Europadagen påminner om Europas splittring

Ronie Berggren reflekterar över Europadagen den 9 maj. En dag som till ytan firar enhet och fred men i själva verket symboliserar en allvarlig ideologisk splittring, en brytning med efterkrigstidens anglofiering av Europa.

————

Idag är det 70 år sedan den franske kristdemokraten Robert Schuman presenterade sin deklaration om en kol- och stålunion mellan Frankrike och Tyskland som han menade skulle värna freden i Europa. Det blev grunden för den Europeiska unionen.

Men har EU verkligen skapat enhet och värnat fred?

Nej, faktum är att EU-projektet har splittrat Europa.

Fred, frihet och demokrati kom visserligen till Europas västra halva efter Andra världskriget. Men inte genom Robert Schumans deklaration utan tack vare att Storbritannien och USA efter segern mot Hitler agerade annorlunda än man hade gjort efter första världskriget tjugofem år tidigare, man övergav inte kontinenten utan stannade kvar och tvingade därmed Sovjetunionen att göra halt vid Europass östra halva.

Därefter bistod USA med Marshallhjälpen för att bygga upp det krigshärjade Europa som i stor utsträckning präglades av svält, efterkrigskonflikter och sönderbombade städer. Västra Europa amerikaniserades, men den främsta exportvaran var inte Coca Cola utan demokrati. Bara några år tidigare hade nästan hela Europa påverkats starkt av alla totalitära ideologier: nazism, fascism och kommunism. Med USA:s seger och närvaro blev demokratin det nya incitamentet.

USA:s president Woodrow Wilsons vision från Första världskriget om demokratiska nationer i Europa, kunde nu ett världskrig senare förverkligas. Europa präglat av imperiernas historia, blev nu de många demokratiska nationalstaternas kontinent.

Men historien gör ofta comeback i nya skepnader.

Med Robert Schumans deklaration 1950 så lades grunden till en konkurrerande vision för Europa. Ett Europa som inte primärt skulle säkras av demokratins inbyggda fredsmekanismer utan av ett överstatligt paraply. Först skapandet av en kol- och stålunion för att värna freden mellan Tyskland och Frankrike, trots att ingenting efter kriget indikerade att dessa skulle gå i krig igen.

Kol- och stålunionen utvecklades sedan till ett Romfördrag, ett Maastrichtfördrag, ett Nicefördrag och ett Lissabonfördrag och är så här 70 år efter Schumans deklaration en koloss som växt både till yta och ideologiska ambitioner.

Europa har splittrats mellan de som vill förverkliga EU-fädernas vision om ett federalt Europa, ett Europas förenta stater, och de som vill hålla fast vid den anglo-saxiska visionen om demokratiska nationalstater i samarbete.

Friktionen mellan dessa två visioner var vad som banade väg för Brexit, när britterna insåg att deras vision för Europa pressades bort av en alltmer federalistisk union som snabbt faller tillbaka in i den cykel som USA och Storbritannien försökte bryta – ett kontinentalt Europa där en stark centralmakt vill bestämma över kontinentens fria folk vilket leder till protester, till konflikter och ofta till krig.

Därför firar jag som konservativ VE-Day den 8 maj, när USA och Storbritannien besegrade Hitler och återigen tände det ljus på kontinenten som Storbritanniens utrikesminister Sir Edward Grey redan 1914 sörjde över var på väg att slockna.

Men den 9 maj föranleder bara en melankolisk reflektion: Europa är återigen delat. Denna gång inte av en järnridå i Öst, men av en spricka i Atlanten som börjar där vid engelska kanalen.

Ljuset kommer att slockna igen.

Såvida vi inte kämpar för att hålla det vid liv.

Ronie Berggren

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *