Ronie Berggren om USA:s arbete för Afghanistans kvinnor och drevet mot Expressen-journalisten Magda Gads reportage om det brutala kvinnoförtrycket i Afghanistan.
———-
Journalisten Magda Gad har de senaste veckorna berättat i Expressen om afghanska kvinnors plågsamma öden. Jag har hängt med i situationen i Afghanistan sedan 2001 och Magda Gads nära och brutala skildringar överensstämmer helt med liknande berättelser som jag själv under lång tid har hört från många andra håll; om kvinnor som ägodelar, flickor som blir bortgifta och våldtagna; om brutal misshandel och en kultur där kvinnan görs till syndabock för det mesta (här en intervju från i julas med prästen Helena Edlund om hennes erfarenheter från Afghanistan 2011 med samma slags vittnesmål från afghanska kvinnor).
Men här om dagen twittrade Magda Gad ut att hennes reportage blev ifrågasatta från svenskt håll. Hon skrev så här.
Opinionsbildaren Katerina Janouch, som också skriver mycket om kvinnors utsatthet, har i följande blogginlägg grävt fram exempel på kritiken som riktats mot Magda Gada. Här ett exempel från twitter:
”@gad_media har tyvärr bidragit till mer fientlighet. Hoppades länge på reportage fr afgh , men är osäker på om @gad_media inte bara har bidragit till mer hat tyvärr.”
Ett annat exempel som Katerina Janouch hittat på Facebook:
”Att följa Magda gadd är som att följa SD. Så himla trött på anti islamsk propaganda som baseras på mindre än 1% av muslimer och som på 1 minut kan bevisas inte vara väldigt islamsk …”
Att Magda Gad ifrågasätts är inte förvånande. Hon är inte den första att ifrågasättas och misstänkliggöras för sitt engagemang för Afghanistans kvinnor.
Kritiken mot USA:s humanitära insats i Afghanistan
Västvärldens storskaliga engagemang för Afghanistans kvinnor började på riktigt efter 9/11-attacken mot USA 2001. När terroristgruppen Al Qaida, vars bas var i Afghanistan, slog hårt mot USA. I Bushs tal inför den amerikanska kongressen, en dryg vecka efter attacken, sa han så här den 20 september 2001:
The leadership of Al Qaeda has great influence in Afghanistan and supports the Taliban regime in controlling most of that country. In Afghanistan we see Al Qaeda’s vision for the world. Afghanistan’s people have been brutalized, many are starving and many have fled.
Women are not allowed to attend school. You can be jailed for owning a television. Religion can be practiced only as their leaders dictate. A man can be jailed in Afghanistan if his beard is not long enough.
The United States respects the people of Afghanistan–after all, we are currently its largest source of humanitarian aid–but we condemn the Taliban regime.
USA fördrev sedan talibanerna från Afghanistan efter att de vägrat att lämna ut Al Qaidas ledare Usama Bin Laden – mannen bakom 9/11-attacken. Man började sedan en omstrukturering av nationen där ambitionen att hjälpa Afghanistans kvinnor fanns från första början.
Den 18 november 2001 sa president Bushs hustru och First Lady Laura Bush följande i presidentens veckoliga radiotal:
Här en förkortad transkribering:
I’m Laura Bush, and I’m delivering this week’s radio address to kick off a world-wide effort to focus on the brutality against women and children by the al-Qaida terrorist network and the regime it supports in Afghanistan, the Tablian.
That regime is now in retreat across much of the country, and the people of Afghanistan – especially women – are rejoicing.
Afghan women know, through hard experience, what the rest of the world is discovering: The brutal oppression of women is a central goal of the terrorists. Long before the current war began, the Taliban and its terrorist allies were making the lives of children and women in Afghanistan miserable.
Seventy percent of the Afghan people are malnourished. One in every four children won’t live past the age of five because health care is not available. Women have been denied access to doctors when they’re sick. Life under the Taliban is so hard and repressive, even small displays of joy are outlawed – children aren’t allowed to fly kites; their mothers face beatings for laughing out loud. Women cannot work outside the home, or even leave their homes by themselves.
… The poverty, poor health, and illiteracy that the terrorists and the Taliban have imposed on women in Afghanistan do not conform with the treatment of women in most of the Islamic world, where women make important contributions in their societies. Only the terrorists and the Taliban forbid education to women. Only the terrorists and the Taliban threaten to pull out women’s fingernails for wearing nail polish. The plight of women and children in Afghanistan is a matter of deliberate human cruelty, carried out by those who seek to intimidate and control.
Civilized people throughout the world are speaking out in horror – not only because our hearts break for the women and children in Afghanistan, but also because in Afghanistan, we see the world the terrorists would like to impose on the rest of us.
… Because of our recent military gains in much of Afghanistan, women are no longer imprisoned in their homes. They can listen to music and teach their daughters without fear of punishment. Yet the terrorists who helped rule that country now plot and plan in many countries. And they must be stopped. The fight against terrorism is also a fight for the rights and dignity of women.
Engagemanget för kvinnorna hade hon och Bush fått efter möten med Jay Leno och dennes hustru som donerat pengar till Feminist Majority Foundations arbete för kvinnors rättigheter i Afghanistan.
Efter att talibanerna störtades förblev givetvis miljontals muslimska kvinnor kvar i sina tidigare miljöer och förhållanden.
Men miljontals blev också fria att utbilda sig, att arbeta, att röra sig fritt utanför hemmen utan sina män. De fick rösträtt.
Afghanistan blev fritt under Operation Enduring Freedom – USA:s stridsinsats och nationsbygge i Afghanistan – och de som gynnades mest var Afghanistans kvinnor, som fick starkt amerikanskt stöd. Den 12 december 2001 signerade president Bush The Afghan Relief Act och sa:
America is beginning to realize that the dreams of the terrorists and the Taliban were a waking nightmare for Afghan women and their children. The Taliban murdered teenagers for laughing in the presence of soldiers. They jailed children as young as 10 years old, and tortured them for supposed crimes of their parents. Afghan women were banned from speaking, or laughing loudly. They were banned from riding bicycles, or attending school. They were denied basic health care, and were killed on suspicion of adultery. One news magazine reports, ”It’s hard to find a woman in Kabul who does not remember a beating at the hands of the Taliban.”
In Afghanistan, America not only fights for our security, but we fight for values we hold dear. We strongly reject the Taliban way. We strongly reject their brutality toward women and children… And that is the reason this great nation, with our friends and allies, will not rest until we bring them all to justice.
Dessa saker gick emellertid helt förbi svenska vänsteraktivister och politiker som då riktade samma misstro och kritik mot USA som man nu riktar mot Magda Gad. Den 20 oktober demonstrerade man i Stockholm mot USA:s krig mot talibanerna. Aftonbladet skrev:
För andra lördagen i rad anordnades demonstrationer mot kriget i Afghanistan. Bakom arrangemanget låg Koalitionen mot krig och terrorism.
Vid 14-tiden samlades människor på Medborgarplatsen för att sedan tåga mot Sergels torg. På banderollerna stod bland annat ”Öga för öga gör världen blind” och ”Yankee go home” medan talkörerna skanderade ”Bush mördare, Persson hycklare”.
Väl framme vid Sergels torg talade bland andra Mehrdad Davishpour från Koalitionen, Afghanistankännaren Peter Hjukström och den riksdagsledamoten Yvonne Ruwaida från miljöpartiet.
– Den 11 september skakades världen och vi hamnade i chock. Vi kände stor sorg och medlidande med dem som dog, men samtidigt var vi oroliga över USA:s svar eftersom våld skapar våld. Vårt budskap är enkelt. Bara genom fred och kamp mot rasism kan vi kämpa mot terrorism och militarism, sade Mehrdad Davishpour.
De europeiska protesterna påverkade vid denna tidpunkt inte USA (men skulle komma att göra det längre fram i tiden). Talibanerna störtades och USA byggde därefter upp skolor för flickor. Man satsade också stora resurser på att få ut kvinnor i samhället. The National Women’s Dormitory och Women’s Teacher Training Institute tillkom för att undervisa kvinnor och även hjälpa kvinnor ute från landsbygden – där förtrycket är störst – att kunna studera och komma in på universitet.
George W Bush och Afghanistans president Hamid Karzai grundade också Afghan’s Women’s Council, med specifikt syfte att hjälpa kvinnor komma in i samhällslivet. Afghanistans kvinnor var i fokus under hela Bushs presidentskap. I januari 2009 när Bush skulle lämna Vita Huset och lämna över till sin efterträdare Barack Obama, sa han så här i sitt avskedstal:
… we have taken the fight to the terrorists and those who support them. Afghanistan has gone from a nation where the Taliban harbored al Qaeda and stoned women in the streets to a young democracy that is fighting terror and encouraging girls to go to school.
… I have often spoken to you about good and evil. This has made some uncomfortable. But good and evil are present in this world, and between the two there can be no compromise. Murdering the innocent to advance an ideology is wrong every time, everywhere. Freeing people from oppression and despair is eternally right. This nation must continue to speak out for justice and truth. We must always be willing to act in their defense and to advance the cause of peace.
Bush-paret har fortsatt fortsatt arbetet för Afghanistans kvinnor även efter sin tid i Vita Huset, och här om dagen blev Laura Bush av Dallas News utsedd till Texas-medborgaren 2018, bland annat för hennes engagemang för Afghanistans kvinnor. Tidningen skriver:
Two months after the terrorist attacks of Sept. 11, 2001, for example, she .. helped shift public attention on Afghanistan from a purely military conflict to one that ultimately would be judged on how that country treats and protects the rights of women.
Mrs. Bush went on to visit Afghanistan as first lady, including one trip where she met the first woman to become governor of a province in that country, Habiba Sarabi. When she arrived, Mrs. Bush famously said to Sarabi, “I told you I would come,” which was no small feat given the security risk. Mrs. Bush also led efforts to build civil institutions to protect and expand the rights of women in Afghanistan and across the globe, efforts that continue today.
… More recently, Mrs. Bush and the Bush Center launched an initiative called We Lead that focuses on developing women leaders in the Middle East, North Africa and Afghanistan. “George and I believe that women are catalysts for change in their countries… . We bring them to the United States to show them the civil institutions we inherited and may take for granted. Our hope is that our We Lead Scholars return to their countries empowered to make a difference.
Afghanistan under Barack Obama
USA:s engagemang för Afghanistan var genuint. Bush bröt konkret med 1980-talets maktrealism där Afghanistan primärt betraktades som en front i kalla kriget mot Sovjetunionen, där USA stött mujahedins kamp mot kommunisterna, något som ledde till Sovjetunionens nederlag, vilket var en viktig del i sovjetimperiets fall, men som konsekvens resulterade i talibanernas övertagande och skräckvälde i Afghanistan under 1990-talet.
Bush ansåg att den enda vägen framåt var att hjälpa Afghanistan på riktigt, inte behandla dem som spelpjäser. Men i Sverige demoniserades den amerikanska insatsen från vänsterhåll, som helt utgick från Sveriges historiska vänsterdiskurser i sina analyser av amerikansk politik. USA:s humanitära insatser misstänkliggjordes eller ignorerades. Både av politiska aktivister och av svensk media – något som med tiden också skulle påverka Europas politiker att dra sig ur Afghanistan.
Ett urholkat internationellt engagemang följde, vilket började märkas redan i slutet av 2008 när rapporter kom om talibanernas frammarsch, vilket härleddes till för få internationella styrkor och besvärliga regler om när internationella soldater fick öppna moteld. Regler som inte var anpassade till talibanernas hastiga överraskningsattacker.
Men det märktes än mer när det amerikanska engagemanget också minskade. Vilket på allvar började synas när Obama tog över Vita huset i januari 2009 och helt enkelt inte hade något intresse för landet. Därtill en rädsla som inte funnits hos Bush, om att fastna i ett omöjligt krig, en inställning som tog sig uttryck mest dramatiskt när Obamas specialrådgivare för Afghanistan, Richard Holbrooke avled på sjukhus efter ett hjärtfel, och vars sista ord löd: ”You’ve got to end this war in Afghanistan.”
Ord som passade som handen i handsken på Obama-administrationens önskan att slippa dras med Afghanistan, som man betraktade som en kvarlämnad svans från Bush-eran som man helst ville hugga av. Obamas första försvarsminister, Robert Gates (som också hade tjänstgjort under Bush) skrev efter att han lämnat sin tjänst, i sin memoar ”Duty: Memoirs of a Secretary at War” från 2014 om hur han betraktade Obamas inställning till Afghanistan:
”The president doesn’t … believe in his own strategy and doesn’t consider the war to be his. For him, it’s all about getting out.”
Förbättringarna raseras
I maj 2009, beskrev DN hur mycket Afghanistan hade förbättrats sedan USA hade störtat talibanerna:
I dag går över sex miljoner barn i skolan, 36 procent är flickor. Under talibanregimen var det knappt en miljon barn som gick i skolan och endast ett fåtal var flickor.
– Det är en avsevärd förbättring men vi har långt kvar. Den största utmaningen är att utbilda fler kvinnliga lärare, säger Torbjörn Petterson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén.
Men situationen hade redan börjat försämras. I augusti 2010, ungefär ett och ett halvt år in i Obamas presidentskap, så rapporterades om att talibanerna stenat ett par till döds i en by i norra Kunduz-provinsen. I ett av mina hundratals Afghanistan-inlägg på Amerikanska nyhetsanalyser, så skrev jag den 18 augusti 2010, så här om händelsen:
Den 25-årige mannen Khayyam och den 19-åriga kvinnan Siddiqa älskade varandra och ville gifta sig, Siddiqa var dock av sin släkt redan bortlovad men vägrade gifta sig med den släkting hon utlovats till. De två gjorde uppror mot de kulturella, stambaserade och religiöst rådande normerna och rymde istället tillsammans. De lurades dock tillbaka av släktingar som sa att de skulle få gifta sig. Väl tillbaka utsattes de dock istället för talibanernas perversa ”rättvisa” och dömdes till döden. Siddiqa tvingades bära burka under avrättningen när en mobb på 200 män – däribland släktingar till båda offren (Khayyams far och bror, och Siddiqas bröder och andra släktingar) – stenade dem till döds.
Ett vittne vid namn Nadir Khan, som sympatiserar med talibanerna förklarade att folk applåderade under steningen: “People were very happy seeing this,” och lade till att paret gjort något mycket illa.
En talesman för talibanerna prisade också händelsen och sa:
“We have heard about this report,” he said, interviewed by cellphone. “But let me tell you that according to Shariah law, if someone commits a crime like that, we have our courts and we deal with such crimes based on Islamic law.”
Det är den första kända steningen beordrad av talibanerna sedan deras fall från makten 2001, och ett tecken på att de fått större mod.
Men det var inte enbart talibanerna som gjorde comeback. I takt med USA:s nedtrappning så började den afghanska regeringen också kompromissa i högre utsträckning med islamisternas krav. I ett inlägg från den 20 juli 2013 skrev jag:
Sedan talibanernas fall 2001 har också situationen för kvinnor i Afghanistan förbättrats enormt. Inför att NATO och USA nästa år lämnar landet fruktar man dock talibanstyrets återkomst. Och detta har redan börjat skönjas.
Reuters skriver här om hur en av president Karzais närmaste män kommer att tillåta nyinförda talibanföreskrifter för kvinnor att fortgå i Deh Salah-regionen i Baghlan-provinsen. Kvinnor kommer där inte längre att få vistas utanför sina hem utan manligt sällskap, inte heller besöka sjukhus. Och kosmetika-handlar kommer också att förbjudas. Straffen för olydnad specificeras inte men beskrivs som hårda.
De islamister som infört påbuden hotar också Afghanistans regering och säger att om dessa försöker förhindra dessa ny-implementerade sharialagar så väntar heligt krig:
”If officials do react to our demands, we will start a jihad.”
En stor del av de segrar som USA hade vunnit för Afghanistans kvinnor började efter Bushs presidentskap tydligt att tryckas tillbaka. Något som i stor utsträckning går att härleda till den omfattande europeiska anti-amerikanism som smittade av sig även på amerikanska demokrater som Barack Obama som också avslutade Operation Enduring Freedom den 28 december 2014, varefter USA primärt riktade in sig på att bekämpa terroristgrupper som Al Qaida med specifika ambitioner att slå till mot amerikanska intressen ute i världen. Man skulle också fortsätta träna de afghanska säkerhetsstyrkorna men inte längre själva säkra det afghanska civilsamhället, något man hoppades att afghanerna själva skulle göra.
Det svenska debattklimatet
Så såg utvecklingen i Afghanistan ut. Låt oss nu betrakta den akademiska debatten i Sverige under denna tid. Ifrågasättandet av USA kombinerades i Sverige också med ett ifrågasättande av just det kvinnoförtryck som USA motverkade och som Magda Gad nu uppmärksammar.
Backa till tiden strax efter 9/11-attacken 2001. Motiven bakom hedersmord ifrågasattes i Sverige, långt efter det omtalade mordet på Fadime Sahindal 2002. I sin bok ”Bin Laden i våra hjärtan” från 2005 av religionsprofessor Mattias Gardell, så skriver han så här om Fadime-mordet:
“I den inflammerade hedersmordsdebatt som följde sedan Fadime Sahindal mördats av sin far i januari 2002, bortsåg många observatörer omedelbart från alla andra orsaksförklaringar till förmån för det faktum att fadern var kurd och muslim, som om det i sig kunde förklara händelsen. Men när en svensk protestantisk mor slog ihjäl sina barn och placerade dem i frysboxen – vilket inträffade i Gustavsberg utanför Stockholm en tid efter Fadimemordet – sökte ingen förklara morden med att förövaren var en etnisk svensk och medlem i Svenska statskyrkan”.
Det här är alltså en av Sveriges främsta religionsprofessorer, innehavare av ingen mindre än Nathan Söderbloms professur vid Uppsala Universitet.
Gardell bortser helt från verkligheten: att kvinnan i Gustavsberg var psykiskt sjuk och knappast motiverade sina barnamord med teologi – ej heller finns det något i Svenska kyrkans skrifter eller predikningar som uppmuntrar barnamord.
I motsats till Fadime-fallet och tusentals andra kvinnor i hennes situation, där hedersförtrycket tydligt motiveras med islamisk teologi och där gärningsmännens handlingar ofta backas upp och hejas på av släkt och familj.
Gardell har även avfärdat berättelsen ”Inte utan min dotter”, om en muslimsk man som gifter sig med en amerikansk kvinna och sedan vill att deras barn ska växa upp i hans hemland Iran för att bli en god muslim och inte en otrogen.
Att avfärda den berättelsen torde vara omöjligt idag. Det finns tusentals sådana berättelser även här i Sverige. Men det försökte Gardell göra.
Jag minns den här tiden mycket väl. Jag försökte diskutera detta på universitetet och bland vänner och bekanta. Många hade inte en susning om islams hududstraff. När de tänkte på imperialism så tänkte de på västerländsk imperialism, korståg och sånt, inte på den islamiska imperialismen med dess otaliga intåg i Europa. Allt i islams namn.
Jag minns islamologiböckerna av Gardell, Mohammad Fazlhashemi, Ann-Sofie Roald, Christer Hedin — och givetvis Jan Hjärpe, och därtill många andra utländska författare som John Esposito, Reza Aslan, Karen Armstrong, och faktiskt Tariq Ramadan.
Alla dessa tonade ner verkligheten. De citerade friskt koranverser om ”intet tvång i religionen” för att visa att islam var tolerant, och knappast värre än kristendomen. Parallellt med att de vilseledde på andra sätt.
2007 var Jan Hjärpe med på SR P1:s Filosofiska rummet och fick en fråga om varför profeten Muhammed verkade ha varit så krigisk. Hjärpe kontrade snabbt med att hänvisa till Påve Urban II:s korstågspredikan, där det om något fanns ett militant språk, menade Hjärpe.
Bortsett från att det han sa om Påven på sin höjd är en halvsanning, så trollade han bort lyssnarna: den verkliga jämförelsen borde förstås vara mellan Muhammed och Jesus, inte mellan Muhammed och en Påve som en tredjedel av världens kristenhet knappt hört talas om.
Akademiker som dessa var vad som gjorde att mina studentkompisar inte trodde på att islam praktiserar dödsstraff för avfällingar, att man halshugger folk i Guds namn eller stenar kvinnor till döds. Jag minns det mycket väl. ”Så kan det väl ändå inte vara?”, var attityden.
Trots 9/11-attacken 2001 och trots berättelserna från Afghanistan, så kunde många av mina jämnåriga bekanta inte förstå. Trots att de var akademiker. Universitetsmiljöerna gav dem inte verktygen. Idag finns det filmer på YouTube när människor halshuggs och stenas till döds av ISIS. På den tiden var sådant helt surrealistiskt för de flesta. Häxbränningar och korståg kände man till, men islamiska straff här och nu? Nä. Var inte det amerikansk krigspropaganda?
Två saker som i viss mån gjorde att debattklimatet i min omgivning öppnades var dels Robert Spencers och Pamela Gellers arbete, när de gjorde dokumentärer om islamisk historia som jag fick bekanta att titta på. De var fortfarande skeptiska, eftersom svenska vänsterakademiker som de ovan arbetade febrilt för att stämpla counter-jihadrörelsen som extremister och ”hatare”. Men i en tid när nästan inga verktyg fanns, så hjälpte dessa oerhört.
Därtill filmen ”Stoning of Soraya M” från 2008, en verklighetsbaserad spelfilm om en journalist på 1980-talet som får höra detaljerna om hur en kvinna stenats till döds i Iran. De jag kände som såg den blev djupt berörda, och eftersom filmen trovärdigt byggde på en sann historia så förstod de att islam kanske trots allt ändå hade sidor som universitetsvärlden talade tyst om.
Så var debattklimatet i det offentliga Sverige då. Och det här var trots allt inte särskilt längesedan.
Idag är debatten om dessa saker inte alls lika stängd. Islamiska staten gjorde 2014 och framåt, att det inte längre gick att förneka.
Mohammad Fazlhashemi – The Denier in Chief (professor i Umeå och sedermera Uppsala, som också var en av dem som lade grunden för socialdemokraternas naivitet, här min artikel om den saken) -lät efter Islamiska statens entré ändra sina ständiga bortförklaringar om islamisk grymhet, och började nu prata om att det förvisso fanns en extrem sunnitisk salafism, på ett sätt han aldrig hade pratat om förut. Men efter ISIS gick det inte längre att vilseleda och trolla. Alla kunde se på YouTube när ISIS halshögg och brände folk levande i Allahs namn och med hänvisningar till Koranen och haditherna och sirorna om Rashidunkalifatet. Så då blev det att avskärma istället: det fanns en sekteristisk ådra i islam, i den otäcka saudiska wahabbismen.
En ny taktik bara, för att fortsätta säga samma sak han alltid sa, att vi måste passa oss för islamofobin, vilket i praktiken handlade om att inte belysa problemen ifråga.
Magda Gad
Idag är det enklare att prata om problemen och den islamiska världens baksidor, men som Magda Gads tweet visar, så finns förnekarna tydligen fortfarande kvar. Det är tråkigt att så är fallet. Men däremot är det nyttigt att en sån som Magda Gad får den här upplevelsen.
Magda Gad kommer nämligen från just den USA-kritiska vänsterkant som hätskt motsatte sig USA:s nationsbygge i Afghanistan. Innan Magda Gad blev utrikes- och sedermera krigskorrespondent skrev hon på 2000-talet (när USA:s engagemang för Afghanistans kvinnor var som störst) för HBTQ-tidningen QX och bloggade om träning och hälsa, inte om islamiskt kvinnoförtryck. Hon var även vän med kommunisten Martin Schibbye (mest känd för sin fångenskap i Etiopien 2011-12), som varit såväl redaktör för Revolutionär Kommunistisk Ungdoms tidskrift Rebell, såväl som för Brännpunkt Irak, som opinionsbildade mot USA:s engagemang i Irak. Hon grundade tillsammans med Schibbye på förlaget/skrivarmedjan Blank spot project innan hon värvades till Expressen.
Magda Gads stora styrka är hennes intima personskildringar. Men hennes vänsterpräglade bakgrund skiner igenom i många av hennes politiska analyser och känns ofta direktimporterade från vänsterförlaget Ordfronts böcker om ”amerikansk imperialism”, och som analyser skrivna av någon som främst läst på i efterhand snarare än någon som hängde med steg för steg i samtiden (vilket exempelvis jag gjorde). Mycket tyder på att Magda Gad själv tillhört just den här svenska akademiska pseudo-intelligensian som när de pluggade fick lära sig att tro att man såg när man faktiskt blundade.
Till slut kommer stunden när man själv öppnar ögonen och inser att alla andra faktiskt blundar. Det tycks Magda Gad nu ha gjort. För att fritt citera Irving Kristol: en neokonservativ, är en liberal som skakats om av verkligheten.
Den 15 december 2018 tillfrågades Magda Gad i Expressen om vad man kunde göra för att hjälpa kvinnornas situation i Afghanistan. Hon svarade:
– Det är en väldigt komplex och svår fråga, det är ju så att USA invaderade Afghanistan och störtade talibanregimen 2001 och det är 17 år sedan. Under den tiden har man investerat mer pengar i Afghanistan än man gjorde i Västeuropa efter andra världskriget. Man har startat skolor, byggt vägar och dragit vatten men det man ser i dag är att situationen blir sämre. Det är rekordmånga som dör, kvinnorna är väldigt utsatta och de lokala organisationerna säger att våldet mot kvinnor går upp, självmorden bland kvinnor ökar och nu är det också så att man har fredsförhandlingar med talibanerna för att återintegrera dem i regeringen vilket kan medföra en risk för att de vill införa striktare sharialagar som skulle försämra det för kvinnorna.
– Vad man ska göra det kan inte jag svara på, man kan stödja de organisationer som finns här och hjälper kvinnor. Om man ska få till en förändring så måste man förändra landet i grunden och det har man ju inte lyckats med.
Magda Gads resa och reportage för att uppmärksamma Afghanistans kvinnor är mycket positivt. Att hon ifrågasätts är beklagligt. Men än mer beklagligt är det ifrågasättande som friskt riktades mot USA efter 2001, när det faktiskt avsattes stort engagemang och stora resurser för att åstadkomma en riktig förändring för Afghanistans kvinnor. Hade fler då lyssnat på George W. och Laura Bush – så hade den förändring som USA faktiskt åstadkom sannolikt bestått.
Att Magda Gad rapporterar om detta 17 år senare, och att många också lyssnar, är givetvis bra, men idag finns varken vilja eller resurser att göra mer än att möjligtvis lyssna, något Magda Gads eget svar ovan indikerar.
Den tid när Västvärlden, och USA i synnerhet, hade vilja och kraft att agera och förändra tog slut 2009. Den tog slut för att ingen lyssnade på dem som försökte rapportera då, när budbäraren var en republikansk högeradministration. En skeptisk europeisk inställning som i praktiken gått ut över Afghanistans lidande kvinnor.
Det är den riktigt stora tragedin i allt detta.
Med det sagt får vi inte ge upp. Vi måste börja om och ta nya tag. Och Magda Gads välskrivna reportage kan förhoppningvis bli starten på en debatt om hur detta nu ska kunna göras bäst.
Ronie Berggren
