Konservatism kontra koko-servatism

Ronie Berggren om behovet av en modig men sund konservatism i kampen för att i vår tid rädda Västvärlden från förfall på samma sätt som USA:s konservativa rörelse gjorde på 1980-talet.

——-

Vi som inspireras av amerikansk och brittisk konservatism tillhör en liten nisch i Sverige.

I likhet med våra föregångare i USA och Storbritannien måste vi kämpa två strider samtidigt – en mot vänsterliberal, socialiserad media som ständigt gör allt för att utmåla oss som knäppgökar och vår ideologi som obegriplig och vansinnig.

Därtill en strid mot dem som faktiskt är vansinniga knäppgökar; som dribblar med samma sakfrågor som vi gör, men som inte delar samma utgångspunkter som oss.

De sistnämnda har jag stött på många gånger i många sammanhang.

2017 kom det in en person i mina Facebook-trådar som varvade invandringskritik med konspiratoriska historier som han kände sig ”upplyst” av att läsa om och sedan dela med sig av på Facebook. Han var kritisk till Angela Merkel, vilket jag också är, men utifrån helt andra grunder än jag.

Personen XX kritiserade ett tal som då Merkel hållit mot antisemitism. XX menade att Merkel i själva verket använder kampen mot antisemitismen som täckmantel för en New World Order-agenda. XX skrev:

”B’nai B’rith är den frimurarloge Angela Merkel är medlem i och fick guldmedalj av i mars 2008. … de som göder antisemitsmen tillsammans med islamisterna. Merkel är Luciferian.”

Jag som konservativ är som sagt också kritisk till Angela Merkel — men inte för att hon är ”Luciferian”, utan helt enkelt för att hon är det hon säger att hon är — nämligen Kristdemokrat.

En person som tror att hennes öppna, kristna hjärta bör ta sig politiskt uttryck i öppna gränser, och en politik där alla andra länder i Europa tvingas till att vara lika godhjärtade som Merkel anser att hennes eget land Tyskland är.

Det är problemet med Merkel. Och det är ett problem stort nog utan att börja svamla om hemliga sällskap och luciferianer.

Just nu, 2020, kryllar mina Facebook-trådar av folk som tror att Trump blev bestulen på valsegern av korrupta demokrater och ”den djupa staten”. Många är tydligt insnöade på Qanon-konspirationer, där Trump betraktas som den den ridande hjälten som ska rädda världen från storföretagen och dess nya totalitära världsordning.

Men när de faktiska bevisen för omfattande valfusk väl ska läggas fram, uteblir de trovärdiga bevisen och de saker som väl presenteras håller inte i trovärdighet när det granskas i sömmarna.

De som driver dessa teorier har till ytan somliga gemensamma utgångspunkter som oss konservativa. De motsätter sig överstatlighet och somliga av dem betraktar också USA:s konstitution som något sunt, då denna uttrycker skepsis mot egentligen all form av överstatlighet, vilket är varför USA inte alls gått i takt med resten av västvärlden i förhållande till internationella avtal och institutioner. USA:s öde, vilar i amerikaners egna och inga andras händer.

Det är ingen kontroversiell synpunkt utan en djupt konstitutionellt förankrad förståelse för USA som även jag delar.

Problemet med dessa koko-konservativa är emellertid att de inte nöjer sig med att stå upp för konservativa principer om nationellt oberoende, individuell frihet, privat ägande, rätten till självförsvar och yttrandefrihet. Eller nöjer sig med att säga nej till överstatlighet, idéer om öppna gränser, massinvandring, islamisering eller sexualfascism, för att nämna några vår tids brännpunkter. Vilket är vad konservativa bör göra.

Koko-servatismens primära intresse består istället i att avslöja och konfrontera osynliga fiender; En New World Order av överstatlighetsförespråkande aktörer, som kan utgöras av alltifrån storföretag och multimiljardärer till organiserad media som de anser konspirerar för att underminera den sunda värld dessa menar sig vilja försvara.

Den amerikanska konservatismens uppgörelse med koko-servatismen

Konspirationsteorier är nästan alltid den enkle mannens förklaringar på komplexa skeenden. Konspirationstroende aktörer har återkommande dykt upp i den amerikanska historien, och det har alltid varit sunt att dra en linje mot dem. På 1960-talet var amerikanska John Birch Society stora. Det var en konservativ gräsrotsrörelse som snabbt drogs åt det konspiratoriska hållet. Så fort de anade att andra inte vara lika hårdföra anti-kommunister som de själva var, eller delade deras egen dogmatiska inställning i kampen mot världskommunismen, så betraktades dessa som medlöpare till kommunismen. John Birch Society drev teser om att president Esienhower var en kommunistisk medlöpare och även om de drog stora skaror anhängare så fanns det också en intellektuell konservativ rörelse som ansåg att det var av högsta vikt att dra en gräns mot dessa, om man ville göra konservatismen slagkraftig.

William F. Buckley, som med sin bok ”God and man at Yale” från 1951, blivit känd som en konservativ intellektuell i konfrontationen med det vänsterliberala etablissemang som då dominerade USA:s alla institutioner tog ton mot John Birch Societys grundare Robert Welch och skrev 1962:

[Welch] is damaging the cause of anticommunism…. he persists in distorting reality and refuses to make the crucial moral and political distinction between an active pro-Communist and an ineffectually anticommunist Liberal.”

Några år senare skulle han också beskriva John Birch Societys ständiga ”vargen-kommer-läge”:

“The Birch Society was doing a lot of damage to the hygine of conservative thought on the matter of the Soviet Union. Someone said at the time that, if you call everyone a Communist, people might refuse to notice even when there is a real Communist.”

Buckley hade rätt, och tack vare hans och andras ledarskap undvek den amerikanska konservatismen att bli en ytterlighetsrörelse av John Birch Societys slag, och istället bli en politisk kraft som förde in konservativa diskurser i storpolitiken. Detta beslut banade väg för Ronald Reagans presidentskap och i längden till den tydliga segern över den kommunism som faktiskt fanns i verkligheten.

De konservativa rörelserna i Sverige och Europa gör gott i att dra lärdom.

Inte för att vi räds koko-servatismen. Vi försvarar deras rätt till yttrandefrihet. Men vi är annorlunda, och det måste alla som vill analysera konservatismen förstå.

Vi anglo-saxiskt konservativa skriver frihetsdeklarationer, inte konspirationsteorier. Vi leder folk, inte sekter. Vi motsätter oss överstatlighet, öppna gränser, massinvandring, islamisering och anti-frihetliga idéer genom att i positiv anda stå upp för det vi tror på, inte genom paranoida spökjakter.

Det är vi som vågar vara konservativa på riktigt, som kommer att leda världen framåt, skingra det rådande mörkret och bereda väg för en optimistisk framtid för kommande generationer.

För Sverige, Europa, Västvärlden och Världen.

Ronie Berggren

You may also like

2 kommentarer

  1. ”Problemet med dessa koko-konservativa är emellertid att de inte nöjer sig med att stå upp för konservativa principer om nationellt oberoende, individuell frihet, privat ägande, rätten till självförsvar och yttrandefrihet. Eller nöjer sig med att säga nej till överstatlighet, idéer om öppna gränser, massinvandring, islamisering eller sexualfascism, för att nämna några vår tids brännpunkter. Vilket är vad konservativa bör göra.

    Koko-servatismens primära intresse består istället i att avslöja och konfrontera osynliga fiender; En New World Order av överstatlighetsförespråkande aktörer, som kan utgöras av alltifrån storföretag och multimiljardärer till organiserad media som de anser konspirerar för att underminera den sunda värld dessa menar sig vilja försvara.”

    Donald Trumps huvudbudskap när han aviserade sin kandidatur till presidentskapet i USA 2015 var ”drain the swamp”. Vad han hade sett var att Washington under åren efter andra världskriget genomgått en förändring från att vara företrädare för hela det amerikanska folket till att vara en elit som på samma folks bekostnad gick in för att skaffa sig själva och försvara sina privilegier. Han såg också att detta skedde i samarbete med storföretagsintressen – särskilt inom försvar, medicin och finans – där dessa i huvudsak stod för finansieringen av den ökande klassklyftan. Slutligen hade han också observerat hur ett allt mer centraliserat medialandskap försvarade detta samarbete på ett allt mer hårdfört och öppet sätt.

    Ingen president i den amerikanska historien (möjligen med undantag från Lincoln) har blivit hårdare bekämpad än Donald Trump. Kampen började långt innan han ens tillträdde med öppnandet av en hemlig FBI-utredning som sedan ledde tillden misslyckade Muellerutredningen. Medierna har på daglig basis producerat direkta allvarliga lögner om landsförräderi.

    Parallellt med detta har en mycket stark globalistisk rörelse dykt upp ledd av framför allt den politiska och mediala eliten i västvärlden (inte minst ovan nämnda Angela Merkel). På senare tid har – särskilt med lanseringen av Covid-19 – en allt starkare koppling mellan dessa eliter och det kinesiska kommunistpartiet blivit tydliggjord.

    Donald Trump har varit tydlig med att identifiera hotet från CCP. Det har handlat om stöld av immateriella tillgångar, om infiltrering av det amerikanska utbildningsväsendet och om direkt påverkan i samband med presidentvalet 2020.

    Ronie Berggrens benämning av dem som ser och vill bekämpa dessa tydligt oragnaiserade hot som koko-servativa (ett mycket tydligt angrepp på deras intellektuella förmåga) är inte bara respektslöst utan visar också på en blind fläck i Ronies tänkande. Han vill helt enkelt inte ta till sig att det bakom kulisserna finns en plan för att kunna dominera världen och som nu kan förverkligas genom dels murens fall 1989 och dels framväxandet av Internet som det perfekta globaliseringsverktyget.

  2. Ett tankefel som Ronie Berggren gör sig skyldig till i artikeln är att inte ta hänsyn till fakta när han resonerar om ”konspirationsteorier”.

    CIA lanserade en gång begreppet konspirationsteoretiker när de vill avfärda några personer som ansåg att Warrenkommissionen hade fel när de utpekade Lee Harvey Oswald som ensam mördare av John F Kennedy. Detta kom sedan att ske i samarbete med medierna i det som kom att kallas ”Operation Mockingbird” och som gick ut på att medierna skulle förse alla som ifrågasatte viktiga officiella sanningar med stämpeln ”konspirationsteoretiker”.

    CIA:s sålunda genomförda konspiration har fått en effekt långt bättre än de någonsin kunde önska sig. Alltför många personer med valida invändningar mot den officiella sanningen i det nämnda JFK mordet eller 9/11 attackerna har givit upp sin kamp när följderna av att framstå som ”konspirationsteoretiker” har framstått som alltför avskräckande.

    Under den senare delen av Donald Trumps presidentskap har dock en betydande förändring kommit till stånd. Det har stått klart att medier som CNN, NY Times och Washington Post presterat uppenbara lögner om Trump samtidigt som de aktivt förtryckt negativ information om Joe Biden. Detta agerande har varit så tydligt att många människor förstått att sanningen i många fall har dolts avsiktligt. Människor har ”vaknat upp” helt enkelt och sett att det medierna kallar konspirationsteorier mycket väl kan visa sig vara verkligheten.

    Ett problem med Ronie Berggrens förhållningssätt är att många höggradigt levande barn har fått kastas ut med konspirationsbadvattnet.

    Det CIA och medierna lyckades med var att påverka människor känslomässigt på så sätt att de antigen inte ville tro på vad de såg med sina egna ögon eller – även om så vore fallet – våga yttra det i offentliga sammanhang. Den omsvängning som börjat ske på denna punkt är att kritkerna numera börja förstå att de inte är isolerade fantaster utanatt det finns många medbröder i dilemmat. I första hand har de Donald Trump att tacka för sitt uppvaknande.

    Ronie Berggren visar upp en i dubbel mening konservativ hållning vad gäller de nämnda frågorna. Han ser gärna en konspirationsteoretisk halvgalning bakom varje påstående om en New World Order utan att ta hänsyn till de fakta som ligger bakom. På samma sätt hanterar han JFK och 9/11.

    Måhända har Ronie Berggren rätt om såväl de nämnda händelserna som om Donald Trumps påståenden om organiserat valfusk. Poängen är dock inte den. Den är i stället att när det kommer fram så många trovärdiga påståenden som pekar i en annan riktning än den sanning som proklameras av medierna och deras medlöpare, så bör vi, som i sann konservativ anda söker sanningen hur den än må slå, sluta upp med tal om konspirationsteorier och i stället låta fakta komma fram och diskuteras öppet: i medier eller domstolar; där de hör hemma!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *