Ett samtal med Siewert Öholm 2003 om Israel och USA

Ronie Berggren publicerar en intervju han gjorde 2003 med den nu bortgångne mediaprofilen Siewert Öholm, där de samtalar om Israel, USA, svensk kristenhet och svensk media.

————–
Av Ronie Berggren:

Någon vecka innan jul 2016 satt jag på universitetsbiblioteket i Umeå och gick igenom några arkiv när telefonen ringde.

Det var Siewert Öholm. Han ville berömma mig för en debattartikel jag skickat in till den kristna tidningen Världen idag om varför amerikanska evangelikala stöttade Donald Trump. Öholm, som då arbetade som debattredaktör för tidningen, ansåg att jag var oerhört balanserad och att han med stor glädje skulle publicera den.

Vi småpratade en del om USA-intresse och kristen dagspress. Han var besviken på tidningen Dagen, sa han till mig. Men glad för att det fanns någon som jag. Nu hade vi en kontaktlina, sa han, och lät publicera min inskickade artikel.

Någon mer kontakt blev det inte. En kort tid därefter insjuknade Öholm i levercancer. Den 15 januari 2017 skrev han på Facebook:

Hej vänner! 
Jag håller på att avsluta mitt fb-konto, och jag ser att mitt liv håller på att rinna ut. 
Jag är inte rädd, jag vet vad jag tror på, jag är trygg. Jag tror heller inte att Gud, när vi möts, behöver kommunicera genom Facebook. 
Tack vänner och följare.

Tio dagar senare avled han.

Öholm var en stor personlighet. Både inom svensk frikyrklig miljö och inom svensk media. Det som gjorde honom speciell var att han alltid vågade stå för det han trodde på och debattera dessa saker i en svensk majoritetsomgivning som oftast trodde helt motsatta saker.

I vårt telefonsamtal hann jag inte påminna Öholm om att vi faktiskt haft kontakt tidigare. Jag intervjuade honom 2003 för en lokal kristen hemsida i samband med att han då talade inför Samfundet Sverige-Israel i Örnsköldsvik den 3 november 2003. Rubriken som han talade utifrån var: ”Är Israel busen i Mellanöstern?” En rubrik satt i kontrast till den oftast negativa framställningen av Israel i svensk media.

En intervju som nu är femton år gammal men där frågor diskuteras som fortfarande är dagsrelevanta. Jag publicerar därför intervjun på nytt här. Siewert Öholm med sin alltid så klara ton. Håll till godo.

————–

Är Israel busen i Mellanöstern?

Är Israel busen i Mellanöstern? På den frågan skulle de flesta svenskar idag svara ett obetingat ja. Det var också kring denna fråga som Siewert Öholm diskuterade när han inbjuden av Samfundet Sverige-Israel, gästade Örnsköldsvik den tredje november 2003. Siewert Öholm, som tidigare varit känd som journalist, debattledare och programledare i teve, slutade på SVT för att han ville börja ”tycka själv”. Och alla som följt Öholms karriär vet att han är en man som inte bara vill, utan också vågar göra detta – inte minst i debatten om Israel, som ligger mycket nära hans hjärta.

Under föredragets gång beskrev Siewert Öholm hur svensk massmedia på ett tämligen häpnadsväckande sätt framställer Israel, som just busen i Mellanöstern – medan den verklige busen i själva verket är Yasir Arafat och ingen annan. Den svenska regeringens hållning till Israel har, inte minst sedan Olof Palmes tid, varit tämligen fientlig. Den som ändrade detta var Göran Persson, som en gång sa att ”vi ska lyssna på israelerna också”, och sen gjorde han detta. Tyvärr följer media dock inte hans exempel, menade Öholm och gav under kvällen en mängd exempel på nyhetsrapportering som ensidigt framställde palestiniernas lidande under det ”israeliska förtrycket” utan ta i akt vare sig motiven till israelernas agerande, eller det lidande som finns också på den israeliska sidan.

En annan sak som slätas över är Islamsk fanatism. Öholm visade ett nyhetsklipp med Sheik Yasin – ledaren för den Islamska terroristgruppen Hamas, som gjort sig kända för sina självmordbombningar inne i Israel, där denne inför internationell teve sa att självmordsbombningarna skulle fortsätta och sedan på frågan om hur han ser på att Israel kan komma att utföra nya attentat mot en Hamasledare, svarade: ”Det blir min bröllopsfest… Eftersom jag flyttar från denna usla värld till himmelriket, lika brett som himlen och jorden. Här på jorden får man en hustru, i himmelriket får man sjuttiotvå. Jag förflyttas från helvetet till himmelen.”

Hamas har lyckats med vad den palestinska administrationen medvetet försummat, – att vinna sitt folks sympatier. Arafat stjäl folkets biståndspengar, – Hamas har däremot förstått att man måste ge folket utbildning, arbete, mat mm. Det gör man också och därför har man fått folkets förtroende. Men Hamas är militanta, och i deras värld existerar inte Israel. Siewert Öholm menade att man måste vara medveten om att det är så här situationen är. Om den andlige ledaren helt utan att blinka sitter framför ett av världens tevebolag och säger detta, så måste vi förstå att folket lyssnar, och då måste vi förstå vad det handlar om. Vi måste säga ifrån när vi möter Islamism som är av det slaget att den framställer mord på judar som en fullt tillåten handling.

Den stora busen i Mellanöstern är dock, menade Öholm, PLO:s ledare Yasir Arafat. Hamas vill inte ha en palestinsk stat sida vid sida med en Israelisk – de vill i själva verket döda varje jude och kasta judarna i havet. Arafat vill heller inte i första hand ha en palestinsk stat bredvid Israel, – även om han säger så när han talar engelska, men säger en helt annan sak när han talar arabiska. Han talar med kluven tunga, och på så sätt går det inte att förhandla med honom.

Efter föredraget ställde vi en del frågor till Siewert Öholm om situationen i Israel och Mellanöstern, och om Sveriges syn på denna konflikt.

Sverige och Israel:

Ronie: Vad anser du är det största problemet med svensk medias rapportering av Mellanösternkonflikten?

– Ja, det är att den är så oerhört ensidig. Man kan säga att den är vinklad också, men det är inte hela svaret, utan att den dessutom bara belyser den ena parten. Media gör inte det Göran Persson gjorde när han vände den Svenska Israelpolitiken genom att säga att man måste lyssna till båda parter, – men det gör den alltså inte. Den är opportunistisk och spelar på folks känslor vilket gör den ytlig. Palestinska tårar är känsligare än ett bombdåd med tjugo döda i Tel- Aviv.

Man bygger alltså upp en bild av situationen på känslor istället för sakliga fakta?

– Ja, jag tycker det.

Vad anser du om den nuvarande svenska regeringens Israelpolitik? Tycker du att den är vettig?

– Den är oförsonlig i flera stycken, och det finns anledning till att man kritiserar det man är frågande inför, som jag gjorde här ikväll. Men det är lätt för oss att sitt här och säga att ”ingen mur ska man ha” – men hur ska man göra då istället?

Jag har svårt också för de här riktade missilattackerna, – man verkställer dödstraff, och som humanist och kristen ser jag inte dödstraff som en metod överhuvudtaget. Men man måste också veta att landet befinner sig i krig. Det är inte som vi tror att det är bara ett litet terrordåd lite nu och då, utan det här är en krigssituation.

Det är alltså inte den situationen att palestinierna är den lilla David, mot jätten Goliat?

– Jag tycker inte att det är det. Dessutom är det så att palestinierna bakom sig har tre Goliat, -minst. Det är snarare Israel som faktiskt fortfarande är David. Den upprustning och de resurser och den kraft som arabstaterna och palestiniernas vänner har – är mångdubbel mot den Israeliska. Sen är det klart att Israelerna ibland hamnar i situationer där de blir ovisliga, där de bär sig åt så som de inte borde göra. Men de är också inpressade i ett hörn, och oerhört pressade.

Du har varit med rätt länge – hur anser du att Sveriges bild av Israel och situationen i mellanöstern har förändrats genom åren?

– Ja, Palme förstörde mycket. Palme och Sten Andersson har skändligen helt enkelt förfalskat bilden av Israel. Tage Erlander och femtiotals socialdemokratin – arbetarrörelsen, var ju mycket Israelvänliga och stod upp för att bilda staten.

Så man kan säga att det tog en markant förändring i och med Palme?

– Palmes handslag [med Arafat] i Alger 1973 var förödande för svensk Israelpolitik. Palme förde in Arafat i salongerna. Palme skapade den hårda attityden, och detta gjorde han av opportunistiska skäl – han följde vänstervågen. Han var t.o.m medlem några år i Samfundet Sverige-Israel, men lämnade sedan det.

Tycker du att det är några stora skillnader mellan socialdemokratiska och borgerliga regeringar i synen på Israel?

– Nej, det har det inte varit. Genombrottet kom ju inte med den borgerliga regeringen, utan genombrotten för en ny Israelpolitik kom med Göran Persson. Det finns idag en ökad förståelse hos MUF och hos Liberal Ungdom för Israel, – inte i Folkpartiet generellt, men i MUF och bitvis i Moderata samlingspartiet och det finns hos Kristdemokraterna, och framförallt Alf Svensson. Centern är jag ytterst skeptisk till, och Maud Olofssons opportunistiska ställningstagande mot kriget i Irak, var ju direkt genant. Vänsterpartiet är ju en skam och Socialdemokratin, – där är det väldigt starka motsättningar. Men just nu har Persson bollen, och man får hoppas att han orkar hålla den…

Hos Göran Persson och i hans Israelpolitik, liksom hos Per Nuder, finns det en genuin förståelse för Israels problem.

Men man kan väl se en ganska stor skillnad mellan Anna Lindhs syn på Israel och Göran Perssons?

– Det fanns ju en sådan men Anna Lindh var ändå lojal och det var väldigt tydligt att hon ställde krav på palestinierna, det är ingen tvekan om att hon gjorde det.

Modern antisemitism:

I DN för någon tid sedan stod det att läsa om att arabisk antisemitism breder ut sig i Svenska skolor, och att antisemitism inte längre är förbehållet endast högerextremister. Hur anser du att detta bäst bör bemötas?

– Det är ju väldigt viktigt att man pratar om det här i skolorna och att lärarna inte blir rädda, och att skolledningarna inte blir rädda. Det är det viktiga, – det är också viktigt att man i skolor kan tala och ge de här bilderna av Israel på flera nivåer. Sen är det naturligtvis väldigt svårt – det finns ju som sagt en extremhöger. Du har ju dels skinnskallehögern, och den är ju fascistisk fortfarande. Men du har ju också de fascistiska muslimska militanta strömningarna i Sverige, som man måste vara ytterst orolig för, och som är lika farlig som skinnskallefascismen.

Men sen har vi ju en allmän främlingsfientlighet och jag tror att den också måste bemötas genom att vi tar vara på människor som ser annorlunda ut än vita bleka svenskar. Det räcker ju att jag känner judar som är brunögda, så kan de få veta av det. Några av mina judiska vänner säger att påhoppen har ökat från vanliga svenskar sida, och det blev jag lite överraskad av.

Bland vänstern, och inte minst bland ungdomar – har ett väldigt starkt motstånd mot Israel och USA växt fram – vad tror du att detta beror på? Jag såg en gång en vägg där någon sprayat Bushs ord ”Ondskans axelmakter”, men vänt på det hela så att det stod ”USA, England och Israel = Ondskans axelmakter”, och S:et i Israel hade man bytt ut mot ett hakkors.

– Det är antisemitism och inget annat. Och det ska man ha klart för sig, och det måste man orka stå ut med och stå emot. Men man ska också ha klart för sig att det tog femton sekunder från World Trade Centers sammanbrott, tills Al- Qaida skyllde på judarna, och detta är inget annat än antisemitism. Man måste skylla på någon, och vem då? Jo, judarna, – alltid skyll på judarna.

Det är ganska märkligt, att det är legalt att skylla på judarna, men säger man någonting om Islam så går det inte för sig.

– Nej det går inte. Vi måste alltså också i den här kampen ha en helt annan och mycket objektivare syn på faran med Islam. Och det handlar inte om religionskrig utan det innebär att vi precis som vi kritiserar fundamentalistiska kristna som skjuter abortläkare – dem ska vi jaga in i fängelset direkt – på samma sätt ska vi våga kritisera fundamentalistiska islamister.

Om man ser på ungdomsvärldens politiska åsikter, hur tror du saker och ting kommer att se ut i framtiden?

– Just nu är det ju en väldigt klar vänstervåg, där Ung vänsters Israelhat är tongivande. Och det är rätt otäckt, och därför är det ju väldigt viktigt att andra strömningar kommer till tals. Det är därför lite spännande med de här nya krafterna i MUF och även Liberal Ungdoms ordförande – det viktiga är att inte dom tappar taget och att de vågar ta debatten. Som jag sa här tidigare, vänta inte tills de skriver utan gå på själva. Utmana.

Europas och USA:s syn på Israel:

Varför tror du att européer generellt sett är mer mot Israel än amerikaner, varför har amerikaner en större förståelse för Israel än européer oftast har?

– Dels blev ju USA ett skyddsland för så många judar, det finns ju så många judar där. De är en stark grupp i den amerikanska politiken, men det är inte bara det – det finns en genuin frihetskänsla i USA och jag tror att därför finns det där ett skydd för den lilla Israeliska nationen.

Hur ser du på USA:s roll, då USA:s syn skiljer sig väldigt mycket från Europas? Och i synnerhet Bush-administrationen?

– USA ska vi vara väldigt tacksamma för att dom finns. Det är ingen skillnad egentligen på Bush- administrationen och Clinton i det här fallet, för Clinton var ju den som också jobbade med det här, och Carter gjorde likadant. Först räddade USA Europa från andra världskriget, och då skällde vi på dem för det, sen räddade de Europa igen här nu, i Bosnien och det kriget. Sen räddade de oss från Saddam, och då skällde vi på dem för det. Och de enda som tycks ha klarsyn i Israelfrågan och Mellanösternfrågan och som vet vad det handlar om är USA. Det klart att de är starka nog att kunna göra det – de har sin egen ekonomi och är oberoende, medan vi sitter här och fryser om vi inte får någon olja – eller om fransmännen inte får exportera sina vapen till arabländerna, då blir de tokiga.

Den franska politiken är ju oerhört skum i det här avseendet, där deras ovilja att ställa upp i Irakkriget var av ekonomiska orsaker. De skyllde på USA och menade att de var ute efter olja, medan fransmännen själva var ute efter vapenkontrakten.

Har du några funderingar kring varför franska regeringen och även folket i stort är emot Israel?

– Det är pengar. Det är vapenexport, och dessutom har de en antisemitisk historia.

Kan det inte ha att göra med att det finns så många muslimer i Frankrike, som påverkar opinionen?

– Nej det tror jag inte. Jag tror att det finns en genuin juderädsla. Redan under andra världskriget var judarna mycket förföljda även av fransmännen själva. Det var inte bara tyskarna utan det finns många exempel på franska myndighetspersoner, polischefer och andra som samarbetade med tyskarna om att deportera judar. Så det finns en gammal sådan tråkig historia. Men sen så har också de franska politikerna i alla frågor sett mammon som avgörande för besluten. Det gäller inte bara där utan även i Östasien.

Tror du att exempelvis Tyskland och Frankrike som är mycket aktiva inom EU, var emot Irakkriget för att stärka EU på bekostnad av USA?

– Ja, det tror jag. Det fanns ju från vänstern i Sverige också i EMU- valet. Såna som Jan Guillou ville ju att vi skulle rösta Ja för att stärka EU i förhållande till USA, som en motkraft. Och för närvarande är det ju svårt att hitta någon som är en bättre försvarare för demokrati än USA, tycker jag då – men jag är kanske väldigt vinklad.

Fast å andra sidan håller vi med dig.

– Ja, å andra sidan är det bra!

Det sägs ju en hel del i media om den kristna neokonservativa högern och Bushs roll i det sammanhanget …

– Ja, Bush är ju born-again-christian på allvar alltså, han hymlar ju inte med det. Och träffar man, vilket jag gjorde för några månader sedan, pastorn för största Baptistkyrkan i Austin, Texas där Bush var guvernör, så visar det sig att det var inte hundraprocentigt stöd för Bush, utan det var hundratio procent. Och då är Bush metodist. Men det var inget hyckleri, hävdade pastorn som kände honom. Bushs kristna tro var inget hyckleri utan det var på allvar.

Men man har läst ganska många gånger i vänstersammanhang där man vill sammankoppla just Bush och pro- Israeliska kristna i USA med en demoniserad föreställning av om en ”hemsk kristen höger”.

– Dagens Nyheter försökte i Sverige att hävda det också. Men det är de klassiska angreppspunkterna att man försöker bunta ihop alla till fundamentalister. Man kan inte idiotförklara alla som inte delar ens egna åsikter, och det är det man försöker göra med Bush genom att klistra på ”den religiösa kristna högern” stämpeln. Men vad är då den kristna högern? Jag känner många inom den kristna högern som är ytterst respektabla. Men dom är inte anglikanska biskopar som är homosexuella, – det är inte den kristna högern.

Om Siewert Öholms intresse för Israel:

En lite mer personlig fråga till sist. Varför är då Israel och mellanöstern en så viktig fråga för dig? För du är ju ändå väldigt engagerad i den?

– Ja, på något sätt har jag alltid varit det, och det var nog för att jag växte upp med den. Jag var ju bara i tioårsåldern när Israel bildades, jag minns det väldigt väl. För mig finns det ett förintelseperspektiv i det – det blev räddningen för judarna efter andra världskriget, och jag levde med andra världskriget då. Jag är född 1939 och var inte medveten om kriget, men jag blev ju medveten när mitt medvetande vaknade – och som tonåring kom sedan alla varför? Och då hade staten Israel också kommit till. Och man kände också här demokratins födelse där nere och deras rättigheters och trygghets födelse. Så det där har levt med mig och sedan dess har jag på något sätt haft en instinktiv spärrvakt mot vad som skulle kunna vara någon slags antisemitism. Men alla får passa sig, så att ens kärlek till Israel och ens kärlek till det Israeliska folket inte förblindar en att se mellan fingrarna för vadsomhelst.

Det finns en tendens i kristna kretsar att hamna på andra sidan diket.

– Ja, det gör det, men det får man passa sig för. Men å andra sidan får man heller inte mena att alla är lika goda kålsupare – för så är det inte. Vi måste ställa krav. Det är palestinierna som har bevisbördan när det gäller våldet.

Tycker du själv att det är svårt att vara så politiskt inkorrekt som du ändå är?

– Ja, det är det ju och jag stoppas ju bitvis från vissa saker, det kan jag säga. Men jag är så gammal och självständig att det rör mig inte. Jag är mera tillfreds med att jag säger vad jag tycker.

Så du känner inte att du sitter i en svår situation som känns jobbig?

– Nej det gör jag inte, då skulle jag inte hålla på. Men det finns ju ett riskmoment. Det var väldigt mycket folk här, och det var välannonserat – men det var ju inget behov av säkerhetsvakter här. I Göteborg hade vi Säpo där, men inget hände, och det hade jag heller inte väntat mig. I Luleå på årsmötet var det små incidenter, men det var fredliga demonstrationer. Folk brukar oftast bara veckla upp plakat och stå och skrika något men någon hotfullare situation har inte förekommit. Det har det däremot gjort mot judiska ungdomar på skolor, och lärare också.

Ja, det blir lätt en hätsk stämning när man försöker stå upp för Israel i olika sammanhang. Vad är bästa sättet att stå upp för Israel på ett smart sätt?

– Delta i diskussioner, och våga ta debatterna. Det kräver ju också mycket och är inte helt riskfritt. Insändare, tidningar – det ni gör nu är inte dåligt. Gör något själv och vänta inte tills Örnsköldsviks Allehanda skriver något.

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *