Falska narrativ farligare än falska nyheter

Ronie Berggren argumenterar för att etablissemangslikriktningens falska narrativ inte bara är ett större problem än falska nyheter utan också vad som gjort falska nyheter så populära. Politiker måste förstå detta innan de stiftar drakoniska lagar som inskränker yttrandefriheten.

————

Av Ronie Berggren:

Det pågår i dagens Sverige en upptrappad kamp mot yttrandefriheten. En kamp som drivs av likriktade etablissemangsaktörer som i teorin anser att yttrandefrihet är bra, men i praktiken bara stöder den när människor yttrar sig på sätt som faller dem i smaken.

Minns ni Lars Vilks? Han är ett bra exempel. Konstnären som 2007 tecknade profeten Mohammed som en Rondellhund, vilket orsakade storm i muslimvärlden, dödshot från svenska islamister och ett mediaetablissemang som inte alls försvarade Vilks yttrandefrihet.

Vilks utsattes för mordförsök och  fick livvakter. Men 2012 så förklarade Täppas Fogelberg, långtida profil på Sveriges radio, att han var osäker på om samhället borde skydda Vilks:

”Jag vet verkligen inte, trots att jag envist hyllar demokratins fördelar framför andra samhällssystem, om jag har lust att via min skattsedel avlöna de poliser som ständigt bevakar honom …

… Jag försvarar allas rätt att fritt få uttrycka sin åsikt. Men om Lars Vilks är så puckad att han gång på gång retar dem som är mer stingsliga än jordgetingar får han stå sitt kast.

Dra in hans bevakning och lägg ut stormningen av hans hus på Youtube, sedan kan vi väl glömma alltihop. Snälla. Glöm Lars Vilks.”

I dagens Sveriges yttras ännu mer som inte faller dessa etablissemangsaktörer i smaken. Men att öppet sätta sig på tvären går inte. Yttrandefriheten är helig i Västvälden. Därför driver de sin kamp under täckmantlar.

Hotet från falska nyheter är den senaste täckmanteln som används för att legitimera nya metoder, myndigheter och lagar för att kväsa dem som yttrar sig obekvämt. Låt mig ge några exempel.

Ett första exempel: Regeringens önskan att skydda från desinformation:

Regeringen presenterade i januari åtgärder för att stärka det psykologiska försvaret i syfte att ”freda svenska val från påverkansoperationer”, i synnerhet från Ryssland.

Ett försvar mot propagandainfiltration från främmande makter är i sig en god sak. Men kan också lätt missbrukas. Ledande i detta försvar är Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Några veckor senare kom en av MSB:s interna informationsvideor till allmänhetens kännedom. Där visas Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i samma videoflöde som pekar ut nazister som ett hot mot nationen, och där det pratas om hotet från just en främmande makt som inte nämns vid namn men där man åsyftar Ryssland.

Det hann alltså inte ens gå en månad efter Regeringens besked innan en tendens till missbruk visade sig.

Ett andra exempel: Media bildar kartell:

Sveriges television, Sveriges radio, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, är fyra aktörer där konkurrensen borde vara mycket spretig. Dels mellan public service och den fria marknadens privata aktörer; dels de två privata tidningarna emellan; och därtill den åtminstone teoretiska konkurrensen mellan SVT och SR.

Inför det svenska valåret 2018 gaddar de emellertid ihop sig. SvD förklarar varför:

”De senaste åren har debatten om ”falska nyheter” och desinformation varit intensiv … Även i Sverige finns en rad exempel på påhittade eller förvanskade nyheter som fått stor spridning och påverkat samhällsdebatten. Flera myndigheter pekar inför riksdagsvalet i september på risken att den typen av påverkansförsök kommer att öka jämfört med tidigare valrörelser.

SVT, Sveriges Radio, DN och SvD tror att den svenska nyhetspubliken skulle gynnas av ännu kraftfullare faktagranskning och källkritik.

… Därför planeras nu ett redaktionsöverskridande samarbete inför valet. Varje deltagande redaktion kommer självständigt att göra sina faktakollar, men enligt gemensamma principer.”


En slags kartellbildning där konkurrensen åsidosätts för att kunna spänna upp ett så brett paraply som möjligt för skydda svenska folket från yttre desinformation, men som även innebär att man själv får patent på vilken slags världsbild svenska folket ska ha rätt att ta ställning till. Är desinformationshotet verkligen så stort att ett medialt undantagstillstånd behöver införas? Det kan man fråga sig.

Ett tredje exempel: Den internkultur man bör foga sig efter:

Peter Springare är Örebropolisen som blev rikskänd när han för ett år sedan gick ut med nyheten att de flesta namn i brottsutredningarna var utländska. Ett då mycket kontroversiellt men sant påstående. Det vet jag eftersom jag i  samma veva intervjuade en kriminalinspektör i Stockholm som gav precis samma beskrivning. Och så här ett år senare är detta inte längre kontroversiellt.

Men alla har inte stått på Springares sida.

Under en föreläsning som Springare höll som privatperson i Göteborg i början av februari, pratade han om de massvåldtäkter som på senare tid drabbat Sverige, och sa att det finns ”etniska svenskar som ägnar sig åt gruppvåldtäkt men inte i den numerären som vi ser hos utlandsfödda gärningsmän. Det är ett kulturellt fenomen”.

Springare hade önskat ge allmänheten del av slutsatser han dragit under sina många år inom en befattning som allmänheten inte har jättestora insikter i. Men för detta anmäldes han av sin egen polismyndighet i Örebro för brott ”mot polisens objektivitetsprincip”.

En parallell kan göras till Edward Snowden. Visselblåsaren som avslöjade amerikanska NSA:s massövervakning. Vi gillar sådana. Men bara om visslingarna varnar för andra, inte om de visslar om våra egna verksamheter.

Det fjärde exemplet: Den nationella säkerheten:

På sin sajt ledarsidorna.se uppmärksammar Johan Westerholm hur en statlig utredning föreslår att massmedier som avslöjar nyheter som skadar Sveriges relationer till andra länder och organisationer ska kunna dömas för spioneri.

Vad innebär det? Var ska gränsen dras? När Katerina Janouch beskriver Sveriges negativa aspekter i tjeckisk Webb-TV eller när jag gör samma sak på JihadWatch, bör det betraktas som spioneri? Frågorna dyker onekligen upp.

Dessa axplock av många exempel visar att det pågår en omfattande mobilisering i dagens Sverige mot hotet från det som brukar kallas falska nyheter. En till ytan god föresats men som i praktiken kan få mycket oroväckande konsekvenser i form av strypt yttrandefrihet. Och det är faktiskt svårt att beskriva medial kartellbildning och psykologiskt försvar som något annat än att yttrandefriheten sakta kvävs.

Detta gör det nödvändigt att på ett tydligt sätt beskriva vad falska nyheter är, och även vad falska nyheter faktiskt inte är. Det i syfte att förmå uppriktiga myndigheter, politiker, opinionsbildare och makthavare att inte av misstag missbruka begreppet på ett sätt som kan göra att yttrandefriheten faktiskt blir inskränkt, även i de fall när detta inte är intentionen.


Låt oss börja med att konstatera att begreppet ”falska nyheter” används från två håll på två ganska olika sätt.

Dels av mainstreammedia och svenska styrande; och dels av alternativmedia och dess stora profiler som exempelvis USA:s president Donald Trump.

Mainstreammedia och etablerade opinionsbildare och myndigheter är av de slag jag ovan gav exempel på. Dessa jämställer ”falska nyheter” med desinformation. Alltså med medveten lögn för att gynna desinformatörens egen ideologiska agenda. Ett påhittat exempel för att beskriva desinformation, skulle kunna vara att Ryssland åker in med en stor ubåt i Östersjön, men skickar ut budskap i diverse kanaler om att den stora skuggan där under ytan bara är en förvirrad val, i syfte och förhoppning om att dämpa allmänhetens farhågor och på så sätt undergräva den svenska försvarsviljan.

Denna slags desinformation har alltid funnits, långt innan begreppet falska nyheter uppkom. Och desinformation likt denna måste vi så klart vara kapabla att vederlägga genom att sakligt konfrontera lögn med sanning. Men när begreppet används av mainstream-etablissemanget så är det inte sådan slags desinformation man riktar sig mot.

