John Chau och den goda kristna missionshistorien

Ronie Berggren kritiserar Aftonbladets enkelspåriga framställning av kristen missionshistoria, i skuggan av den kristne missionären John Chaus död när han försökte nå en urbefolkning på den indiska ön Norra Sentinel.

———-

Den 16 november så dödades den 27-årige amerikanske missionären John Allen Chau när han försökte ta sig till den isolerade urbefolkningen på korallön Norra Sentinel i Indien.

Stammen vill inte ha kontakt med omvärlden och deras aggressivitet mot utomstående är välkänd. 2006 dödades två fiskare som strandade på ön av misstag.

Men John Chau ville dit i alla fall.

”Herre, är detta Satans sista fäste där ingen haft chansen att höra ditt namn”, skrev han i sin dagbok innan resan till ön.

Ön skyddas av indiska myndigheter, men den unge missionären hade till priset av 350 dollar mutat ett par fiskare för att ta sig dit. De körde honom en bit och han fick därefter paddla sista biten på egen hand.

”Jag heter John. Jag älskar er och Jesus älskar er”, ska han ha sagt innan han genomborrades av pilar, varefter fiskarna kunde bevittna hur urbefolkningen förde bort hans kropp.

Den självförvållade dumdristigheten

Den självförvållade dumheten i John Chaus agerande har inte undgått särskilt många. I sociala medier dök snabbt olika memes upp. Som denna, från filmen Ace Ventura 2 med Jim Carrey.

Jag skrev själv ett kritiskt Facebook-inlägg med följande kommentar:

”Här gör man vad man kan för att förklara att amerikanska evangelikala är vettiga, …Då dyker sådana här karaktärer upp.

En evangelikal amerikan som tänker med känslorna och blir spetsad till döds av pilar. Med det sagt var han godhjärtad.” 

Seriösa frågor att lyfta till diskussion

Om man hade önskat att utifrån tragedin driva en konstruktiv diskussion, så hade man kunnat diskutera två saker: Dels vilket ansvar kyrkor bör ta på sig när de skickar i väg missionärer.

Fallet med John Chau är inte enda gången kristna missionärer hamnat i trubbel. 2007 tillfångatogs 23 sydkoreanska missionärer av talibanerna i Afghanistan, två manliga missionärer halshöggs innan den sydkoreanska regeringen ingick i ett frisläppningsavtal med talibanerna. Kyrkan som skickat ut missionärerna, Sammeul Community Church, utfärdade en offentlig ursäkt för att man orsakat sin nation så stora problem.

Missionärerna hade åkt ut med stor entusiasm men med en mycket liten portion eftertänksamhet. Time Magazine skrev när det begav sig:

”Devout Christians here readily admit the mission was poorly organized, but they insist that it had an admirable purpose. They argue that the group was only doing what it is supposed to do: help others, as Jesus directed them to do. The missionaries wanted to deliver aid and simply didn’t care if they were in harm’s way.” 

Efter fallet med John Chau hade en diskussion, såväl inom som utanför kyrkorna, på sakliga grunder kunnat föras om kyrkor som skickar ut missionärer tar tillräckliga säkerhetsåtgärder i sin missionsplanering. I synnerhet med tanke på att vår moderna demokratiska värld inte fungerar så som bibelns värld fungerade. När de misslyckas eller tas tillfånga så faller det på deras regeringars ansvar att rädda dem ur knipan. En förmån bibelns apostlar inte hade. 

En annan sak som också hade kunnat lyftas till debatt är urbefolkningarnas levnad. Bör vi från den omgivande civilisationen ge oss in i deras miljöer, eller bör de likt levande muesumdockor lämnas helt åt sig själva?

Peter Kadhammar sågar kristen mission

Sådana frågor lyste emellertid med sin frånvaro i Aftonbladet, vars kolumnist Peter Kadhammar inte nöjde sig med att bara påpeka den unge missionärens otvivelaktiga tanklöshet, utan därtill gick till frontalangrepp mot hela den kristna missionshistorien med rubriken ”Invånarna som dödade missionären gjorde rätt”:

Med en skur av pilar dödade invånarna på ön Norra Sentinel den unge missionären vars sista ord tycks ha varit: – Jesus älskar er!

Tragiskt, men de handlade fullständigt rationellt. Om någon skulle få för sig att säga usch och fy är det bara att kasta en blick bakåt.

Sentineleserna på den lilla ön i Indiska oceanen gjorde det som invånarna i Australien, Amerika, Afrika och stora delar av Asien borde ha gjort så fort den vite mannen steg i land och ropade: – Jesus älskar er!

Visst, många försökte. Men pilbågar, spjut och stenslungor båtade föga mot gevär, kanoner, lögner, sanslös grymhet, samvetslös hänsynslöshet, mutor, brutna fördrag, fördrivningar och importerade sjukdomar.

Han fortsätter:

Cirka tolv miljoner människor tillhörde inkafolket när spanjorerna invaderade deras rike år 1532. 50 år senare bestod inkafolket av två miljoner.

… – Jesus älskar er! ropade den unge missionären John Allen Chau och genomborrades av sentinelesernas pilar.

…. Hur de betraktade den gudfruktige John Allen Chau vet vi inte heller men de handlade rationellt. Släpp in de vita männen och er värld är snart utplånad.

Kadhammar saknar historiekunskaper

Utöver att John Chau – vars far var kines – knappast med enkelhet kan beskrivas som vit, så saknar Peter Kadhammar grundläggande historiekunskaper både om kristendomens historiska utveckling och om de europeiska kolonialmakterna.

Eller kanske mer korrekt, så är de kunskaper han har hämtade från svenska skolböcker.

Böcker som när han växte upp hade Nordirland som exempel på religionskrig och i stor utsträckning är socialismens historieframställning av religioner – inte religionernas historia i sig.

Kadhammar nämner indianerna i Sydamerika, men förstår inte att göra distinktioner. Den spanska och portugisiska kolonialismen kom visserligen till Sydamerika, där indianer så småningom fick arbeta under slavlika förhållanden.

Men de förhållanden de tidigare levt i var allt annat än de romantiska vänster-västerländska föreställningarna om den lycklige och frie vilden. Stora slavräder förekom indianerna emellan och indianer från utsatta stammar fångades av Aztekerna för att offra som människooffer – och de och andra stammar ägnade sig också åt kannibalism.

Detta satte conquistadorerna stopp för. Och prästerna förklarade att människorna inte behövde offras till några gudar för i kristendomen så hade Jesus Kristus offrat sig i människans ställe. Även i modern tid har indianstammar dödat varandra på de mest grymma sätt. I Ecuador, så sent som på 1950-talet, så dödade indianer varandra genom att sticka spjut i sina fiender och sedan släppa in termiter i såren. De dog en oerhört plågsam död. Kristna missionärer förändrade det.

Med det sagt följde med den spanska invasionen på 1500-talet också kolonialism. Imperier hade brutits mot imperier – och i kampen mellan den kristna civilisationen, ledd av spanjorerna och de indianska hednareligionerna, så vann den kristna.

Därefter följde mycket riktigt kolonialism där det finns mycket vi kan kritisera. Men en stor del var av godo, något som Kadhammar inte alls tar i akt.

Kadhammar lägger också ett ensidigt fokus på den vite mannens ondska. Till Sydamerika kom visserligen de vita spanjorerna och portugiserna för att erövra. Till Afrika kom däremot araber, inte vita män, för att göra samma sak och värre saker.

Norra Afrika ockuperades på 600-talet med våld inom loppet av hundra år av islams invasionshärar. Konvertera, betala jiziya eller dö var de val som gavs såväl kristna som judar. Andra folk, som berberna bekrigades hårt av araberna och tvångskonverterades till slut även de och blev en del av den muslimska umman. Under århundradena som följde, spred sig sedan islam söderut, och i takt med att de muslimska minoriteterna växte sig starka följde rop om jihad och krav på att polyteisterna skulle omvända sig till Allah och Muhammed – och blod följde i spåren av islams svärd.

Dessa var araber, inte vita.

Den protestantiska missionen har varit hednavärldens välsignelse

Ovan beskrivna saker ger en balans till Kadhammars ensidiga framställning. Men givetvis finns också baksidorna. I Indien – landet där missionären John Chau nyligen dödades – hade islams härar under århundraden bedrivit världshistoriens största folkmord, i försök att tvångskonvertera de indiska månggudadyrkarna.

När européerna, i form av portugiserna anlände i Goa 1510 så välkomnades de av lokalbefolkningen som såg dem som beskyddare mot muslimernas härjningar.

Det beskyddet blev emellertid kortvarigt. Snart hade det islamiska förtrycket ersatts av ett portugisiskt kristet förtryck, och från 1540-talet och framåt verkade portugiserna för att nedmontera hinduismen och krav ställdes på att befolkningen skulle konvertera till kristendomen. En metod var att prästerna smetade in människor med kokött, vilket gjorde dem orena i sina hinduiska landsmäns ögon, vilket inte gav dem något annat val än att konvertera till kristendomen (vilket säger en del om prästernas metoder, men också om hinduernas seder).

Ytterligare 20 år senare så införde portugiserna också inkvisitionen i Indien.

Så skälig kritik finns givetvis även mot den kristna historiens möte med den icke-västerländska civilisationen.

Problemet med Kadhammars framställning är emellertid att de sakerna skedde för 500 år sedan, och utfördes av medeltidens katolska kyrka och portugisiska statsmakt.

Modern protestantisk mission, och evangelikal sådan i synnerhet – av det slag John Chau var en del av – och som borde vara relevant att skriva några rader om eftersom John Chau är grunden till att ämnet överhuvudtaget diskuteras, nämner Kadhammar inte ett ord om.

Frågan är om han ens kan något om ämnet?

Protestantisk mission var av helt annat slag än medeltidens katolska, statsburna missionsverksamhet. Den protestantiska missionen blommade ut i den anglo-saxiska världen (men även Skandinavien och Sverige i synnerhet, skulle snabbt haka på) där de protestantiska rörelserna hade stor frihet.

Där de protestantiska missionärerna verkade, så blev människors liv förbättrade. Missionärerna levde med ursprungsbefolkningarna i såväl Asien som Afrika, och lärde dem att inte tro på vidskepelse och onda andar. De utbildade, byggde skolor och älskade de människor de kom i kontakt med.

Det var kristna missionärer som byggde upp skolor för muslimer efter ottomanska rikets fall, för både flickor och pojkar. Det var kristna som byggde läkarstationer. Detta kunde göras tack vare västmakternas militära inbrytning (som även de förde med sig goda saker, som lag och ordning grundläggande syn på allmängiltigt människovärde etc), men det var inte kolonialmakternas byråkratiska myndigheter som primärt värnade den vanliga civilbefolkningen, det var de kristna. I Orienten, i Kina och i Afrika.

Viscount James Bryce, Storbritanniens ambassadör i Förenta staterna i början av 1900-talet, sa vid ett tillfälle till missionshistorikern Basil Matthews om missionärerna och fjärran östern:

”Av alla främlingar, som under tidernas lopp trängt sig in i Nära Östern, har ingen utom missionärerna någonsin gjort dess länder något gott.”

Och där de kristna missionärerna verkade blev tillvaron mätbart bättre.

Historikern Niall Ferguson skriver om detta i sin bok ”Civilization: The West and the Rest”, och nämner den protestantiska missionen i det brittiska Indien som exempel:

1941 var läskunnigheten i indiska Kerala, dit många protestantiska missionärer rest, hela 55% – en betydligt högre siffra än i muslimska- eller andra delar av det brittiska imperiet som inte påverkats av protestantismen.

Ferguson beskriver vidare protestantismens betydelse för Kina.

Robert Woodberrys forskning

Den stora experten på effekterna av protestantiskt missionsarbete är emellertid professor Robert Woodberry från Texas University i Austin, som studerat ämnet i femton år.

Woodberry menar att det protestantiska missionsarbetet, i synnerhet under den västerländska kolonialismen, har generat goda konsekvenser som går att mäta än idag: desto fler missionärer som kom, desto längre de stannade och desto större frihet de hade att verka, desto bättre blev de samhällen där de befann sig; medellivslängden ökade, barnadödligheten sjönk, fler lärde sig läsa, politisk demokrati etablerades, korruptionen blev lägre, fler tidningar växte fram och det aktiva civilsamhället blev mer engagerat.

“Missionaries have profoundly shaped the world, in all kinds of outcomes. … For example, you can explain about 14% of the variation in current GDP based on the historical prevalence of Protestant missionaries. You can explain about half the variation in political democracy based on the historical prevalence of Protestant missionaries. I mean, these effects are huge. They’re quite huge”, förklarar Woodberry.

2012 publicerade han också “The Missionary Roots of Liberal Democracy”, som väckt ett stort akademiskt intresse för den protestantiska missionens betydelse inte bara för kristendomen, utan för modern samhällsutveckling i tredje världen. Här ett 5-minutersklipp med Woodberry:

Det Woodberry beskriver är en modern, protestantisk kristen missionshistoria, som inte har något att göra med portugiserna i Indien eller ens conquistadorerna i Sydamerika, där Aftonbladets skribent verkar sitta fast.

Modernt evangelikalt missionsarbete har hjälpt människor. Och det var den rörelsen John Chau – all hans dumdristighet till trots – tillhörde.

En kristen missionsrörelse som gjort människors liv bättre, inte minst ursprungsbefolkningars och minoriteters liv, som många gånger levt i århundraden och årtusenden under stora umbäranden, med vidskepelse som lett till barnamord (i norra Nigeria dödade urstammarna sina tvillingar eftersom man trodde att det ena tvillingbarnet tillhörde djävulen, tills de kristna missionärerna kom och upplyste dem om att så inte var fallet).

Idag präglas Afrika av kristna med rötterna i dessa stammar. Och även om dessa afrikaner kan vara kritiska mot den västerländska kolonialismen, så är nästan inga kritiska mot det protestantiska missionsarbetet. De kristna missionärerna tog nämligen inte bara ton mot inhemsk vidskeplighet utan även mot kolonialt förtryck och slavarbete.

De kristna i Afrika har inte förlorat sin afrikanska identitet och de har inte blivit underkuvade av Väst. De har bara blivit kristna, och det är det få afrikaner som sörjer.

Jag känner själv ett antal missionärer och vet att de arbetar för urbefolkningarnas bästa.

Folket på korallön på Norra Sentinel vet vi inte så mycket om. Men om vi utgår från hur vi vet att tillvaron gestaltat sig hos andra urbefolkningar innan de kristna missionärerna (västerländska, men även inhemska sådana) anlände, så kan vi förmoda att dessa människors tillvaro inte är bättre.

Deras icke-kontakt med den västerländska och kristna civilisationen är inte på individbasis frivillig. De har aldrig fått något alternativ.

Om de drabbas av katastrofer, säg att de inte lyckas jaga och fiska. Ska vi som västerländsk civilisation då sitta med armarna i kors och bara beskåda hur de svälter ihjäl, som i filmen Truman show?

Gör vi så, så tror vi givetvis inte att de mänskliga rättigheterna är objektiva och gäller alla människor, utan bara de människor som är en del av den moderna civilisationen.

”Jesus älskar er”, var John Chaus sista ord till den stam som sköt honom. De förstod inte vad han sa, men det han sa reflekterade vad han kände. Något som bäst beskrivs med citatet från Johannesevangeliets tredje kapitel:

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom.” (Joh 3:16-17)

Det är det centrala i den kristna tron, och det centrala i den form av kristendom som protestantiska evangelikala missionärer, som John Chau, alltid betonat. Ordet evangelium betyder goda nyheter, och i princip överallt där de moderna protestantiska missionsrörelserna gått fram, har kristendomen betytt just goda nyheter för människor och urbefolkningar man mött.

Jag inledde denna artikel med att påpeka att jag själv är mycket kritisk till John Chaus tanklösa agerande, som tycks ha varit en förvisso planerad men likväl impulsiv evangelikal nyck utan något djupare helhetstänkande.

Det är en bedrift av Aftonbladet att ha lyckats få mig att skriva denna försvarstext, och det säger en hel del om svensk medias bristande religionskompetens.

Slutligen ett tips till Kadhammar.

Besök valfri frikyrka och samtala med några riktiga missionärer, som kan uppdatera dig lite om hur kristen mission fungerar idag, snarare än hur du lärde dig i svenska grundskolan att den fungerade i Amazonas för 500 år sedan. Finns inte tid för sådant, se åtminstone den här dokumentären, om modern mission bland indianer i Ecuador, på 1950-talet med tydliga likheter med det som hände John Chau.

Människor som var djupt fientliga till den kristna civilisationen, dödade missionärer, men som sen kom att älska de kristna missionärerna som ihärdigt älskade dem.

Ronie Berggren

You may also like

1 kommentar

  1. Intressant, jag har själv missionärer i släkten. Bara på en punkt har jag en avvikande åsikt: Jag anser INTE att de ständigt omtjatade ”mänskliga rättigheterna” kan påprackas ett folk som inte vill ha dem. Nej, låt dem fortsätta isolera sig om det nu är vad de faktiskt vill. Jag anser inte att vi har några moraliska förpliktelser att ”rädda” dem. Och nej jag är inte kristen utan agnostiker.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *