De vilseledande islamologerna måste konfronteras

Ronie Berggren om varför de islamologer som hämmat den svenska islamdebatten inte längre bör få stå oemotsagda.

—–

Den svenska debatten om islam har under hela 2000-talet kvävts av ett antal akademiker som enbart fått debatten att handla om att nyansera bilden av islam i positiv riktning eller att motverka islamofobi. Syftet som angetts har varit att motverka hat, men resultatet har blivit en förvriden bild av sanningen, genom bortförklaringar av islams problematiska sidor. Politiker har trott på dessa akademiker vilket resulterat i en omfattande och farlig naivitet kring problem som borde ha diskuterats öppnare, med sanningen som utgångspunkt.

Istället har politiker gått i samma fotspår, tonat ner islams problematiska aspekter och skönmålat de till synes positiva aspekterna. Denna naivitet har vi i Sverige fått betala ett högt pris i form av jihadister, terrordåd, hedersvåld och parallella klansamhällen. En naivitet det nu är hög tid att bryta oss loss från. Ett första steg är att göra upp med de akademiker som bäddat för naiviteten.

Jag har följt denna debatt under alla dessa tjugo år och listar här några exempel från inflytelserika akademiker, varav jag haft somliga av dessa som lärare, och förklarar sedan på vilket sätt dessa har vilselett den svenska allmänheten.

MOHAMMAD FAZLHASHEMI: 

Mohammad Fazhlhashemi kommer ursprungligen från Iran och är professor  i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet. Jag hade honom som lärare i Umeå. Fazhlhashemi har fått många priser i Sverige, men granskas hans gärning så har han så länge jag har följt honom konsekvent förlett svensk allmänhet att tro att islamofobi är ett större hot än radikal islam.

Efter massakern på den franska tidningsredaktionen Charlie Hebdo 2015 sa Fazhlhashemi bara fyra dagar senare på SVT att man också måste komma ihåg dem som sprängt abortkliniker i USA:

”Nä det är inte första gången och det inte bara det som sker bland muslimer. Utan vi har ju sett angrepp mot abortkliniker i Nordamerika där man har dödat, eller sprängt abortkliniker, dödat läkare.”

Attacker mot abortkliniker i USA tillhör undantagen inte regeln. Inga kristna tillhörande några stora församlingar eller samfund stöder våld mot abortkliniker eller abortläkare. De motsätter sig aborter politiskt, utan att hata vare sig kvinnorna som väljer att göra abort eller läkarna som utför dem. Det finns inga amerikanska abortsprängar-teologer, eller abortsprängar-kyrkor — medan det däremot existerar omfattande islamisk teologi som förespråkar våld mot otrogna. Fazhlhashemi försökte avleda. 

2017 släppte Fazlhashemi boken ”Visdomens hus” tillsammans med idéhistorikern Ronny Ambjörnsson. Där skriver de följande om islams intåg i Spanien på 700-talet:

”I början av 700-talet korsade muslimerna Gibraltar sund och etablerade sig i Europa”

De framställer här den islamiska etableringen i Spanien som att muslimerna bara flyttade in över sundet och att alla blev goda grannar.

I verkligheten invaderades Spanien genom jihad. Kristna städer brändes ner, kristna brändes levande, kvinnor förslavades och de som överlevde fick fly till bergen. Det blev början på den islamiska invasionen av Västeuropa som pressades tillbaka av Karl Martell vid slaget vid Tours år 732. 

Det var en invasion som Fazhlhashemi och Ambjörnsson framställer som om det blott rört sig om ett lägenhetsbyte. En klassisk vilseledning. I denna artikel förklarar jag hur Fazhlhashemi också banade väg för Stefan Löfvens omtalade naivitet, genom att just vilseleda. 

Men Fazlhashemi är inte ensam om att vilseleda. 

REZA ASLAN:

Reza Aslan är en amerikansk-iransk teolog och islamolog som konverterat från evangelikal kristendom till islam. 2007 läste jag hans bok ”No God but God”. Några år senare blev han känd i Sverige efter att ha släppt boken ”Zealot: The Life and Times of Jesus of Nazareth”, som hävdar att Jesus var en radikal vänsterrevolutionär innan aposteln Paulus hittade på att han också var den uppståndne Kristus.

Boken radikala och för kristna provokativa tes väckte stor uppmärksamhet inte bara i USA, den översattes också till svenska. Reza Aslan hyllades av många, men inte av Fox News programvärd Lauren Green, en svart, kristen och mycket sansad kvinna, som i sändning från 2013 ifrågasatte Aslans akademiska kvalifikationer och undrade varför han som muslim ville skriva en bok om Jesus? 

För denna kritiska inställning blev Lauren Green häftigt angripen och anklagad för att vara islamofob. Självklart också här i Sverige. Liberalen Fredrik Malm (som oftast är en väldigt vettig liberal) länkade intervjun på Facebook och skrev ”Mon Dieu, den här intervjun är ju helt absurd”.

Jag invände mot Malm och svarade att om man granskade saken lite närmre så var intervjun mycket mindre absurd än man skulle kunna tro. Men Malm vidhöll sin ståndpunkt och sa att den var ”mer absurd än man skulle kunna tro.”

Men Aslan är en småsint person, och snabbt flödade exemplen på Aslans otaliga Twitter-utfall mot alla som någonsin kritiserat honom:

“Dear Robert Spencer. Stop begging for my attention. I’ll never take U seriously. P.S. I don’t think UR fat & gay. I think UR fat & stupid.”

—–

“Get your head out of your a**,” “Are you f***ing joking?”

När han fick kritik, dels för sitt språkbruk, och dels för sina hätska utfall mot dem som kritiserade honom, så avfärdade han dem som ”hattroll” i en harang av nya svordomar:

“Seriously if calling hatemongers “a**holes” and trolls “s**t for brains” makes me a jerk then I proudly accept title # Twitter Jerk.”

Det ironiska med Aslan var att han hyllades för att i sina böcker och i sin offentlighet förespråka öppenhet, interreligiös dialog och tolerans (i praktiken tolerans för islam) samtidigt som han på ett personligt plan helt verkade sakna dessa egenskaper. 

Denna för alla tänkande uppenbara kontrast fick en kritiker av Aslan att ställa frågan: What would Jesus tweet? 

Men Aslan kom undan och fick till och med en egen TV-serie av CNN. Men hans personlighet förbättrades inte, och den som verkligen retade upp honom (på distans, inte på något personligt plan) var Donald Trump. Om vilken Aslan till slut skrev: ”piece of shit”.

CNN insåg att Aslan helt enkelt inte kunde bete sig, och han fick sparken. 

Likväl är han en av de här, idag ganska många, västerländska islamologer som helt getts öppna dörrar att berätta också för en svensk allmänhet om vad islam och kristendom är. Detta trots att han är allt annat än objektiv och sällan redovisar islams historia på något ärligt sätt där de historiska källtexternas berättelser får stå för sig själva.

Vilket för oss vidare till nästa person. 

KAREN ARMSTRONG:

Karen Armstrong har under lång tid funnits i de svenska bokhandlarna, med sina böcker i synnerhet om de monoteistiska religionerna. 

2006 medverkade hon i dokumentären ”Muhammad – Legacy of a Prophet”. Profeten Muhammed gjorde tidigt en utrensning av Medinas judar, som straff för att de inte trodde att han – Muhammed – var Guds slutgiltiga profet. 

En av de judiska stammar han masskrerade var judar i byn Khaybar. Det är därifrån islamisterna som i höstas skanderade i Malmö och på andra håll fått sitt slagord  ”Khaybar, Khaybar ya Yahud!” – om att judarna av idag må minnas vad som hände i Khaybar, med fortsatta slagord om att Muhammeds armé kommer att återvända. 

I dokumentären försöker Karen Armstrong emellertid släta över Muhammeds massaker på judar. Hon säger så här om saken: 

All that can be said is that, this cannot be seen as anti- Semitism, per se. MUHAMMAD had nothing against the Jewish people per se, or the Jewish religion. The QURAN continues to tell Muslims to honor the People of the Book. And to honor their religion as authentic. And the Jewish tribes who had not rebelled, who had not given help to the MECCANS continued to live in MEDINA, completely unmolested. MUHAMMAD was not trying to exterminate Jews. He was trying to get rid of very dangerous internal enemies. 

Det är en rejäl bändning av historien. Efter massakern på judarna i Khaybar fortsatte Muhammed anfalla andra judiska stammar. När en judisk ledare inte ville avslöja var judarna hade sitt guld, lät Muhammed binda fast honom och tortera honom genom att helt enkelt använda hans mage som eldstad. 

Trots det är Karen Armstrong hyllad som en kunnig islamolog. Ifrågasättanden (som det jag just skrivit) lyfts aldrig fram. Svensk, och västerländsk allmänhet, har ingen chans att tro något annat än det hon skriver.

JAN HJÄRPE:

Sveriges främsta islamolog har under årtionden varit Jan Hjärpe, som skrivit mängder av böcker om islam. Han är idag pensionär men var länge verksam som professor i Lund. Söndagen den 20 maj 2007 medverkade han i Sveriges Radio P1:s program Filosofiska rummet om just profeten Mohammeds liv.

Programledaren Peter Sandberg försökte faktiskt samtala om det faktum att Muhammed verkligen varit en krigshetsare, och inte någon sådan person som vi var vana vid att förknippa med andliga saker. 

Jan Hjärpe bröt in och skiftade genast fokus genom att säga:

”Jag associerar naturligtvis till påven Urban den andres korstågspredikan 1098, där har vi verkligen det religiösa språket som är militant.”

Hjärpe fortsätter därefter att orera om Mohammeds handlingar som en form av den tidens modernisering – där man går in i samma strukturer som de omgivande högkulturerna har och den grundläggande frågan om det våld Mohammed faktiskt praktiserade pratas därmed bort, och lyssnaren lämnas i tron att kristendomen är, eller åtminstone varit, likadan. 

Det faktum att så inte alls är fallet lyfts inte ens till diskussion. Frågan begravs och glöms bort. 

JAN GUILLOU:

Jan Guillou har under årtionden varit den svenska vänsterns bildade röst i de flesta TV-soffor. Den 13 december 2015 avfärdade Guillou i en text i Aftonbladet den islamiska terrorismen genom att jämföra terrorism med att halka i badkaret:

Fortfarande utgör risken att skada sig genom att halka i badkaret ett betydligt större fysiskt hot mot svenska folket än den islamistiska terrorismen. Likaså risken att sätta kycklingben i halsen.

Att halka i badkar eller sätta kyckling i halsen är olyckor. Islamisternas halshuggningar, levande bränningar, folkmord och terrorism – som praktiserades varje dag av Islamiska staten den där texten publicerades – är däremot ondska.

Denna skillnad har vänstern emellertid svårt att förstå, eftersom de inte tror på ondska utan härleder allt till orsak och verkan. Därför anser de att krig mot islamisk terrorism inte behövs, eftersom terrorismen enligt dem har orsakats av fattigdom och västerländskt förtryck. De stora bristerna finns hos oss, inte hos terroristerna.

Så är det emellertid inte.

Ondskan finns, och representeras i vår tid av en teokratisk islamistisk ideologi som måste konfronteras. Och vi i Sverige är inte isolerade från denna ondska.

MATTIAS GARDELL:

Mattias Gardell är professor i Uppsala och har även han skrivit mycket om islamofobi. Något jag intervjuade honom om 2012. Men också han gör det lätt för sig. I sin bok ”Bin Laden i våra hjärtan” från 2005 skriver Gardell om hedersmord, och hur vi genom våra islamofobiska instinkter felaktigt härleder hedersmord till islam. Han skriver:

“I den inflammerade hedersmordsdebatt som följde sedan Fadime Sahindal mördats av sin far i januari 2002, bortsåg många observatörer omedelbart från alla andra orsaksförklaringar till förmån för det faktum att fadern var kurd och muslim, som om det i sig kunde förklara händelsen. Men när en svensk protestantisk mor slog ihjäl sina barn och placerade dem i frysboxen – vilket inträffade i Gustavsberg utanför Stockholm en tid efter Fadimemordet – sökte ingen förklara morden med att förövaren var en etnisk svensk och medlem i Svenska statskyrkan”.

Skillnaden är förstås att kvinnan i Gustavsberg med allra största sannolikhet inte motiverade barnamorden vare sig med hjälp av Bibeln, med Luthers lilla katekes, eller med någon av Svenska kyrkans skrifter – med största sannolikhet var hon enbart psykiskt sjuk. 

Medan gärningsmännen i fall av hedersmord – inte alltid, men väldigt ofta – legitimerar sina handlingar med just hjälp av olika former av Koranhänvisningar, och bakomliggande sed och kultur från en värld där islam helt dominerar. 

Men läser man Gardell relativiseras sådant, och den slutsats man drar är att hedersmord bara är något som händer slumpmässigt på grund av psykisk sjukdom. 

SLUTSATSER: 

Det finns stora problematiska aspekter av islam, men hur problematiska dessa är får vi i Sverige emellertid ingen kunskap om, eftersom islamologer – som de ovannämnda och många därtill – helt tagit patent på denna debatt och fjättrat allmänheten i rena osanningar. 

Vi kan inte ha det så här längre. Priset för den naivitet vi blir präglade av när vi lyssnar på människor som dem ovan, är helt enkelt för högt. Det behövs en uppgörelse med dessa där utgångspunkten inte är den personliga favoritdiskursen utan den faktiska sanningen. 

En sådan uppgörelse är min bok ”Västvärldens möte med militant islam” från 2007, som jag skrev som en respons på dessa mina lärare och författare till vår obligatoriska studentlitteratur. 

Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *