Ronie Berggren och Olle Reimers diskuterar USA-valet 2020. Vilken faktor spelade fusk i in i valet? Olle Reimers och Ronie Berggren diskuterar saken utifrån Reimers kommentar till Berggrens artikel ”Sagan om Kraken – Trumps valfuskteorier debunkade”, från den 10 januari 2021.
—
Olle Reimers – replik 1: Valfusk i presidentvalet 2020?
Ronie Berggren har gjort utomordentliga insatser för att förklara olika delar av det politiska spektrat i USA här på Facebook. Han äger mycket stora, breda och djupa kunskaper om det politiska systemet och dess historia. Han har publicerat ett otal artiklar och poddar i ämnet. Jag har själv fått äran att medverka ett par gånger.
Ronie Berggren har skrivit flera intressanta och tänkvärda inlägg i anledning av det presidentval som inträffade för två och en halv månad sedan. Han driver och – enligt egen utsago – bevisar att det inte fanns något organiserat valfusk, som Donald Trump och hans supporters påstår. Genom sin artikel ”Sagan on Kraken” går han igenom ett antal fall av påstått valfusk som inte kunnat bevisas och/eller kastats ut av domstolarna.
Jag menar ändå att Ronie tänker fel på avgörande punkter. Enligt mitt sätt att se har han inte alls gendrivit Trumps påståenden om valfusk. Felet han gör är att inte vilja se den större bilden. Han ser inte skogen för alla träd.
Jag ska göra ett försök att förklara varför jag anser att Ronie Berggren hamnar fel. Det jag anför kommer att finnas i det här och kanske ett eller ytterligare två på detta följande inlägg efter varandra här nedan. Utrymmet avgör hur mycket det blir.
Min grundtes är att man måste tänka som en polis som är på jakt efter en seriemördare. Då gäller inte samma regler som när man jagar en person som mördat någon av hämnd, svartsjuka eller för pengars skull. En seriemördare är en person som inte följer de vanliga motivmönstren. En seriemördare har ett annat motiv. Han struntar i offret. Hans motiv är själva dödandet. Dödandet som ett bevis på makt. Han skrattar åt dem som försöker haffa honom med vanliga metoder.
När det gäller seriemördare så visar historien att det som gäller är att försöka identifiera ett mönster. Det är genom att följa mönstret som man lyckats hitta de värsta som Ted Bundy och Jack the Ripper (ännu inte överbevisad, dock). Historien visar också att den framgångsrika jakten på en seriemördare ofta initierats av en envis ensam polisman som trotsat kollegornas hånskratt. Leta efter seriemördare påminner i det avseendet om att hävda att det finns en konspiration bakom vissa händelser. Historien har dock tillräckligt ofta visat att det faktiskt VAR en konspiration bakom.
Varför är det så i det här fallet, som jag påstår?
Här handlar det om en grupp av människor som kidnappat en politisk rörelse, som till synes haft som mål att förbättra den enkla människans liv men vars huvudsyfte egentligen är att bereda gruppen en ultimat maktställning. Om resonemanget känns igen, så beror det på att vi sett dessa rörelser vid andra tidpunkter och i andra geografiska lokaler i historien. Den mest bekanta är oktoberrevolutionen i Ryssland 1917.
Den politiska rörelsen är det Demokratiska Partiet i USA.
Jag påstår alltså att när man analyserar en fråga som eventuellt organiserat valfusk måste man göra detta medveten om vad det är för slags rörelse det är fråga om och vilket deras motiv är.
Det demokratiska partiet visar med all önskvärd tydlighet, nu i efterspelet av tumultet på Capitol Hill den 6 januari 2021, att de helst vill utplåna motståndarsidan, republikanerna, för att tillskansa sig den absoluta makten för överskådlig tid. Man vill lagföra alla republikanska kongressledamöter som stött Trump. Man påstår att de medverkat till bråket genom att släppa in våldsverkare, att de vill skjuta sina demokratiska kollegor, o.s.v.
Men det här är en långsiktig plan. Målet är den absoluta makten och då gäller inga regler. Republikanerna försöker spela det vanliga politiska spelet och tro på att de reglerna gäller. Så tänker inte demokraterna. De företräder den goda sidan där alla motståndare är onda och ska elimineras.
Reglerna har kastats åt sidan i detta val. Det är planerat så eftersom de totalt överraskande förlorade valet 2016 och därmed överlät scengolvet till Donald Trump. Revanschen tas i stället nu. Den här gången har man varit utomordentligt noggrann och inte sparat någon energi.
I den här framställningen nöjer jag mig att ge några exempel på vad Demokraterna gjort sedan Donald Trump tillkännagav sin presidentkandidatur 2015. Den var början till att Demokraterna satsade allt för att eliminera den satsningen. De misslyckades före valet eftersom de underskattade hans chanser att bli vald och satsade därför allt på att få bort honom 2020.
Innan jag går in på för många detaljer vill jag redan nu bemöta den vanligaste invändningen mot påståendena om organiserat valfusk som går ut på att det inte ens är praktiskt möjligt att genomföra i så många olika stater och på så många olika sätt. På samma sätt har man också invänt mot att händelser som 9/11 eller mordet på John F Kennedy kunde organiseras utan att planen läcker ut.
Svaret på invändningen är CIA.
Mike Pompeo, som varit chef för CIA, sa vid en intervju om sin organisation: ”we have lied, stealed and murdered”. Han kunde ha tillagt ”and got away with it”.
Om det politiska motivet är makt behövs en organisation som kan utföra allt det som Mike Pompeo sa (och inte sa). CIA är just en sådan organisation.
CIA är Deep State:s verkställande arm, som ser till att hindren mot makten elimineras. Det Demokratiska partiet är Deep State:s fasad. Det välvilliga ansiktet utåt.
Jag har av någon anledning kommit att intressera mig för seriemördare. Det började redan när jag var barn. Kanske för att jag gillade att lägga pussel. Jag letade efter mönster. Kanske av lättja i stället för att sätta mig in i varje detalj. Men jag tyckte (och tycker) att det är viktigt att förstå vad det är man letar efter och varför.
För c: a åtta år sedan började jag intressera mig för 9/11 som jag inte dessförinnan insåg var kontroversiellt. Eftersom jag redan tidigare hade djupdykt i mordet på Kennedy insåg jag efter ett tag att det fanns ett samband mellan de två händelserna. Viktiga handlingsmönster återkom i bägge fallen. Ett snabbt utpekande av gärningsmannen medan folket fortfarande var i chock. En omedelbar redogörelse för hur det hela gått till, trots att ingen utredning gjorts. Avfärdande av dem som invände mot beskrivningen som konspirationsteoretiker eller medskyldiga. (Om någon till äventyrs känner igen något från valfuskdiskussionen så är det givetvis bara en tillfällighet.)
Då dyker det upp intellektuella röster som Noam Chomsky och Michael Shermer (Sceptic Magazine) som, utan att gå igenom detaljerna, förklarar att en konspiration av det slag som de två händelserna 9/11 och JFK omöjligen kan genomföras eftersom det inte kan hållas hemligt. Den som vet något om CIA respektive militär organisation förstår att de båda herrarnas påståenden är nonsens.
Deep State USA är det osynliga maktcentret bakom det som utspelas i Washington. Deep State är den penningmakt som ser till att de valda ledamöterna och de viktigaste karriärtjänstemännen hålls på mattan. CIA är den verkställande grenen. De använder olika metoder såsom mutor, utpressning, mordhot, skandaliseringar, mediakontroll o.s.v. för ändamålet. I en nyligen frisläppt video berättade ett antal skådespelare i Hollywood att det inte var möjligt att komma någon vart om man inte gick med på vissa förnedrande ritualer. I Washington använder man sig av sådant som ordensritualer (Skull&Bones mm) för att komma vidare i sin infiltration.
Genom att systematiskt bearbeta politiker och yrkeskarriärrister med liknade metoder har man också kontroll över dem. Särskilt viktigt har det varit att låta dem som siktar på domstolskarriärer. Chefsdomaren i HD, Justice Roberts, påstås exempelvis ha varit på Epsteins ö. Har man på så sätt kontroll över domare kan man också kontrollera hur de agerar. Domstolssystemet med livstidsdomare som dessutom har obegränsad makt i domstolen inbjuder också till missbruk utan risk för upptäckt.
Till detta bör läggas medias roll. Media i USA behärskas av sex gigantiska företag. Via Operation Mockingbird (CIA) erhåller de sina talking points och upprepar dagligen samma fraser ( ”impeach, impeach”; ”Putin, Putin”) till sina 200 miljoner tittare; år ut och år in.
Härutöver gäller olika spelregler för demokrater och republikaner. Demokraterna har i fyra års tid på daglig basis kunnat förklara att Trump och hans följare i själva verket var ryska agenter. Utan bevis. Hela valet 2016 var fusk. De krävde och fick utredningar som inte gav några resultat. När republikanerna nu begär samma sak i detta val blir de kallade landsförrädare och uppviglare.
Kennedy varnade för infiltrationen inifrån. Eisenhower varnade för det militärindustriella komplexet. Båda syftade på Deep State.
Vad jag vill komma till är att det Demokratiska partiet har haft målet, medlen och förmågan att genomföra ett gigantiskt valfusk på ett organiserat sätt. Invändningarna om att det minsann varit den ena eller andra republikanska guvernören eller av Trump utnämnda domaren respektive ansvarige tjänstemannen håller inte måttet. Strömavhoppen från det republikanska partiet liksom mängder av sabotage från insidan under hela Trumps ämbetsperiod visar att Deep States inflytande skär rakt igenom partilinjerna.
Liksom vad gäller 9/11, JFK och ett antal andra händelser som inte är utredda gäller – i frågan om valfusk vid 2020 valet – att det inte finns något annat sätt än att genomföra en grundlig opartisk utredning för att få reda på fakta. Fakta som visar hela skogen och inte bara enstaka träd.
Det finns en beröringsskräck gentemot begrepp som ”Deep State” och ”organiserad brottslighet” eftersom de begreppen kan göra att man låter som en ”konspirationsteoretiker”. Men då ska man ha i åtanke att just begreppet ”konspirationsteoretiker” var skapat av CIA för att kunna svartmåla alla som ifrågasätter den officiella sanningen; vare sig det handlar om att Lee Harvey Oswald ensam stod bakom mordet på JFK eller att det är Trump som har fantiserat ihop idéerna om valfusk.
Det handlar om att titta på det som INTE sägs i de officiella redogörelserna om man vill veta sanningen. Annars gör man det misstag som Ronie Berggren gör när han drar sina slutsatser. Då blir det den effekt Vincent Bugliosi i sitt Magnum Epos : ”Reclaiming history” (1400 sidor) ville uppnå i fallet JFK. Genom att peka ut 49 bevispunkter som pekade på Oswald menade han att enbart den mängden visade att han hade rätt. Vad han ”glömde” att påpeka var att om man på EN ENDA punkt kunde visa att Oswald omöjligen kunnat agera ensam blir värdet av de 49 punkterna lika med noll.
På samma sätt är det med valfusket. Det räcker med att man på en enda punkt kommer fram till att det förekommit organiserat valfusk för att kunna nysta upp hela härvan. För det krävs en ingående opartisk utredning. Men det vill Demokraterna inte veta av. Precis som man inte ville veta av det i JFK och 9/11. Mönstret går igen. Seriemördaren har varit framme. Igen!
Olle Reimers
Ronie Berggren – replik 1:
Olle Reimers har via nätet varit en av mina bekanta sedan flera år tillbaka. Vi har ofta stött och blött argument i debatter, där han företräder det jag menar är konspiratoriska åsikter i synen på saker som JFK-mordet, 9/11-attacken och nu senast synen på USA-valet 2020.
I sin senaste text kommenterar han min artikel ”Sagan om Kraken” – där jag debunkar Donald Trumps påstående om att han förlorade presidentvalet förra året på grund av ett omfattande valfusk iscensatt av Demokraterna.
Varför öppna debatter är nödvändiga:
Här följer ett bemötande av Reimers kommentar. Jag anser nämligen att det är vad folk diskuterar som avgör vad som måste tas på allvar och inte. Att stänga ute människor med icke-politiskt korrekta åsikter, är fel väg att gå, även när de har fel. Dels för att demokratier bygger på idén om öppna debatter. Och därtill för att Internet och globalisering har gjort utestängning till en misslyckad metod.
Förr var det adeln som stängde ute bönderna. I vår tid är det ett existerande etablissemang som stänger ute människor som ”tycker fel”, genom att med historiens dogmatiska självsäkerhet kategoriskt avfärda oliktänkande. Men det sker inte längre lika smärtfritt som förr. De utestängda av idag kan tack vare Internet och globalisering fortfarande mötas och organiseras. Parallella samhällen uppstår där respektive läger avhumaniserar den andre, varefter hårda konflikter sedan uppstår. Just de slags konflikter demokratin med de öppna debatterna som hörnsten, var tänkt att avväpna. Det öppna samtalsklimatet måste vara ledstjärnan mot framtiden.
Det innebär inte att saker och ting inte kan avgränsas. De som vill förespråka att månen är en ost, får gärna göra det i sina egna valfria forum. Vill de göra reklam får de göra det. Däremot kan de inte förvänta sig att bli inbjudna till TV-soffor eller förvånas över att väldigt få orkar bemöda sig med dem. Det av det enkla skälet att den debatten ifråga för majoritetssamhället redan är avgjord.
Seriösa bemötanden måste dock göras när ytterlighetsfenomen växer till massrörelser. Demokrati bygger nämligen på vad majoriteten eller stora minoriteter av befolkningen tycker och tänker om saker och ting. När nya tankar växer snabbt, måste de tas på allvar. De som inte gör det, tror inte på demokratin utan på den pre-demokratiska världens tro teknokrater, på Fursten som visste bättre än den stora massan, och därför i kraft av sin egen rättfärdighet hade legitim kraft att slå ner på ”heretiker”.
I dessa dagar har en ny sådan idé spritts som en löpeld. Nämligen tron på att ett av de två partierna i världens äldsta moderna form av demokrati, USA, stal valet till förmån för Demokraternas tillträdande president Joe Biden. Miljoner amerikaner tror detta. Säkerligen tiotusentals i Europa tror så. Och många i Sverige gör det också. Det kan inte ignoreras. Därför följer här mitt svar till Olle Reimers, en person vars åsikter jag inte alls delar, men vi delar likväl demokratins viktigaste medborgarfärdighet: önskan att söka svar och lösa meningsskiljaktigheter genom öppna debatter.
Reimers påståenden:
Reimers invänder mot min artikel utifrån två punkter. Dels menar han att även om jag i min artikel avväpnar många av de framförda sakargumenten om valfusk, så räcker inte det eftersom jag missar den stora helhetsbilden, nämligen ondskan hos USA:s demokratiska parti. Demokraterna, och likaså amerikansk media, har kapats av en ”en djup stat”, styrd av USA:s underrättelsetjänst CIA, som dels är så inflytelserik att den visst klarar av det ingen tror att den klarar av, nämligen att utföra sina operationer utan omfattande läckor där sanningen avslöjas, och som därtill inte drar sig för några medel för att underminera sina motståndare och vinna absolut makt. De är den djupa statens hantlangare och om de lyckas med sina ambitioner, så väntar samma slag av mänsklig förödelse som den ryska oktoberrevolutionen bringade 1917.
Detta är, menar jag, just det löst byggda metanarrativ som kännetecknar konspirationsteorier. Teorier som för den oinitierade kan te sig komplexa och därför framstå trovärdiga, men i själva verket är motsatsen.
Olle Reimers började enligt egen utsago intressera sig för ämnet cirka 2012. Jag började intressera mig redan i mitten av 1990-talet efter att i högstadiet haft en lärare som berättade för oss elever om att han sett Oliver Stones film ”JFK” och såg fram emot när alla dokument skulle offentliggöras om mordet. Det väckte min nyfikenhet. I slutet av 1990-talet läste jag Pat Robertsons bok ”The New World Order”, om den kristna högerns syn på en ny antikristlig världsordning, där man väver samman just den amerikanska libertarianska högerrörelsens långa historia av konspiratorisk aversion mot en central statsmakt med kristen apokalyptik om Antikrist.
Därefter började jag läsa mängder av liknande amerikansk litteratur med samma udd mot överstatlighet och central statsmakt men från andra utgångspunkter: Jag prenumererade på William Pierces vitmakt-organisation National Alliances nyhetsbrev (han var författaren till den idag omtalade boken ”Turner Diaries”) och diskuterade över nätet i de miljöer, av allehanda slag, som då var övertygade om att det som idag kallas för ”Den djupa staten” (men då kallades för the New World Order) var i full färd att sälja ut den amerikanska konstitutionens frihetsideal till FN, till storföretag och annat.
I dessa miljöer hypades Thomas Jefferson (den starkaste kritikern av en federal centralmakt av alla författningsfäder), som jag redan sedan tidigare förälskat mig i. Jag delade dessa alla rörelsers centrala kritik mot överstatlighet och anti-individualism. Det var därför jag utforskade deras idéer. Men jag kom mycket snart fram till att deras världsbild var förenklad. Detta blev övertydligt efter 9/11-attacken 2001. Där jag följde med mycket noggrant. De konspirationsteorier som några år senare fick luft under vingarna, främst genom filmen ”Loose Change” från 2006, om att Bushadministrationen själva skulle ha legat bakom attacken som förevändning för att invadera länder i mellanöstern, gick inte att ta på allvar när man hade hängt med aktivt i tiden där och då. Politik inom demokratier är mycket mer komplicerad än vad dessa teorier är.
Min poäng med denna redogörelse är inte att gå i spörsmål med alla dessa teorier (jag nöjer mig med att göra det med den senaste, Trumps valkonspirationsteori) utan bara att förklara att jag förstår dessa miljöer, jag vet hur tänkandet formas och hur de som tror på dessa saker resonerar. Det är också därför jag finner det värt att bemöta kritik av det slag som Reimers framfört, istället för att kategoriskt stänga av, så som oftast görs av etablerad media. Jag förstår, men finner det likväl inte trovärdigt.
Det bästa sättet att försvara individuell frihet och nationell suveränitet, anser jag vara att stå upp för frihetsidéerna (yttrandefrihet, religionsfrihet, individuell frihet, nationell suveränitet, bara för att nämna några saker) utan att jaga osynliga spöken, vilket jag anser är vad konspirationsteoretikerna snöat in på att göra.
Sådana som gör det, står inte upp för frihet eller motsätter sig totalitarism bättre än exempelvis jag gör. Jag har, utifrån mina jeffersonska ideal, försvarat frihet och motsatt mig totalitarism hela mitt vuxna liv. När jag var kring 20 utforskade jag grenar av de högerextrema rörelserna i Sverige som ansåg tidigt behövde tas på allvar, i mitten av 20-00-talet var jag en av de första att konfrontera den växande islamismen. Jag har en lång konsekvent historia av att stå upp för yttrandefrihet, och då inte bara för dem som delar mina värderingar, utan även för dem som tror precis motsatsen. Likaså har jag en lika konsekvent track-record av att vara kritisk till FN och EU. Jag är konservativ på det sätt jag anser att man bör vara konservativ, genom att vara välgrundad i de ideal jag själv upptäckte genom Thomas Jefferson.
Vår tids esoterism:
Vad metaberättelserna/konspirationsteorierna gör är något annat. Metaberättelsernas främsta funktion är inte att konfrontera riktig totalitarism, utan skapa enkla förklaringar på verklighetens komplexiteter. Istället för att förstå varför yttrandefriheten hotas är det bekvämare med idén om en osynlig djup stat. Metaberättelserna kan också betraktas som vår tids esoterism, en självupplevd upptäckt av ”hemlig kunskap” som man tror att inga andra har, vilket därför skapar en gemenskap av initierade vars mening med tillvaron väcks till liv genom uppdraget att upplysa en omvärld av oinitierade om de stora sanningarna.
Så betraktar jag metaberättelserna. Vilket inte alls betyder att det inte finns problem med storföretag, korruption, nepotism och stundom också aktörer som faktiskt konspirerar. Men en bra utgångspunkt för att bemöta verkliga faror, är att inse vad som inte är det.
Utöver att Reimers menar att jag inte förstår ”de stora sammanhangen”, så hävdar han därtill att min debunkning av Donalds Trumps påståenden inte spelar någon roll, om det bara finns ett enda bevis som visar att hans (konspirations)teori är rätt.
Tron på ett eller några absoluta sanningar är vanlig i metaberättelsernas miljöer. I fallet JFK har det i synnerhet handlat om ”den magiska kulan”, hur enskild kula från en vinkel kunde göra så stor skada som den gjorde? I fallet 9/11 har temperaturdiskussionen om vid vilket gradtal eld faktiskt kan smälta den stålbyggnad som World Trade Center-tornen var byggda av, varit en fast bevispunkt. Enkla saker som dessa har ofta fått dessa människor att börja tänka i de banor de gör. Men däremot räcker det sällan att bemöta dessa saker konkret i diskussioner, eftersom de vid det laget redan gått vidare till övertygelsen om den stora konspirationen. Och i det skedet gäller omvänd bevisbörda. De måste inte bevisa vad de redan är övertygade om, du måste bevisa punkt för punkt varför deras -antaganden- om A,B och C till Ö, är felaktiga, för att de ens ska lyssna.
Det här är en sekterism som emanerar ur den konspiratoriska esoterismens föreställningar. Och i kamp för individuell och nationell frihet, är den faktiskt inte produktiv. Tvärtom, den faller helt i händerna på just de schablonbilder som anti-frihetliga politiker, debattörer och ideologer kastar fram för att med dessa schablonbilder få folkmassan, som är demokratins kugghjul, att fortsätta hålla frihetens förespråkare inlåsta i garderoberna.
Av det skälet anser jag det nödvändigt att konfrontera det jag menar är Donald Trumps mycket destruktiva konspirationsteori om valfusk. Men jag anser det också vara nödvändigt att föra den debatt som människor vill föra, så länge detta görs i god ton och ömsesidig respekt. Det är därför jag med denna text bemöter Olle Reimers och dem som lyssnar till honom. Jag för personlig del har har dock redan gått igenom den här processen. Jag har inte tid med JFK eller 9/11-diskussioner – och kommer inom kort också att sätta punkt för valfuskdiskussionerna.
Men det görs utifrån min egen övertygelse, inte från något feedat MSM-narrativ. Och det görs dessutom, genom en text som denna, utan att slänga dörren i ansiktet på dem som inte tänker som jag. Det här syftar alltså inte till att vara en diskussionstext utan en förklaring till varför jag betraktar världen annorlunda än vad Olle Reimers gör.
Ronie Berggren
Olle Reimers – replik 2
Jag har lovat Ronie Berggren att replikera på hans bemötande av hans kritik gällande hans slutsatser att det inte förekommit något valfusk vid det amerikanska presidentvalet den 3 november 2020.
Ronie kan ha rätt om att det inte förekommit något valfusk. Det som skiljer oss åt är att han anser, att han, genom att gå igenom ett antal fall där Trumps team inte lyckats övertyga vissa domare om valfusk på den mycket korta och förvirrade tid som stått till teamets förfogande bevisat att det inte förekommit något valfusk. Tillräckligt mycket information har framkommit för att man måste utreda detta vidare.
För att vara rättvis mot Ronie har han förstås inte sagt att han bevisat detta men i vart fall tillräckligt mycket för att han ska kunna hävda att diskussionen om valfusk är avslutad. Den är avslutad för hans del, efter denna lilla duell; det får vi respektera. Vad som inte dock är avslutat är den större frågan som rör förekomsten av viktiga konspirationer inom det politiska livet eller inte. Ronie driver tesen att man ska akta sig för att tro att sådana förekommer och att, i den mån man gör det, på något sätt är förvirrad och hänger sig åt fantasier. På den punkten skiljer vi oss kraftigt åt.
Fram till för ungefär åtta år sedan, som jag skrev i mitt första inlägg, hade jag ingen aning om förekomsten av konspirationer eller inte i politiken. Jag hade nog snabbt avfärdat teorier om sådant.
Det som för min del förändrade synen – mitt ”röda piller” – var när jag plötsligt insåg hur GW Bush administrationen tillsammans med Tony Blair hade ljugit om Saddam och hans massförstörelsevapen. Det fick mig att börja djupdyka i grunderna. Den viktigaste grunden till igångsättandet av Irakkriget var givetvis 9/11.
Jag ska inte gå in på varför jag är tvivlande om den officiella berättelsen om 9/11. I stället ska jag försöka förklara varför Ronie Berggren, när han på sitt raljanta, något subtila, sätt tokförklarar dem som hävdar att t.ex. 9/11 berättelsen är osann; är ute på djupt vatten. Att han inte förstår ämnet helt enkelt.
Ronie Berggren är givetvis inte ensam om detta. Tokförklaringar har varit legio i media och bland journalister och förståsigpåare som han själv.
Jag dristade mig därför till att skriva en bok i ämnet. Boken – som ännu så länge endast förekommer i oredigerad manusform på 300 sidor engelsk text (det finns en svensk variant också) – är upplagd för att att man ska kunna se att det finns ett mer nyanserat sätt att se på ämnet.
En konspiration innebär att två eller flera personer tillsammans, i hemlighet planerat och genomfört något olagligt utan att avslöja den för utomstående.
En konspirationsteori är ett antagande om att en konspiration förekommit; t.ex att mordet på John F Kennedy inte genomfördes på det sätt den officiella historieskrivningen berättat. För att bemöta denna kritik myntade CIA begreppet ”konspirationsteoretiker” för de som tänkte annorlunda. Det begreppet delade de med tidningar och TV på ett mycket framgångsrikt sätt. ”Konspirationsteoretiker” har kommit att bli kanske det värsta skällsord man kan kan förse en kritiker med. Samtliga MSM-medier använder det begreppet om Trump och hans anhängare när de påstår att det förekommit valfusk.
Enligt mitt sätt att se har Ronie en felsyn vad gäller konspirationsteorier. Han drar alla över en kam. Det gör inte jag. Många förmodade ”konspirationsteorier” har – när fakta kommit på bordet – visat sig vara konspirationsfakta i stället. Det mest närliggande fallet är Donald Trumps påstående om att Hillary Clinton i samråd med bl.a. FBI samarbetade för att hitta på en lögnaktig historia om hans samröre med Vladimir Putin.
Den rätta metoden är att -innan man för fram anklagelser om att någon är en ”konspirationsteoretiker” – sätter sig in i fakta; i den mån detta är möjligt. Jag återkommer till det.
Enligt min mening finns det tre metoder för att klassificera ”konspirationsteorier”. Den första är att konstatera att en konspiration är bevisad. Den andra är att det finns så många trovärdiga källor och fakta som talar för att så är fallet att saken bör utredas grundligt och opartiskt. Den tredje är att vissa teorier kan avfärdas för att de saknar faktaunderlag.
Alla tre varianterna förekommer i verkliga livet. Endast den tredje kan – enligt min mening berättigat – avfärdas med det föraktfulla begreppet ”konspirationsteori”.
Ett sätt för att komma underfund om huruvida kategori två (till vilken jag anser att valfuskfrågan hamnar under) förekommit är att se i vilken mån den misstänkte är villig att medverka till öppenhet eller inte. Verkliga konspirationer avslöjas för det mesta för att konspiratörerna försöker mörklägga spåren, demonisera sina kritiker eller förhindra dem från att säga sin mening. Det leder till misstänksamhet och högre och högre rop på mer fakta.
Att så är fallet i valfuskfrågan är helt klart. Alla de parter Trump anklagar för att ha medverkat till fusket gör allt för att hindra att han överhuvudtaget får komma till tals. De påstår dessutom att de som stödjer honom och vill ha frågan närmare utredd är kriminella eller i vart fall fredlösa i civila och politiska sammanhang. Varför blir det så?
I allt som har med Donald Trump att göra har det demokratiska partiet tillsammans med medierna, Big Tech och Wall Street gjort allt för att bli av med honom. Det har inte varit fråga om någon ädel tävlan.
Det är vad jag kallar en strid mellan en Deep State och en folkvald person. Du kan kalla det något annat.
Ronie Berggren – replik 2
Olle Reimers och jag utgår båda från föreställningen om en konspiration. Reimers anser att Demokraterna och en ”djup stat” konspirerat mot Donald Trump och bestulit honom från valsegern. Jag anser att den synen är en konspirationsteori.
Reimers anser att man måste betrakta ämnet på tre sätt: (1. Bevisade konspirationer; (2. Möjliga konspirationer som behöver utredas för att antingen bli bevisade eller avfärdade; (3. Motbevisade konspirationsteorier.
Det är förstås så man bör betrakta alla teser. Utforska en tes tills man vet om den är sann eller inte sann. Men definitionen av en konspirationsteori är emellertid enligt Nationalencyklopedin en — ”icke styrkt föreställning eller teori som söker förklara en viktig historisk, politisk eller social händelse med en bakomliggande hemlig komplott av ett antal makthavare.”
Lite enklare: En konspirationsteori är en teori som förklarar tillvaron på ett obevisat och således icke-trovärdigt sätt.
Att begreppet ”konspirationsteori” sedan missbrukas av mainstreammedia för att stämpla meningsmotståndare och legitimera ex-kommunicering av dessa, förtar inte den legitima kritiken mot konspirationsteorierna i sig, när de efter granskning visar sig vara felaktiga.
I min artikel ”Sagan om Kraken” är det just en sådan granskning jag har gjort, som visar att alla fuskanklagelser som framförts har undersökts grundligt både av domstolar och av federala såväl som delstatliga myndigheter. Reimers skriver att ”Alla de parter Trump anklagar för att ha medverkat till fusket gör allt för att hindra att han överhuvudtaget får komma till tals.”
Så har fallet inte varit. Tvärtom så har allt som Trump önskat framföra framförts. I domstolar och inför myndigheter. Trumps missnöje sitter inte i att han inte fått komma till tals, eller att ingen utrett, det är bara ett svepskäl för att dessa som tagit honom på allvar inte har gett de svar han har önskat.
Jag använder inte begreppet ”konspirationsteori”, för att kategoriskt avfärda påståenden om valfusk, utan för att jag på egen hand dragit slutsatsen att tesen om att valet stals, och att ingen lyssnar, faktiskt är en konspirationsteori. En obevisad föreställning som Trump fått miljoner människor att likväl tro på.
Reimers blandar ihop mitt förhållningssätt till ämnet med mainstreammedias, eftersom han själv står på andra sidan och är övertygad om att valet stals. Men distinktionen mellan MSM:s reflexmässiga stämpling och min faktiska granskning, är av största vikt att göra.
Med det sagt måste man inte hålla med varandra. Tesen att Donald Trump blev bestulen sin valseger faller utifrån min granskning in i kategori 3, en motbevisad teori, en konspirationsteori. Enligt Reimers faller tesen under kategori 2, den måste fortsatt undersökas.
Hans främsta anförda skäl till en fortsatt undersökning är hans övergripande ”förståelse” för att det finns fler saker att ta i akt än de enskilda sakargument jag tar upp i min artikel. Man måste också ta i akt den ”djupa stat”, som jag enligt honom blundar för.
Mina egna erfarenheter av de miljöer som tror på skuggregeringar som drar i trådarna bakom kulisserna, redogjorde jag för i min förra replik. Reimers nämner i sitt svar lögnerna om Irakkriget som en ögonöppnare i hans egen förståelse av de dolda krafternas verksamhet. En insikt han dock fick långt efter att kriget var över, när komplicerade saker hade kokats ner till enkla förklaringar i böcker.
Jag hängde med i Irakkriget varje dag från första början. 2007 övervägde jag att själva åka till Irak och hjälpa en kompis som i egenskap av kontraktsanställd pilot skulle flyga runt soldater med helikopter. Jag har intervjuat många Irakveteraner, både när kriget pågick och i efterhand. Huruvida kriget baserades på en lögn eller på ett misstag, avhandlar jag i
denna artikel från 2008 .
Svensk media hade då samma inställning till George W. Bush som de idag har till Donald Trump; Bush var en skurk, kriget byggt på lögn. Det pumpade svensk media ut helt reflektionslöst under hela kriget. Vilket jag ofta kritiserade som
i denna artikel från 2011.
De med Reimers inställning hoppar dock oftast över den verkliga sakdebatten, som de sällan hängde med i, och hävdar istället att Bush och Blair blev förförda av, ja ni gissar rätt — den djupa staten, med hänvisning till neokonservativa idéer och Project For The New American Centurys skiss över maktskiften i ett antal MENA-länder. Kriget var således sedan länge planerat och Bush var på sin höjd en nickedocka. Den komplicerade verkligheten ges ett enkelt svar, spöket där inne i den riktigt djupa garderoben.
Man får om man vill så klart tro så. Jag har redan fört den debatten till en personlig slutpunkt.
Men med det sagt: Om spöket en dag skulle visa sig på riktigt, ett totalitärt monster som vill riva sönder USA:s konstitution, ID-märka alla världens individer med Antikrists chip (där har ni för övrigt förklaringen till varför USA i grund och botten inte har ID-kort, Reagans kristna höger tyckte det påminde för mycket om Bibelns apokalyps. Senare när de ID-lösa illegala invandrarna blev ett alltför stort problem så släppte GOP det argumentet, i insikt om att den temporära laglösheten åtminstone för stunden var ett större problem än Antikrists anti-konstitutionella tyranni) – om det monstret skulle dyka upp, då skulle jag motsätta mig det.
Jag är när det kommer till kritan en livslång efterföljare till Thomas Jefferson frihetsidéer. Just för att jag är det anser jag det vara av största vikt att dessa idéer inte missbrukas eller att retoriken inte kapas i felaktiga syften.
Vilket är vad jag utifrån min granskning menar att Donald Trump har gjort.
Ronie Berggren
Olle Reimers – Replik 3
När jag på mitten av 1970-talet som nybliven advokat företrädde en grävmaskinist som i Uppsala Tingsrätt påstod att Sala Kommun och Skanska samarbetat för att se till att maskinisten blev av med sitt kontrakt avseende Sala Sänkningsföretag (hur kan jag minnas detta?) röt rådmannen Erik Malmberg i kraft av sin auktoritet som rättens ordförande : ”i min domstol accepteras inga konspirationsteorier”. Malmberg tillät helt enkelt inte att jag, som ombud för grävmaskinisten fick lägga fram de bevis som jag ansåg styrkte grävmaskinistens tes.
Ungefär så resonerar Ronie Berggren. Men Ronie har fel om vad som konstituerar en konspirationsteori. Även om han citerar rätt ur Nationalencyklopedin (jag har inte kollat det) så drar han fel slusats om vad det innebär.
En konspirationsteori (inte skällsordet som används dagligen i media) är en teori om förekomsten av en konspiration. Att den är obevisad är givetvis en självklarhet: det är en teori – än så länge i vart fall – ända tills den bevisats eller inte kunnat bevisas. Kan teorin ledas i bevis blir den konspirationsfakta.
Ronie drar den felaktiga slutsatsen att en konspirationsteori ”är en teori som förklarar tillvaron på ett obevisat och således icke-trovärdigt sätt.”
Det finns ingen korrelation mellan ”obevisat” och ”icke-trovärdigt”. I vart fall inte INNAN bevisen lagts fram.
Ronie Berggren använder i sammanhanget samma sorts argumentering som CIA gör för att förminska trovärdigheten hos den som påstår viktiga brister i de offentliga berättelserna om exempelvis mordet på JFK och 9/11 (två fall som jag undersökt mycket noggrannt men inte Ronie.)
Ronie skriver vidare ”förtar inte den legitima kritiken mot konspirationsteorierna i sig, när de efter granskning visar sig vara felaktiga.” Just det EFTER GRANSKNING! Det är granskningen som är poängen, inte teorin!
Det problem som Ronie Berggren inte ser är den komplexitet som vidlåter de nämnda fallen.
När en skicklig konspirationskonstrutör varit i farten (CIA är sannolikt en av världens främsta i det fallet även om man hemfallit åt förutsägbara mönster i ett otal av de fall av s.k. false flags som bl.a. Ole Dammegård tagit upp i t.ex. Swebb-TV) gäller det att det finns så många rörliga delar som förefaller oberoende av varandra och som blir kaotiska om man inte får lägga upp hela mönstret till samtidigt beskådande. (Precis som man måste jobba för att fånga seriemördare, som jag nämnde i mitt inledande inlägg).
I Ronies värld blir det dock tvärtom: den som försöker se ett mönster blir en galen konspirationsteoretiker. Precis så som CIA ville ha det.
Ännu viktigare är dock att när man väl sett mönstret kan man inte nöja sig med det. Nu gäller det i stället att hitta just de detaljer som varje konspiratör måste dölja i sin cover-up; sin mörkläggning av fakta.
Det Ronie Berggren helt har missat är att granskningen har två skilda stadier. Den första handlar om att se huruvida det ÖVERHUVUDTAGET finns någon grund för att det föreligger en konspiration. Den granskningen går ut på två saker: finns det ett mönster i handlandet och finns det tecken på en cover-up.
I fråga om valfusket anser sig Ronie Berggren ha visat att genom att gå igenom ett antal fall av påstått sådant har Trumps team inte lyckats bevisa det. Vad han inte nämner är just de betydligt mer svårbevisade mönster som en domstol (liksom ovan nämnda Uppsala Tingsrätt) gärna avvisar.
I en
nyligen författad artikel går Ronies kollega, den svensk-amerikanske historikern Claes G Ryn igenom det Ronie kallar ”metaberättelser” om valet: statistiska anomalier som t.ex att i alla tidigare val har vinnaren alltid haft med sig ett visst antal stater eller counties som Trump nu vann och därför borde ha vunnit valet; som att varje gång den sittande presidenten fått fler röster i det senare valet än i det förra har han vunnit; o.s.v.
Nu är den sortens uppgifter i sig inte tillräckliga bevis men de är tillräckliga för att påkalla en djupare undersökning. I Ronie Berggrens värld är framförandet av dylika teorier i stället ett tecken på att man inte har alla hästar hemma.
I valfuskfrågan visar Claes G Ryns artikel således att det finns mönster som borde rendera en djupare granskning. Han påpekar också, som jag framfört och som Ronie Berggren inte verkar ha förstått, att det finns tydliga (för att inte säga ÖVERTYDLIGA) tecken på en cover-up.
Ronie säger att Trump och hans team har fått alla möjligheter i världen att lägga fram sina teser. Det är en felaktig och orimlig hållning. Hans team har hållit offentliga förhör med ett otal vittnen. Inget av dessa förhör har täckts av MainStreamMedia; MSM.
Ett stort antal av de alternativa media som står på Trumps sida har fått sina konton på Twitter och Facebook nedstängda. YouTube har tagit ner deras videos. Trumps anhängare i och utanför kongressen demoniseras på det grövsta sätt för att de kräver en grundligare utredning.
Frågan om VARFÖR motsidan motsätter sig en oberoende granskning med en sådan frenesi borde ställas även av Ronie. Det borde väl i högsta grad vara i Joe Bidens intresse att kunna motbevisa alla anklagelser om valfusk. ( I sammanhanget bör noteras att Donald Trump aldrig försökte ingripa i Muellerutreningen trots att han visste att den var illegitim).
Ronie Berggren anser att han, genom att gå igenom de fall där man av tidsbrist tvingats till fragmentariska framställningar i domstolar och andra instanser och fått sina påståenden avvisade, har visat att något valfusk inte förekommit. Exakt så har diskussionerna gått när man avvisat motsvarande i fallen JFK och 9/11.
Det avgörande misstaget i Ronie Berggrens teser är att det är själva idén om en mörk kraft som inte kan bevisas som är svagheten i talet om en ”Deep State”. Det är precis tvärtom.
Själva idén med en osynlig kraft som drar i trådarna bakom kulisserna är att de som påstår att den existerar ska kunna förlöjligas på just den grunden. För att möjliggöra detta gäller det att skapa en miljö som ter sig ogenomtränglig vid ett första påseende. Den som därvid påstår att det finns ett mönster som ingen annan kan se kan därmed förlöjligas. Som jag nämnde ovan
är detta just CIA special.
Tittar man på fallen JFK och 9/11 så uppträder så oerhört många, till synes oförenliga, detaljer att mönstret hart när blir möjligt att uppfatta. Praktiskt taget alla infallsvinklar kan motsägas eftersom de allra flesta var för sig är otillräckliga för att motbevisa den offentliga sanningen. När man sedan påpekar ett antal detaljer som inte stämmer blir det i sig bevis för att man är en ”konspirationsteoretiker”. Ingen av dem motbevisar i sig huvudtesen. Till slut orkar ingen lyssna på någon annan än den som säger att kritikern är galen.
Dock: i såväl fallen JFK som 9/11 finns det detaljer som omöjliggör huvudtesen. I det förstnämnda fallet handlar det om var den första kulan träffade Kennedy och om det stämmer med resten av berättelsen. Jag visade för Ronie att det i Warrenrapporten angavs TVÅ ingångshål för samma kula; vilket är en omöjlighet. Ronies svar (c:a fyra år sedan) var att det måste finnas en alternativ förklaring. Vilken denna alternativa förklaring skulle vara har Ronie inte återkommit till. Han har inte haft tid, säger han.
I fråga om 9/11 är huvudinvändningen att en byggnad vars ram främst är i stål inte kan falla ihop som ett korthus när den träffas i av ett flygplan i den övre fjärdedelen. Det stämmer inte med Newtons lag helt enkelt.
Det jag vill komma till är att det inte alls är som Ronie Berggren säger att ”konspirationsteorierna” kommer ur någon slags metafysisk föreställning om att onda människor försöker ta över världen. I stället fungerar det så att man börjar med att göra sig av med grundföreställningen om att den idén är så konspiratorisk att den inte är värd att följa upp. Det är det ”röda pillret” jag talar om: att göra sig av med sin kognitiva dissonans. Historien visar tvärtom att de mäktigaste konspirerat för att tillvälla sig makten.
När man väl har gjort det är nästa steg att se om det finns tecken på att en konspiration kan föreligga via sin analysmodell; ex. vis den typiska ”problem – reaction- solution” i kombination med frågan om försök till mörkläggning.
Men det räcker ju inte. Det är här Ronie Berggren hamnar fel. Han tror att jag tror, att jag genom att se ett möjligt mönster, har löst problemet. Så är inte fallet.
Det sista steget är att granska detaljerna och se om det finns något där som motsäger den offentliga tesen. Det är därför man behöver en oberoende granskning, som möjliggör att man kan hitta just de detaljer som avslöjar konspirationen. Alternativt finns inga sådana detaljer. Då var det ingen konspiration. Punkt.
Ronie Berggren – Replik 3
Det jag i mina tidigare texter har försökt att få sagt, är att jag förstår Olle Reimers tänkande även om jag inte håller med. Men jag ska här försöka förklara det ännu tydligare.
Delvis pratar vi förbi varandra. Jag vill huvudsakligen prata om min artikel ”Sagan om Kraken – Trumps valfuskteorier debunkade”, och förklara att den är en granskning av trovärdigheten i de anspråk som Donald Trump har gjort rörande fusk och andra felaktigheter. Anspråk jag menar är inte bara avfärdade, utan tydligt debunkade. Det gäller även de saker såväl Reimers som Claes G. Ryn, som han hänvisar till, anför.
Det finns tydliga förklaringar och svar på de ifrågasättande frågor som ställs. I min artikel ger jag några, faktiskt ganska många, men inte alla förklaringar. Av den anledningen ska jag fortsätta uppdatera artikeln med svar på somliga saker som lyfts fram i mina diverse diskussioner sedan valet. Lite som en universitetsuppsats, man läser blir granskad, stärker sin bevisföring.
Men åter till Olle Reimers senaste replik. Enligt honom räcker det inte med att granska påståenden om fusk. Om man vill förstå vad valet i USA på allvar handlar om, måste man också inse att det finns andra krafter i rörelse än blott väljare och möjliga aktivistiska valarbetare.
Och det är där den verkliga brytpunkten oss emellan går. Jag vill hävda att det inte finns några bevis för existensen av en djup stat, på det sätt som Olle Reimers menar. Men det har redan framkommit, så det Olle Reimers i sin senaste text menar är att det inte är den huvudsakliga frågan: Den huvudsakliga frågan handlar om att öppna upp sig för möjligheten att dessa krafter existerar. Det har han gjort, men inte jag.
Han har nollställt sig själv, lämnat sin ”kognitiva dissonans”, för att kunna betrakta världen bortom de på förhand givna föreställningarna om tillvaron. Det har gjort honom kapabel att kunna ifrågasätta huvudtesernas ”givna sanningar”, om mordet på John F. Kennedy, 9/11-attacken och USA-valet 2020.
Jag nämnde i min tidigare text att det alltid finns vissa ”punkter” som väcker denna upplysning till liv. Reimers nämner dem alla: ”Den magiska kulan” vid JFK-mordet och stålbyggnaden vid 9/11 som enligt Newtons lag inte kan falla ihop. Han säger mycket riktigt att vi diskuterat detta förut och att han inte fått de svar av mig som han önskat.
Men svaren finns, helt öppet. Vem som helst kan läsa om varför kulan vid JFK-mordet inte var ”magisk”. Den stora debunkningen av JFK-konspirationer är gjord av Vincent Bugliosi i dennes 1500 sidors verk ”Reclaiming history: The assassination of President John F. Kennedy”. Jag tar tillfället i akt att tipsa om
mitt poddavsnitt från 2013 om JFK där jag går in på Bugliosi, vars bok jag har läst. Reimers köper inte Bugliosi eller Warrenrapporten. En poäng i de som tror på de alternativa teorierna är nämligen just att sådana rapporter är dimridåer för att förlöjliga kritiker och vilseleda. Ett slags cirkelresonemang som gör diskussioner mycket svåra.
Förklaringarna på varför tornen vid 9/11 faktiskt rasade som de gjorde är väl utrett (den stora grejen numera, för de hoppar ofta i vilken bevisföring som är viktig för att stärka den övergripande tron/tesen om dolda krafter, verkar vara byggnad 7, som inget plan flög in i men ändå rasade). Både i 9/11-kommissionens rapport (som givetvis också tillbakavisas av dem som tror att andra krafter dolde sig bakom), men också i de debunkningar som gjorts av exempelvis David Dunbar och Brad Reagan i Popular Mechanics bok ”Debunking 9/11 Myths” från 2006 (en bok jag också läst, här
en artikel om den av mig från 2008).
I USA-valet 2020 är det ”anomalierna”, oegentligheterna som knäcker den officiella valberättelsen. Många av dessa har jag tagit upp i min artikel. Inte alltid i stora rubriker (eftersom jag personligen finner somliga av de sakerna mindre intressanta än de som gör stora grejer av dem finner), utan mer i förbifarten. Men återigen, jag ska uppdatera med fler ingående förklaringar.
Det hela kokar dock inte ner till att den ena eller andra sidan inte har förklaringar, utan till vilka förklaringar man tror på. Och det för oss tillbaka till frågan hur det kommer sig att man tror vad.
Jag tror som sagt på de officiella förklaringarna av 9/11-attacken och valet 2020. Jag hängde i båda fall med noggrant i allt redan från början. JFK-mordet skedde långt före min tid, där tror jag också på den officiella förklaringen, men där måste jag förlita mig på andras förståelse på ett annat sätt. Därför föredrog jag, när jag kände det mödan värt att verkligen gå in i dessa debatter på djupet, att hellre diskutera just 9/11-attacken (och nu av nödvändighet valet 2020), än JFK-mordet.
Olle Reimers tror inte på de officiella förklaringarna. I grund och botten för att han låtit ”fördomarna falla av” och tillåtit sig själv att upplysas. Han menar sig inte var dogmatisk, och kritiserar mig för att jag hävdar att han ”tror på obevisade saker”, som exempelvis existensen av en ”djup stat”. Det han gör, är bara att utforska en möjlighet som allt enligt honom tyder på behöver utforskas.
Men det han huvudsakligen kritiserar mig för är inte ens det, utan att jag själv inte ”låtit mig upplysas”. Han vill hävda att denna upplysning bygger på rationalism, jag vill mena att den bygger på en känsla, som sedan legitimeras med rationella argument.
Och det är precis detta jag i min tidigare text menade utgör den moderna esoterismen: Glöm Kabbalah och New Age, den inre upplysningen i en sekulariserad och i stor utsträckning ateistisk västvärld, handlar inte om föreningen med Brahman utan i den växande insikten om de krafter som egentligen styr världen. Vi som inte ”vågar” följa med på resan är trångsynta och förnekare av sanningen. Det är här risken för övergång mellan estoerism och sekterism finns.
Olle Reimers personligen är dock sund, har självdistans, och är i många avseenden mer rationell än emotionell. Därtill är han beläst och det kräver att man avsätter lite tid i debatter. Det är också därför jag med nöje för denna diskussion med just honom.
Men när det kommer till kritan, så betraktar vi världen olika, av skäl jag just har framfört. Reimers vill att jag ska vara lite mer självkritisk, och lite mer öppen. Jag anser att jag varit det, att jag – i motsats till MSM och till de flesta – redan har brottats med de här idéerna och kommit fram till andra slutsatser än Reimers har. Men jag håller likväl med, självkritik är bra, det gäller också för alla er som följt denna debatt, oavsett vilken sida av ”upplysningen” ni själva står på.
Ronie Berggren
Olle Reimers – Replik 4
Här kommer min replik till Ronie Berggrens replik 3 som han publicerade igår.
Fördelen man har genom att i offentlighetens ljus ha en debatt om viktiga frågor är att det efter varje replikskifte blir lite tydligare var den riktiga skiljelinjen mellan uppfattningarna går.
Ronie Berggren har förmodligen rätt när han säger att vi huvudsakligen skiljer oss åt ifråga om vilken tilltro vi har till våra makthavare. Däremot har han fel när han vill göra gällande att jag – i motsats till honom – utgår från att mörkare krafter, som vi inte kan se; ligger bakom många av de viktigaste skeendena i dagens värld.
Det handlar inte om krafter vi inte kan se. Vi kan se dem; om vi tittar noggrant.
För att exemplifiera med sådant som Ronie själv tar upp plus lite till.
9/11: Ronie hänvisar bland annat till en artikel i Popular Mechanics från 2006. I artikeln ”debunkar” man tydligt teorin om att Byggnad 7 skulle ha fallit i fritt fall i något skede av kollapsen. NIST:s slutrapport om Byggnad 7 kom dock först två år senare: 2008. (300 ingenjörer och en oändlig budget sju år efter kollapsen!) I rapporten tvingas NIST (efter ett ingripande av en mellanstadie lärare i fysik!) att erkänna att de översta elva våningarna föll i fritt fall. Fritt fall är en omöjlighet om byggnaden – som NIST säger i sin slutsats – faller sekvensvis; d.v.s. en bit efter den andra (även om det går fort). Efter den rapporten har Popular Mechanics varit tysta vad gäller byggnad 7.
JFK: (Jag har inte läst Bugliosis Reclaiming History, men väl hans sammanfattande bok ”Parkland” som han har lagt upp som en tidslinje. Jag har också sett ett flertal videos där Bugliosi uppträder inför talrik publik och lärt mig hur han resonerar. Inte så olikt Ronie själv , faktiskt!)
När man läser och lyssnar på Bugliosi inser man snart att det viktiga inte är vad han tar upp utan vad han inte tar upp. För att kunna göra det måste man ha en mycket bra kunskap om fakta. Det har inte Ronie Berggren, Jag har dock satt mig in i alla de avgörande detaljerna.
Bugliosi förklarar alltså inte förloppet av det första skottet utifrån det helt avgörande faktum, som framgår av obduktionsrapporten, att kulan träffade Kennedy i ryggen vid skulderbladet, utan vecklar in sig i en mängd andra resonemang och påståenden, som alla är sanna, men som inte har avgörande relevans. Träffas Kennedy vid skulderbladet kan nämligen kulan inte ha kommit ut vid struphuvudet och träffat den framför sittande guvernören Connally på det sätt som påstås och som är helt avgörande för frågan om det funnits flera skyttar.
Den andra stora stridspunkten är frågan om Kennedy träffades av ett skott i huvudet som kom framifrån eller bakifrån. För att kunna vidhålla tesen att det var en ensam gärningsman – Oswald – måste man bevisa att skottet kom bakifrån. Kommer det bakifrån finns ingångshålet (det lilla) i bakhuvudet, medan utgångshålet finns framtill och är stort. I sin bok ”glömmer” Bugliosi att redovisa att praktiskt taget alla läkare (19 stycken) som var i rummet berättar för Warrenkommissionen att de såg ett gapande sår , stort som en knytnäve, i Kennedys bakhuvud när han låg på operationsbordet. Alltså ett typiskt utgångshål. (Jag har läst förhören; de finns på nätet men inte i Warren rapportens huvuddel).
Jag går in på de här detaljerna eftersom frågan om Kennedy blev offer för en konspiration eller inte avgörs av de medicinska bevisen. För att kunna förstå dem måste man borra sig in i de minsta detaljerna (”the devil is in the details” heter det.), vilket jag har gjort. Bugliosi hade (han är död nu) säkert koll på alla detaljerna; men han väljer att bara ta ut dem som passar hans tes.
Samma gäller för Popular Mechanics som hoppar av debatten om 9/11 när verkligheten ”debunkar” deras tes.
När det handlar om ”valfusket” har Ronie Berggren säkert helt rätt ifråga om de detaljer han har granskat. Men för att kunna avgöra den stora frågan måste ALLA relevanta detaljer upp på bordet. En sådan är t.ex. det som Claes G Ryn tar upp i sin bok om de statistiska anomalierna. De är av den arten att man måste gräva djupare. Precis som fysikläraren gjorde med byggnad 7. Precis som jag (och många många andra) har gjort med Kennedys skottskador.
Ronie Berggren har fel när han tror att jag utgår från att det finns magiska krafter som styr vår värld. Det är inte så det funkar.
I stället funkar det så att när jag granskat detaljerna i 9/11 och JFK finner jag att makthavare har ljugit om viktiga och relevanta detaljer som kan gendriva deras teser. Detta mönster upprepas i ett oändligt antal fall: Palmemordet, Oklahoma City bombningen, Tonkinattackerna, Mena Airport, Clinton Foundation, Trumps samarbete med Putin, den fördelaktiga invandringen till Sverige, o.s.v., o.s.v..
Min slutsats av detta är att utgå från att makten ljuger när de vill styra medborgarna åt ett visst håll. För makthavare gäller i min värld omvänd bevisbörda. De måste bevisa att de talar sanning. Det är inte min sak att visa att de ljuger.
Här kommer ett tillägg till ovanstående inlägg. Tillägget är inlagt tre timmar senare än originalet. Tillägget är avsett att förtydliga min inställning till makthavare och deras sanningsanspråk.
Makthavare måste per definition konspirera för att erhålla och behålla makt. Med det menar jag att de måste samarbeta för att skapa en berättelse som kan övertyga dem som kan vara beredda att ge den makten till dem.
De verkliga makthavarna är ytterst få personer. Kanske några hundra; kanske några tusen. Jag talar om dem som ytterst bestämmer. Den kinesiske kejsaren ansågs länge bestämma ensam över hela världen. Numera känner makthavare varandra personligen och vet att de måste samarbeta för att behålla eller – som de givetvis vill – utöka sin makt. De träffas på Bilderbergmöten, i Davos och andra liknande sammanhang.
Makthavare konspirerar således för makt. De konspirerar ibland med sanningen som instrument eller med lögn.
Det är de gånger makthavare konspirerar med en lögn; en lögn som är ägnad att föra dem som anförtrott dem makten bakom ljuset; som det är befogat att avslöja lögnerna. Lögner måste sedan döljas med ytterligare lögner. För att kunna göra det måste förtrycket ökas fram till dess man har en outhärdlig diktatur.
För att vi ska slippa den outhärdliga diktatur som kommer att bli följden om ”The Great Reset” kommer till verket, måste medborgarna syna dessa makthavare i sömmarna och utgå från att de ljuger i viktiga frågor. På så sätt skapas balans i samhället. Deras utsagor måste granskas och kritiseras av journalister och politiska motståndare.
Idag gäller att journalisterna har låtit sig köpas eller kuvas av makthavarna. Dertsamma gäller för de politiska motståndarna.
Det enda som återstår är folkets granskning. En granskning som måste utgå från misstro, tyvärr.
Olle Reimers
Ronie Berggren – Replik 4 (slutreplik)
I min tidigare text förklarade jag att min diskussion med Olle Reimers i grund och botten kokar ner till vilka förklaringar man tror på och vad som gör att olika personer kommer fram till olika förklaringar.
Jag har förklarat att jag förstår varför Reimers tror som han gör. Jag tror inte att han av ren vidskepelse tror på en ”djup stat” eller en ”skuggregering”. Jag förstår att han tror så utifrån de resonemang han beskriver.
Men han kommer alltid tillbaka till just de ”punkter” jag nämnt i mina tidigare repliker: JFK, 9/11, Valet 2020. ”Insikten” om att de att de officiella förklaringarna enligt hans egna granskningar inte höll, blev startpunkten för fortsättningen i sökandet efter vad man tro och inte tro på. Vi skiljer oss åt i synen på dessa saker.
Det stämmer att han kan JFK-detaljerna bättre än jag. Allt det utspelades långt innan jag var född. Jag har satt mig in i den mån jag anser mig ha behövt sätta mig in, men jag är ingen expert.
Däremot är jag betydligt kunnigare om 9/11-teorierna och den pågående diskussionen om valfusk i USA. Jag hängde med där och då, och minns att konspirationsteorierna (utöver de klassiska islamiska om att judarna låg bakom) uppkom först några år senare, och de var, i mina ögon, inte trovärdiga.
Den sistnämnda, av Trump framförda konspirationsteorin om valfusk, uppkom redan innan valet och fick extremt snabb spridning. Dels på grund av Trumps länge hållna misstankar mot poströstning, och därtill för att sociala medier gjorde att konspirationsteorier kunde skapas och spridas på ett ögonblick. Denna snabba spridning av konspirationsteorier (eller snarare av rykten, betydligt sämre uppbyggda än de klassiska alternativförklaringarna till i synnerhet JFK-mordet) började med skolskjutningen på Sandy Hook Elementary, i Newtown, Connecticut, i december 2012 (här
en artikel av mig om den saken från januari 2013).
Men dessa saker har debunkats trovärdigt från många olika håll, och jag personligen har med min artikel ”Sagan om Kraken” debunkat valfuskteorin. I det fallet går Reimers inte ens in på några riktiga svagheter i min debunkning, utan hoppar direkt över till de dolda makthavare/den djupa stat, som han redan fått upp ögonen för genom att se igenom de officiella svaren kring de tidigare frågornas ”etablerade sanningar”. Det är detta jag enligt honom missar, oavsett vad jag än debunkar.
Så låt mig därför säga också några korta saker till om de dolda makthavare han nystat fram.
Eftersom de officiella förklaringarna inte håller, så måste ”makthavarna”, som står för dessa officiella förklaringar, ha ljugit. Därefter består uppgift i att klura ut vilka dessa ”ytterst få” (citat från Reimers) makthavare faktiskt är. Utifrån sina egna granskningar har övertygelsen om en ”djup stat” sedan växt fram. Något han vill att så många som möjligt ska vara öppna för att utforska och själva granska.
Som jag skrivit tidigare så tror jag att fusk, korruption, dolda och illasinnade intressen finns. Jag tror också att de har stora nätverk dolda för allmänheten. Som konservativ motsätter jag mig sådant. Men jag tror inte att detta finns överallt, och jag tror inte att alla förklaringar på de saker jag finner problematiskt i tillvaron går att härleda till sådana orsaker. Det säger jag inte heller att Reimers tror, men det är likväl dit han alltid vill leda A och B och nu senast utgången av det amerikanska presidentvalet.
Jag tror inte på idén om ett ”ytterst fåtal” makthavare som styr allt, eller ens det mesta. Oavsett listorna på världens rikaste människor, på storskaliga familjeföretags inflytande under generationer, eller på mediakoncerner med kunskapsmonopol.
Jag har i mina tidigare texter försökt förklara att jag redan på 1990-talet, satte mig in i de där sakerna. Jag har läst ingående om många av de aktörer som de som tror att dessa i mer eller mindre utsträckning styr världen, lyfter fram. Jag har läst om Illuminati, frimurarordern, Rockefellers, Bilderberger, Skull and Bones, Council on Foreign Relations, Trilateral Commission, Romklubben och så vidare.
Här en konkret grej: 2001 pluggade jag statsvetenskap. Bildergerbergergruppen hade just hållit ett av sina hemliga möten i svenska Stensungsund. Tidigare statsminister Ingvar Carlsson hade varit där. Några veckor senare föreläste han på universitetet. Jag frågade honom då om vad de hade pratat om på Bilderberger:
”Inga kommentarer till Bilderberger, nästa fråga”, svarade han bara.
Synnerligen demokratiföraktande, och politiker måste hållas ansvariga för sådana beteenden. För självklart kan demokratin inte tillåtas kapas av NGO:s eller av slutna sällskap.
Men jag tror inte, efter mina egna granskningar, att dessa rörelser har den makt eller det inflytande sådana som Reimers tror att de har. Dessa dolda intressen och slutna sällskap existerar, och kan inom sina egna sfärer utöva enormt inflytande. Men de kontrollerar inte allt och det stora globala nätverket för att lägga allt under sig ett gemensamt intresse existerar inte. Den insikten får man av att själv vistas i dessa miljöer.
Det betyder inte att vi konservativa inte bör ta varningar i akt. Överstatliga förslag om globala skatter, öppna gränser, fri invandring, eller som Torbjörn Tännsjö skrev häromåret, en önskan om en ”global klimatdiktatur” är farliga förslag som alla konservativa motsätter sig. Men för att citera en av den amerikanska konservativ rörelsens ikoner, William F. Buckley i förhållande till Robert Welch, ledaren för tidigare omnämnda John Birch Society. De båda motsatte sig bestämt kommunismen, men med skillnader att Welch sällskap såg kommunister i varje buske, varpå Buckley replikerade:
”… if you call everyone a Communist, people might refuse to notice even when there is a real Communist.”
Att veta vilka idéer för samhällsbygge man tror på är viktigt. Jag har en välförankrad förståelse för vad jag tror. Det ger också grund att ta ton mot hot när dessa visar sig på riktigt. Men först då.
Det här blir i sammanhanget det sista replikskiftet för min del. Allt går att diskutera i oändlighet, men någonstans måste en punkt för debatter sättas. Den här debatten har jag redan gått igenom i tidigare skeden av mitt liv, och har, åtminstone för stunden, inget intresse av att denna gång dra den längre än jag just har gjort. Om några timmar svärs en ny president i in USA, och mitt fokus kommer då att bli ett annat än valet det 3 november.
Jag ansåg dock denna diskussion, eller snarare samtal, nödvändigt på grund av de idéer om organiserat valfusk som undergrävde Donald Trumps seger, som fick spridning mycket snabbt efter valet förra året. Något jag fanns problematiskt och därför önskade bemöta genom min artikel ”Sagan om Kraken – Trumps valfuskteorier debunkade” och genom detta samtal där min önskan inte primärt har varit att övertyga om varför jag har rätt och i detta fall Olle Reimers fel, utan att visa varför man kan tycka olika i denna viktiga fråga.
Den viktigaste lärdomen av denna debatt är dock vikten av att tolerera och driva det öppna samtalet. Det är bara genom öppna samtal som den polarisering motverkas som leder till hårda konflikter. Man kan tycka olika, och respekt för oliktänkande är demokratins hörnsten.
2 kommentarer
Angående valet så är legitimiteten viktigare än något juridiskt avgörande. Och för den som kan lite matte så är statistiska bevis övertygande. Det är mycket svårare att dölja fusk i ett så komplicerat sammanhang som ett val, än vad man intuitivt tror. Jag ska leta upp och sammanställa såna undersökningar, jag är rädd att de är lite för abstrakta för att övertyga den dysnumriska allmänheten och inte får den uppmärksamhet de förtjänar.
Angående konspirationsteorier så behövs ett bättre begrepp som skiljer de orimliga från de rationella. Man behöver inte veta nånting alls om händelseförloppet för att direkt avfärda tanken att CIA skulle ha anstiftare 911. Vad skulle de ha för motiv? De hade kunnat invadera Irak ändå, utan att ta en för CIA existentiell risk. Som de gjorde med Vietnam och mordet på Khadaffi. Irak hade inte ens någon koppling till Al Qaida. Och vad är värdet av Afghanistan annat än som terroristbas? Muslimska terrorister mördar 10 000-tals årligen, Ligger CIA bakom det också? Det stinker indoktrinerar USA-hat i KGB-stil.
SwebbTV har saboterat sin trovärdighet genom att helt okritiskt intervjua knäppgökar som hävdar att WTC sprängdes med kärnvapen, att Olof Palme lever, att M/S Estonia rammats av en ubåt, att livs- och läkemedelsbolaget länge förgiftat folk (trots accellererande livslängd med bättre hälsa och snabbt krympande värdlssvält), och nu senast att någon hackat (de icke-existerande) datorerna i svenska vallokaler. Det är tragiskt att den ledande oberoende median på detta sätt sabbat sina förutsättningar för att diskutera de många samhällskatastrofer som ingen politiker gör någon hemlighet av att de ligger bakom med sin öppet förda politik. Men somliga gillar hemligheter och tror sig vara invigda i något spännande de är ensamma om. Konspirationsteorier behöver en psykologisk analys som första gallring.
Om något verkar vara vara för bra för att vara sant…
Man försöker alltså få oss att tro på att en sexistisk, äcklig och senil gubbe som suttit i kongressen i närmare 40 år och som förlorat två tidigare presidentval sedan ställer upp det i det tredje och där får fler röster än någon annan kandidat genom historien?
Utan att kampanja. Och utan att hålla ett riktigt konvent. Och med hjälp av en VP kandidat som krashade och brann i primärvalet.
Mmm I think I can smell shite…