Ronie Berggren om hur dagens Europa hotas av samma islamisering som tidigare främst kännetecknade Afrika och Asien. En islamisering som underminerar Europas historiska tro på demokrati, sekularism, kvinnlig- och individuell frihet. För att kontra denna utveckling behöver Europa lyfta fram politiker med stort mod och det måste göras nu.

———-

Islamisering – välkänt i Orienten, ett nytt fenomen i Europa

Islam är idag Europas andra största religion efter kristendomen och den snabbast växande religionen. En utveckling som gått mycket snabbt och bara tagit några årtionden. 1950 fanns det omkring 1 000 muslimer i Tyskland, idag finns nästan 5 miljoner. 

Den naturliga följdfrågan är om en snabbt växande muslimsk minoritet också medför en islamisering av Europa? 

Begreppet islamisering är nytt i förhållande till Europa, men väl känt inom forskning av islams tidigare utbredning på två kontinenter: Asien och Afrika. 

Dels har vi den pre-moderna, historiska islamiseringen. När islam på 600-talet spreds med våld från Arabien ut över Mellanöstern, in i Afrika och Asien. 

Samhällen som sedan dess övergripande låg under islamiskt styre. När det ottomanska imperiet föll i samband med Första världskriget så öppnades den muslimska världen upp för väst. En av-islamisering skedde och nationalstater bildades i hela det tidigare ottomanska imperiet. 

Nationalstaterna byggdes ofta på strikt sekulär väst-inspirerad grund – med Turkiet som främsta exempel. Undantag där islamisk lag, Koranen skulle vara högst rådande lag fanns dock – med Saudiarabien som främsta exempel. 

För de flesta länder som skrev sina konstitutioner så blev det emellertid blandade inslag av sekulär lag och islamiskt styre. Och i den processen brukar forskare använda begreppet ”islamisering” för att beskriva islamisk inkorporering i nationella konstitutioner, med Pakistan som främsta exempel. 

Rapporten ”Measuring Constitutional Islamization: The Islamic Constitutions Index” från 2014 av Dawood Ahmed, JSD Candidate vid University of Chicago och Moamen Gouda från Hankuk University i Sydkorea, använder begreppet ”islamization” för att beskriva islams inflytande över konstitutioner i världens muslimska länder. De skriver bland annat:

How prevalent is Constitutional Islamization? Which countries have the most or least Ilamized Constitutions?

… Our analysis shows that roughly half of all Muslim majority countries in the world have Islamic features in their constitutions

De konstaterar också att detta har negativt inflytande på ländernas förhållande till demokrati och mänskliga rättigheter:

… while Muslim countries’ constitutions generally promise a number of important human rights and none explicitly incorporate corporal punishments, constitutions that privilege secularism tend to, on average, promise more rights than constitutions that privilege Islam.

… We also find that Islamicity of the constitution seems to correlate negatively with democracy, gender equality and political stability. 

Den grundläggande orsaken till islamisering beror på religionen islams religiösa krav på att efterföljarna ska leva enligt den gudomliga lagen, sharia, med lagstiftning som följer sharia. 

Ett system som upprättades av profeten Muhammed. Där muslimer som vill leva rättroget styr, så följer en naturlig debatt om sharia. Den debatten kunde inte sekulära styren i muslimska länder ignorera, varför Pakistan är det främsta exempel där konstitutionen från 1973 tillkom genom en demokratisk parlamentsprocess, och islam därför blev en demokratiskt inkorporerad del av konstitutionen. 

I andra länder som varit mer auktoritära i förhållande till islamisk påtryckning så har islamisering också skett, men mer genom ökad religiös islamisk livsstil. 

I boken ”A history of islamic societies” från 2002 av Ira M. Lapidus, utgiven av University of California, Berkeley, beskrivs den islamiska väckelse som på allvar började i muslimska länder på 1970-talet och som också kan betecknas som en strävan mot ökad islamisering av de post-islamiska nationerna. 

Inom denna väckelserörelse fanns mängder av falanger. Dels de våldsamma jihadisterna som såg statlig makt som vägen mot en islamisk stat och därför ville ta till våld mot sekulära eller moderat muslimska regeringar. Därtill dem som bara ville leva muslimskt och förändra kulturen. Gemensamt var dock att man ville kontra ”European and American values such as individualism, materialistic consumerism, the independence of women, sexual liberty, religious and moral relativism, and pop culture.” 

Dessa fenomen, som betecknas som islamisk väckelse men representerar den post-koloniala åter-islamiseringen, är således inget nytt fenomen i den muslimska världen. 

Men det är ett nytt fenomen i det historiskt icke-muslimska Europa.

Islamiseringen i Europa måste stoppas av modiga politiker

En växande muslimsk minoritet har idag här i Europa samma saker att förhålla sig till som de har inom olika delar av den muslimska världen: hur man ska kombinera lydnad till sharia med livet i en omgivning där även andra faktorer än sharia dikterar livsvillkoren. 

I likhet med länderna i Asien (inklusive Mellanöstern) och Afrika, vars konstitutioner i grunden inspirerades av västerländsk sekulär demokrati men där den muslimska befolkningen var så stor att man behövde kompromissa med muslimska krav på sharia – lagstiftning med Koranen som utgångspunkt, så höjs nu sådana krav och röster även i Europa.

Europa är den tredje världsdelen som nu får uppleva en snabb omställning till islam i takt med en växande minoritet muslimer som inte vill anpassa sig till majoritetskulturen, men som kräver att majoritetskulturen anpassar sig efter dem. Vi kan även se hur dessa krafter tar sig in i politiska partier och europeiska institutioner varifrån de får tillgång till olika former av statsbidrag som sedan används för att fortsätta befästa en islamisk världsbild i Europa. 

Detta är ett problem som går mycket djupare än enbart den islamiska terrorismen, men som våra politiker ännu inte har vågat konfrontera. Det trots att konsekvenserna av en islamisering är tydligt negativa, vilket ovan nämnda forskare beskriver i rapporten ”Measuring Constitutional Islamization: The Islamic Constitutions Index” från 2014:

… constitutions that privilege secularism tend to, on average, promise more rights than constitutions that privilege Islam.

… We also find that Islamicity of the constitution seems to correlate negatively with democracy, gender equality and political stability. 

I Europa där majoritetsbefolkningen inte är muslimsk, så kompromissar vi än så länge inte med lagstiftning, däremot finns många exempel på hur kulturella kompromisser har påbörjats. Sommaren 2016 cyklade en mamma till Gottsundabadet i Uppsala med sina två pojkar och två flickor. På plats fick hon veta att pojkarna inte var välkomna förrän efter kl 10 och där fanns också en skylt med texten ”Girls only”. Badhuschef Stephanie Parke motiverade könsseparationen med att ”många som vanligtvis inte skulle vågat sig dit får en möjlighet bada eller träna i gymmet”.  ”Tjejmorgon” kallar man dessa separerade badtider.

Ett djupare svar på varför könsseparationen tycks nödvändig gavs i SVD 2009 när man berättade att Hertsö-badet i Luleå hade börjat med ”kvinnosim”:

”För många muslimska kvinnor är det ett villkor för att kunna utnyttja badhusen. 

… Noor ul Huda i Luleå kan inte tänka sig att bada på tider då badhuset är öppet för män. Hon anser att islam inte tillåter att en kvinna visar sin kropp för andra män än den hon är gift med. 

Inte heller med heltäckande klädsel skulle hon kunna tänka sig att bada med andra män.

 – När kläderna blir blöta syns ju allt ändå, säger hon och skrattar.

2017 så lät politikerna i Västerås stoppa könsseparerade badtimmar på Lögarängsbadet. Fozia Ebrahimi, en kvinna som använt de separata badtiderna sa då i Sveriges radio:

– Vi är många kvinnor från olika länder som på grund av religion och kultur inte får simma tillsammans med män. Vi har använt tiderna för att lära oss simma, för att kunna rädda oss själva och våra barn när vi simmar och badar i havet under sommaren. Nu kommer vi att bli kvar hemma.

Badhuschefernas kompromiss beror förstås inte på att man övergett en historisk svensk jämlikhetssyn utan bara på en praktisk önskan att också kunna simundervisa kvinnor från en grupp som inte har samma syn på kön som Sverige och som heller inte vill anpassa sig till den svenska synen. 

Men det är en kompromiss likväl, en anpassning till en syn på män och kvinnor som inte bara är importerad av första generationens muslimska invandrare utan som också upprätthålls och närs i framtida generationer även här i Sverige. 2017 uppdagade TV4:s Kalla fakta hur Al-Azharskolan i Stockholm på sina skolbussar separerade barnen efter kön.

Svenska badhus har alltså anpassat sig efter islamisk könsseparation medan en islamisk skola inte har anpassat sig efter svenska jämställdhetsprinciper. Frågan väcks om vilka som egentligen styr i Sverige? Svenska politiker eller islamiska krafter?

I takt med att den muslimska minoriteten i Europa växer så kommer dessa kompromisser att bli fler och med tiden även ta sig politiska uttryck. I Sverige vi nu ett islamiskt parti, Nyans, som öppet kräver att svensk lag tar större hänsyn till islam. De negativa demokratikonsekvenserna kommer med tiden att bli ännu tydligare om ingenting görs för att stävja denna utveckling,

Därför behöver vi det som länge har saknats, politiker kapabla att se helhetsbilden och med mod att säga nej till islamiseringen av Europa genom att lägga fram sakpolitiska förslag: nej till utländsk finansiering av moskéer; nej till byggnationer av moskéer, att nationella bidrag till föreningar som inte tror på den europeiska demokratins värdegrund stryps; och ett regelverk som ger utrymme för enskild flexibilitet men likväl kräver att det är de invandrade minoriteterna som ska anpassa sig till Europa och inte tvärtom. Politiker som vågar sätta stopp för ytterligare muslimsk massinvandring och driva återvandringspolitik så långt det är möjligt. Det är ett faktum att det finns många muslimska invandrare som ofta reser tillbaka till sina hemländer, på affärsresor eller semestrar. De lever inte i Sverige eller Europa för att de är flyktingar, utan för att välfärden är större här. Sådana, som vill leva här inte för att de behöver utan för att det är bekvämt, och som därtill inte vill anpassa sig efter det västerländska, finns det inga sunda skäl att ha kvar här. Det måste våra politiker inse. 

Detta är små steg i en lång process. Men en vandring som med nödvändighet måste påbörjas om vi vill bevara det Europa som vi under alldeles för lång tid har tagit för givet.

Avslutning:

Låt mig avsluta med ett citat från den svenske diplomaten Dag Sebastian Ahlander som i den av Statens historiska museums utgivna antologi ”Islam” från 1985 i kapitlet ”Utrikespolitik – samförstånd eller konfrontation” skriver:

”Den kulturella, religiösa och politiska renässansen för islam har gjort att allt fler särskiljande kulturella faktorer blivit utrikespolitiskt relevanta. Den tekniska utvecklingen fortsätter men den västerländska dominansen inom värderingar och frågor om livsstil ifrågasätts alltmer. Det gör det svårare för svenska affärsmän och diplomater att förutse konsekvenserna av olika åtgärder, särskilt i kontakten med den islamiska världen. I dag kräver muslimska affärsmän allt oftare att eventuella konflikter skall lösas av skiljemän och domstolar i islamska länder. Profeten Muhammed var affärsman och Koranen omfattar utförliga regler för hur korrekta affärer skall gå till. Ett aktuellt svenskt exempel är striden om slutbetalningen av norra Europas största moské som sedan våren 1984 står klar i Malmö. Byggherren som är Islamic Center i Malmö, vägrar godkänna slutfakturan från byggföretaget ABV. Striden gäller om huruvida Islamic Center skall betala mervärdesskatt och ränta. Islamic Center vägrar med hänvisning till att Koranen varken tillåter ränta eller mervärdesskatt. ABV har därför vänt sig till domstol för att få frågan löst. Frågan kompliceras av att bakom Islamic Center står inflytelserika bidragsgivare i Saudiarabien…” 

Ahlander fortsätter i ett senare stycke:

”Den islamiska invandringen till Sverige kan också komma att leda till nya konflikter inom det svenska samhället. Enligt svensk uppfattning råder religionsfrihet i Sverige. Men den uppfattningen bygger på en privat syn på religionen. För en muslim är den stor del av vardagen levnadsregler baserad på islam.  Samundervisning av pojkar och flickor, sexualundervisning, synen på kvinnans ställning, kravet på att slakt skall utföras ritualenligt, kravet på fredagen som helgdag är alla potentiella konfliktkällor för muslimska invandrare i det svenska samhället som ytterst är religiöst grundade. Kriminalvårdsstyrelsen har exempelvis redan fått mottaga klagomål från en fängslad muslim som vägrat äta vad han uppfattat som oren föda. Fängelsemyndigheternas försök att tillgodose hans begäran genom att servera fisk har inte godtagits eftersom svaranden hävdat att hela köket med grytor och slevar var förorenat genom kontakten med griskött. Muslimer har vidare en annan uppfattning om giftasålder, månggifte, skilsmässa, arv och vårdnaden om barn som ställer Koranen i direkt konflikt med svensk lag. Det kan på sikt leda till krav på särskild lagstiftning för muslimska invandrare. Sådana krav har framförts i andra icke-muslimska länder och ofta understötts av oljerika islamiska stater genom deras ambassader. Det är synsätt och påtryckningar som är främmande för svensk opinion och grundläggande svenska värderingar.

     Sammanfattningsvis kan man konstatera att det i framtiden finns betydande risker för konfrontation mellan västerländska länder som Sverige och olika länder inom den islamiska kulturkretsen.

… Vi måste hela tiden hålla drömmen om den stora generalkompromissen mellan olika länder och kulturer levande, utan att tappa bort de grundläggande värderingar om frihet och mänskliga rättigheter som vi upplever oförytterliga och som utgör västerlandets bidrag till mänskligheten.”

Hans ord hörsammades inte. Istället tog politiker över tyglarna som ville bygga ett samhälle baserat på utopiska fantasier snarare än på verkligheten. Idag 2022 har allt som Ahlander varnade för 1985 besannats i större och mer fruktansvärd omfattning än han då ens kunde föreställa sig. Jihadister som ansluter sig till ett kalifat, islamistiska terrordåd på svensk mark, krav på muslimska böneutrop, separata badtider, krav på månggifte, krav på att en icke-islamisk omgivning ska anpassa sig efter islamisk lag. Många européer och svenskar har tröttnat på detta. I artikeln ”Jag vill att de åker hem” publicerad den 3 juni 2021 på samhällsdebattsajten Det Goda Samhället, skriver författaren Richard Sörman:

Jag var ute och övningskörde häromkvällen med ung person som jag känner väl. Vi bor i Uppsala och åkte i väg någon mil utanför stan. Eftersom vi hade vår hund med oss bestämde vi oss för att stanna några minuter vid en sjö som ligger i närheten av den lilla orten Björklinge. Solen hade kommit tillbaka efter några dagars regnande. Luften var frisk. Naturen stod grön. Det var en afton i slutet av maj.

Så fort vi klev ur bilen hördes hög musik. “Antingen är det locals eller också är det invandrare” sa jag till mitt unga sällskap. För så brukar det ju vara: Spelar någon hög musik på en badstrand om kvällen är det antingen lokala ungdomar som kommit dit på mopeder och EPA-traktorer eller också är det grillande invandrare som spelar musik från sina hemländer.

Det var inga locals. Det var invandrare. Alla som befann sig på badplatsen var invandrare. Alla. De var kanske ett sextiotal individer. De flesta verkade vara araber. Musiken dånade högt och skoningslöst. Det gick inte att komma undan. Ett stort sällskap satt mitt på badplatsen och lät musiken dåna ut i den svenska sommarkvällen.

Jag tänker inte hymla om att det var djupt obehagligt. Det var uppenbart att inga svenskar befann sig på platsen av den anledningen att alla dessa invandrare hade hittat dit. Vi befann oss mitt i Uppland. Den nedåtgående solen lyste upp de skogbeklädda stränderna. Den svenska försommargrönskans rika dräkt lyste i sin vackraste prakt. Men svenskarna hade flytt fältet.

“Bla, bla, bla!” “Integration”, “segregation”, “gängkriminalitet”, “svaga skolresultat”, “klankulturer”, “bidragsfusk”, “de låga förväntningarnas rasism…” “Bla, bla, bla.” Ärligt talat: Jag orkar knappt längre läsa alla dessa artiklar (och jag har skrivit ett antal själv) om de problem som kommit med massinvandringen. Jag förstår att de måste skrivas. Jag förstår att många svenskar lever i förnekelse. Jag förstår att vi ropar för döva öron om vi tar i för mycket. Men ändå: Handlar inte allt detta egentligen om en enda sak? Vi vill att dessa människor åker hem.

Svårare än så är det inte. Visst kan vi klaga på gängkriminaliteten, segregationen och skolresultaten. Faktum kvarstår att det verkliga problemet är folkutbytet. Vi svenskar håller på att göra oss till flyktingar i vårt eget land. Jag accepterar det inte. Jag kommer aldrig acceptera det. Aldrig. Ett återvandringsprojekt är oundvikligt. Låt det ske under ordnade former. På sikt blir det bäst för alla.

Och jag är inte intresserad av någon ”integration”. Som vanligt tänker inte dumsnälla svenskar längre än vad näsan räcker. (Det är inte bara ett problem att människor inte vågar säga vad de tänker. Det är också ett problem att de inte vågar tänka vad de känner.) Vad skulle det betyda för vår tillvaro i vårt eget hemland om alla dessa människor som kommit hit från Mellanöstern och Afrika tog plats i våra myndigheter, i politiken, i media, i domarkåren? Hur skulle det gå med kompetensen, sakligheten och opartiskheten? Och hur skulle vi känna om dessa människor lämnade sina förorter och flyttade ut i villaområdena och i de röda stugorna på landet? Har vi tänkt på det? Har alla de som beklagar sig över segregationen tänkt på det? Leve segregationen! Den är vår enda chans.

Jag vill att dessa människor åker hem. Många av dem i alla fall. Sverige ska vara svenskarnas land. Sverige ska vara ett land där vi svenskar känner oss hemma. Det är en oproblematisk självklarhet. Det måste vara en av våra mest grundläggande mänskliga rättigheter att önska förbli oss själva i vår egen nationella och kulturella identitet. Den rätten kan inga perspektivlösa utopister ta ifrån oss. Det är inte vi som står för orättfärdigheten. Det är de andra: De som kräver att vi ska lämna vårt hem och vår hemmahörighet ifrån oss. Jag kommer aldrig acceptera det. Aldrig.

Många fler upplever det han har upplevt och tänker som han gör. Men under lång tid har detta inte kunnat eller tillåtits kanaliseras på grund av de politiker och andra grindväktare som valt att hålla fast vid utopin även när denna uppenbart kommit helt i kollisionskurs med verkligheten. Islamiseringen har därför kunnat fortgå och Europa alltmer börjat få samma problem som länderna på våra grannkontinenter har fått.

Det som nu behövs är ledare. Framför allt politiker, men även journalister, opinionsbildare, företags- och föreningsledare, som har mod att gå den väg som andra blivit överkörda på när de försökt samma sak. Inte sådana som hetsar eller hatar, men som har modet att säga nej till den pågående islamiseringen och bevara Sverige och Europas historiska kristna, sekulära och demokratiska särprägel. Sådana ledare behövs, och de behövs nu.

Ronie Berggren