Republikanerna kommer att rädda USA från att islamiseras som Europa

Ronie Berggren om varför USA:s republikanska parti kommer att rädda USA från att islamiseras på samma sätt som Europa har gjort.
————–
 
USA:s president Donald Trump har hamnat i en stor fajt med fyra nyvalda kongresskvinnor; Ilhan Omar; Rashida Tlaib, Alexandria Ocasio-Cortez och Ayanna Pressley. De anklagar honom för rasism och xenofobi och islamofobi. Han anklagar dem för antisemtism och radikal socialism.

Dessa fyra utgjorde dock bara toppen på ett isberg av demokratiska kandidater med islamo-socialistisk bakgrund som kandiderade i mellanårsvalen 2018. Det fanns många som ville bli ”USA:s första kvinnliga muslim” i kongressen, hijabbeklädda kvinnor, likadana som Ilhan Omar. Här ett inslag om Tahirah Amatul-Wadud som i primärvalet utmanade den demokratiske kongressmannen Richard Niel i Massachussetts första kongressdistrikt. Hon menade att Niel förlorat kontakten med väljarna. Här ett inslag om henne:

Tahirah Amatul-Wadud förlorade, men mer än hundra muslimer kandiderade till olika ämbeten i mellanårsvalen 2018 vilket kan jämföras med 2016 när det allt som allt bara rörde sig om ett dussin.

Att hela USA:s befolkning representeras i politiken är positivt. Mer problematiskt är att många av dessa hejades på av USA:s islamiska lobbyorganisation CAIR där tydliga kopplingar finns till Muslimska brödraskapet på samma sätt som de idag välkända kopplingar som finns till organisationer här i Sverige.

 
Och precis som i Sverige så har CAIR:s företrädare en lång historia av problematiska personligheter i bagaget: uttalanden om att USA en dag ska bli en muslimsk nation; ett upptrissande av retorik om att USA är en nation som hatar muslimer (där de även använder sig frekvent av Trump för att stärka sin tes – en tes som inte utgår från Trump utan bara använder Trump som argument för att väcka muslimskt politiskt engagemang).
 
Den lösa plan som fanns bestod också i att muslimska kandidater skulle rida på den progressiva våg som Alexandria Ocasio-Cortez banat väg för med sin banbrytande seger i demokraternas primärval förra sommaren. Progressiva är öppna för minoritetsgrupper och angelägna om att alla, även muslimer, ska inkluderas, vilket CAIR och andra organisationer nyttjade till fullo. Tahirah Amatul-Wadud beskrevs också som just en progressiv politiker.
 
De flesta kandiderande muslimer förlorade emellertid. Men några vann. Däribland Keith Ellison, som 2006 blev den första muslimen i USA:s kongress. En plats han lämnade förra året för att istället kandidera till justitieminister för delstaten Minnesota – en kampanj där han anklagades för att han misshandlat sin tidigare flickvän, något han bestämt förnekade, och han vann till slut i alla fall.

Kulturkampen med de fyras gäng kommer att fortgå

Det vi ser med ”de fyras gäng” är alltså sannolikt bara början på ett kulturkrig – med radikal islamo-socialism på en sida, med det demokratiska partiet, och dess inkluderingspolitik som avskjutningsramp.

De muslimska företrädarna är inte terrorister, lika lite som socialisterna är revolutionära kommunister, det är viktigt att säga.

Däremot har de diskurser i ryggen som går stick i stäv med amerikansk idéhistoria och även ofta krockar med konstitutionen. De utgör ett hot inte för att de vill störta samhället med våld, utan på grund av att deras islamo-socialistiska världsbild – som driver islamisk historierevisionism och hypar socailism som går stick i stäv med en strikt tolkning av konstitutionen – på sikt kommer att undergräva USA i samma takt som deras politiska inflytande växer.

Men som tur är så har USA också en annan sida; klassisk republikanism, med vapen, konstitutionen, kristendom och flaggviftande.

Här kommer USA att visa en styrka framför Europa.

USA kommer måhända även de att uppleva ett kulturkrig av det slag vi ser i västra Europa; radikala socialistiska idéer och islam som rider på samma våg och därigenom tar större utrymme.

Men i motsats till högern i Europa så är republikanerna inte rädda för den fajten, eftersom de tror på överlägsenheten i sina egna ideal. De är inte rädda för vad de själva tror på och är inte rädda för de stämplar demokrater försöker använda sig av.

Och internationellt tryck i dessa frågor kan de inte bry sig mindre om.

Gällande just islam måste dock islamkritiken förankras bättre i GOP. En av George W. Bushs nackdelar var att han inte var islamkritiker och under hans presidentskap knuffades den sidan av republikanerna undan.

En icke-xenofobisk islamkritik där kritik riktas mot islams politiska implikationer inte mot individellt troende muslimer, måste göra comeback. När demokraterna faller för teorier skapade av CAIR för att sälja in islamism under amerikaniserade täckmantlar om multikultur, medborgarrättigheter  och progressivism så måste Republikanerna stå rakryggade, och konsekvent basera sin logik på konstitutionen och på amerikansk historia.

Det blir en fajt också i USA. Men Republikanerna har all potential i världen att faktiskt vinna. I sin ordväxling med de fyras gäng så sa president Donald Trump:

”Politicians can’t be afraid to take them on”.

Mitt i prick.

Det kommer republikanerna heller inte att vara. USA kommer att klara sig tack vare Republikanerna och tack vare sin författning.

Europas överlevnad är inte alls lika säker. Såvida vi inte ändrar kurs.

Därför behöver vi inspireras av USA:s republikaner.

Ronie Berggren

———-
RELATERAT FRÅN AMERIKANSKA NYHETSANALYSER:

Podd 708: Rashida Tlaib, Thomas Jeffersons Koran och Demokraternas naivitet 20190105

You may also like

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.