Politikens uppgift är att begränsa ondskan i samhället – om kristna i Norge och i USA

Denna artikel är en svensk översättning av en norskspråkig debattartikel som först publicerades på Resett.no om varför norska kristna borde ta större lärdom från amerikansk evangelikal högerkristendom.

Artikelförfattaren har själv översatt från norska till svenska. Notera att det här talas om norska kristna, inte om svenska. Artikelförfattaren har bättre kännedom om norska kristna än om svenska, eftersom han blev kristen i Norge. Men det som skrivs kan i stor utsträckning även appliceras på svenska frikyrkliga.

————
Av Johan R. Honkainen Gyllenspetz

Jag är bekännande kristen. Dessutom är jag politiskt konservativ. Jag får nog kalla mig libertariansk konservativ – det vill säga att jag vill ha så liten stat som möjligt, och så stor som nödvändigt. Varken mer eller mindre. Bibeln är mitt moraliska rättesnöre. Det judeo-kristna arvet – arvet från Jerusalem, Aten och Rom – kombinerat med den brittiska och amerikanska frihetstraditionen är min ideologiska utgångspunkt. Man kan säga att jag kombinerar kristendom med en slags frihetlig konservatism. Till det konservativa hör att jag inte tror på utopier, på människoskapade paradisiska samhällen.

Politikens uppgift blir utifrån mitt tänkande inte att skapa det perfekta samhället. Människor klarar inte det. Det kan bara Gud göra. I stället blir politikens uppgift att begränsa ondskan i samhället. Paradoxalt nog också den ondska som kommer från det politiska systemet. Det är av dessa skäl som jag är anhängare av västerländsk civilisation, liten stat, låga skatter, maktdelningsprincip, reglerad invandring, och absolut motståndare till alla sorters utopiska läror, däribland kommunism, socialism, fascism och dagens politiska korrekthet. Utifrån mitt stöd till västerländsk civilisation och utifrån historiska erfarenheter så är jag motståndare till islam.

Jag har bott i Norge sedan 2006, och jag blev kristen här i Norge. I Norge har jag upptäckt att mina åsikter inte sammanfaller med vad de flesta norska kristna anser, även om jag begränsar mig till norska protestanter och frikyrkliga konservativa kristna. I detta sammanhang så avser jag personer som är teologiskt konservativa. Teologisk och politisk konservatism är inte helt samma sak, även om jag anser att västerländsk konservatism är otänkbar utan kristendomen, och att teologisk konservatism bör leda till slutsatser i enlighet med politisk konservatism. Så ser jag på saken.

Vad jag har upplevt när jag har diskuterat med norska konservativa kristna är att många lever väldigt tryggt i den så kallade kristna bubblan (’kristenboblen’ på norska), där man bara umgås med andra konservativa kristna. Det många fruktar är först och främst den sekulära staten. Dessutom är många väldigt starkt bundna till Kristelig Folkeparti, Norges kristdemokrater. Detta leder till en del olyckliga konsekvenser. Många norska kristna fruktar därför ateister mer än de fruktar islam. Om muslimer blir det då sagt att muslimerna ’i alla fall tror på någonting’. Nå väl, det gör satanisterna också.

Dessutom har många köpt vänsterns världsbild, bortsett från i moraliska frågor som abort och föräktenskaplig sex. På grund av detta blir kritik av islam och av islamisk invandring oönskad. Det uppfattas som rasism, och bibelställen om att vi skall vara vänliga mot invandrare dras fram, helt utan kontextualisering. Jag påpekar då att om man läser vad Gamla testamentet säger om invandrare, så säges det också att invandrarna skall delta i samma högtider som israeliterna. Alltså kan jag utifrån Bibeln argumentera för assimileringspolitik. Det står heller ingenstans i Bibeln att gränserna skall vara öppna för alla. Man kan inte argumentera för öppna gränser utifrån Bibeln, är min slutsats. Dessutom säger Jesus att vi skall vara kloka som ormar och oskyldiga som duvor (Matteus 10:16). Jag läser det som: var vänlig, men var inte dumsnäll. Tänk med hjärnan och inte bara med hjärtat.

Många norska kristna är dessutom pacifister. För mig är det en obegriplig inställning. För det första innebär pacifism att du överlåter försvaret av ditt land, din hemort och din familj till andra. Andra strider och riskerar livet i ditt ställe. För mig låter inte detta särskilt kristet. Dessutom så skriver aposteln Paulus i Romarbrevet att makten (det vill säga staten) bär svärdet för att straffa den som gör det onda. Jag anser att man helt klart kan tolka detta som att det gäller både inre och yttre hot. Militärt försvar – och därigenom deltagande i ett sådant – bör alltså vara legitimt.

Men självförsvar då? Sa inte Jesus att vi skall vända andra kinden till? Absolut. Men Jesus sa inte att vi skall vända hundra kinder till, och också detta måste kontextualiseras. På Jesu tid var det att vända andra kinden till en upprorshandling. Det tvingade angriparen att stå för att han förnedrade dig. Dessutom sa Jesus att den som inte har ett svärd, skall sälja sin mantel och köpa ett (Lukas 22:36). Apostlarna uppmanades alltså av Jesus att skaffa sig vapen. Jag räknar med att de vid behov skulle använda svärden till självförsvar. Utifrån detta anser jag att man kan argumentera för rätten för laglydiga medborgare att äga och bära vapen. Precis som USA:s andra författningstillägg säger. Jag har inte försökt att argumentera för rätten att bära vapen i diskussioner med norska kristna. Mitt intryck från andra diskussioner med många norska konservativa kristna är att de har liten förståelse för min syn på den här saken.

Jag skrev den norskspråkiga originalartikeln från Wisconsin. Det var mitt andra besök i Wisconsin. Jag var där första gången augusti förra året, och jag var där igen i januari och februari detta år. Det kommer att bli fler besök. I Wisconsin bodde jag hos ett medelålders kristet par. I samband med mina två besök i den amerikanska mellanvästern har jag också fått möjlighet att diskutera politiska frågor med amerikanska konservativa kristna. De tillhör den kategori kristna som ofta kallas evangelikala i USA. Läsaren får här ta hänsyn till att jag jämför personer med liknande teologiska synpunkter i Norge och USA, alltså en specifik sorts kristna, som jag själv tillhör. Tänk också på att det finns en minoritet bland konservativa kristna i Norge som tänker mer amerikanskt än vad majoriteten gör.

Jag talar om vad majoriteten anser, och speciellt vad som kommer fram i Norge jämfört med mina erfarenheter från USA – samt vad jag ser från det evangelikala USA. Kom ihåg att Franklin Graham, den kände evangelikala predikanten Billy Grahams son, stödde Donald Trump som presidentkandidat. Norska kristna ledare var nästan utan undantag motståndare till Trump. En del av dem ville hellre se Hillary Clinton som amerikansk president, trots hennes liberala syn på abort. För mig var detta en märklig syn.

De amerikanska evangelikala kristna som jag har samtalat med är anhängare av låga skatter, personlig frihet kombinerat med personligt ansvar, kristen välgörenhet och självhjälp snarare än välfärdsstat, rätten för laglydiga medborgare att äga och bära vapen samt yttrandefrihet. Många av dem röstade på Trump, även om de kan ha synpunkter på hans ordval. I regel stöder de också militärt försvar och reglerad invandring. De är försiktigt sagt skeptiska till islam, eller direkt motståndare till denna lära. De skäms inte över västerländsk civilisation.

Eftersom jag blev kristen i Norge, så står jag i tacksamhetsskuld till norska kristna. Det var i Norge som jag lärde mig vad kristendom är. Jag har också mött norska kristna med synpunkter liknande mina, och en del av dem ingår i mitt nätverk. Några av dem betraktar jag som personliga vänner. Också andra norska kristna gör många bra saker. Frälsningsarmén gör en insats för många människor. Misjonssalen i Oslo, en församling som tillhör Norsk Luthersk Misjonssamband, har språkundervisning för invandrare som inte får detta genom myndigheterna. På det mellanmänskliga planet gör de här människorna mycket som är bra. Men när det handlar om politik så missar de. De resonerar emotionellt snarare än intellektuellt.

Tänk så olika människor kan vara på var sin sida av Atlanten. Till och med när de utgår från samma syn på samma skrift. Är det konstigt att jag gillar Wisconsin?

Johan R. Honkainen Gyllenspetz
Skribent och politisk kommentator, https://aswedespeaks.com

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *