Sveriges importerade rasism måste belysas

Ronie Berggren om varför Sverige måste börja belysa den växande importerade rasismen, som är mycket allvarligare än den svenska rasism som ständigt ältas i TV-sofforna.
————

Retorikern Elaine Eksvärd skriver idag, den 14 augusti 2019, på Aftonbladet Åsikt om den rasism som invandrare för med sig till Sverige.

Hon, som är färgad, berättar att hon som 11-åring 1992 blev rädd när läraren varnade henne och hennes klasskamrater för skinnskallar.

Vid nu 38-års ålder så minns hon en skinnskalle-incident, när en skinnskalle pekat finger mot henne från pendeltåget. Två äldre damer har kallat henne n-ordet (alltså på svenska sannolikt neger, inte det amerikanska n-ordet) och tre gånger har även vanliga vita svenskar använt ordet om henne.

Jag, som också är mörkhyad och adopterad från Indien, har nyligen fyllt 40 och är således relativt jämngammal med Elaine Eksvärd, och mina erfarenheter är identiska. Bortsett från ord som använts i skolmobbning i mellanstadiet, vilket jag anser verkligen bör bortses från eftersom barn, i alla fall svenska barn av de slag jag växte upp med i början på 1990-talet, mobbar gentemot utstickande attribut; fula kläder, fräknar, tjock, ful, svart och så vidare – och inte primärt utifrån en faktisk rasism, så kan jag räkna de tillfällen jag blivit utsatt för rasism på en hand.

Och det har alltid rört sig om rätt ofarliga saker.

I högstadiet satte jag mig vid ett tillfälle ensam bredvid ett gäng skinnskallar på ett hamburgerställe, vilka började prata extra högt som för att markera när jag kom, sen gick de bara därifrån.

I gymnasiet fick jag mig en lapp tillskickad av en klasskamrat med texten ”Vitt ariskt motstånd”. Men det fanns inget hatiskt där. Han ville se hur jag reagerade utifrån den där humorn man hade i den åldern. Ungefär som att busringa. Jag blev inte rädd och kände mig inte hotad. Jag hade för övrigt en annan klasskompis från Bosnien, som kallade mig neger-svenne, eftersom jag såg ut som en utlänning, men var totalt helsvensk.

Det enda slag av riktig rasism från gymnasiet, var när jag passerade en tant på ett övergångsställe som knöt händerna runt handväskan och ilsket väste ur sig: ”Åk hem till Afrika”. Och något år senare, när jag nyss hade fått körkort så körde jag förbi en skinnskalle som pekade finger från sin bil. Fram tills bara häromdagen så är det där den enda rasism jag någonsin upplevt i Sverige. Och allt ägde rum på 1990-talet.

Men så sent som i lördags blev jag för första gången i mitt liv kallad ”babbe” (babian).

Jag körde bil och stannade vid ett övergångsställe. En annan bil hade stannat framför. Framför den bilen stod ett gäng, inte ungdomar utan unga vuxna där kring 25-årsåldern, med ölburkar i händerna som dansade på övergångsstället framför bilen.

Bilen framför min bil stod kvar; väntade eller visste inte vad den riktigt skulle göra. Jag växlade fil bara och körde förbi dem. Tillräckligt sakta för att veta att jag inte skulle köra på dem, men likväl tydligt för att markera att det var jag som skulle köra och de som skulle fylledansa någon annanstans. Ett övergångsställe är som namnet antyder nämligen en plats för fotgängare att gå över, inte att parkera på.

Att jag gjorde det irriterade dem, så de ropade: ”Kolla en babbe!” när de såg mig genom rutan.

Otroligt lågt beteende. Och enorm skillnad från de här snälla, ursvenska tanterna och farbröderna som i viss utsträckning fortfarande lever kvar (i det trafikförflutna), som stör trafiken när de till fots väntandes vid övergångsställen försöker vifta förbi bilar trots att de själva har företräde. Det är lite irriterande att de inte fattar att trafiken flyter på bäst om alla följer spelreglerna, men ändå rätt harmlöst.

De här unga männen var dock inte harmlösa utan väldigt störande.

Självklart var de heller inte svenskar, alla var mörkhyade och svarta med afrikanskt påbrå, sannolikt invandrare. Det är i princip bara de som stör på det där sättet. För några år sedan fick jag stenar kastad på bilen av en arabisk och afrikansk invandrarunge. De stod vid ett träd vid en väg och kastade stengrus på förbipasserande bilar. Jag stannade och skällde ut dem. De skyllde på varandra men när jag efter att ha gett dem skäll lugnade mig och bara förmanande förklarade varför man inte kunde göra som de gjort, så blev de lugna och gick därifrån och förhoppningvis la de av med sitt dåliga beteende.

Gällande rasismen så finns en enorm rasism inom invandrargrupper mot andra invandrargrupper. Jag hade en gång en persisk kompis som alltid brukade kalla afrikaner för apor bakom ryggen på dem, när de dök upp där han arbetade.

Det här är ett växande problem som svenska politiker och svensk media i sitt sedvanliga tunnelseende helt missar.

Därtill finns den andra sidan av myntet. Sådana här slynglar gör att poliserna självklart rasprofilerar. De gör extra kontroller av människor som ser utländska ut. Jag har varit med om det vid några tillfällen. Polisen stoppar en för att göra någon form av undersökning, jag svarar hej med en dialekt som inte kan misstas visar att jag i grund och botten är svensk och lokalboende. Polisen säger på direkten; ”Jaha, nä men vi ville inget särskilt, bara att köra vidare.”

Inga blåstester, ingenting. Jag var en vanlig svenne bara. De letade brottsliga utlänningar. De gör de kontroller de vet att de behöver göra utifrån hur de lärt sig att brottsligheten ser ut. Men det är jag helt säker på att ingen polischef någonsin skulle medge inför media.

I media ältas nästan enbart ett annat narrativ. Narrativet om den vita, svenska rasismen. Alltså den slags rasism som varken Elaine Eksvärd som växt upp i en storstad, eller jag, som växt upp på landet i en mindre stad, knappt sett skymten av.

Men trots det är det denna rasism som kändisar med icke-vitt påbrå och politisk läggning till vänster alltid ältar i det offentliga.

Ett exempel är Jonas Hassen Khemiri som i år var sommarpratare på Sveriges radio. 2013 så blev han publicerad i New York Times där han beklagade sig över hur jobbigt det var att ha mörk hudfärg i det vita Sverige. Han skriver:

WELCOME to my body. Make yourself at home. From now on, we share skin, spine and nervous system. Here are our legs, which always want to run when we see a police car. Here are our hands, which always clench into fists when we hear politicians talk about the need for stronger borders, more internal ID checks, faster deportation of people without papers.

Han är inte ensam om att driva det kvalificerade rasifierade skitsnacket.

I en artikel i Helsingborgs Dagblad 12 september 2011 så skriver Patrik Lundberg, som likt mig är adopterad, men i hans fall från Sydkorea, om hur svårt det är att vara adopterad från Sydkorea i Sverige, och hur folk brukar skrika ”kines” efter honom när han går på stan:

”Jag är van vid att förödmjukas. Ungefär en gång i veckan säger någon ’kolla, en kines’ bakom ryggen på mig. Eller kommer någon fram och hälsar på ett språk som för mig är främmande. Ibland har påhoppen positiva intentioner: att jag som asiat är bra på matte och pingis, jobbar hårt och sköter mig till punkt och pricka. Rasbiologi i sitt esse.”

Själv tror jag att Patrik Lundberg ljuger. Eller åtminstone att han överdriver i sådana proportioner att en möjlig halvsanning i hans text omvandlas till en ren lögn. Sverige är inget land där adopterade sydkoreaner måste gå omkring och oroa sig över att folk ska skrika ”kines” bakom deras ryggar när de går på stan, lika lite som adopterade indier, som jag själv, behöver oroa oss för att folk ska skrika ”indian!” bakom oss.

Men han är inte ensam.

2015 så blev den svarte svenska rapartisten Adam Tensta arg för att TV4 vid ett tillfälle hade bjudit in Louise Andersson Bodin, som han menade hade uttryckt sig rasistiskt på Internet.

Så när han själv blev inbjuden till TV4 För att prata om sin nya skiva demonstrerade han genom att helt enkelt kliva upp och gå därifrån. En protest mot rasismen och vad han såg som TV4:s rasistiska medlöperi.

I debatten som följde på Adam Tenstas walk-out fick SvD:s ledarskribent Per Gudmundson, som i en artikel med rubriken ”Låt Tensta gå!” kritiserade Tenstas agerande, höra av så kallade antirasister att han i egenskap av vit, medelålders man inte har rätt att prata om rasism.

Den vita och helsvenska sångerskan Zara Larsson twittrade följande till Per Gudmundson: ”jag tycker inte du har åsiktsföreträde när det kommer till rasism och hur man ska känna. TV4 gjorde fel punkt slut.” Och i sin uppföljningstweet fortsatte hon: ”you are white as fuck”

Vi pratar här om kändisar (och deras fangirls) som gärna vill klä sig i en falsk offerkofta. Den vita rasism som de pratar om är nämligen ingen verklig rasism. Sverige har sannolikt den minst rasistiska vita majoritetsbefolkningen i världen.

Svenskar, vanliga, vita svenne-svenskar, är snarare livrädda för att framstå som att de är rasister. För nu ganska många år sedan, så sökte en kompis till mig som också är mörkhyad och adopterad ett jobb på en mack. Han fick av någon anledning nej, och frågade då, på skämt, tanten som nekat om det berodde på att ”han var svart?”

”Nej, nej, verkligen inte”, svarade hon och blev jättenervös. Det var ju inte alls så hon menat. För att göra en lång historia kort, så slutade historien med att han fick jobbet.

Ett annat exempel från min egen barndom. När jag barn i mitten på 1980-talet minns jag att jag öppnade dörren när mamma och pappa var någon annanstans. Det var sotaren som plingade på. Han upplyste om att han skulle sota. Jag sa att mamma och pappa inte var där, han försökte småprata lite och frågade vilket land jag kom ifrån. ”Indien”, svarade jag. ”Vad bra du är på svenska”, svarade han. Det var en sån där sak som äldre personer på den tiden lite tafatt kunde säga, i ett försök att ge beröm och vara snälla, hur malplacerat det än var.

Det är ungefär så, som vanliga vita svenne-svenskar är.

Om du kan språket och kan bete dig vettigt, så finns ingen rasism från det etablerade Sveriges sida. Och knappt ens den här marginaliserade rasismen från gamla tanter och skinnskallar existerar ens längre. I princip ingen mörkhyad märker nämligen av den.

De här kändisarna som ältar vit rasism gör inte det för att de upplevt tillvaron i Jim Crow-Nordens sydstater. De gör det för att pratet om ”strukturell rasism” är en akademisk vänsterdiskurs som pumpades ut när jag pluggade på universitet och säkerligen fortfarande pumpas ut. Det är den som ligger till grund för att man inte längre får säga negerboll, att Astrid Lindgren censureras och allt annat som bara den akademiska – oftasta vita, vänstern – engagerar sig i, men som ingen normalt funtad mörkhyad bryr sig det minsta om. Något som i kombination med kraftigt inflytande från amerikansk kultur där rasism är en politisk fråga på ett helt annat sätt än i Sverige, gör att det blir lite coolt att iklä sig den där offerskjortan som ovan nämnda gnällspikar gör.

Och varför inte egentligen? När man får skriva i New York Times, få böcker publicerade och får prata i radion?

Men det är inte den rasismen som vi i Sverige behöver prata om. Lika lite som vi behöver prata om spöken som inte finns.

Den rasism som däremot finns, är rasismen bland invandrare.

Och i förhållande till den så har det snälla, vita Sverige, helt satt sig i baksätet. För hur ska man som vit, underkuvad svensk som indoktrinerats i att den vite mannen ligger bakom alla orättvisor i världen, förhålla sig när svartingar kallar indier för babbar och perser kallar svartingar för apor?

Och i deras fall så rör det sig inte om marginaliserade ytterlighetspersoner, utan om deras faktiska kultur och deras faktiska, mycket osvenska värderingar.

Det är en allvarlig rasism. Om Sverige istället för att bara skämmas och godhetsmarkera hit och dit, vill ta rasismen på allvar så är det där man bör börja.

Ronie Berggren

You may also like

1 kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *