Klimatapokalyps kontra Antikrist – vilken hotbild bör vi ta på allvar?

Ronie Berggren beskriver konsekvenserna som följer i klimatalarmismens fotspår utifrån den hotbild som målas upp i kristen apokalyptisk teologi, och manar till en sund renässans av kristen eskatologi.

—————–

Del 2: Klimat-jihadismen – vår tids sekulära sekterism som måste bekämpas 20190315
—————–

Det sprider sig en idé, en dröm, i vårt samtida världssamfund. Drömmen om en gränslös och överstatlig värld.

Jag ämnar här beskriva vad den drömmen innebär och förklara varför den inte är av godo. Jag inleder med en beskrivning av hur drömmen har utvecklats under 2000-talet, hur den har motiverats, varför den behöver kontras och avslutar med varför kristna bör gå i spetsen för en sådan motståndsrörelse.

Hur drömmen har utvecklats under 2000-talet

Drömmen om en överstatlig värld där de enskilda nationerna har fått lämna plats för ett globalt gemensamt styre, har  länge funnits bland enskilda personer och aktörer, men började under 2000-talets första år planteras som tanke hos en bredare allmänhet.

2001: Birgitta Ohlsson och drömmen om  ett världsparlament

Den 30 augusti 1999 intervjuades Birgitta Ohlsson från Liberalerna av Aftonbladet. Hon hade just blivit ordförande för Liberala Ungdomsförbundet (LUF), och sa då att hon ville upplösa nationalstaterna, att hon ogillade folkhemsromantik och att hon aldrig skulle fira nationaldagen.

På Sveriges nationaldag två år senare, den 6 juni 2001 så skrev hon i egenskap av LUF-ordförande en insändare i Expressen, med rubriken ”Avskaffa Sverige!”:

”Det är dags för oss som kallar oss för världsmedborgare att damma av världsfederalismen som vision för en mer rättfärdig värld genom att sträva efter en global union med federalistiskt statsskick. Varje land ska avstå delar av sin nationella suveränitet. Genom en global rättsordning kan mellanfolkliga konflikter lösas fredligt. En världslag ska stiftas av ett demokratiskt valt världsparlament och hävdas genom världspolis.

Fredstanken är central inom världsfederalismen likaså tron på internationell rätt och vårt gemensamma ansvar för att mänskliga rättigheter tillgodoses överallt.”

2008: Lena Mellin: Vem vill leda en världsregering?

Den 1 november 2008 hade Aftonbladet en kolumn av sin krönikör Lena Mellin där rubriken löd: ”Vem vill styra världen?”

Därefter stod:

”Klimathotet har visat det. Finanskrisen likaså. Det behövs en slags världsregering.” I slutet av kolumnen skriver hon vidare: ”…FN, hur hedervärd organisationen än är, saknar bett. Det är mycket prat och liten verkstad. Det behövs någon form av världsregering. Vem vill leda den?”

2018: Torbjörn Tännsjö efterlyser en global diktatur

Den 28 november 2018 så efterlyste filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö, i en text i Dagens Nyheter, en världsdiktatur för att få bukt med klimatförändringarna:

”Inför klimatmötet i Katowice anger den internationella klimatpanelen IPPC att vi har högst tio år till vårt förfogande för de drastiska nedskärningar som erfordras, om vi ska undvika en process som kan leda till oåterkalleliga effekter.”

Han fortsätter lite senare med att säga att han helst önskar se en demokratisk världsregering. Men en sådan kommer inte att hinna agera i tid. Därför vill han istället se en kupp, och införandet av en global diktatur:

”Jag har länge trott och argumenterat för att lösningen är global demokrati med ett globalt parlament, som utser en global regering och som lagstiftar för hela klotet (i ”Global democracy. The case for a world government”, 2008/2014). Jag tror fortfarande att en sådan global demokrati skulle kunna rädda oss ur vårt kollektiva existentiella predikament. Ett problem är emellertid att tiden nu förefaller vara så knapp. Och samma problem som hindrar oss från att hantera problemet med den globala uppvärmningen hindrar oss också från att etablera den globala demokratin.

Kanske kunde vi göra det, om vi fick hundratals år till vårt förfogande. Vi har emellertid inte den tid vi behöver. Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över. Demokratin får komma sedan, i form av ett långsiktigt reformprojekt, ungefär som demokratin etablerats inom existerande icke demokratiska nationalstater.

Det känns konstigt att behöva säga något sådant, och det strider helt mot min argumentation i den ovan nämnda boken, men jag tror att lösningen på problemet måste vara inte global demokrati utan global despoti. Ja, det är inte bara en rekommendation, utan rent av en förutsägelse. Om mänskligheten alls kommer att räddas, vilket är högst osäkert, så kommer det att ske med hjälp av en global upplyst despotisk styrelse.”

En farlig dröm som hotar den stabiliserande världsordningen av demokratiska nationalstater

Despotism har varit mänsklighetens öde sedan civilisationernas gryning. En tyrann som härskade med järnhand över undersåtar vars enda syfte var att tjäna härskaren.

Intern maktdelning

Det som gjorde demokratierna unika var två saker: dels att makten att välja vem som skulle styra fråntogs härskaren och gavs till folket. Och därtill att den som folket gav makt inte gavs enhällig makt, utan makten delades upp i olika institutioner.

I USA, som är världens första moderna demokrati, är makten tredelad mellan en president, kongress (som i sig splittrar makten i två olika kamrar) och en Högsta domstol. En amerikansk president kan således inte knäppa med fingrarna för att få en enskild medborgare kastad i fängelse. Makten är delad. Samma princip gäller förstås inom parlamentariska system som det svenska.

Det är det som är demokratins unika styrka. Skapad utifrån de insikter som historien medfört, att för stor makt i en enskild människas händer alltid missbrukas och leder till folkets lidande. Makt är för människor som eld, om man leker för mycket med den så bränner man sig.

Extern maktdelning

På internationell nivå så gör nationalstater samma sak som de maktdelande institutionerna gör internt, nämligen håller den samlande makten splittrad genom nationell decentralisering.

I ett världssystem av nationalstater har respektive nations regering makt över sitt territoriella område. Kim Jong Un kan fängsla och tortera folk inom sina egna gränser, men inte utanför.

Idén om nationalstater, en majoritetsbefolkning som härskar över sitt eget geografiska område uppkom på allvar i samband med westfaliska freden 1648. Dessförinnan definierades nationer av riken som berodde monarkernas blodsband och köpslagande och territoriella militära erövringar. Riken som i stor utsträckning var avhängigt dess befolkning.

I samband med demokratins framväxt växte så småningom de demokratiska nationalstaterna fram, vilka helt kom att dominera efter Andra världskriget, efter Storbritanniens och USA:s seger som på allvar markerade vilken slags världsordning som skulle gälla, nämligen en världsordning av nationellt baserade demokratier.

Det är denna världsordning, en världsordning av godo som frihetshjältar kämpat för i århundraden överallt i hela världen, som vi för närvarande har. En världsordning som står i skarp kontrast till icke-demokratisk nationalism, men också till imperialistiska ideologier som kommunism och nazism och islamiska drömmar om ett kalifat. 

Men det är idag också denna demokratiska nationella världsordning som har börjat ifrågasättas. Och det idag främsta argumentet mot denna världsordning, är klimatalarmismen.

Klimatalarmismen – den farliga utopins främsta katalysator

På 1970-talet kom undersökningar som påvisade ett allt varmare klimat. Med tiden följde emellertid i spåren av forskningen också en klimatalarmism, med beskrivningar av en imminent undergång om radikala politiska förändringar inte gjordes.

USA:s före detta vice-president Al Gore blev i slutet av 1980-talet en av de mest kända rösterna och släppte 1992, strax innan han valdes till Bill Clintons. vice-president, boken ”Earth in the Balance: Ecology and the Human Spirit”.

En bok där Gore beskriver de påfrestningar vår moderna värld inneburit för den planet vi en dag ska lämna över till nästa generation.

Kyrkans tidning, nr 3, 1993

För att förvalta jorden på rätt så menar han att det behövs en ny Marshall-plan, denna gång för miljöns skull.

Den ursprungliga Marshall-planen handlade om USA:s ekonomiska stöd för att återuppbygga Europa efter Andra världskriget, men Gore menar i boken att vi nu måste bygga upp miljön med hjälp av en global Marshall-plan.

Detta fick snabbt gehör, inte minst här i Sverige. Bara ett år därpå, översattes boken till svenska och i nr 3 av Svenska kyrkans skrift Kyrkans tidning, fanns en stor artikel med rubriken: ”En Marshall-plan för miljön”, där Gores plan tillkännagavs för en svensk publik (som på den tiden inte hade Internet och därför var väldigt beroende av svensk rapportering).

Vi kommer att återkomma till Gores bok lite längre fram. Men Gores stora genomslag skulle komma när han 2006 släppte dokumentären ”An Inconvenient Truth” i vilken han allvarligt varnar för den globala uppvärmningen och manar till akut politisk handling. Här trailern: 

Dokumentären, som på svenska heter ”En obekväm sanning” blev snabbt populär och 2007 tilldelades Al Gore Nobels fredspris tillsammans med FN:s klimatpanel IPCC.

Med Al Gores dokumentär så övergick varningarna för klimatförändringarna till en högre grad av alarmism.

2007 skrev också den svenske miljöaktivisten Andreas Malm en bok den mycket talande rubriken: ”Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent” – som titeln antyder så handlar boken om vikten av att rädda klimatet och att göra det mycket snabbt.

I slutet av boken manar Malm till handling, och pratar om en revolutionär sanning:

”För att ett paradigm nu ska kunna vara till hjälp måste det vara handlingsinriktat. Dess vetenskapliga nytta måste motsvaras av en lika stor politisk.”

”Sanningen är revolutionär”, skriver han också, även om han betonar att den är revolutionär även om det bara handlar om att berätta hur saker och ting förhåller sig.

Han avslutar emellertid med att likna tillståndet i världen med ett antal familjer som sätter sig på en semesterbuss med sina barn. Efter ett par timmar på bussen så märker föräldrarna hur bussen kör i fel riktning och börjar rusa mot en avgrund längre fram. Givetvis gör föräldrarna allt i sin makt för att stoppa vansinnesfärden.

Han avslutar med att förklara att våra nutida produktionsprocesser exemplifieras av den skenande bussen. Och våra forskare som ser vad som händer är att jämföra med föräldrarna som ser bussen rusa mot stupet, och dessa forskare varnar nu för att om ingenting görs nu så kommer det att vara försent.

En bok som också den passar in i den alarmistiska klimatretorik som sedan dess har fortsatt. Där de som ringt i varningsklockorna unisont hyllats, som nu senast 15-åriga Greta Thunberg, som i sig inte kan sakfrågorna men som med sin skolstrejk för klimatet snabbt blivit en symbol att användas för att med masspsykosens hjälp snabbt mobilisera en rörelse med politisk slagkraft.

Men kollektivismens psykologi har också skapat en miljö där de som kritiserar klimatalarmismen blir demoniserade. Exempelvis har Chalmers i Göteborg nyss startat ett projekt för att forska om klimatförnekare. En sekteristisk varningsklocka som påminner om tider och samhällen när den etablerade makten stämplade människor med olika psykologiska diagnoser om de avvek mot rådande regimdiskurs.

Människors agerande i förhållande till detta ämne, visar att klimatalarmismen är vår tids apokalyptiska berättelse, som med en sektliknande bestämdhet harmas in.

En historia om en imminent undergång som bara kan förhindras om drastiska åtgärder tas snabbt. Det är detta undergångsscenario som fått barn som Greta Thunberg att strejka för klimatet istället för att gå till skolan; som gjort det legitimt att ifrågasätta de demokratiska nationalstaterna och helt ignorera allt det goda dessa medfört; och som fått sådana som Torbjörn Tännsjö och andra att inte bara önska ersätta nationalstaterna med ett globalt världsparlament utan också med en global diktatur med makt att agera snabbt och bestämt.

Det är en apokalyptisk berättelse som legitimerar allt.

Vilket för oss över till en annan, och äldre, apokalyptisk berättelse, med precis motsatt budskap.

Kristen eskatologi och Antikrists världsrike

Inom kristendomen finns en lära om att Jesus, som steg upp till himlen efter sin uppståndelse från de döda, en dag ska återvända. För att citera den apostoliska trosbekännelse som även Svenska kyrkan bekänner sig till:

Vi tror ock på Jesus Kristus, … uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Alla kristna kyrkor bekänner sig till detta, men lägger olika tonvikt vid läran.

De flesta kristna kyrkor tror också att det innan Kristi återkomst ska uppstå ett antikristligt världsrike vid tidens slut. Ett överstatligt kontrollrike, vars innebörd tydligast beskrivs av versen från Bibelns mest apokalyptiska bok, Uppenbarelseboken:

”Och jag såg ett annat odjur stiga upp ur jorden, och det hade två horn som liknade ett lamms och det talade som en drake.

Det utövar det första odjurets hela makt i dess åsyn. Det får jorden och dess invånare att tillbe det första odjuret, vars dödliga sår hade läkts.

Och det gör stora tecken, det låter till och med eld falla från himlen ner på jorden i människornas åsyn. Och det förför jordens invånare med de tecken som det fått rätt att göra i odjurets åsyn. Det säger till jordens invånare att göra en bild åt odjuret som har fått svärdshugget men kommit till liv igen. Och det fick rätt att ge livsande åt odjurets bild, så att bilden också kan tala och se till att alla som inte tillber odjurets bild blir dödade.

Och det ser till att alla, höga och låga, rika och fattiga, fria och slavar, får ett märke på högra handen eller på pannan och att ingen kan köpa eller sälja utan att ha märket, odjurets namn eller talet för namnet.

Här behövs vishet. Den som har förstånd skall tolka odjurets tal, ty det är en människas tal, och talet är 666.” (Upp 13:11-18)

Eskatologi i Sverige

Inom i synnerhet anglo-saxisk väckelseteologi så har man inom eskatologin – läran om den sista tiden – lärt ut att en global överstatlig och antikristlig världsregering en dag ska växa fram. Här i Sverige har detta varit en historisk del av pingströrelsen, vars grundare Lewi Pethrus första bok från 1912 hette just ”Jesus kommer”.

I spåren av denna teologi växte också två trender fram i svensk pingsthistoria; ett stöd för staten Israel, förankrat i tron på att det är Guds tanke att judarna återfår sitt historiska hemland; samt en undervisning om Jesu återkomst och också om det antikristliga världsriket innan Jesu återkomst.

Något som predikades i kyrkor och publicerades i böcker utgivna på svenska frikyrkliga förlag.

Man använde sig även av annan media. 1984 gav kassettmissionen i Malmö, som leddes av Curt Olsson, ut en kassett som handlade om teknik och det antikristliga riket.

”Närmar vi oss den nationernas vilddjurstid som Uppenbarelseboken talar om?” Säger han på kassetten, och pratar sedan om kodmärkning på varor, som ett första steg mot det ”penninglösa samhället”.

Antikrist kommer att försöka förmå alla människor att ta sig ett märke på högra handen eller pannan. De som inte tar till sig det som bibeln kallar för Vilddjurets märke kommer inte att kunna köpa eller sälja saker.

Olsson berättar att tekniken rör sig åt just det hållet, med kodmärkning och datachip som börjat utvecklas som kan injiceras under huden som ID-märkning på djur, men som även skulle fungera på människor.

För en kristen kommer det absolut sista avgörandet då denna kodmärkning ska överföras till kroppen eftersom Gud i tredje Mosebok förbjuder kroppsmärken. Ett förbud som fanns för att israeliterna brukade brännmärka sig själva med namnet på den avgud de dyrkade med särskild hängivenhet. Slavar fick också märken inbrända för att visa vem de tillhörde. Odjurets märke innebär att man villigt gör sig till slav åt en avgud, åt Antikrist istället för Kristus.

Olsson menar sedan att även om vi inte är där än, så måste kristna för allas bästa säga nej åt utvecklingen redan i ett tidigt stadium:

”Men ska vi kristna vänta att säga nej till denna märkning tills det absolut sista tillfället kommer?

Om vi vill rädda så många som möjligt måste vi säga nej på ett tidigt stadium. Så att de som då väcks inför det som håller på att hända. Därför borde vi säga nej redan när vi ser sexhundrasextiosexmärkningen på varor i våra butiker. Vi kan köpa de varor som inte är kodmärkta. Vi kan bojkotta körkort, pass och ID-kort så fort vi är säkra på att de har en sexhundrasextiosexmärkning.

Om Sverige säger nej till denna internationella kodmärkningen kan vi få göra det till priset att för en tid bli bojkottade från handel med andra nationer. Men det är mycket troligt att vårt exempel skulle följas av andra länder som vill bevara sin nationella frihet. Vi måste välja mellan fortsatt välstånd eller fortsatt frihet. Vilket är mest värt för den moderne svensken?

Om något land vågar börja frihetskampen så kommer det säkert att ha positiva återverkningar över hela jorden. Vi har ett försvar som är uppbyggt för att möta militära fiendeinvasioner, men vi har ett mycket dåligt försvar när det gäller ekonomisk krigföring. Det är i första hand de kristnas uppgift att gå före och visa vägen. Där vi genom andlig och ekonomisk krigföring kan bevara Sverige fritt fram till den dag då Jesus Kristus, konungarnas konung, börjar sin regering och sitt fridsrike över jorden.”

Året innan, 1983, så publicerade pingstpredikanten Kjell Sjöberg (bror till den idag mer kända Stanley Sjöberg), en bok vid namn ”Låt varna er!” som också handlar om Antikrists kommande världsrike, där teologin kring detta vävs ihop med teorier om Bilderbergergruppen,

Council on Foreign Relations och Trilateral Commission. Grupper som är vanligt förekommande i amerikanska konspirationsteorier. Det var också därifrån Kjell Sjöberg fick sina idéer genom kontakter med den svensk-amerikanske predikanten John Torell (som för sin del har en tydligt influerad teologi från de äldre sydstatsbaptisterna där exempelvis Katolska kyrkan betecknas som Antikrists falska kyrka).

Den här formen av undervisning levde vidare inom pingströrelsen och andra delar av svensk frikyrklighet, och nådde sin kulmen i samband med de evangelikala amerikanerna Tim LaHaye och Jerry B. Jenkins 1990-tals-bokserie Left Behind, som gavs ut i Sverige år 2000 och några år framåt.

Men i stor utsträckning försvann de eskatologiska spekulationerna i samband med att en ny generation växte upp på 70- och 80-talet som hade svårt för äldre tiders predikanters utsvävningar, långsökta teorier och ibland skrämselpredikningar – och som själva växte upp i en värld där teknisk utveckling var en naturlig del av tillvaron. Att säga nej till kontokort var inte praktiskt och knappast kristendomens centrala budskap.

Den eskatologiska undervisningen tynade därför sakta bort inom svensk frikyrklighet. Man kunde fortsätta prata om Jesu återkomst, som alla andra kyrkor också gör – i synnerhet vid de specifika högtiderna. Däremot försvann det mesta av det andra.

En städning som i stor utsträckning varit sund eftersom begränsade människors spekulationer om stora ting, ofta tenderar att leda till överdramatiska slutsatser. Men i den processen har man också sopat ut några mycket viktiga lärdomar – själva kärnan i den eskatologiska undervisningen – som jag strax kommer att återvända till. Men först några ord om hur detta ämne tagit form i USA.

Eskatologi i USA

Den eskatologiska undervisningen med betonande varningar för ett antikristligt världsrike härrör i stor utsträckning från de engelska- och amerikanska väckelserörelserna. En orsak till att denna teologi fått större bärkraft i sådana samhällen än i andra kristna samhällen, beror på båda länders långa tradition av individualism och skepsis mot starka statsmakter.

Detta gäller så klart i synnerhet USA, vars frihetshjältar redan under amerikanska självständighetskriget 1776 hänvisade till Bibeln för att förklara vikten av att befria sig från tyranner (i det fallet från Kung George III).

I USA har också en teologi växt fram som skarpt varnar för en centraliserad regeringsmakt, men också för överstatliga organisationer som Förenta Nationerna. Denna rörelse finns i synnerhet inom den kristna högern, vars stora hey-day-dagar var på 1980- och början av 1990-talet. Och fortfarande finns en uppsjö av litteratur om ämnet som omsätter flera miljoner.

Det var också rädslan för överstatlighet och för Antikrists märke, som fick Ronald Reagan att säga nej till nationella ID-kort 1981. ID-korten hade föreslagits av Justitieminister William French Smith som en metod för att stävja illegal invandring.

En annan kabinettsmedlem invände: why not tattoo a number on each American’s forearm?, varpå president Reagan utbrast:

”My god, that’s the mark of the beast.”

Där blev det nej till nationella ID-kort. Något som fortfarande inte finns i USA. Wikipedia förklarar varför:

”There have been proposals to nationalize ID cards, as currently citizens are identified by a patchwork of documents issued by both the federal government as well as individual state and local governments. It is both a political issue and a practical one, and the idea of federalism is cited as supporting federated (regional) identification.

All legislative attempts to create a national identity card have failed due to tenacious opposition from liberal and conservative politicians alike, who regard the national identity card as the mark of a totalitarian society.”

2010 röstade Republikanerna i Virginias representanthus ja till ett förslag av delstatskongressmannen Mark Cole, som önskade förbjuda företag och försäkringsbolag från att tvinga sina anställda att implantera mikrochip i kroppen. Ett förbud Cole motiverade som följande:

”My understanding — I’m not a theologian — but there’s a prophecy in the Bible that says you’ll have to receive a mark, or you can neither buy nor sell things in end times. Some people think these computer chips might be that mark.”

Tron på en framtida antikristlig världsregering, som man måste säga nej till, är alltså ingen perifer tro bland USA:s republikanska evangelikaler. Det är en teologi som finns, och öppet diskuteras bland inflytelserika kristna profiler som Pat Robertson, som fått politiskt genomslag och som går som hand i handsken med republikanernas hårdnackade regeringsskepsis.

En teologi och skepsis som också påverkar de väljare som helhjärtat stöder och promotar Donald Trumps beslut att tidigare och tydligare än något annat land säga nej till FN:s migrationsramverk, som länder som Sverige tänker skriva under. Den 25 september sa Donald Trump inför FN:s generalförsamling:

”America will always choose independence and cooperation over global governance, control, and domination.

… We will never surrender America’s sovereignty to an unelected, unaccountable, global bureaucracy.

America is governed by Americans. We reject the ideology of globalism, and we embrace the doctrine of patriotism.”

Teologin och USA:s författningsidéer

Varför är då idén om en världsregering så dålig?

Den kristna trons teologiska svar har att göra med makt. Kristen teologi beskriver det som kallas arvssynden. Det handlar inte om onda eller dåliga gärningar, utan om en mänsklig upprorsvilja mot Gud, som funnits i människan sedan Adam och Eva begick den första synden och åt av frukten på det förbjudna trädet.

Där skapades en inre natur i människan som inte har något naturligt förhållande till Gud utan istället en önskan att själva bli gudar, ett begär efter makt som de inte blivit givna, och därför inte är värdiga. Ett inre uppror som skiljer och skärmar av människan från att ha den relation med Gud, som Gud skapat henne för att ha. När Jesus dog på korset, lade Gud vår synd på honom istället för på oss. Han blev Guds offerlamm, det syndfria lammet, som offrades i vårt ställe för att synden skulle förlora sin makt, och vi genom att tro på Kristus skulle få vår relation till Gud återupprättad. 

Antikrist är Kristi motsats. Och den som kommer att fullborda det uppror som initierades av Adam och Eva, genom att i sin person ha absolut världsmakt.

Uppenbarelseboken, som talar om detta, är tydlig med att bara en person är värdig allmakt. Änglarna säger där om Jesus – det rena offerlammet, som inte sökte makt, men lät sig slaktas för att försona mänskligheten med Gud:

”Lammet som blev slaktat är värdigt att ta emot makten och få rikedom och vishet och styrka och ära och härlighet och lovsång.” (Upp 5:12)

Allmakten tillhör bara Jesus Kristus, för bara han är den makten värdig och bara han är kapabel att hantera sådan makt.

Människor är det inte, något inte minst historien visat.

Det var också därför som USA:s författningsfäder byggde ett system med maktdelningsprinciper. Eftersom man visste att makt korrumperar människor. Thomas Jefferson, USA:s tredje president som också skrev den amerikanska självständighetsförklaringen, sade följande om dem som invände mot att folk fick styra sig själva:

”Sometimes it is said that man cannot be trusted with the government of himself.

Can he, then, be trusted with the government of others?

Or have we found angels in the form of kings to govern him?

Let history answer this question.”

/ Thomas Jefferson, 1801

Jefferson baserade inte sina slutsatser på teologi utan på sina iakttagelser av världshistorien. Men de slutsatser han drog stämmer helt och hållet överens med den kristna teologi, som i synnerhet växt sig stark i det land som Jefferson grundade.

Därför behöver kristna ta ton mot klimatfascismen

Jag har nu förklarat varför idén om ett världsrike är så farligt. Man kan betrakta denna idé ur olika kritiska ögon, men där kärnan i kritiken förblir densamma: kristna kan anse att ett världsrike bådar Antikrists slutgiltiga uppror. Kritiker av marxismen kan i världsriket se ett globalt sovjetimperium växa fram. Grupperna skulle använda olika namn, men båda vara kritiska till samma sak: den centraliserade makten.

Detta är kärnan i den kristna eskatologin; att människan inte är kapabel att på egen hand hantera absolut makt, och just därför måste kristna varna när sådana system växter fram.

Man behöver inte gå in på detaljer eller spekulationer, som ofta slår fel och därmed blir kontraproduktiva. Det räcker med denna insikt.

Och därför är det också så viktigt att ta konsekvenserna av klimatalarmismen på allvar. Det handlar inte om klimatförändringarna i sig, huruvida de sker eller inte sker. Det handlar om den lösning som presenteras.

I Al Gores bok från 1992 (som jag läste i slutet av 1990-talet, och har minnesanteckningar från sedan den tiden), så insåg han att boken skulle få hård kritik från den kristna högern, för att bana väg för en världsregering där klimatpratet skulle bli betraktat som det medel som helgade målet om en världsregering.

Med just dessa skeptiska kristna och konservativa i åtanke, så skriver Al Gore i boken att hans ”Marshall-plan” inte innebär någon världsregering. De konservativa som tror på apokalypsen behöver inte oroa sig. Han skriver:

”The mere mention of any plan that contemplates worldwide cooperation creates instant concern on the part of many – especially conservatives – who have long equated such language with the advocacy of some supranational authority, like a world government.

Indeed, some who favor a common global effort tend to assume that a supranational authority of some sort is inevitable. But this notion is both politically impossible and and  practically unworkable.

The political problem is obvious: the idea arouses so much opposition that further debate on the underlying goals  comes to a halt – especially in the United  States, where we are fiercely  protective  our individual freedoms. The fear that our rights might be jeopardized by the delegation of even partial sovereignty to some global authority ensures that it’s  simply not going to happen.”

Det amerikanska motståndet mot överstatlighet, är helt enkelt för stort, för att någon världsregering ska kunna realiseras, konstaterar Gore. Han fortsätter beskriva de praktiska och byråkratiska problem ett enat världsstyre skulle medföra:

”The practical problem can be illustrated with a question: What conceivable system of world governance would be able to compel individual nations to adopt environmentally sound policies? The administrative problems would be gargantuan, not least because the inefficiency of governance often seems to increase geometrically with the distance between the seat of power and the individuals affected by it; and given the chaotic state of some of the governments that would be subject to that global entity, any such institution would most likely have unintended side effects and complications that would interfere with  the underlying goals. As Dorothy Parker  once said about a book she didn’t like, the idea of a world government ”should not be tossed aside lightly; it should be thrown with great force.”

Vad Gore gör är alltså att ta tydligt avstånd från idéer, som han veterligen förstår att andra förespråkar, om en världsregering. Han gör det eftersom han är väl bekant med USA:s konservativa motstånd mot  sådana idéer.

Därefter ägnar han ett helt kapitel åt att berätta att han är troende baptist och försöker med hjälp av bibelord förklara varför kristna bör vårda skapelsen, och därför också bejaka hans ”Marshall-plan”.

Men det där var för 26 år sedan. Och Al Gore hade fel. Idag höjs – som mina exempel ovan visade –  rösterna i det öppna om krav på en världsregering, med just klimathotet som förevändning.

De farhågor som den kristna högern hade, som Al Gore i sin bok avfärdade, var korrekt. Det är precis dit dessa varnade att vi skulle komma, som vi nu har kommit. Det är ingen konspirationsteori. Torbjörn Tännsjö och många andra säger detta helt öppet. De pratar inte ens längre om demokratisk världsfederalism utan skriver öppet i en svensk dagstidning om global despoti (vilket så klart skulle lösa de praktiska problem i form av byråkrati och nationell osämja).

I motsats till Al Gore, som åtminstone kände till de kristnas invändning, så tar Torbjörn Tännsjö inte alls något sådant i akt. Hans historielöshet är en direkt konsekvens av att han – och många med honom – helt övergett både tron på och den teologiska förståelsen för arvssynden, till förmån för en utopisk tro på att vi med rätt politik skulle kunna avskaffa arvssynden och bryta med de mönster världshistorien tydligt visar att vi alltid fallit in i när makten blivit för stor.

I en artikel i Ystads Allehanda den 6 november 2017 så beskrev ledarskribent Petter Birgersson denna dröm med ett ord: Klimatfascism.

Ett mycket beskrivande ord.

Vad vi här har att göra med är således två diametralt motsatta apokalyptiska föreställningar:

Dels klimatalarmismenden apokalyptiska tron på en imminent klimatkollaps som bara kan förhindras genom en global världsregering.

Och därtill den kristna eskatologinden apokalyptiska tron på arvssyndens fullbordande, den totala makten i Antikrists händer i form av en global världsregering.

Dessa två apokalyptiska föreställningar står helt emot varandra. Det handlar inte om man tror eller inte tror på den mänskliga faktorn bakom klimatförändringar. Utan det handlar om de radikala lösningar som nu föreslås med hänvisning till dessa förändringar. Det handlar inte heller om man tror att världen i bokstavlig mening utvecklas mot ett antikristligt världsrike. Det intressanta är vilka slutsatser man drar av berättelsen.

Man behöver inte vara kristen för att betrakta Torbjörn Tännsjös vision som fascism. Det räcker med att, likt Jefferson, studera historien. I Sverige ämnar dagens socialdemokrater skriva under FN:s globala migrationsramverk, som tydligt hotar de demokratiska nationalstaternas självbestämmande över sina egna gränser.

2017 yttrade sig Socialdemokraternas före detta ordförande Håkan Juholt och beskrev sin syn på hur han ansåg att svensk demokrati var hotad av en växande teknokrati,  där experter gavs makt där man inte trodde att det vanliga folket var kapabla att ta ansvar och ”välja rätt”:

”Jag tror inte att hotet är en diktatur med rullande stridsvagnar på Sergels torg, utan ett expertstyre där vi inte låter landet styras av medborgarnas värderingar”

Juholt är inte heller troende kristen. Men kristna som i grund och botten också har teologin, borde börja bejaka den röda tråden i denna teologi – motstånd mot överstatlighet, och ansluta sig till den rörelse som är kritisk till sådana här förslag och till den överstatlighet som idag växer fram öppnare än den någonsin har gjort. Faktum är att kristna borde gå i spetsen, något man mycket väl kan göra  utan att avfärda den faktiska vetenskapen om klimatförändringarna. Det är klimatalarmismen och de lösningar som föreslås som man bör vara  skeptisk till, inte vetenskaplig forskning i sig. 

Kristendomens eskatologiska läror har därför aldrig varit lika aktuella som nu. Jag avslutar med en repris på citatet av Curt Olsson från Kassettmissionen 1984. En inställning som är sund eftersom den förnekar determinism och att bara flyta med i händelsernas förlopp (något man lättare gör om man tror att allt som sker är förutbestämt):

Det är i första hand de kristnas uppgift att gå före och visa vägen. Där vi genom andlig och ekonomisk krigföring kan bevara Sverige fritt fram till den dag då Jesus Kristus, konungarnas konung, börjar sin regering och sitt fridsrike över jorden.”

/ Ronie Berggren

(Stöd min konservativa journalistik på Swish: 0703028950)
—————–

Del 2: Klimat-jihadismen – vår tids sekulära sekterism som måste bekämpas 20190315
—————–

 

You may also like

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.