Ondskans imperium – en novell om 1980-talets kalla krig

Det ej färdigställda romanmanuset ”Ondskans imperium” av Ronie Berggren från 1999 om 1980-talets kalla krig i ett tryggt och fritt medelklass-USA, kontra ett skräckfyllt förtryckande Sovjetunionen.

——–

Förord:

När jag var 19, i början av 1999, så började jag skriva en roman om kalla kriget. ”Ondskans imperium” blev den föga originella titeln.
Den utspelas i 1980-talets Sovjetunionen och i 1980-talets USA, med avstamp i presidentvalet samma år där republikanen Ronald Reagan utmanade sittande demokratiske president Jimmy Carter med ett kraftfullt anti-kommunistiskt budskap.
Huvudpersonerna är en sovjetisk KGB-agent i Moskva, respektive en högerkristen frilansare i Richmond, Virginia. I Sovjetunionen får vi följa en grupp förföljda kristna. I USA den unge journalisten, inspirerad av sin tro och av Ronald Reagan.
Det finns tusentals tonåringar som är mycket bättre än jag som 19-åring var på att skriva, den här texten är inte särskilt märkvärdig. Men varför låta gamla texter samla damm och glömmas bort? Den illustrerar om inte annat att mitt intresse för kalla kriget och totalitarism sträcker sig tillbaka till tonåren.
Elva kapitel hann det bli. Håll till godo.

Ronie Berggren, 2021

——–

ONDSKANS IMPERIUM

Kapitel 1 : 

Regnet öste ner utanför den grå tegelbyggnaden i centrum av Moskva. Klockan hade just slagit sju på kvällen, och trots allt regn, så höll en mängd människor på att lämna den stora byggnaden med alla dess kontor, konferens salar och fängelseceller. 

En arbetsdag var slut, och kvar fanns enbart några vakter tillsammans med sina vakthundar och ett fåtal andra människor. 

Sergei närmade sig dörren, men stannade för ett ögonblick vid åsynen av den störtflod som just öste ner över Lubyankas´s gator. Skulle han verkligen göra sig besväret att traska ut i ett oväder som detta. Han tog ett starkare grepp om paraplyet samtidigt som han för en kort sekund slöt sina ögon, beslutet var fattat, han vände sig hastigt om och gick med bestämda steg tillbaka mot sitt kontor på andra sidan korridoren. 

På vägen dit nickade han lite lätt mot receptionisten som ett tecken på att han inte tänkte bege sig hem i kväll. Kvinnan i receptionen tittade upp från sitt pappers arbete och log lite lätt. Det var inte en vanlig syn att se någon som frivilligt stannade över natten på Lubyanka´s underrättelse kvarter, men med Sergei var det annorlunda. 

Han var en av de mest nitiska KGB agenter hon någonsin hade träffat, och det var långt ifrån första gången han hade stannat på sitt kontor istället för att gå hem när kvällen börjat skymma. Vad han gjorde alla dessa nätter visste hon inte. Kanske läste han den hemlighetsstämplade litteratur som inte fick lämna byggnaden, eller kanske så sov han helt enkelt bättre på kontoret än i sin lilla lägenhet. Ljuset som nästan varje natt sipprade ut genom dörrspringan vid golvet vittnade dock om något annat. Kanske skrev han hemliga rapporter till självaste President Bresnjev. 

Nyfikenheten gjorde att hon nästan ville fråga, men dom känslorna kvävde hon snabbt i vetskap om att man för sitt eget bästa aldrig tilltalar en man som Sergei utan att först ha blivit tillfrågad. Trots att hon hade jobbat som receptionist i snart ett helt år, och varje dag sett honom komma in genom den enda ingången som fanns, så kunde hon inte minnas att han någon gång hade tilltalat henne. Men trots sina få ord så visste alla vilken uppgift dom hade att fylla, och de som jobbat en lite längre tid hade lärt sig att läsa hans gester och ansiktsuttryck. Rykten gick om att han kanske till och med skulle kunna bli Sovjet imperiets näste ledare, efter Bresnjev. Hon såg ner på sina papper och suckade, arbetet måste slutföras…

Dörren till kontoret stod på glänt, det var som om Sergei redan innan han påbörjat sin hemfärd visste att han skulle återvända. Han klev in över tröskeln, och reglade dörren från insidan. Kontoret var inte stort, men det var enbart provisoriskt, och så snart hans nya kontor på tredje våningen var färdigställt, skulle han flytta dit. Inte för att han på något sätt var missnöjd med det här rummet. Som en av dom högsta cheferna för Sovjets underrättelsetjänst, hade han det betydligt bättre än alla sina medarbetare. Seden var dock den, att alla högre KGB chefer ända sen 40-talet, haft sina kontor på tredje våningen. Sergei hade inte tänkt vara den som bröt den traditionen, men tills vidare fick alltså det här rummet duga. 

Rummet var målat i brunt och hade nästan en egen personlighet. 

 Längst bak stod hans skrivbord, vilket var bärare till en skrivmaskin och en stor flaska vodka. På den vänstra sidan om bordet stod en bred bokhylla, fylld med rapporter och artiklar han hunnit skriva genom åren. På andra sidan stod en säng och ett svart nattduksbord bärande några hemrullade ciggarer. 

Sergei la ifrån sig paraplyet och hängde prydligt upp rocken på klädhängaren bredvid dörren. 

Den bästa tiden på dygnet hade kommit. Han älskade verkligen dessa stunder när han var ensam på sitt kontor. En av fördelarna med att inte dela våning med alla andra byråkrater, var att han fick mer tid i lugn och ro. 

 Men var han verkligen ensam. Med en flyktig blick tittade han upp över dörrkarmen. Ja dom hängde fortfarande kvar, hans hjältar och stora stolthet, mänsklighetens största personligheter på varsin bild med en vacker ram omkring sig. 

Minst en gång om dagen brukade han ta tid med att meditera inför bilderna av dessa mäktiga män, mänsklighetens hjältar.

Den förste och störste; Karl Marx. Han hade skapat, eller rättare sagt, utvecklat, en helt ny världsåskådning. Människan var inte en skapelse utav något högre väsen, såsom en gud eller liknande, utan endast en produkt utav miljoner års utveckling. Vad som nu hindrade den mänskliga rasen från att nå perfektion, var att vissa människor, kapitalisterna och imperialisterna, med enkla ord; Amerikanarna,  roffat åt sig av mänsklighetens överflöd enbart för att själva njuta av livets goda. 

Sergei fylldes av avsky och förakt, åh vad han hatade dessa Amerikaner, dessa hycklande, onda varelser, som utan samvetskval gjorde allt för att till varje pris undertrycka och utnyttja den övriga världen. Nåväl…  

Han flyttade sitt huvud lite till höger, där hängde en bild av Lenin, ledaren för den Ryska revolutionen 1917 och det stolta Sovjetimperiets förste ledare.(1917-1924) Han var den som i praktiken lyckades fullfölja Marx teorier.

Efter Lenin fanns en bild av Josef Stalin. Mannen som tog makten i Sovjet 1927, några år efter Lenins död. Han var den grymmaste av Sovjets alla ledare, men Sergei såg ändå upp till honom. Stalin var en man som hade haft kontroll över saker och ting, och trots att han under sitt skräckvälde hade låtit mörda många miljoner fler människor än Hitler, så hade han ända fram till sin död 1953 behållit kontrollen, och detta om något, var i Sergeis ögon mycket beundransvärt.

Det näst sista fotot var ett fotografi av Brezjnev i unga år. Leonid Brezjnev var den nuvarande statschefen och ledaren för Sovjets kommunistparti (det enda paritet). Han var vid det här laget både gammal och sjuk, och de som såg honom kunde inte ta miste på att tiden snart var kommen när  Sovjetunionen skulle få en ny ledare.

Sergei tog av sig skorna och slängde sig ner på sängen samtidigt som ögonen på alla dessa stora män liksom tycktes följa hans rörelser.

Han log för sig själv och en känsla av stolthet svepte genom hans själ när hans blickar föll på det sista fotografiet. Mannen på fotot var kraftigt byggd med kortklippt brunt hår, han såg ut att vara kring 30 års åldern. I vänstra handen höll han den röda flaggan, och i den andra en Kalaschnikov karbin. Hans ögon var stolta och stirrade med en iskall blick rakt in i rummet. 

Ja, till och med självaste Stalin såg ut att vara i underläge i jämförelse med denne man som utstrålade en sådan enorm självsäkerhet. 

Om en främling hade sett fotografiet skulle hans första kommentar varit att ”den där mannen inte skulle dra sig för att skjuta sin familj om dom skulle komma i vägen för hans vilja”. 

Och mycket riktigt så tänkte denne man aldrig backa för något eller någon. Även om han precis som alla andra i landet lydde under president Breznjev, så var han i sitt inre, sin egen mästare, sin egen herre, sin egen gud… Och det skulle ingen någonsin tillåtas ändra på… 

Hans namn var Sergei Tjukovski. 

Kvinnan i receptionen hade just blivit färdig med sitt pappersarbete, när hon slängde en blick  mot Sergei´s kontor och såg att ljuset under dörrspringan hade slocknat. ”Jasså nu sover han”, tänkte hon i sin tysthet. Men Sergei sov inte, han drömde….

Stora drömmar…

Kapitel 2. 

”Riiiing !!!!, riiiiing!!!!!” Väckarklockan ringde både två och tre gånger innan den slutligen åkte ut genom fönstret och var nära att träffa familjen Burton´s hund i huvudet, mitt under dennes dagliga ”jordekorre i rabatten spårning ”. 

För några sekunder så hatade William sig själv för att han inte kommit ihåg att stänga av den eländiga klockan kvällen innan. Den här morgonen var den enda under hela veckan då han hade möjlighet att sova längre än till 7.30. Han puffade upp kudden och gjorde ett seriöst försök att somna om, vilket han i sitt undermedvetna förstod var dömt att misslyckas, nu när Thello, som hunden hette, hade fått nys om att han var vaken. 

”Nej, det här går inte…dags att hoppa upp”, mumlade han för sig själv samtidigt som han hörde hundskall varvade med djupa andetag, eller snarare…flåsningar, närma sig dörren till rummet. ”Neeej !”, Skrek William, och slängde desperat iväg sin kudde för att på så sätt skjuta igen dörren. Men det var försent; i ett jättesprång hade familjens 52 kilo tunga schäfer hoppat upp på hans mage och ömt börjat slicka honom i ansiktet, som om han ville visa att nu var det dags för morgonpromenad.

William, eller Will som han kallades, knuffade ner hunden och drog sen åt sig täcket för att torka av sitt nerdreglade ansikte. Det fanns verkligen tillfällen då han önskade att Thello inte varit en hund, utan en groda som han kunde spola ner i toaletten. Men så var det nu inte, Thello var förresten inte heller hans egen hund, utan hans föräldrars, som nu befann sig på semester i Miami. 

Efter en snabb dusch var det dags för frukost. Han satte sig vid det lilla köksbordet och började hälla upp ett glas mjölk från tillbringaren när han hörde hunden gnälla lite grann från sin nyfunna plats under bordet. 

-Var inte ledsen nu Thello, du ska snart få din promenad, men spring och hämta tidningen först.

”VOFF” svarade Thello och sprang ut genom ytterdörren med svansen villt viftandes. 

Nu skulle han bevisa för husse att han var en duktig hund, som familjen Burton kunde vara stolt över. Han kunde allt som en hund behövde kunna, – skälla, lukta, lyssna efter konstiga ljud och jaga jordekorrar. Allt det där kunde förståss vilken hund som helst, men Thello kunde förutom det, också hämta tidningen. Brevbäraren hade fått lära sig att alltid låta den sticka ut lite ur brevlådan så att Thello kunde nå den. Inte för att han själv tyckte att det behövdes, men om postgubben ville vara snäll så skulle han inte klaga. Det fanns värre saker att skälla åt. 

Med ett litet nafs så satt snart tidningen som fastkilad mellan tänderna, och Thello traskade glatt in igen.

William satt fortfarande vid köksbordet och smaskade i sig en äggmacka när Thello kom in och snällt släppte ner tidningen i mattes knä. ”Duktig, vovve”, sa Will i en vänlig ton och klappade hunden på huvudet. ”Så snart jag fått i mig mackan och bläddrat igenom den här tidningen så ska vi gå ut”.

Thello skällde glatt och lade sig på sin plats under bordet igen, mycket nöjd med att ha fullbordat sin uppgift. 

Det var sensommaren 1980, och ett nytt Amerikanskt presidentval stod för dörren. Valkampanjerna var redan i full fart, och varken den nuvarande presidenten Jimmy Carter eller hans rival Ronald Reagan hade snålat med kampanjpengarna. Överallt fanns affischer och valposters uppsatta. Den ene större och dyrare än den andra. Och bodde man, som familjen Burton, i en förort i till staden Richmond bara några mil söder om landets huvudstad, så fanns det inga som helst möjligheter att undgå ”valfebern”. 

William som dessutom frilansade som journalist åt stadens lokaltidning ”Richmond News”, var helt enkelt tvungen att hålla sig ”updated” med det som hände på den politiska arenan. 

Han bläddrade snabbt igenom tidningen och log stolt när han såg att hans egen intervju med President Carter fyllde hela mittuppslaget. 

”- Nej, vet du vad Thello, utbrast han till hundens förtjusning. ”Mina egna artiklar behöver jag inte läsa, jag vet ju redan vad som står där. Nu går vi.”

”VOFF ! VOFF !” Svarade Thello. 

William hoppade i sina träningsskor och gick ut på gården med hundens svans vilt viftandes kring benen. 

Klockan var åtta på morgonen, och solen sken så där lite lagomt för att man skulle kunna vara ute och promenera. I trädgården på andra sidan gatan, låg familjens gamle vän Larry Hudson i sin(välanvända) hängmatta med dagens ”Richmond News” över ansiktet.

”- Hey Willy !” Ropade han och viftade med händerna så mycket att hängmattan började gunga och han själv var nära att ramla ur. ” Så sant jag lever pojk, dagen kommer när du vinner pulitzer priset, det kan du slå dig i backen på !”

William skrattade samtidigt som han såg sig om och korsade gatan. Det var alltid roligt att småprata lite med gamle Larry, han hade bott där på gatan långt innan William var född, och varje julafton hade han som barn fått en stor chokladask av ”farbror Larry”. Dom tiderna var nu slut, och Larry´s vikt bevisade tydligt att han minsann åt all choklad ensam nuförtiden. 

”- Dina kluriga frågor satte verkligen dit honom, eller hur ?” Skrockade Larry och gjorde en elak grimas. 

”- Meningen var aldrig att ”sätta dit” presidenten, svarade Will med ett allvarligt tonfall. ”-Jag försöker verkligen att vara så objektiv som möjligt i alla mina interjuver, och låter aldrig mina personliga åsikter styra mina frågor. Min fråga om varför USAs ekonomi gått starkt bakåt under Carter-regeringen var ingen anklagelse utan bara ett konstaterat fakta.”

”- Jo jo”, skrockade Larry. ”-Nej, vi får verkligen hoppas att Reagan vinner, han vet i alla fall hur man ska handskas med dom där packen i Iran, för att inte tala om Ryssarna. Man måste ta i med hårdhandskarna, det hjälper inte med en massa prat och förhandlingar. Vi borde ha bombat dom när vi hade chansen, innan dom lurendrejarna stal vår atom teknologi.” 

Larry hade så långt Will kunnat minnas varit en sann amerikansk patriot, och en första klassens antikommunist, vilket han gärna stoltserade med. Bilen som stod på garageinfarten till Larry´s hus var stadsdelens stora stolthet, åtminstone enligt Larry själv. Tvärsöver motorhuven på den vita chewan kunde man läsa; ”Hellre Död Än Röd”, med den Amerikanska flaggan som bakgrundsfärg. William log för sig själv, det var nog dags att fortsätta, innan Larry fick ett av sina ”anti-kommunist propaganda anfall”. Visserligen var William själv i likhet med de flesta amerikaner, också emot allt vad socialism hette, och höll under sina lediga kvällar på med att sammanställa en bok som skulle handla om kommunismens grundare Karl Marx, och denne ateists ockulta ”förehavanden”. ”Den dolda sanningen om Karl Marx”, skulle boken troligtvis heta när den var färdig. Till skillnad från Larry så gjorde dock William stor skillnad mellan orden ryssar, kommunister, lögnare och mördare. Larry å sin sida antydde att kommunismen var roten till allt ont, och att alla diktaturer i grunden var kommunistiska. 

Thello som för längesen hade blivit less på att bara stå stilla och lyssna på allt prat om politik, började försiktigt gnälla. William log och såg sitt tillfälle att kunna fortsätta promenaden. Egentligen hade han inget emot att samtala med gamle Larry, men idag var hans lediga dag, då han helst av allt varken ville diskutera politik eller gå ut med hunden. Det sistnämnda var han dock tragiskt nog tvungen till. 

”- Nej Mr Hudson, vi får prata mer någon annan gång, kanske någon dag efter jobbet. Nu ska jag traska vidare tillsammans med byrackan här. Vi ses ! ”
 ”-Ja en hund som kunde ta med mig på promenad en gång om dagen skulle jag också behöva.” Skrockade han och klappade Thello på huvudet.

William drog lite i kopplet samtidigt som han vinkade adjö till Mr Hudson. 

Familjen Burton bodde i en vacker förort till staden Richmond, och tillhörde antagligen den övre medelklassen. Williams far arbetade som brandman inne i staden, medan hans mor var  lärarinna på ett av stadens universitet. 

Hans äldsta syskon, brodern James, 28 år, bodde med sin hustru i New York, och arbetade som utredare åt FBI. Systern Natalie, 25, var psykolog i Armén och bodde även hon, för tillfället i New York.

William var yngst i familjen Burton, bara 22 år gammal. Hans stora dröm ända sen han varit en liten pojke, var att bli journalist, och sen ett år tillbaka hade han börjat frilansa för ”Richmond News”, ett jobb som han älskade. Han hade intervjuat några stora kändisar, och nu när valkampanjen var som hetast, hade han blivit i vägskickad som ”Richmond News” representant på en presskonferens som President Carter hållit angående det kommande valet. Denna konferens hade lett till den intervju som idag täckte hela tidningens mittuppslag. 

William var glad över att hans chef ansett hans artikel vara tillräckligt bra för att förtjäna mittuppslaget, men det steg honom inte åt huvudet. Larry´s positiva tänkande, om att pulitzer priset stod och väntade var inget annat än vilda fantasier. Men vad spelade det för roll, han hade annat att tänka på.  

När han kom hem skulle han påbörja det sista kapitlet i sin bok om Karl Marx, och senare på kvällen skulle han ut och äta tillsammans med sin flickvän. Men först av allt skulle promenaden avklaras. Thello hade ökat farten, och William fick svårt att hänga med. ”-Ta det lite lugnt nu din lilla odåga !” Ropade han med en till viss del ansträngd röst. Thello skällde och ökade farten ännu mer, att springa var roligt, en av dom roligaste saker man kunde göra som hund, att matte inte hängde med spelade ingen roll. Lyckligtvis så var kopplet långt, vilket innebar att William inte behövde hålla samma takt som hunden. 

Att gå ut på morgonen var verkligen inget som tillhörde Will´s favoritsysslor och när Thello riktade in sig på att jaga en cyklist hade matte en annan åsikt. Det var dags att vända hem igen.

Väl hemma fick Thello en stor skål med vatten medan Will själv tog sig en minst lika stor coca cola, samtidigt som han utmattat sjönk ner i familjens finfåtölj med tidningen i handen. 

Thello viftade glatt på svansen, och sprang sen ut i trädgården för att fortsätta sitt ”FBI sökande” efter illegalt underjordiska jordekorrar.

Kapitel 3. 

Sergei vaknade av att det bultade våldsamt på dörren. Det fanns bara en man i den här byggnaden som vågade bulta på hans dörr på det sättet, nämligen hans chef Juri Andropov. 

”- Ett ögonblick !” Svarade Sergei samtidigt som han i all hast drog på sig sina kläder och öppnade dörren.

In kom en äldre man iklädd en blå kostym och en röd slips runt halsen. 

Hans ansikte var bistert, och han öppnade knappt munnen när han hälsade med orden”- God morgon kamrat !” 

Sergei nickade och väntade på att hans chef skulle fortsätta. 

”- Som du vet Sergei, så närmar sig dom kapitalistiska svinen i väster ett val. Om Carter och hans regering vinner innebär det att vår utrikes politik fortsätter som förut, om deras höger anhängare Reagan vinner, så måste vi däremot räkna med att Amerikanarna antagligen kommer att öka kapprustningen ytterligare. Det här är självklart inget som vi behöver oroa oss för, eftersom vi givetvis har segern i vår hand. Men trots det så har vår älskade ledare Leonid Bresnjev, gett mig befallningen om att göra ännu mer för att upptäcka och tillfångata amerikanska spioner och förrädare i våra egna led. Jag misstänker att några av våra egna även här inom KGB arbetar som dubbel agenter åt Amerikanarna, och av den anledningen vet jag inte vem jag ska lita på. Därför måste du personligen spåra upp och döda dessa förrädare. Jag skulle helst personligen tagit tag i den här frågan, men vår invasion av Afghanistan gör att jag har andra saker att ta itu med. Denna viktiga uppgift ger jag därför till dig. Dom är folkets fiender, och förtjänar inget annat än att ruttna i Sibirien. Är det förstått ?”

”- Ja…!” Svarade Sergei bestämt, samtidigt som adrenalinet tilltog och hjärtslagen ökade. Andropov fortsatte : ”-Du måste förstå vilka konsekvenser det skulle få för hela vår union, ifall Amerikanarna fick för sig att dom var starkare än oss. Ingen som helst militär statistik får hamna i fel händer. Vi måste slå till hårt mot all form av förräderi och ”kontra-revolutionära” rörelser. Och vi måste göra det nu ! Jag vet att President Bresnjev skulle bli ytterst missnöjd om vi inte kan uppvisa goda resultat.”

”- Jag förstår…” Inlade Sergei. ”Jag kan lova att varken du eller Presidenten kommer att behöva bekymra er för den här frågan… Jag vet precis vad som behöver göras.” 

Andropov rynkade på pannan och betraktade honom genom sina tjocka glasögon.

”- För ditt eget bästa hoppas jag att du talar sanning… Jag kommer personligen att följa utvecklingen i det här ärendet. Det var allt för den här gången, jag hör av mig.

Andropov vände sig om och gick mot dörren. ”- Adjö kamrat Tjukovski !” 

”- Adjö kamrat.” 

Dörren slog igen och Andropov var snart på väg uppför trappan till sitt kontor på tredje våningen.  

Sergei kände sig nöjd. Mycket nöjd. Egentligen brukade han bli upprörd när någon försökte styra honom. Men inte den här gången. Han förstod mycket väl att det här var tillfället han väntat på i åratal. Bresnjev var gammal och skulle med all säkerhet snart dö. Frågan var bara vem som skulle efterträda honom. Att Juri Andropov var en het kandidat var självklart.

Efter att Bresnjev återgett underrättelsetjänsten lite av den makt dom hade på Stalin tiden, (men som förrädaren Chrustjev tog ifrån dem, under sin ”av-Stalinisering´s” period) hade Andropov inte varit sen med att ta i med hårdhandskarna mot oliktänkande. Visserligen på ett finare och mer undanskymt sätt än tidigare, men ändå helt i linje med Bresnjevs vilja. 

Detta gjorde att Andropov var den som troligast skulle kunna rycka åt sig makten den dag Bresnjev dog. Men Andropov själv var inte precis någon frisk och hurtig yngling. Vid en ålder på sextiosex år, var han mer än dubbelt så gammal som Sergei, och hade precis som President Bresnjev en vacklande hälsa.

Sergei sjönk ner i sin fåtölj bakom skrivbordet. Vad skulle hända härnäst, att leta reda på dubbelagenter var inget han hade lust med. Inte personligen i alla fall. Inom KGB fanns alltid någon som spionerade på någon annan, som i sin tur själv var utsatt för spionage av en tredje part. Ingen litade på någon. Sergei visste att Andropov hade spioner (även om han inte visste vilka) som spionerade på honom, och själv hade han spioner som höll dom lägre tjänstemännen under uppsikt. 

Även om det skulle finnas folk inom KGB som var villiga att förnedra sig så pass mycket att dom sålde sig själva till Amerikanarna, så var risken väldigt liten att dom skulle kunna förbli oupptäckta. Visserligen hade Sergei personligen avrättat åtminstone en handfull dubbelagenter under sin karriär. Men under de senaste åren hade säkerheten blivit så hög att det praktiskt taget var omöjligt för någon att inte bli upptäckt. Den enda i hela landet som inte hade hemliga mikrofoner under telefonen, och dolda kameror i ventilationstrumman var nog president Bresnjev.

Nåväl, även om ett uppdrag som detta inte var särskilt enkelt att genomföra på ett ”rent” sätt, så var det ändå värt all möda att imponera på ”presidentkandidaten”.

Sergei lutade sig fram mot skrivmaskinen och började knappra in ord efter ord tills det nyligen vita pappret var nerklottrat med små svarta bokstäver. 

När han var färdig tog han på sig sin kostym och lämnade kontorsrummet med pappret instoppat i ett kuvert. Han gick fram till kvinnan i receptionen och gav henne kuvertet. 

”-Det här ska kopieras och delas ut till alla högre agenter innan kvällen, är det förstått ?”

”- Ja herr Tjukovski.” Svarade kvinnan och gömde snabbt kuvertet i en låda. 

Sergei fortsatte mot utgången. Vid dörren stod två vakter beväpnade med varsin kalasnikov karbin. ”- God morgon sir !” Ropade alla med en mun när de såg Sergei närma sig.

”-God morgon.” Svarade Sergei lågmält och slängde en blick på klockan ovanför dörren. 

”- Har kamrat Chebrikov kommit hit ännu ?”

”-Nej sir, vi har inte sett till honom….” Vakten vart avbruten av att dörren öppnades och in kom en storvuxen man iklädd en grå kostym och svarta antagligen nypolerade skor. ”- Ah, Kamrat Tjukovski !” Sa mannen, samtidigt som ett leende bredde ut sig över hans ansikte. ”-Så roligt att se dig.” 

”- När man talar om trollen..” Svarade Sergei med ett leénde. ”-Jag undrade just om du hade möjlighet att göra mig sällskap på en rundtur genom stan. Det finns en del saker vi behöver diskutera tillsammans.”

Chebrikov´s leende förbyttes i en allvarligare min. 

”-Jasså verkligen ?, och vad skulle det kunna vara ?”

”- Andropov kom till mig i morse. Om du vill följa med mig så ska jag berätta vad han sa.”

”- Ok, min bil står fortfarande utanför.”

Vakterna uppfattade genast vinken och öppnade dörren för de båda männen.

Utanför lyste solen och inte ett moln fanns så långt man kunde se. 

Det här skulle nog bli en ganska angenäm tur. Viktor Chebrikov hade arbetat med Sergei i flera år, och en ”bilkonferens” lite då och då hade blivit ett uppskattat avbrott i den annars normalt gråa vardagen. Att vädret var strålande gjorde saken ännu bättre. 

På gatan utanför KGB byggnaden, stod Chebrikov´s svarta limosin. En bredaxlad livvakt hoppade snabbt ut ur framsätet när han såg sin chef komma, och öppnade bakdörren för de två männen. 

Sergei steg in först med Chebrikov efter sig. Bilen var lång och baksätet väldigt rymligt. Det fanns t.o.m plats för ett uppfällbart bord mellan dom två männen. Dörrarna stängdes och Chebrikov  befallde chauffören att cirkla kring stadskärnan. 

”- Sergei min vän, säg mig nu vad kamrat Andropov hade på hjärtat.”

”- Nåväl..” Började Sergei. ”- Vår käre President har tydligen fått för sig att vi inte håller tillräckligt god uppsikt över spioner…Han vill, för att ta det hela kortfattat, att vi ska öka resurserna och eliminera riskerna för angivare att förråda oss. Av den anledningen har Andropov nu gett mig uppgiften att avslöja och tillfångata alla tänkbara inre fiender…

”- Det är väl inga problem för dig eller hur ?” Avbröt Chebrikov i en hånskrattande ton. ”Varför kommer du till mig med såna här småsaker, du vet att jag precis som du är en mycket upptagen person.” 

”- Abryt mig inte !” Röt Sergi tillbaka och slängde en kall blick mot sin kollega. 

Chebrikov tystnade tvärt. Han visste att man inte tilltalade KGB´s andre chefs direktör hursomhelst. Och särskilt inte en man med Sergei´s oberäkneliga temperament.

”- Problemet är bara…” Fortsatte Sergei, mycket belåten över den andres tvära reaktion. Det visade att han var både fruktad och respekterad, vilket han för övrigt tänkt förbli.

 ”- Problemet är bara att jag i flera år har jobbat så hårt att de enda spioner som idag finns kvar, finns i en kista eller i Sibirien. 

Det här vet Andropov om, och det är av den anledningen han överlät uppdraget till mig. Han vet att det inte finns så mycket att göra, och vill med andra ord att jag ska fixa fram ”syndabockar”, som kan dömas för anti-Sovjetisk verksamhet, så att han i sin tur får några resultat att uppvisa för vår älskade President Bresnjev.”

Sergei som hade suttit bakåtlutad i en halvliggande ställning och betraktat det vackra vädret, sträckte hastigt på sig och spände blicken i sin kollega; ”Och det är här du kommer in käre Chebrikov.”

Chebrikov ryckte till. Han gillade definitivt inte överraskningar, och särskilt inte idag när solen lyste och livet tycktes le emot honom. 

Han famlade efter ett svar på detta oväntade påstående.

”- Jag tror inte jag förstår…”  Men vart snart avbruten.

”-Ha ! Jag hade inte förväntat mig något annat,” svarade Sergi och log med ett ondskefullt leende. ” I kväll, klockan 10 för att vara exakt, har jag sammankallat några av mina närmaste och mest pålitliga kollegor för ett möte i nedre våningen. Du är utsedd att leda mötet.”

Chebrikov tog mod till sig. Även om Sergei var en fruktad person och ingen man ville hamna i onåd hos, så kunde Chebrikov ändå inte tåla vad som helst. 

”- Jag hänger inte riktigt med, men du ska veta att jag inte tänker ställa upp på dina rävspel hursomhelst. Jag finner mig inte i att du ger mig order hursomhelst. Jag är trots allt inte din underordnade, kom ihåg det.”

Sergi som fortfarande stirrade sin kollega i ögonen, svarade oväntat lugnt.

”- Men käre kamrat Chebrikov. Du reagerar för starkt, jag har inte ens berättat vad det hela handlar om, och du reagerar som om att jag vore din fiende. Slappna av. Vi är väl vänner eller hur ?”

Chebrikov drog en lättnadens suck; ”- Jo, det förståss.” Samtidigt visste han att inom KGB hade man bara kontakter, inte vänner. Så länge man hade nytta av någon räknades han som ens vän, men mer än så var det inte. 

Sergei hade varit hans ”vän” under en längre tid, så egentligen borde han inte alls känna sig så spänd som han nu gjorde. Men sedan det börjat klarna att Sergei troligast skulle bli KGBs nästa chef, efter Andropov, och kanske t.o.m landets president en dag, hade saker och ting ändrats. Både Chebrikov, och alla andra i Sergei´s omgivning, kände i atmosfären att dagen närmade sig när Sergei inte längre behövde dem, och då gällde det att vara på god fot med honom. Var man inte det så skulle mer än karriären kunna få ett snabbt slut… 

Chebrikov drog ansträngt på mungiporna i ett försök verka tillmötesgående;

”-Så Kamrat Tjukovski, vad kan jag göra för dig ?”

Sergei log med ett demoniskt flin;

”-Så ska det låta ! Min plan är enkel. Kamrat Andropov är i knipa och behöver några lättfångade offer att visa upp för presidenten, så att dennes oro över utländska spioner stillas. Vi vet förståss inte om det finns några spioner eller inte. Antagligen inte. Men även om dom skulle finnas, vilket dom självklart inte gör, så har jag redan gjort allt som går att göra för att finna dem. Jag kan inte göra mer än jag redan har gjort. Därför måste vi hitta några lämpliga personer som kan anklagas och fällas för anti-sovjetisk verksamhet. Vilka dom är kvittar så länge dom inte innehar alltför höga poster, det skulle leda till för mycket onödig uppmärksamhet. 

Vad vi behöver är människor som ingen bryr sig om, som ingen skulle sakna, och som inte har någon möjlighet att häva sin röst inför folket eller världen utanför. ”

Chebrikov´s hjärta började äntligen slå i lite lugnare takt. Det här hade lyckligtvis inte med honom personligen att göra, och han började ana vad Sergei hade i tankarna. 

”- Du Chebrikov, gjorde en mycket berömvärd sak för några år sedan. Ja nu är det faktiskt ganska många år sedan.”

Chebrikov funderade, gjorde han inte berömvärda saker varje dag ? Att låta sig bli hunsad av en annan person i sin egen bil utan att överreagera, trots att hans egna livvakter satt i framsätet beredda att lyda minsta vink, var enligt honom själv väldigt berömvärt. 

Sergei väntade inte på att hans kamrat skulle minnas, utan fortsatte;

”Den 16 maj 1966 ?”

Chebrikov log och tänkte tillbaka. Jo det datumet mindes han. På den tiden hade han en ganska låg rang inom KGB och var bara en ynklig kompani chef över vaktstyrkan. 

Men det datumet var början på en befodran av ingen mindre än KGBs dåtida chef, självaste Vladimir Jefimovitj Semitjastnij. Han skulle visserligen bara ett år senare efterträdas av Juri Andropov, men han hann i alla fall utdela en medalj till sin tappre kompani chef Viktor Chebrikov.  

Han minns med glädje hur han stolt mottagit medaljen och en mängd applåder och lovord av sina med arbetare.

Allt hade börjat med rykten om en demonstration mitt utanför central kommiten´s byggnad, hur otroligt det än kunde låta. En demonstration på Moskvas gator hade inte hållits på femtio år. Vem var så modig, eller snarare dåraktig, att demonstrera mitt framför självaste central kommiten, och dessutom kräva att få tala med general sekreterare Breznjev. 

Det hela var löjligt skrattretande.

Chebrikov minns hur han och hans agenter på efter middagen den 17 maj, hade åkt till gamla torget och omringat dessa demonstranter. 

Tydligen hade några av dom utgett sig för att vara ledare och fått tillstånd att tillsammans med en statstjänsteman beträda byggnaden. Kvar utanför stod folkhopen och väntade på att dess ledare skulle återvända. Plötslig började folkhopen till allas förvåning att sjunga. 

Dom sjöng sånger som Chebrikov så vitt han minns aldrig hade hört förut. Religösa sånger ekade mot himlen samtidigt som dom utförde någon slags ritual när människorna ropade och bad till en gud. 

Chebrikov minns hur folk från alla håll och kanter strömmade till för att se vad som var på gång. 

Dessa saker hände inte precis varje dag, och Chebrikov visste att hela hans karriär stod på spel den stunden. Det gällde att fatta ett beslut, och det gällde att fatta det snabbt.

Polisen hade slagit en kedja runt demonstranterna för att skilja dem från de övriga folket, men deras sånger ekade över hela torget, och alla undrade vad som höll på att hända.

Tankarna flög igenom Chebrikov´s hjärna. Han drog sig till minnes hur stämningen steg och blev allt hetare. Demonstranterna var visserligen inte det minsta våldsamma, dom bara stod där och sjöng, till synes helt oberörda av att polisen omringat dom och att den så fruktade underrättelsetjänsten kört fram skåpbilar för fångtransporter. 

Chebrikov kände hur adrenalinet började flöda,  precis på samma sätt som det gjort den stunden. Aldrig hade han varit med om något liknande förut. Det hela var alltför otroligt. Varför i hela världen skulle någon vara så dum att våga demonstrera mitt framför Central kommitens huvudbyggnad. Visste dom inte vad KGB gjorde med människor som höjde sin röst betydligt mindre än dessa just gjort ? 

Panik började sprida sig, inte bland demonstranterna, men bland poliserna. Om inte Chebrikov lät sina agenter ingripa snart så skulle polisen tappa kontrollen. Folk från hela Moskva hade nu samlats i massvis för att betrakta denna ytterst sällsamma händelse. 

Det var nu eller aldrig. Om han väntade skulle det krävas plogbilar för att kunna bereda sig en väg genom folkmassan.

Chebrikov ropade åt sina undersåtar, och inom några sekunder hade allt börjat. 

Hans agenter banade sig en väg genom folkmassan, fram mot demonstranterna, samtidigt som polisen och militären gjorde en blixt attack mot dom cirka sexhundra demonstranterna. Med hjälp av batonger och andra vapen kastade man sig vilt in i människomassan och började urskillningslöst slå omkring sig. Chebrikov stod på avstånd och betraktade det hela. Han kunde inte riktigt fatta vad det var som verkligen hände. 

Demonstranterna blev brutalt misshandlade och inkastade i KGBs bussar. Särskilt mindes han hur dessa människor, trots att dom var helt försvarslösa mot övermakten inte verkade rädda.

Dom skrek förståss på grund  av de våldsamma slagen, och försökte skydda sig så gott dom kunde, men dom slog inte tillbaka, dom sjöng. Paniken steg bland allmänheten, men dessa demonstranter fortsatte sjunga sång på sång. 

Hur var det nu dom sjöng som… Jo just ja, så var det. Trots tumultet och den anarki som rådde, så sjöng dessa människor en sång som Chebrikov inte hade kunnat glömma. Dom sjöng; ”De bästa dagarna av vårt liv, vår unga vårs strålande kraft skall vi helga åt Jesus….”

Mer minns han inte, sången dämpades allteftersom Chebrikovs mannar utförde sitt jobb och kastade in demonstranterna i bussarna samtidigt som batongslagen utan barmhärtighet träffade både huvud och armar.

Till slut var allt över, demonstranterna var inpackade i bussarna som så fort som möjligt körde iväg. Polisen skingrade människomassorna som samlats och allt blev som vanligt igen…

Sergei som suttit och betraktat sin kollegas min när denne tänkte tillbaka höjde plötsligt rösten; ”- Jag förstår att du minns vad jag talar om.”

Chebrikov mindes, och han förstod precis vad Sergei hade tänkt ut. Sergei fortsatte;
”- Du gjorde ett verkligt bra jobb. Jag såg själv till att de flesta av dessa dåraktiga varelser hamnade i arbetsläger där dom glömdes och tillslut ruttnade bort. Kan du tänka dig några lämpligare ”offer” än dessa laglösa kristna ?

Föresten, vet du anledningen till deras demonstration ?” Sergei njöt av att höra sig själv tala och väntade därför inte på några svar. ” Dom krävde att den religösa förföljelsen skulle upphöra, att staten skulle sluta blanda sig i deras sk kyrkliga inre angelägenheter, att deras ”syskon” som satt fängslade enbart för sin tro, skulle friges, och slutligen… Och det här är det bästa; Att det Sovjetiska folket skulle få rätt att förmedla och mottaga religionsundervisning.”

Chebrikov skrattade ohämmat och lyssnade, högst roat.

”-Trots våra intensiva ansträngningar att utrota den här kristna sekten så lever dom fortfarande kvar, och deras antal ökar, hur konstigt det än kan låta. 

Dom möts i hemlighet på diverse ställen där dom i hemlighet firar sina gudstjänster, och det är inte alltid helt lätt att hitta dem. 

Men i kväll ska du käre Chebrikov, påminna de agenter som jag har kallat, om vad som hände för snart 15 år sedan. 

Du ska förklara för dom att dessa kristna är folkets fiender, och att det är presidentens högsta vilja att dom spåras upp och tillfångatas. Du ska säga att en ny våldsam anti-sovjetisk demonstration kan vara på gång, och att om vi inte lyckas förhindra att den uppstår, så kommer Breznjev och Andropov att låta någons huvud rulla, och det kommer inte att bli mitt…

Förstår du vad jag menar ?”

Chebrikov nickade jakande. Han visste nog hur man skulle handskas med religösa fanatiker… 

Kapitel 4.

Klockan hade just slagit 8 på kvällen, och från familjen Burtons arbetsrum hördes skrivmaskinens nedslag långt utanför rumsväggarna. 

William satt på sin kontorsstol med en skrivmaskin och en tänd skrivbordslampa framför sig.

Nu skulle han förhoppningsvis, efter nästan ett helt års slitsamt arbete bli färdig med sin bok. 

Thello hade funnit en bekväm säng på björnfällen som upptog hela det lilla kontorsrummet.

Den vanligtvis så livlige schäferhunden snarkade högt med tungan hängandes utanför munnen. Ännu en dag hade förflutit, och dom fega jordekorrarna hade återigen lyckats smita  undan. Men i morgon skulle dom få….

William funderade, hur skrev man egentligen en bra avslutning på en bok som behandlade ett så kontroversiellt ämne som detta. Hur han än tänkte och försökte komma på något, så hittade han inget bra sätt att avsluta på.

Han hade slutat skriva och lyssnade i stället på hundens snarkningar. Plötsligt ringde telefonen utifrån köket, och både William och Thello ryckte till och med några snabba språng var båda i köket beredda att svara. Thello som var snabbast, han var ju en hund med FYRA ben, kom först fram och gjorde som han alltid brukade. Med ett hopp så hade han snart luren mellan tänderna och gnydde ett ”hallå” på sitt eget lilla hund språk. Rösten var bekant, och hunden började skälla glatt och vifta på svansen. Något som personen på andra sidan luren troligtvis inte uppskattade.

William ryckte snabbt till sig luren och gav Thello en arg blick och en smäll på nosen. Det här var hans hus, och samtalet var med nittionio procents säkerhet till honom. I vilket fall som helst så var det inte till hunden, så därför skulle Thello inte svara. 

”-Ja William här..?” 

”- Nej men vad hände med Thello ?” Svarade en gladlynt röst på andra sidan luren. 

”- Han ligger här och slickar sig om nosen.” Skrattade William och blev genast gladare till humöret när han hörde vem det var.

”- Om du inte behandlar Thello lite snällare så ska jag skicka in en bild på honom i tidningen så alla får se hans röda misshandlade nos. Det borde väl få dig att skämmas. ”

VOF F!  Skällde Thello från sin lilla skamvrå under köksbordet.

”-Det här liknar en konspiration. ”Svarade William.” Det bästa vore kanske om jag gav bort hundkraken till min käre granne Larry.” Thello började gnälla.

”- Nej ! Du ska ge honom till mig ! Jag vet hur en hund ska skötas. Har du motionerat honom något idag ?”

”- Ska sanningen fram så är det han som har motionerat mig…”

”-Ja det förstod jag nästan. ”Skrattade Sharyl, som hon hette. ”Vad har du haft för dig idag 

då ?”

”- Inget speciellt egentligen. Jag har utan resultat försökt skriva avslutningen till boken… Nu vill jag bara tänka på något annat, så därför ska jag ut och äta ikväll.”

”-Jasså ? Med vem då om jag får fråga ?”
”- Top Secret.” 

”- Men lite kan du väl avslöja för mig åtminstone..”

”- Ok. Jag ska ut med en blond vacker frilansande tidningsfotograf.

”- åh, mer än du förtjänar med andra ord.” 

”- Kanske det, men jag förtjänar henne i alla fall bättre än någon annan.”

”- Jasså du tror verkligen det ? Vilken tid hade ni tänkt att träffas då ?”
”- Jag vet inte riktigt, jag hade tänkt klockan 4 på McDonald’s, men 9 pm på Kinaresturangen blir nog bättre.”

”- Ja det tror jag hon skulle tycka också. Vi ses !” 

”-Hej så länge..”

William la på luren och slängde en blick på köksklockan. Den var redan halv nio så nu var det bråttom om han skulle komma i tid.

Han skyndade sig upp till sovrummet och rotade snabbt igenom garderoben där han fann ett par nytvättade jeans och en rutig skjorta. Det fick duga, han hade heller inte tid att leta reda på något annat. Han gick snabbt ner igen och tog fram bilnycklarna från en kökslåda.

Thello låg på golvet och viftade på svansen, kanske skulle han få följa med.

”-Nej Thello, inte den här gången. Stanna hemma och vakta huset. Vi ses i natt !”

William stängde dörren med en smäll, och snart var hans svarta Porsche på väg ner mot innerstaden. 

Thello gillade inte alls att vara ensam, inte med en arme av jordekorrar utanför dörren, som bara väntade på rätt tillfälle att invadera huset och bita honom i svansen. Med ett gnäll sprang han uppför trappan och kröp in under husses säng. 

Kapitel 5.

Mörkret hade lagt sig över Moskvas gator och endast några få gatlyktor kastade ljus över underrättelse tjänstens huvud byggnad i Ljubanka. Från entren till det stora huset kunde vakterna se en svart limosin komma rullande. Antagligen var det andre chefs direktör Sergei Tjukovski eller Viktor Chebrikov. Ingen annan med egen limosin var väntad denna vid denna sena timme. 

Bilen rullade ljudlöst fram och nådde slutligen sin destination vid ingången. 

Visst var det kamrat Tjukovski. Vakterna öppnade genast dörren och gjorde honnör när deras överordnade med bestämda steg kom in. 

Sergei tittade inte ens åt deras håll utan gick genast mot en av trapporna som ledde ner till källarvalven. 

Klockan skulle slå tio om knappt en minut. Sergei var en sann perfektionist som varken ville vara  för sen eller för tidig.

Med snabba steg gick han ner för trapporna och tog sen en gång till vänster. Längst in i den mörka källar våningen låg konferens salen.

Han tog en titt på sitt armbandsur, och väntade några sekunder, prick tio öppnade han dörren och gick in. 

Kontrasten från det unkna källarvalvet med dess fängelse celler och andra mindre trevliga ställen var enorm. Rummet var ovalt med ett högt tak och en kristall krona längst upp. I mitten av rummet stod en mängd stolar samlade kring ett rektangulärt bord. Längst in i rummet fanns en rad fotografier av ledarna för den Sovjetiska underrättelse tjänsten. Här hade de mest vidriga och ljusskygga beslut fattats, och idag var det dags för ett till.

Sergei lät blicken svepa över bordet. Ja alla som han kallat hade kommit. Alla stolar var upptagna utom en, hans egen. Han gick snabbt förbi raden av kostymklädda människor och satte sig på sin plats vid ytterkanten av bordet. Brevid honom satt Chebrikov och nickade litegrann när han såg att ”bossen” hade kommit. 

Rummet var ljudisolerat, men det hjälpte föga mot de oljud som vanligtvis brukade genomsyra rummet vid konferenser som denna. Idag var det dock annorlunda, inte ett ljud hördes. Visserligen var Sergei van vid att folk blev tysta i hans närvaro, det var helt naturligt. Men det var längesen han hade hört så många människor vara så ljudlösa. Nåväl, nu var det i alla fall dags. Han harklade sig en aning och började sen med en lugn men bestämd röst med de vanliga artighetsfraserna.

”- Kamrater. Ni har alla fått mitt personliga brev angående denna konferens, och vet därför redan varför jag har sammankallat er. Men för säkerhets skull så ska jag repetera det för er.

Vår dyrt älskade president har befallt säkerhetstjänsten att intensifiera vårt kontra spionage arbete. Presidenten är lite bekymrad över Amerikanarnas presidentval. Om presidentkandidat Ronald Regan vinner, blir konsekvenserna antagligen en militär upptrappning. Detta är anledningen till att de imperialistiska utsugarna inte under några omständigheter kan tillåtas någon som helst information om vår militära kapacitet. Genom att öka resurserna för att avslöja dubbel-agenter och spioner inom landet hoppas vår käre president att riskerna ska försvinna. 

Ni om några vet dock att riskerna redan är så gott som obefintliga, jag har själv, som ni alla vet, gjort allt som behövs för att hindra dessa förrädare från att smuggla ut information till väst. Med eran hjälp förståss… Tillsammans har vi tillintetgjort våra fiender och kan nu kan därför vara stolta över vår insats för fosterlandet. Vårt folk skulle vara stolta över oss om de fick veta vilka hjälte bravader vi har gjort för att skydda dem från deras fiender. 

Striden har inte alltid varit lätt, men vi har alltid segrat. Det är bara en tidsfråga innan Förenta Staterna kommer att ge vika, och världen är lagd under våra fötter. 

Men innan vi kan fira vår slutgiltiga seger, så har vi många strider att utkämpa. Alla är inte trevliga att utkämpa, men för vårt folks och våra barns skull så uthärdar vi.”

Sergei log och vände sig mot Chebrikov samtidigt som han fortsatte: ”- Alla vill vi betyda någonting. Alla vill vi bli ihågkomna som folkets hjältar. Här vid min sida sitter en hjälte. Han har varit precis som ni, gått igenom samma processer som ni, och levt samma liv som de flesta av er lever. Vad som gjorde honom till en hjälte kan också göra er till hjältar. Jag är övertygad om att en dag så kommer Viktor Chebrikov att vara ett namn som står skrivet i historieböckerna. Han kommer att vara en person som folk minns och alltid kommer att älska, därför att han fick vara med om att avvärja och stoppa ett hot mot vår framtid. Ett hot mot våra familjer och våra barn. Ett hot som i många fall kan anses ännu mer djävulsk än de Amerikanska atomvapnen. Nämligen förrädare inom vårt eget land, ett hot inifrån, en dolk i ryggen.”

Sergei log när han märkte hur de församlade svalde varenda ord lika glupskt som ett dussin utsvultna vargar. 

Chebrikov hade sett samma sak. Även om Sergei var en i största allmänhet avskyvärd människa, så kunde han i alla fall tala. Folk lyssnade på honom och han var en man med stor utstrålning. Trots att Chebrikov visste att Sergi inte för ett ögonblick ansåg honom vara en hjälte, så förstod han att alla andra från och med denna stund skulle göra det. Kunde något bli bättre ? Chebrikov kände sig mer än belåten, han log och mottog stolt allt smicker som utdelades av hans för tillfället bäste vän. 

”- Käre kamrat Chebrikov.” Sa Sergei med ett stort leende på läpparna och började att tona ner sitt tal. ”- Vi vet alla att utan dig så skulle detta land kanske befinna sig på gränsen till avgrunden, om du inte med en hjältes mod hade stoppat dessa förrädare. 

Min högsta önskan är att alla här inne ska bli hjältar precis som du. Vill du vara vänlig och berätta lite för oss om denna ondskefulla sekt, vars högsta önskan är att indoktrinera våra barn med sina bedrägerier. Berätta för oss dessa avskum som är fiender till hela vårt ädla folk.

Varsågod ! ”

Chebrikov kände sig hög, dessa ord var mer än han någonsin väntat sig att få höra av en man som Sergei Tjukovski. Genom hans hjärna flög nyfödda tankar om en framtida karriär som andre chefsdirektör, ja kanske tom chef för hela KGB. Adrenalinet flödade och han kände ett rus av energi strömma genom hans själ i det ögonblick han öppnade munnen :

”- Jag är överväldigad över de vackra orden kamrat Tjukovski. Men jag tror att mycket av det som sagts har varit en smula överdrivet. I ödmjukhet för sanningen skulle jag vilja berätta för er hur det verkligen gick till när jag första gången kom i kontakt med dessa galningar och barnarövare. 

Första gången jag stötte på dem var för omkring femton år sedan. Precis som ni så hade jag ingen högre befattning på den tiden. Men den dagen kom att ändra mitt liv. 

Ett telefon samtal larmade oss om att en massdemonstration pågick på gamla torget, mitt framför centralkomittens byggnad. En fräckare demonstration har sällan skådats, dessa ondskefulla människor krävde att den moderna Sovjet staten skulle ge dem tillåtelse att bedriva sina perversa ritualer i hemlighet från allmänheten, så att ingen skulle få veta något om deras föraktfulla gärningar. De krävde att vi skulle låta befria deras vänner som blivit arresterade för antisovjetisk verksamhet, för att dessa fritt skulle få fortsätta med sina falska doktriner. Men detta var inte allt, de ville även att vi som stat skulle låta bli att ta vårat ansvar, ansvaret att beskydda folket från skadliga villoläror. De krävde att få predika sina budskap i skolorna och förgifta våra barn och ungdomar i sin mest känsliga ålder. 

Vem vet vad de stackars barnen råkar ut för när dom hamnar i våldet på dessa varelser.

Anonyma källor har vittnat om barnaoffer och liknande, dessa människor är värre än judarna !

Inte ens den ortodoxa kyrkan, hur föraktvärd och imperialistisk den än är har sjunkit så djupt som till mord på barn. Vår älskade president har fattat ett rätt beslut när han med djup kärlek till vårt folk och vår framtid har beordrat oss att med alla medel hindra denna sekt från fortsatt illegal verksamhet. 

Ni kommer att bli hjältar, men det är inte för eran egen skull som detta projekt måste genomföras, utan för era barns ! Varken västliga kapitalister eller inhemska förrädare ska få förhindra den kommunistiska målet om en värld i fred och samexistens. Våra barn ska växa upp under bättre förhållanden än vi har gjort, inte i en värld där alla tänker på sig själva, utan i en värld där människor fritt, utan konkurrans eller egoistiska strävanden ska leva ett arbetsamt liv i frihet och förnöjsamhet. Och jag tänker inte tillåta någon att stå i vägen för detta, allra minst några förrädare och svikare !”

Chebrikov hade kommit upp i högvarv och ville gärna fortsätta. Men alla församlade hade redan rest sig ur stolarna för att applådera och lovorda denne hjälte som från och med idag var ett stort föredöme för hela säkerhetstjänsten. Till och med Sergei stod upp och överöste honom med beröm. Det här påminde väldigt starkt om en dag för 15 år sedan, när han hade mottagit medalj för ett väl genomfört uppdrag. 

Efter ytterligare några minuter av applåder och lovord, lugnade Sergei ner skaran av agenter och bad dem sätta sig ner igen, för att sen själv ta kontroll över mötet. Chebrikov visste att Sergi aldrig skulle låta honom stå i rampljuset mer än några minuter, men just nu så räckte det gott och väl.

Sergeis leénde var kvar, och han såg med stolta ögon ut över sina undersåtar: 

”- Kamrater, ni har idag fattat helt rätt beslut ! Jag är övertygad om att ni kommer att göra allt i er makt för att spåra upp och avslöja de förrädare som kamrat Chebrikov just nämnde för oss. Allt ni får reda på ska rapporteras till mig personligen och ingen information får läcka till någon utanför detta rum. Är det uppfattat ?”

”- Ja sir !” Svarade alla med en mun och slank sedan en efter en ut genom dörren. Snart var rummet tomt och Sergei var ensam kvar med Chebrikov. 

Chebrikov skrattade högt och slängde ur sig något han tyckte lät bra: ”- Jag antar att det inte är långt kvar till en befodran. Belöningarna tycks strömma in så fort man motarbetar dom där kristna. Inte sant ?”

”- Ja fortsätter det så här så vet man aldrig vad som kan hända. Jag tror jag ska lägga in ett gott ord för dig hos Andropov nästa gång jag ser honom. Du kan gå nu. Jag har en del saker att tänka igenom, och jag tror jag stannar här nere för ett tag.”

”- Som du vill kamrat !” Svarade Chebrikov, fortfarande med skrattet i halsgropen. ”Vi ses!”

Chebrikov lämnade rummet och smällde igen dörren bakom sig. Trots ljudisoleringen så hörde Sergei hans skrockande när han vandrade tillbaka uppför trappan. 

Sergei var tyst. Hans tidigare glada min var som bortblåst. Efter att han med några ögonkast försäkrat sig om att rummet var tomt vände han sig mot dörren och svor en lång förbannelse efter Chebrikov. ”- Med tanke på den nolla du är så skötte du dig förvånansvärt bra idag. Men du är en trasdocka käre vän, det är jag som är marionett mästaren i det här spelet, och som i alla dockspel så byts dockorna ut när spelet är över…

Din timma är snart slagen käre kamrat… 

Kapitel 6.

Richmond var antagligen inte Amerikas vackraste stad, och med bara några mil till både New York och Washington DC, så hamnade den av naturliga orsaker lätt i skymundan. 

Rasdiskrimineringen i staden var stor, och trots seriösa försök av både regeringen och välmenta människor, så fanns fortfarande en hel del människor med de mest absurda fördomar. 

Många av Williams vita kompisar tog avstånd från svarta och höll sig inom de ”säkra” vita bostadsområdena.

William var däremot annorlunda. Hans mor arbetade som lärare på Webster-Davis skolan. En skola där hon gjort stora insatser för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet.

Hennes hårda arbete hade lett till att Webster-Davis skolan för omkring femton år sedan, var en av de första i Richmond där svarta tilläts integreras bland vita elever.

Hennes arbete hade även satt djupa spår i William, som då och då hjälpte henne genom skriva anti-rasistiska artiklar i tidningen. 

Nu skulle han dock inte skriva, utan ägna sin tid åt något betydligt mer avslappnande. Med en tvärnit följt av långa svarta bromsstreck, stannade hans bil på ett lämpligt ställe utanför restaurang ”China Food”, mitt inne i stadens centrum.

Klockan visade sju minuter över nio. Han var försenad. Nåväl, sju minuter hit och dit var väl ändå inte hela världen. Han hoppade hastigt ur bilen och sprang mot ingången så fort han kunde.

Utsidan av restaurangen liknade vilken byggnad som helst. Men väl inne var hela stämningen verkligen Kinesisk. En halvrund kines i 60 års åldern stod vid ingången och nickade mot honom med ett brett leénde. 

William nickade tillbaks och såg sig omkring. Restaurangen var inte stor, åtta bord varav fem var fullsatta. Han kände snart igen Sharyl´s ansikte vid ett bord längst bak i rummet. 

Hela restaurangen lystes upp av levande ljus på varje bord, samt en röd orientalisk taklampa 

som skänkte stället  en kinesisk atmosfär. 

Sharyl hade sina ögon fäst vid bordsmenyn och såg honom inte. Med blicken fäst vid hennes vackra ansikte, smög han försiktigt närmare för att inte bli sedd alltför tidigt. En liten chock entre gjorde aldrig någon skada. Hans koncentration vid Sharyls ansikte gjorde dock att William inte uppmärksammade kyparen som var på väg mot bordet bredvid Sharyl med ett fat fullt av läskedrycker. Kyparen var van vid att folk höll sig ur vägen när han sprang omkring som en galning för att hinna servera alla i tid. William var däremot inte alls beredd, när Sharyls ansikte plötsligt skymdes av en kinesisk kypare på bara några centimeters avstånd. Varken William eller kyparen hann reagera, och krocken var oundviklig. Med ett högt krasch föll brickan till golvet, och dryckesflaskorna sprack i tusen bitar som flög åt alla håll och kanter. 

William höjde reaktionsmässigt armarna för att skydda ögonen, och därför kunde han inte se hur kinesens ansikte bytte färg, från gult till rött. Snart haglade svordomar på kinesiska och William visste inte riktigt vad han skulle säga. För det första så förstod han inte kinesiska, och för det andra visste han heller inte om kinesen förstod engelska.

Förutom svordomarna, så var det dödstyst i den tidigare så livliga restaurangen. Alla gäster hade vänt sig åt hans håll och hela situationen kändes allmänt pinsam. Plötsligt bröts i alla fall både tystnaden och svordomarna av ett högt skratt. Sharyl gapskrattade och snart vändes istället alla blickar mot henne. 

William log, och kunde nästan inte hålla sig för skratt själv, när han tänkte på hur det hela hade gått till som. Men den rosenrasande kinesen fick honom att behärska sig. 

Plötsligt kom ytterligare en kines fram. Det var han som så vänligt hade nickat honom välkommen vid ytterdörren. Nu såg han inte alls lika välkomnande ut.

”- Jag måste nog be er att lämna den här restaurangen min bäste herre.” Sa han med en stark brytning. 

William förstod att det vara föga meningsfullt att svara emot så han nickade bara medgivande.

”- Innan ni går måste ni förståss betala för flaskorna min bäste herre.” Fortsatte han, nu med en lite gladare ton.

”-Naturligtvis, naturligtvis…” Muttrade William och tog kvickt fram en bunt sedlar som han stoppade i handen på kyparen; ”- Jag hoppas det här kompenserar skadorna. Tack för gästfriheten, adjö då !” 

Kyparen mumlade något oförståeligt kinesiskt ordspråk och hämtade sedan hastigt en kvast med sopskyffel.

William slängde en blick mot Sharyl som fortfarande hade svårt att hålla skrattet inne. Hon fattade vinken och reste sig upp. Snart befann sig de båda utanför den mysiga lilla restaurangen, fortfarande hungriga. 

Sharyl hade svårt att hålla sig för skratt när de båda gick mot Williams bil. Väl inne i bilen kunde hon däremot inte längre hålla sig. William delade inte hennes humor och tyckte bara att hela situationen var pinsam. 

 ”- Jaa, det verkar som att det blir McDonalds trots allt.” Utbrast William i brist på annat att säga.

”- Nej tack.” Svarade Sharyl. ”Då köper vi hellre en pizza och åker hem till dig och äter. Jag vill gärna träffa Thello också.

”- Som du vill, svarade William tystlåtet. Eftersom hans skjorta var nerdränkt av både coca-cola och apelsin juice, så var det nog det bästa dom kunde göra. 

Han startade Porschen och snart bar det iväg till närmaste pizzeria. Sharyl fick gå in och beställa pizzorna ensam, eftersom Wills nersölade skjorta gjorde att han inte vill visa upp sig mer än nödvändigt. 

Efter en några minuter var Sharyl tillbaka med tre pizzor. 

William tittade förvånat på henne och sa : ”- Tre pizzor ? Vem ska ha den tredje ?”

”- Jag tänkte att Thello kanske var hungrig.” 

”- Ja det kan mycket väl hända, det är han alltid. Men han är en hund !”

”- Ja, en hungrig hund.” Tillade Sharyl bestämt. 

Nu var det Williams tur att skratta. ”-Nåväl, låt oss komma iväg. Thello blir säkert glad över att vi kommer hem. Jag är ledsen över att det inte blev något av restaurang besöket. Jag hade verkligen sett fram emot en avkopplande kväll med dig utan hunden. Nu blir det visst inte så…

Sharyl skrattade och gav Will en tröstande kyss på kinden. Snart var dom på väg hem till familjen Burton. 

William parkerade framför garage porten och gick för att låsa upp dörren, med Sharyl strax bakom, bärandes på de tre pizzorna. 

Klockan var lite över tio och det hade redan börjat skymma. I Larrys hus mitt emot var det släckt. Bilen stod inte ens framme, så Larry hade antagligen åkt bort över kvällen. 

William låste upp dörren och gick genast in i köket och ropade på hunden. Thello som befunnit sig under Williams säng, livrädd för att bli attackerad av jordekorrar, sprang med höga skall nerför trappan. Husse hade äntligen kommit hem, nu var faran över. 

Snart kom även Sharyl in bärande på något som luktade väldigt gott i Thellos näsborrar. 

”Hej lilla gubben.” Utbrast Sharyl och gav Thello en stor kram. ”Voff!” Svarade Thello och viftade på svansen som aldrig förr. 

 Sharyl ställde till hundens glädje, ner en pizza kartong vid Thellos matskål. Thello hoppade av förtjusning och var nära att riva ner de andra två pizza kartongerna på golvet. 

”- Ok Thello, håll dig här inne nu, så får jag och Will ha tv soffan för oss själva.” 

”Voff !” Svarade Thello igen. Dom kunde få ha soffan bäst dom ville, den här pizzan skulle han frossa i hela kvällen. 

William skrattade och tittade lite retsamt på Sharyl; ”- Du vet verkligen hur man ska handskas med hundar. Att jag aldrig tänkt på det där själv. Nästa gång jag vill hålla Thello borta så vet jag ju vad jag ska göra i alla fall. Beställa en pizza !”

Sharyl skrattade och dom gick båda in i familjens vardagsrum och slog sig ner framför tvn med pizzorna framför sig. 

”- Äntligen lite lugn och ro. Konstaterade William. ”Hela kvällen har ju nästan gått.” 

”- Och vems fel är det ?” Inlade Sharyl med ett leénde.

”- Utan tvekan den där kinesens.” Svarde William. ”Om han hade varit lite mera uppmärksam, så skulle den här kvällen ha sett helt annorlunda ut.”

”- Uhumm..” Svarade Sharyl, med munnen full av pizza.

William sträckte sig mot tv-fjärrkontrollen. Det var dags för CNN´s nyhets sammandrag.

”Stäng !” Ropade Sharyl sluddrigt, fortfarande med munnen full av pizza. ”Det här är vår lediga dag, kan vi inte klara oss utan nyheter bara för ikväll.”

”- Ok” Svarade Will och skulle just stänga av Tv;n när man zoomade in något som fångade bådas uppmärksamhet. 

Det var tydligen president Jimmy Carter som intervjuades av en kvinnlig journalist, och vart tillfrågad om en kommentar angående de dåliga opinions siffrorna. 

”- Mycket kan hända innan valet om några månader. Svarade Carter med ett brett leénde. 

”Jag tror inte att det Amerikanska folket låter sig luras av Republikanernas hollywood tricks.”

”- Ok, en sista fråga.” Tillade journalisten. ”Hur tror du relationerna mellan USA och Sovjet kommer att förändras om du trots allt skulle förlora valet till Ronald Regan ?”

”- Varken Ronald Regan eller någon annan Republikan är kapabel eller villig, att fortsätta den fredsprocess och detenté med Sovjetunionen som jag byggt upp. Jag är övertygad om att det Amerikanska folket för fredens skull förstår att jag är det enda fredsbevarande alternativet dom har att välja på. Om dom vill leva i en värld med ständig krigsberedskap och hot om kärnvapen krig, ja då ska dom välja Regan. Vill dom däremot se en värld där vi kan leva utan skräck för dessa saker, så finns det bara ett alternativ kvar.”

”-Ok. Tack för dom orden herr president.” Journalisten vände huvudet från presidenten mot kameran och fortsatte; ” – Tidigare idag intervjuade vi Republikanernas kandidat Ronald Regan. Här är ett snabbt hopklipp av den intervjun: Tack för mig.”

President Carter och den kvinnliga journalisten försvann från tv skärmen och ersattes snabbt av en annan journalist, tillsammans med president kandidaten Ronald Regan.

Journalisten, en ung man som såg ut att vara i samma ålder som William började;

”-Mr Regan. Många Amerikaner är rädda för att om ni vinner valet så kommer en stor del av skattebetalarnas pengar att användas till en starkare upprustning  av försvaret. Skulle verkligen en sådan sak vara nödvändig med tanke på Carter-regeringens avspännings politik gentemot Sovjetunionen ?”

”- Att lita på att kommunisterna skulle hålla något av dessa avtal när det verkligen gäller, vore mycket dumdristigt. Carter-regeringens naiva syn på grannarna i öster är mer än tragisk. 

Jag är övertygad om att Bresnjev och hans kumpaner får sig ett gott skratt efter varje sk nedrustningsavtal. Vad vi behöver är ett försvar som inte bara kan matcha Sovjets styrkor, utan även besegra dem i grunden.”

”- Ok. En kommentar angående dina positiva opinions siffror ?”

”- Jag är djupt tacksam för att det Amerikanska folket har genomskådat Demokraternas tomma löften om en bättre ekonomi. Jag lovar att om jag vinner valet, så kommer vårt lands nedgående ekonomiska bana att brytas. En större satsning på försvaret skulle inte bara öka säkerheten, utan även tillfällen för arbeten åt alla duktiga och intellektuella Amerikaner.

”- Ok.” Avbröt journalisten. ”Vi skulle kunna fortsätta länge, men tiden har tyvärr tagit slut. Tack för att du ville ställa upp på den här intervjun och lycka till med valkampanjen. 

Det var allt för mig, åter till studion !”

– Klick. –

William stängde teven. 

”- Det ska verkligen bli intressant att se vem som vinner valet. Kommenterade William. 

”- Ja, verkligen.” Inlade Sharyl. 

Både Sharyl och William var trogna republikaner, och skulle självklart rösta på Republikanernas kandidat Ronald Regan. 

”-För min egen del,” Sa William ”..så tror jag definitivt att Regan är på rätt spår. Vi kan inte hålla på att dalta med Ryssarna hur länge som helst. Någon gång måste vi ta i med hårdhandskarna.  Deras statsapparat är inget annat än en terrorregim, både gentemot oss i väst och deras eget folk.”

Sharyl såg bekymrad ut. ”- Ja det är fruktansvärt att ett system som kommunismen kan existera i vår moderna värld. Deras förakt för mänskliga rättigheter och yttrandefriheten är skrämmande. Personligen anser jag att ett land har rätt att inneha vilken form av ekonomi dom vill, så länge dom inte trakasserar och förföljer människor med andra åsikter. Hur går det föressten med din bok om Karl Marx ?”

”- Inte så bra, jag är på sista kapitlet nu och försöker att sammanfatta allt på ett bra sätt. Tyvärr vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Hittills har jag bara beskrivit kommunismen som system och gjort en analys av Marx lära och hans böcker. Jag skulle på något sätt vilja komma närmare hans personliga sidor. Vad var det som fick honom att tänka i de banor han gjorde.

En del saker som jag luskat fram säger att han, trots sin officiella ateistiska hållning, hade kontakt med diverse ockulta rörelser. Marx skrev bl a en satanisk pjäs vid namn Oulanem. En pjäs där alla inblandade beskrevs som onda varelser på väg mot förruttnelse.

Han hade även kontakt med en anarkismens grundare Michael Bakunin, som vissa, även om det naturligtvis är överdrivet, säger var en djävulsdyrkare. I vilken grad denne påverkade Marx är däremot väldigt svårt att yttra sig om.  

Helena Blavatsky, en spiritst och den moderna grundaren av teosofin, sägs även hon ha påverkat Marx tankebanor. Hur mycket av detta som är helt och hållet sanning, vet jag däremot inte ännu. Det finns många konspiratoriska teorier. Kanske kan går sanningen heller inte att få reda på. Men jag ska helt säkert försöka luska ut ett och annat, och förhoppningsvis kunna skriva en intressant och spännande bok som jag hoppas också ska kunna tillföra något i den filosofiska och politiska debatten.”

”- Ojdå, det där låter väldigt spännande.” Fortsatte Sharyl. ”Tänk om sanningen skulle vara den att världens mest ateistiska ideologi har sina rötter i ockultism. Vilket avslöjande ! Vilka rubriker !  Jag undrar hur världen skulle reagera på en sån sak ?”

”- Ja jag vet inte. Antagligen skulle det inte förändra särskilt mycket. Kommunisterna är ändå inte lika ideologiskt förankrade som de vill verka, de ändrar sina stadgar som det passar dem för tillfället.”

”- Nej vet du vad..” Avbröt plötsligt Sharyl. ”Klockan är mycket och i morgon så ska vi båda upp tidigt. Dina föräldrar ska hämtas på flygplatsen klockan nio, och jag ska vara i kyrkan klockan elva i morgon. Men jag antar att du redan visste det där ?”

”- Ja självklart, trodde du verkligen att jag skulle kunna glömma en sån sak ? Från och med i morgon blir livet lättare. Jag slipper laga mat, jag slipper diska och bäst av allt, jag slipper ta hand om odågan där inne i köket.” 

Sharyl rynkade på pannan. Hon gillade verkligen inte när William talade illa om familjen Burton´s roligaste medlem.

”- Ja ja, jag antar att Thello kommer att bli lika glad som du över att slippa vara ensam med dig dagarna i ända. Men nu måste jag i alla fall hem.”

” – Ok.” Svarade Will och reste sig ur soffan. ”Du kan ju gå till bilen så kommer jag så fort jag hämtat nycklarna.” 

” – Javisst.” Log Sharyl och gick mot ytterdörren. Thello skällde glatt när han såg Sharyl komma in i farstun. Pizzan hade just tagit slut och nosen var insmetad i italiensk pizza sås, men detta hindrade inte Thello från att ge Sharyl en såsig hund kram innan hon gick. 

Sharyl och William lämnade huset, och snart var Thello återigen ensam. Men nu kände han sig inte lika rädd som tidigare, pizzan tillsammans med åsynen av Sharyl hade gett honom modet tillbaka. Den här gången skulle inga jordekorrar skrämma honom.

Kapitel 7.

I sitt kontor på tredje våningen i Lubjyankas underrättelse kvarter satt Chebrikov i sällskap med två av sina livvakter. Timmen var sent slagen, nästan framåt midnatt. Men hans upprymdhet över det lyckade sammanträdet tidigare under kvällen hade gett honom en anledning att fira.  På skrivbordet stod en flaska vodka, omgiven av tre halvfulla glas.

Både Chebrikov och hans livvakter skrockade högljutt och skålade för framtida segrar i takt med diverse ryska fyllesånger.

Han kände sig verkligen upprymd över alla de lovord som uttalats över honom tidigare under kvällen. Detta var en ny språngbräda i hans karriär. För sin inre syn kunde han se hur han själv en dag styrde KGB. Han tänkte sig in i rollen som den näste ”Andropov”, och fantiserade om hur han gav order hit och dit, där alla lydde minsta vink.

Hans livvakter kunde också se sig själva göra stormsteg framåt, som Chebrikovs närmaste mannar. 

Plötsligt avbröts festen av ett högt bultande på dörren. Chebrikov rätade på sig och ställde snabbt undan vodka flaskan, medan en av hans livvakter reste sig och öppnade dörren.

In kom en andfådd KGB agent med ett meddelande i handen som han snabbt räckte över till livvakten, som i sin tur överlämnade meddelandet till Chebrikov.

Chebrikov som inte kände sig riktigt i form för att läsa, lämnade tillbaka lappen och bad livvakten läsa upp meddelandet högt. 

Vakten tog pappret och tittade hastigt igenom meddelandet, det var adresserat från chefsdirektör Sergei Tjukovski.: ”Kamrat Chebrikov ! Hemliga källor har för bara några minuter sedan, gett mig uppgifter om att en grupp människor i hemlighet brukar samlas i en lada några mil utanför staden en gång i veckan för att utöva religiösa riter. I natt ska de enligt källan, samlas igen vid midnatt. Din uppgift är att åka dit och i hemlighet iaktta. Gör inget förhastat, och låt ingen veta om att du är där. Innan vi går till frontalangrepp, måste vi ta reda på vilka människor som ingår i denna sekt, vilka deras ledare är, och vad dom försöker åstadkomma. Bege dig av så fort du fått detta meddelande och kom efter slutfört uppdrag ensam till mitt kontor för rapportering. När vi kartlagt ledarna och nyckel personerna i denna sekt kan vi antagligen komma åt de övriga också, men tills vi vet detta så håller vi oss i bakgrunden. Lycka till !” Vakten avslutade; ”Undertecknat; 2e chefsdirektör Sergei Tjukovski” 

Chebrikov skrattade högt och ohämmat ; Vad var det jag sa, vill man komma någonstans snabbt inom den här byrån, ska man jaga kristna !” 

Vakterna skrattade högljutt ända tills den minst druckna av dom vart tyst och avbröt; 

”- Kamrat Chebrikov. Klockan är redan några minuter över midnatt, vi kanske borde skynda oss, innan dom avskummen beger sig av hem igen.”

”- JA !” Skrek Chebrikov, knallröd i ansiktet. ”Varför sitter ni bara här och drar ? Bege er av ! Kör genast fram bilen !”

De båda vakterna reste sig snabbt och begav sig så fort som möjligt ner för trapporna. Chebrikov hällde i sig den sista skvätten vodka, och raglade snart efter. När han till slut lyckats ta sig ner för trapporna och fram till entren, var bilen redan framkörd, och livvakterna väntade bara på sin chef. 

Chebrikov hoppade in i bilen och beordrade genast sina män att bege sig av mot det anvisade målet. 

Det var mörkt ute och gatorna var tomma på folk. Chebrikov blickade ut genom fönsterrutan på bilen, och försökte tänka igenom vad som skulle kunna hända härnäst. Hans båda livvakter satt med bistra miner i framsätet och undrade även dom vad som skulle hända. Detta var inget vanligt rutin uppdrag. Visserligen hade dom båda utfört spion uppdrag  många gånger, men den här gången var det en direkt order från högsta instans. Den vakt som körde bilen slängde en blick på klockan och ökade farten med orden; ”Vi är framme om ca 10 minuter, hur länge tror du dom är kvar ? Hela natten ?”

Chebrikov grymtade lite för sig själv och mummlade något som vakten inte lyckades uppfatta. 

Efter ytterligare några minuter hade ekipaget kommit en bit utanför staden, vägen började kantas av storväxta furor, och här och var kunde man skymta någon liten bondgård. 

Efter några tysta minuter vände vakten som satt brevid chauffören på huvudet och meddelade sitt befäl om att dom var framme. 

Chebrikov som hade suttit försjunken i tankar tittade upp och såg ut genom framrutan. Där framme, ca 200 meter fram gick en lite avtagsväg till höger upp mot skogen.

”-Där uppe ligger bondgården, och ca hundra meter längre in ska det ligga en lada där  dom tydligen har samlats. Jag tänkte att det kanske vore bäst att lämna bilen här och gå genom skogen.”

”-Ja, det låter bra.” Svarade Chebrikov dåsigt. Han var fortfarande berusad, men hade samlat sig så gott han kunde. Det här var viktigt, mycket viktigt. Inget fick gå fel. Vad var det nu han skulle göra egentligen ?  Hans hjärna jobbade febrilt. Jo just ja, inget våld, ingen uppmärksamhet. Han skulle bara iakta och undersöka. Enkelt. Han hade gjort svårare saker än så i sina dar. 

Chauffören stannade vid vägkanten och stängde av motorn. 

Chebrikov såg med en bestämd min på sina båda män och öppnade sedan bildörren. 

De tre männen klev ur bilen och såg sig försiktigt omkring. Chebrikov tyckte egentligen inte om allt detta hemlighetsmakeri, helst av allt skulle han vilja storma ladan tillsammans med ett dussin andra agenter, men nu var det ju inte han som bestämde.

Himlen var mulen, vilket gjorde skogen nästan kolsvart. Något som passade de tre agenterna utmärkt. 

Försiktigt smög dom in i skogsgläntan och begav sig av in mot skogen. Varken Chebrikov eller hans mannar visste exakt hur långt det var till dom skulle komma fram till ladan, men bondgården kunde dom i alla fall skymta mellan trädstammarna. Det var ingen stor bondgård, och antagligen bodde där bara en gammal jordbrukare tillsammans med sin hustru. Det lyste ifrån det fönster som såg ut som köksfönstret, och innanför kunde Chebrikov se en äldre kvinna sitta vid ett bord och virka. 

För säkerhets skull smög dom lite längre in i skogen för att minska risken att bli upptäckt. Chebrikov fann hela situationen ganska absurd när han tänkte på att han och hans två män smög omkring i skogen som brottslingar, medan dom verkliga förbrytarna befann sig i en lada någonstans i närheten. 

Efter att dom gått ytterligare ett tag, kunde dom bara svagt skymta ljuset från bondgården bakom sig. Men dom hade kommit till en stig som antagligen ledde fram till ladan. 

En av vakterna, ”chauffören”, var den som först kom fram till stigen. Chebrikov viskade till honom, och undrade om han kunde se något. Chauffören hushade åt dom och sa: ”- Lyssna ! Jag tycker mig höra något.”

Chebrikov och den andre vakten stannade tvärt och lyssnade. Förutom vinden som ven i träden och Chebrikovs hjärta, som bultade högt av uttmattning, så hördes inget. 

Chauffören vinkade åt dom och gav tecken att dom skulle komma upp på till honom på stigen. 

”- Jag hör röster, sånger tror jag..” De andra var snart framme och satte åter handen bakom örat. Ja nu hörde dom också. Där någonstans djupt inne i skogen hördes sånger. 

Chebrikov ville inte göra väsen av sig, så han vinkade åt dom andra att följa efter medans han själv tog ledningen. 

Stigen, som i själva verket var en övervuxen traktorväg, slingrade sig mellan granarna. Följeslaget hörde hur rösterna och sångerna vart allt högre och högre, det kunde inte vara många meter kvar nu. 

Chebrikov började bli trött, att springa i skogen var inget han hade planerat för den här kvällen. Om uppdraget inte vore så viktigt skulle han nog stannat kvar på kontoret. Han flämtade och kände hur pulsen ökade. Hans båda livvakter som tydligen var betydligt mer vältränade än han själv, var tysta som möss och sprang snart om sin chef. 

Plötsligt stannade chauffören upp och viskade till dom andra ”- Där är den.” Samtidigt som han pekade utmed stigen.  

Chebrikov tog ett djupt andetag och kisade mot en skogsglänta ca femtio meter längre fram. 

Ja där stod ett litet skjul som tydligen skulle tjäna som lada. Rösterna hördes högt nu, dom sjöng visst fortfarande. Nu gällde det att lägga upp en snabb spionage strategi. Egentligen var han inte van vid såna här saker, han tillhörde snarare ”skrik högt och skjut snabbt” typen. Och helst av allt önskade han att det här problemet skulle kunna lösas på det sättet. Men nu var det inte så, åtminstone inte enligt Sergei… 

Chebrikov fnös av förakt. ”Sergei Tjukovski…” Tänkte han. ” Ja antagligen kommer väl han att ta åt sig äran för allt mitt arbete, det svinet.. Men en dag ska jag bestämma…Den dagen ska alla lyda mig, och jag ska vara den som ger order…Inte idag kanske, men någon gång… någon gång… ”
Stundens allvar avbröt Chebrikov´s önsketankar, för tillfället måste han koncentrera sig på sitt uppdrag. Chauffören och livvakterna stod tysta och avvaktade i väntan på att deras chef skulle säga något. Chebrikov såg på dem och sa så tyst han kunde ”- Ni !” Sa han och tittade på de båda livvakterna. ”Ni stannar här och övervakar stigen i fall någon fler sektmedlem skulle dyka upp lite för sent. Jag och chauffören går fram till en av sidoväggarna på ladan och försöker hitta ställen där vi kan se och höra vad som förssigår. Om någon skulle komma så varna oss så fort som möjligt. Är allt klart ?”

”- Uppfattat.” Viskade de två livvakterna. 

Den ene vakten smög in i skogen och satte sig ner bakom några tätväxta granar, medan den andre gick ytterligare en bit längre bak. Chebrikov smög med  chauffören efter sig, ljudlöst fram mot den högra väggen av skjulet. 

Sångerna hade slutat och allt var nu mycket tystare. Chebrikov stoppade in handen i innanför kostymen. Ja, tjänstepistolen var där. Om något skulle gå fel och dom skulle bli upptäckta, så hade han beslutat att slå till hårt och arrestera alla i lokalen. 

De två männen kom snart fram till den ena väggen av ladan. Chebrikov försökte hitta någon springa att kika in igenom, något som inte var särskilt svårt eftersom hela ladan var full av springor. Han stod ganska nära knuten längst bort från dörren, och hade till och med hittat en tunna att sätta sig på. Chauffören stod brevid, beredd på att vad som helst skulle kunna hända.

Chebrikov böjde sig fram och tittade försiktigt in genom springan. Hans ögon hade vant sig vid mörkret utanför, så han såg klart och tydligt allt som hände där inne. Det var definitivt ingen vanlig lada. Det stod bänkar uppsatta längst alla väggar, förutom dörrväggen. Vid dörren stod en man som såg ut att vara i femtio års åldern. Han höll i en bok, antagligen en bibel, varifrån han nu hade fått den. Biblar hade i flera årtionden varit bannlysta i Sovjet. Det 

här passade Chebrikov utmärkt, det skulle bli lätt att fälla honom för något brottsligt om han ägde olagliga och anti-Sovjetiska böcker.  

Han lät blicken glida mellan väggarna. Alla bänkarna var fullsatta, och han kunde se en skara på åtminstone 50-60 människor. Mannen som stod vid dörren läste något ur sin bok och de andra tycktes suga in varenda ord han sa. 

Efter en stunds predikan böjde alla sina huvuden och började prata högt. Chebrikov gissade  att det hela tillhörde ritualen, och gjorde diverse anteckningar i ett litet block han tagit fram ur jack fickan. Människorna sjöng, vissa bad och andra hade lyft sina händer och ropade ord som inte Chebrikov förstod. Han var dock föga intresserad av att lära sig heller, han struntade egentligen fullständigt i den här sekten. Allt han ville höra var deras namn och deras ledares namn. Plötsligt började mannen som tydligen ledde samlingen att tala till de församlade. Han talade mycket lågmält, men alla tycktes höra, och blev tvärt tysta.

”Kristus fick lida mycket under sin vandring här på jorden. Ja han bar våra synder och fick bära straffet för våra missgärningar. Att följa Kristus innebär att leva som han gjorde. Kristna har i alla tider förföljts och dödats för sin tros skull. Även vi måste vara beredda att betala detta pris. Ibland känns det tungt, men Kristi Ande tröstar oss med sin frid. Vi är inte de första som dagligen fått bära våra kors för Kristus. Våra föräldrar före oss, förföljdes och dödades av Stalin, och generationen före dom blev dödade av Tsaren. Vi vet alla vad det innebär att lida förföljelse. Men om vi håller ut så ska vi vinna segerkransen som väntar på oss i himlen.”

 Chebrikov antecknade; ”Femtio till sextio människor… Mestadels kvinnor… Upprorsmakare som för att uthärda sina egna förruttnade samveten har en Jesus i himlen som föredöme.” 

Han avbröt skrivandet och fortsatte sin betraktelse av händelsernas förlopp. 

Mannen i femtioårsåldern sa ytterligare några ord och sedan började de alla att sjunga med hög stämma. Chebrikov ryckte till när han hörde början av sången; ”De bästa dagarna av vårt liv, vår unga vårs strålande kraft skall vi helga åt Jesus….” Var det inte samma sång som den han hade hört en gång för så många år sedan ? Jo visst var det den. Det gick inte att ta miste på… Han kände hur hjärtat slog allt hårdare. Han kände sig nästan nervös, vad var det egentligen som föregick där inne ? Och vilket evigt tjat om Jesus och om att ge sina liv… Plötsligt kände han hur något fuktigt började sippra in genom byxorna. Han reste sig hastigt upp och förbannade tyst den tunna han satt sig på. Locket, som buktade en aning neråt hade varit fullt av regnvatten, vatten varav det mesta nu befann på ett annat ställe. Chebrikov slängde en irriterad blick åt chauffören bredvid sig, och tecknade åt honom att det var dags att bege sig av. Han hade fått nog. Om det inte hade varit så bråttom och om han inte hade druckit de där glasen vodka så hade han naturligtvis aldrig åkt ut på landet mitt i natten bara för att kika in i ett springhål i någon dum bondes fula lada. Varför lät han egentligen sig själv köras med på detta sätt, var han kanske inte en av KGB:s högsta agenter. 

Chauffören gick före och snart var de tillbaka inne i skogsdungen där de båda livvakterna stod under en gran och viskade smått till varandra. ”Nu åker vi.” Sa Chebrikov och tog ledning för gruppen i dess vandring tillbaka. En av livvakterna noterade den våta fläcken på sin chefs byxor, och frågade med ett litet leende; ”Blev det nervöst där borta ?” Chebrikov svarade inte, han orkade inte ens hunsa honom. Efter ett ytterligare några minuters vandring var de tillbaka vid bilen och chauffören öppnade dörren för de andra och tog sedan sin plats vid förarsätet. Snart var de tillbaka vid Lubjyanka, och vakterna begav sig av åt annat håll för att dricka ytterligare några vodkaglas tillsammans och sedan krypa till kojs. Här vid högkvarteret behövde deras chef inte deras tjänster längre, det fanns nämligen inget säkrare ställe på jorden. Chebrikov vinkade adjö åt sina vakter och sin chaufför samtidigt som en annan vakt öppnade dörren till högkvarteret. ”God kväll Kamrat Chebrikov” Sa han och gjorde en vördnadsfull honnör. ”Hoppas allt gått bra.” Chebrikov tittade upp på honom och gjorde en kort hälsning men gav honom inget svar. Han kände sig trött, frusen och förargad. Det glädjerus han tidigare känt över sina nya roll som professionell bekämpare av hemliga sekter var nu helt bortblåst. Istället funderade han över vad han skulle rapportera till Tjukovski, det fanns ju nästan ingenting att rapportera. Inga namn, inga bevis, ingenting. Allt han kunde säga var det lilla han skrivit upp på blocket, vilket inte var särskilt mycket. Nåja, det skulle säkert ordna sig i alla fall. Det hela hade just börjat, och imorgon med lite mer sömn bakom sig skulle han ta tag i uppdraget på allvar. Då skulle alla få se vad han gick för. Nu ville han egentligen bara sova. Både huvudet och benen kändes tunga, och han orkade knappt tänka klart. Snart  stod han i alla fall utanför Tjukovskis dörr och knackade försiktigt på. ”- Dörren är inte låst.” Fick han till svar, varav han sedan försiktigt tryckte ner handtaget och steg in i rummet. Sergei Tjukovski satt bakom sitt skrivbord och verkade uppenbarligen ha väntat på honom. 

”-Äntligen kamrat Chebrikov.” Sa han och log med ett stelt ansiktsuttryck. ”Nå min vän, vad har du att rapportera ?” 

Chebrikov som helst ville få det hela snabbt överstökat satte sig inte ens, något mannen bakom skrivbordet inte heller bjudit honom till. Han harklade lite lätt och började tala samtidigt som han drog upp sitt anteckningsblock ur fickan; ”Jo kamrat Tjukovski. Vi hittade ladan där sekten var samlad. Den låg i anknytning till en bondgård där det antagligen inte bodde några fler än en gammal kärring och hennes gubbe. Ladan låg avsides inne i skogen och var helt omöjlig att upptäcka från vägen. Vi fick gå en lång sträcka innan vi nådde platsen, vilket dock naturligtvis inte var några problem. Inne i ladan hade det samlats säkert en 50- 60 människor, det är svårt att säga exakt. En man i 50 års åldern uppträdde som ledare och han läste för de församlade ur bibeln och uppmanade dem till martyrskap. Mycket besynnerligt må jag säga…” 

Sergei tycktes uppenbarligen vara nöjd med svaret och fortsatte sin utfrågning; ”Så vem var denne ledare ? Fick ni veta hans namn ?” 

”- Nej dom sa inget namn, vare sig på ledaren eller på någon annan. Det enda namnet jag hörde var namnet Jesus, men jag tror knappast att han var där.” Svarade Chebrikov och skrattade i all hast när han tänkte på vilken kvicktänkt skämtare han var. 

Sergei log återigen sitt kalla leende och fortsatte: ”- Nåja, ingen har sagt att uppdraget skulle vara lätt. Men får vi bara reda på deras namn så borde saken bli lättare. Får vi inte det kan vi alltid sätta in andra metoder, men jag tror inte att namnen ska bli några större problem…” 

Chebrikov som känt sig aningen nervös över att inte ha något egentligt att rapportera tänkte för sig själv att Tjukovski som vanligtvis brukade kräva snabba resultat i allt han tog sig för, tycktes ta denna situation ovanligt lugnt. Chebrikov tänkte just ställa en fråga han undrat över ända sedan han fick ordern att bege sig av, men hann inte öppna munnen förrän Sergei åter började tala: ”Det var allt jag ville veta. Jag är mycket nöjd över din insats kamrat Chebrikov, om du fortsätter på det sättet så lovar jag att kamrat Andropov kommer att bli imponerad. Men gå nu och sov ett tag innan du fortsätter dina efterforskningar i morgon, du ser minst sagt sliten ut.” 

Chebrikov gladde sig över att samtalet var slut och tackade snabbt för sig. Han öppnade dörren och skulle just lämna rummet när Sergei ropade; ”Jo, det var en sak till också…” ”Vad ?” Svarade Chebrikov lite halvirriterat och vände sig hastigt om igen. Sergei fortsatte, nu med ett hånfullt leende på läpparna: ”- Nästa gång du besöker mitt kontor, och även om det skulle pågå väldigt länge, så försäkrar jag dig att du aldrig någonsin kommer att få sätta dig ner under våra samtal om du inte gjort ett besök på toaletten före. Adjö kamrat.”

Kapitel 8.

William satt vid köksbordet och åt frukost. Väckarklockan hade väckt honom prick 8 på morgonen, och för en gångs skull hade han inte legat kvar och dragit sig. Nu skulle han bara rasta hunden lite snabbt och sedan åka iväg till flygplatsen och hämta sina föräldrar. Han hade sett fram emot deras hemkomst och till och med hunnit städa upp i huset en aning. Pizzakartongerna från gårdagens kalasande låg i soptunnan vid grinden, och disken hade han redan hunnit fixa. Allt såg riktigt bra ut, åtminstone nästan lika bra som när hans föräldrar hade åkt. Theollo låg som vanligt under bordet och gnydde i väntan på sin morgonpromenad. William såg på hunden och sa: ”-Det får bli en kort tur idag voffsingen, för om en halvtimme måste vi vara på flyplatsen.” Thello viftade på svansen och låtsades att han förstod allt vad husse sa. Efter ytterligare några skedar kellogs frosties, var William färdig med maten och öppnade dörren ut till gården. Solen sken lika vackert som föregående dag, och om det inte vore för tidspressen så skulle han gärna promenerat en lång sträcka en dag som denna. Men det gick inte eftersom han hade två tider att passa. Klockan 9 skulle Herr och Fru Burton anlända med flyget, och varken han eller de ville bli försenade. Två timmar senare, klockan elva, skulle han dessutom följa med Sharyl till kyrkan, dit hon förövrigt alltid gick minst en gång i veckan. Egentligen ville han inte gå dit, han hade aldrig varit särskilt religiös av sig, men eftersom Sharyl besatt den mystiska förmågan att kunna övertala honom till nästan vad som helst så hade han till slut gått med på att följa med henne denna morgon. Något som ingen annan i världen skulle kunna fått honom att göra.

Thello skällde och viftade på svansen när hund och husse tillsammans lämnade gården och började vandra neråt gatan. William slängde en blick på andra sidan för att se om Larry var hemma denna morgon, och det var han. Från sitt köksfönster som vette mot gatan vinkade han glatt när han såg sina två favoritgrannar passera förbi. Will vinkade tillbaka samtidigt som han fortsatte sin vandring.

Efter en mycket kort springtur längs trottoaren, drog William plötsligt åt kopplet till hunden och sa; ”Tyvärr Thello, men vi har inte tid att springa mer. Om vi inte åker till flygplatsen nu så blir vi försenade.” Thello följde snällt med när husse drog i kopplet och de båda vände om och gick tillbaka till huset. 

Väl hemma fick sig Thello en riktigt stor skål med vatten som han glupsade i sig på bara några sekunder. William som redan hade hoppat in i porschen ropade på Thello; ”Kom nu din byracka, om du vill träffa matte och husse på flygplatsen!”  ”VOFF VOFF VOFF!” Svarade hunden och viftade vilt på svansen samtidigt som han tog ett jättesprång in i bilen, över husse och dunsade ner med huvudet före på sätet bredvid. ”Mycket talangfullt, din lilla cirkusapa.” Suckade William och backade ut från gårdsplanen. 

Klockan på bilens instrumentbräda visade 8:48 am. Som tur var hade den värsta morgontrafiken stillats och vägen till flygplatsen var tämligen lättframkomlig, åtminstone i jämförelse med hur det kunde ha varit. William körde österut längs gatan. Samma väg som de tidigare hade promenerat. Theollo hade stuckit ut huvudet ur fönstret(som han vid något för familjen Burton okänt tillfälle lärt sig att veva ner) och  skällde för full hals åt allt och alla som passerade förbi. William tänkte rycka honom i svansen, men hejdade sig plötsligt. Vädret var vackert, hans föräldrar var på väg hem, och snart skulle hans hundvakts- pass äntligen vara över. Trettio minuter till med hunden skulle han nog klara av utan att skälla på honom. Han beslöt sig helt enkelt för att ignorera att kraken existerade och riktade istället helt och hållet sin blick framåt efter den väg de körde på. Bilen hade just passerat förbi de sista förorts villorna och färdades nu på en ca 2 kilometer avskild väg innan centrum. Så långt som till stadskärnan skulle dock inte William denna gång och vek istället av efter en mindre väg till höger, vars dikeskant pryddes av en väldigt skylt med en simpel bild av ett flygplan och en pil som tydliggjorde att flygplatsen låg just efter denna väg. William njöt av det varma solljuset som strimmade in genom fönsterrutorna. Det var vackert här ute. Till vänster om sig kunde han ca en kilometer bort skåda ut över centrala Richmond, medan det på höger sida växte väldiga sädesfält med gulnande vete och korn. Vackra kontraster, det hade han alltid tyckt. Troligast var dock att dessa sädesfält inte skulle bli kvar i alltför många år. Richmonds befolkning ökade visserligen sakta, men den ökade åtminstone, och varje månad växte ett nytt hus upp någonstans och gjorde anspråk på ytterligare en bit mark. Snart skulle dessa åkrar säkerligen få bereda plats åt villorna, radhusen och skyskraporna och istället beläggas någonstans ute på landsbygden. William suckade nostalgiskt när han tänkte i dessa banor. När han var en liten grabb hade detta faktiskt varit landsbygden. Då hade det även funnits några bondgårdar här, men dessa var nu sedan länge borta och kvar fanns bara åkrarna som sköttes effektivt av ett stort företag med många maskiner. Den personliga tocuhen som tidigare rått här saknades tyvärr helt. Men sådan var tidens utveckling. Bilen närmade sig nu flygfältet som tornade upp sig några kilometer längre fram. Klockan på instrumentbrädan visade nu 9:03 am. ”Vi är försenade Thello.” Sa William. ”Bäst vi ökar farten aning så att mamma och pappa inte behöver vänta. De är nog tillräckligt trötta vid det här laget.” Efter att ha tryckt ner gaspedalen ytterligare en aning vrålade motorn och bilens fart ökade snabbt. Thello skällde glatt och viftade på svansen, detta gillade han skarpt. 

Efter ytterligare några minuter var de framme, och William parkerade kvickt bredvid en långtradare på en av flygplatsens många parkeringsplatser och steg ut ur bilen med Thello följande tätt efter sig. Richmond Airport var ingen stor flygplats. Eftersom staden låg inklämd mellan både New York city och Washington DC, hamnade den av naturliga orsaker i skymundan, och de flesta flyg gick istället till någon av dessa städers flygplatser. Med snabba steg gick de in genom en stor dörr och kom in i flygterminalens väntrum. Folk sprang omkring här och var. Vissa letade sina väskor på ett stort rullband, andra letade sina bortsprungna barn, och somliga sprang vilt för att inte missa sina standby flighter. Williams blick svepte omkring, hade hans föräldrar anlänt ännu månntro. Plötsligt skällde Thello, och sprang iväg in bland folkmängden och lämnade William ensam och rådlös. Han log dock, för han visste att hunden hade vädrat något som han själv inte kunde se. Och mycket riktigt, där kom snart hans föräldrar gående med varsin resväska i handen, ledda av familjens favorit hund(vilken förövrigt också var familjens enda hund). William vinkade och sprang ivrigt fram till dem. ”Jasså där är ni!” Ropade han och omfamnade dem båda med ett stort leende. ”VOFF!” Skällde Thello och skuttade omkring viftandes med svansens.  ”Hej lilla gubben”, sa mamma Helen och gav honom en stor kram. ”Hello there son”, fortsatte familjens fader, vars namn var Richard. ”Hur har du haft det här hemma ?” 

”Jovars”, svarade William. ”Än så länge har jag varken stött på eller ställt till några större problem. Hur har ni själva haft det där nere i Miami ?” ”Mycket trevligt”, började mamma Helen. ”Ja verkligen”, fortsatte herr Burton. ”Det regnade första dagen, vilket ju inte var alltför farligt. Första dagen hade vi ändå fullt upp med att packa upp våra grejor och göra oss hemmastadda på hotellet.” ”Men när det fortsatte regna även den andra, tredje, och fjärde dagen”, insköt fru Burton ”så började vi lessna trots vårt annars väldigt goda humör.” 

William skrattade, och efter en del ytterligare småprat begav sig trion iväg till bilen bärande på sina väskor och med Thello tätt följande efter sig. ”Har någon av dina syskon hört av sig?” Frågade herr Burton efter att de slängt in väskorna i det lilla bagageutrymmet. ”Nej faktiskt inte, ingen av dom.” Svarade William. ”Vi hade tänkt samla hela familjen någon gång framåt nästa helg eller så,” Sa Helen och fortsatte; ”En slags familjefest. Det var ju ett tag sedan vi var samlade hela familjen.” ”Det låter jättekul!” Svarade Will entusiastiskt. ”Men nu måste vi skynda oss, jag har nämligen lovat Sharyl att följa med henne till kyrkan klockan elva så jag har lite bråttom nu.” ”Ska du till kyrkan ?!” Utbrast pappa Burton och såg med stora förvånade ögon efter sonen när denne hoppade in på förarplatsen. 

Kapitel 9.

Solens ansikte gick sakta upp bakom horisonten ovanför de vida ryska skogarna, gryningen var nära och en ny dag närmade sig. Folket som hade befunnit sig i ladan nästan hela natten var vid detta lag mycket trötta, men de var också i lika hög grad glada. De flesta hade begett sig av, men fortfarande fanns en handfull människor kvar som låg eller satt på de slitna bänkarna för att vila samtidigt som de smått pratade med varandra. 

”Fantastiskt!” Utbröt en tårögd gammal kvinna i 70 års åldern och slog sina armar runt en bänkkamrat. Hon hade just fått veta att hennes 12 åriga dotterdotter som en gång fastnat med armen i en bussolycka och sedan ett år tillbaka inte kunnat röra sin vänstra arm, plötsligt kunde röra sig igen efter att pastor Vladimir bett för henne.  Vladimir log när han redogjorde för kvinnan och hennes kamrat att han bara några timmar tidigare hade besökt flickan och då konstaterat att hennes arm verkligen varit illa däran, men att hon nu var fullt återställd. ”Tack gode Gud!” Utropade kvinnan, samtidigt som tårar av glädje strömmade ner för hennes åldrade kinder i en sakta flod. Solen började gå upp, och den församlade skaran förstod att de alla borde ge sig av vid det här laget. Att vara hemma innan någon annan hunnit vakna var mycket viktigt och en trygghetsfråga av högsta rang, inte minst för det gamla bondparet som riskerat sina liv genom att låna ut ladan till dem. Om de blev upptäckta här skulle det få fruktansvärda konsekvenser inte bara för dem själva utan även för ladans ägare. Försiktigt lämnade därför de kvarvarande församlingsmedlemmarna den lilla ladan under största tystnad. Vladimir gick i spetsen med de två kvinnorna tätt efter sig. Bakom dem följde ytterligare två personer, två ynglingar i 17 års åldern. De var båda pastor Vladimirs egna söner. 

Promenaden gick fort – vilket var helt nödvändigt, och snart var de framme vid bondgården. Varken Vladimir eller någon annan gjorde något väsen av sig, ingen syntes heller till i fönstret, och lika bra var det. Ju färre kontakter som skedde mellan bondparet och ”kyrko” –besökarna ju säkrare var det. Pastor Vladimir hade redan spendart fem år i arbetsläger för sin tros skull, och såg inte fram emot att göra detta igen. De fortsatte därför vidare i all hast, och  befann sig snart vid ”stora vägen”. Pojkarna skyndade sig före och sprang ner i ett dike. Jo, cyklarna låg kvar precis där de hade gömts undan kvällen före. Efter några minuters stånk och stön var de fem cyklarna uppsläpade och redo att besittas. Pastor Vladimir hjälpte den gamla kvinnan upp på sin cykel, och ställde sedan upp sin egen. Pojkarna som var ivriga att komma hem, hade redan börjat och nu hunnit cykla en bit. 

”- Då skiljs våra vägar för denna gång, Natasha. Cykla i Herrens frid.” Sa Vladimir och såg på den yngre kvinnan med ett litet drag av vemod. ”Hej då pastorn”, sa hon med ett leende. ”Var inte orolig, jag är säker på att allt kommer att gå bra.” 

Vladimir log. ”Ja det klart, varför skulle det inte gå bra. Jag oroar mig i onödan som alltid. Jag vill bara att du ska vara försiktig, hör du det ?” 

”- Ja, det lovar jag att vara.” Svarade kvinnan. ”Tack för din varma omsorg pastorn. Men nu måste vi nog båda skynda oss, om inte så kan det hända att din oro verkligen blir befogad.”

” – Du har så rätt. Adjö då, vi ses väl i övermorgon.” 

” – Lita på det. Vi ses. Adjö så länge.” Svarade kvinnan och hoppade upp sin cykel. 

Vladimir stod kvar och såg hur den unga kvinnan cyklade iväg västerut in mot Moskva. Han hade känt Natasha i över ett halvår, sen hon kommit med på ett av hans möten. Hon var en trevlig flicka med framtiden framför sig, och han hoppades verkligen att inget ont skulle hända henne. Han hade gett henne ett Markusevangelium förra veckan, och sen dess hade han varit mer eller mindre dagligen oroad för att någon skulle komma på henne med en sådan förbjuden skrift i hemmet. Kanske var det därför han nu kände sig så orolig inombords, hon svävade kanske i större fara än han insett. Han visste inte riktigt. Hursomhelst så kunde han inte stå här och oroa sig, pojkarna och den gamla kvinnan hade redan hunnit långt före honom, så han gjorde bäst i att skynda sig efter. De skulle först cykla hem till gumman och besöka hennes dotterdotter, som blivit helad, sen skulle han och pojkarna äntligen cykla hem. Vladimir hoppade upp på cykeln och trampade iväg österut. Men varken pojkarna eller gumman såg han den minsta skymt av, han fick helt enkelt trampa lite hårdare för att komma  ifatt. 

Gryningen hade kommit, och Chebrikov hade just hunnit avsluta sin frukost när det knackade på dörren till kontoret. ”- Kom in.” Svarade han barskt. Dörren öppnades och in steg en av hans livvakter. ”- God morgon kamrat Chebrikov.” Sa mannen i en högtidlig ton. ”Hoppas kamrat Chebrikov sovit gott, jag kommer med ett meddelande från herr Tjukovski. Varsågod.” Sa han och stäckte över meddelandet till sin nyvakne chef. Chebrikov gnuggade sig i ögonen och tog emot lappen. Han ogillade att få order så här tidigt på morgonen. Särskilt med tanke på den sena gårdagen. ”Bäste herr Cebrikov.” Började brevet. ”Morgonstund har guld i mun.” Hah, en sådan lustigkurre, mumlade han för sig själv innan han läste vidare. ”Jag har just fått ett telefonsamtal från kamrat Juri Andropov, och är beordrad att genast bege mig av till Centralkommittén tillsammans med honom för att deltaga i ett möte med president Bresnjev angående det akuta läget i Afghanistan. När du läser detta brev har jag redan gett mig av, och är inte längre kontaktbar. Ordern kom snabbt och därför skriver jag i all hast detta brev, det finns ingen tid besöka dig personligen. Hur länge jag blir borta vet jag inte, men det skulle kunna röra sig om några dagar, allt beroende på presidenten och beroende på utvecklingen bland de muslimska avskummen i söder. Mina viktigaste affärer kommer jag själv att sköta via telefon, medan jag överlämnar den administrativa delen åt dig. Tills jag är tillbaka om en dag eller två, är alltså du chef för byrån. Alla eventuella ärenden av mindre rang, samt rutinuppdragen har jag överlåtit till dig att granska och godkänna. Så förbered dig på några dagars intensivt pappersarbete. När jag är tillbaka kommer förhoppningsvis även Andropov att komma med mig. Om så sker ska jag påminna honom om dina tjänster. Din första uppgift blir därför att styra byrån i mitt ställe. Detta måste givetvis skötas med stor värdighet och prioriteras därför före allt annat. Även före ditt ”specialuppdrag”. Skulle någon ny information inkomma till dig angående de religiösa sekteristerna, så tillåter jag dig inte att vidtaga några nya åtgärder förrän jag är tillbaka. Du ska fokusera på att sköta mitt arbete. Detta är en order.

     Varma Socialistiska hälsningar – Sergei Tjukovski.”

Chebrikov kände sig en smula bättre till mods. Chef för en dag, eller för två. Det var ju trots allt ändå inte helt fel. Det kunde ha varit värre. Han hade fått nog av att krypa omkring i de ryska skogarna på jakt efter mystiska sekter. Några lugna dagar vid skrivbordet lät betydligt bättre. Faktum var att han den sista tiden börjat känna sig mer hemma med Tjukovski än tidigare. Den tidigare respekten och fruktan för underrättelsetjänstens andre man fanns visserligen i viss mån kvar. Men han tänkte inte låta sig behandlas som en springpojke längre. Han hade fått nog av Tjukovskis ständiga sarkasm, någon gång måste han slå tillbaks. Den psykiska kampen mellan dem båda ledde visserligen Tjukovski med hästlängder. Hans personliga utstrålning, fasta beslutsamhet och hänsynslösa samvete gjorde att få människor, och inte heller Chebrikov kunde vinna en öppen konfrontation med denne. Däremot hade Chebrikorv ett viktigt trumfkort på sin sida, han hade arbetat inom underrättelsetjänsten betydligt längre än Tjukovski, och hade på så sätt skapat ett avsevärt större kontaktnät än den asociale kollegan som hellre spenderade sin fritid med att meditera framför sina Lenin och Stalin tavlor än att i goda kamraters sällskap ta en grogg och jaga kvinnor. Chebrikov log tyst för sig själv. Om detta trumfkort någon gång skulle komma till nytta, så var det nu. Med ett försiktigt skrockande reste han sig från stolen och lämnade rummet för att gå ner till Tjukovsi´s kontor och sätta sig på ”tronen”. 

Kapitel 10.

Amerika var ett vackert land, ja faktiskt det vackraste på jorden. Levde man i landet så var det givetvis lätt att glömma sådana saker bland alla plikter och allt arbete, men detta var en dag när man med råga blev påmind om Amerikas storslagna skönhet. Klockan var 10.47 på förmiddagen, och William hade just fått syn på den vackra gröna kullen där ett av Richmonds metodist kapell var placerat. Sharyls kyrka, som Will kallat den ända sedan han följt med henne dit första gången, låg nästan ute på landsbygden i motsatt riktning från staden. Här rådde en lugn och avslappnad atmosfär som Will bara älskade. Solen sken i gulrött och lyste upp kyrkan såväl som de pampiga ekarna runtom. Från parkeringen nedanför kullen ledde en gammal stenbelagd gångväg upp till kyrkobyggnaden. Kyrkan själv var byggd av timmerstockar, och skulle kanske i jämförelse med många kyrkor inne i stan verka tämligen anspråkslös, men Will tyckte om denna anspråkslöshet och hade flera gånger påpekat för Sharyl hur mysig ”hennes” kyrka var. Att komma dit var som att resa tillbaka till 1700-talet. Åtminstone tyckte Will det, men han var inte där så ofta och hade inte riktigt vant sig med 1700-talsstuket som för församlingsmedlemmarna själva antagligen inte kändes mer märkvärdigt än att himlen är blå och solen är gul. 

Efter att ha parkerat bilen bredvid en gyttjig landrover, beblandade han sig kvickt med skaran av människor som sakta vandrade upp längs stengången. Kyrkportarna var vidöppna och vid ingången stod en kostymklädd vaktmästare med ett brett leende på läpparna och skakade hand med alla besökarna. Där uppe bland vimlet fick han också syn på Sharyl vid trappans nedre del där hon samtalade med en av sina väninnor. Wills första tanke var att smyga på henne bakifrån, men minnet av en liknande händelse på en viss restaurang gjorde att han sköt ifrån sig tanken lika snabbt som den kommit. Nej det var nog bättre att göra entre på vanligt sätt. Hans självupptagna tankar skingrades emellertid plötsligt av en obekant röst:

” – William !? William Burton ?” Will vände sig förvånat om, vem här kunde känna honom. ”Jag tyckte väl att det var du som kom inkörandes på parkeringen.” Fortsatte mannen och kastade en snabb blick bak mot parkeringen. ”David Hunt ? Vad gör du här ?” Utbrast Will aningen förvånat. David hade så länge Will kunnat minnas aldrig varit den folkkära typen, och allra minst den kyrkliga. David var sju år äldre än Will och hade arbetat som journalist ända sedan han slutat på college. Will hade själv aldrig arbetat med honom, men hans äldre kollegor på Richmond News brukade säga att David Hunt var en av de mest hänsynslösa journalister de någonsin träffat. Själv hade Will bara träffat honom vid enstaka tillfällen och hade inte hunnit skaffa sig något eget intryck av mannen. Hans utseende verkade inte direkt hänsynslöst. Han var välklädd i slips och kostym med ett brett leende och ett nyrakat ansikte. Hur han kunde veta vem Will var, var dock svårare att räkna ut. Såvitt Will kunde minnas var det minst ett år sedan de setts senast, och en snabb handskakning var all den kontakt som då utbyttes. Hans tankar avbröts när David besvarade frågan. ” – Vad jag gör här ? Tjaa, jag var just påväg härifrån när jag fick syn på stjärnreportern från R. News. Du skriver minsann inga dåliga saker i den där blaskan. En skam är det att du fortfarande arbetar där, vad får dig att stanna kvar ?”

”- Jag gillar tidningen, den är lokal och det trivs jag ypperligt med.” Svarade Will kort. David hade fortfarande inte besvarat hans fråga och han hade inte tid att stå här längre, Sharyls väninna hade gått och hon stod nu på trappan och blickade lite stressamt ner mot Will. 

”- Äh, lokaltidningar är för nybörjare.” Fnös Mr Hunt. ”Du borde pröva något större. Själv frilansar jag sedan bara en vecka tillbaks för Times, och kommer att göra så ett år, efter det ger jag mig kanske in i tv världen i stället. Det vill säga såvida jag inte får pulitzerpriset för mina reportage, ha ha.” 

” – Ja som du sliter så måste väl priset tillfalla dig någon dag antar jag. Det var kul att träffas, men nu har jag lite bråttom förstår du, jag ska in på gudstjänsten som börjar nu.” 

”- Ska du in till kyrkan ?!” Utbrast David med ett sarkastiskt leende. ”- Så du skriver ett reportage om dom där religiösa dårarna ? Sånt kan sälja bra ska jag säga dig, folk läser allt som har med sekter att göra. De vill veta vad de ska hålla sina ungar borta ifrån….Jag skrev en gång en artikelserie om en kyrka i Texas. Efter några veckor hade församlingens medlemmar minskat med hälften och minns jag inte fel så lämnade pastorn sin tjänst bara någon månad därefter, haha…” 

”- Jag är faktiskt här rent privat som en vanlig kyrkobesökare.” Avbröt Will honom. Han hade börjat lessna på ”stjärnreportern från Times” och ville nu inget hellre än att säga hej då och istället springa iväg till den söta men väl stressade unga damen med en vit rosett i håret där uppe. 

Davids leende avtog aningen. ”- Säg inte att du blivit religiös gosse ?! Jag menar, så dåligt skriver du ändå inte att du måste söka tröst i en kyrka. Visst, någon Times reporter är du förståss ännu inte, men kanske om något år. Jag avskyr såna här ställen, dom lurar bara folk på pengar, så håll i börsen hårt när du väl är där inne.” 

”- Tack för rådet.” Svarade Will utan någon större entusiasm. ”- Ja du verkar ha bråttom. Så det blir väl bäst om jag åker. Jag bor förresten på ett hotell inne i Richmond nu, och så kommer jag nog att göra någon tid framöver. Vi kan kanske äta middag någon gång, jag ringer i sådana fall. Adjö. Och kom ihåg; ”de vill bara ha dina pengar!” Ropade David lite halvhögt samtidigt som han begav sig av bort mot sin bil där en annan man satt på passagerarsidan, antagligen hans fotograf. 

Will betraktade dem några sekunder. Vad hade de gjort här egentligen ? Nåja, det angick inte honom, åtminstone inte för tillfället. Sharyl stod fortfarande på trappen och väntade otåligt. William sprang och skyndade sig uppför stengången så snabbt han bara kunde. ”- Vilken tid det tog ?” Sa Sharyl i ett något stressat röstläge. ”Vem var han du pratade med ?” ”- En kollega.” Svarade Will. ”Jag har knappt sett honom förut men han erbjöd sig att bjuda på middag.”  ”-Jaha ja.” Svarade Sharyl och tog Wills hand samtidigt som de två skyndade sig som de sista in genom kyrkporten.

William log. Det var inte bara utsidan som såg ut som en 1700-tals kyrka, även insidan saknade alla moderna bekvämligheter som vilken kyrka som helst inne i stan skulle haft. Ingen luftkonditionering och inga sköna välklädda stolar, utan endast ett halvöppet fönster och några bruna och dåligt lackade träbänkar. Med undantag för en högtalaranläggning längst fram, och lamporna i taket så var det inte mycket inne i kyrkan som röjde att detta faktiskt inte var en 1700-tals kyrka. Men trots avsaknaden av nymodigheter(eller kanske just därför) så tycktes kyrkan vara väldigt populär, för så gott som alla bänkar var nämligen fullsatta. Sharyl gick före och hittade en ledig plats på den yttre kanten i mitten av kyrkan. De båda slog sig ner och hälsade försiktigt på sina bänkgrannar. Klockan var nu några minuter över elva, och de hade uppenbarligen varit de allra sista. Pastorn stod redan vid talarstolen längst fram och blickade ut över församlingen. ”Varmt välkomna!” Började han. ”I dessa varma sommardagar finns det mycket som kan locka människor till att göra annat än att gå i kyrkan, men jag är glad över att just ni har kommit hit. Vi ska börja med att sjunga en sång tillsammans, så ni kan ta fram era sångböcker.” 

Sharyl plockade fram en röd liten sångbok och bläddrade fram till den sång som pastorn nämnde. Sång var inte, och hade heller aldrig varit Williams starka sida, så han föredrog att bara läsa texten och lyssna på det brus av röster som sjöng i alla möjliga såväl som omöjliga toner. Det hela lät minst sagt rätt så lustigt. Sharyl sjöng däremot från hjärtat och att hon också sjöng vackert visste Will sedan länge. På bänkraden bakom, satt nu emellertid en tant rakt bakom honom, som skränade både falskt och högt, så högt att inte ens Sharyls vackra stämma kunde få honom att riktigt njuta av stämningen. Thello den byrackan skäller vackrare än den där tanten sjunger, tänkte han för sig själv. En inte alltför vänligt tanke kanhända, men William kände sig aningen obehaglig till mods, vilket inte helt och hållet enbart var tantens fel. Vad ville David Hunt honom egentligen, och vad hade en Times reporter som han att göra här. Pastorn avbröt hans tankar när han åter började tala samtidigt som de sista ljuden från den bruna orgeln(som definitivt var från sjuttonhundratalet) tonade ut. 

”Morgonens predikan kommer att utgå från kapitel 16 i Markus Evangelium, och jag tänker börja med att läsa några av de sista ord som vår Herre Jesus Kristus talade innan han blev upptagen till himmelen. Detta står skrivet och är Herrens ord till oss;” Sa pastorn och såg ner på en tjock bibel som låg på predikstolen. Han – ”alltså Jesus.” inflikade pastor Withmore” – sade till dem: ”Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd.” 

Pastorn slutade läsa och tittade upp från bibeln. ”Jesus säger i dessa rader till oss att förkunna evangeliet för hela skapelsen. Vårt uppdrag som Herrens församling är därför att berätta för andra om Jesus. Vi ska berätta för hela världen om vår frälsares kärlek och frälsningserbjudande.” 

William kände hur hans huvud nickade till. Han kände sig sömnig, väldigt sömnig. Pastorn var visserligen mycket trevlig, han hade ju träffat honom förut. Charles Withmore var hans namn, ett namn snarlikt den gamla metodistgrundaren Charles Wesley som tillsammans med sin bror John hade grundat hela den idag världsvida metodiströrelsen. Men trots att Mr Withmore var en mycket trevlig pastor, så var han ändå just en pastor, och pastorers predikningar hade Will aldrig ansett vara så där jätteintressanta. Han var mest här för Sharyls skull. 

Pastor Withmore fortsatte:

”Att förkunna evangeliet för hela världen är ett stort uppdrag, och det är inte alla gånger heller lätt att göra detta. Alla kristna som tagit denna befallning av Herren på allvar har gång på gång stött på motstånd och stora prövningar. Att sprida evangelium är en kamp, men det är en god kamp som är väl värd att utkämpas. I vårt vackra land är det inte svårt att förkunna de glada nyheterna. Vi får fritt bygga kyrkor så som denna, vi får fritt läsa bibeln och vi får fritt sjunga och be till vår Herre. Detta har vi Gud och våra författningsfäder att tacka för. Men denna frihet är inte alla förunnat. Det finns, som ni säkert vet, ett väldigt landområde som sträcker sig som ett bälte från östra Europa till andra sidan jordklotet. Sovjetunionens skräckvälde håller miljontals människor fångna under ateismens slavok. Och vi har många gånger i vår församling fått rapporter om hur våra trossyskon i östeuropa och Ryssland förföljs just därför att de bekänner sig till vår Herre Jesus Kristus.” 

Pastor Withmore gjorde ett kort avbrott för att dricka en klunk från det vattenglas, som i likhet med alla andra söndagar, stod stilla på predikstolen i väntan på att tömmas precis klockan 11.13, vilket hände också denna gång.  

”Därför är det också vår plikt att be för dessa förföljda vänner på andra sidan jorden. Vår bön är att Gud ska hjälpa dem att härda ut i dessa lidanden, och att Kristi evangelium ska bära rik frukt i ett land som idag tycks vara så stängt och så hårt. Jesus dog för varenda människa i Sovjetunionen och vill att alla ska bli frälsta. Därför måste vi göra allt vi kan för att också praktiskt, och inte bara i bön, hjälpa vår trossyskon att predika det glada budskapet bakom järnridån. Jag skulle vilja presentera för er en man som tagit detta på allvar och gjort mer än de flesta för att göra detta rent konkret. Välkommen fram på scenen Mr Schmidt.”  

William och Sharyl såg hur en lång välklädd herre reste sig från bänken framför predikstolen och gick fram och ställde sig vid pastor Withmores sida. ”Detta är Michel Schmidt, en tyskfödd broder som spenderat halva sitt liv med att föra Kristi budskap till denna stängda del av världen.” Fortsatte pastor Withmore och såg på besökaren med ett vänligt leende. ”Jag tror att han ska få presentera sitt arbete själv. Varsågod att ta mikrofonen Mr Schmidt.” Besökaren bytte plats med pastorn som gick ner från scenen och satte sig på bänken framför. ”Ja…” började besökaren. ”Mitt namn är alltså Schmidt, Michael Schmidt. Och mitt arbete är nästan detsamma som James Bonds. Jag fraktar Biblar in över gränsen till Östeuropa, jag är en bibelsmugglare skulle man kunna säga. I tjugofem års tid har jag arbetat med att få in Guds Ord i ateismens högborg. För tjugofem år sedan talade Gud till mig och sa att jag skulle bli en smugglare. Men inte en sån där skurk till smugglare som man kan se på teve, utan en rättfärdig smugglare. Jag skulle få ge människor mat, andlig mat. Livets bröd som dess regim förnekade dem, men som Gud vill ge till alla människor. Anledningen till att jag står här framför er i dag, beror på att jag vill dela en vision med er som Gud har gett mig.” 

William vred sig i bänken och kastade en glimt på klockan. 11.25 stod den på. ”Smugglaren” verkade visserligen vara en rätt intressant person, och en historia om Sovjetunionen kunde man alltid lyssna till, men hans rygg som var mer van med sköna kontorsfåtöljer och hellre föredrog mjuka tevesoffor(för att inte tala om Sharyls än mjukare famn) framför stela gamla träbänkar, gillade inte alls tanken på att sitta still på samma ställe i en dryga timme till. 

”James Bond” tog dock ingen notis till Williams rygg utan fortsatte obesvärat sin predikan:

”Förra månaden satt jag på ett flygplan från LA till New York. Jag läste bibeln och bad tyst för mig själv. Jag läste från Joshua bok kapitel 6, om när Israels barn på Herrens befallning vandrade runt Jerikos murar och ropade och blåste i sina horn. Och plötsligt genom Guds kraft så rasade murarna samman, och den ointaglige fienden besegrades i grunden. Just då, i den stunden, hörde jag Herrens stilla röst, han sa mycket tydligt; ”På samma sätt som muren i Jeriko rasade, på samma sätt kommer den mur av järn som skiljer öst från väst att rasa samman. Mina barns rop har nått mina öron, och i det rike som byggde på principen att ”Gud inte fanns”, i det riket kommer Mitt Rike bereda ut sig i människors hjärtan, och Mitt rike består för evigt. Detta är min vilja och det kommer att ske. Men gå du ut och uppmana mina barn i detta land att bedja och arbeta i kärlek för detta sargade folk. Ty kampen är inte över. För in mitt Ord i landet och berätta för folken om Min stora nåd och eviga kärlek. När detta sker kan ingen stå emot min vilja, vare sig synliga eller osynliga makter, ty mitt blod har utgjutits för varje människa i detta väldiga land.” Det var knäpptyst i lokalen, och här och var kunde man se hur somliga i den församlade skaran torkade en tår eller två från sina ögon. James Bond, alias Michel Schmidt – tystnade för ett ögonblick och tog ett djupt andetag innan han fortsatte: ”- Jag skulle tro att de flesta av oss har hört berättelser om de kristnas liv i Sovjetunionen förut. Hur de förföljs, misshandlas och dödas för sin tros skull. Bibeln säger att ingen av oss som bekänner sig till att följa Jesus Kristus lever för sig själv, utan vi lever för Gud och för varandra.” 

William gäspade till, och hans tankar började försiktigt vandra sin egen väg in i drömmarnas värld. I morgon skulle han åka till arbetet på Richmond News redaktionen och förbereda ännu en intervju med Jimmy Carter som skulle hållas en vecka senare. Intervjun skulle säkert inte ta mer än fem minuter, men krävde fem dagar i förberedelse. Det var inte alla gånger man fick tillfälle att skaka hand med och intervjua Förenta Staternas president, och även om han träffat presidenten en gång tidigare, så fanns fortfarande en viss nervositet. Vilka frågor skulle han ställa egentligen… Kanske skulle han rikta in sig på Carter-regeringens utrikespolitik och ställa lite frågor om den Iranska revolutionen, och förhandlingarna med Sovjet. I den förra(och hittills enda) intervjun han gjort med presidenten hade han till största del fokuserat på ekonomiska frågor, så utrikespolitik låg nog bra till hands denna gång. Han log för sig själv när han tänkte på hur gamle Larry skulle reagera inför artikeln. Kanske skulle han börja svamla om pulitzer priset igen, eller så skulle han bara helt enkelt hålla en monolog diskussion om hur otroligt mycket bättre Reagan skulle hantera ämbetet som USA:s president än Jimmy Carter hittills gjort. ”Man måste hantera dom där Ryssarna med hårdhandskarna!” minns han att Larry sagt en gång. 

Michael Schmidt fortsatte sin predikan helt ovetande om Wills tankar. ”Sovjetunionen är ett stort land med ett stort och underbart folk. Ett folks som är djup älskat av Gud. Systemet de lever under är dock fruktansvärt och kommer från avgrunden.” 

William vaknade till och försökte koncentrera sig. Nu blev det intressant.

”Vi lever i farliga tider. Ingen vet vilken dag atombombernas fruktansvärda verkningar kan drabba oss. Sovjet är ett hot som varje frihetsälskande människa måste bekämpa. Både för vår egen skull och för det Ryska folkets skull. Men hur bekämpar man den kommunistiska diktaturen på bästa sätt ? 

”Kalla Kriget frågan” är ett hett ämne för valkandidaterna. Reagan vill ta i med hårda tag och förbereda den Amerikanska nationen på krig. Carter vill förhandla. Vad är det bästa alternativet ? 

Frågan är svår, och vårt lands ledare behöver våra förböner så att himmelens Gud leder dem rätt i sina beslut. Men faktum är att det bästa sättet att i grund och botten verkligen motarbeta kommunismen, är att predika evangelium för det Ryska folket! Genom att göra detta kommer murarna, – muren – slutligen att rivas. Det har Gud lovat, och det löftet håller vi trosvisst fast vid. Vi ska predika evangeliet till jordens yttersta hörn, som Jesus sa i det ord som pastor Whitmore läste här innan. Och ett av dessa jordens hörn är Ryssland. Jag ska inte tala länge till, men innan jag slutar skulle jag vilja säga bara en kort sak. Det arbete jag bedriver kräver mycket tid, mycket pengar och mycket stora resurser. Biblarna fraktas oftast med båt från New York till England, och sen vidare till Tyskland. Från Tyskland ansvarar sedan jag för att föra in dem till Ryssland och till öststaterna. Min önskan är att ni ska hjälpa mig att hjälpa det Ryska folket genom att skänka en gåva till den Ryska bibelmission jag bedriver.” 

William suckade när han hörde pastorns vädjande ge-mig-era-pengar inbjudan. David Hunt hade kanske rätt trots allt, det var besökarnas pengar predikanterna var ute efter. 

Schmidt fortsatte: ”Pengar är viktigt, men det är inte viktigare än livet. Ni ger era pengar för att evangelium ska spridas. Våra syskon i Sovjet ger sina liv för att sprida evangelium. Det minsta vi kan göra är att ge dessa förfölja systrar och bröder vårt ekonomiska stöd. Så jag ber er, ge från era hjärtan. Det var allt jag hade att säga denna gång, i morgon kväll ska jag berätta mer för er om vilket pris våra vänner i Sovjet betalar för att följa vår Herre, och varför de finner detta höga pris värt att betala. Det kommer att bli spännande, så jag uppmanar er att komma hit också i morgon. Tack för idag och Gud välsigne er alla!” 

Bibelsmugglaren lämnade estraden och satte sig på första bänk samtidigt som församlingens pastor Charles Withmore reste sig upp och fortsatte: ”Vi har fått en inbjudan att skänka en slant till vår väns arbete. Jag skulle vilja be er att slå upp era sångböcker och sjunga sång nr 346 medan vi tar upp en kollekt.” 

Församlingen började ivrigt att bläddra i sina sångböcker, och den gamla kyrkan fylldes av ett hemtrevligt prasslande ljud. William lutade sig mot Sharyl och viskade ett försök till en smickrande fråga i hennes öra; ”Tar de kort här, jag har inga kontanter i börsen men väl ett kort av världens vackraste kvinna. Det vill de säkert ha.” Sharyl log men gav honom bara en retsam knuff till svar. En organist började spela på den gamla orgeln och församlingen stämde upp sina röster i en gladlynt sång samtidigt som en handfull äldre herrar med bara delvis hårtäckta huvuden och hårt knutna slipsar gick runt med fat som skickades runt mellan bänkraderna. På faten lades dollars av låga såväl som höga valörer och Will uppskattade att det allt som allt nog skulle bli en ansenlig summa pengar. ”De är bara ute efter pengar” hade David Hunt sagt. Inte för att han gillade särskilt mycket av vad den där näsvise journalisten  hade slängt ur sig, men det verkade faktiskt som om han hade rätt i detta avseende. När fatet kom till William skickade han det snällt vidare, han hade inte för avsikt att ge bort sin surt förvärvade R. News lön till en kristen version av James Bond. För pengarna skulle han mycket hellre kunna se en av originalrullarna på bio. Sharyl la ner tio dollar(TIO DOLLAR?!?) på fatet och skickade det vidare till nästa person med ett varmt leende. När sången var slut och kollektgubbarna hade samlat in alla faten, ställde sig pastor Withmore åter upp och sa; ”Det var allt för den här gången mina vänner. Vi är tacksamma för att ni besökt denna gudstjänst och hälsar er hjärtligt välkomna att komma tillbaka i morgon när Mr Schmidt ska fortsätta sin berättelse om de kristnas livsöden i Sovjet. Det är med stora förväntningar vi ser fram emot det.” Pastor Withmore log mot Mr Schmidt, som besvarade leendet med en nickning. ”Men för denna gång”, avslutade pastor Withmore ”så avslutar vi vårt möte så här. Herren vare med er alla!”

William pustade försiktigt ut, då var det äntligen slut. Inte för att det hade varit dåligt eller så, det var bara det att hans stackars rygg hellre suttit någon annanstans än här. Sen var inte kyrkan riktigt hans grej heller, vilket han då och då brukade påpeka. Sharyl tog hans hand och de reste sig upp tillsammans med den övriga församlingen som alla under diverse småpratande vandrade mot utgången. Solen sken fortfarande och gassade hett, och efter att ha skakat hand med några bekanta vid trappuppgången gick de in under skuggan av några storväxta ståtliga träd som växte vid stengången. ”Så, vad tyckte du ?” Frågade Sharyl och såg på Will med sitt ständiga leende. ”Tjaa, du vet ju att kyrkobesök inte tillhör mina favoritsysslor.” Svarade Will och försökte låta så ärlig men också så tillmötesgående som möjligt. ”Så du gillade det inte ?” Frågade Sharyl som efter de år hon varit tillsammans med Will lärt sig tolka hans olika uttryckssätt. ”Nej nu tar du i alldeles för mycket!” Kontrade Will snabbt till sitt försvar. ”Jag sa inte att jag inte gillade mötet, det var på många sätt väldigt trevligt.” ”Bra!” Svarade Sharyl snabbt innan Will hann fortsätta. ”Då går vi hit i morgon kväll också, nu är det bestämt!” William suckade, att han aldrig lärde sig att vara mer bestämd och rent ut säga vad han tyckte. Så var den diskussionen avgjord, och med ännu en suck till svar accepterade han att följa med också kvällen därpå, även om han högt bedyrade hur mycket av hans viktiga tid han slösade bort på detta när han egentligen borde sitta hemma och förbereda sin intervju med Jimmy Carter – han var ju för allt i världen ändå landets president! ”Det där hinner du göra sötnos.” Svarade Sharyl kort utan att lägga någon större notis vid Wills stressade schema samtidigt som hon gav honom en mjuk kyss på kinden. ”Du förstår…” Fortsatte hon i en mjukare ton. ”Vissa saker i livet är brådskande, men inte alltid viktiga. Andra saker är viktiga även om de inte verkar lika brådskande. Men i längden är det bara de viktiga sakerna som kommer att betyda något.” Hon tystnade och såg in i Wills bruna ögon. Han kände på sig att det hon sagt var något som hon verkligen menade. Något hon ville att han skulle besinna och tänka över. Diskussionen var definitivt slut nu, och de vandrade under tystnad ner till bilen. Lunch för hela gänget väntade hemma hos familjen Burton. 

Kapitel 11.

Chebrikov hade just gjort sig hemmastadd i Sergei Tjukovskis kontorsstol. Stolen var välformad i handsnidet trä med ett mörkblått mjukt tygtäcke på sitsen och ryggstödet, mycket skönare än hans egen stol. Men för några dagar framåt så var just detta hans stol, hans egen tron varifrån han skulle styra varje litet steg som togs i byggnaden. På skrivbordet framför låg ett pappersark där det med maskinskrivna bokstäver stod:

 ”Bäste Kamrat Chebrikov. Som min ersättare måste du för att arbetet ska fungera, läsa min dagliga post och fatta några enkla rutinbeslut. Detta är tämligen enkelt, så enkelt att även du borde klara det. All tänkbar information du behöver ta del av finns i den översta skrivbordslådan, den och bara den har du tillåtelse att titta igenom. Annat eventuellt snokeri i MITT kontor kommer utförligt att bestraffas det hårdaste. Jag ringer dig en gång varje kväll till dess jag återkommer. / Sergi Tjukovski” 

”Bestraffas det hårdaste.” Upprepade Chebrikov. ”Hrrrppff…” En känsla av ilska tilltog. Trodde den typen verkligen att han kunde driva hursomhelst med Viktor Chebrikov. Hans namn var fruktat i hela landet, och han hade inga planer på att låta sig hunsas som en hund av en många år yngre slyngel bara för att denne var honom överordnad. En dag skulle han sitta i denna stol inte bara som ”vikarie” utan som permanent andre chefsdirektör precis som Sergei Tjukovski. Nej faktum var att han tänkte gå ännu längre. En dag skulle han inta ingen mindre än Juri Andropovs plats som KGBs högste chef! En dag skulle Sergei få bocka och buga sig inför honom! En dag… 

Dessa tankar höll dock Chebrikov givetvis för sig själv. Att uttala sådant högt var allt annat än hälsosamt om man hade livet kärt, det visste han mycket väl. Men i hans inre spirade hatet och avskyn sakta upp. Plötsligt knackade det till på dörren och Chebrikov vaknade upp ur sina dagdrömmar. ”Ja kom in.” Svarade han högt. In steg kvinnan från receptionen, vad var det hon hette nu igen.. ”God dag kamrat… Oj, är du här. Jag sökte Sergei Tjukovski.” ”Bortrest, och till dess han kommer tillbaka så går alla hans ärenden via mig. Så vad du än har att säga kan du säga det nu.” Kvinnan såg mot honom med ett genant leende. ”Alltså, det jag har att säga rör sig inte om några formaliteter utan är mer av personlig art… Jag väntar tills han återkommer. Konstigt att han inte sa något åt mig innan han åkte, men det kanske var bråttom.” Chebrikov tyckte inte alls om det svaret. Inget skulle hållas hemligt för honom, inte nu längre. ”Ut med det!” Röt han bestämt. ”Jag är chef här nu, vad har du att säga?” Kvinnan ryckte till. ”Nej, jag vet faktiskt inte om jag kan berätta…” Började hon, samtidigt som hon kände en viss fruktan för denne man som ju faktiskt var hennes överordnade. ”Jag har fått uttryckliga order om att bara meddela Kamrat Tjukovski personligen.” 

Chebrikov stillade sig och hans rödblossande kinder återgick till en mer naturlig färg. Det skulle inte verka särskilt bra om han tvingades ge med sig, eller om kvinnan ringde ett samtal för att fråga Tjukovski. ”Okej.” Sa han så auktoritärt han kunde tillsammans med en min av spelad förståelse. ”Eftersom ärendet tydligen tycks ha att göra med kamrat Tjukovskis privatliv har du mitt yttryckliga tillstånd att tiga. Inget ont kommer att drabba dig. Tack för besöket. Adjö.” Kvinnan log försiktigt, tackade och lämnade hastigt rummet. Men Chebrikovs nyfikenhet var inte stillad. Ärendet hade mest största sannolikhet ingenting alls att göra med Tjukovskis ”privatliv”. Hans liv spenderade han på kontoret.  I praktiken bodde han i Lubyankas högkvarter. Nej ärendet handlade om något annat… Om han bara kunde räkna ut vad… 

END OF STORY.
Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *