Västvärldens envägscensur hotar vår unika yttrandefrihet

Ronie Berggren förklarar varför Västvärldens ensidiga censur av allt i den västerländska litteraturtraditionen som en muslimsk minoritet kan ta anstöt av, inte bidrar till tolerans så länge som muslimska grupper inte börjar censurera allt i den muslimska litteraturtraditionen som vi kan ta anstöt av.

Om tillmötesgåendet inte är ömsesidigt så fungerar det inte.  Dagens ensidigt påtagna självcensur i förhållande till islamiska krafter blir därför ett redskap med vilket vi stryper den yttrandefrihet som utgör Västvärldens unika hörnsten.

———
Av Ronie Berggren:

Västvärldens kulturella vänster, som gärna gör abstrakta utspel till yttrandefrihetens försvar förespråkar i praktiken ofta censur. I synnerhet när det kommer till frågor som berör islam, invandring och multikultur.

2012 kastade Kulturhuset i Stockholm ut  den populära tecknade serien TinTin. Behrang Miri som ledde arbetet med att utveckla Kulturhusets barn- och ungkulturverksamhet, motiverade i DN:

”Den bild Tintinböckerna ger av exempelvis afrikaner är afrofobisk. Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor. Bilden av ”skogsturken finns kvar, det handlar om exotisering och orientalism

2014 beslöt SVT ocskå att ”rensa ut rasismen” i Astrid Lindgrens klassiska berättelser, genom att bland annat klippa bort stycken där Pippi Långstrump refererar till sin far som ”negerkungen”.

I oktober 2017 upplyste SVT om att de ämnar censurera 1990-tals TV-serien om tjejtjusaren Bert, eftersom ”serien”, enligt Susanna Balsvik, ansvarig för SVT:s Öppna arkiv, ”innehåller vissa scener med rasistiska uttryck som vi inte vill visa vår barnpublik

Censuren motiverades bland annat med att dessa europeiska kulturverk förmedlar stereotypa och rasistiska föreställningar av svarta, mörkhyade människor. Mer specifikt afrikaner.

Tusen och en natt

Alla verk har emellertid inte drabbats av censurivern. Ett som undkommit saxen är en av den arabiska litteraturens främsta mästerverk – sagan Tusen och en natt. Berättelsens röda tråd är välkänd, om den unga kvinnan Scheherazade, som den muslimske kungen Shahryár ämnar avrätta i gryningen, men som underhåller honom genom sitt trollbindande sagoberättande.

Detaljerna är emellertid mindre kända. Tusen och en natt börjar med historien om hur kung Shahryár önskar träffa sin yngre bror Shah Zaman, som är kung över ett annat land. När den yngre brodern är på väg att ge sig av, inser han att han måste göra ännu ett ärende i slottet, och upptäcker då hur hans hustru drottningen idkar sexuellt umgänge med en otäck svart man. Texten lyder:

”… he found the Queen, his  wife, asleep on his own carpet bed, embracing with both arms a black cook of loathsome aspect and foul with  kitchen grease and grime.

Kung Shah Zaman blir vred och hugger dem båda i bitar och reser sedan i väg till sin bror. Hos brodern befinner han sig fortfarande i sorg och vredesmod över sin hustrus svek, men vill inte berätta för brodern vad som gnager honom. När brodern åker ut på jakt stannar Kung Zaman kvar i broderns palats, och bevittnar hur broderns hustru – hans egen svägerska – också har ett förhållande med en svart man. Texten lyder:

”… the Queen, who was left alone, presently cried out in a loud voice, ”Here to me, O my lord Saeed!” and then sprang with a drop leap from one of the trees a big slobbering blackamoor with rolling eyes which showed the whites, a truly hideous sight.

He walked boldly up to her and threw his arms round her neck while she embraced him as warmly; then he bussed her and winding his legs round hers, as a button loop clasps a button, he threw her and enjoyed her.


När den lustfyllda akten väl var över sägs hur den svarte mannen drar sig tillbaka och de beter sig som om ingenting hade hänt:

”… the negro who swarmed up the tree, entered the palace and closed the postern door as before.

När storebrodern kommer hem, berättar lillebrodern allt. Han berättar att han varit sorgsen för att hans egen hustru legat i armarna på en ”hideous black cook och att han dödade dem båda. Storebrodern berömmer honom för att han varit återhållsam i sin reaktion och säger:

”O my brother, thou hast escaped many an evil by putting thy wife to death. By Allah, had the case been mine, I would not have been satisfied without slaying a thousand women …”

Lillebrodern avslöjar då att storebroderns drottning gör samma sak. Storbrodern, kung Shahryár låter också döda sin hustru, och därefter beslutar han sig för att gifta sig med, och ligga med en kvinna varje natt, som därefter ska dödas morgonen därpå. Han gör så i några år, tills han träffar Scheherazade, en kvinna som fängslar honom med sina sagor kväll efter kväll i tusen plus en nätter. Varefter Kung Shahryár ger upp och gifter sig med henne.

I Tusen och en natt betraktas kvinnor som kungens ägodelar och svarta beskrivs som otäcka odjur.

Vi i väst kan idag ursäkta sådant utifrån att boken är gammal och för att vi tror att de idéer som förmedlas ligger långt bakom oss i en avlägsen historia som saknar samtidsrelevans. Men bara för att de värderingar som uttrycks är så främmande för oss i vår kultur, att vi främst tar fasta vid den poäng berättelsen vill förmedla snarare än sakbeskrivningarna, så innebär det inte att sakbeskrivningarna är av obetydelse i andra kulturer.

De värderingar som framkommer i delar av Tusen och en natt reflekteras fortfarande i vår muslimska samtid. Genom hedersmord i Mellanöstern, men också i Sverige i form av kvinnor som Fadime Sahindal, och alla andra som delat hennes öde.

Därtill finns den rasistiska framställningen av svarta. Den muslimska världen, och den arabiska i synnerhet, har många fördomar mot svarta. Den muslimske, arabiske författaren Toledo Said al-Andalusi, skrev innan sin död 1070 om svarta:

”… they lack self-control and steadiness of mind and are overcome by fickleness, foolishness, and ignorance. Such are the blacks

Utifrån de svenska censurvurmarnas sätt att resonera skulle man kunna säga att Tusen och en natt stärker dessa fördomar. Jag har själv träffat muslimer med persiskt eller arabiskt påbrå som omtalat svarta afrikaner som apor. Det borde därför finnas många bättre skäl till att censurera Tusen och en natt än till att censurera Pippi eller TinTin.

De argumenten får vi emellertid aldrig höra. Året efter utrensningen av Pippi blev Tusen och en natt en föreställning på Malmö Opera.

De enda krav på censur som har riktats mot Tusen och en natt, har kommit från muslimskt håll. Men givetvis inte på grund av undermålig kvinnosyn eller rasistisk framställning av svarta, utan på grund av att man i Egypten ansåg verket vara alldeles för erotiskt. De blev inte lika arga som under de danska Muhammadkarikatyrerna, men de blev arga.

Det ironiska med detta är att vi censurerar för att inte väcka anstöt hos dem. Medan de inte censurerar för att inte väcka anstöt hos oss, utan för att själva slippa bli stötta.

Vi måste förstå att ensidig censur inte bidrar till tolerans och ömsesidig respekt, utan bara banar för en allenarådande diskurs som alla andra måste kuva sig inför. Ett talande exempel på detta var när klädjätten H&M i januari drog tillbaka barnstrumpor från försäljning efter att kunder klagat på att en del av det strumpmotiv som föreställde en legogubbe som borrar i marken liknade det arabiska ordet för Allah. Något som de klagande kunderna tog anstöt av. H&M tog till sig kritiken, idkade självcensur och drog tillbaka strumporna från sortimentet.

En en-vägs-tolerans som banar väg för en fast religiös diskurs med bestämda åsikter om rätt och fel, vars anhängare gör som de gör för att de vet att de kan.

Det var inte den avsikten svenska vänsterkulturella censurivrarna hade, men det blir konsekvensen av deras ensidiga censur.

Yttrandefriheten är en unik västerländsk princip

Yttrandefrihet är en hörnsten i de västerländska värderingarna. De som ivrar censur av böcker tror således inte på västerländska värderingar. Oavsett om vi pratar om islamister som vill censurera Tusen och en natt för dess erotiska inslag, eller vita, vänster-västerlänningar som vill stryka med tuschpenna i Astrid Lindgren eller bojkotta bokmässor.

Skillnaden är dock att islamisterna inte tror på västerländska värderingar eftersom de har sina egna islamiska värderingar att tro på. Medan de vita, censurivrande västerlänningarna bara hatar sin egen civilisation, utan att egentligen tro på någonting annat.

Om denna utveckling inte bryts, så kommer vi till slut att tvingas säga farväl till den av Västvärlden uppburna, liberala frihetsepoken av historien. En unik epok där människor under ett kort ögonblick hade friheten att – så länge de inte brukade våld – uttrycka sig hur de ville, om vad de ville, utan att drabbas av tortyr eller ond bråd död.

Nu lever vi i en tid när vi själva tillåter denna unika frihet att kvävas till döds.

Underbart är kort.

Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *