Så här skildrades George W. Bush i svensk media

Ronie Berggren konstaterar att svensk media aldrig varit kapabla att i sin USA-bevakning skildra republikanska presidenter eller presidentkandidater rättvist, och djupdyker i exemplet George. W. Bush, president 2001-2009, med en beskrivning av hur Bush framställdes i Hollywood och i svensk media.

——

Inledning

När dessa rader skrivs har det amerikanska presidentvalet den 3 november 2020 hållits. USA:s republikanske president Donald Trump har sedan han trädde in på den politiska scenen skildrats nästan uteslutande negativt i svensk media. Han har skildrats på ett sätt som gjort det helt omöjligt att begripa hur halva USA:s befolkning kunde rösta på honom två gånger, 2016 och 2020.

Men Donald Trump är i gott sällskap. Svensk media har sedan den moderna konservatismens genombrott i USA på 1960-talet skildrat alla republikanska presidenter och presidentkandidater negativt och obalanserat. Låt mig här ge några snabba exempel för att sedan djupdyka i George W. Bush, som var president mellan 2001-2009, och slutligen återvända lite till den senaste presidenten, Donald Trump.

Barry Goldwater

Barry Goldwater blev med sin bok ”Consciece of a Conservative” USA:s moderna konservatisms fader. Han förespråkade en liten stat av det slag den amerikanska konstitutionen föreskrev och delvis tuffare tag mot kommunismen. 1964 vann han Republikanernas nominering till partiets presidentkandidat och utmanade då Demokraternas sittande president Lyndon B. Johnson. Demokraterna drev en kraftig smutskastingskampanj som kulminerade med president Johnsons ”Daisy Ad”, där Johnson indikerade att ett presidentskap under Barry Goldwater skulle innebära kärnvapenkrig.

Här i Europa svaldes den negativa bilden av Barry Goldwater.

Den svenske journalisten Björn Kumm försökte dock balansera bilden i sin egen bok ”Goldwaters USA” från 1964 där Kumm skriver:

”När Barry Goldwater blev republikansk presidentkandidat, darrade Europa, och vissa kommentatorer talade om stöveltramp i Amerika. Fascism kom på en del bedömares läppar, högerextremism på andras. Var inte Goldwater ett hot mot den amerikanska demokratin? Detta var att missuppfatta situationen. Fascist är Barry Goldwater inte. Knappast högerextremist. Han är framför allt en affärsman från Phoenix, Arizona, som blev intresserad av politik.”

Kumm är faktiskt nyanserad, men förmedlar en fönsterglugg till den tidens rådande beskrivning här i Europa där Goldwater beskrevs lika onyanserat som han gjorde i Demokraternas valpropaganda.

Richard Nixon

Richad Nixon är i stor utsträckning ihågkommen för Watergate-skandalen. Den skandal 1972 när president Nixons omvalskampanj låtit underhuggare bryta sig in på Demokraternas (DNC:s) kontor i Washington D.C. 1972. För detta skulle han för all framtid brännmärkas av amerikansk vänster, trots att hans faktiska politik var tämligen mitten-orienterad. Även amerikansk media, som helt dominerades av liberaler, var Nixonkritiska. I boken ”Moderna tider” från 1987 står att läsa:

”Då Johnson 1969 överlämnade Vita Huset till Richard Nixon hade medierna på östkusten placerat sig i permanent opposition, jämsides med många andra högröstade element i nationen.”

Nixon trappade också upp Vietnamkriget, vilket väckte ilska inte minst av en agiatorisk Olof Palme här i Sverige.

Chuck Colson, en av Richard Nixons medarbetare som skickades till fängelse för Watergate-skandalen, besökte efter sin fängelsetid Sverige. Colson hade vid det laget blivit kristen och skrivit en bok om sitt liv och Watergate. Aftonbladets rubrik om Colsons Sverige-besök löd: ”Ondskans geni kommer till Sverige”.

Det här var en tid i svensk mediahistoria när brännmärkning med epitet var gångbart, och när det fanns journalister som var kommunister som använde journalistverktygen som medel för ren propaganda, snarare än som kanal för netural faktabeskrivning. Det är idag svårt att ta hyperboliska rubriker av det slaget på allvar, men Nixon framställdes alltså som ondskan, och dennes hantlangare kom till Sverige.

Ronald Reagan

Den tidigare filmstjärnan Ronald Reagan bröt igeom som konservativ profil när han talade till förmån för Barry Goldwater på det repulikanska partikonventet 1964. 1976 kandiderade han själv, men förlorade i primärvalet där han utmanade sittande republikanske presidenten Gerald Ford. Inför valet skrev den svenska tidsskriften ”Se i veckans” redaktör Rune Moberg följande.

Foto hittat i sociala medier, vet inte vem som lade upp bilden. Fler detaljer välkomnas.

Föga sakligt och inte en tillstymmelse till objektivitet.

Men 1976 förlorade Reagan alltså den interna partistriden mot Ford som själv förlorade presidentvalet mot Jimmy Carter samma höst. Men 1980 fick Reagan en ny chans, han vann partinomineringen och utmanade Carter där han slutligen segrade. Det republikanska partiets moderna konservatism hade med Reagan fått sin egen president som regerade tills 1989.

I USA framkom Reagans charm. Så klart i synnerhet bland Republikanerna, men även de som motsatte sig Reagans politik kunde i USA tilltalas av hans personlighet. I svensk media höll man i negativ bemärkelse fast vid cowboy-schablonen. Så sent som 2015 ältades gammal skåpmat när Svenska dagbladet hade följande artikel i april 2015.

Inte heller detta särskilt balanserat eller nyanserande i förhållande till den gamla schablonbilden. Samma slags schablonbild skulle med tiden också tecknas över Reagans politiska parhäst, Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher. Vi återkommer till Reagan lite längre fram.

George Herbert Walker Bush

George Herbert Walker Bush var Reagans vice-president och vann själv presidentvalet 1988. Han styrde sedan en mandatperiod tills han förlorade mot demokraten Bill Clinton i valet 1992. Bush var en av USA:s mest politiskt erfarna presidenter. Han hade varit kongressman, FN-ambassadör, ambassadör i Kina, CIA-chef och vice-president innan han själv tillträdde. Det var därför svårare att skildra honom som någom dumskalle eller lättviktare. Inte heller var det lika enkelt med nidbilderna om ondska från Nixon-tiden.

Det som istället användes blev anklagelser om smutsig kampanjteknik. I sin bok ”Den sårbara supermakten” från 2010, skriver den Erik Åsard, professor och tidigare föreståndare för Svenska Institutet för Nord-amerikastudier (SINAS) vid Uppsala Universitet, följande om George H.W. Bush och presidentvalet 1988:

”Så kom det sig att amerikanerna hösten 1988 fick uppleva en av de smutsigaste valkampanjerna i mannaminne. I en stadig ström av tv-annonser, präglade av en blandning av insinuationer, överdrifter och rena lögner, anklagades Dukakis för att vara försvarsfientlig, opatriotisk och för att släppa mördare och våldsverkare fria på gatorna.” (s 83)

Även detta är Demokraternas inställning, ingen objektiv jämförelse av valreklam i olika presidentval. Den ”anklagelse” som Åsard menar att Bush felaktigt framförde var denna reklamsnutt mot Demokraternas kandidat Michael Dukakis, om att denne släppt lös en mördare i sin delstat:

Man kan tycka vad man vill om denna reklam, att den är rättvis eller att den är orättvis. Däremot är den inte märkvärdigare än någon annan valreklam för någon respektive sida, i något annat presidentval. Lyndon Johnsons ”daisy-ad” kan inte sägas var mer sanningsenlig.

Men exemplen var många fler. 1990 inleddes Operation Desert Shield, är USA under Bush den äldres presidentskap, drev ut den irakiske diktatorn Saddam Husseins styrkor ur Kuwait. Bush ville emellertid inte störta Saddam Hussein från makten, trots att denne var en av vår tids största folkmördare, i rädsla för att det skulle uppstå ett okontrollerbart kaos i Irak. För detta kritiserades Bush på SVT den 7 december 1993 av programledaren Claes Elfsberg i dennes program ”Dokument utifrån” där SVT sände en dokumentär om hur Saddam Hussein mördade de shiitiska träskaraberna i södra Irak. Elfsberg säger:

”God kväll. Just som Gulfkriget mot Irak hamnat i skuggan av alla andra världshändelser kommer en ny rapport med nya exempel på att Saddam Hussein faktiskt är en av de allra värsta mördarna i vår tid. Det är en FN rapport som i detalj berättar hur Saddam Husseins regim nu metodiskt tar livet av en stor folkgrupp i det egna landet – de sk träskaraberna, som bor i de stora sankmarksområden som finns i floderna Eufrats och Tigris delta. … Och varför gör Saddam Hussein då på det här viset mot en del av den egna befolkningen? Jo, människorna som nu mördas är shiamuslimer – de försökte efter Gulfkriget på västmakternas uppmaning göra uppror, och nu hämnas Saddam, ingen ingriper. Det är det brittiska I TV som gjort reportaget.”

Dokumentären efterlämnar en efterkänsla av avsmak för att Bush inte invaderat Irak, störtat Saddam Hussein och gett shiamuslimerna makten. Tio år senare skulle Bushs son göra exakt det som svensk statstelevision indirekt hade önskat.

***

George W. Bush

År 2000 valdes George W. Bush till president, han regerade mellan 2001 och 2009. Han var son till George H.W Bush, och den förste sonen till en tidigare amerikansk president att själv vinna presidentskapet sedan John Quincy Adams (son till USA:s andre president John Adams) vann presidentskapet år 1825.

I USA skulle kritiken komma från två håll. Från liberal media och i synnerhet på ett kulturellt plan, från musikartister och från Hollywood. Även andra presidenter hade stundom skildrats komiskt och kritiskt i den amerikanska filmvärlden. Men med George W. Bush blev Hollywood aktivister på en helt ny nivå än tidigare. Hollywoods populärkultur hade stort inflytande även i Sverige. Låt mig ge några ingående exempel på hur George W. Bush skildrades i filmvärlden.

Hur Bush gestaltades av Hollywood

Marilyn Monroe lär ha sagt att Hollywood är en plats där de betalar tusen dollar för en kyss, men bara femtio cent för din själ. Yta framför djup, fasad framför sanning.

En passande beskrivning också av Hollywoods förhållande till George W. Bush. Hollywood består i stor utsträckning av liberaler som stöder Demokraterna och som avskyr republikanska politiker. Det gällde även när Bush år 2000 kandiderade till president.

En mängd Hollywoodstjärnor hävdade då att de ämnade gå i exil om Bush vann valet.

“If George Bush is elected president, I’m leaving for France”, sa regissören Robert Altman.

Och Barbra Streisand, som redan i presidentvalet 1992 hade hotat med att lämna USA om Bushs pappa, då sittande president George Herbert Walker Bush vann över Bill Clinton, hotade år 2000 återigen med att gå i landsflykt, denne gång om sonen Bush skulle besegra Al Gore.

Bush blev president. Och filmstjärnorna gjorde precis vad de brukar anklaga politiker för; de uppfyllde inte sina löften och flyttade inte. Däremot fortsatte de driva Bushkritik genom sina filmer.

Transformers

Ett tydligt exempel på detta är Transformers-filmerna av regissören Michael Bay. 
Den första filmen, som bara hette ”Transformers”, kom 2007. Då var George W. Bush fortfarande president. I filmen syns en president som påminner om schablonbilden som fanns av Bush; en president liggandes på sängen i presidentplanet Air Force One med utsträckta fötter. En president som framstår slö och oförstående, med en kraftig sydstatsdialekt, som när en kvinnlig anställd kommer in, säger:

”Hey, could you wrangle me up some Ding Dongs, darling?”

Presidenten som i alla avseenden framstår som Bush, hålls sedan undangömd i en bunker resten av filmen. Den uppföljande Transformers-filmen ”Revenge of the fallen” släpptes 2009. Då hade Bush lämnat Vita Huset och demokraten Barack Obama tagit över.

Barack Obamas lyftes till skyarna av USA:s vänsterpräglade kulturpersonligheter. Och i den uppföljande Transformers-filmen syns Barack Obama direkt i filmen, han flygs också till en bunker för att skyddas, men framställs inte alls nedlåtande. Och i ”Transformers 3: Dark of the Moon ”(2011) har Obama en aktiv roll där han tilldelar filmseriens huvudkaraktär Sam Witwicky en medalj för att denne räddat världen.

Sam har emellertid svårt att få ett jobb. Vid en arbetsintervju nämner han att han fått en medalj från presidenten.

”From Obama?”, frågar företagschefen. När Sam svarar ja, säger den potentielle arbetsgivaren: ”In this office, we are mostly Republicans.” Sam får inget jobb där heller.

Obama framställs alltså helt i kontrast med hur den som föreställde president Bush tidigare hade framställts i filmserien.

Bush hade kampanjat för att på konservativa grunder även hjälpa samhällets utsatta medborgare. Men att få förståelse för det var svårt.

John Q

Filmen ”John Q” från 2002 handlar om en utsatt familj som hamnar i ett desperat behov av sjukvård som deras försäkring inte täcker. I inledningen av filmen syns familjefadern John Quincy Archibald, som spelas av Denzel Washington, ligga i sängen tillsammans med sin hustru. De har TV:n på där president Bush talar om hur bra det går för landets ekonomi, en beskrivning Archibald inte kan undgå att känna sig främmande inför. Och i manuset till filmen skrivs uttryckligen:

A man sits propped up against pillows, his sleeping wife snuggled next to him. His name is JOHN QUINCY ARCHIBALD. His strong, handsome face is beginning to show wear and tear. From across the room, last night’s news broadcast drones on the TV.

The President is telling everybody how wonderful the country is doing. JOHN Q. watches impassively, the irony not lost on him.

Fun with Dick and Jane

En annan film där den passiva kritiken mot George W. Bush lät sig skymtas var filmen ”Fun with Dick and Jane” från 2005, med komikern Jim Carrey som huvudpersonen Dick Harper som tillsammans med sin hustru Jane lever ett komfortabelt medelklassliv. En dag får Dick emellertid en befordran med löften om oanade möjligheter. På kvällen tittar paret på TV tillsammans där president Bush talar och säger:

”Ours is an age of unmeasured prosperity.”

Samtidigt som de ser Bush tala, manar Dick Harper sin hustru att säga upp sig från jobbet. Det kommer att gå bra i alla fall. Framtiden är ju ljus. Självklart tar filmen sedan en vändning och saker går inte alls som de hade tänkt, eller som Bush i det lösryckta klippet indirekt lovade.

Anchorman

Komedin ”Anchorman” från 2004 handlar om nyhetsankaret Ron Burgundy (spelad av Will Ferrell) och dennes nyhetsstation. Vädermannen i nyhetsteamet heter Brick Tamland (spelad av Steve Carell). Han är lite smått underbegåvad och introducerar sig själv så här:

”I’m Brick Tamland. People seem to like me because I am polite and I’m rarely late. I like to eat ice cream, and I really enjoy a nice pair of slacks. Years later, a Doctor will tell me that I have an IQ of 48 – and am what some people call; Mentally retarded.”

Vädermannen Brick är alltså rolig och snäll, men efterbliven. I slutet av filmen beskrivs hur han så småningom gör karriär på annat håll:

”Brick Tamland is married with eleven children. And is one of the top political advisers to the Bush White House.”

En komedi med en avslutningsvis rolig pik riktad mot Bushregeringen.

Talladega Nights

Komedin Talladega Nights från 2006 handlar om den fiktive amerikanske racerföraren Ricky Bobby (också spelad av Will Ferrell) som utmanas av en fransk racerförare. När dessa två träffar varandra första gången, så bröstar de upp sig mot varandra. Ricky Bobby och dennes bästa kompis påpekar att de minsann är amerikaner, det bästa landet på jorden. Den franske konkurrenten frågar nedlåtande:

”Well, what have you given the world… …apart from George Bush, Cheerios, and the ThighMaster?”

I slutet av filmen görs sedan en referens till Halliburton, det företag Bushs vice-president Dick Cheney varit ledande i innan presidentvalet år 2000.

Crank

I actionfilmen ”Crank” från 2006, spelar skådespelaren Jason Staham yrkesmördaren Chev Chelios som vid ett tillfälle behöver en taxi. Chauffören, med indiskt påbrå, är arg och vill inte köra honom.

Chelios sliter då ut honom ur förarsätet och slänger ut honom på gatan. Pekar på honom och ropar till allmänheten ”Al Qaida! Al Qaida!”, folket pucklar då på taxichauffören och Chelios kan ta bilen ifred och köra därifrån. När han åker iväg ropar chauffören samtidigt som han blir påpucklad: ”I love America! I love Bush! I Voted Bush!”

Day after tomorrow

Filmen ”Day after tomorrow” från 2004 handlar om hur den globala uppvärmningen orsakar en ny istid. På ett möte om saken i FN ställer många ledare i arabiska turbaner intelligenta frågor till forskaren Jack Hall (spelad av Dennis Quaid) som försöker varna för saken och säger att deras barn kommer att få betala priset om ingenting görs. Av världsledarna är det emellertid USA:s vice-president, som i filmen heter Becker, som invänder och säger:

“And who’s going to pay the price of the Kyoto Accord? It would cost the world’s economy hundreds of billions of dollars.”

Forskaren Jack Hall svarar:

“With all due respect, Mr. Vice President, the cost of doing nothing could be even higher. Our climate is fragile. At the rate we’re burning fossil fuels and polluting the environment… …the ice caps will soon disappear.”

Vice-president Becker svarar:

“Professor Hall… …our economy is every bit as fragile as the environment. Perhaps you should keep that in mind before making sensationalist claims.”

Filmen kom när George W. Bushs regering hade sagt nej till det internationella miljöavtalet från Kyoto 1997, något som specifikt nämns vid namn i filmen. Och lite senare i filmen tvingar naturens makter vice-president Becker att äta upp sina invändningar. En känga till Bush-administrationen som för en svensk tittare bara bekräftade den i Sverige redan existerande bilden av Bush som en miljöbov.

An inconvenient truth

I kontrast till denna filmatiserade framställning kan Al Gores dokumentärfilm ”An inconvenient truth” från 2006 nämnas. En film som varnar för klimatförändringarna. I filmen nämner Gore också sin valförlust mot Bush år 2000. Gore säger:

”I am Al Gore. I used to be the next President of the United States.” När folk i publiken skrattar säger han: “I don’t find that particulary funny.”

Ett skämt. Men i samma film berättar han också om en geografilärare han hade i årskurs 6. En klasskamrat räckte upp handen och frågade om kontinenterna på geografikartan någon gång suttit ihop. Läraren svarade enligt Gore:

” Of course not. That’s the most ridiculous thing I’ve ever heard”

Gore berättar sedan att läraren ifråga blev en vetenskaplig rådgivare i den rådande presidentadministrationen (alltså Bushs regering).

Al Gores film hyllades i så hög grad i Sverige att statsminister Göran Persson, efter ett möte med Al Gore i Stockholm den 7 september samma år, lovade att filmen skulle visas i svenska skolor. Och året därpå tilldelades Al Gore Nobels fredspris för sitt arbete.

Budskapet som via amerikansk film nådde svenska filmkonsumenter var tydlig: Al Gore var den gode miljökämpen, George W. Bush den onde miljöboven.

Smart people

Filmen ”Smart people” från 2008 handlar om familjebekymmer. Vid ett tillfälle i filmen ger dottern Vanessa Wetherhold (spelad av Ellen Page) ett råd till sin far, nämligen att skriva in sig själv som studierektor för engelska fakulteten, trots att han själv sitter i den kommitté som ska välja studierektor. Dottern förklarar att landets vice-president Dick Cheney nämligen gjorde samma sak. Hon säger:

”Dick Cheney! … In 2000, Cheney was the chair of Bush’s vice-presidential search committee. You know, he nominated himself.”

Om vice-presidenten kunde fuska, så kan alltså även fadern fuska, är poängen hon vill lyfta fram. Det faktum att Cheney inte nominerade sig själv, utan att det bara är en demokratisk nidbild av hur Cheney blev Bushs vice-president, blir man som tittare inte upplyst om. Det behöver man förstås inte heller bli eftersom filmen inte alls handlar om det ämnet, men som i synnerhet svensk tittare så blir det ett konstaterande av en förmodad sanning, som man i förbifarten tar in utan att ifrågasätta.

Masters of Horror

I avsnitt 12 i säsong 2 av skräck-TV-serien ”Masters of Horror” visades i januari 2007 avsnittet ”The Washingtonians”. En man uppdagar där ett brev som visar att USA:s första president, George Washington kan ha varit kannibal, och att en sekt fortfarande kan finnas kvar som är kannibaler. Så är det förstås också. När äventyret sedan är slut görs i slutet av avsnittet en sista antydan om att det otäcka kanske inte är över även ändå, att fler arvtagare till kannibalerna kan finnas kvar – varefter en bild på George W. Bush dyker upp.

X-Files

2008 kom också filmen ”X-Files: I want to believe” om FBI-agenterna Fox Mulder och Dana Scully som utreder mysterier som gränsar mot det övernaturliga.

I en scen av filmen går de längs en korridor i FBI:s byggnad. Längs väggen hänger tavlor på FBI:s chefer. Men längst fram, innan de ska gå in på det kontor dit de är på väg – hänger en tavla med en leende president George W. Bush. När Scully och Mulder ser tavlan höjer de på ögonbrynen med ett undrande uttryck som antyder att president Bush förmodligen är lite malplacerad i sammanhanget – en känsla som också förmedlas till tittaren som får se Bush in zoomade leende ackompanjerad av den klassiska Arkiv X-musiken, som vanligtvis spelas när något mystiskt visar sig.

Jag såg filmen på bio, och den svenska biopubliken brast givetvis ut i skratt vid scenen, som bekräftade den bild de själva redan hade av Bush.

Fired up!

Filmen ”Fired up!” från 2009, handlar om två killar som beslutar sig för att åka på ett läger för cheerleaders – för att få tillfälle att träffa så många tjejer som möjligt. De konstaterar att det finns så många val, korta eller långa tjejer, blondiner eller rödhåriga. En av killarna, Nick Brady säger:

”This is why I’d never wanna be president. There are just too many decisions.”

Hans kompis Shawn Colfax svarar:

“Don’t worry, I don’t think that’s in the cards for you.”

Nick Brady säger:

“You say that now, but George W. was a cheerleader at Yale. I bet he never thought he’d be president, when he was snorting coke through his Skull and bones at a New Haven titty bar. You just never know, Shawnzy. And that is what makes America great. Any idiot can be President.”

Edge of Darkness

Och i filmen “Edge of Darkness” från 2010 där Mel Gibson spelar mordutredaren Thomas Craven, kommer Craven vid ett tillfälle till en misstänkt höjdare. När Craven kommer in på den misstänktes kontor så skymtar en tavla i bakgrunden där den misstänkte står tillsammans med en leende president Bush. Craven (Gibson) säger då:

”Interesting friends you got there”.

Det var inte första gången Mel Gibson kritiserade Bush. I samband med releasen av sin film ”Apocalypto” 2006 – om den mesoamerikanska Mayakulturen och dess blodiga människooffer, sa Gibson till den brittiska filmtidningen Hotdog:

”The fear-mongering we depict in the film reminds me of President Bush and his guys”.

Death of a President

En av de filmer som tog det hela längst, var emellertid filmen “Death of a President” från 2006. Där skildras hur George W. Bush helt enkelt blir mördad.

Filmen ville påvisa problematiken med Bushs ”krig mot terrorismen”, men att på film låta mörda en president medan presidenten såväl är vid liv som maktinnehavare i Vita Huset, måste ändå betraktas som att ta politisk kritik långt över gränsen. I ett liberalpräglat Hollywood är det svårt att föreställa sig att samma slags film skulle ha gjorts om en demokratisk president.

Stand up-komikern Gabriel Iglesias

Men Bush kunde förstås också avfärdas med humor. 2007 höll stand-up-komikern Gabriel Iglesias en stand-up-show under namnet ”Hot and fluffy”. Där sa han följande om president Bush:

”I know that half the world right now thinks that our leader is the devil.”

Kort paus följer för att fånga in publiken. Därefter fortsätter han:

” And most of us would agree.
”

Publiken skrattar. Iglesias fortsätter:

“I don’t have to make fun of the president– he does it by himself.”

Fler skratt följer när Iglesias fortsätter med att imitera Bush. Iglesias var förstås inte den ende komikern att på skämt göra narr av såväl Bush som andra presidenter. Men i floden av Bush-karikatyrer blev han en del av det stora narrativet.

Oliver Stones ”W”

Den stora Bushfilmen var emellertid regissören Oliver Stones film ”W” från 2008. En film där skådespelaren Josh Brolin gestaltar George W. Bush. Filmen hyllades av många recensenter för att den lyckades göra Bush mänsklig och gå bortom schablonbilderna.

Men filmen ger inget bra intryck av Bush – och som min bokserie visat, och kommer att visa – heller ingen rättvis bild av ”W”. I filmen framställs Bush förvisso som en godhjärtad person, men som en person med enorma faderskomplex, som i allt drivs av sin önskan att inte vara sämre än sin lyckade, och strikt stränge far, som alltså också var president. 

Filmen är Oliver Stones psykoanalys av sin egen schablonbild av Bush, inte en gestaltning av hur Bush faktiskt var- eller den relation han faktiskt hade till sin far. De recensenter som menat att filmen är objektiv och tecknar en fin bild av Bush, menar bara det eftersom de haft förhandsbilden av Bush som ondskan inkarnerad. Men att Oliver Stone inte utmålar Bush som Antikrist inkarnerad, innebär inte att han tecknar en bra eller ens trovärdig bild av Bush.

Stones film är den nitiskt insnöade vänsterliberalens försök att förstå något han faktiskt inte förstår. Ett omdöme jag tror att ni kommer att dela i takt med fortsatt läsning av denna bok.

Game of Thrones

2011 sändes den första säsongen av HBO:s TV-serie ”Game of Thrones” – baserad på George R. R. Martins fantasyserie ”A Song of Ice and Fire”. Serien rönte stora internationella framgångar. När DVD-boxen skulle släppas 2012 fanns där en bild hämtad från serien, föreställande pålar med spetsade huvuden. Det i sig passade i en serie fylld med blod, sex och brutal medeltid. Men granskade noggrant såg man tydligt att ett av de spetsade huvudena föreställde George W. Bush.

Uppmärksamheten tvingade seriens skapare David Benioff och D.B. Weiss att komma med en tam ursäkt om att de inte haft råd att göra specifika masker till varje huvud utan bara hyrt in en bunt och att en mask visst råkat se ut som George W. Bush.

Men de hade varit väl medvetna om saken eftersom de även nämner Bushs huvud i ett kommentarspår till serien. Även HBO bad om ursäkt, men gjort var förstås gjort.

True Blood

Mellan 2008 och 2014 sändes vampyr-TV-serien ”True Blood” – med den svenske skådespelaren Alexander Skarsgård i en av huvudrollerna. I avsnitt fem av seriens sjunde säsong, som sändes den 20 juli 2014, gör två av huvudpersons-vampyrerna (Pam och Eric, varav Eric spelas av Skarsgård) ett besök på George W. Bushs presidentbibliotek i Dallas (det bibliotek Bush byggde efter att han lämnat Vita Huset) där en insamlingskampanj för den republikanske (och verklige) senatorn Ted Cruz ska hållas. När de har klätt upp sig inför eventet, ser den kvinnliga vampyren Pam De Beaufort sig i spegeln och utbrister vid åsynen av sin utstyrsel:

”O my God. I’m a Republic-cunt” (dvs; jag är en republikan-fitta).

När de senare på kvällen går in i presidentbiblioteket säger Pam:

”Of all the horrible things I’ve seen in the last hundred years, this could be the most disturbing.”

Lite senare äger en massaker rum på Bushs presidentbibliotek där en mängd stereotypt korkade, fega och lite småtjocka republikaner mördas.

Hur Bush gestaltades i svensk media

Det var en kort skildring av hur Bush skildrades i Hollywood, något som jag själv minns påverkade många av mina egna vänner som just lämnat tonåren och hade stort intresse för amerikansk film och kultur. Den andra faktorn som påverkade svenskars uppfattning av Bush var hur han framställdes i svensk media. Där bilden var helt ensidig. Men stundom också påverkad av den vänsterliberala Hollywoodkulturen, som när Jan Söderqvist från Svenska dagbladet 2010 recenserade den mycket ensidiga filmen ”Fair Game”, om den för alla Bushnördar kända Valerie Plame-affären. Söderqivst skriver:

Man kan ju tycka att det fanns goda skäl i stora mängder för USA och dess allierade att handgripligen avlägsna Saddam Husseins diktatoriska och dödsbringande regim från makten. Icke desto mindre såg sig regeringen Bush tvungen att översälja detta projekt å det grövsta, inte minst för att övertyga sina egna skeptiska partibröder i kongressen. Två fiktiva argument fick rikligt med politisk spinn och medieexponering före och under den amerikanska invasionen: dels att Saddam Hussein samarbetade intimt med al Qaida, dels att Irak i praktiken redan var en kärnvapenmakt. Som bevis för det senare användes bland annat ett parti beslagtagna aluminiumrör som varit på väg till just Irak men som hade uppsnappats av CIA. Ytterligare ett bevis var en påstådd jätteleverans av uran från Niger till Irak.

Vidare:

Två personer, ett gift par, visste mer än de flesta om bristerna i denna bevisning. Valerie Plame arbetade på den enhet inom CIA som stävjade spridning av just avancerad vapenteknologi och visste att aluminiumrören ifråga med all säkerhet var avsedda för konventionella artillerigranater. Joe Wilson, som var före detta ambassadör i västra Afrika, hade undersökt teorin om uranleverans på plats i Niger på uppdrag av CIA och blivit övertygad om att det hela var en inbillad eller uppdiktad omöjlighet, vilket han också hade rapporterat. När det står klart att regeringen använder sig av den imaginära uranleveransen i propagandasyfte mot bättre vetande, blir Wilson förbannad och skriver en kritisk debattartikel om saken i The New York Times.

Filmen Fair Game, som bygger på Plames och Wilsons båda böcker om dessa verkliga händelser, skildrar den efterföljande skandalen och dess återverkningar ur deras gemensamma perspektiv: karriärerna, äktenskapet.

För den som vill förstå varför denna framställning är probelmatisk rekommenderas min egen granskning av filmen. Men detta exempel visar att även svenska journalister hämtade sin förståelse av amerikansk politik från Hollywood. Vilket jag med mina exempel ovan påvisat är att få allt annat än en objektiv eller mångsidig förståelse.

Men den svenska journalistkåren stod även på egna ben när det kom till Bushkritik. 2017 skrev jag boken ”George W. Bush och det amerikanska presidentvalet år 2000”. Här citerar jag förordet till den boken, där jag går igenom hur Bush skildrades av svenska journalisiter.

Förord av Ronie Berggren, i boken ”George W. Bush och det amerikanska presidentvalet år 2000”

“Journalists are like dogs, 
when ever anything moves 
they begin to bark.”

/ Arthur Schopenhauer

Det här är den första i en serie planerade böcker om George W. Bush. USA:s fyrtiotredje president mellan 2001 och 2009. 
 En serie som syftar till att för en svensk publik beskriva den amerikanske presidenten ur hans eget perspektiv, och genom att göra det erbjuda en motbild till den nedlåtande negativa bild som målades upp av Bush i den svenska samtidsdebatt som rådde under hans presidentskap. 
Det behöver göras för att ge en svensk publik en mer rättvis bild av den amerikanske presidenten.

Redan när Bush påbörjade sin kandidatur inför presidentvalet år 2000 tycktes det finnas så mycket med George W. Bush som svenskarna upplevde som främmande; bland annat hans frispråkiga tal om gudstro i politiska sammanhang och hans förespråkande av dödsstraff.

Sådant gjorde att gemene svensk lättare kände samhörighet med Al Gore – president Bill Clintons vicepresident och demokraternas kandidat i presidentvalet år 2000, än med den republikanske cowboy-guvernören från Texas som hade blivit republikanernas kandidat. 
 Redan när Gore 1993 nyss hade tillträtt som vicepresident hade Svenska kyrkans tidskrift, Kyrkans tidning, välvilligt låtit översätta en artikel av Gore med rubriken ”En Marshall-plan för miljön”, där Gore argumenterar för att man nu när kriget mot kommunismen är avslutat måste ta upp kampen mot miljöförstöringen. 
 Den gode Gore i kontrast till den i välvilligaste fall inkompetente Bush sken kanske lite väl igenom i den svenska utrikespolitiska tidningen Tempus beskrivning av de två i slutet av oktober 2000:

”Al Gore lovar i likhet med sin chef att arbeta 24 timmar per dygn i sju dagar i veckan om han blir president. George W Bush föredrar däremot att ta långa lunchpauser och bege sig hemåt ungefär klockan fem på eftermiddagen. Han räknar med att få gott om tid att vila och leva privatliv om han blir vald till president.”

Och i samband med republikanernas konvent i Philadelphia när Bush mottog nomineringen som presidentkandidat, sa Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén att alla presidentkandidater förvisso brukade kritiseras för bristande utrikespolitisk erfarenhet men Bush särskilde sig, menade hon:
 ”… man får nog ändå säga att hans kunskaper om världen verkar understiga föregångarnas.”


Inte ens Moderata samlingspartiets ledare Bo Lundgren, som närvarade på konventet, lyckades få ur sig något bättre än; ”Nä, inte på det viset,” när han i radio fick frågan om han likt de andra entusiastiskt närvarande på konventet ”också blivit frälst av Bush”.

Kritiken skulle också öka allteftersom valet övergick i en politisk thriller: Al Gore hade nationellt vunnit cirka 500 000 fler röster än George W. Bush, men eftersom det amerikanska valsystemet är baserat på respektive delstats mandat (elektorsröster) och inte på ett nationellt majoritetsresultat, så kom slutkampen att avgöras bland väljarna i Florida. Den kandidat som fick flest röster i Florida skulle få flest elektorsröster och vinna presidentvalet. Till en början tycktes Al Gore ha vunnit, men senare stod det klart att så inte var fallet – och att George W. Bush i själva verket hade fått några hundra röster fler. Al Gore begärde dock en omräkning i vissa valdistrikt – en besvärlig process som Högsta domstolen beslöt att stoppa, vilket fick till följd att George W. Bush vann elektorsrösterna i delstaten och därmed blev landets nye president. Dagen efter sa USA-forskaren Stefan Jonsson i P1:s Studio Ett:


”Det faktum att han blev vald kommer att fortsätta och marginalisera stora grupper: framförallt minoriteter men också politiskt aktiva kvinnor och egentligen hela den amerikanska underklassen kommer att bli ekonomiskt och socialt marginaliserade under hans presidentperiod.”

Och Wolfgang Hansson, som rapporterat från USA för Aftonbladet, skrev frustrerat:

”Al Gore fick en majoritet av folkets röster. … Men USA:s föråldrade valsystem bestal honom på segern och har kastat USA in i en demokratins kris.”

Den utdragna omräkningsprocessen och beslutet i Högsta domstolen var en komplicerad process. Och i internationella ögon hade en redan kontroversiell presidentkandidat nu vunnit presidentvalet på ett kontroversiellt sätt. Aftonbladets redaktion skrev den 21 januari 2001 under rubriken ”Med Bush väntar kris med Europa”:

”När George W Bush var kandidat, gjorde han sig till och lanserade sig som en mjuk samförståndsman. Det var en falsk bild. Det är högst begripligt att han möts med misstro och installeras under demonstrationer. När rösterna inte räckte, avgjordes valet i Florida av landets högsta domstol med ultrakonservativ majoritet.”

Den svenska kritiken under Bushs första presidentmånader skulle också tillta av andra orsaker: Bush hade sagt nej till Kyoto-protokollet som syftade till att minska växthusgaser, vilket förstärkte den svenska nidbilden av honom som en miljöbov. I en ledare i Aftonbladet den 5 april 2001 löd rubriken: ”Bush bryr sig inte om barnbarnen”, med påföljande text:



”President Bush och världens ekonomiska supermakt anser sig inte ha råd att göra sitt för att rädda jorden. … Så talar maktens arrogans och egoism. Kortsiktigt och utan moral.”

När Bush, som första sittande amerikanske president någonsin, besökte Sverige i juni 2001 så fick han inget folkligt välkomnande. Han möttes av en stor skara demonstranter som hade samlats inför EU-toppmötet i Göteborg under parollen: ”Bush not welcome”. Därtill hade Socialdemokraternas ungdomsförbund (SSU) också i en skrivelse manat statsminister Göran Persson, som stod värd för besöket, att be Bush sätta stopp för dödsstraffet.

Efter terrorattacken mot USA den 11 september 2001 fanns en officiell svensk uppslutning bakom USA. Däremot inga varmare känslor för nationens president. Den 13 september, bara två dagar efter attacken, sa statsvetaren Mona Abou Jeib på SVT:s program Mosaik:



”Jag tycker det är hemskt så som Bush talar om, ”blodshämnd”, ingen ställer sig frågan om varför har det här skett? Det finns ju så mycket hat ute i världen. Det finns ju så många som är marginaliserade, förtryckta – har liksom ingen makt. Det är ju därför detta har skett. Jag önskar man i större utsträckning frågar varför har det här skett istället för att hitta den här klara fienden.”

Programledaren Othman Karim tar vid: 

”Är det möjligt för Bush att komma in på att säga ´nu släpper vi hämnden, nu försöker vi lista ut…´ Varpå han avbryts av att studiogästerna börjar skratta.

Kritiken skulle öka ytterligare i samband med Irakkriget, där Bush i mars 2003 gått i krig utan FN:s sanktion. 
 Året dessförinnan hade också filmskaparen Michael Moores Bush-kritiska film ”Bowling for Columbine” slagit igenom i Sverige, vilket skulle stärka uppfattningen om Bush och dennes kopplingar till den amerikanska vapenlobbygruppen National Rifle Association (NRA), som i Moores film skildras som riktiga banditer som genom respektlöst agerande hånar offren till de anhöriga efter skolmassakrer.

Moores filmer var politisk vänsterpropaganda och i USA hade hans metoder blivit ifrågasatta även av inflytelserika demokrater. När SVT 2, den 19 januari 2003, skulle sända Moores första dokumentär ”Roger and me”, som var precis lika vinklad som hans senare produktioner, så slätade SVT i presentationstexten över att Moores filmmetoder var mycket tvivelaktiga:

”Det har skrivits spaltmeter om denne omutlige amerikanke journalist och hans metoder. Säkert är att han står på de svagas sida mot kapitalismens och förtryckets krafter i alla dess former.”

I maj 2003 gav dåvarande bistånds- och migrationsministern Jan O Karlsson Bush smeknamnet ”den där jävla Texasgubben”. Aftonbladets Lena Melin kommenterade i en krönika att ett statsråd inte fick säga så, men att Karlsson hade yppat vad alla tänkte.

Statsminister Göran Persson tog avstånd från Jan O Karlssons hätska utfall, men efter sin avgång skulle han 2007 medverka i dokumentärfilmen ”Ordförande Persson”, och där sprida på ett gammalt rykte om ”Bushs galna kristna tro”, genom att inför kameran beskriva hur en ledande europeisk politiker som han ”talade med nyligen” om Bush och Irakkriget, berättat för Persson hur han veckorna innan USA slog till mot Irak frågat Bush om han var säker på att det var rätt att starta Irakkriget, varpå Bush enligt Perssons referat till en icke namngiven ledande europeisk politiker svarade: ”Jag vet att det är rätt, Gud har berättat det för mig.”
 Och i Svenska Dagbladet skrev Karin Henriksson i augusti 2003 under rubriken ”Gud är hans coach”:

”Bush låter förstå att han, mer än andra, vägleds av Gud och att den svart-vita vokabulären med ”evildoers” och ”dead or alive” knappast antyder att han är beredd att vända andra kinden till. Därtill finns det kritiker som menar att Bushs skattepolitik definitivt inte skulle ha delats av Jesus.”

Inom svensk Public Service ansåg Cecilia Uddén från Sveriges radio inte att det var nödvändigt att vara objektiv när man bevakade presidentvalet 2004 – då Bush stod inför omval. Cecilia Uddén ansåg att man som journalist öppet kunde stödja president Bushs utmanare, demokraten John Kerry:

”Jag tycker att det finns en stark poäng i den subjektiva journalistiken – att man redovisar var man står. Och det är ingen kontroversiell ståndpunkt att tycka att Kerry vore bättre för världen än Bush”, sa Uddén i SR:s Morgon P1 och fortsatte: ”Och jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet, när det gäller valet i USA.”

För detta fälldes hon visserligen av Granskningsnämnden. Men hennes spontana reaktion säger en del om det då rådande debattklimatet.

Ett annat exempel på hur gångbar svenska journalister tycktes anse att Bush-kritiken var, var när Stefan Jonsson i augusti 2004 recenserade Nicholson Bakers roman ”Checkpoint” på Dagens Nyheters kultursida:



”Jo, det har hänt att jag önskat olycka över George W Bush, sagt mig att det hade varit bättre om han inte funnits, eller i alla fall inte fått makten. Hans tillträde orsakades av ett systemfel i USA:s demokrati, vilket efter den 11 september 2001 vuxit till ett globalt hot.

… Är det också orätt att skriva en roman om en man som ska mörda presidenten …författaren Nicholson Baker vågar experimentet … Det problem Baker ställer under debatt är också klassiskt: makten har hamnat i händerna på en tyrann – är det då rätt att döda tyrannen”

.

2005 uppdagades det att Bushs lojale strateg Karl Rove varit i Sverige på 1980-talet för att undervisa Moderaterna om kampanjinsamling. Aftonbladets Jesper Bengtsson lät vid uppdagandet beskriva Rove så här:

”Karl Rove, mannen som kallats ”Bushs hjärna”, känd som en exempellöst brutal kampanjstrateg. Mannen som under sin tid som politisk konsult i Texas tog begreppet ”smutsig kampanj” till en helt ny nivå. Ingen personlig skandal var för privat, inget rykte om moraliska snedsteg för litet för att inte exploateras av Rove. 

Han har också varit mycket framgångsrik. På ett årtionde raderade han ut demokraterna som politisk kraft i Texas. Hans metoder tog Bush till posten som guvernör i Texas 1994. Hans kampanj slog ut John McCain i primärvalen 2000. Många politiska bedömare ansåg även att Rove låg bakom smutskastningen av John Kerry i förra årets presidentvalrörelse.”

Nyhetsmiljön som ständigt målade Bush i negativ dager, och som verkade vara direktimporterad från det demokratiska partiets valpropaganda, skulle kunna utgöra en förklaring till att sångaren Ola Salo från den svenska glamrockgruppen The Ark, på en spelning vid invigningen av Sveriges nya ambassad i Washington DC i oktober 2006 när han hörde ett flygplan uppe i luften, sa att han hoppades att planet skulle flyga ”in i Vita Huset”.

Men Ola Salo var inte ensam svensk att instinktivt tycka illa om Bushs USA. I en artikel i Svenska Dagbladet den 4 juli 2007 stod följande:

”Fjärde juli är inte bara fyrverkerier och fest. I Sverige är högern och vänstern överens: president Bush har lagt sordin på den svenska inställningen till det stora landet i väst.”

Det hjälpte inte ens att det 2006 framkom att president Bush var svenskättling och hade en svensk förfader vid namn Måns Andersson. I oktober 1639 lämnade Andersson Sverige med skeppet Kalmar Nyckels från Göteborg och var en av de allra tidigaste svenska USA-emigranterna. Samma år rapporterade Dagens Nyheter den 28 oktober 2006 nämligen att USA toppade listan på den nation som svenskar ansåg vara farligast för världsfreden: ”USA är det land som utgör störst hot mot världsfreden – större än Nordkorea. Det anser svenska folket, enligt en ny Temoundersökning,” skrev Dagens Nyheter och fortsatte med att förklara att Nordkorea kom på andra plats och fick 28 %, medan Iran bara fick 18 %.

Denna negativa syn på USA spred sig även till den akademiska litteraturen. I boken ”Svensk författningspolitik” från 2003 riktar sig Karl-Göran Algotsson till färska studenter i statsvetenskap och skriver:



”Terroristattacken mot World Trade Center den 11 september 2001 vållade över 3 000 människors död. Efteråt rådde en bred och beslutsam enighet om att terrorismen måste bekämpas. Denna kamp kom att kallas ”Operation Enduring Freedom”. Men hur går det med friheten? På Guantanamobasen hålls en mängd människor fängslade utan rättegång och under förnedrande förhållanden.”

Negativa rykten om president Bush förmedlades också okritiskt av annan svensk media. 2007 skrev SvD att Bush-administrationen svartlistat skivan ”Lullabies from the axis of evil” – utgiven av norska Kirkelig musikverkstad 2004, där bland annat svenskan Eva Dahlgren sjöng tillsammans med sångare från länder som Iran och Nordkorea. Den 5 mars skrev tidningen:

”Norska vaggviseskivan Lullabies from the axis of evil anses så provokativ i USA att skivbolaget svartlistats av Bush-administrationen. Titeln anspelar på president Bushs tal om ”ondskans axelmakter”.

Påståendet stämde inte, vilket SvD luddigt förklarade några dagar senare genom att hänvisa till USA:s ambassad i Norge som förklarade hur en svartlistning skulle strida mot den amerikanska konstitutionen. Men trots den direkt felaktiga anklagelsen mot Bush-administrationen, lät tidningen en talesman för en musikorganisation avsluta artikeln genom att förklara att även om skivan inte utsatts för någon officiell bojkott så hade USA:s lagar gjort det problematiskt att arbeta med musiker från exempelvis Nordkorea:

”Många konsertarrangörer i USA upplever i dag en väldig fördröjning av behandling av arbetstillstånd och visum för musiker som ska komma till USA, särskilt om de kommer från den så kallade ”axis of evil”. Det gör att det är väldigt svårt att arbeta professionellt med en musikindustri i USA i dag, om man vill ha anknytning till resten av världen, säger Ole Reitov till Sveriges Radio.”

Att USA:s relationer med Nordkorea och Iran (de vid denna tidpunkt två kvarvarande länderna av ”ondskans axelmakter”) var synnerligen kalla i alla aspekter – inte bara i musiksamarbete – påpekades inte. Inte heller nämnde artikeln det gigantiska gapet mellan påståendet om att Bush-administrationen skulle ha svartlistat en specifik CD-skiva till att det snarare handlade om hur konsertarrangörer störde sig på att artister från Iran och Nordkorea hade svårt att få visum.

Den ohämmade kritiken drevs också från akademiskt håll. I maj 2008 hölls i Stockholm en internationell konferens om situationen i Irak. En av gästerna var Bushs utrikesminister Condoleezza Rice som tackade Sverige för att ha tagit emot så många av de flyktingar som flytt från våldet i Irak. På Sergels torg hade dock demonstranter samlats, och där ropade den svenske religionsprofessorn Mattias Gardell ut:

”Det går en mördare lös, det finns en krigsförbrytare i Stockholm. Jag har fått information om att hon tagit sig till Upplands väsby.”

Svenska Dagbladet kommenterade hans utspel: ”Han syftade på USA:s utrikesminister Condolezza Rice och drog ner jubel och applåder.”


Och i mars 2008 när euforin kring demokraternas presidentkandidat Barack Obama spred sig även internationellt sa socialdemokraten Pierre Schori i Sveriges radio P1:s program ”Konflikt”:


”Vad som behövs onekligen efter det som har varit de här hemska åren med Bush, det är ett radikalt regimskifte i Washington och det tror jag bara Obama kan stå för.”

I augusti 2008 hölls sommar-OS i Kina. Tränare för det amerikanska damlandslaget i fotboll var svenskan Pia Sundhage som ledde laget till OS-guld. För att fira segern så bjöd president Bush landslaget till Vita Huset den 6 oktober samma år, en träff Pia Sundhage dock nobbade av ideologiska anledningar. ”Jag gör det bara inte”, sa hon bestämt i en kommentar till Nerikes Allehanda den 26 augusti.

Och den 20 januari 2009, dagen när Obama svor presidenteden och tog över Vita huset efter Bush, skrev Svenska Dagbladets börs- och marknadsskribent Per Lindvall:



”Förväntningarna är mycket högt ställda på Barack Obama, som från idag, tisdag, är USA:s president. Men det är knappast något dukat utan snarast ett plundrat bord han får ta över. Företrädaren George W Bush har goda odds att gå till historien som ledaren för en av de sämsta amerikanska administrationerna genom tiderna. Det är svårt att hitta någonting positivt att säga om George W Bush, annat än att han förefaller vara en glad gamäng. Misslyckandena finns det däremot gott om.”

Samma dag sa Bert Sundström på SVT:

”I valkampanjen var Obamas framtoning närmast radikal. … Men i val av medarbetare är det kompetens och erfarenhet som vägt tyngst. Joe Biden, den nye vicepresidenten till exempel, är en politisk veteran. Precis som Hillary Clinton, som nu blir utrikesminister med mängder av problem i arv från Bush.”

Några dagar senare bloggade den svenske USA-journalisten Martin Gelin på SvD och skrev:

”Det är något David Brent-aktigt över Bush just nu. Han går runt med sitt kroniskt ansträngda leende, till synes oförmögen att förstå varför ingen ler tillbaka.”

Och i slutet av 2009 när 20-00-talet skulle sammanfattas, kritiserade SVT:s USA-expert Bo Inge Andersson Bushs enkelspåriga utrikespolitik:



”Genom Bushs nya linje ”försvann” hela kontinenter ur USA:s horisont. Det gällde Afrika. Och det gällde Latinamerika”

Ett påstående helt tagit ur luften. Bush satsade stort på Afrika. I Ghana har de till hans ära upprättat en väg kallad ”George Bush motorway.” När Bush besökte Tanzania våren 2008, så fick Tanzanias president Kikwete frågan om vad han tyckte om Obama, mannen med afrikanskt påbrå som då kampanjade för fullt i det demokratiska partiets primärval i USA – varpå Kikwete svarade att oavsett vem som blir ny amerikansk president så hoppas han att ”denne kommer att bli en lika god vän till Afrika som President Bush har varit.”



Sådana saker kom aldrig fram i svensk media. Och även långt efter att Bush hade avgått fortsatte de svenska kritikerna att höras. 2010 släppte Bush sin presidentbiografi ”Decision Points”. Sara Stenholm, programledare för Sveriges Radios program “Godmorgon världen”, recenserade boken i Aftonbladet och skrev:

”George W Bushs memoarer. De kommer inte bli översatta till svenska. Jag frågade en förläggare varför. ”Där Blair är intressant, är Bush bara äcklig” blev det rättframma svaret … Så vad var det då för en man som med sina beslut och sina idéer förändrade världen under de första åren av det nya årtusendet? Ja, man skulle kunna sammanfatta hans liv så här: Söp. Mötte Gud. Blev president. …

Så George W Bush fattar sina ödesdigra, folkrättsvidriga beslut för att han måste. För att hans moral – det vill säga hans gudstro – kräver det. Och när det sen går åt helvete med både Afghanistan, torterandet av fångar och övervakandet av de egna medborgarna, ja då är det inte mycket att göra åt. Inte ens de 100 000 civila irakier som dött på grund av George W Bushs beslut är något att beklaga särskilt mycket. För president George W Bushs uppsåt var gott. Han gjorde bara vad hans, av Gud givna, moral krävde av honom. Och det, det är som förläggaren sa, bara äckligt.”

Sex år senare skulle Sara Stenholm, vars beskrivning av den republikanske presidenten varken var saklig eller balanserad, komma att få leda Sveriges radios officiella podcast om presidentvalet 2016.

I 20-00-talets Sverige var det svårt, nästan omöjligt, att få något annat än en negativ bild av 2000-talets första amerikanske president.

 Därför är denna svenska bokserie om George W. Bush viktig.

PS. Boken om Bush kan köpas som e-bok på valfri nätbokhandel, eller i pocket direkt av mig. Ta i så fall kontakt.

Hur Bush skilde sig från tidigare republikaner och från Donald Trump

Rapporteringen om George W. Bush var, som exemplen här har visat, väldigt enkelspårig. Bush skilde sig också från tidigare amerikanska presidenter på så vis att Hollywood var så unisont enat mot honom. Så var inte fallet när Reagan styrde på 1980-talet och ej heller när Bush den äldre styrde i övergången till 1990-talet.

Media har i USA varit vänsterliberalt dominerat under hela 1900-talets andra halva, fram till vår tid. Men Hollywood hade inte varit det på samma sätt som det kom att bli under Bush på 20-00-talet. Hollywood kom då att överlag ta ställning i den polarisering mellan partierna som började på 1990-talet och som har forsatt intill denna dag.

Donald Trump, som valdes av republikanerna till president 2016, har även han fått utstå samma spott och spe. Både från liberal media och från Hollywood. Under Trump har delar av media också blivit än hätskare. Det gäller i synnerhet CNN, som under Bushsåren var en ”vanlig” nyhetskanal som rapporterade med lite lutning åt vänster (som nästan all amerikansk media) men utan att det störde. Den enda öppna stora vänsterkanalen under Bushåren var MSNBC. Under Trump har CNN dock övergått från nyhetsrapportering till partipolitisk aktivism, för Demokraterna, mot Donald  Trump. Samma sak kan sägas om tidningen New York Times. Även den lutade åt vänster under Bushåren, men inte så att det störde ens konservativa läsare i någon högre utsträckning. Under Donald Trump har tidningen emellertid blivit en anti-konservativ och ett anti-Trump-språkrör.

Gällande svensk media så har rapporteringen om Donald Trump varit lika dålig som den var under Geroge W. Bush. Den fördel Trump har haft, har emellertid varit att han, till skillnad från Bush, haft många anhängare i Sverige. Utvecklingen av sociala medier har också gjort att dessa ”motröster” fått utrymme på ett sätt som fallet helt enklet inte var under 20-00-talet.

Några jämförelser

Här följer några konkreta jämförelser av hur demokrater har skildrats i jämförelse med republikaner här i Sverige. Tillträdande president Joe Biden, har hela sitt liv varit känd för att grodor hoppat ur munnen på honom. Under Demokraternas primärval 2019-2020 började emellertid frågan om ålder och möjlig demens också föras på tal när grodorna blev för många. Men detta togs egentligen aldrig upp på allvar i mainstreammedia. Detta trots att många spekulationer hade gjorts om republikanska presidenter, med betydligt mindre allvarsamma förvirrade felsägningar än Bidens uppsjö av sådana. Här några exempel.

Tre republikanska presidenter skildrade i tre svenska tidningar. Alla anses riskera vara dementa, och således oförmögna att utförda sina jobb som president på ett sätt som kan ingjuta trygghet. Återigen. Vare sig Reagan, Bush eller Trump är/var ens tillnärmelsevis i närheten av att som presidenter visa samma ålderstecken som Biden gör. Trots det är det republikanerna det varnas för.

Palin vs Harris

Ett annat exempel är Sarah Palin. 2008 var John McCain Republikanernas presidentkandidat. Han valde Alaskas guvernör Sarah Palin till sin vice-presidentkandidat. Hon var den andra kvinnan i amerikansk historia att väljas till den rollen. Men hon hyllades inte för det i svensk media, utan hånades för att hon var ”en blåst republikan”. Jämför det med skildringen av Joe Bidens vice-presidentkandidat Kamala Harris, som när hon för några månader sedan var i precis samma situation som Sarah Palin hade varit, skildrades på ett helt annat sätt.

Slutord

Idag är Donald Trump president. Han har haft fler vänner i Sverige än andra republikanska presidenter har haft. Men ensidigheten i medias rapportering och det påföljande massiva hatet har varit likadant. Som denna artikel har visat så har Republikanerna skildrats negativt i Sverige i mer än femito års tid.

Det är mycket problematiskt. I det presidentval vi just har lagt bakom oss röstade mer än 70 miljoner amerikaner på Donald Trump. Bara Joe Biden har fått fler röster. USA är vår tids supermakt och stora demokrati. Därför är det av högsta vikt att även vi i Sverige förstår USA, och det innebär att förstå hela USA, även Republikanerna.

För att det ska kunna göra behövs en bättre USA-rapportering än vad svensk journalistkår erbjuder. Kombinationen av USA:s vänsterliberala kultur med sitt starka inflytande på Sverige, och svensk journalistskårs oförmåga att skildra Republikanerna balanserat, innebär på sikt att Sverige riskerar att främja sig från USA. I en tid när världens största diktatur, Kina, sträcker sina tentakler över världen, när Ryssland militariserar i Europas närområden, och när militant islam riktar uddarna utåt, så vore det mycket olyckligt om Sverige gled bort från USA, på grund av oförståelse för ett av USA:s två statsbärande partier vilka båda är demokratiska och folkförankrade.

Min önskan med denna text är att uppmärksamma detta problem för att få till stånd en förändring. Demokraterna är inte onda, de har bara sitt liberala perspektiv på USA. Samma sak gäller Republikanerna. De är inte heller onda, men har sitt konservativa prespektiv. Vi i Sverige behöver, för vår egen skull,  med nödvändighet förstå båda.

Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *