gjorde mig mer nyfiken. Jag sökte lite på YouTube och hittade Rania Khaleks intervju med Hermela Aregawi på BreakThroughNews. Det fick mig att fortsätta läsa. Jag hittade Jeff Pearce, läste igenom hans artiklar, intervjuade honom, och på den vägen fortsatte det. Jag ägnade sedan cirka sex veckor åt att läsa om ämnet tills jag skrev mina första artikel i den här serien, den 21 december 2021. En serie som hade varit omöjlig för mig att skriva utan #NoMores mycket effektiva informationsflöden.
Jag är alltså ett exempel på att #NoMore verkligen har lyckats med den viktiga uppgiften att skapa intresse och väcka västerländskt engagemang för ett land de flesta västerlänningar har mycket lite koll på. Med det sagt anser jag också att det finns aspekter som #NoMore-rörelsens huvudpersoner missat i analyserna, något jag också tänkte ägna några rader åt att beskriva. Inte för att förringa eller skjuta undan de saker #NoMore har åstadkommit, utan bara för att komplettera med de aspekter som de saknar.
#NoMores svaghet – den marxistiska analysmodellen
#NoMore har trovärdigt grävt fram och förmedlat sanningen om konflikten i Etiopien, men rörelsen har också en svaghet: Den präglas av marxistiska teorier om internationella relationer.
Teorier som spårar ondskan i världen till föreställningen om en utsugande ”amerikansk imperialism”. En föreställning som går att spåra till den amerikanska vänsterns postkoloniala fäder som Howard Zinn och Noam Chomsky och deras lärjungar.
De som svalt dessa förklaringsmodeller över hur världen fungerar, anser att USA är en ond, eller åtminstone mycket destruktiv kraft i världen. Som konsekvens av den föreställningen blir det därför logiskt att motverka USA:s utrikespolitiska engagemang.
Det är i det diket delar av #NoMore-rörelsen har hamnat. Något jag här kommer att ge några konkreta exempel på.
The People’s Forum NYC:s samtalsforum om Etiopien
Den 19 december 2021 talade Eugene Puryear, Hermela Aregawi och Simon Tesfamariam om sin senaste vistelse i Etiopien på ett seminarium anordnat av det socialistiska The People’s Forum NYC. Seminariet introducerades av forumets Co-Executive Director, Claudia De La Cruz som förklarade att ambitionen med The People’s Forum var att motverka amerikansk imperialism:
”For us it’s an honor to be part of this event and be able to put forth this conversation which is a very important conversation in relationship to anti-imperialist struggle world wide. … The hope is that folks leave this space committed to continue to bring forth the information that is the right information to our people, because we know that the massmedia is doing completely the opposite. We understand that we have a responsibility as people who are living within the United States, which is the Empire, which is the biggest violator of human rights and who does not have any moral authority to speak about human rights, to sanction any country or to be an obstacle to the process of unifying the working class internationally. We have the task to demand from the United States Government that they stop any type of intervention, be it economically, be it politically, be it ideologically in any part of the world, that includes Ethiopia, that includes any country in the Horn of Africa. We have that responsibility. We must say no to U.S imperialism in any corner of the world, yes to the unity in the working class. And we must actively work to make that happen.”
Det hon beskriver mycket uttryckligt är en på socialistisk grund baserad kamp mot amerikansk imperialism i världen.
Claudia De La Cruz gav därefter ordet till Eugene Puryear, Hermela Aregawi och Simon Tesfamariam. De talade om sina upplevelser i Etiopien men var helt okritiska till framställningen från seminariets sida. Vilket indikerar att de delar den bild av amerikansk utrikespolitik som De La Cruz målade upp.
Eugene Puryear är medlem i det amerikanska kommunistpartiet Party for Socialism and Liberation. På Twitter delar han tydliga föreläsningar om marxister och teorier som går i linje med just de här marxistiska förklaringsmodellerna om amerikansk imperialism.
Hermela Aregawi utforskar teorierna
I sin intervju med Rania Khalek på BreakThroughNews den 4 november 2021 sa Hermela Aregawi lite om vad hon hade börjat upptäcka:
”So many disasters that seems very natural and just popped up, are not natural, they did not just pop up, there are so many hands in it, that have made it possible and one of those arms are media. They feed a narrative until they manifest it. It gets to point where you have an apparatus that is that strong. You literally creates the scenario you’re talking about. When that was not what it was before. It seems to me that anytime there is a government in the developing world that really wants to get its stuff together, let the economy grow so it can actually can go down to the people, its a little bit more independent and does not want to be used and abused, the U.S or the West tend to turn on them. …. We are supporting in this case a rebel group whose starting a war against the Government and the people and are literally trying to undo an election that has already happened and take out a leader who enjoy the support by the majority of the country. … I just wanna go back and look at Yemen, I wanna know little bit more about Libya. Every crisis I’ve ever seen, I wanna go back, because I almost guarantee you that the parallells… are just the same.”
Det är ett uttalande av mer utforskande natur, som om att hon mer befinner sig i en pågående orienteringsprocess, men där hon ändå lutar mot att USA vill bringa instabilitet, i synnerhet när någon försöker sticka upp för mycket, som fallet varit med Abiy Ahmed, men där det säkert också är likadant på andra håll.
Men även om Aregawi inte uttrycker sig lika tvärsäkert som de socialistiska ”anti-imperialisterna”, så har tendenserna att ta till sig dessa tolkningsmodeller fått stort genomslag inom #NoMore-rörelsen. Här ett konkret exempel på det.
Föreställningen om den djupa amerikanska staten
I slutet av november 2021 delades flitigt under #NoMores hashtag ett klipp från TV-serien ”Deep State” där karaktären Hal Weaver, spelad av skådespelaren Owen Teale, säger så här i en scen:
”The Middle East is fucked. We should know. We fucked it. Six of the ten fastest growing economies are in sub-saharan Africa. Countries rich in mineral wealth. Coltan for our computers, cobalt for our batteries, phosphates for our agriculture, nuclear ore for our power. These are the things Gentlemen, that the wars of the next twenty to thirty years will be fought over. A huge deposit of cobalt was discovered in Mali, just over two years ago. Back then we approached the Malian Government about mining rights. They told us that those rights were going to the Chinese. So we set about to create the conditions to make sure that wouldn’t happen. Just last week one of our Australian subsidiaries secured those rights. Our pilot project in Mali hit a few bumps. But I’m delighted to report that it worked. And if it can work there, there is no reason it can’t work in other mineral rich countries across Africa. We create the chaos and then we move in and capitalize on that chaos.”
Ett klipp, helt i linje med den tradition som präglat Hollywood alltsedan skådespelaren Matt Damon, promotade Howard Zinns förklaring av världen, i filmen ”Good Will Hunting” från 1997. Ett klipp som givetvis passar som handen i handsken på dem som driver teorierna om nykolonialism och nyimperialism, och som för den cyniske också passar in på konflikten i Etiopien eller i andra länder. Klippet spreds också snabbt under #NoMore-tag:en.
För egen del är jag inte cynisk. Mina tidigare artiklar i denna serie gör förvisso bortom alla tvivel tydligt att jag är kritisk till USA:s agerande i Etiopien. USA har agerat fel. Något jag spårar till TPFL-aktivister inom Joe Bidens administration, förlegade fredsdiskurser och de band som den 30-åriga alliansen med TPLF ändå skapade. Däremot anser jag inte att det beror på amerikansk cynism, ”neokolonialism” eller ”nyimperialism”. Det av skäl som jag ska förklara längre fram.
Här kan vi dock nöja oss med att beskriva vad konsekvenserna blir hos dem som trillar ner i detta dike, och tror att USA är roten till alla felaktigheter som tydligt kan skådas i världen.
Förfelad mediakritik
Det första dike som blir lätt att trilla ner i handlar om förfelad mediakritik. Västerländsk media har misslyckats med att bevaka Etiopien korrekt. Det är lätt att tänka att det sannolikt beror på att det finns intressen av imperialistisk amerikansk karaktär som inte vill att sanningen ska komma fram, och därför sprider uppenbar desinformation.
Gäller det kanske även andra konflikter? Det var det spåret Aregawi var öppen för att utforska. Rania Khalek på BreakThroughNews har redan gått långt i den riktningen. Under hennes och Eugene Puryears besök i Etiopien åkte de också till Eritrea.
Eritrea har varit en allierad med Etiopien i konflikten med TPLF. Men Eritrea är ingen demokrati. Det är en diktatur. En hårdare och mer totalitär sådan än Etiopien någonsin var under TPLF. Etiopien under TPLF var pseduo-demokrati, en slags enpartistat även om många partier ingick i koalitionen, och Meles Zenawi blev en nästan livslång ledare. Men inget av det går att jämföra med Eritrea där de inlägg på sociala medier och i videoklipp gav en väldigt turist-romantiserad syn på landet.
Eritrea har aldrig hållit några val, har ingen konstitution. President Isaias Afwerki styr helt enväldigt. Eritrea är en diktatur i alla bemärkelser. Det finns inga friheter i landet som ens tillnärmelsevis liknar de som finns i Etiopien. Det gällde även när TPLF styrde Etiopien. Eritrea är en av världens mest repressiva regimer. Ett land där du kan ha mycket trevligt som turist, men inte som medborgare.
Att Isaias Afwerki i Eritrea är betydligt värre än Meles Zenawi var i Etiopien är något som Rania Khalek verkar relativisera bort. eller åtminstone ignorera. Inte för att hon förespråkar totalitarism utan bara för att hon utgår från att västerländsk media alltid ljuger. De ljög om Etiopien, vad säger att de inte också ljuger om Eritrea?
Hon har sedan dragit i väg på detta spår i många andra konflikter. Nu senast Rysslands upptrappning här i Europa, där hon och Eugene Puryear intervjuar Brian Becker från The Socialist Program podcast, för att ”avväpna hysterin kring Ryssland”, där man lägger fram de klassiska ryska argumenten om att ”bli inringad av Nato”, ungefär som om att detta vore en korrekt beskrivning, snarare än den återkommande ryska ursäkten för att annektera sina forna satellitstater. Ryssland är inte en demokrati, de har ett eget styre, starkt centrerat kring att hålla Vladimir Putin kvar vid makten. De har till och med ett eget ord för sin form av styre, ”Suverän demokrati”. Att köpa den ryska framställningen, vilket de gör, är lika naivt som att köpa TPLF:s propaganda. Världspolitiken har ofta betydligt mer geopolitiska orsaker och kretsar mycket mindre kring vad USA gör och inte gör, än vad BreakThroughNews tycks förstå.
Konsekvensen av detta marxistiska tänkande blir alltså inte att bara stå upp för frihet mot totalitarism, utan primärt att stå upp mot ”amerikansk imperialism”. Vill man dra det längre, så är det inte alls säkert att dessa skulle ha stått upp för Abiy Ahmed, som trots allt tror på marknadsekonomi och är djupt kristen, om USA inte hade stått på motsatt sida.
Det är därtill inte bara TPLF som driver propaganda och desinformation. Ryssland, för att ta det aktuella exemplet, gör det hela tiden och har en lång tradition av att göra det. Västerländska journalister, varav många har bakgrund i det forna östblocket, brukar vara mycket bra på att se igenom argumenten och avgöra vad som är befogade argument och vad som bara är ursäkter för den egna ryska imperialismen att få manöverutrymme. Brister i västerländsk media bör inte kasta granskande medborgarjournalister i famnen på de regimer som driver riktig propaganda. Motbilden är är inte alltid den sanna bilden, inte ens när det är handlar om en motbild till något så djupt bristande som västerländsk journalistkår. Att #NoMore-rörelsen präglas av dessa svagheter anser jag att man som följare behöver veta.
Förfelad förståelse för vem som utnyttjar
Att tro att USA ligger bakom alla problem riskerar också att skapa stor enögdhet. Faktum är att klippet från TV-serien ”Deep State” är betydligt mer applicerbart på Kina än på USA. Det är Kina som bokstavligen dammsuger Afrika på naturresurser genom att liera sig med alla afrikanska regeringar, oavsett demokrati eller diktatur, som de kan. De investerar sedan storskaligt i länderna, lånar ut stora summor pengar, som på sikt kan återbetalas med just naturresurser om likvida medel skulle saknas.
USA:s politik mot Afrika är och har varit en mjuk politik. Även i de fall USA inte alltid haft vishet nog att agera rätt, så har man betydligt oftare drivits av idealism än av cynism. Vilket skiljer USA från Kina. Något som #NoMore helt enkelt inte har koll på, eftersom deras intresse tycks vara ”amerikansk imperialism” snarare än imperialism externaliserad av vad som faktiskt är riktiga imperiemakter.
Om etiopier köper bilden av att det är USA som är den stora skurken i världen, så kan det leda till en icke-konstruktiv anti-amerikanism, som på sikt kan leda till att USA tröttnar och drar sig undan från Afrika. Då kommer Kina och islamiska länder från Mellanöstern att gå in istället. Något som för alla inblandade vore mycket olyckligt. Något jag kommer att gå in på djupare i kommande artikel.
Kritik utan splittring
Med dessa saker sagda bör dock betonas att även om de marxistiska analysmodellerna i mitt tycke haltar och öppnar dörren för nya faror, så har dessa analysmodeller inte förhindrat aktivisterna i NoMore från att gräva och rapportera ärligt och sanningsenligt om Etiopien. Faktum är att de gjort detta bättre än de flesta andra, inklusive bättre än de flesta som står närmare min egen politiska kant. #NoMores svagheter förringar alltså inte rörelsens styrka. Jag har som tidigare uttrycktes även för egen del mycket att tacka rörelsen för. Viktigare än ideologi är ärlighet. De inom den socialistiska falangen av #NoMore som är ärliga, kommer sannolikt även i sinom tid att kunna skåda igenom problematiken, exempelvis med ”ryska förklaringar”. Om de bara håller ärlighet och sanning högre än ideologi och teoretiska paradigm.
Jag anser dock att det också behövs ett icke-socialistiskt, konservativt stöd för Etiopien. Inte för att splittra utan för att skapa ett brett stöd för Etiopien som i sin tur kan bidra till att få ett politiskt genomslag för en mer Etiopien-vänlig västerländsk politik. Hur ett sådant konservativt stöd skulle kunna ta sig uttryck kommer jag att skriva om i nästa del.
Ronie Berggren
——
Läs också:
Konflikten i Etiopien – del 1: En demokrati föds och tvingas kämpa för överlevnad
Konflikten i Etiopien – del 2: Etiopien vinner kriget genom att inte låta sig dikteras
Konflikten i Etiopien – del 3: Vad som triggade västs U-sväng om Abiys regering
Konflikten i Etiopien – del 4: USA drar åt straffåtgärdernas snara
Konflikten i Etiopien – del 6: USA och Etiopien måste bygga vänskap
Konflikten i Etiopien – del 7: Vunnen fred, fortsatt krig
Konflikten i Etiopien – del 8: En dialog för framtiden
——