Och man missar, eller blundar, inför att det också finns information som är felaktig utan att vara medvetet lögnaktig eller desinformativ. Och att sådan information bollas kors och tvärs hela tiden.

Exemplet Donald Trump

Ett sådant exempel var när Donald Trump i november förra året retweetade tre videos från den brittiska nationalistgruppen Britain first. Hans retweets bestod av länkar till videoklipp som skulle exemplifiera islams våldsamma sidor.

En video visade en pojke på kryckor i Nederländarna som blir slagen. Rubriken skriven av Jayda Fransen från Britain First löd: ”Muslim migrant beat up Dutch boy on crutches!”

Nederländsk lokalmedia konstaterade emellertid att förövaren inte var muslim. Jayda Fransen hade – oavsett om det gjordes medvetet eller ej – skapat en nyhet som var falsk, som Trump retweetade.

En annan video visade en pojke som knuffas från ett tak, där rubriken löd: ”Islamist mob pushes teenage boy off roof and beats him to death”. Pojken, konstaterade de som undersökte saken, var även han muslim.

Den tredje videon visade en islamist som förstörde en staty av jungfru Maria, där rubriken ”Muslim destroys statue of Virgin Mary” var korrekt, det hände i Syrien. Men videon var sannolikt flera år gammal.

Hursomhelst. Trump fick stor kritik, i första hand för att han retweetat en tweet från Britain First, vars ledare Jayda Fransen hatstämplats i Storbritannien. Det var lätt att stämpla hennes tweets som medveten desinformation i syfte att gynna hennes egen islamkritiska agenda. Om så verkligen var fallet, eller om hon bara på egen hand var lat i sin källgranskning, lämnar jag därhän just nu.

Men fokus hamnade snabbt på Donald Trump. ”Trump retweets anti-Muslim videos”, dundrade CNN ut. Britain first hade en historia av att sprida falska nyheter och Donald Trump spred dem vidare, löd det journalistiska narrativet.

Trumps taleskvinna, Sarah Huckabee Sanders, förklarade att hotet var verkligt. Och att president Trump ”… is focused on … dealing with those real threats, and those are real no matter how you look at it.” 

Trumps syfte hade inte varit att promota Britain first, ej heller att sprida falska nyheter. Att han retweetat Britain First, som han inte kunde något om, bad han senare om ursäkt för och sa:


”If you are telling me they’re horrible people, horrible, racist people, I would certainly apologise if you’d like me to do that”

Men hans eget syfte hade bara varit att uppmärksamma att det görs många mycket otrevliga saker i islams namn. De specifika exemplen haltade. Men att muslimska ungdomsgäng utsätter människor för våld är idag känt, inte minst här i Sverige. Att Islamiska staten kastat människor från hustak vet vi också. Och att muslimer skändat kristna symboler är inte heller det okänt. Fenomenen i sig är vare sig nya eller falska nyheter.

Men det ignorerades helt i den kollektiva mainstream-mediahysteri som sedan följde, där man kapade Trumps önskan att uppmärksamma ett problem med sina egna rubriker om att Trump spred falska nyheter.

Med det sagt är det givetvis legitimt att anse att en amerikansk president borde vara mer nogräknad med vad han retweetar. Men att stämpla felaktiga nyheter, rykten och spridning av rykten, som ”falska nyheter” med innebörd att man är desinformatör som likt de ryska ubåtarna hotar rikets säkerhet, det är gå ut på riktigt tunn is.

För om ingen någonsin får säga, eller retweeta, något som är fel, så måste till slut alla beläggas med munkavle. Och om drevet alltid blir lika hätskt så kommer folk till slut att sätta munkavlen på sig själva, vilket går tvärs emot allt som en demokrati, där folket ska driva den politiska debatten, handlar om.

Exemplet Moderaterna

Ett drev snarlikt det som riktades mot Trump hände häromdagen i Sverige. Moderaterna i Göteborg producerade en politisk reklamvideo i syfte att uppmärksamma att Göteborg gått från att ha varit en lyckad stad till att bli en stad präglad av våld, segregation och extremism. I videon har man en sekvens med en brinnande bil för att illustrera de många bilbränder som äger rum i många av Sveriges förorter.

Sveriges Radio P3 grävde emellertid fram att klippet på den brinnande bilen inte var från Göteborg, utan ett klipp på en brinnande bil i Vancouver, Kanada, som tänts på i samband med en förlustmatch i NHL.

Precis som i fallet med Trump så ändrar det ingenting i förhållande till det fenomen som Göteborgsmoderaterna ville uppmärksamma. Den moderate riksdagsmannen David Josefsson svarade P3 på snarlikt sätt som Trumps taleskvinna hade gjort, och sa:

”… att bilen råkar stå i Vancouver innebär ju inte att problemet inte finns i Göteborg.”

Men det svaret hjälpte inte heller här i Sverige. Moderaterna hade spridit falska nyheter. SVT:s artikelrubrik var tydlig: ”Moderaternas kritiserade film innehåller falska bilder” (senare ändrade man ordet ”falska” till det mindre laddade ”vilseledande”).

Utöver det fenomen med bilbränder som filmen syftade att uppmärksamma inte alls var något påhitt, så gjorde Göteborgsmoderaterna också det som tidningsredaktioner själva regelbundet gör när de köper sina rubrikbilder från Shutterstock och Bildbanken, där bilderna illustrerar något som artikeln vill förmedla men många gånger inte är fotograferat på samma plats eller av exakt sak som artikeln handlar om.

Det är en välanvänd en teknik till för att fånga läsarintresse, inte för att vilseleda.

Ann-Sofie Hermansson, socialdemokratisk ordförande i Göteborgs kommunstyrelse menade emellertid att Moderaterna haft ett dunkelt motiv:

”… man har väl valt att lyfta fram sådana bilder som man vill ska anspela på människors rädsla.”

Hon använde alltså den felaktiga bilden som förevändning för att klistra på Moderaterna samma dunkla motiv som de som är snabba att klistra fake news-stämplar gör för att avhumanisera sina ideologiska meningsmotståndare, även i fall när dessa meningsmotståndare spridit felaktiga snarare än falska, aktivt desinformativa nyheter.

De falska narrativen – de falska nyheternas moder

Varför uppstår då falska nyheter? Och varför sprids så lätt nyheter som antingen bara är felaktiga, eller felaktiga och falska och ibland också desinformativa?

Orsaken beror på att mainstreammedia själva sprider falska nyheter. Eller mer konkret:

Mainstreammedia och etablissemangspolitiker sprider falska narrativ.

De laborerar med fakta för att upprätthålla kollektiva föreställningar om olika ämnen. Islam är ett sådant exempel. Där mainstream-journalister — ofta med obefintliga egna erfarenheter av islam — lyfter fram en bild av islam som om islam bara vore som en av de många förgreningarna på kristendomens spretiga träd, och därtill lyfter fram en bild av islamkritiker som rasister. Därav ilskan mot Donald Trump.

Det kan även gälla andra ämnen, som invandrarvåld i förorter där medianarrativet länge varit att fenomenet inte existerar eller är mycket mer begränsat än de som försöker uppmärksamma problematiken vill göra gällande. Därav drevet mot Peter Springare och Göteborgsmoderaternas politiska film.

När människor i den verkliga världen inser att etablissemangs-journalister och politiker beskriver saker på sätt som inte reflekterar den tillvaro de själva faktiskt upplever, så uppstår ett disparat förhållande.

Verklighetens folk köper inte etablissemangs-narrativet och försöker därför sticka hål på detta. Men eftersom ”vanligt folk” inte är journalistskolade, och inte har resurser eller tid att djupgräva i alla detaljer på egen hand, så kan det ibland bli fel.

Felaktiga nyheter finns det gott om. Men det innebär inte att dessa nyheter är falska, i den desinformativa, propagandistiska innebörden.

Felaktiga nyheter uppkommer snarare när mainstreammedia inte varit ärliga, utan pressat sina falska narrativ. Om journalister gjort sitt jobb och varit öppna med de många problem som är kopplade till islam, invandring — eller vilket ämne som helst där narrativ råder som inte tillåts ifrågasättas — så skulle de felaktiga nyheterna, som exempelvis Trumps retweetade videor, aldrig fått spridning.

Om falska nyheter är en produkt av de låsta narrativen, så innebär det att felaktiga nyheter utifrån en moralisk utgångspunkt inte kan användas som argument för att kväsa dem som vill uppmärksamma bristerna i det etablerade narrativet.

Men givetvis görs det i alla fall, eftersom narrativ-etablissemanget tolkar den kritik som riktas mot dem som en krigsförklaring.

På Sveriges Radios P1 OBS, reflekterade journalisten Mats Hagberg den 12 februari kring fenomenet falska nyheter och rasism, och sa:

”…Rasisterna gör … vad de alltid har gjort. Bluffar. De klipper och klistrar. De förvränger och hittar på. De har inget annat val om de ska sprida sina felaktiga föreställningar.

Och vissa sväljer mer än gärna deras falska beten. Tänk bara på Donald Trump, som i november gladeligen delade tre filmer från det högerextrema partiet Britain First på Twitter. Tre filmer som pekade ut muslimer som våldsverkare och som uppenbart var fejkade.

Eller tänk på alla företrädare för Sverigedemokraterna som blivit påkomna med att sprida falska nyheter. Bluffen är den spegel som avslöjar deras fördomsfulla önskningar.”

Mats Hagberg representerar den journalistkår som ser flisan i andras ögon men inte har förmågan att se bjälken i sitt eget. Felaktiga fakta och en slarvig tweet, läggs till narrativ-etablissemangets redan befintliga arsenal med egna över- respektive undervärderade nyheter, och används parallellt för att undergräva narrativ-kritikernas invändningar.

Bubblan existerar. Och om någon hotar sticka hål på den så mobiliserar narrativ-etablissemanget sin fulla arsenal.

När Donald Trump pratar om att media sprider falska nyheter, så är det dessa slags metoder han åsyftar; När nyheter anpassas och fakta spelas ut för att bekräfta och passa in i det etablerade narrativet.


Slutsatsen blir därför att de falska narrativen är mycket farligare än felaktiga nyheter. Det eftersom de felaktiga narrativens väktare – i likhet med de tidigare omnämnda jordgetingarna –
 är lättretliga, och börjar hota yttrandefriheten när de själva känner sig trängda eller obekväma. Något denna text gett tydliga exempel på.

Vad som istället måste göras

Desinformation från främmande makter måste givetvis bemötas där den visar sig. Ryssland har en väl genomarbetad propagandakrigföring. Men det kan inte ske om man urholkar kampen genom att politisera och missbruka begrepp som falska nyheter. Att göra det är att göra som i sagan om pojken som busropade ”Vargen kommer!”. Går man för långt med den metoden så slutar folk att tro på varningarna. Och till slut kan vargen — eller den ryska björnen — vandra in utan att ens behöva nyttja sina egna desinformationskällor. De inhemska varningsklockorna som rang för varje löv som föll var effektivare än fiendepropagandan.

Vill vi värna Sverige så är det inte psykologiska försvar och medial kartellbildning som behövs utan en öppnare och ärligare debatt om hur tillvaron faktiskt förhåller sig, där folk får ifrågasätta bäst de vill och där deras oro inte avfärdas som rasism.

Ett samhällsklimat där man slutar driva falska narrativ över folks huvuden och slutar avfärda folks oro och diskussioner som kretsar kring oron, som falsk nyhetsförmedling.

Myndigheter måste våga lita på  sina medborgare, och att det är i de öppna diskussionerna som sanningen till slut visar sig. Staten behöver inte styra upp allt. Medborgare är kapabla att styra upp i sina egna sammanhang. I den öppna debatten finns inte bara de felaktiga och desinformativa rösterna, utan också de goda och insiktsfulla. Det är dessa som utgör en nations främsta försvar. Medborgarna, befolkningen – de vars intressen det är regeringens och statens uppgift att värna, inte att diktera.

En uppgift narrativ-eliten verkar ha glömt bort, men som jag med denna text önskar att de ska tillåta sig själva att bli påminda om innan de stiftar drakoniska lagar som inskränker yttrandefriheten.


Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *