Ronie

Ronie Berggren påminner om ett specifikt tillfälle när svensk flyktingpolitik spårade ur. Vid Stefan Löfvens konferens ”Sverige tillsammans” 2015.

———–

Med anledning av de flyktingskaror som kom till Sverige 2014-15 så anordnade statsminister Stefan Löfven den 12 oktober 2015 konferensen ”Sverige tillsammans” på Münchenbryggeriet i Stockholm. Konferensen anordnades för att får Sverige att sluta upp bakom en välkomnande hantering av den stora skara migranter som kom in i landet. SVT skrev samma dag:

Hittills i år har 86.223 personer sökt asyl i Sverige. Det innebär att den tidigare högsta årsnoteringen från 1992, då 84.018 människor sökte asyl här under Balkankriget, har passerats.

Migrationsverket har slut på sina platser på tillfälliga ankomstboenden. På sin hemsida meddelar verket att de tillfälliga nödbostäderna i stora delar av landet nu kommer att behöva användas.

Konferensen, som modererades av Navid Modiri och Pia Jurvanen, genomsyrades av idealism och maningar om medmänsklighet. Här kan största delen av tillställningen ses:

Det drogs en parallell till den svenska utvandringen till Amerika och till Vilhelm Mobergs utvandringsserie.

Syftet var att förmå svenska folket att leva sig in i den nöd flyktingar befinner sig i och att påminna om att svenskar en gång satt i samma båt. Historikern Ingrid Lomfors förklarade att man alltid tagit emot invandrare och att ”föreställningen om att det skulle finnas en enhetlig, inhemsk kultur som går tillbaka till urminnes tider, den bygger inte på fakta. Hon berättade vidare att 50 miljoner européer varav 1 miljon svenskar begav sig till Nordkamerika förra seklet.

Stora skillnader

Jag vill med hjälp av två citat redovisa några av de avsevärda skillnaderna mellan dagens invandring till Sverige och den svenska utvandringen till Amerika.

Det första citatet berör skillnaden i mottagandet av nyanlända. Texten handlar om de regler USA uppställde för invandrare och är hämtad från utställningen ”Amerikafeber” på Sjöfartsmuseet i Göteborg 2015:

Moment 3 utestänger följande klasser av utlänningar: idioter, imbecilla, svagsinta, epileptiska och sinnessjuka; personer som någon gång tidigare haft ett eller flera anfall av vansinne; personer med medfödd andlig underlägsenhet; personer som lida av kronisk alkoholism; understödstagare, yrkestiggare, lösdrivare; personer behäftade med tuberkulos i någon form eller med någon motbjudande eller farlig smittosam åkomma; personer, som äro på annat sätt själsligt defekta; personer, som av den undersökande läkaren förklaras vara fysiskt defekta i sådan grad, att detta inverkar på deras förmåga att försörja sig; personer, som under krigstid eller tider av nationellt nödläge lämnat Förenta Staterna för att undvika militär utbildning eller krigstjänst; polygamister eller personer, som leva i månggifte, tro på eller försvara månggifte; personer som överbevisats om eller tillstå att de begått brott eller lagstridiga handlingar innebärande moralisk mindervärdighet; anarkister eller personer, som tro på eller förfäkta våldsamt störtande av Förenta Staternas regering.

Den överväldigande majoriteten av de svenskar som korsade Atlanten uppfyllde villkoren (bara två procent gjorde det inte) och tilläts komma in.

USA hade alltså inte öppna gränser, utan ställde stränga krav på invandrarna. Parallellen till den svenska Amerikaemigrationen håller alltså inte vad gäller mottagande och gränspolitik.

Det andra citatet gäller risken för kulturkrockar.

Till en början var många amerikaner skeptiska till de nyanlända svenskarna. Men när de upptäckte att svenskarnas värderingar var fullt förenliga med amerikanska värderingar så ändrade de sig snabbt och började acceptera och gilla svenskarna.

Mycket talar för att det blir annorlunda med dagens svenska invandrare. Så här skriver diplomaten Dag Sebastian Ahlander år 1985  i antologin ”Islam: religion, kultur, samhälle” utgiven av Statens historiska museum:

Den islamiska invandringen till Sverige kan också komma att leda till nya konflikter inom det svenska samhället. Enligt svensk uppfattning råder religionsfrihet i Sverige, men den uppfattningen bygger på en privat syn på religionen. För en muslim är en stor del av vardagens levnadsregler baserad på Islam; samundervisning av pojkar och flickor, sexualundervisning, synen på kvinnans ställning, kravet på att slakt ska utföras ritualenligt, kravet på fredagen som helgdag – är alla potentiella konfliktkällor för muslimska invandrare i det svenska samhället, och som ytterst är religiöst grundade.

Kriminalvårdsstyrelsen har exempelvis redan fått mottaga klagomål från en fängslad muslim som vägrat äta vad han uppfattat som oren föda. Fängelsemyndigheternas försök att tillgodose hans begäran genom att servera fisk, har inte godtagits eftersom svaranden hävdat att hela köket med grytor och slevar var förorenat genom kontakten med griskött.

Muslimer har vidare en annan uppfattning om giftasålder, månggifte, skilsmässa, arv och vårdnaden om barn som ställer Koranen i direkt konflikt med svensk lag. Det kan på sikt leda till krav på särskild lagstiftning för muslimska invandrare. Sådana krav har framförts i andra icke-muslimska länder och ofta understötts av oljerika islamiska stater genom deras ambassader.

Det är synsätt och påtryckningar som är främmande för svensk opinion och grundläggande svenska värderingar. Sammanfattningsvis kan man konstatera att det i framtiden finns betydande risker för konfrontation mellan västerländska länder som Sverige och olika länder inom den islamiska kulturkretsen.

… Vi måste hela tiden hålla drömmen om den stora generalkompromissen mellan olika länder och kulturer levande, utan att tappa bort de grundläggande värderingar om frihet och mänskliga rättigheter som vi upplever oförytterliga och som utgör västerlandets bidrag till mänskligheten.

De problem som Ahlander varnade för 1985, går idag, 2019, att se överallt i Sverige. Till exempel finns stora invandrarområden med starka sociala påtryckningar att leva efter sharia; hedersmord och tvångsäktenskap är inte längre något som bara sker utanför Sveriges gränser. Inte heller månggifte eller krav på islamisk särlagstiftning och könssegregation. Flera hundra svenska medborgare har anslutit sig till Islamiska staten. Och en stor andel av Sveriges invandrare livnär sig på svenska skattemedel.

Liknelsen mellan svenskarnas emigration till Amerika och dagens svenska invandring höll alltså inte. Svenskarna som emigrerade till Amerika blev amerikaner. En stor del av de immigranter som kommit till Sverige har däremot inte blivit svenskar.

Sveriges regering borde hösten 2015 ha tagit dessa saker i akt. Men det gjorde man inte. Istället gjorde man på konferensen allt för att locka till människors samveten och idealism för att få så många som möjligt att inte ifrågasätta. Stefan Löfven förklarade för Expressen att det var viktigt att ha med kändisar för att ge konferensen legitimitet:

Parallellt med detta så hatstämplade man dem som kom med rationella invändningar. Bara några veckor innan ”Sverige tillsammans”, så hade det hållits en gala för invandringen vid namn ”Hela Sverige skramlar” på SVT där artisten Markus Krunegård sa:

– Mänsklig värme är botemedlet mot att vi som har jättemycket bygger högre och högre murar mot dem som inte har någonting för att vi är rädda för dem som inte har någonting. Mänsklig värme är botemedlet mot allt jävla hat, all jävla rasism och all jävla fascism.

Här är klippet:

Konsekvenserna av den tanklöshet som regeringen gav uttryck för, och den ensidiga populärkultur som inte tillät rationellt ifrågasättande, kan vi tydligt se idag. Och med  denna text vill jag påminna om några av de saker som gjorde att vi styrde ur kurs.

Nu när vi försöker lära oss av våra misstag, bör vi påminna oss om vilka som hade rätt och vilka som hade fel, när det verkligen gällde.

Ronie Berggren

(Obs: Denna artikel är en uppgraderad version av en  text som ursprungligen publicerades på Det Goda Samhället, den 16 oktober 2015).