Thomas Jeffersons ideologiska fyrtorn lyser genom historiens stormar

Intresset för Thomas Jefferson, författaren till USA:s självständighetsförklaring och Förenta staternas tredje president, har växt även utanför USA. Ronie Berggren väver samman en recension av Christopher Hitchens bok ”Thomas Jefferson: Author of America”, med en beskrivning av hur han för tjugo år sedan själv upptäckte Thomas Jefferson och varför Jeffersons ideologiska ljus för oss borde vara vad ljuset från dolken Sting var för Frodo i Sagan om Ringen.


Av Ronie Berggren:

1776 pågick den amerikanska revolutionen, frihetskampen mot det brittiska moderlandet. En ung man från Virginia vid namn Thomas Jefferson, hade författat en självständighetsförklaring, vars ord proklamerades ut den 4:e juli:

”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.

That to secure these rights, Governments are instituted among Men, deriving their just powers from the consent of the governed, That whenever any Form of Government becomes destructive of these ends, it is the Right of the People to alter or to abolish it, and to institute new Government, laying its foundation on such principles and organizing its powers in such form, as to them shall seem most likely to effect their Safety and Happiness.”

Thomas Jeffersons vän John Page läste självständighetsförklaringen och skrev någon vecka därefter i ett brev till Thomas Jefferson:

”I am highly pleased with your Declaration. God preserve the united States. We know the Race is not to the swift nor the Battle to the strong. Do you not think an Angel rides in the Whirlwind and directs this Storm?”

Thomas Jeffersons ord lade grunden för vår tids moderna demokratier, med tron på folkstyre och individuella rättigheter. Så här nästan 250 år senare har hans ord lyst genom historiens stormar, som en ledsagande lykta för alla som önskat bringa sina medmänniskor politisk frihet.

Jag började inspireras av Thomas Jefferson när jag i diskussioner med nätbekanta 1998 introducerades till diverse Jefferson-citat. Något jag beskrev utförligare i min tidigare artikel ”Min vandring till konservatismen och varför det behövs ett uppror mot svensk universitetsvänster”.

När jag året därpå började på universitetet, så lånade jag boken ”Jefferson: Political Writings” av Joyce Appleby och Terence Ball, som är en utvald samling av Jeffersons ca 20 000 brev, och läste sedan – idealistiskt och naivt – boken från pärm till pärm utan att ha någon större koll på de historiska kontexterna bakom breven eller nämnvärt mycket kunskap om Jeffersons eget liv.

Det måste man emellertid inte ha för att läsa, fascineras och njuta av Jefferson-citat, vilka boken givetvis kryllade av. Och trots att jag är urusel på att komma ihåg citat, så är Jefferson sedan dess den enda politiska filosof jag faktiskt kan citera ordagrant i mer än ett avseende. Ett av mina favoritcitat kommer från 1814 när Jefferson skrev:


”No government can be maintained without the principle of fear as well as duty. 
Good men will obey the last, but bad ones the former only.
If our government ever fails, it will be from this weakness.” 


Jag är långt ifrån ensam om att fascineras av Thomas Jefferson.
1962 höll president John F. Kennedy en middag för nobelpristagare. Kennedy sa då (http://www.presidency.ucsb.edu/ws/index.php?pid=8623):

Mount Rushmore National Memorial i South Dakota. Fr vänster: George Washington, Thomas Jefferson, Theodore Roosevelt, Abraham Lincoln. Photo by Ronda Darby on Unsplash

”I think this is the most extraordinary collection of talent, of human knowledge, that has ever been gathered together at the White House, with the possible exception of when Thomas Jefferson dined alone.”

Thomas Jefferson har alltid varit levande i det amerikanska medvetandet. Men ljuset från det ideologiska fyrtorn han tände lyser alltid klarast när det stormar som mest och de stora civilisationsfrågorna rörs om.

I modern tid har fascinationen för Jefferson väckts, inte minst bland klassiska liberaler som önskar se en begränsad statsmakt och tydligt definierade individuella rättigheter, såväl som av ateister som gillande stöder sig på Jeffersons religionskritik och ser faror i växande religös fanatism.

En person som tillhör båda dessa läger är författaren Christopher Hitchens. Hitchens, som gick bort 2011, upptäckte Jefferson senare i livet än jag gjorde, men när han upptäckte honom blev han slukad, och 2005 skrev han en kort bok om Jefferson, som bär den i mitt tycke bästa rubrik en bok om Thomas Jefferson kan ha: ”Thomas Jefferson: Author of America.

Här följer en recension av den boken, som jag ursprungligen skrev den 13 april 2013 på Amerikanska nyhetsanalyser, men som här i viss mån omarbetats. En skildring av Jeffersons liv och gärning ur Christopher Hitchens glasögon, följt av mitt eget perspektiv på Jefferson.

Om Christopher Hitchens

Bra böcker innebär inte per automatik att det där bakom orden också finns en intressant författare. I detta fall går det dock inte att låta bli att också nämna lite om mannen bakom boken.

Christopher Hitchens – långtida vän av USA:s historiska frihetsideal (och ibland, men inte alltid, också vän till dess moderna konservativa försvarare) – kritiker av vänstern (efter en egen personlig resa bort från marxismen), men samtidigt en av den nya ateismens främsta ansikten, med en orädd och ohämmad religionskritisk in-

By Fri Tanke [CC BY 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by/3.0)], via Wikimedia Commons
-ställning, tydligast förklarad i hans bok God is Not Great: How religion poisons everything (på svenska: ”O Store Gud? Hur religionen förgiftar allt”, här utgiven av förlaget Fri Tanke), där han beskriver sig själv som en anti-teist och inte bara en ateist, där han förklarar det förstnämnda vara någon som inte bara inte tror på något gudomligt, utan heller inte önskar att något sådant skulle finnas, och eftersom det inte finns, också önskar avskaffa sådana vidskepligheter genom upplysning. Dock beklagar han att detta avskaffande inte ägt rum i tidigare skeden av historien, så att filosofin hade kunnat blomstra ohämmat utan tankemässigt begränsande ramar, och Hitchens syn på religion förklaras bäst med följande citat från ”O Store Gud?”:

”Filosofin börjar där religionen slutar, alldeles som kemin börjar där alkemin slutar och astronomin tar astrologins plats.”(s 309)

Själv uppskattar jag boken utan att fördenskull bli överdrivet imponerad av den. I ”God is Not Great” visar Hitchens nämligen brist på förståelse för såväl historia som kyrkohistoria (och det är svårt att inte tänka tanken att religionen faktiskt skulle vara avskaffad, åtminstone i öppna samhällen som här i Väst, om den verkligen vore lika illa som Hitchens beskriver saken) – och det är en agitatorisk bok, där Hitchens utgår från att hans läsare okritiskt ska tro att saker och ting är så som han så självsäkert beskriver dem, vilket förmodligen kan vinna anhängare bland unga icke-religiösa studenter eller bland före detta religiösa som lämnat tron, men som knappast lär skapa någon revolution bland övertygat religiösa (ej heller bland historiker).

Hitchens förtjänar dock detta till trots likväl en stor portion respekt, dels på grund av att han – i motsats till ateistiska vänsterkritiker som i första hand riktar udden mot kristendomen och blundar för problematiken inom alla andra religioner – faktiskt kritiserar alla religioner: ja, han riktar många hårda kängor mot kristendomen, i såväl protestantisk som katolsk tappning. Men han riktar minst lika hård kritik mot judendom, hinduism, buddism och islam, och vägrar romantisera dessa religioner på det sätt västerlänningar i besvikelse på kristendomen men i sökande efter något annat, ofta tenderar göra. Och när han säger att religionen förgiftar allt, så menar han verkligen att alla religioner förgiftar. När han tragiskt nog avled i cancer i december 2011 var han också sin anti-teism trogen, vilket förstås också måste respekteras.

Men min respekt till trots är jag likväl glad för att jag läste hans bok om Thomas Jefferson innan jag läste ”God is Not Great”, då boken om Jefferson ger en betydligt bättre bild av Hitchens insiktsfullhet än hans religionskritiska bok gör. ”God is Not Great” är i många avseenden förvisso en frisk fläkt mot anti-intellektualism och religiöst och politiskt självbedrägeri (som religionens och politikens historia onekligen är fylld av) med den självsäkra utgångspunkt man bara kan ha om man är en övertygad ateist – en självsäkerhet som gör boken energisk och underhållande – men som därmed samtidigt gör att den övertygar föga, vilket boken om Thomas Jefferson däremot gör (något Hitchens förmodligen skulle förklara med att man gillar att läsa saker som bekräftar ens egna uppfattningar).

Så med de orden sagda om mannen bakom boken, låt oss ge oss i kast med bokens riktiga huvudperson.

Thomas Jefferson: Author of America

Hitchens ger inledningsvis en presentation av de olika böcker om Thomas Jefferson som han själv har använt sig av, men konstaterar att ingen enskild kan sätta sig in i allt som finns skrivet om Jefferson. Orsaken till detta beror förstås dels på det stora intresse som författare ägnat åt denne man (ta exempelvis Dumas Malone som exempel, som ägnade 40 år av sitt liv åt att skriva en bokserie på sex böcker om Thomas Jefferson – och även efter såväl Hitchens egen bokpublicering, som hans bortgång, har ytterligare x antal Jefferson-böcker kommit till stånd), men också på att Jefferson är en person som lever inte bara i böcker utan i allt som är USA. Hitchens skriver i sitt förord:

”I have learned in the course of this undertaking, that anyone who writes about America is writing about Thomas Jefferson in one way or another.”

En upptäckt vars innebörd läsaren också kommer att förstå, och vars sanning på ett komprimerat sätt uttrycks i Hitchens egen boktitel med dess pricksäkert formulerade underrubrik: Thomas Jefferson: Author of America. Men innan han kommer dit börjar han från början.

Jeffersons unga år

Thomas Jefferson föddes den 13 april 1743. Hans far Peter Jefferson var en enkel man med walesisk bakgrund som Thomas högaktade, medan hans mor Jane Randolph hade en förnämare bakgrund med en aristokratisk socialisering Thomas ringaktade (hans relation till sina föräldrar kan således beskrivas som motsatt den Abraham Lincoln skulle ha till sina, där han ringaktade sin far och högaktade sin mor/styvmor).

Han skulle tidigt fatta tycke för lärdomar och utbildning, och skulle tack vare sina egna talanger snart bli favorit hos sina lärare på William and Mary College, i Williamsburg, Virginia där han studerade mellan 1760-1762.

1768 blev han redan som 25-åring medlem i Virginias House of Burgess (Virginias folkvalda råd, som funnits sedan 1600-talet från vilket man försökte föra kolonins talan gentemot moderlandet), där han skulle komma att arbeta för ett öppnande av Rivanna River för sjöfart.

1772 gifte han sig med den fem år yngre Martha Wayles Skelton, och de två delade såväl litterära som musikaliska intressen (han hade lärt sig spela violin som nioåring och samlade på både böcker och allehanda annat han ansåg han kunde dra lärdom av) – intressen han beredde stort utrymme för på sitt numera legendariska gods Monticello. Året därpå 1773 skulle hans svärfar John Wayles också avlida, som lät sin dotter ärva (vilket på den tiden dock i praktiken innebar att hennes make Thomas Jefferson fick ärva) dubbelt så mycket mark som paret redan ägde, såväl som Marthas fars slavar – inklusive en viss Sally Hemings, som senare skulle komma att få en allt väsentligare roll i Jeffersons eget liv.

Sina talanger till trots fanns det dock en egenskap Jefferson enligt allt vi vet om honom helt verkade sakna: humor. Hitchens, som till och från i sin bok önskar klargöra saker han anser andra historiker inte lyckats klargöra, skriver:

”we are studying a man with very little sense of humor.”

Hitchens konstaterar också genom att ge exempel på några av Jeffersons i unga år misslyckade försök att närma sig kvinnor, att Jefferson var en man med sexuella känslor – något han anser sig behöva påpeka just pg a att somliga historiker försökt framhäva Jefferson som asexuell, medan sanningen givetvis var att Jefferson var ett – i Hitchens typiska ordval; sexuellt däggdjur.

Den gryende konflikten med Storbritannien

I bakgrunden av Jeffersons uppväxt fanns också en alltmer påtaglig gryende konflikt mellan de amerikanska kolonierna och moderlandet Storbritannien. Det sjuåriga kriget mellan Frankrike och Storbritannien, mellan 1756-1763 (i USA känt som det fransk-indianska kriget) hade slutat med en brittisk seger – vilket i praktiken innebar att Kanada fastslogs som brittiskt och de amerikanska kolonierna blev skyddade från franska intrång.

Fransmännens förlust innebar dock i praktiken att de amerikanska kolonierna nu var i mindre behov av den brittiska militärens beskydd än man varit tidigare. Det i kombination med att britterna, som ansåg att amerikanerna borde visa sin tacksamhet för beskyddet och fördrivningen av fransmännen genom att villigt gå med på att betala de skattehöjningar britterna införde för att täcka krigskostnaderna provocerade fram en konflikt som så småningom skulle leda till den amerikanska revolutionen.

Jefferson skulle på många sätt som ung ta in de revolutionära stämningar som rådde. 1768 lät britterna också upplösa Virginias House of Burgess – men medlemmarna fortsatte samlas på pubar där man svor att motsätta sig britternas skattepolitik. Och Jefferson skulle också komma att lyssna till Patrick Henrys oratoriska förmågor och revolutionära tal, men insåg att hans egen styrka fanns i skrift snarare än tal.

1774 lät han också skriva den text som skulle föregå hans blivande frihetsdeklaration, ”A Summary View of the Rights of British America” – där han dels utfärdade en varning till Storbritanniens Kung George, och utifrån britternas historiska rättigheter och folkminnet av bonderevolutionen 1381, kampen för att få Bibeln översatt till engelska etc, argumenterade för att engelsmän i Amerika borde ha samma rättigheter som engelsmän i England.

Frihetsdeklarationen

Jeffersons flitiga talanger med pennan skulle göra att han två år senare, 1776, kallades till kongressen i Philadelphia för att skriva den nya nationens frihetsdeklaration, som antogs den 4:e juli och vars episka ord sällan går att citera för ofta:

”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.”

Likt så mycket annat skrev Jefferson inte dessa ord i ett historiskt vakuum utan hade inspirerats av många europeiska filosofer, inte minst John Locke. Men Jefferson formulerade saken på ett tydligare sätt, vilket i synnerhet gällde den sista strofen om ”the pursuit of Happiness”.

Hitchens konstaterar:

”Thomas Jefferson, indeed, is one of the small handfull of people to have his very name associated with a form of democracy” (s 26)

Prejudikaten i Virginia

Virginia skulle i tidigt skede fatta egna beslut som sedan skulle komma att ligga till grund för det blivande amerikanska nationsbygget. Beslut som skulle staka ut skillnaderna mellan det nya Amerika och det gamla där britterna styrde. Bland dessa skillnader fanns synen på arvsrätt, där man i Virginia lät avskaffa britternas feodala marklagar – man lät också stoppa importen av nya slavar (även om frågan om slaveriet var en fråga Jefferson skulle te sig tudelad till och under sitt liv inte heller lyckas lösa) – och man lät därtill arbeta fram ett förespråkande av religionsfrihet.

Ifråga om religionsfrihet så fanns inte någon sådan från början i Virgina, som sedan delstatens begynnelse hade en etablerad episkopal kyrka som medborgarna tvingades betala för och som också krävde deras religiösa lojalitet och rätten att straffa anglikanska troende som baptister och kväkare.

Så ville Jefferson och hans revolutionära vänner fortsättningsvis inte ha det, men hur det istället skulle se ut rådde delade meningar om: Patrick Henry föreslog att alla kristna rörelser skulle stödjas av skattebetalarna, James Madison tog däremot avstånd från politikens beblandning med religionen (samma linje som Jefferson förespråkade) och Madison-Jefferson skulle också vinna debatten.

Detta skulle inspirera nationens författningsfäder, som förstod att det behövdes en federal lag som också garanterade religionsfrihet, eftersom den religionsfrihet som fanns var väldigt lokalanpassad. I Massachusetts kunde man te x bara ha politiskt ämbete om man var kristen (föga kontroversiellt vid den tidpunkten) – men med kristen menade man också någon som tog avstånd från Påven. I New York gav man jämlikhet till judar men ej till katoliker – och Jeffersons första klausul i det Första Konstitutionstillägget (om att Kongressen inte ska vare sig etablera någon statsreligion eller förhindra religiöst utövande) var således av yttersta vikt för den amerikanska religionsfriheten.

1779 blev Jefferson själv vid blott 36 års ålder också guvernör i Virginia och kom då att ersätta delstatens förste guvernör Patrick Henry som då regerat i tre ämbetsperioder. Kriget mot britterna gjorde att man också flyttade delstatens huvudstad från Williamsburg till Richmond, som man ansåg vara bättre skyddad då staden låg längre bort från kusten.

Kriget mot britterna

Förflyttningen av huvudstaden skulle dock inte länge skydda mot de brittiska angreppen. 1781 gick Lord Cornwallis rödrockar in i Virginia och tog över Richmond. En brittisk trupp närmade sig även Jeffersons hem Monticello – men Jefferson blev varnad och hann överse regeringens evakuering innan han själv flydde – detta skulle dock senare göra att han kom att anklagas för feghet.

Året därpå drabbades han också av sorg när hustrun Martha år 1782 avled, efter sviterna av hennes sjätte barn Lucy, och det sägs att Jefferson vid hennes dödsbädd lovade att inte gifta sig igen.

Strax därefter skickades han som Virginias delegat till konfederationskongressen – kriget var slut, britterna erkände nu USA och på kongressen drog Jefferson bland annat upp kartor för nya delstater. Som tur var sa man dock nej till hans diverse namnförslag på de nya delstaterna, förslag som: Cherronesus, Assenenispia och Metropotamia.

Jefferson blir diplomat i Frankrike

Sommaren 1784 skickades Jefferson till Paris som ambassadör för det nybildade USA, för att där sluta avtal med de europeiska länderna. Vid sin ankomst tillfrågades han om han kommit för att ersätta sin företrädare – den legendariske Benjamin Franklin, varpå Jefferson svarade att ingen kunde ersätta denne, blott efterträda honom.

Det nybildade USA hade relationer med såväl Storbritannien som Frankrike. Britterna hånade dock amerikanerna och amerikanerna var betydligt mer väl inställda till det Frankrike som hjälpt dem att vinna frihetskriget. Jefferson ogillade dock katolska kyrkan som hade trosmonopol i landet, och när hans dotter Patsy förklarade att hon ville bli katolik tog han henne snabbt från den skola där hon var placerad.

Större problem än så skulle dock komma. Jefferson anade att den franska monarkin var i gungning, men ansåg att nationens samhällsproblem skulle kunna åtgärdas med en reform utifrån den amerikanska modellen. I Frankrike fanns också rörelser som tydligt var inspirerade av det som skett i USA, och Jeffersons vän Marquis de Lafayette hade i sitt hem en inramad kopia på den amerikanska frihetsdeklarationen, och bredvid en tom ram – i väntan på att fyllas med en liknande text för Frankrike.

Jefferson ansåg också att den franske kungen Louis, var en hederlig person som skulle kunna vara öppen för reformer. Den 5 maj 1789 lät kungen också hålla ett möte där han lyssnade på kritiker, där Jefferson själv deltog. Och han gavs där möjlighet att skriva ett kompromissförslag där kungen som ett tecken på god vilja skulle ge folket vissa rättigheter och därmed dämpa de hätska stämningarna. Det gick dock inte igenom, och Jefferson skyllde detta helt på drottning Marie-Antoinette, som han redan tidigare ansåg att kungen lyssnade alldeles för mycket på. Och senare skulle Jefferson skriva:

”I have ever believed that had there been no Queen, there would have been no revolution.”

Revolutionen skulle dock komma (och det är mycket möjligt att vare sig Jefferson eller kungen hade kunnat förhindra den), och den skulle snabbt ta väldigt annorlunda och betydligt blodigare former än den amerikanska. Jefferson fick själv bevittna den 14 juli 1789. Bland de revolutionära stödde Jefferson dock fortfarande Layfayette-liberalerna, de skulle dock snart fördrivas och Jefferson skulle i september segla tillbaka till USA.

Hans tid utomlands hade gjort att han hållits utanför de många internpolitiska striderna i USA:s nya statsbildning, och det gav honom vid sin hemkomst fördelen att kunna stå över det interna käbblet. Men han hade inte hållit sig borta från allt, och via brev hade han följt händelseförloppen i sitt hemland och själv kommenterat det som kom att kallas Shays uppror i Massachusetts – där en viss Daniel Shay ledde en folklig bonderevolt för att – ironiskt nog – slippa högre skatter.

Upproret kunde betraktas på två sätt: antingen som en fortsättning på det legitima skattemotståndet från 1776 – eller som ett simpelt uppror som hotade de nybildade förenta staterna. President Washington och dennes regering valde att betrakta upproret som det sistnämnda, och lät också med stark militärmakt slå ner upprorsmakarna. Jefferson däremot, valde att betrakta motståndet som legitimt, och skrev:

”The spirit of resistance to government is so valuable on certain occations, that I wish it to be always kept alive. It will often be exercised when wrong, but better so than not to be exercised at all. I like a little rebellion now and then. It is like a storm in the atmosphere.”

Jefferson skulle dock inte alltid komma att betrakta uppror lika välvilligt i praktiken, men onekligen utstakade han en ledstjärna för den nya republiken – och ett motto som använts genom hela den amerikanska historien för att legitimera såväl legitimt som illegitimt regeringsmotstånd.

Hitchens om Sally Hemings

Innan Hitchens går vidare i sin berättelse om Jeffersons återkomst till USA, tar han dock i en intressant passage upp den tidigare omnämnda Sally Hemings – en av de slavar Jefferson ärvt efter sin svärfar, som var dennes oäkta barn, och på så vis halvsyster med hans egen avlidna hustru Martha.

Jefferson hade med säkerhet en kärleksaffär med Sally Hemings, som började under hans tid i Frankrike, dit Sally också kommit för att föra dit en av Jeffersons döttrar. Relationen med Sally har stundom ignorerats av historiker (Hitchens nämner att Jefferson-historikern Dumas Malone inte verkar anse det trovärdigt att Jefferson hade en relation med en ”svart slavinna”) – eller hypats för att lyfta fram att Jefferson var en hycklare som nyttjade slavar på samma sätt som alla andra herrar; på de sätt han själv fanns bäst behag i.

Det sistnämnda framkom i den svenska tidningen Populär Historia Nr 4 2013 där Martin Öhman – historiedoktor vid såväl University of Virginia som Uppsala Universitet – i en artikel med rubriken ”Thomas Jefferson: Presidenten och Moralen” skriver om hur Jefferson i sin frihetsdeklaration proklamerade alla människors lika värde men själv hade slavar och med största sannolikhet hade barn med Sally Hemings, där en DNA-studie som gjordes i mitten av 1990-talet, och som stöder detta, också beskrivs.

Hitchens konstaterar å sin sida att så gott som allt tyder på att Jefferson hade en relation med Sally Hemings, som blev mor till ett antal av Jeffersons barn – därav borde den ingående DNA-undersökning som gjordes 1996 för att ”avslöja” om Jeffersons och Sally Hemings ättlingar kunde kopplas till varandra (för att på så vis verkligen bevisa att Jefferson haft en relation med Hemings) varit överflödig.

Hitchens menar dock att den fråga som nu är mer väsentlig, är vilken slags relation Jefferson hade med Hemings (som sades vara väldigt vacker, och Hitchens beklagar sig över att några porträtt inte existerar): och han konstaterar att så gott som allt tyder på att denna relation inte var någon herre-slav-relation utan en riktig kärleksrelation de två emellan – något också professor Annette Gordon-Reed (långtida vän till Hitchens, som verkar ha inspirerat hans Jefferson-intresse) tar upp i sin studie ”Thomas Jefferson and Sally Hemings: An American Controversy”. Han gör också ett annat intressant påpekande, nämligen det att Sally Hemings i princip var vit. Hon var själv nämligen såväl barn till en vit slavherre som barnbarn till en vit sådan – och när hennes egna barn som blev vuxna lät Jefferson släppa dessa fria (de enda slavar han någonsin friade) och dessa kunde då registrera sig som vita.

Historiker såväl nu som förr tycks envist vilja behålla rasistfaktorn som en viktig komponent i beskrivningen av relationen. Numera för att skapa just den idag tidstypiska bilden av en vit herre och en svart slavinna som på befallning utför sexuella tjänster – en bild som med stor sannolikhet inte stämmer med verkligheten, vilket måste sägas vara en mycket intressant iakttagelse av Hitchens, som förövrigt inte för en sekund ursäktar de gånger när Jefferson faktiskt uttalade sig rasistiskt (för det gjorde han), eller hade överseende med slaveriet (för det hade han, även om han stundom var tudelad av samvetskval).

Jefferson återvänder till USA

Jefferson återvände alltså till USA 1789 och erbjöds direkt vid återkomsten jobbet som utrikesminister av president George Washington. Ett viktigt jobb i en tid när den nybildade nationen stod inför utmaningen att hantera och värna sina egna intressen mot tre stormakter starkare än dem själva: Storbritannien, Frankrike och Spanien – som alla fanns på den amerikanska kontinenten. Därtill indianerna västerut som var redo att knyta allianser med vemhelst som gynnade dem bäst.

Jefferson skulle dock dras in i en annan intern konflikt – hur man skulle betrakta den franska revolutionen. Thomas Jefferson själv hade i Frankrike blivit väldigt inspirerad av utvecklingen där, och betraktade den franska revolutionen 1789 som en fortsättning på den amerikanska. En enligt Adams och Hamilton naiv syn på saken – med blinda ögon för vad som verkligen utspelade sig i Frankrike.

Under tiden som utrikesminister skulle således en politisk dragkamp om opinionen ske i tidningar och i tal, där Jefferson förespråkade de franska revolutionärerna i motsats till sina regeringskollegor Adams och Hamilton. Det blev USA:s hetaste politiska diskussionsämne sedan deras egen revolution ett årtionde tidigare. Efterhand skulle Jefferson dock till slut komma till insikt om att han hade fel – inte minst efter att revolutionärernas Frankrike skickade en konvoj till USA, ledd av Edmond Charles Genet – som i princip betraktade USA som en fransk landmassa fransmännen hade rätt att använda i egna syften – ett agerande som drog skam också över Jefferson, som till slut insåg att den franska revolutionen var och blev någonting helt annat än den amerikanska.

1794 drog sig Jefferson tillbaka från politiken, och återvände hem till Monticello, där han arbetade på godset och uppfann saker.  I slutet av 1794 ägde dock det sk Whiskey-upproret rum i Pennsylvania, där man protesterade mot pålagda avgifter för destilleringsmaskiner. George Washingtons regering samlade ihop en milis på 15 000 man och slog ner upproret, något som gjorde Jefferson ursinnig och i ett brev till sin vän James Madison förklarade Jefferson att presidentens beslut att slå ner upproret var en attack på friheten.

Jefferson skulle också uttrycka besvikelse på det fredsavtal man hade med Storbritannien där han ansåg att USA gjorde alltför många eftergifter mot britterna.

1796 hölls nationens första riktiga presidentval om vem som skulle efterträda George Washington som president. Thomas Jefferson hade inte tänkt ställa upp, men skrevs ändå in som kandidat i kamp mot vice-president John Adams. Det blev, som så många andra amerikanska kampanjer, en smutsig kampanj som Adams till sist skulle vinna (vilket Jefferson för egen del var fullkomligt nöjd med) – men Jefferson blev likväl vice-president med överseende av Senaten. Han och Adams skulle då försöka försonas, men det fanns fortfarande en skild syn på Frankrike kontra Storbritannien och Jefferson ansåg att USA började bli alltför anglofierat, och Jefferson misstänkte även Alexander Hamilton för att förbereda en pro-brittisk kupp. Och mellan dem fanns också den skilda synen på makt, där Jefferson betonade delstaterna medan Adams och Hamilton lade vikten på den centrala regeringen.

Samtidigt gick president Adams och Alexander Hamilton för långt när de i sin konfliktbenägenhet med Frankrike skapade the Alien and Sedition Acts, som gav dem rätt att spärra in regeringskritiker som inte var amerikanska medborgare, något Thomas Jefferson kritiserade.

Jefferson blir USA:s tredje president

Saker och ting skulle dock förändras till Jeffersons fördel. Den 15 december 1799 tog Napoleon Bonaparte full makt i Frankrike och förklarade den franska revolutionen vara över. I USA hade dagen dessförinnan George Washington dött – två omvälvande händelser som tydligt markerade sekelskiftet. Napoleons maktövertagande gjorde dock att Jefferson ej längre behövde känna sig lojal mot Frankrike. Därtill började Adams och Hamilton att bråka internt, vilket gav federalisterna skamfilat rykte men stärkte Jeffersons politiska kapital som ju låg i att värna delstaternas integritet.

År 1800 hölls ett nytt presidentval, och även denna gång riktades hårda anklagelser mot Jefferson, som man menade var ateist och anarkist – men där fanns även en ny anklagelse: anklagelsen om att han i själva verket var död (vilket han inte var, men det var inte lika lätt att bevisa på 1700-talet när snabb teknologi i dagens mått inte fanns).

Jefferson skulle ta sig igenom dessa anklagelser och besegra president John Adams, men däremot skulle Jeffersons allierade Aaron Burr – som var tänkt att röstas fram som vice-president – få lika många röster som Jefferson. Det innebar en tillfällig kris i ett viktigt presidentval som Kongressen dock den 17 februari 1801 skulle avgöra till Jeffersons fördel. Hitchens konstaterar också att om Jefferson inte blivit president, så hade USA förmodligen varit en helt annan nation än vad den kom att bli.

Den 4 mars 1801 höll Jefferson sedan sitt installationstal som president där han yttrade ett av mina egna favoritcitat:

”Sometimes it is said that man cannot be trusted with the government of himself. Can he then be trusted with the government of others? Or have we found angels in the form of kings to govern him? Let history answer this question.”

Som president skulle Jefferson göra tre saker av enorm historisk betydelse: dels starta barbareskkriget mot piraterna från Nordafrika (ett krig i vilket även Sverige deltog, anförd av Olof Rudolf Cederström) – pirater som i islams namn kidnappade och plundrade, vilka Jefferson inte hade någon tolerans gentemot alls. Därtill skulle han köpa Louisiana-territoriet (stora delar av hela det område som idag är västra USA) av Frankrikes härskare Napoleon. Samt skicka ut Lewis och Clarke-expeditionen för att ta sig till Stilla havet och utforska hela det väldiga område Jefferson förvärvat. Hitchens går igenom alla dessa tre historiska händelser var för sig.

Kriget mot berberpiraterna

Christopher Hitchens förklarar utifrån historikern Robert Davis forskning hur muslimska pirater från Nordafrika mellan 1530 och 1780 kidnappade ca 1,25 miljoner européer i räder mot skepp och mot kuststäder så långt upp som till England och Irland. Dessa såldes som slavar eller återlämnades mot höga lösensummor. Britterna och fransmännen hade länge betalat piraterna mutor för att slippa överfall. Men även amerikanska skepp drabbades, och Thomas Jefferson hade inga avsikter alls att betala lösensummor.

Jefferson hade nämligen kommit i kontakt med dessa pirater redan tidigare, när han var ambassadör i Frankrike och John Adams i London. Av Washington-regeringen hade de då fått order att göra som fransmännen och britterna; betala lösensummorna som krävdes. Jefferson och Adams träffade därför i London Tripolis ambassadör Abdrahaman, som ställde höga lösensummekrav och satte ett ännu högre pris för permanent fred. Jefferson och Adams frågade då med vilken rätt piraterna gjorde dessa räder, då USA aldrig angripit de muslimska makterna, varpå den muslimska ambassadören enligt ett brev Jefferson senare skrev, svarade:

”The Ambassador answered us that it was founded on the Laws of the Prophet, that it was written in their Koran, that all nations who should not have answered their authority were sinners, that it was their right and duty to make war upon them wherever they could be found, and to make slaves of all they could take as prisoners.”

Hitchens kommenterar:

”It is hard to imagine a better summary of all that Jefferson disliked, both about monarchy and religion”

Jefferson invände redan då mot att betala lösensummor och Adams höll i teorin med, men ansåg det vara orealistiskt att bedriva krig mot piraterna och ansåg därför att det bästa var att gå med på kraven, något Jefferson – som då var underställd Adams – underordnade sig.

Som president skulle Jefferson vara av en helt annan åsikt. Rapporter i USA gjorde gällande att tillfångatagna amerikaner tvingades konvertera till islam, vilket väckte ett ramaskri i nationen. Jefferson utrustade sex skepp (med den flotta och den marinkår John Adams dessförinnan låtit skapa), och han fick sedan ett gyllene tillfälle att skicka iväg dessa, efter att Yusuf Karamanli som härskade i Tripoli (ett område som idag täcks av Libyen) ställde ett ultimatum till USA där man skulle förklara krig om USA inte gick med på de muslimska rövarnas krav. Jefferson skickade iväg skeppen (utan att informera Kongressen) som sen inledde USA:s första och mycket lyckade operation utomlands. Under åren som följde krossade USA piratväldet; 1804 intog kapten Stephen Decatur Tripolis hamn, räddade amerikaner som tidigare tillfångatagits och det berättas hur han sedan dödade alla de muslimska krigare som tidigare dödat hans bror. Året därpå intogs Tripolis näst största stad Derna, och kapten Presley O´Bannon hissade den amerikanska flaggan i staden – vilket var första gången den amerikanska flaggan hissades i ett utländskt krig, en händelse som bevaras än i dag i marinkårens sång vars text lyder:

”From the halls of Montezuma to the shores of Tripoli.”

Påve Pope Pius VII förklarade efteråt att USA hade ”done more for the cause of Christianity than the most powerful nations of Christendom have done for ages.” – något Hitchens inte nämner i boken, men däremot noterar i denna artikel. USA hade bedrivit och effektivt vunnit sitt första krig mot islamisk terrorism.

Köpet av Louisiana-territoriet

Jeffersons andra historiska beslut var att köpa Louisiana-territoriet av Frankrike, vilket i princip bestod av hela det amerikanska inlandet. Bakgrunden till köpet var följande: i det franskstyrda Haiti rådde slavuppror lett av slavgeneralen Toussiant L´Ouverture (kanske den mest lyckade slavrebellgeneralen sedan den mytiske Spartacus). President Adams hade stött slavupproret – Jefferson gjorde inte detta, bland annat på grund av att fruktande konsekvenserna av sådana slavuppror (ännu ett exempel på Jeffersons kluvna och problematiska inställning till slaveriet) utan lovade istället att USA skulle bistå fransmännen.

Det sistnämnda gjorde man dock inte och slavarna på Haiti sänkte den franska flottan. 1803 tog emellertid fransmännen – till Thomas Jeffersons förskräckelse – över de försvagade spanska territorierna vid Louisiana och Mississippi. Jefferson insåg att dessa områden med nödvändighet behövde tillhöra USA för att brukas som handelsväg ut mot mexikanska golfen, och han erbjöd fransmännen ett amerikanskt köp territorierna, med ett bifogat brev där han i princip uttalade att USA skulle slå sig samman med Storbritannien (som Jefferson i grunden var allt annat än någon anhängare av) om man inte fick köpa territoriet.

Fransmännen gick med på att sälja, men det berodde mer på deras egen situation än på Thomas Jeffersons hot. Efter förlusten i slavupproret i Haiti hade fransmännen inga trupper som kunde ta över området, och Napoleon hade ett desperat behov av pengar i sina krig mot Storbritannien och Ryssland i Europa. Frankrike erbjöd därför USA att få köpa allt franskt territorium i Amerika för 15 miljoner dollar. En i sammanhanget spottstyver för en landmassa så stor att man inte ens visste vart gränserna gick. Vid den tiden ansågs dock inte land ha värde på samma sätt som idag, och Jefferson kritiserades för att vilja slänga bort pengar på något så meningslöst som obefolkade landmassor. Somliga förstod dock vikten av köpet, och Henry Adams beskrev saken:

”The annexation of Louisiana was an event so portentous as to defy measurement; it gave a new face to politics, and ranked in historical importance next to the Declaration of Independence and the adoption of the Constitution – events of which it was the logical outcome; but as a matter of diplomacy it was unparalleled, because it cost almost nothing.”

Med köpet hade Thomas Jefferson stakat ut stora delar av de gränser som utgör det amerikanska fastlandet. Vad Jefferson emellertid inte lyckades göra var att begränsa slaveriet – som, trots många politikers protester, skulle komma att spridas även till dessa nya områden och så småningom göra USA till en hälften fri- och en hälften slavnation.

Louis och Clark-expeditionen

1803 skickade Thomas Jefferson ut en expedition för att undersöka det nyförvärvade territoriet, ledd av kapten Meriwether Lewis och andrelöjtnant William Clark, som Jefferson själv utbildade inför uppdraget. Målet var att expeditionen skulle kartlägga området och nå Stilla havet, samla in information om de nya områdena och informera de indianstammar man mötte om att området nu styrdes av USA men att man ville indianerna väl. Jefferson uttryckte ifråga om indianerna heller ingen rasism (så som han vid olika tillfällen gjort mot svarta) däremot önskade han att de skulle bli jordbrukare och anamma europeisk kultur.

Jefferson samlade också på kulturella artifakter från indianstammarna och hade på Monticello ett särskilt rum avsett för dessa. Han intresserade sig även för indianernas språk och föreslog att straffet för att döda en indian skulle vara detsamma som straffet för att döda en vit man. Expeditionen mötte också många indianstammar, varav många mottog dessa vänligt och till slut nådde man också Atlanten och expeditionen tillhör idag en av historiens stora upptäcksresor (första gången jag själv hörde talas om Lewis och Clarkes resa var när jag såg ett avsnitt av X-Files, och dagböckerna läste jag 2005). Den samexistens Jefferson sökte med indianstammarna skulle dock så småningom gå förlorad och helt upphöra när Andrew Jackson blev president några årtionden senare.

Jeffersons sista år

Jeffersons andra ämbetsperiod skulle inte bli lika framgångsrik som hans första. Dels försökte han få sin vice-president Aaron Burr fälld för förräderi (något historiker spekulerar i huruvida denne planerade detta eller ej) – men det misslyckades.

Efter att britterna tillfångatog ytterligare amerikansk skeppsbesättning 1807 höjdes krigsstämningar i USA. Jefferson ansåg dock att man skulle driva en ekonomisk krigföring och spela ut de rivaliserande britterna och fransmännen mot varandra – engelsmännen var nämligen till sjöss lika hemska som Napoleon var till land, menade han. Och Kongressen skulle samma år komma att godkänna The Embargo Act för att pressa fienderna ekonomiskt men lagen slog hårt även mot USA och blev snabbt impopulär och 1808 ersattes den med The Non-Intercourse Act – en lag som satte stopp för USA:s internationalistiska ingripanden ända fram till Woodrow Wilsons presidenttid på 1900-talet.

Jefferson pålyste 1807 att han inte ämnade kandidera igen, men han efterträddes av sin vän och anhängare James Madison. Jefferson drog sig sedan tillbaka till sitt gods Monticello där han arbetade på etablerandet av University of Virginia som sedan skulle öppna 1825. Om universitet sa Jefferson:

”This institution will be based on the illimitable freedom of the human mind. For here we are not afraid to follow truth where it might lead, nor to tolerate any error so long as reason is left free to combat it.”

I fråga om politik så skulle Jefferson emellertid se till att universitet undervisade utifrån republikens ideologiska grunder. Ifråga om religion däremot, så var universitetet ett universitet utan teologiska föresatser, och kristendom skulle läras ut i likhet med etik och utveckling.

Jefferson skulle också 1820 skriva boken ”The Life and Morals of Jesus of Nazareth” – också känd som ”The Jefferson Bible” (här min artikel om den), där Jefferson sina rationella upplysningsideal trogen skrev ner berättelsen om Jesus men exkluderade de kristna berättelser om under, uppståndelse och annat han betraktade som myter, och som i själva verket grumlade det moraliska föredöme Jesus var.

Jefferson skulle också sälja sitt omfattande personliga bibliotek på 6 500 böcker till Kongressen, vars Library of Congress idag är världens största bibliotek, med ett av byggnadskomplexen dedikerade till Thomas Jefferson.

Jefferson skulle också fortsätta vara en flitig brevskrivare, inte minst ett flitigt och till omvärlden bevarat brevväxlande med John Adams. De två hade varit såväl vänner som rivaler, men slöt mot slutet av sina liv en varm vänskap. Den 4 juli 1826 – dog de båda på samma dag – och på samma dag som den amerikanska nation de båda spelade en sådan oerhörd roll i skapandet av, firade 50 års jubileum.

Några kommentarer

Christopher Hitchens bok ger inga märkvärdigt nya infallsvinklar på Thomas Jefferson, och det finns många Jefferson-historiker som både läst och skildrat Jefferson mycket mer närgående än Hitchens under sin livstid gjorde (inte minst Dumas Malone, vars sex Jefferson-böcker jag har här i hyllan). Men Hitchens gör med sin bok likväl några  viktiga saker:

Dels sammanfattar han hela Jeffersons livsgärning på ett kortfattat och lättöverskådligt sätt, i den blott 180-sidiga boken. Något av ovärderligt värde för alla som vill introduceras till Thomas Jefferson, snarare än att djupgräva i honom. Hitchens bok gör Jefferson lättillgänglig.

Därtill ger han sitt visserligen tydligt ensidiga Hitchens-perspektiv, men där syftet tycks vara att hitta den riktige Jefferson, snarare än att försöka bända Jefferson för att passa in i sin egen samtidsönskan att klämma in Jefferson i vår rådande föreställningsvärld.

Exempel på det sistnämnda finns det gott om. 2013 släppte den amerikanska historieprofessorn Denise A. Spellberg från University of Texas boken ”Thomas Jefferson’s Qur’an: Islam and the Founders”. En bok som lade stor tonvikt vid att Thomas Jefferson köpt in en Koran till Vita Huset och att Jefferson var öppen även för att icke-kristna, däribland muslimer, skulle kunna tjänstgöra som amerikansk politiker.

Vad författaren missar är att Jefferson inte hade Koranen i Vita Huset för att han trodde på- eller ens respekterade islam. Han hade Koranen där för att han trodde på historia och respekterade litteratur.

Vänsterliberaler har fortsatt tolka Jefferson islamvänligt. 2010 höll den demokratiske presidenten Barack Obama en iftar-middag i Vita huset, för att markera muslimernas heliga månad Ramadans avslutning, och sa då:

“The first Muslim ambassador to the United States, from Tunisia, was hosted by President Jefferson, who arranged a sunset dinner for his guest because it was Ramadan — making it the first known iftar at the White House, more than 200 years ago.”

Hugh Fitzgerald kommenterar på Jihad Watch att det inte rörde sig om något iftar-firande. Jefferson, likt alla författningsfäder, hade en aktivt negativ syn på islam. Amerikanska skepp hade i kampen mot piraterna blockerat Tripoli och fångat skepp som försökte bryta sig ur. Från Tripoli hade man därför skickat en diplomat, Sidi Soliman Mellimelli, för att försöka lösa saken, som bodde i Washington för att förhandla (där han förvånades över amerikanska kvinnors frihet och när han såg indianer frågade om de följde Moses, Jesus eller Mohammed, och hade blivit förskräckt när han fått till svar att de följde ”den Stora anden”). Jefferson bjöd diplomaten till middag, som vägrade komma eftersom det var ramadan. Jefferson löste det hela genom att hålla middagen senare vad som var brukligt för amerikaner. Det var en sen middag, ingenting annat.

Men middagen bändes av Obama för att exemplifiera att även en så stor amerikan som Thomas Jefferson gillat islam.

Hitchens bok lägger sådana felaktiga användningar av Thomas Jefferson till rätta. Med det sagt läser Hitchens också själv Jefferson ur sina egna glasögon, vilket kan vara värt att uppmärksamma eftersom vi som uppriktigt gillar Thomas Jefferson kommer från olika läger.

Hitchens glasögon:

Dumas Malones sex episka verk om Thomas Jefferson är ett fans okritiska hyllningsporträtt av sin idol. Hitchens kritiserar Malone för att denne inte ens verkar kunna förställa sig att Jefferson hade något så banalt som en sexuell relation med Sally Hemings.

Hitchens kritik mot Malone är givetvis korrekt, då allt (inklusive DNA) tyder på att Jefferson och Hemings var älskare – men Hitchens gör i sin bok sina egna vinklingar av Jeffersons karaktär anpassad till sin egen föreställning om Jefferson som en slags pre-ateist. Hitchens, och hans nyateistiska kompisar gillar att lyfta fram Jefferson som en så icke-religiös person som det överhuvudtaget gick att vara i slutet av 1700-talets USA. Och även om Jefferson onekligen var en religionsskeptiker, så trycker Hitchens alldeles för mycket på dessa bitar, och plockar fram de citat av religionsskepsis han själv vill lyfta fram. Och även om Jefferson inte kallade sig vare sig ateist eller darwinist, och i otaliga sammanhang faktiskt talade om Gud och även sa att han var kristen även om han inte trodde på de övernaturliga inslagen i berättelsen om Jesus, så vill Hitchens i princip göra gällande att om Jefferson levt idag, så skulle denne förmodligen varit en anti-teist likt Hitchens själv.

Problemet med det resonemanget är dock att Hitchens med ett sådant resonemang inte är sin egen logik konsekvent.

I boken lyfter han nämligen fram ett exempel på något Thomas Jefferson i hans tycke förmodligen inte skulle ha gillat: att Unitaristkyrkan numera börjat viga kvinnliga präster – det eftersom Jefferson var skeptisk till kvinnors duglighet för ämbetspositioner. Därmed menar alltså Hitchens att Jefferson, om han levt idag, inte skulle ha utvecklats ”åt rätt håll” med hjälp av sitt intellekt – medan Hitchens däremot tycks mena att Jeffersons intellekt skulle ha gjort honom till en anti-teist om han levt idag. Hitchens väljer således selektivt var han vill betona Jeffersons progressiva tänkande – på samma sätt som Dumas Malone i sin bok gör.

För Malone var det viktigt att lyfta fram Jefferson som moraliskt klanderfri – varför någon relation med Sally Hemings inte var på tal. För Hitchens var det viktigt att lyfta fram Jefferson som religionskritiker, varför den logiska konsekvensen, samt Jeffersons många pro-religiösa uttalanden, och den kristna civilreligionens enorma betydelse för att upprätthålla de ideal Jefferson utstakade, något inte minst -fransmannen- Alexis de Tocqueville beskriver – blir irrelevanta.

Vad detta dock mer än något annat visar, är emellertid inte i första hand att vare sig Malone eller Hitchens är dåliga historiker – bara att de utifrån något skilda utgångspunkter, båda är anhängare av Thomas Jefferson och dennes ideal, och därför utifrån sina egna utgångspunkter vill framställa denne i så god dager som möjligt.

Och i en tid när berättelsen om Jefferson förfalskas (exempelvis av islamapologeterna, som gör många försök att tilldela islam en roll i det amerikanska nationsbygget, när någon sådan inte alls fanns) så är det  i sammanhanget det viktiga. Att lyfta fram det centrala i Jeffersons liv och läror.

Jeffersons idéer är Frodos lysande dolk:

Vår tid präglas av de problem Jefferson önskade konfrontera: växande centralmakter; hot mot yttrande- och individuell frihet; och religiös, och specifikt islamisk, fanatism.

Därför är det inte konstigt att intresset för Jefferson ökat i våra dagar. Den 19 februari 2018 hade Dave Rubin ett program på The Rubin Report där han samtalade med historikern Rob McDonald om Thomas Jefferson, och uppskattande gillade historikerns beskrivning av Jefferson som en ”klassisk liberal”.

Framlyftandet av Jefferson, kan och bör göras från olika håll, av alla oss som vill konfrontera samma problem som de som Jefferson konfronterade. Christopher Hitchens var en religionskritisk anti-tesit. Jag är konservativt kristen. Men vi har Thomas Jefferson gemensamt.

Thomas Jefferson har i flera generationer haft miljoner anhängare (varav majoriteten av dessa varit bekännande kristna – inte ateister eller anti-teister. Och inte muslimer), och Hitchens har i slutet av sin bok några rader som med all sannolikhet alla Jefferson-fans, oavsett bakgrund, kan instämma i:

”…the American Revolution …has often betrayed itself at home and abroad, it nevertheless remains the only revolution that still retains any power to inspire.”

Det är ett sant, historiskt faktum. Och vi i vår tid behöver fortfarande inspireras. Karaktären Frodo i J.R.R Tolkiens fantasyverk ”Sagan om Ringen”, har i sagan en dolk som är smidd av alver. Den heter Sting och är tillsynes en helt vanlig dolk, men när onda orcher visar sig så lyser dolken upp i ett varnande sken.

Thomas Jeffersons idéer är likadana. De lyser som klarast när mörkret tilltar, när övriga ljus gett vika.

Och just därför är Thomas Jefferson så viktig att känna till.

RONIE BERGGREN

———-

Läs även:

Thomas Jefferson och Jesus från Nasaret

You may also like

3 kommentarer

  1. Lysande genomgång för en Jefferson-nybörjare! Under de närmaste åren kommer striden att stå hård om de liberala rättigheterna yttrandefrihet och religionsfrhet utan vilka demokrati inte kan existera. Då kan det vara bra att ha Jefferson i åtanke.

  2. Mycket intressant.
    Men Locke är grovt underskattad i artikeln. Kärnen i självständighetsförklaringen är nästan ordagrant taget från Locke, liksom frasen ’pursuit of happines’. Av artikeln får man annat, nästan motsatt, intryck. Synd.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *