Vad skiljer konservatismen från liberalismen?

Ronie Berggren förklarar skillnaderna mellan konservatism och liberalism.
—–

Vad skiljer konservatismen från liberalismen? Frågan är aktuell eftersom konservatism, ett ord som länge skyddes som pesten av alla politiska partier i Sverige, inom loppet av bara några år har blivit Sveriges senaste politiska trend. Många liberaler verkar vilja haka på det senaste modet och kalla sig själva för konservativa, trots att de fortfarande är liberala. Överlappningen gör de genom att hävda att de i grund och botten är klassiskt liberala och att många som kallar sig konservativa i den anglo-saxiska traditioner är just sådana, alltså libertarianer. 
 
Men många tycks också blanda ihop konservatism med liberalism bara för att det finns enskilda sakfrågor där båda ideologier har samma svar, kring exemplevis grov brottslighet, terrorism och kanske invandringspolitik.
 
Men sakfrågor är en annan sak än ideologi. I motsats till den dagspolitiska debatten så är i den ideologiska debatten inte svaret på sakfrågan det primärt intressanta, utan resan och resonemanget som leder till svaret.
 
Så låt mig här på ett mycket enkelt sätt förklara skillnaden mellan konservatism och liberalism, utifrån den amerikanska konservatism som jag själv har formats av. Jag har givetvis inte patent på ämnet. Andra är fria att definiera sin egen syn som de själva vill. Jag för bara min egen talan. Med det sagt:
 
***
 
Man är konservativ om man förstår:
 
– Att marknadsekonomi är bättre än planekonomi, även om marknadsekonomin inte är perfekt.
 
Detta förstår både konservativa och liberaler.
 
– Att frihandel har lyft världen från fattigdom. Men frihandel är ett medel, inte ett mål, och måste därför kalibreras gentemot nationella och lokala angelägenheter.
Detta förstår konservativa, men liberaler bara delvis.
 
– Att privat ägande är bättre än kollektivt ägande, även om fördelar stundom självklart kan finnas också i det sistnämnda. Men det privata ägandet fungerar bäst om det inte bara kopplas till idén om privata transaktioner utan också till idén om förvaltarskap.
 
Detta förstår konservativa, men bara i viss mån liberaler.
 
– Att alla religioner inte är likadana, vare sig lika dåliga eller lika bra: Kristendomen är bättre än islam, även om många muslimer är snälla.
 
Detta förstår konservativa, men inte liberaler.
 
– Att gränser är bättre än gränslöshet. Oavsett om vi pratar tonårsrumsgränser, tomtgränser, stadsgränser eller nationsgränser. Sen knackar vi gärna på hos tonåringen, hälsar på hos grannen, shoppar i grannstaden och turistar i andra länder. Men det är inte gränslöshet.
 
Denna skillnad förstår konservativa, men sällan liberaler.
 
– Individuell frihet är bättre än kollektivism, men för att det ska fungera måste individen förankra sin frihet i personlig karaktär, som danas av familjer, religion, filosofi och socialt umgänge – inte bara av utbildning.
 
Denna ordning förstår konservativa, men liberaler i mindre utsträckning.
 
– Yttrandefrihet är alltid bättre än finkänslighet.
Detta förstår konservativa, liberaler gör det i teorin, men sällan när det – peace be upon him! – börjar brännas.
 
– Att kärnfamiljer är bättre för samhällen på sikt, än andra familjekonstellationer (vilket inte har något med intolerans mot enskilda individers livsval eller ömsesidig icke-heteronormativ sexualitet att göra – sexuella minoriteter ska respekteras och skyddas).
 
Detta förstår konservativa, men sällan liberaler.
 
– Att nationen – precis som en by – är en gemenskap, inte bara en plats definierad av lokala transaktioner och ekonomiska utbyten.
Detta förstår konservativa, men inte liberaler.
 
* * *
 
Listan kan göras längre och som alltid kan diskussionen göras mer komplicerad. Men detta räcker gott för att enkelt illustrera skillnaderna. Vill ni avgöra huruvida någon som kallar sig konservativ i själva verket är liberal, ställ i så fall dessa frågor och syna svaren.
 
Liberaler och konservativa kan dela åsikter i sakfrågor och hålla med varandra i några enskilda ideologiska avseenden. Men konservativa anser att det är helheten av ovan nämnda saker som skapar det sunda samhället. I kraft av övertygelsen om dessa saker står konservatismen också emot osunda influenser på ett sätt liberaler inte har kraft att göra. Konkreta exempel: Massinvandring, islamisering, och stundom exploaterande storföretag.
 
Liberaler kan i efterhand reagera på de osunda influensernas konsekvenser och vifta med pekpinnar, men inte motverka det preventivt, eftersom deras ideologi har en felaktig utgångspunkt som gör den inkapabel att skåda konsekvenser på förhand.
 
Av dessa skäl jag är konservativ, inte liberal. Däremot har jag ingenting emot att umgås med liberaler, och till och med socialister, så länge de är schyssta. Jag är bara konservativ.
 
Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *