Guantanamo-fängelser behövs också i Europas kamp mot terrorismen

Ronie Berggren berättar utförligt om USA:s Guantanamo-fängelse för att visa varför Europa bör följa USA:s exempel och bygga egna Guantanamo-fängelser för att skydda sina medborgare från jihadistterror.

—-

Islamiska statens kalifat har fallit och frågan som nu ställs är vad som ska göras med de IS-krigare som överlevt?

Det är en fråga som Sverige borde ha tänkt på i ett långt tidigare skede, men som först nu har börjat lyftas till bredare debatt. De mest kända förslagen har att göra med avskaffande av IS-krigarnas svenska medborgarskap eller att inrätta särskilda krigstribunaler.

Den 18 februari 2019 så intervjuades jag av Nyheter idag där jag föreslog upprättande av svenskt Guantanamofängelse för att lösa problemet. Den 21 februari så publicerade jag också artikeln ”Därför behöver Sverige ett eget Guantanamo” på SVT Opinon.

Guantanamobasen var den fångbas som USA upprättade efter Al Qaidas attack mot USA den 11 september 2001 – en plats för att spärra in jihadister som tillfångatagits på slagfältet.

Min artikel fick från somliga håll kritik. Bland annat från Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg som twittrade följande om min artikel:

 

Jag svarade:

 

Något svar fick jag inte.

Men jag anser fortfarande mitt förslag om en liknande svensk och europeisk lösning, vara den bästa vägen framåt och jag tänker i denna text utveckla det resonemang som jag introducerade i Nyheter idag och i SVT-artikeln.

Först genom att beskriva USA:s Guantanamo-bas som upprättades utanför Kuba i januari 2002 – ett fängelse som blivit djupt missförstått och ständigt misskrediterat, inte minst i svensk media.

Därefter genom att beskriva hur ett liknande svenskt eller europeiskt interneringsfängelse skulle kunna se ut.

USA:s Guantanamo-fängelse

Den 11 September 2001 utsattes USA för den värsta terroristattacken i historien, när den jihadistiska terroristgruppen Al Qaida med hjälp av kapade flygplan kraschade in i World Trade Centers två tvillingtorn i New York.

Den 20 September talade USA:s president George W. Bush inför den amerikanska kongressen och sa:

… Our war on terror begins with al Qaeda, but it does not end there. It will not end until every terrorist group of global reach has been found, stopped and defeated.

Kriget mot terrorismen började.

Den 7 oktober 2001 så anföll USA:s militär Afghanistan och störtade taliban-regimen som beskyddade Al Qaida. Man tillfångatog mängder av jihadister och insåg att man behövde en lämplig plats att förvara dem.

Den 13 november signerade Bush en exekutiv order som gav militären och försvarsdepartementet rätt att internera jihadister på särskilda villkor. Bush skrev:

Individuals acting alone and in concert involved in international terrorism possess both the capability and the intention to undertake further terrorist attacks against the United States

… hereof to be detained, and, when tried, to be tried for violations of the laws of war and other applicable laws by military tribunals.

Icke-amerikanska jihadister eller potentiella terrorister skulle enligt ordern spärras in om det fanns anledning att tro att den misstänkte individen var medlem i Al Qaida; hade deltagit, understött, förberett eller planerat att utföra internationell terrorism eller haft som syfte och mål att skada USA. Eller om personen ifråga hade skyddat sådana personer. 

USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld valde därefter Guantanamo utanför Kuba som plats för fängelsebasen, dit misstänkta jihadister eller deras understödjare skeppades från fronten i Afghanistan.

Dessa stämplades sedan som illegala kombatanter, det vill säga soldater som inte bar uniform och inte följde internationella krigslagar, varför man heller inte kunde internera dem utifrån sådana premisser. Ej heller kunde de sitta fängslade på samma premisser som vanliga civila medborgare som fängslas som straff, efter begångna brott.

Terroristerna skulle hållas fångna preventivt, om man bedömde att dessa hade stor potential att utföra nya terrordåd. Därefter skulle Guantanamo också vara en plats där man kunde förhöra och i lugn och ro granska eventuella krigsbrott och därefter åtala fångarna i militärtribunal.

Så skulle USA skyddas.

I sitt State of the Union-tal den 29 januari 2002 så sa president Bush:

”… Terrorists who once occupied Afghanistan now occupy cells at Guantanamo Bay.”

Den svenska kritiken

Kritiken mot Guantanamofängelset lät sig inte vänta. Inte minst från europeiskt och svenskt håll blev kritiken högljudd.

”En skamfläck för USA”, så beskrevs fängelset 2009 av Liberalernas politiker Birgitta Ohlsson. ”En skam för en demokratisk stormakt”, sa kristdemokraten Alf Svensson.

I en av mina läroböcker i statsvetenskap, ”Svensk författningspolitik” från 2003 så skrev författaren Karl-Göran Algotsson:

Terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001 vållade över 3 000 människors död. Efteråt rådde en bred och beslutsam enighet om att terrorismen måste bekämpas. Denna kamp kom att kallas ”Operation Enduring Freedom”. Men hur går det med friheten? På Guantanamobasen hålls en mängd människor fängslade utan rättegång och under förnedrande förhållanden.

Den hårdaste kritiken kom emellertid från Amnesty Internationals generalsekreterare Irene Khan, som 2005 beskrev Guantanamo som ”the Gulag of our times”, vilket alltså var en jämförelse med Sovjetunionens omtalade Gulagläger.

Kritiken som fördes fram var, som denna text kommer att visa, överdriven och felaktig. En felaktig perception som går att härleda till tre saker som de flesta kritiker, i synnerhet i Sverige, inte förstod eller hade mycket dålig koll på, och som gjorde att de redan från början intog en skeptisk inställning till Guantanamofängelset

1. Man trodde inte att kriget mot terrorismen egentligen var nödvändigt

I sitt tal inför USA:s kongress en dryg vecka efter terroristattacken, så sa president Bush också så här:

This is not, however, just America’s fight. And what is at stake is not just America’s freedom. This is the world’s fight. This is civilization’s fight. This is the fight of all who believe in progress and pluralism, tolerance and freedom.

… The United States is grateful that many nations and many international organizations have already responded with sympathy and with support … They understand that if this terror goes unpunished, their own cities, their own citizens may be next.

Bush skulle visa sig ha stor övertro på det internationella samfundet, i synnerhet på Europa. Europa slöt visserligen upp bakom USA direkt efter 9/11-attacken, men skepsisen mot själva kriget mot terrorismen var omfattande.

Redan den 13 september 2001, sa den socialdemokratiska statsvetaren Mona Abou-Jeib på SVT:s program Mosaik om attacken:

… ingen ställer sig frågan om varför har det här skett. Det finns ju så mycket hat ute i världen. Det finns ju så många som är marginaliserade, förtryckta – har liksom ingen makt. Det är ju därför detta har skett. Jag önskar att man i större utsträckning kunde diskutera varför har det här skett istället för att hitta den här klara fienden.

Den här tonen skulle fortsätta under hela Bushs presidentskap.

Efter Anders Behring Breiviks terroristdåd 2011 på norska Utöya, så ställde Sveriges då fd socialdemokratiska partiledare Mona Sahlin Bushs reaktion efter 9/11-attacken i negativ kontrast till Norges statsminister Jens Stoltenberg efter Utöya och skrev en artikel på Newsmill med rubriken: ”Min vän Jens gör allt rätt där Bush gjorde allt fel”:

New York 2001. Dammet ligger fortfarande tungt över Manhattan. President Bush tar ordet: ”Let’s hunt them down”. Oslo 2011. Dammet ligger fortfarande tungt över staden. Statsminister Jens Stoltenberg tar ordet: ”Våld skall mötas med större öppenhet. Terror skall mötas med mer demokrati. Nu måste vi ta hand om varandra”. Kan det sägas tydligare?

Att Breivik var ensam medan det däremot fanns tiotusentals jihadister över stora delar av världen som drömde och var beredda att ge sina liv för ett kalifat, var en skillnad som Sahlin överhuvudtaget inte tog i akt.

Förståelsen för kriget mot terrorismen var obefintligt även från akademiskt håll, där teorier pumpades ut om att kriget handlade om afghanska gasledningar eller irakisk olja – vänsterns klassiska förklaringsmodeller till motiven för alla USA:s utrikespolitiska förehavanden.

Att det faktiskt handlade om just ett krig mot terrorister gick aldrig riktigt in i Europas akademiska kretsar, och därav också en naturlig skepsis mot tanken på ett interneringsfängelse för just terrorister.

2. Bristande insikt i terroristernas ondska

En annan orsak till oförståelsen för Guantanamo berodde på den bristande insikten i terroristernas ondska.

Redan 1998 hade Al Qaidas ledare Usama Bin-Laden utfärdat följande påbud:

The ruling to kill the Americans and their allies — civilians and military — is an individual duty for every Muslim who can do it in any country in which it is possible to do it,… This is in accordance with the words of Almighty Allah, ”and fight the pagans all together as they fight you all together,” and ”fight them until there is no more tumult or oppression, and there prevail justice and faith in Allah.”

Det fanns alltså ett ideologiskt och teologiskt motiv till terrorn. I Europa ignorerades emellertid detta till förmån för teorier som menade att terroristernas agerande berodde på något ondskefullt som Västvärlden och USA tidigare hade gjort. En hämnd för en oförrätt. Logiken löd: Om oförrätten bara upphörde, så skulle terrorismen upphöra.

De som tänkte och förespråkade detta synsätt blundade för att terroristerna själva hade en ideologi som stod på egna ben, och en egen ondska som utgick från dem själva och legitimerades av deras egna trosföreställningar som var helt oavhängig våra västerländska förehavanden.

Därtill, och delvis därför, blev man också blind för den ondska som terroristerna spred. Inte bara genom terrordåd i Väst utan lika mycket genom den terror som drevs mot lokalbefolkningen överallt där terroristerna fick råda. Rapporter om dessa rörelsers illgärningar rapporterades ibland, men inte med den tydlighet som USA detaljerat beskrev deras handlingar. Ofta försökte svenska skribenter avleda, eller prata bort.

I Irak mördade och torterade Al Qaida under Abu Al-Zarqawis ledarskap tusentals människor. Inte minst irakier. Man hade tortyrkammare dit man förde shiiter och irakiska poliser. Man brände under Zaraqawis ledarskap människor levande. Och därtill skickade man givetvis ut självmordsbombare över nästan hela Irak. USA drev en effektiv jakt på Zarqawi. En jakt som delvis framställs i Clint Eastwoods film ”American Sniper”. Den svenska recensionen av Jens Peterson i Aftonbladet den 23 januari 2015 är talande, där han skriver:

I ”American sniper” är i stort sett alla i Irak hot mot Chris Kyle och hans kolleger. De kallar lokalbefolkningen för barbarer, och filmen visar en fruktad torped som dödar barn med borrmaskin. Chris Kyle har inte dåligt samvete för ett enda av sina dödande skott.

Den som dödade folk med en borrmaskin var alltså en terrorist som USA jagade, för att skydda lokalbefolkningen från dennes dröm om att upprätta en Islamisk stat. Men recensenten gör det som var så symptomatisk med svensk media, ignorerade jihadisternas ondska för att istället rikta fokus mot USA:s ”orättfärdiga krig”.

Under 20-00-talet gick jag en kurs vid Umeå Universitet om islam, där läraren sa: att om vi bara kom ihåg en sak från kursen så skulle det vara att ”inte tro på kriget mot terrorismen”.

I det svenska debattklimatet ifrågasattes saker som hedersmord och stening av kvinnor. Jag minns ett specifikt tillfälle när svensk media rapporterade om en kvinna som stenats till döds i Irak, där man specifikt betonade att det inte rörde sig om muslimer.

I vår postmoderna sekulära västvärld där ondska blivit ett abstrakt begrepp så gick det inte in i oss att de organisationer som USA bekämpade inte var några ”frihetskämpar”, de kämpade för ett islamiskt kalifat och var beredda att bomba oskyldiga och tortera kvinnor och barn för att nå det målet. USA var den enda kraft som på allvar stod i deras väg.

Sverige var också blind för dessa islamiska extremisters fanatism.

Fanatismen är en röd tråd i världshistoriens jihadrörelser. 

När korsfararna tågade in i Mellanöstern, så träffade en av korsfararledarna en muslimsk härförare i ett slott. Muslimen sa att de kristna inte kunde vinna, eftersom muslimerna älskade döden lika mycket som kristna älskade livet.

Han bevisade det genom att tillkalla en av sina män upp på muren. Sen beordrade han denne att kasta sig ner över stupet, vilket mannen gjorde utan att tveka, mot en säker död.

De moderna jihadisterna är lika fanatiska. ”We love death, the U.S. loves life. That is the big difference between us”, sa Usama Bin Laden vid ett tillfälle till en reporter.

När Egyptens diverse diktatorer höll de islamiska fundamentalisterna i hårt koppel, så hängde man dem i massvis efter att ha torterat dem i egyptiska fängelser. De placerades sedan i burar under rättegångarna, där de inför döden som väntade höll upp Koranen högt, ropade Allahu Akhbar och proklamerade att drömmen om en Islamisk stat skulle gå i uppfyllelse.

Fanatismen gick inte att råda bot på.

USA:s lösning var emellertid inte massavrättningar utan massinternering. På Camp Bucca i Irak höll USA som mest 18 000 potentiella jihadister. Massinternering är ett fungerande sätt för att stävja jihadism. I sin bok ”My share of the task”, skriver USA:s general Stanley McChrystal, som ledde USA:s insatser i Irak, om hur en israelisk officier utifrån Israels erfarenheter av krig mot terrorister för längesedan gett rådet: ”Build a big jail. You´re going to need it.”

Camp Bucca i Irak var störst, men den mest omtalade platsen var givetvis Guantanamo.

Men vi i Europa förstod inte jihadisternas motiv, vi trodde inte på deras ondska och deras fanatism trodde vi var sagor, eftersom vi i grund och botten själva levde i en naiv föreställning om att de inte kunde tro på sina jihad-sagor om paradis och jungfrur på riktigt. Det måste i grund och botten handla om något annat, som exempelvis jordiska orättvisor.

Utifrån våra premisser och vår oförståelse så blev därav själva idén om att låsa in människor som ”illegala kombatanter” i bästa fall helt obegriplig och i värsta fall något man betraktade som omoraliskt och rättsvidrigt.

USA förstod allt detta med bättre insikt än vad vi gjorde.

När George W. Bush höll sitt avskedstal i januari 2009 sa han:

As we address these challenges – and others we cannot foresee tonight – America must maintain our moral clarity. I’ve often spoken to you about good and evil, and this has made some uncomfortable. But good and evil are present in this world, and between the two of them there can be no compromise. Murdering the innocent to advance an ideology is wrong every time, everywhere. Freeing people from oppression and despair is eternally right.

Få svenskar lyssnade. Istället för att förfasa oss över terroristernas ondska, så förfasade vi oss över Guantanamo och över Bush-regeringen.

3. Bristande förståelse för vad Guantanamofängelset faktiskt var

Den främsta och tredje orsaken till att vi förfasade oss går att härleda till stor okunskap om vad Guantanamo faktiskt var och hur fångar faktiskt behandlades och vad som faktiskt hände.

Låt oss börja vid de etablerade föreställningarna:

De instinktiva associationerna när man tänker på Guantanamo går till burar, oranga fångdräkter och kedjade fångar med huvor. Kanske även till tuffa förhör med tortyrliknande metoder, skräckberättelser från fångar som släppts fria. Enligt egen utsago ofta oskyldiga sådana.

Detta är också den i princip allenarådande bild som pumpats ut om Guantanamo i populärkulturen, i filmer som ”The road to Guantanamo” 2006 (där frigivna fångar hävdar att de utsattes för tortyrliknande behandling), eller Harold & Kumar Escape from Guantanamo Bay från 2008 (där en vakt kräver sexuella tjänster i utbyte från fångarna).

Mer behöver inte sägas, de flesta som läser detta har just de associationerna.

Därför behövs en mer genomgripande beskrivning. Till att börja med en kort sammanfattning:

USA upprättade internerningsfängelset på Guantanamo i januari 2002. När man invaderade Afghanistan för att störta talibanerna som styrde landet och som skyddade Al Qaida så gick allt väldigt snabbt.

I samband med talibanernas fall tillfångatogs omkring 70 000 personer. Många av dessa fanns bland talibanerna av tvång, andra hade ofrivilligt utfört tjänster eller på annat sätt haft samröre. USA förhörde 10 000 av dessa i Afghanistan. Av dessa släpptes 90%. Endast cirka 1 000 av dessa bedömdes så farliga att de skickades vidare till Guantanamo.

De skickades dit för att de initialt verkligen bedömes tillhöra de värsta tillfångatagna fienderna, som behövde placeras någonstans för att inte kunna kriga mot USA.

(A. Interneringen

När de kom till Guantanamobasen så var Guantanamo nyss öppnat. Basen hade upprättats mycket snabbt och de första fångarna fördes in i de välkända oranga fångdräkterna, i kedjor och placerades i burar på ett stort betonggolv.

Detta skedde i det som kallade Camp X – Guantanamofängelsets allra första interneringsdel, som funnits där sedan tidigare där bland annat Clinton-regeringen internerat illegala immigranter. Denna form av internering varade bara några månader, mellan januari och april 2002 tills nya platser hade byggts.

Därefter byggde man Camp Delta, en interneringsplats med ett antal avdelningar med mycket bättre förhållanden för fångarna. Avdelningarna Camp 5 och 6 är helt baserade på hur amerikanska fängelser ser ut och fångarna får två timmars utevistelse varje dag, vilket är dubbelt så mycket som amerikanska fångar får i civila fängelser. De har därtill möjlighet att styrketräna, att ägna sig åt lagsporter, att titta på teve i sina celler, att spela TV-spel och att läsa böcker på ett bibliotek. En av de mest populära böckerna var Harry Potter-serien.

Därtill så har de full rätt att skicka och motta brev till vänner och anhöriga. Militären läser igenom breven för att granska så att inget av terroristisk eller säkerhetspolitisk natur förmedlas, men utöver det har de full brevfrihet. 40 000 brev har skickats till och från Guantanamo. De är alltså inte isolerade från omvärlden.

2006 så besöktes Guantanamo av Organization for Security and Cooperation in Europe (OSCE). En belgisk representant sade då:

“[a]t the level of detention facilities, it is a model prison, where people are better treated than in Belgian prisons,”´

På basen finns även Camp 7 där Khalid Sheik Muhammed och 13 andra högsäkerhetsfångar hålls enskilt. Men den stora majoriteten hålls på de andra avdelningarna.

Trots detta, så är det fortfarande bilderna från Camp X från fängelsets första månader som förevigat omvärldens föreställning om tillvaron på Guantanamo.

(B. Tortyren

Den andra associationen är tortyr. Direkt efter 9/11-attacken så ville USA till varje pris veta om fler liknande attacker var planerade.

Somliga tillfångatagna terrorister som man bedömde ha viktig information utsattes för vad kritiker betecknar som tortyr-liknande behandling. Dels utsattes somliga fångar för sådant på CIA:s svarta platser runtom i världen. Somliga av dessa förhör utfördes innan USA satt upp egna tydliga regler för hur dessa förhör, som man inte menade skulle betraktas som tortyr, fanns.

En av dessa var Khalid Sheik Mohammed, hjärnan bakom 9/11-attacken och den som skurit halsen av den judiske journalisten Daniel Pearl med ”sin välsignade högra hand”. Khalid Sheik Mohammed skendränktes vid 5 sessioner av CIA, under vilka han sammanlagt fick vatten hällt över sig 183 gånger, under några sekunders tid per omgång.

Först därefter skickades han till Guantanamo.

De fall av våldsam behandling, av omkring hundra människor, ägde alltså primärt rum på CIA:s svarta platser runtom i världen, inte på Guantanamo, den skillnaden är viktig att förstå.

På Guantanamo, som drevs av militären så sköttes förhören parallellt av FBI och av militären och ibland också av CIA. FBI använde sig av vanliga polisiära förhörsmetoder. Militären och framförallt CIA hade rätt att använda sig av tuffare förhörsmetoder, det som USA:s försvarsdepartement kallade för ”enhanced interrogations”, men som kritiker menade var jämförbara med tortyr.

2009 offentliggjordes metoderna och de specifika fångar på vilka dessa metoder hade brukats, där även waterboarding var den sista metoden. Något jag skriver om i denna artikel på Amerikanska nyhetsanalyser.



Dessa metoder måste emellertid sättas i perspektiv.

I motsats till skandalen på irakiska Abu Ghraib-fängelset, där soldater hade torterat fångar i ren sadism, så var de sanktionerade förhören med de hårda metoderna godkända som ett sista verktyg för att få fram information som fångarna höll inne.

Därtill förespråkade USA inte tortyr och definierade inte heller sina förhörsmetoder som tortyr. I ett av de memon som gav direktiv 2005 stod:

”One overarching point from Techniques bears repeating: Torture is abhorrent and universally repudiated… and the President has stated that the United States will not tolerate it.”

Vidare förklaras när den mest ifrågasatta metoden, waterboarding, fick användas:

”We understand that for a small number of detainees in very limited circumstances, the CIA may wish to use the waterboard technique. You have previously explained that the waterboard technique would be used only if: (1) the CIA has credible intelligence that a terrorist attack is imminent; (2) there are ”substantial and credible indicators the subject has actionable intelligence that can prevent, disrupt or delay this attack”; and (3) other interrogation methods have failed or are unlikely to yield actionable intelligence in time to prevent the attack.”

Detta var omständigheterna till när de omstridda metoderna kunde godkännas för användning.

Därtill var det väldigt få fångar som utsattes för detta. Av de 24 000 förhör som hölls på Guantanamo de första åren, så skulle tre fångar utsättas för de tuffa förhörsmetoder som försvarsdepartementet hade godkänt, innan även dessa metoder slutade användas och så småningom helt förbjöds.

I de fall metoderna användes så användes de mot fångar som man ansåg uppfyllde ovan listade kriterier.

Ett annat exempel utöver Khalid Sheik Mohammed är saudiern Mohammed al-Qahtani. Qahtani skulle ha tillhört självmordskaparna vid 9/11-attacken men stoppades av en slump av gränsmyndigheterna som misstänkte att han försökte immigrera till USA illegalt. Han skickades därför tillbaka och kunde således inte delta i flygplanskapningen.

Qahtani åkte istället till Afghanistan och krigade mot amerikanerna. Där blev han tillfångatagen 2002 och skickad till Guantanamo. Till en början med status som en vanlig terrorist man bara behövde hålla internerad, men när det uppdagades att hans fingeravtryck matchade avtryck med dem som försökt ta sig in i USA i samband med 9/11-attacken ansågs han mycket värdefull, och därför godkändes tuffa förhörsmetoder på honom.

Förespråkarna av de tuffa förhören anser att Qahtani gav information som senare kunde samsynkas med annan liknande information som i sin tur ledde till att man hittade och kunde döda Al Qaidas ledare Usama Bin Laden.

Det betyder inte att det alltid fungerade. Utredningar visar att somliga enskilda fångar utsattes för övervåld och att metoderna brukades även när det fanns tydliga tvivel på om de skulle ge några som helst informativa resultat.

Om detta fanns det emellertid en levande och ständigt pågående politisk debatt i USA.

Några likheter mellan Guantanamo – ett fängelse för terrorister som dödar civila – och Gulag, ett fängelse-system för civila, finns inte.

Därtill går det inte att nog betona att dessa metoder i praktiken upphörde för femton år sedan. De sätt på vilka man senare förhörde fångar var de klassiska med mutor (godis och liknande) och genom att under lång tid vinna fångarnas förtroende. Förhören avbröts också alltid när det var dags för den dagliga bönen och det fanns pilar som visade de intagna riktningen mot Mecka, så att de skulle kunna be rätt.

Förhören från Guantanamo (där enhanched interrogations bara var en liten, och sedan länge förgången del) har producerat ovärderlig information; mängder av information om terroristceller, inte minst i Europa har uppdagats tack vare information från Guantanamo-förhören. 2004-05 gjorde tysk säkerhetspolis stora räder i ett stort antal moskéer där 22 militanta islamister arresterades efter information från USA sprungen ur Guantanamo-förhören. Förhören gav, och ger fortfarande, relevant information om hur Al Qaida (och Al Qaida-liknande rörelser) arbeterar med penningtvätt, träning av terrorister och liknande.

Denna information  utvinns genom många och långa förhör, inte baserade på någon form av tortyr utan på kombinationen av att man vinner förtroende parallellt med att terroristerna i takt med tiden som går, tröttnar på att bära sina hemligheter och berättar. Ibland för att de är uttråkade, ibland för att de vill skryta och ibland för att de helt enkelt finner de meningslöst att bära på hemligheter under längre tidsperioder.

Den information man utvinner handlar inte om snabba eller påtvingade bekännelser, utan information som samkörs med annan information och således blir delar av det pussel som underrättelsetjänsten behöver för att lösa gåtorna. Information har även gått i motsatt håll, när USA förhört fångar i Irak och Afghanistan som där gett separat information som gjort att man kunnat förstå att fångar på Guantanamo ljugit om sin identitet och sin roll i Al Qaida.

De tuffa förhör som USA ägnade sig åt under kort tid måste förstås i ljuset av den mycket viktiga förhörsverksamheten.

Det finns alltså inga likheter mellan Guantanamo och Gulag, något det är av synnerlig stor vikt att betona. Men trots att internationella inspektörer från Röda korstet och annat ofta fick komma på besök på Guantanamo så rapporterades det nästan aldrig om dessa saker. Istället upprätthölls bilderna från vintern 2002.

(C. Fångarnas beteenden

En annan aspekt som nästan aldrig tas upp när Guantanamo beskrivs är fångarnas behandling av vakterna. Som ovan beskrivits så förhördes somliga fångar under fängelsets tidiga dagar med tuffa metoder av CIA och militären.

Men den allmänna populationen av fängslade fångar levde i en bättre tillvaro än civila fångar i amerikanska fängelser gör.

De behandlades inte illa av vakter i allmänhet, medan vakter i allmänhet däremot regelbundet fick och får utstå spott och spe, hot och våld. Somliga av Guantanamo-vakterna var 20-åriga soldater. Mot dessa gjorde fångarna sexuella närmanden, i synnerhet mot kvinnor. Somliga fångar masturberade offentligt och det fanns en rädsla även bland vakterna för fångarna, som många gånger var betydligt mer härdade än de amerikanska vakterna själva var.

Så kallade ”cocktails” blev ett allmänt vapen som man kastade på vakterna; en sammanblandning av diverse otrevliga kroppsvätskor, hoprörda i en cocktail som sedan kastades på vakterna, ofta i anslutning till grova svordomar: kvinnor kallades horor, svarta för niggers och så vidare. ”Cocktail-bomberna” gjorde att vakterna fick börja bära munskydd.

Här en dokumentär av Vice news om de vakter på Guantanamo som fick PTSD på grund av hoten som de upplevde från fångarna. Den 15 april 2014 skrev Washington Free Beacon en artikel om hoten som vakterna på Guantanamo upplevde:

Prison guards here at the Guantanamo Bay prison are attacked on a ”daily basis” by detainees, according to Commander John Filostat, a prison spokesman for the Joint Task Force (JTF) Guantanamo.

There are ”daily attacks against the guard both verbal and physical,” such as scratching and other assaults, Filostat told reporters on Tuesday. ”Guards endure that on a daily basis.”

… ”There are detainees that also tell guards if they get out they’re going to find them,” Filostat added, acknowledging inmate threats to ”guards and their families

Det fanns även mycket delade synsätt på fångars självmordsförsök. Där media alltid menade att självmordsförsök visade på desperationen hos fångarna och hur illa behandlade de blev.

De amerikanska vakterna hade ofta en helt motsatt syn. De ansåg att självmordsförsöken ofta var beordrade som en form av martyrskap för att väcka världens uppmärksamhet (varför man ansåg det berodde på att somliga av självmordsförsöken gjordes koordinerat i grupp genom övermedicinering av mediciner som fångarna smugglat mellan varandra). Ibland fejkades självmordsförsök som en metod för att kunna attackera vakterna.

Vakterna gjorde nämligen allt för att förhindra självmord, dels av medmänsklighet men också på grund av det oerhörda yttre trycket, både från den amerikanska regeringen och det internationella samfundet om att fångar inte skulle behandlas illa. När de då rusade in så kunde fångarna istället attackera dem. Självmordsförsöket hade varit en taktik.

När man sedan genomsökte cellerna så hade fångarna gömt både mediciner, planer och tänkta vapen i sina koraner.

Därtill trakasserade och kontrollerade fångarna också varandra. Om någon ansågs samarbeta med amerikanerna så blev denne utfrusen av de andra.

Dessa saker är i sig inga argument vare sig för eller emot Guantanamo som fängelsebas, men ger perspektiv på de fångar som fanns där. Många var härdade jihadister av samma slag som vi senare fått se i Islamiska staten – inte de här oskyldiga herdepojkarna, chaufförerna och allt annat som fångarna och deras advokater hävdade att de var när amerikanerna fängslade dem i kriget mot talibanerna, och som inte minst europeisk media köpte att de var.

Inte heller var de amerikanska vakterna vare sig de här sadisterna som härjade i Abu Ghraib eller den CIA-personal som waterboardade några utvalda Al Qaida-krigare. Inte för att CIA-personalen övergripande gjorde fel, men deras roll var annorlunda än säkerhetsvakternas.

(D. Oskyldiga och skyldiga släpptes fria

En annan orsak till kritik var att man från europeiskt håll ansåg att amerikanerna internerat mängder av oskyldiga. Det var ett narrativ som passade bra in i den redan befintliga misstron mot kriget mot terrorismen.

Som tidigare nämndes så granskades fångarna redan i Afghanistan innan de skickades till Guantanamo, och som ovan beskrevs så var fångarna i största utsträckning inga änglar. Men det fanns oskyldiga, somliga som svepts upp i det breda nät som kastades ut vid invasionen av Afghanistan. USA hade vid invasionen av Afghanistan en stor brist på tränade förhörsledare. Människor som verkligen hade varit på fel plats vid fel tillfälle blev arresterade.

I april 2010, i samband med att debatten om Guantanamobasens öde debatterades flitigt i USA, så försökte svensk media göra en grej av de oskyldiga som satt inspärrade. I en artikel i april skrev såväl DN som SVD om hur ”Bush spärrat in” oskyldiga, både barn och åldringar:

”Bush kände till fångars oskuld” löd rubrikerna i både DN och SvD. Texten löd sedan:

”USA:s förre president George W Bush visste att många av fångarna i militärfängelset Guantánamo var oskyldiga, men vägrade att släppa dem av politiska skäl, enligt en ledande militärrådgivare. Anklagelserna förs fram av den pensionerade översten Lawrence Wilkerson i ett dokument, som AFP tagit del av.

Barn ”så unga som 12 och 13 år och åldringar på 92 eller 93 år har skeppats till Guantánamo”, säger Wilkerson.

Sålda för 5.000 dollar styck. Ofta fanns det absolut inga bevis alls mot dem. Cheney och Rumsfeld ville inte släppa de oskyldiga eftersom de befarade att de ”ofattbart förbryllande” interneringsoperationerna skulle avslöjas, enligt Wilkerson.

Artiklarna skrevs 2010. Vid det laget hade såväl åldringarna som barnen varit fria ända sedan 2004. I januari 2004 skrev New York Times följande:

The United States military released its three youngest prisoners from the detention center at Guantánamo Bay in Cuba on Thursday, teenagers thought to be 13 to 15 years old.

The teenagers were returned to their home country, which the Pentagon did not identify.

All three were captured in Afghanistan and taken to Guantánamo in February 2003, said Lt. Col. Pamela Hart, a military spokeswoman at Guantánamo. Military officials said they had decided the teenagers no longer posed a threat to the United States and had no further value as interrogation subjects. They will not be tried by the United States government for any crimes, the military said.

Och åldringarna då?

De släpptes i oktober 2002. En av dem, Haji Faiz Mohammed sa till BBC:

”I told them I was innocent. I’m just an old man.” But he added: ”We had enough food to eat. We could pray and wash with water five times a day.”

Svensk media skrev alltså om dessa när de redan varit fria i 8 respektive 6 års tid, vilket var symptomatiskt med svensk media, där man lät föråldrade föreställningar med burar, tortyr och oskyldigt inspärrade hänga kvar många år efter att allt detta avslutats.

Men USA släppte inte bara de oskyldiga och harmlösa.

Även fångar som senare bevisligen skulle visa sig vara jihadister blev utsläppta.

Den 19 oktober 2004 fick vice-president Dick Cheney av en journalist följande fråga:

Mr. Vice President, in the last week or two, we’ve seen evidence of a released prisoner from Guantanamo showing up again in Pakistan. In light of that kind of situation, how are we ever going to deal with the situation of those folks who we’ve got incarcerated in Guantanamo?

Cheney förklarade att USA gjorde rätt som höll terrorister inspärrade, men att misstag gjorts när man släppt somliga:

”So I think we’re handling it about right. And we do have to make some difficult judgments there. And obviously, in a couple of cases people were let go that probably should have been held.”

Redan 2002 hade USA alltså börjat släppa fångar varav somliga visade sig vara allt annat än harmlösa. En sådan var Abdullah Mehsud, som återvände till Pakistan i mars 2004 efter att ha suttit två år på Guantanamo. När han togs tillfånga saknade han ett ben och amerikanerna gav honom en protes på Guantanamo. I artikeln ”The Gitmo Varsity” från den 18 juli 2005 så skriver Jed Babbin i American Spectator:

Abdullah M. was missing a leg when he got to Gitmo. In due course, he was fitted with a prosthetic leg and given occupational therapy to teach him how to use it. In the Orwellian inversion that dominates “world opinion” and requires us to prove we’re the good guys, he was interrogated and — after convincing our guys that he really wasn’t a terrorist fanatic — released and repatriated to Afghanistan. Now sought for involvement in the kidnapping of Chinese engineers and a bombing of the Islamabad Marriott, Abdullah is walking around on the artificial leg we evil Americans paid for.

2004 besökte också Sveriges statsminister Göran Persson USA och träffade president Bush. Perssons stora maning under besöket var att försöka få den svenska Guantanamofången Mehdi Ghezali frigiven.

Mehdi Ghezali hade gripits i Pakistan i december 2001 varefter han sedan överlämnades till amerikansk militär som förde honom till Guantanamobasen.

På en presskonferens med Bush och Persson i USA i april 2001 så ställde en journalist frågan om vad som skulle hända med ”Guantanamosvensken” Mehdi Ghezali. Bush svarade då:

”The Prime Minister – the first matter he brought up was the Swedish prisoner. He was very forthright, very frank and very concerned about the prisoner. I told him we want to work closely with our friends. We have done so with other countries and we will do so with Sweden. There is a delegation coming over so that we can fully understand the facts and the consequences. But the Prime Minister made it clear he expects this to be resolved. I made it clear to him we want to work with him. I think that’s an accurate statement.”

Varpå Göran Persson bekräftade: ”It is.”

Mehdi Ghezali släpptes sedan i juli 2004 och fick privat hemkörning med svenska regeringsplanet. Vid hemkomsten behandlades han som något av en hjälte och syntes nationellt i en stor presskonferens. Likt många andra Guantanamofångar så hade han inte anklagats för något specifikt brott, utan arresterats för att man haft skäl att tro att han var en jihadist.

I Sverige fick han något av en offer-hjältestatus. Men han fortsatte hänga i salafistiska kretsar (jag träffade Mehdi Ghezai 2007 vid Örebros salafistiska bönelokal på Fredagatan, innan de fick en moské i Vivalla). I augusti 2009 så greps Ghezali igen, i Pakistan, för misstänkt samröre med Al Qaida.

Var hans syfte att, likt så många andra före detta Guantanamo-fångar, kämpa mot USA trots att han hade blivit frisläppt?

Vi vet inte med säkerhet.

Men däremot vet vi att omkring 110 fångar som släpptes fria från Guantanamo under George W. Bushs presidentskap återvände till stridsfälten, och att omkring 120 som Bushs efterträdare Barack Obama släppte ut också återvände för att delta i jihad.

USA släppte ut dem man efter granskning förstod var oskyldiga. Men man var alltså också så generös att även personer som man inte borde ha släppt ut, blev utsläppta. Även det förminskades eller ignorerades i svensk media.

(E. Internering på obestämd tid

En annan sak som anfördes i kritiken mot Guantanamo var själva idén om att hålla människor inlåsta på obestämd tid även när det inte kunde bevisas att de begått några brott var omoraliskt.

Vad de som framförde den kritiken bortsåg ifrån var krigsaspekten.

Man bortsåg från att USA betraktade kriget mot Al Qaida som just ett krig, och ingenting annat.

I civilt rättsväsende, i synnerhet det amerikanska, så kan man inte hållas frihetsberövad om misstanke om brott inte delges och en åklagare anser att ett brott begåtts som legitimerar rättegång i domstol.

I krig råder emellertid andra omständigheter i förhållande till internering. I artikeln ”In Defense of Guantanamo Bay” på Yale Law Journal, så skriver Morris D. Davis om att fram till Westfaliska freden 1648 så kunde dem som togs tillfånga i krig förvänta sig två öden: att dödas eller att bli slavar.

Med Westfaliska freden följde emellertid en princip som gällt in i våra dagar: att fångar kan låsas in i krigstid för att sedan skickas tillbaka när fientligheterna upphört.

Kritikerna av Guantanamo har inte förstått den saken, utan blandar ihop civila fängelser med krigsfängelser:

Detaining captured enemy combatants without charges or trials and placing them in a position where they are incapable of inflicting harm on us or our allies is entirely consistent with internationally accepted principles that have endured for more than four centuries.

En sak skiljer emellertid Guantanamos fångar från tidigare tiders krigsfångar. Krigarna bär ingen uniform och betraktar alla som sina fiender, inte enbart militär personal utan även amerikaner, icke-muslimer, ”felaktigt” praktiserande muslimer och så vidare.

Detta gjorde att Bush-administrationen inte ansåg att de kunde hanteras utifrån samma konventioner som gäller uniformerade soldater där det finns ömsesidig respekt för krigskonventioner. De stämplades därför som illegala kombatanter, och kunde spärras in på obestämd tid om man ansåg att de fortfarande utgjorde ett hot i kriget mot terrorismen, där fienden var en ideologi snarare än en specifik militärmakt.

Man låste emellertid inte in dem och kastade bort nyckeln. Det fanns många mekanismer i processen. Davis skriver:

The mechanism used to determine whether a person detained in the war on terror is an enemy combatant, and therefore subject to continued detention, is a Combatant Status Review Tribunal (CSRT).

A CSRT is a one-time administrative hearing, and its decision is subject to review by the United States Court of Appeals for the District of Columbia.

Additionally, each detainee receives an annual review by an Administrative Review Board (ARB) to assess whether he represents a continuing threat. Depending on the ARB’s determination, the detainee may be kept in detention, transferred to the control of another country, or released.

Att fångar släpptes tack vare denna process har redan getts många exempel på. Men själva huvudpunkten i behovet av internering på obestämd tid hade primärt att göra med hotets nya natur.

Jihadisterna var inte soldater i uniform som slutade kriga när de var besegrade eller när deras egna regenter kapitulerade. Al Qaida krigade för en idé, i kamp mot de otrogna och på sikt också för ett upprättande av en gudsstat, ett kalifat (även om det var förgreningen av Al Qaida i Irak snarare än Usama Bin Ladens Al Qaida i Afghanistan som skulle ta det steget). Detta gjorde dem till ett hot av helt annat slag än de soldater vi i Väst varit vana vid från tidigare krig.

Därför behövdes interneringen.

I sin bok ”Known and Unknown – A Memoir” skriver Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld om det fortsatta behovet av internering på obestämd tid, trots kritiken:

”Gitmo, though damned across the political spectrum, offered a solution – however imperfect – to the problem of keeping high-risk detainees out of circulation. What was the alternative – letting them go and then hoping to catch them as they were committing their next terrorist attack against the American people? 

… To date, not a single prisoner has escaped from Guantanamo, and hundreds of terrorists have been kept from returning to the fight.

… On his second day in office, President Obama vowed to close the facility ”promptly”. … Eventually it may be closed, but it will be closed at great financial cost. More important, the problems Guantanamo was established to adress will remain”

Och 2009 så sa Bushs vice-president Dick Cheney i samband med att den då nytillträdde presidenten Barack Obama försökte få Guantanamobasen nedstängd (men misslyckades då den av Republikanerna kontrollerade kongressen inte ville ge ekonomiska anslag för en stängning) så här om Obamas försök:

”The (Obama)-administration has found that it’s easy to receive applause in Europe for closing Guantanamo.

But it’s tricky to come up with an alternative that will serve the interest of justice and Americas national security.

Keep in mind that these are hardened terrorists picked up overseas since 9/11. The ones that were considered low risk were released a long time ago. And among these it turns out that many were treated too liniently. Because they cut a straight path back to their prior line of work and have conducted murderous attacks in the Middle east.

An estimated fourteen percent of those released previously are believed to be back in the business of Jihad.”

USA:s Guantanamopolitik i korthet

USA startade alltså upp Guantanamo-fängelset efter terrorattacken den 11 september 2001 när man ställdes inför en ny form av fiende. En fiende som inte drog sig för att attackera civila mål; vars krigare inte bar soldatuniformer utan snarare maskerade sig som civila; och därtill en fiende vars lojalitet i första hand låg till en religiös och ideologisk övertygelse, mer än till en styrande centralmakt.

Det var för att bemöta detta hot som Guantanamo skapades.

Syftet var trefaldigt: Dels att ha en plats i trygghet där man kunde förhöra fångar för att utvinna information om terroristnätverk och förstående attacker.

Därtill en plats där man i lugn och ro kunde utreda vilka som begått faktiska krigsbrott och därefter ställa dem inför militärdomstolar med möjlighet att tillämpa dödsstraff, inte mot alla utan bara mot dem som begått allvarliga specifika terrorbrott.

Slutligen var det också en plats för internering av krigsfångar. Krigsfångar som USA inte ansåg borde ha samma rättigheter som tillfångatagna soldater eftersom jihadisterna själva inte följde det internationella samfundets krigskonventioner.

Därför skulle de kunna hållas inlåsta på obestämd tid, även efter att kriget i Afghanistan var slut eller efter att deras ledare Usama Bin Laden dödats. Instängda i en bekväm miljö där de inte utsattes för illa behandling, men var instängda så länge som de bedömdes vara potentiella jihadister.

Detta var själva syftet och logiken bakom Guantanamo. Men det framkom väldigt sällan i svensk media. Jag avslutar denna del om USA:s Guantanamo med ett citat från Dick Cheneys biografi ”In My Time”:

”During our time in office, the State Departement responded to criticism, particularly from Europe, by looking for ways to shut down the facility. In meeting after meeting we debated Guantanamo. My view was always that it was a safe, secure, humane facility, and we had no better alternative for holding dangerous terrorists.

… [Obama] has … suggested that Guantanamo should be closed because it is hurting America’s image around the world.

But it’s not Guantanamo that does the harm, it is the critics of the facility who peddle falsehoods about it.”

Nu behöver även Sverige ett eget Guantanamo

Jag har nu beskrivit USA:s Guantanamofängelse på ett mer korrekt sätt än den gängse bild som svensk media pumpat ut i snart två årtionden. Det är nu dags att beskriva situationen i Sverige och Europa.

USA:s 20-00-tal är Europas 2010-tal

Det USA upplevde på 20-00-talet har Sverige och Europa fått uppleva på 2010-talet.

Likt USA så har nu också vi allvarliga problem med gudskrigande jihadister. Från Sverige har mer än 300 personer rest för att ansluta sig till Islamiska staten, den organisation som växte fram ur Al Qaida och ur Al Qaida i Irak i synnerhet. En organisation med samma teologi och en till och med större fanatism än vad Al Qaida hade.

Av dessa 300 så har 150 redan återvänt till Sverige, med krigserfarenhet från vår tids främsta folkmördare.

När USA krigade mot Al Qaida så kunde vi ibland avfärda USA:s prat om ondska som polariserande, dogmatiskt amerikanskt vi-och-dom-tänkande. Det är svårt för oss att göra det nu. Islamiska statens fruktansvärda illgärningar är väl kända. Och IS-krigare från Sverige har deltagit i ondskan.

Den 4 mars skrev Associated Press om den 38-åriga yezidiska kvinnan Baseh Hammo som såldes 17 gånger som sexslav bland ISIS-krigarna. De misshandlade och torterade henne. AP skriver mitt i detaljerna om grymheterna en intressant notis:

”One of her owners, a Swede, would lock her in the home for days without food while he went to fight.”

En av Islamiska statens främsta propagandister, Altaf Yasin Tarid, var även han från Sverige och hade utbildat sig på KTH.

Fanatismen har vi även kunnat se bland Islamiska statens kvinnor. Här ett klipp från tillfångatagna kvinnor i mars 2019, efter att Islamiska statens sista fästen fallit:

Exemplen på ondska och fanatism är oändliga och behöver inte listas detaljerat här eftersom det idag råder allmän kännedom om Islamiska statens ohyggligheter. Om vi i Europa tvivlade på USA:s framställningar för 15 år sedan, så gör vi inte det idag.

Dessa människors återkomst till Sverige kan vi inte ta lättvindigt. Och det är just därför vi nu kan dra lärdom av USA:s Guantanamo-fängelse.

Syftet med ett svenskt Guantanamo

Det skulle finnas flera syften med ett svenskt Guantanamo.

Här några.

1. En plats där alla ISIS-anslutna snabbt kan avskärmas från övriga samhället

Att återvändande IS-resenärer spärras in skulle i första hand skydda samhället från terroristattacker. Europa har många exempel på IS-veteraner som deltagit i terrordåd på europeisk mark.

Att internerna återvändarna, alla återvändare, är en första säkerhetsåtgärd som inte borde vara kontroversiell.



2. En plats som ger tid och för grundliga utredningar

Precis som Guantanamo så skulle ett svenskt högsäkerhetsfängelse ge gott om tid för att grundligt utreda alla IS-återvändare.

De vilka bevisligen begått krigsbrott kan sedan ställas inför framtida krigstribunaler eller domstolar på plats i länder där brotten begåtts.

De vilka begått brott av sådan natur att dödstraff är det mest rimliga, skulle kunna utredas och dömas i samarbete med exempelvis Iraks regering, då det inte ter sig troligt att Sverige skulle implementera dödsstraff ens på Islamiska statens bödlar.

3. En insamlingsplats för underrättelsematerial

Islamiska statens fall innebär inte slutet på jihadismen. Hotet från Al Qaida-liknande rörelser med dess terroristattacker kommer att bestå även efter kalifatets fall.

Med all sannolikhet har IS-fångarna stor information om nätverk, nyckelpersoner, taktiker och liknande, på samma sätt som Al Qaida-fångarna på Guantanamo hade.

Högsäkerhetsfängelser och internering under lång tid ger den tid som behövs för att dra ur denna information ur internerna. Information med vars hjälp man sedan kan bygga kontra-terror-arbete.

4. Illegala kombatanter skulle kunna hållas inlåsta på obestämd tid

Att hålla potentiella jihadister inlåst på obestämd tid är en av Guantanamos stora styrkor. Det rådande krigstillståndet och de latenta jihadist-krigarna.

Om du är en jihadist som arbetat med Islamiska staten så utgör du i det svenska och europeiska samhällets ögon ett hot även du inte bevisligen huggit huvudet av någon. Där det finns skäl att tro att IS-veteranerna fortfarande är jihadister så bör dessa därför hållas inlåsta på obestämd tid, precis som USA gör.

Det är inte rättsvidrigt – det är så man tryggar sina egna samhällen.

5. Rättssäkerhet för oskyldiga

Slutligen skulle ett svenskt Guantanamo också ge rättssäkerhet till dem som faktiskt är oskyldiga. Det fanns sådana i USA:s förvar och det finns även många exempel från Islamiska staten där människor helt enkelt hamnat fel eller pressats att göra fel på sätt där det är förövarna som utnyttjat dem snarare än de själva, som bör hållas primärt ansvariga.

Hur Al Qaida gjorde är välkänt: man lockade människor till sina organisationer genom löften om att hjälpa, eller i kvinnors fall, löften om kärlek. Därefter gav man dem något helt annat: lång tid av islamisk hjärntvätt och isolering. Varefter man sedan skickade ut dem som självmordsbombare om på irakiska marknader och liknande. Oftast hade självmordsbombarna aldrig sett de människor de beordrats att döda.

I denna process använde Al Qaida ofta barn och mentalt handikappade. 

Ett Guantanamo-liknande fängelse skulle, precis som i USA:s fall, ge god tid att grundligt utreda, för att hitta faktiska eventuella gråzoner. I de fall där det faktiskt finns människor som primärt är offer till ondskan snarare än ondskans direkta hantlangare ska möjligheter till återanpassning ges.

Det skulle också upprätthålla vår västerländska rättstradition av att döma på faktisk individbas.

Varför Sverige?

Ett annat argument som framförs är att det bästa vore att lämna IS-krigarna på de platser där de befinner sig.

President Donald Trump lät emellertid Twitter-meddela att fångarna inte kan förvaras av USA:s kurdiska allierade på plats under någon längre tid.

I tidigare jihadistiska krig, så fortsatte jihadisterna vidare till nya krig om kriget tog slut eller de tvingades fly. Efter kriget i Afghanistan på 1980-talet reste många vidare till det upplösta Jugoslavien på 1990-talet för att kriga där. Under 20-00-talet reste man till Irak. Släpps jihadisterna som nu är tillfångatagna är risken således stor att de reser vidare till andra länder där de ser möjligheter att kunna driva jihad. Det är en viktig anledning till att Europa måste ta ansvar.

Många av de utländska jihadisterna kommer dessutom från Europa, och procentuellt så kommer många från Sverige. De radikaliserades här. De tilläts verka fritt i våra länder utan att vi stoppade dem. Därför är det rimligt att betrakta det som vårt svenska och europeiska ansvar att nu sköta interneringen av dessa, när andra – USA och de allierade styrkorna i Mellanöstern – har besegrat dem.

Det som kan diskuteras är om dessa högsäkerhetsfängelser ska skötas på nationell nivå, eller på EU-nivå. Men att Europa och Sverige måste ta sitt ansvar i denna fråga, är min bestämda uppfattning.

USA har visat vägen, och med sitt Guantanamofängelse tydligt demonstrerat att det fungerar. Vi behöver inte uppfinna hjulet på nytt.

Vi behöver bara agera beslutsamt.

Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *