Ronie Berggrens ingående granskning från 2007 av den våldsradikala islamismens teologiska rötter. Det som Al Qaida och Islamiska staten baserar hela sin världsbild på som vi i Väst måste våga granska för att kunna gå till botten med militant islam.
—————-
Innehållsförteckning
Förord, maj 2019
Den islamiska våldsradikalismens teologiska rötter måste granskas
Mitt intresse
Västvärldens möte med militant islam
Förord 2008
Kapitel 1: En fredens religion?
Ett krig mot terror inte mot islam
Den teologiska våldspropagandan
Muslimska våldsdåd i Västvärlden
Islams militanta element
Kapitel 2: Profeten Muhammed
En profet blir till
Budskapet
Mohammeds fortsatta verksamhet
Flykten till Medina och krigen mot meckanerna
Vistelsen i Medina
Konflikten med Meckanerna
Slaget vid Badr
Slaget vid Uhud
Konflikten med judarna
Belägringsgravskriget
Massakern på Qurayzas judar
Krigsherren Mohammed och fördrivningen av Khaybars judar
Hudabiyya-fördraget
Attacken mot judarna i Khaybar
Pilgrimsfärden
Mohammed intar Mecka
Striden i Hunayn
Mohammed manar Kejsarna i Bystantinska riket och Persien att konvertera till islam
Avtalet med al-Taif
Tillståndet att bryta avtal med avgudadyrkarna
Inbjudningsbreven till islam
Islamkritikerna mördas, Profeten dör
Morden på poeterna
Profetens död
Slutdiskussion: Den västerländska Mohammedkarikatyren
Kapitel 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse
Islams fem trospelare
Den sjätte pelaren
Jihad enligt Mohammed och i Koranen
Koranen om jihad
Martyrernas jordiska och himmelska belöningar
Den jordiska belöningen
Den himmelska belöningen
Jihad och islams tidiga historia
Slutdiskussion: det heliga kriget
Kapitel 4: Koranen – en introduktion
Den vördade skriften
Den eviga urkoranen
Koranens upplägg
Koranens budskap
Profeterna före Mohammed predikade islams gudsbild
Adam
Abraham
Josef
Moses
Andra profeter
Jesus i Islam
Profeten efter Jesus
Profeterna i Koranen
En sammanfattning av koranens världsbild
Koranexegetik om vålds- och fredsverser
Exempel på fler våldsverser
Abrogationsläran
Lärans uppkomst
Att ersätta eller ersättas – det är frågan, vad är svaret?
Nya miljöer och nya behov
Koranexegetikens utveckling
De som tillbakavisade abrogationsläran
Abrogationslärans konsekvenser: Freds- och våldsverser och abrogation
Abrogationsläran och Mohammeds tre stadier
Abrogationsläran och förhållandet till judar och kristna
Koranen – en slutdiskussion
Kapitel 5: Efter Mohammed – Det första Kalifatet
De fyra rättledda kaliferna
Abu Bakr och Riddakrigen mot avfällingarna:
Abu Bakr lägger grunden till Koranen
Kriget mot perserna
Kedjornas slag
Striden vid floden
Striden vid Walaja
Striden vid Ullais
Muslimerna erövrar det persiska Irak
Fortsatta erövringar
Kriget mot de kristna bysantinerna inleds
Kristna städer kapitulerar eller intas, Khalid blir muslimernas överbefälhavare
Slaget om Busra
Slaget vid Ajnadain
Islams erövring av Damaskus inleds
Belägringen av Damaskus, bysantinsk förstärkning stoppas
De belägrade bysantinerna gör utbrytningsförsök
Damaskus intas av muslimerna, men befälhavare Thomas överlistar Khalid
Khalids hämnd på Damaskus flyktingar
Abu Bakr – den förste Kalifen
Kalif Umar
Slaget vid Yarmuk – muslimerna fördriver de kristna bysantinerna från den syriska provinsen
Jerusalem erövras av muslimerna
Khalid bin Walid, Islams Djingis Khan, dör
Erövringen av Persien fortsätter
Erövringen av Egypten inleds
De ortodoxa enas med kopterna i Egyptens försvar mot de islamiska invasionshärarna
Alexandria blir förrått och Egypten läggs under islamiskt herravälde
Kalif Umar dör
Kalif Uthman sammanställer Koranen och islam expanderar till Kina och Europa
Uthmans verksamhet
Den militära expansionen
Sammanställningen av Koranen
Upproret mot Uthman
Ali och början på Rashidunkalifatets splittring
Aisha utmanar Ali
Kamelslaget och Alis nya fiende
Konflikten med Muawiya
Striden vid Siffin
Alis inbördeskrig mot Kharjiteerna
Muawiya utropar sig själv till Kalif, kharjiteerna planerar blodig revansch
Mordet på Ali – Rashidunkalifatets slut
Rashidunkalifatet – en sammanfattning och slutdiskussion
Avslutning: Sveriges undermåliga islamdebatt behöver kompletteras
Förord maj 2019
Islamiska statens kalifat har fallit. Men hotet från radikal islam kvarstår. IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi önskar nu omdana det forna islamiska kalifatet till en islamisk terrorrörelse, Al Qaida 2.0.
I Sverige har debatten om islamisk extremism gått väldigt trögt. Våra akademiska lärosäten har präglats av en islamapologetisk vänster som under år, ja nu årtionden, ägnat sig åt att skönmåla islamisk historia och avfärda dem som försökt varna för hoten från radikal islam, som om dessa vore islamofober eller rasister.
Islamiska statens enda fördel är att ha fått debattörer att vakna upp i förhållande till detta. Innan Islamiska statens genombrott våren 2014 så trycktes de som ville granska den radikala islamismen ut i marginalerna av den svenska debatten.
Terroristexperter som Magnus Ranstorp och Magnus Norell gavs marginellt mediautrymme i jämförelse med aktiva islamapologeter, som religionsprofessor Jan Hjärpe, Mattias Gardell, Masoud Kamali, Mohammed Fazhlhashemi, Jan Guillou och många andra.
Men detta förändrades när Islamiska statens halshuggningar började synas på YouTube och när hundratals svenska muslimer anslöt sig till det grymma kalifatet. Det gick inte längre att blunda för verkligheten och en förändring i det svenska debattklimatet började.
Ett konkret och tydligt exempel på detta är journalisten och författaren Magnus Sandelin, som redan 2012 släppte boken ”Jihad: svenskarna i de islamistiska terrornätverken”. Intresset för den boken var då marginellt, men när Islamiska staten uppstod två år senare, och Sandelin 2016 skrev en uppdaterad version av sin första bok, nu med rubriken ”Svenska IS-krigare : ”Från Al-Qaida till Jihadi Cool”, så fick denna betydligt större uppmärksamhet. Trots att innehållet nästan är identiskt.
De islamapologetiska författarna får idag heller inte så mycket offentligt utrymme. Deras argument har körts i botten och det råder nu en allt större konsensus om att det finns ett problem med radikal islam som dessa har försökt lägga locket på.
Granskning av jihadister är idag inte längre kontroversiellt; utländsk finansiering av moskéer har i takt med att man förstår att många av dessa moskéer aktivt lär ut värderingar, inte minst om kvinnor, som inte överensstämmer med svenska värderingar, blivit en kritik som man inte längre blir utstött för att framföra.
Om man anser att radikal islam är ett verkligt problem som måste tas på allvar och diskuteras öppnare och ärligare, så går dagens debatt i rätt riktning.
Och det är väl det enda i världen som det går att ”tacka” Islamiska staten för att ha åstadkommit.
Men det finns i Sverige fortfarande en blind fläck när det kommer till granskningen av radikal islam.
Det är deras teologi.
Den islamiska våldsradikalismens teologiska rötter måste granskas
Allt som Islamiska staten gjorde hänvisade de till teologi. De beskrev detta uttryckligen i sina tidningar Dabiq och Islamic State News. Deras föregångsmodell var det islamska Rashidunkalifatet – det första kalifatet i världshistorien, som upprättades i den arabiska öknen direkt efter profeten Muhammeds död år 632 och som ni som läser denna text kommer att få stifta mycket nära bekantskap med.
Det är också teologin som gör att Islamiska statens och liknande organisationers sätt att tänka och handla blir begriplig.
Den 19 november 2015, när Islamiska statens etno-religiösa folkmord kunde beskådas av hela världen, så yttrade Sveriges statsminister de ord som senare skulle sättas på repeat av opposition och kritiker från alla håll. Löfven sa:
”Jag måste tyvärr ändå säga att Sverige nog har varit naiva i det här avseendet. Kanske har det varit svårt för oss att acceptera att i vårt öppna samhälle, mitt bland oss, finns människor, svenska medborgare, som sympatiserar med mördarna i ISIL.”
Det som gjort att det varit svårt för somliga att ta in att det kan existera sympatisörer till Islamiska staten i Sverige, beror i grund och botten på en oförståelse för islamisk teologi och att vi tagit för givet att islamisk teologi inte markant skiljer sig från kristen sådan.
2010 utfördes det första jihadistiska terrordådet på svensk mark när Taimour Abdulwahab sprängde en bomb mitt i Stockholms julrusch. Han själv var den enda som avled vid dådet men han lämnade efter sig ett brev där han hade skrivit: ”Nu har islamiska staten uppfyllt vad de har lovat er. Vi finns nu här i Europa och i Sverige, vi är en verklighet, inget påhitt”
Dådet väckte givetvis debatt.
Representanter för muslimska föreningar i Sverige tog avstånd från terrorn men spelade också på den svenska naiviteten kring ämnet. Helena Benaouda, som då var ordförande för Sveriges muslimska råd, sa:
”På nätet finns överdrivna tolkningar av islam, och felaktiga översättningar av jihad. I islam är inga krig heliga. För mig är självmordsbombaren i Stockholms city en kriminell. Jag tar avstånd från all islamisk extremism. Användandet av våld är alltid oacceptabelt.”
Ett uttalande som visar att hon tar avstånd från islamisk terrorism men som inte förklarar vare sig vad de muslimska extremisterna faktiskt tror eller varför de feltolkar islamisk teologi.
Granskningen av islamisk teologi är fortfarande den blinda fläcken i vår samtids bredare kritiska granskning av radikal islam.
Den uteblivna granskningen kan härledas till två orsaker.
Dels den bredare rädslan för att bli betraktad som islamofob och rasist och man rör vid ämnet med en kritisk utgångspunkt. Det är det som ovan nämnda vänsterdebattörer under lång försökt framställa granskande kritiker som och som därtill i sina böcker och skrifter romantiserat islamisk historia och hamrat in i en bred allmänhet att deras framställningar av islamisk historia är den korrekta. Något som skapat en rädsla hos debattörer men även hos journalister och redaktörer för att vidröra ämnet.
Därtill har en förhoppning funnits om att en intern muslimsk debatt skulle kunna ta fart, där muslimer själva tydligt gör upp med salafism och den teologi som ligger till grund för militant islam. Men någon sådan debatt har inte först på bred front av muslimska organisationer i Väst. Enskilda muslimer har uttalat sig kritiskt och enskilda muslimer har fördömt teologiska aspekter av terroristernas fundament. Men någon bred uppgörelse med teologin har inte drivits.
Dessa faktorer har skapat den blinda fläcken i svensk granskning av islamisk våldsradikalism.
Men en granskning av den islamiska våldsteologin behövs för att kunna motverka såväl den militanta islamismen i sig som de spegelvända islamofobiska motreaktionerna där man inte särskiljer idéer från personer.
Sverige behöver en intellektuell debatt, med förankring i västerländska frihetsideal såväl som tron på alla människors (inklusive alla muslimers) lika värde, men som inte blundar för verkligheten och de militanta sidor av islam som faktiskt finns och som funnits inom islam sedan religionens allra första början.
Mitt intresse
I samband med Mohammed-karikatyrerna 2005 och därefter Lars Vilks ”Rondellhund” blev jag – som varit intresserad av- och också stött USA:s demokratiengagemang i muslimvärlden sedan 2001 – också intresserad av att ta reda på vad de militanta islamisterna som med våld motsatte sig detta, faktiskt tror för något.
Jag läste de flesta svenska islamologi-böcker som vid den tiden kom ut, och kom snart fram till att den svenska debatten var alltför snäv – och läste också en rad internationell litteratur i form av forskning och biografier, såväl som Koranen och en rad av islams primärkällor. Därtill satte jag mig också relativt väl in i den så kallade kontra-jihadrörelse som växt fram under de senaste 30 åren. Jag träffade och diskuterade med såväl kontra-jihadister som ”fundamentalistiskt” troende muslimer.
Jag träffade Reinhard, Sveriges då ledande kontra-jihadist som var mycket aktiv i FOMI (nu nedlagda Forum mot Islamisering) – jag träffade salafister, och en av de predikanter som senare skulle fastna i SVT Uppdrag Gransknings besök i moskéer där imamerna gav rådet till kvinnor att stanna kvar i förhållanden där männen misshandlade dem. Självklart träffade jag även vänsterakademiker (dem kan man inte undkomma).
Jag tog del av de flesta perspektiv, från de flesta håll. På ett sätt de flesta svenskar inte gör, och på ett bättre och rakare sätt än vad många svenska akademiker gör.
Västvärldens möte med militant islam
2007 ansåg jag mig tillräckligt beläst och insatt för att skriva ett bokmanus om detta eftersom bristerna i den svenska mediadebatten och i svensk islamlitteratur som te x Andreas Malms bok ”Hatet mot muslimer”, eller Mattias Gardells bok ”Bin Laden i våra hjärtan” – var så uppenbara; där utgångspunkterna alltid var att motverka ”islamofobi” och där skulden för problemen som militant islam onekligen medför i slutändan alltid härleddes till ”västerländsk imperialism” och/eller USA (och självklart till USA:s konservativa råondingar, som på den tiden var George W. Bush, Dick Cheney och Donald Rumsfeld, men numera Donald Trump).
Jag kunde därför inte riktigt låta bli att skriva något, och skrev det bokmanus ni strax kommer att kunna läsa, ”Västvärldens möte med militant islam” där jag går igenom islams historia från profeten Mohammeds födelse till slutet på det rättledda, Rashidun-kalifatet, år 661.
Detta är en ytterst normerande tid av islams historia som man måste förstå om man vill förstå hur dagens jihadist-rörelser och terrorister tänker och tror eftersom dessa ser denna tid som normerande även för sitt eget agerande och sina egna visioner här och nu.
Jag skrev texten 2007 och den är sedan dess oredigerad. Många av de exempel på militant islam som anges skulle idag kunna kompletteras med nyare exempel. Men den teologi jag beskriver är densamma.
Det är en historisk och teologisk granskning där jag kritiserar islams militanta element, men på ett intellektuellt och ödmjukt sätt. Med ödmjukhet såväl inför islams utövare som inför världshistorien, som, desto längre den är, alltid är mer komplex än vad vi tidsbundna historiker oftast vill göra gällande. Men en nödvändig kritisk granskning likväl.
Man kan säga att jag skrivit den slags bok jag skulle ha önskat hade skrivits av någon svensk akademiker eller rakryggad journalist. Jag hittade aldrig någon sådan, och kände mig nödgad att ta ansvar i deras ställe. För Sveriges och Västvärldens skull.
Texten finns även inläst, och går att lyssna på som podcast (20 avsnitt, 10 timmar) antingen via Soundcloud eller via YouTube.
Men här presenteras den i textformat. En text som tar avstamp i det debattklimat, de utgångspunkter och de frågeställningar som rådde i Sverige där kring 2007. Idag har vi kommit vidare från några av dessa utgångspunkter, men som sagt jag tar avstamp där och då. Debatten har rört på sig sedan dess, men historien om islam är fortfarande densamma – och det är den historien jag nu tänker berätta.
Ronie Berggren, Maj 2019
* * * * * * * * *
Förord 2008
Det här är inte i första hand en bok om islam i dess helhet, utan en bok om islamsk aggressiv, militant våldsradikalism. Under islams hittills fjortonhundraåriga existens har den muslimska religionen med dess kultur bidragit till en mängd för mänskligheten positiva saker. Genom seklerna har islam skänkt hopp och moralisk vägledning till miljontals människor, och fått dem att lyfta blicken till något högre än sig själva.
Den muslimska historien är också rik på upptäckter och uppfinningar inom i princip alla vetenskapliga områden, så som medicin, astronomi, mattematik och litteratur – förutan vars hjälp vi i väst knappast skulle ha kommit speciellt långt i vår egen utveckling. Det var muslimerna som utvecklade mattematikens algebra, som gav oss skrivpapper, som lade grunden till sjukhusinstitutioner och som gjorde Platons och de gamla grekernas filosofier kända för oss, för att bara nämna en del saker.
Men den religiösa kultur som gav oss ordet algebra, gav oss också det engelska ordet ”assassin”(sv: lönnmördare). Och trots islams många positiva sidor så förmedlar religionen även somliga mycket våldsamma element, som tar sig uttryck i såväl islams heliga skrift koranen som i de efterföljande traditionerna, och som reflekteras både i historiska händelser och i vår tids terroristattentat.
Inte minst därför är islam ett ämne som i väst, idag är mer aktuellt än någonsin förr. Men samtidigt som islamistisk terrorism tar sig uttryck i form av antidemokratisk hetspropaganda och fruktansvärda terroristattentat riktade mot väst – så har för första gången i historien en massiv och tämligen snabb invandring, bidragit till att vi i Europa idag har ca 25 miljoner muslimska invånare som söker finna sin identitet som europeiska medborgare och samtidigt vara bärare av en till grunden icke-europeisk religion.
Detta sker parallellt med att våra politiska företrädare gör så gott de kan för att bygga broar mellan ”de gamla” och de ”nya européerna”. Integrationsfrågan är således viktig både för dem och för oss, för att vi ska kunna leva tillsammans i frihet och trygghet.
Men åsikterna om den europeiska invandringspolitiken och islams snabba utbredning i Europa varierar. Somliga välkomnar det multikulturella samhällets öppenhet och tolerans inför alla nya impulser, medan andra vill vrida klockan tillbaka och anser att islams utbredning är ett hot mot vårt såväl konservativt kristna arv som vår politiskt liberala värdegrund och vårt demokratiska samhälle.
Oavsett vilken syn man har på islam, eller på europeisk (och kanske främst svensk) invandringspolitik, så går det dock, ur ett humant och realistiskt perspektiv, i dagsläget bara att dra en slutsats; nämligen den att en mängd invandrade muslimer och deras avkomlingar idag tillsammans med Europas västerländska européer lever inom samma gränser, och därför med nödvändighet måste söka ömsesidig förståelse och lära sig att leva tillsammans. Att arbeta för detta är något bra, och för demokratins bevarande mycket viktigt.
Men att göra detta betyder inte att man ska ignorera eller nonchalera de problem och obekväma element som faktiskt finns inom islam och som också yttrar sig i form av både intolerans, hat och terrorism. Tyvärr är detta dock just vad större delen av västvärlden gör.
I vilja och strävan till integration och en okritisk tolerans för allting, har det i vår tid uppstått en politisk korrekthet som gör att minsta antydan till kritiskt sinnelag gentemot islam eller muslimsk invandring stämplas som islamofobiskt, med underförstått syfte att nära fördomar, sprida schabloner och vigla till hatbrott. Detta är beklagligt och harmonierar inte med vår demokratiska världs tro på yttrandefrihet i kombination med kritiskt tänkande. Det går nämligen att kritisera någons åsiktsfundament – oavsett om detta är religiöst eller ideologiskt betingat – utan att fördenskull angripa den enskilde individ som identifierar sig med åsikterna i fråga. Det går att kritisera te x bruket av slöja, utan att håna de enskilda kvinnor som bär dem, och det går att kritisera Koranens våldsverser utan att fördenskull stämpla varje muslim som terrorist. Att kunna göra skillnad på sak och person är en av demokratins och yttrandefrihetens hörnstenar.
De flesta muslimer både här i väst och runtom i världen vill leva i fred och frihet, precis som du och jag (det är också en av orsakerna till att så många muslimer flytt eller invandrat just till västvärlden). Den överväldigande majoriteten av våra invandrade muslimer är med andra ord fredliga.
Däremot finns det inom islamsk teologi, i dess religiösa urkunder och i den islamska historien – militanta element som inte är fredliga, och som heller inte är förenliga med modern västerländsk demokrati, men som däremot ligger till grund för terroristgrupper som exempelvis Al Qaida. Att föra fram dessa element i ljuset innebär inte att smutskasta alla fredliga och demokratiskt sinnade muslimer. Tvärtom så ger det istället en möjlighet för dessa att tydligt ta avstånd från elementen av förtryck, våldspropaganda och terrorism inom den egna religionen, och på så vis reda ut de mörka fläckar, fördomar och frågetecken som ligger till grund för de västerländska politiska grupper som är kritiska mot den muslimska invandringen.
Att därför inte belysa dessa frågor, eller att inte tillåta att detta görs, gynnar med andra ord varken de ”gamla” eller de ”nya européerna”. De enda som i längden gynnas av en sådan attityd är de som verkligen vill att islam ska vara en intoleransens och våldets religion.
Den islamistiska terrorismen är ett reellt hot mot alla de som önskar fred och frihet – både muslimer och icke-muslimer. Och det enda sättet att motverka den är att också betrakta den som ett reellt problem. I en tid när detta, i en kontraproduktiv rädsla för att verka stötande, generellt inte görs på offentlig nivå i västvärlden, är det vad den här boken syftar till: att beskriva de militanta element inom islam som förklarat heligt krig mot alla de som inte vill gå med på deras version av- och mörka vision för en av världens stora religioner.
* * * * * * * * *
Kapitel 1: En fredens religion?
Den 11 september 2001:
Den 11 september 2001 fick världen i direkt livesändning på sina teveskärmar se hur fyra kapade amerikanska inrikesflygplan inom loppet av minuter bringade död och fruktan över hela den amerikanska nationen. Två plan flög in i, och tillintetgjorde World Trade Centers två tvillingtorn på Manhattan vars stolta skyskrapor representerade landets ekonomiska nav; ett plan kraschade i militärhögkvarteret Pentagon i huvudstaden Washington DC, och ytterligare ett plan missade sitt mål (som troligtvis var Vita Huset) tack vare att besättningen gjorde uppror mot kaparna, vilket resulterade i att man förlorade kontrollen över planet och istället för att störta in i Vita Huset kraschade på en åker i Pennsylvania. Allt som allt förlorade omkring 3000 människor livet i attacken som skulle visa sig vara den dittills främsta terroristattack i västvärldens moderna historia. Gärningsmännen var 19 muslimska terrorister, tillhörande den sunni-muslimska terroristorganisationen Al- Qaida, vars fanatiske ledare Usama Bin Ladin snabbt tog på sig ansvaret för attackerna och snart skulle komma att bli världens mest efterlysta man med en tjugofemmiljonerdollars- belöning på sitt huvud.
Händelsen fick världens enda kvarvarande supermakt att förklara ett globalt krig mot terrorismen.
Efter att japanerna under andra världskriget attackerat den amerikanska stillahavsflottan vid Pearl Harbor den 7 december 1941, lär enligt ryktet den japanske amiralen Isoroku Yamamoto ha sagt: ”I fear all we have done is to awaken a sleeping giant and fill[ed] him with a terrible resolve.”
Islamistisk terrorism var ingen ny företeelse utan hade drabbat USA tidigare – men attacken den 11 september blev händelsen som, likt attacken mot Pearl Harbor sextio år tidigare, fick bägaren att rinna över. I ett ödesmättat tal till nationen samma kväll som attacken inträffat, förklarade USA:s president George W. Bush beslutsamt att den amerikanska statsmaktens alla resurser skulle sättas in för att finna de ansvariga och ställa dem öga mot öga med rättvisan, och att ingen åtskillnad skulle göras mellan de terrorister som begått dessa handlingar och de som skyddade dem.
Men samtidigt som Bush tydligt markerade USA:s beslutsamhet att tillintetgöra hotet från terrorismen var han lika tydlig och lika snabb med att betona att terrorismen i sig inte hade något med sann islam att göra. Vid ett tal i Islamic Centers moské i den amerikanska huvudstaden, betonade president Bush sex dagar efter attacken hur viktigt det var att det amerikanska folket förstod att våldshandlingarna mot civila stred mot islams mest fundamentala grunder, och lät sedan deklarera; ”islam är fred”.
Detta gjordes i syfte att stävja islamofobi, våldstendenser och hämndaktioner mot egna, inhemska och fredliga muslimska medborgare från den vrede som följde efter chocken från terrorattacken och som tyvärr kunde ta sig uttryck i urskillningslösa privata vendettan.
Ett krig mot terror inte mot islam:
När kriget mot terrorismen några månader efter den 11 september tog sin konkreta skepnad i och med invasionen av Afghanistan hösten 2001 och senare också Irak våren 2003 – fortsatte västvärldens ledare att dundra ut samma budskap: islam var en fredens religion. För att lägga tyngd vid denna ståndpunkt lät president Bush i en välkomnande gest 2005 förklara att ett exemplar av Koranen för första gången i USA:s historia nu fått en egen plats i Vita Husets bibliotek.
Att president Bush och Storbritanniens premiärminister Tony Blair, som tillsammans blev ansiktena utåt och ledarna för det globala krig mot terrorismen som påbörjats gjorde dessa påpekanden så tydligt, var givetvis för att till varje pris undvika missuppfattningar: det krig som fördes var ett krig mot militanta terrorister, i syfte att tillintetgöra de terrorister som utfört attacken den 11 september 2001, genom att spåra upp dem, frysa deras ekonomiska tillgångar och förgöra deras militära kapacitet – och på så vis förhindra de mest akuta hoten och förstöra möjligheterna för dessa grupper att utföra nya terroristattacker. Istället för att vänta på en ny attack, skulle USA föra en offensiv krigspolitik mot terroristgrupper. Eller som president Bush uttryckte saken: “We’re fighting the enemy in Iraq and Afghanistan and across the world so we do not have to face them here at home.”
Kriget mot terrorismen var alltså ett krig mot just terrorister. Däremot var det inte ett religionskrig mellan kristendom och islam, eller mellan västvärlden och den muslimska världen, även om terroristgrupperna själva gärna framställde saken på det viset för att på så sätt bidra till utvecklingen av en antiamerikansk opinion i muslimvärlden och därigenom värva fler medlemmar för sin sak.
Den teologiska våldspropagandan:
Men innebar det faktum att västvärldens ledare gick i krig mot terrorister och inte mot islam, att islam inte hade något alls med terrorhandlingarna i sig att göra?
Terroristerna själva menade ju att deras handlingar byggde på tydliga muslimska principer och i ett manifest från 1998 hade Usama Bin Ladin i en muslimsk fatwa (ett religiöst påbud) förklarat att:
The ruling to kill the Americans and their allies — civilians and military — is an individual duty for every Muslim who can do it in any country in which it is possible to do it,… This is in accordance with the words of Almighty Allah, ”and fight the pagans all together as they fight you all together,” and ”fight them until there is no more tumult or oppression, and there prevail justice and faith in Allah.”
Att Usama Bin Ladin – terroristernas främsta ikon – vill rättfärdiga sina uppmaningar och handlingar med hjälp av citat från Koranen, innebär givetvis inte per automatik att islam i sig legitimerar våld mot civila, eller att denne representerar en allmän muslimsk syn på saken. Däremot framgår tydligt att Bin Ladin fann inspirationen till våldshandlingarna i sin religion. Han var således inte bara en terrorist som råkade vara muslim, utan också en terrorist som byggde sina terrorhandlingar på just den islamska religionen. Därför går det också att tala om just en specifik islamistisk terrorism.
Så vad säger då islam om våldshandlingar och terrorism?
Frågan är förstås alldeles för generell för att enkelt kunna besvaras, men bevis på att det i Koranen finns verser som passar in i Bin Ladins terroristpropaganda är dock inte svårt att hitta. De koranverser Bin Ladin anspelar på i sin fatwa, är hämtade från Sura 9 och 2 och lyder som följande:
”…men striden mot månggudadyrkarne allesammans, liksom de strida mot eder allesammans, och veten att Gud är med de gudfruktiga!” (Sura 9:36, Zettersténs svenska översättning)
”Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all dyrkan ägnas Gud, men om de upphöra, så råde ej fiendskap annat än mot de orättfärdiga.” (Sura 2:189, Zettersténs svenska översättning)
Bin Ladin var emellertid inte ensam om att med hjälp av sin religion rättfärdiga våldshandlingar och principer som går stick i stäv med den demokratiska världens frihetsideal. I den palestinska terroristgruppen Hamas programdeklaration “The Covenant of the Islamic Resistance Movement” från 1988 sägs: ”There is no solution for the Palestinian question except through Jihad.”
Ordet “Jihad”, som vi ska tala mer om längre fram, är arabiska och betyder ”att strida för Guds sak”, och har i islamsk historia kommit att beteckna det ”heliga kriget”, dvs kampen för Allahs, och islams sak. I en vers från Koranen uttrycks kampen på följande sätt:
”Må alltså de, som vilja sälja det jordiska livet för det tillkommande, strida för Guds sak! Den som strider för Guds sak och stupar eller segrar, skola vi giva stor lön.” (Sura 4:76 Zettersténs övers.)
I en av de mångfaldiga traditionerna om profeten Mohammeds liv berättas hur Mohammed utförligare förklarar jihads innebörd:
“A man came to the Prophet and asked, “A man fights for war booty; another fights for fame and a third fights for showing off; which of them fights in Allah´s Cause?” The Prophet said, “He who fights that Allah´s Word (i.e. islam) should be superior, fights in Allah´s Cause.”
Att kriga för Guds sak, innebär alltså att kriga för att Allahs ord, dvs islam ska bli allenarådande. I samma kapitel (sura 9) i Koranen som citerades av Bin Ladin, står följande verser:
”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (Sura 9:29 Zettersténs övers.
”Profet, bekämpa de otrogna och de tvehågsna och var sträng emot dem, ty deras hemvist varder helvetet. Ja, vilket olycksaligt mål!” (Sura 9:74 Zettersténs övers.)
I en annan av de muslimska traditionerna berättas följande historia, som harmonierar mycket väl med koranverserna ovan, om hur en armé av muslimska krigare begav sig av för att kriga mot avgudadyrkarna:
´Umar sent the Muslims to the great countries to fight the pagans… When we reached the land of the enemy, the representative of Khosrau came out with forty-thousand warriors, and an interpreter got up saying, “Let one of you talk to me!” Al-Mughira replied, “Ask whatever you wish.” The other asked, “Who are you?” Al-Mughira replied, “We are some people from the Arabs… Our Prophet, the Messenger of our Lord, has ordered us to fight you till you worship Alllâh Alone or give Jizya (i.e. tribute); and our Prophet has informed us that our Lord says: –
`Whoever amongst us is killed (i.e. martyred), shall go to Paradise to lead such a luxurious life as he has never seen, and whoever amongst us remain alive, shall become your master.´
Dessa verser från Koranen och haditherna (de islamska traditionerna), lämnar alltså inget större utrymme för demokratiska principer som religionsfrihet eller yttrandefrihet och ligger än idag till grund för terroristgrupper som Bin Ladins Al-Qaida och palestinska Hamas. Och därför går det att också tala om en islamsk våldsteologi.
Muslimska våldsdåd i Västvärlden:
Men dessa våldsideal visar sig inte enbart genom manifest skrivna i ökenländerna längs ekvatorn, eller i våldsdåd från utomstående terrorister. Även inom den demokratiska västvärldens egna gränser har islams våldsammare sidor många gånger visat sitt ansikte.
Bara i Sverige har muslimska individer vid många tillfällen visat tydliga tecken på att de i praktiken inte accepterar den demokratiska världens grundläggande principer utan istället sympatiserar med den – ur ett västerländskt perspektiv – förtryckande kultur de härrör från:
Den 21 januari 2002 sköts den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal ihjäl av sin far i deras lägenhet i Uppsala. Orsaken var att Fadime träffat en svensk man och på så vis dragit skam över sin familj genom att inte foga sig i föräldrarnas val av en kurdisk make till sin dotter –
en upprorisk handling som i enlighet med de muslimska traditionerna från hemlandet bara kunde sonas genom dotterns död. Efter mordet på Fadime påbörjades en omfatttande samhällsdebatt kring hedersrelaterat våld. Fadime blev den mest kände, men var inte den förste och heller inte den siste att drabbas av en intolerant islamistisk kulturs hedersvåld.
1996 mördades den irakiska 15-åriga flickan Sara av sin bror och sin kusin i Umeå pg a sin ”svenska livsstil”.
1999 mördades den svenska 19-åriga kurdiska flickan Pela Atroshi av sin far och sina farbröder under ett tillfälligt besök i det kurdiska Irak. Orsaken var att Pela, som kommit till Sverige 14-år gammal, i likhet med Fadime hade funnit en svensk pojkvän – utan att vare sig vara gift eller förlovad med någon som familjen tillförordnat henne. På grund av detta tvingades Pela till bortgifte och skickades tillbaka till familjens hemstad Dahouk i norra Irak där hon skulle möta sin nya man. Men hon lurades. Istället för att bortgiftas skulle hon mördas för att familjen skulle återfå sin heder. Pela sköts sedan till döds av sina farbröder mitt framför ögonen på sin yngre syster – en syster som sedan vittnade i svensk domstol och fick farbröderna fällda för mord, men som nu lever under skyddad identitet och tvingats bryta med hela sin familj.
I november 2005 mördades i närheten av Skellefteå den 20-årige pojken Abbas Rezai, som blivit kär i en Afghansk invandrarflicka, av flickans familj som motsatte sig parets förhållande. Rezai och flickan lurades att besöka familjen som sa sig välkomna deras kärlek och nu ville anordna en bröllopsfest åt dem – när paret sedan anlände skildes de två dock åt. Därefter hälldes kokande olja på Rezais ansikte varefter han fick motta flertalet knivhugg som ledde till hans död.
Många muslimer skulle förstås påpeka att hedersmord inte har något med sann islam att göra. Oavsett om så är fallet eller ej, så råder dock inga tvivel om att hedersmordskulturen växt fram och fortfarande frodas gott i mängder av muslimska länder. Om religionen inte påbjuder hedersmord så har dock religionen trots att den i dessa länder existerat i hundratals år, heller inte gjort speciellt mycket för att muslimerna själva ska ta avstånd från seden – detta trots att islam i de flesta fall är ganska känd för att vägleda människors handlande in till minsta detalj.
Breddar vi sedan den geografiska kontexten så kan många fler exempel belysas där islam i Europa gått stick i stäv med den demokratiska världens ideal:
I november 2006 rapporterades att en dansk koranskola i sina undervisningstexter lärde ut att det inte kan bli fred i mellanöstern förrän ”alla judar lagts i kistor”. Skolan satte också ut likhetstecken mellan judar och nazister.
Den 2 november 2002 mördades den holländske filmproducenten Theo van Gogh av muslimen Mohammed Bouyeri. Van Gogh hade gjort sig känd som en stark kritiker av all organiserad religion och brukade även ett provokativt språk gentemot såväl muslimer som judar. 1991 hävdade han att judarna var alltför upptagna med Auschwitz – vilket ledde till stor ilska bland judiska grupper och när den kvinnliga judiska historikern Evelien Gans kritiserade honom svarade han med att säga att hon förmodligen ”drömde våta drömmar om att knulla med Dr Mengele”. Men Van Gogh kritiserade också islam och ansåg att den politiska islamismen var ett hot mot det fria västerländska samhället – och refererade till muslimer som ”getknullare”.
Van Gogh retade upp såväl judar som muslimer. Likväl mördades han av en muslim, inte av en jude. Ett mord som i mångt och mycket styrker hans tes om islamismen som ett hot mot det demokratiska samhället. I ett demokratiskt samhälle finns nämligen friheten att kritisera och till och med häckla andra – samtidigt som de givetvis har samma rätt. Rätten att ta till våld och döda sina meningsmotståndare är emellertid metoder som hör hemma bara i primitiva förtryckarkulturer, inte i fria demokratiska samhällen.
Ett snarlikt exempel var fallet med den kristne frilanspredikanten Runar Sögaard som 2005 under en predikan i Filadelfiakyrkan i Stockholm hävdade att Mohammed var en förvirrad pedofil eftersom Mohammed förlovade sig med den 6-årige flickan Aisha, och ingick äktenskap när flickan var 9. Detta resulterade i att muslimer runtom i Sverige protesterade mot Runar, och Runar fick även en utfärdad fatwa med en dödsdom över sig, uttalad av en imam i Afrika. När denna fatwa avfärdades av somliga svenska imamer skickade en grupp svenska muslimska extremister ett brev till den nu av USA dödade terroristledaren Al- Zarqawi i Irak för att istället få dennes välsignelse att döda den svenske predikanten.
Den person som blivit mest känd för att hotats till döds av muslimer är emellertid den indiske författaren Salman Rushdie – som 1988 skrev sin bok ”Satansverserna” – en skönlitterär roman där författaren i ett begränsat parti av boken leker lite med idén att Mohammed framförde budskap som i viss mån avviker från den klassiska muslimska tron. Detta ledde till ett ramaskri i muslimvärlden och Irans dåvarande religiösa ledare Ayatollah Khomeni utfärdade en dödsfatwa mot Salman Rushdie som manade muslimer över hela jorden att mörda författaren och alla de som var inblandade i bokens utgivning. Rushdie ber om ursäkt om han stött sig med några muslimer – men dödsfatwan återkallas inte: när boken sedan börjar spridas internationellt huggs 1991 en japansk översättare av boken ihjäl – en italiensk översättare skadas också. En riklig belöning utlovas också åt den som tar livet av Rushdie – som alltsedan bokens utgivning tvingats leva med ständigt livvaktsskydd. I takt med att tiden går höjs belöningen gradvis och uppgår idag till 3 miljoner dollar. Rabalderna kring Rushdie blossade åter upp sommaren 2007, när den brittiska drottningen lät adla honom som tack för hans verksamhet inom litteraturen. Adlingen väckte dock ett ramaskri bland muslimer runtom i världen som fördömde det brittiska konungahusets handlande, och åter lyfte fram dödsfatwan mot författaren.
En annan av de mer uppmärksammade händelserna som pålyste den bristande förståelse för västvärldens yttrandefrihet bland somliga muslimer var när den danska tidningen Jyllands- Posten hösten 2005 publicerade ett antal satirteckningar av profeten Mohammed i syfte att just testa om man i yttrandefrihetens namn i praktiken kunde göra en sådan sak. Responsen lät sig inte vänta. Personal på Jyllands- Posten hotades till livet. 57 muslimska länder fördömde bilderna, en mängd länder vände sig till och med till FN för att försöka få till stånd en resolution med sanktionshot, danska varor bojkottades i arabvärlden och en mängd arabländers ambassadörer krävde en offentlig ursäkt av den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen – något som avvisades med motiveringen att ärendet inte hade något alls med regeringsfrågor att göra och om ambassadörerna ansåg att Jyllands-Posten brutit mot dansk lag så kunde de ta upp detta i domstol – vilket naturligtvis också gjordes, där domstolen kom fram till att Jyllands-Posten inte brutit mot några danska lagar utan hade yttrandefriheten på sin sida. Tecknarna fick dock sina liv förändrade, och 2008 uppdagade den danska säkerhetspolisen PET en plan mörda en av satirtecknarna – som tre år senare fortfarande inte kunde känna sig trygg.
Sommaren 2007 hände en snarlik händelse i Sverige, när konstnären Lars Vilks på en utställning förvägrats att ha med en teckning där Mohammeds ansikte avbildades likt en hunds, med motiveringen att de inte kunde skydda hans säkerhet. Bilden, som allmänt kallades ”Rondellhunden”, blev sedan publicerad i en mängd svenska tidningar, varav protesterna blev störst mot Örebrotidningen Nerikes Allehanda, där drygt 200 muslimer protesterade mot publiceringen utanför redaktionen. Den internationella uppståndelsen blev inte på långa vägar lika stor som kontroversen kring de danska karikatyrbilderna av Mohammed, men likväl lät Pakistans regering framföra en offentlig protest – och på samma sätt fördömde Irans president bilderna. Vilks fick också motta dödshot från olika grupper. Bland annat en muslimsk svensk kvinna som sade sig ha bröder i Al-Qaida, och önskade se Vilks få halsen avskuren.
Dessa axplock av exempel visar att det finns våldstendenser som specifikt kan kopplas till islam även här i väst. Därför går det att också tala om en specifik islamsk våldskultur.
Islams militanta element:
Den islamistiska terrorismen, den islamska våldsteologin och den antidemokratiska våldskulturen – är alla delar av islams militanta element, som i sig är oförenliga med den västerländska demokratin, med tron på allas lika värde, yttrandefrihet och religionsfrihet. Inte minst därför är denna militanta aspekt av islam nödvändig att ideologiskt konfrontera, för att förebygga framtida terroristhot, underminera den ideologiska bas utifrån vilken de militanta våldsislamisterna rekryterar anhängare, och skydda den demokratiska världens frihet.
Att göra detta innebär inte att jämställa alla muslimer med terrorister, och det innebär heller inte att jämställa kriget mot terrorismen med ett krig mot islam. Lika lite som svenska poliser som bekämpar våldsamma huliganer vid en fotbollsmatch på Råsunda för ett krig mot Stockholms alla fotbollsfans, lika lite är det globala krig som förs mot enskilda terrorister som råkar klä sitt våld i en muslimsk klädnad ett krig mot islam som religion. Men på samma sätt som det kan vara sunt för polisen och det svenska samhället att ställa frågan vad i fotbollsmiljön som gör att huliganer drar sig just till sådana tillställningar, på samma sätt är det lika naturligt och nödvändigt att ställa frågan vad inom islam som gör att så många terrorister kallar sig muslimer? Kan det ha något att göra med att islam, oavsett hur många miljoner fredliga muslimer det än finns, bär på en del mycket tydliga våldselement – och att koranen och den muslimska traditionen glorifierar våld som ett sätt att ära den Allsmäktige? Om så är fallet, vilket redan generellt konstaterats, så måste dessa våldselement bemötas ideologiskt för att långsiktigt avväpna den islamistiska terrorismens ideologiska udd.
Men för att kunna närma oss dessa frågor på ett djupare sätt måste vi, innan vi gör det, först bekanta oss en smula närmare med islams obestridbara frontfigur – profeten Mohammed och dennes uppenbarelser och livsgärning.
* * * * * * * * *
Kapitel 2: Profeten Muhammed
År 610 evt. fick den då fyrtioåriga Mohammed en gudomlig uppenbarelse i en grotta på den arabiska halvön – en upplevelse som drev honom att börja predika ett nytt budskap för de arabiska folken; nämligen att det bara fanns en sann Gud värdig att dyrkas. Detta budskap skulle Mohammed komma att kalla för islam. Till en början togs hans budskap bara emot av hans närmsta vänner och familj, men idag betraktar uppskattningsvis mer än en miljard människor över hela världen Mohammed som sin profet, och följer den tro som han förkunnade.
Mohammeds betydelse för islam går i praktiken inte att överskatta. Han är visserligen enligt all ortodox islamsk teologi, inte på något vis gudomlig. Till skillnad från de kristnas syn på Jesus är Mohammed blott och enbart en människa och ingenting mer. Det finns bara en Gud – det är kärnan i den islamska tron – och vid sidan av honom finns ingen och inget, inte ens profeten. Däremot är profeten Mohammed inte vilken människa som helst; han är den ende gudens slutgiltige budbärare (razül). Allah (det arabiska ordet för gud, och i en islamsk kontext den allsmäktige, ende sanne guden – samme Gud, som judarnas och de kristnas gud) har alltsedan världens skapelse och den första människan Adam, förmedlat sin vilja till sin skapelse och till mänskligheten genom olika profeter under historiens gång. Adam var den förste, följt av otaliga andra – inte minst de judiska profeterna; Abraham, Mose, David, Salomo, Jona och den störste av dem alla efter Mohammed; Jesus. Mohammed var emellertid Guds slutgiltiga budbärare – det sista Sändebudet som slutligen förmedlade Guds fullkomliga vilja för mänskligheten genom muslimernas heliga skrift Koranen.
Men Mohammed är för muslimer mer än så. Han är också den perfekta rollmodell alla muslimer överallt i alla tider över hela jorden kan se upp till, och vars livsexempel (sunna) alla muslimer bör sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt efterfölja. Att därför försöka förstå islam och dess utövare utan att sätta sig in i Mohammeds liv, vore lika lönlöst som att försöka förstå kristendomen utan att lära sig något om Jesus. Trots det så kan dock de flesta icke-muslimska västerlänningar nästan ingenting om Mohammed. Även bland många av våra politiker och debattörer råder en stor kunskapslucka, när de i olika sammanhang uttrycker sig om islam eller dess grundare, utan att egentligen ha någon personlig kunskap om saken.
Av den anledningen är en allmän grundkunskap om islams främste profet viktig att ha – det är nyckeln till kunskap om religionen islam och vägen till att förstå hur och varför många muslimer tänker och handlar som de gör – inklusive terrorister som Usama Bin Ladin. Detta kapitel syftar därför till att presentera Mohammeds liv för en allmän läsekrets. Det är förstås inte på långa vägar någon heltäckande skildring av profeten, men ger dock en fullgod övergripande bild av de största händelserna i hans liv, inklusive de handlingar och ord som brukats i vår tid och genom tiderna för att legitimera förtryck och våldshandlingar.
Vad kan vi då veta om Mohammed?
Till skillnad från de flesta andra religiösa huvudgestalter, så finns det redan från Mohammeds samtid väldigt många nedtecknade historiska källor skrivna om Mohammed och hans budskap. Koranen – islams heliga skrift – utgör primärkällan, eftersom Koranen består av de gudomliga ord som uppenbarades för profeten och uttalades från hans egen mun och som tillämpades redan under hans livstid. Koranen är emellertid ingen historiebok. Koranen handlar om Gud, och Guds budskap till mänskligheten, och den ger därför endast fragmentarisk information om Mohammeds liv. Vill man därför ha en kronologisk förståelse för – och en mer ingående kunskap om hur Mohammed levde, vad han gjorde och vad han personligen uttalade sig om, så räcker det inte med Koranen.
Eftersom Mohammed även i Koranen beskrivs som ett utmärkt föredöme för varje troende, uppstod bland Mohammeds anhängare redan kort tid efter hans död, ett naturligt behov av djupare kunskap om profetens liv. Muslimska historiker reste därför runt och lyssnade till berättelser från dem som hade känt Mohammed, och delat hans liv, och skrev sedan ner dessa historier i skrifter som moderna religionshistoriker än idag utgår ifrån i sin kunskap om Mohammeds liv.
Dessa historiska texter utgör våra sekundärkällor och kan allmänt delas in i tre kategorier: dels de otaliga traditioner (hadither) som handlade om profeten. Händelser och uttalanden som gjordes av profeten, och som hans anhängare sedan förde vidare muntligt och som muslimska historiker därefter skrev ner i omfattande textvolymer. Sunnitisk islam har sex stora hadithsamlingar som räknas som trovärdiga historiska traditioner, som går under samlingsnamnet al-sihah al-sittah. Till de främsta av dessa historiker räknas sahih al-Bukhari (810-870 evt) och sahih al-Muslim (821-875 evt), varav den förste skrev ner över sjutusen och den andre över niotusen hadither som tillskrevs profeten. Dessa två historiker har under islams historia också räknats som de mest trovärdiga historikerna inom sunni-islam, på grund av deras noggranna arbete med att spåra de berättelser som de tecknade ner ända tillbaka till Mohammed. Varje hadith består av två delar: dels den berättelse som förmedlas (matn) som förtäljer något som profeten gjorde eller sa, och dels av den kedja av återberättare (isnad) som man sedan kan följa ända tillbaka till profeten. När Bukhari och Muslim fick olika historier om Mohammed berättade för sig, så bedömde de trovärdigheten i kedjan av återberättare, och först om hadithen befanns trovärdig så skrevs den därefter ner. Haditherna (och då i synnerhet sahih Bukhari och sahih Muslims hadither) betraktas därför efter Koranen som islams viktigaste skrifter.
Utöver haditherna som oftast skildrar enskilda händelser ur profetens liv, uppstod också en del heltäckande biografier om Mohammed. Den viktigaste, och äldsta sammanhängande av dessa biografier var Ibn Ishaqs (704-767 evt) bok ”Sirat Rasoul Allah” – Guds Sändebuds levnadsväg, som skrevs ungefär hundra år efter profetens död. Dennes verk finns idag inte kvar i original, men citeras emellertid av en senare historiker vid namn ibn Hisham, vars skrift vi fortfarande har tillgång till. En annan historiker vid namn at-Tabari, vars skrift vi också har tillgång till, citerar även han stycken från Ibn Ishaq. Hisham och Tabari skiljer sig åt i en del avseenden, men skildrar överlag en ganska samstämmig berättelse om Mohammed.
Den tredje historiska sekundärkällan till kunskap om profeten kan hämtas från de olika Koran-kommentarer (tafsir) som skrevs efter Mohammeds död. Dessa syftar till att förklara olika delar eller enskilda verser av Koranen, genom att komplettera korantexterna med sin historiska kontext, eller referera till andra passager i koranen som förklarar den svårtydda passagen i fråga. Korankommentarerna baseras i första hand på andra koranpassager, i andra hand på haditherna och i tredje hand på kommentarer av Mohammeds närmsta efterföljare (sahaba). Några av de viktigaste tafsirer är Ibn Kathir, al-Din al-Razi, al-Hanafi och al-Qurtubi, för att nämna några.
Genom att studera Koranen, traditionerna, Mohammedbiografierna och Koran-kommentarerna, kan vi därför bilda oss en ganska god förståelse av Mohammed – hans budskap och hans liv.
Dessa källor är dock, precis som alla andra religiösa urkunder, fyllda av mirakler och uppenbarelser och gudomliga ingripanden som rent historiskt sällan går att vare sig bevisa eller motbevisa, men som man just därför att de inte går att bevisa, heller inte kan bygga empirisk historia på. Västerländska religionshistoriker har därför ett intresse av att skilja på den historiske och den religiöse Mohammed, genom att fråga vad som är verklig historia, och vad som enbart är religiösa berättelser – en fråga som alla religioner konfronterats med av moderna västerländska forskare. För dem som i första hand söker den historiska sanningen, är den frågan givetvis viktig. För den som emellertid främst är intresserad av vad muslimerna tror om Mohammed, är frågan dock ointressant. Alla muslimer har historiskt betraktat sin profet just så som han skildrats, och det viktiga för dem som vill förstå islam och muslimer är därför att förstå deras profet på samma sätt som de själva förstår honom. Det är också med en sådan utgångspunkt följande kapitel, med Ibn Ishaqs sira som grund, skildrar de viktigaste delarna av profeten Mohammeds liv, samt de delar som kan kopplas till den militanta islamism den här boken handlar om.
En profet blir till:
Mohammed föddes år 570 evt. i staden Mecka på den arabiska halvön, och tillhörde den mäktiga Quraysh- stammen som också varit härskare i Mecka sedan 400-talet evt. Mecka var vid den tiden en allmänt känd handelsstad, men i ännu högre grad den arabiska världens religiösa centrum, tack vare dess stora helgedom – den svarta kubformade byggnaden som kallades Ka´ba, som Quraysh också ansåg sig vara väktare av.
Omgiven av en värld – med det Romersk-Byzantinska kristna riket i norr, och det persiska riket med dess zoroastrianism i öster – som sedan århundraden förkastat månggudadyrkan till förmån för monoteism, var Arabien den sista platsen i mellanöstern där polyteismen fortfarande härskade. Helgedomen Ka´ba utgjorde boningsplatsen för 360 gudar, däribland gudinnan al-Uzza – ”Den mäktiga”, som egypterna kände som Isis och som grekerna kallade för Afrodite. Där fanns även ödesgudinnan Manat, och den syriska månguden Hubal, som också var den gud som Ka´ba vid denna tid officiellt var tillägnad. Men det fanns även en annan gud i Ka´ba, som inte avbildades – hans namn var al-illah, eller Allah, vars namn helt enkelt betydde guden, och som många arabiska stammar som tidigare kommit i kontakt med judar och kristna, betraktade som samma gud som judarnas och de kristnas Allsmäktige gud. Araberna vid denna tidpunkt kan därför snarare betraktas som henoteister, snarare än polyteister – de trodde på en Högsta gudom, men också på andra mindre gudar – gudar som oftast var mer lättillgängliga och mer lämpade för att vända sig till i mindre och mer praktiska syften, som när man exempelvis var sjuk, eller behövde be om regn. Och sådana gudar fanns det många att välja och vraka bland i Ka´ba.
Till denna märkliga svarta byggnad, som ingen riktigt visste och som fortfarande ingen vet varifrån den kommer – vallfärdade varje år mängder av människor från hela den arabiska halvön för att där tillbe sina gudar genom att sjunga, dansa och offra. Detta tjänade Quraysh, som härskade i Mecka, rikligt med pengar på genom att avkräva alla pilgrimer en viss skatt innan de fick beträda Ka´ba och dyrka sina gudar.
När islam senare växt fram, skulle muslimerna förbjuda avgudadyrkan vid Ka´ba och ta fasta på en tradition som sade att det var den monoteistiska trons fader – Abraham, som en gång byggde Ka´ba till Allah – den ende gudens ära. Men det skulle ske långt senare. Decennierna innan 600-talet evt, var en tid när Gud tillbads tillsammans med andra gudar (en tid muslimerna senare skulle komma att kalla jahiliyya – okunnighetens/arrogansens tid) – men det var också en tid när araberna försökte hitta sin plats i den nya religiösa miljö som uppkommit i och med att den arabiska polyteismen stött på många av den judiska och kristna monoteismens olika varianter.
I denna färgrika miljö växte Mohammed upp under fattiga förhållanden. Hans föräldrar dog redan vid tidig ålder, och han kom därför att uppfostras till köpman av sin inflytelserike farbror Abu Talib. När han vuxit upp tog han tjänst hos en rik köpmansänka vid namn Khadija – och arbetade som kameldrivare åt hennes karavaner. Snart fattade kvinnan tycke för den unge mannen och erbjöd honom sin hand, något Mohammed villigt sade ja till, trots att Khadija var runt fyrtio och han själv bara tjugofem. De fick dock ett lyckligt äktenskap och tillsammans fick de två söner och fyra döttrar, men bara en av dem skulle växa upp och i sin tur efterlämna några barn, nämligen dottern Fatima, som i senare islamsk historia skulle komma att spela en mycket viktig roll.
År 610 e Kr. – när Mohammed var fyrtio år, fick han den uppenbarelse som skulle bli början på den islamska religionen. Mohammed var en andlig sökare, och varje år brukade han under månaden ramadan dra sig undan till en grotta på berget Hira norr om Mecka för att där grubbla och kontemplera. I Ibn Ishaqs Mohammedbiografi (sira) från år 786 evt, återges Mohammeds upplevelse på följande vis:
I månaden Ramadan, i året när Gud beslöt att utgjuta sin nåd över honom, begav sig Guds Sändebud till Hira som han brukade, i sällskap med sin familj.
På natten kom ängeln Gabriel med Guds befallning.
`Han kom till mig´, sade Guds Sändebud, `när jag sov, med en duk av sidenbrokad där något stod skrivet, och sade: ”Läs upp!” Jag svarade, ”Jag kan inte läsa det.” Då pressade han den mot mig så hårt att jag trodde jag skulle dö, och släppte sedan sitt grepp och sade, ”Läs upp!” Jag svarade, ”Jag kan inte läsa det.” Än en gång pressade han mig tills jag trodde att jag skulle dö, och släppte mig sedan och sade, ”Läs upp!” Jag svarade, ”Jag kan inte läsa det.” Han pressade mig med den en tredje gång till dess jag trodde att jag skulle dö och sade, ”Läs upp!” Jag sade, ”Vad skall jag då läsa?” – och det sade jag för att befria mig själv från honom, så att han inte skulle göra mig samma sak som förut. Han sade:
Läs upp i din Herres namn, som skapat, som skapat människan av stelnat blod! Läs upp! Ty din Herre är den nådigaste, Han som undervisat med pennan, som undervisat människan om vad hon ej visste. (Sura 96:1-5)
Så jag läste, och han lämnade mig. Jag vaknade från min sömn och det var som om dessa ord hade graverats in i mitt hjärta.
Ingen av Guds skapelser var nu mer hatfylld mot mig än en extatisk profet eller besatt människa; jag kunde inte ens se åt sådana. Jag tänkte, ve, är jag poet eller besatt? – aldrig ska Quraysh säga detta om mig! Jag ska gå upp till toppen av berget och kasta mig ner så att jag dödar mig själv och på så vis får frid. Så jag gick fram för att göra så, och när jag var vid bergets mitt hörde jag en röst från himlen som sade, ”O Mohammed, du är Guds Sändebud och jag är Gabriel.” Jag lyfte mitt huvud mot himmelen för att se, och se; där var Gabriel i form av en människa med utbredda vingar med sina fötter vid horsionten, och han sade igen: ”O Mohammed! Du är Guds sändebud, och jag är Gabriel.” Och jag fortsatte att betrakta honom utan att röra mig vare sig bakåt eller framåt; därefter försökte jag vända mitt ansikte från honom mot andra håll på himlen, men i vilken riktning jag än tittade såg jag honom precis som förut.
Efter denna upplevelse återvände Mohammed rädd och förvirrad hem till sin hustru Khadija och satte sig vid hennes knä, som tröstade honom och utbrast att hon hoppades att Gud hade utsett honom till sin profet. Hon berättade också för sin kristne kusin Waraqa ibn Nawfal om vad hennes make upplevt, och denne betygade att Mohammed måste vara utvald av Gud!
Det övertygade Mohammed, och han accepterade därmed rollen som Guds budbärare. Under följande tjugo år, fram till hans död år 632 evt, skulle Mohammed komma att få fler uppenbarelser, som tillsammans kom att utgöra det grundläggande fundamentet för muslimernas tro – deras heliga skrift Koranen.
Budskapet
Två år senare började Mohammed predika budskapet offentligt. Islam – som han kallade sin nya lära – vilket betyder ”underkastelse” inför Guds vilja, brukar sammanfattas i en trosbekännelse (aqidah) bestående av sex trosartiklar:
1. Tron på Guds enhet (tawhid): Det finns bara en Gud (Allah) – den allsmäktige, den allvetande, och den evige – och han ensam är värd all dyrkan och tillbedjan. Allah är den ende guden, och han står såväl vida över al-Lat, al-Uzza, Hubal och den arabiska gudavärldens pre-islamska alla gestalter, samt alla andra så kallade gudar i alla tider. Allah är heller inte treenig, som de kristna föreställt sig, och han har heller ingen son. Gud är en, och det finns ingen gud utom Gud.
2. Tron på Guds profeter (nabi) och budbärare (rasül): Islam är enligt islamsk teologi ingen ny religion. Långt innan Mohammed föddes hade den ende guden uppenbarat sin vilja genom en rad historiska profeter – från Adam, den förste profeten, till Jesus (Isa). Alla de som Gud uppenbarat sig för var profeter (nabi), medan endast de profeter som Gud också uppenbarat sin lag för var budbärare (rasül) – Jesus var både en profet och budbärare, som kom med evangelium – medan Mohammed var den slutgiltige profeten och den som fick uppenbarat för sig budbärarnas sigill – Koranen. Alla dessa var dock genom sin tro muslimer, även om ordet muslim inte användes på deras tid. Denna syn uttrycks tydligast i Koranens tredje sura:
”Abraham var varken jude eller kristen, utan han var hanif[muslim] och Gud undergiven och hörde ej till månggudadyrkerne.”(Sura 3:60 – min [parentes])
3. Tron på Skrifterna (Kitab): tron på de tidigare heliga skrifterna (främst de judiska och de kristna), men att alla dessa skrifter som fyllde en gudomlig funktion under sin tid nu måste ställas i skuggan av Guds sista slutgiltiga uppenbarelse som gavs till profeten Mohammed i form av Koranen. De tidigare Skrifterna har även blivit perverterade av människor och endast Koranen innehåller den fullkomliga sanningen.
4. Tron på änglar (Malaaikah): Ärkeängeln Jibril (Gabriel) var den som förmedlade uppenbarelsen till Mohammed. Änglar har således en nyckelroll i den islamska tron. De är vackra varelser skapade av ljus och varelser utan fri vilja. De kan således inte synda utan är helt och hållet överlåtna till att tjäna Gud och åtlyda hans befallningar. Änglarnas funktioner består i att förmedla Guds budskap, att räkna människors gärningar, att upprätthålla naturen, och att efter döden tillvarata människornas själar. Utöver tron på änglar finns även tron på djinner. Dessa är varelser som står mellan änglarna och människorna. De är skapade av eld och till skillnad från änglarna så innehar djinnerna en fri vilja. Deras kroppar är osynliga för människor, medan de själva emellertid kan se människorna. De kan också förvandla sig och anta kroppsliga gestalter i form av både människor och djur. Djinnerna kan göra både gott och ont – och många djinner gör ont då de känner sig åsidosatta av människorna. Djinnerna kan även besätta människor och för att skydda sig mot onda djinner rekommenderas muslimer att läsa 50 verser ur Koranen, eller uttala frasen ”O Allah, jag söker tillflykt till dig från Satan den utstötta”. Satan (iblis) i islamsk teologi är också en djinn, inte en ängel. När Allah skapade människorna befallde han änglarna att underordna sig Adam, vilket de också gjorde. Men Iblis gjorde det inte, då han ansåg sig själv som var skapad av eld, vara förmer än människorna som var skapade av lera. Därför förbannade Gud honom och han skall på domedagen för evigt förvisas till helvetets eld. Till dess söker dock Satan att leda människor bort från Guds väg för att också de må uppslukas av helvetet när den dagen kommer.
5. Tron på den yttersta dagen (qiyama): Tron på en domedag där alla människor en dag ska stå ansvariga inför Gud är en grundsten inom den islamska teologin. Dagen kommer när alla människor ska dömas för vad de gjort. De som levt i enlighet med Guds vilja lovas en belöning i paradiset, medan en evig eld väntar dem som inte levt enligt Guds vilja. Den yttersta dagen är i Guds hand, och ingen utom Gud vet när den dagen kommer. Säkert är dock att det är en dag som en gång kommer, och att alla människor, både de som lever och de som har levt den dagen personligen ska ställas inför Gud för att motta sin dom. Livet här på jorden avgör hur den domen kommer att utfalla. Inom islam finns ingen arvssynd som i den kristna teologin – den ”synd” som finns är att inte göra Guds vilja. Och utifrån den premissen utfaller också domen.
6. Tron på det gudomliga ödet (qadr): tron på det gudomliga ödet är islams predestinationslära. Gud vet och har stakat ut allt som kommer att hända. Detta innebär enligt ett synsätt inte att Gud bestämmer ens handlingar, utan enbart att Gud vet vad vi kommer att välja. En annan syn innebär att Gud förutbestämt våra möjliga handlingsalternativ och att vi enbart kan välja vägar som Gud i sin allmakt förutbestämt. I vilket fall som helst så kan detta aldrig bli en ursäkt för ens personliga ansvar, och det är därför en fråga som heller inte är speciellt viktig för vår del. Respekten inför Guds allmakt uttrycks dock dagligen av muslimer genom frasen Insha´Allah – om Gud vill- som uttrycker att vad framtiden än bringar, så är det en del av Guds vilja.
Dessa trosartiklar har sitt stöd i Koranen som säger:
”Fromheten består ej däri, att I vänden edra ansikten mot östan eller västan, utan fromheten finnes hos dem som tro på Gud, på den yttersta dagen, på änglarna och skriften och profeterna…” (Sura 2: 172)
Mohammeds fortsatta verksamhet
När Mohammed så småningom började predika sitt budskap offentligt (som till en början var en väldigt enkel förkunnelse om att det fanns bara en sann Gud, att avgudarna var falska, och att en domedag en dag väntade), möttes han av vitt skilda reaktioner. Somliga – och främst i kretsen av hans närmaste – accepterade hans budskap och erkände honom som profet. Några av hans första anhängare efter hans hustru Khadija blev hans tioårige kusin Ali, som också växt upp under Abu Talibs beskydd, den frigivne slaven Zayd och hans vänner Abu Bakr och Uthman – som efter Mohammeds död skulle komma att bli två av de fyra rättledda kaliferna. Men hans stam Quraysh var överlag mycket skeptiska mot hans profetiska anspråk, och kom snart att bli även öppet fientligt sinnade. Mohammed skyddades dock av sin inflytelserike farbror Abu Talib – som trots att denne själv, i respekt för förfädernas tro, inte ville bli muslim, heller inte tänkte överge sin brorson och utlämna honom till Quraysh-folkets ondsinta planer. Mohammed levde och predikade därför i Mecka i relativ trygghet under sin farbrors beskydd. Hans anhängare förföljdes däremot, och somliga av dem fick gå såväl tortyr som död till mötes. Detta ledde till att omkring tjugo av Mohammeds konvertiter flydde från Mecka till det kristna Etiopien (Abyssina) år 615 – senare skulle de dock återvända för att förenas med Mohammed.
Snart skulle emellertid också profeten själv drabbas av svåra tider.
År 619 blev för Mohammed sorgfyllt – det året dog hans hustru Khadija som han älskat mycket djupt – och samma år dog även hans farbror Abu Talib. Mohammed hade inom loppet av ett år förlorat såväl sin närmsta frände, som sin viktigaste allierade. Och utan Abu Talibs beskydd fick folket från quraysh fria händer att angripa Mohammed. Mohammed betraktade dock förföljelsen som en bekräftelse på att han verkligen var profet, eftersom alla andra profeter också förföljts, samtidigt som han förstod vikten av att ha allierade till sitt beskydd. Efter farbroderns död begav han sig därför till grannstaden al-Taif för att där söka omvända dem till islam och be om deras beskydd. Han avvisades dock och vände sig då istället direkt till Allah och lät bedja:
”O Allah! Inför dig uttrycker jag min svaghet, brist på resurser, och min hjälplöshet inför människor. O Allah den mest nåderike! Du är de svagas herre! Du är min herre! Så länge du inte är vred på mig bryr jag mig inte om förföljelse; jag tar min tillflykt till ditt ansiktes ljus, som skiner genom mörkret och regerar denna värld och den kommande. Det finns varken makt eller kraft förutom hos dig!”
Allah hade heller inte lämnat profeten som efter sitt sorgeår skulle få fler stora uppenbarelser. År 621 fick Mohammed uppleva två stora händelser som för många i hans omgivning skulle komma att bli bevis på hans profetiska kallelse. Det första var hans nattliga resa (isra) – där han under natten blev förd till Jerusalem av ängeln Gabriel, och där mötte Abraham, Mose, Jesus och andra profeter som han bad tillsammans med innan han fördes tillbaka till Mecka. När han berättade om sin upplevelse avfärdades den som nonsens med motivet att det tog en månad för en karavan att resa från Mecka till Jerusalem, och en månad till för att ta sig tillbaka. Många övergav honom, men en som trodde på hans berättelse var dock hans vän Abu Bakr, som bad profeten beskriva för honom hur Jerusalem hade sett ut, eftersom han själv också hade varit där. När Mohammed beskrev vad han sett i Jerusalem utbrast Abu Bakr: ”Du har talat sanning! Jag vittnar om att du är Guds profet!”
Den andra upplevelsen (miraj) tog vid direkt efter att Mohammed förts tillbaka från Jerusalem. Han såg då en stege framför sig och klättrade uppför den i sällskap med ängeln Gabriel. Stegen ledde honom upp till Guds himmel med dess olika nivåer. I himlen gratulerar änglarna Mohammed till hans profetiska uppdrag. Han ser även Adam (den första profeten) sitta vid den del av himlen dit människornas själar kommer och där avgör vilka själar som är goda och onda. Han fick även se Abraham sitta vid den himmelska Ka´ban (som den jordiska ka´ban i Mecka, enligt muslimsk tro uppförd av Abraham blott är en avbild av) som äntras dagligen av 70,000 änglar till Guds ära. Därefter får han se en vacker svart kvinna, som när han frågade vem hon var, fick till svar att hon var till för Zayd – en av Mohammeds tidiga konvertiter (som gladde sig mycket när profeten senare berättade för honom vad han hade sett).
Den himmelska rundturen fortsätter och Mohammed får även blicka in i helvetet, vars eviga eld och flammande lågor skrämmer honom. Och han får även skåda de grymma sätt på vilka de som varit olydiga mot Guds lagar straffas: kvinnor som begått äktenskapsbrott och fött utomäktenskapliga barn är upphängda i sina bröst, män som tagit från de faderlösa får äta glödande kol som sedan kommer ut på avträdet.
Till slut möter Mohammed också Allah personligen som föreskriver honom att be femtio gånger om dagen, men efter ett råd från Mose lyckas han utverka att be fem gånger om dagen och att de som ber uppriktigt fem gånger om dagen ska räknas som om de bad femtio gånger.
Mohammed gavs nu av Allah även tillstånd att föra krig och att bekämpa motståndarna till islam. Detta påbud gavs dels för att skydda de muslimer som förföljdes för sin tro och som blivit straffade bara för att de sagt ”Allah är vår herre!”, och dels för att kämpa till dess att Allah och ingen annan vid hans sida, tillbads.
Flykten till Medina och krigen mot meckanerna:
Upplevelserna blev för somliga ett bevis för Mohammeds profetiska ledarskap, men quraysh lät sig inte bevekas i sitt motstånd. Snart blev situationen i Mecka outhärdlig, och när möjligheten öppnades till att få politiskt inflytande i staden Yatreb (en stad som senare kom att bli mer känd under namnet Medina) påbörjade Mohammed sin hijra – utvandringen till sin nya hemort. Dit hade redan tidigare utsatta muslimer tagit sin tillflykt (dessa skulle i Yatreb komma att kallas muhajirun – Migranterna, eller ”de som utförde hijra”) och nu var det också Profetens egen tur att där finna en tillflyktsort. Tillsammans med sin vän Abu Bakr flydde Mohammed på kamel från folket i Mecka som beslutat att döda honom och nådde åtta dagar senare fram till Yatreb. Året för denna resa – 622 skulle senare komma att bli utgångspunkten för den muslimska tideräkningen.
Vistelsen i Medina:
Yatreb var ett jordbrukssamhälle bestående av olika småbyar och fort byggt kring en oas i den annars torra ökenmarken. Ursprungligen hade samhället kring oasen byggts upp av judar som sökt skydd från romarnas förföljelser, tillsammans med sina arabiska proselyter. Yatreb bestod vid denna tidpunkt av tre judiska stammar: Banu Qaynuqa, Banu al-Nadir och Banu Qurayza, samt av två polyteistiska arabiska stammar vid namn Khazraj och Aus. Mellan de två polyteistiska stammarna hade det uppstått en konflikt som lett till blodspilla och även dragit in de judiska stammarna i intrigerna. För att lösa konflikten och bevara Yatrebs enhet, behövdes en fredsmäklare. I det för-islamska arabien hade alla stammar och samhällen fredmäklare – en hakam, som han kallades. Det var också just en sådan som Yatreb nu behövde, och Mohammed som var vida känd som en ärlig och rättskaffens man och som dessutom kom utifrån och därför förhöll sig objektiv till konflikten verkade vara precis den man de behövde. När Mohammed anlände till Yatreb, blev han således väl mottagen – inte som en flykting, utan som just en ledare och fredsmäklare. Mohammed själv, som nu lämnat sin hemstad Mecka bakom sig behövde å sin sida ett nytt hem – situationen kunde för hans del därför inte vara bättre.
När Mohammed anlänt lät han genast markera sin roll som oberoende part, genom att inte inackordera sig hos någon av grupperna i staden, utan istället låta sin kamel fritt ströva omkring. När kamelen sedan stannade vid en gammal begravningsplats, så förklarade Mohammed att platsen var utvald av Gud och lät sedan, till folkets förtjusning, där bygga sitt hem.
Till skillnad från människorna i Mecka, hade många i Yatreb redan tagit till sig islams budskap och var därför mycket villiga att hjälpa Profeten (varav de första konvertiterna i Yatreb kom att kallas ”Hjälparna” – ansar). Mohammed blev tidigt en framträdande ledargestalt i Medina och hans levande predikningar gjorde att folket i dess helhet accepterade honom som Guds profet och lydde Mohammed precis så som de skulle lytt den gud som utvalt honom till sitt sändebud.
I Yatreb kunde Mohammed institutionalisera den tro han tidigare fått nöja sig med att enbart predika. En av hans första åtgärder som ledare, var att upprätta ett dokument som kommit att kallas ”Medina-konstitutionen”; ett fredsförbund i form av en skrift med syftet att ena de rivaliserande fraktionerna i staden. Skriften förklarade att de troende tillhörde en enad skara – en församling (umma), och att de hade skyldigheter att vara eniga med varandra och tillsammans försvara staden mot dess fiender. Konflikter som eventuellt fanns inom gemenskapen (umma) skulle inte tillåtas splittra enheten, utan enligt kontraktet föras fram inför Gud och inför hans sändebud Mohammed som skulle lösa tvisten. Kontraktet gällde såväl de inhemska muslimerna i Medina, som de emigranter som flytt till Yatreb från Mecka. Kontraktet gällde även de stora judiska grupper som bodde kring staden, vars tro accepterades av Mohammed så länge de åtlydde kontraktets villkor och ställde upp i krig till stadens försvar. Detta förbund gav Mohammed i egenskap av Guds profet, den fullkomliga politiska och religiösa makten i staden. Yatreb blev i sanning Madinat al-nabi – Profetens stad – eller staden med stort s; Al-Medina, som helt enkelt betyder just Staden.
I Medina lät Mohammed inledningsvis bygga en moské med en sten som visade böneriktningen (qibla) mot Jerusalem. Snart uppkom också bland Mohammeds anhängare idén att låta en böneutropare (muezzin) kalla till bön genom att ropa orden ”Allah akbhar! (Gud är störst)”, och ”jag vittnar om att det finns ingen gud utom Allah, och Mohammed är hans Sändebud! Kom till bön, kom till välsignelse! Gud är störst! Det finns ingen gud utom Alllah!”, varav delar av bönen skulle bli den islamska trosbekännelsen. Mohammed samtyckte till detta förslag som genast blev praxis.
Snart fick Profeten också gudomliga uppenbarelser som rörde andra praktiska områden. Om hans tidiga budskap under vistelsen i Mecka främst hade handlat om tron på en Gud, och en yttersta domedag med belöning eller straff i form av paradis eller helvete, så kompletterades budskapet i Medina med att också omfatta fler praktiska lagar och förordningar, och sakta men säkert växte ett teokratiskt samhälle fram i Medina präglat av Mohammeds uppenbarelser.
I Medina gifte sig också Mohammed med ett flertal kvinnor. Den mest omtalade av dessa nya kvinnor efter hans första hustru Khadija, är förmodligen Aisha – hans vän Abu Bakrs dotter, som han ingick äktenskapskontrakt med när hon var sex år gammal för att sedan fullborda äktenskapet när flickan var nio. Aisha skulle senare komma att omtalas som hans älsklingshustru och som både under som efter profetens liv skulle visa sig vara en mycket handlingskraftig kvinna.
En annan av hans omtalade hustrur, var hans frigivne slav Zayds hustru Zaynab, som omtalades som mycket vacker. Enligt traditionen var de två motvilligt gifta. Och när Mohammed en gång såg hennes skönhet, så förstod Zayd att Profeten var betagen av henne. Han föreslog då att han själv skulle skilja sig från henne för att Mohammed istället skulle kunna ta henne till sig. Mohammed sa emellertid nej till detta, ända tills det kom en uppenbarelse från Allah gällande saken i fråga, som gjorde Zaynab till en av Mohammeds fruar, vilket framkommer i Koranens trettiotredje sura.
Somliga av Mohammeds stadgar gav människorna bättre levnadsvillkor än tidigare. Redan i Mecka hade Mohammed predikat ett socialt budskap och varnat för att om man inte tog hand som sina fattiga och föräldralösa så väntade domen (Sura 107). Han hade fördömt arabernas sed att göra sig av med oönskade flickebarn genom att begrava dem levande. I Medina gavs kvinnor en mängd rättigheter de aldrig haft i det tidigare pre-islamska arabiska samhället. Slavar, fattiga och föräldralösa fick också sin främsta identitet genom sin muslimska tro istället för sin bakgrund, och kunde på så vis bli socialt jämlika såväl de välbärgade som de med socialt tryggad ställning.
Men Medina blev under Mohammeds ledning dock ett islamskt teokratiskt samhälle. Någon skillnad mellan tro och politik fanns inte, och det var allas förpliktelser att lyda Allahs påbud; att göra det Gud föreskrev och att inte göra det som Gud förbjöd. De som inte gjorde det fick också finna sig i konsekvenserna. I en tradition (hadith) av Sahih Bukhari beskrivs följande händelse:
A man came to Allah’s Apostle while he was in the mosque, and he called him, saying, ”O Allah’s Apostle! I have committed illegal sexual intercourse.'” The Prophet turned his face to the other side, but that man repeated his statement four times, and after he bore witness against himself four times, the Prophet called him, saying, ”Are you mad?” The man said, ”No.” The Prophet said, ”Are you married?” The man said, ”Yes.” Then the Prophet said, ’Take him away and stone him to death.” Jabir bin ’Abdullah said: I was among the ones who participated in stoning him and we stoned him at the Musalla. When the stones troubled him, he fled, but we over took him at Al-Harra and stoned him to death.
Andra straff som uppenbarades för Mohammed i Medina, var te x sura 5:42: “På tjuven, vare sig man eller kvinna, skolen I avhugga händerna till lön för vad de begått och till näpst från Gud; ja, Gud är väldig och vis.”
Konflikten med Meckanerna:
Efter ett år, när Mohammed nu etablerat sitt teokratiska herradöme i Medina, kom stora delar av hans tankar att riktas mot hans gamla ärkefiender från Mecka. Till en början nöjde han sig med att låta sina män plundra meckanernas karavaner när dessa passerade i närheten av Medina, men plundringstågen skulle snart leda fram till regelrätta krig mellan de två städerna.
Slaget vid Badr:
År 624, efter att Mohammed överfallit några av Meckanernas karavaner, beslutar han att också anfalla en stor karavan från Mecka ledd av Quraysh inflytelserike ledaregestalt Abu Sufyan, som är på väg tillbaka från en handelsresa i Syrien, och som Mohammed vid ett tidigare tillfälle missat. Han samlar därför en här från Medina och beger sig av mot platsen. Abu Sufyan får dock reda på att Mohammed är på väg för att plundra honom och skickar därför genast en av sina män med ilbud till Mecka om förstärkning. Quraysh, som förnärmas av Mohammeds fräckhet samlar en armé på tusen man och skyndar för att komma sin karavan till undsättning. Samtidigt som undsättningen är på väg så lyckas dock Abu Sufyan undkomma Mohammed genom att ta en annan väg tillbaka till Mecka, när han sedan är i säkerhet skickar han bud till Quraysh armé att vända tillbaka. Men härföraren för Quraysh trupper, Abu Jahl vägrar att återvända innan han lärt Mohammed en läxa. Mohammed hade en trupp på bara 300 man i jämförelse med Quraysh armé, men lät likväl drabba samman med Meckanerna, vid staden Badr. Innan slaget började bad han Allah att tillintetgöra sina fiender. Trots manskapets underläge besegrade Mohammeds här den Meckanska armén – dess härförare Abu Jahl såras och halshuggs och huvudet förs fram som ett segerbyte till Mohammed. Snart ryktas det att änglarna själva, under ledning av Gabriel bärandes en gul turban, hade kämpat aktivt vid muslimernas sida och skänkt dem segern. Om detta talar även några verser ur Koranen, där slaget vid Badr nämns vid namn:
”Gud har ju hjälpt eder vid Bedr, då I voren underlägsna – frukten alltså Gud, för den händelse I månden vara tacksamma! – Då du sade till de rättrogna: >>Skall det då icke vara nog för eder att eder Herre understödjer eder med tre tusen nedsända änglar?>> Jo, om I ären tåliga och frukten Gud och de i detta ögonblick överfalla eder, skall eder Herre understöda eder med fem tusen utmärkta änglar.
Detta gjorde Gud blott för att det skulle bliva ett hugensamt budskap för eder och för att edra hjärtan skulle lugnas därigenom; hjälpen kommer blott från Gud, den Väldige, den Vise, för att han skall förgöra en del av dem, som äro otrogna, eller krossa dem, så att de vända om, besvikna i sina förhoppningar.” (Sura 3:119-122 Zettersténs övers.)
När segern var vunnen fördelade muslimerna krigsbytet och Mohammed och hans manskap begav sig sedan tillbaka till Medina. Med sig hade de också ett antal krigsfångar som inte trodde på islam. Dessa lät Mohammed under resans gång avrätta. En fånge dödades av Mohammeds brorson Ali, och senare beordrade Mohammed att en annan fånge vid namn Uqba också skulle dödas. När Uqba hörde det, frågade han: ”Men vem ska se efter mina barn, O Mohammed?”
”Helvetet.”, svarade Mohammed och lät sedan verkställa avrättningen.
Trots Guds hjälp att låta fienden lida ett sådant nederlag, skulle slaget vid Badr dock inte bli det sista mötet mellan Mohammeds anhängare i Medina och hans gamla stam från Mecka. Året därpå skulle ett nytt krig utkämpas vid berget Uhud i närheten av Medina.
Slaget vid Uhud:
Meckanerna hade efter förlusten vid Badr återvänt till Mecka för att där slicka sina sår, och hade under Abu Sufyans ledning nu i ett års tid förberett sin hämnd. I sällskap av 3000 man som inkluderade 200 kavallerister gav sig meckanerna därför i mars 625 av mot Medina för att denna gång besegra Mohammed. Abu Sufyan attackerade emellertid inte direkt, eftersom ett sådant pådrag skulle medföra alltför många risker, utan lät istället sina mannar slå läger strax norr om staden vid berget Uhud.
Mohammed och hans anhängare följde händelseförloppet och rådslog med varandra. Somliga ville stanna kvar inne i Medina och vänta på att fienden skulle anfalla, medan andra ville anfalla direkt. Den stora segern vid Badr föregående år hade givit Medinas muslimer segervisshet; Gud stod på deras sida och världen låg framför deras fötter. Och Gud skulle helt säkert tillintetgöra avgudadyrkarna också denna gång. Mohammed som först föredragit att stanna i staden, lyssnade senare till den sista gruppen och beslöt att de skulle anfalla Meckanerna utanför staden.
När mörkret lagt sig smög således Mohammed tillsammans med en grupp på sjuhundra man ut ur Medina och omringade Meckanernas läger vid Uhud. När Meckanerna upptäckte fienden som posterat sig längs Uhuds sluttningar, anföll de, men blev tillbakapressade av muslimernas bågskyttar. Dessa hade av Mohammed personligen fått instruktioner att hålla sina positioner vad som än hände, för att på så vis skydda flankerna. Striden tog vid, och även om muslimer föll i striden så avancerade de ständigt, och när de såg hur deras strategi lyckades ansåg de att segern snart var given, och skyndade sig neråt för att plundra fienden. Segerruset fick även bågskyttarna att lämna sina positioner och springa ner för att delta i krigsplundringen. Muslimernas övermod gav Meckanerna en ny chans. Nu låg vägen öppen för deras mäktiga kavalleri att bryta sig igenom muslimernas positioner. Meckanernas inbrytning chockade, och ställde till kaos bland Mohammeds krigare – mängder av muslimer slogs till döds, och inom kort hade krigslyckan helt vänt till muslimernas nackdel. Snart närmade sig Quraysh mannar själva Profeten, som träffades i ansiktet av en sten och fick en tand utslagen – och överlevde bara genom att hans närmaste män skyddade honom med sina egna kroppar, och på så vis själva förlorade livet. Till slut lyckades Mohammed emellertid ta sig undan från stridens hetta, och kriget som kostade liv på båda sidor gjorde att också Quraysh ledare Abu Sufyan beslutade att dra sina trupper tillbaka. Meckas härförare lät proklamera från ett högt berg att dagens seger var en revansch för slaget vid Badr. Mohammed instruerade då sin vän Umar att ropa tillbaka: ”Allah är den högste och mest ärorike! Våra slagna är i Paradiset, era är i helvetet!”
När Meckanerna sedan lämnat platsen drog sig muslimerna tillbaka in i staden och lät sörja och begrava sina döda. Bland de döda fanns bland annat Mohammeds farbror Hamza, vars kropp hade stympats av Quraysh-krigare. När frågan uppkom varför muslimerna hade förlorat, fick Mohammed en uppenbarelse och svarade att det var för att Gud skulle pröva vilka som var äkta i tron och vilka som inte var det. Och att de förlorat på grund av att de blivit lystna efter krigsbytet när bågskyttarna lämnade sina positioner, istället för att lyda Gud och hans apostel. De hade brustit i underkastelse och Allah hade därför disciplinerat dem – men han hade också förlåtit dem, och de behövde inte frukta att de otrogna skulle vinna i längden. De som dött för Allahs sak, hade också dött som martyrer i heligt krig, och var nu i Paradiset där de gladde sig över de lyckosamma njutningar som Allah där skänkt dem för att de kämpat i heligt krig för Guds sak.
Slaget vid Uhud hade inte gått som slaget vid Badr, men Mohammed hade överlevt och den muslimska församlingen – umma – växte sig allt starkare.
Konflikten med judarna:
Efter slaget vid Uhud skulle muslimernas relation med judarna i staden, som länge varit spänd, nu leda till en öppen konfrontation. Men spänningarna mellan judarna och Mohammed hade börjat långt tidigare.
I Medina fanns när Mohammed kom dit tre stora judiska stammar; Nadir, Qaynuqa och Qurayza, som utgjorde en mäktig politisk faktor i det Medinska samhället. Mohammed hade till en början öppnat sin famn för de judiska grupperna, vars tro och profeter precis som de kristnas, i Mohammeds ögon var länkar i kedjan av Guds tidigare uppenbarelser. Mohammed var därför angelägen om att förmå dem förstå att han var Guds senaste och sista profet. Han hade hänvisat böneriktningen (qibla) mot judarnas heliga stad Jerusalem, instiftat gemensam fredagsbön inför judarnas sabbat, och fasta under judarnas försoningsdag Yom Kippur. Likväl var judarna i sin helhet inte intresserade av att bli muslimer. Därför började Mohammed efterhand att ta avstånd från dem istället för att försöka närma sig dem.
Efter att ha lyssnat till en dispyt mellan judar och kristna ändrade han böneriktningen (qibla) från Jerusalem till Mecka, och efterhand skulle hans missnöje med judarna och deras missnöje med honom växa sig allt större. Mohammed störde sig på att de inte ville erkänna honom som Guds profet, och judarna å sin tur gjorde sig lustiga över att Mohammeds uppenbarelser om bibliska gestalter inte överensstämde med bibelns egna texter. Att han dessutom, som själv inte ens var jude, menade sig vara också judarnas profet – var för judarna givetvis även det något otänkbart.
Sakta men säkert försämrades således relationen mellan Mohammed och judarna. Allteftersom Mohammeds makt växte sig större, kände sig judarna också hotade och åsidosatta från sitt politiska inflytande. Snart skulle dessa spänningar koka över och leda till en öppen konfrontation.
Efter slaget vid Badr år 625 lät Mohammed samla judarna från stammen Qaynuqa, och uppmanade dem att bli muslimer, annars kanske Gud skulle låta samma vrede drabba dem som han lät drabba Quraysh under slaget vid Badr. Mohammed manade dem därför:
”Ni vet att jag är en profet som blivit utsänd, det kan ni se i era skrifter och i Guds förbund med er.”
Judarna lät sig dock varken skrämmas eller övertalas, och svarade kaxigt att det folk som Mohammed slagit vid Badr var oerfarna män som inte kunde kriga. Om han däremot hade stridit mot dem, så skulle han lära sig att de var riktiga män, sådana som han ännu aldrig hade mött. Efter den händelsen fick Mohammed en uppenbarelse där Allah talade och sa:
”Säg till dem, som äro otrogna: >I skolen bliva besegrade och församlas i helvetet. Ja, vilken olycksalig bädd!> (Sura 3:10)
En tid därefter, hade Qaynuqa-stammen fått nog av Mohmmaed och bröt fredsfördraget med honom (Medina-konstitutionen), och gjorde uppror – ett uppror Mohammed dock slog ner, och belägrade dem tills dess de kapitulerade villkorslöst. Mohammed lät därefter driva hela stammen i exil. Kvar i Medina fanns nu bara de två judiska stammarna Nadir och Qurayza.
Också judarna från Nadirs stam hyste starkt missnöje med Mohammeds närvaro, och när Mohammed besökte dem för att göra upp en affär efter slaget vid Uhud år 626, konspirerade de i hemlighet med varandra, och sa att de aldrig skulle få någon sådan chans igen – och bad en av dem att gå upp på taket vid vars vägg Mohammed vilade sig, och därifrån kasta ner en sten på hans huvud och på så vis döda honom. Mohammed får då enligt traditionen ett budskap från himlen som uppenbarar judarnas intentioner. Mohammed reser sig därför och går hem till Medina, där han samlar muslimerna som marscherar ut med honom mot den judiska bosättningen. Mohammed kom och brände ner palmerna kring fortet. Till en början väntade judarna på hjälp, men när de förstod att ingen hjälp skulle komma så vädjade de till Mohammed att skona deras liv och istället deportera dem. Vilket Mohammed gjorde och drev nu också Nadirs stam i exil. Kvar fanns nu bara en judisk stam; Qurayza.
Belägringsgravskriget:
År 627 skulle ett nytt krig mellan Mecka och Medina äga rum. Ett antal judar, bland annat några av exil-judarna från Nadirs stam – begav sig till Mecka och bad dem att starta ännu ett krig mot Mohammed, och lovade att de själva skulle bistå dem i kriget. Quraysh som kände till judarnas tro och visste att deras tro var äldre än Mohammeds, var dock nyfikna på att få svar på en viktig trosfråga, och frågade därför: ”Ni judar, är förvaltare av den första Skriften, och känner till dispyten mellan oss och Mohammed. Är vår religion eller hans den bättre?” Judarna svarade då: ”Er tro är bättre än hans, och ni är närmare sanningen än han.” Det beskedet gladde Meckanerna, som nu accepterade inbjudan att gå i krig mot Mohammed.
Judarna begav sig därefter iväg till Ghatafans folk öster om Mecka, och inbjöd även dem att gå i krig mot Mohammed, och förklarade att Quraysh redan beslutat sig för krig. På så vis förenade sig Quraysh folk med folket från Ghatafan och en del andra folkslag i syfte att besegra Mohammed. Dessa utgjorde tillsammans en mäktig konfederation på tiotusen man.
När Mohammed fick höra talas om sina fienders intention, lät han samla Medinas mannar och gräva ett långt dike på stadens norra sida, medan den södra sidan skyddades av berg och träddungar som gjorde det omöjligt för hästar att ta sig fram.
Mohammed deltog personligen i arbetet för att inspirera sitt folk och uppmuntrade dem genom att berätta för dem om den belöning som väntade i himlen. Under arbetets gång, som tog tjugo dagar, berättas i Ibn Ishaqs Mohammedbiografi, hur Profeten utförde mirakler till hjälp och till tecken för folket. Bland annat berättas hur han, likt Jesus, får den egentligen begränsade maten till manskapet att räcka till dess alla blir mätta. Det berättas också hur en av hans anhängare – Salman av Persien, som också kom med idén att bygga belägringsgraven – i sitt grävande kommer till en punkt där marken är väldigt hård. Mohammed som befinner sig i hans närhet och ser hans besvär, tar då hackan ifrån honom och slår mot marken tre gånger. För varje gång blixtrar det till under hackan. När Salman frågar vad det var för något, svarar Mohammed med att säga att den första blixten betydde att Gud lovat honom att erövra Yemen, den andra att Gud lovat honom att erövra Syrien och väst, och den tredje att Gud gett honom seger över öst. Dessa ord skulle senare de muslimska härförarna hänvisa till när de långt senare, lade alla dessa platser under muslimskt herravälde.
Slutligen anlände Quraysh och dess allierade och slog läger med sina tiotusen man utanför Medina. Mohammed lät då föra ut sina uppskattningsvis 3000 mannar och positionera sig utanför Medina med belägringsgraven mellan dem själva och fienden. I tjugo dagar slog sedan Meckanernas härar läger runt staden, och omringade på så vis muslimerna innanför belägringsgraven.
Samtidigt begav sig Huyayy ibn Akhtab – ledaren för den judiska stammen Nadir, som drivits i exil och som nu stod på Quraysh och konfederationens sida – till judarna i Qurayza och lät övertala deras ledare Ka´b att bryta förbundet med Mohammed, genom att inte försvara Medina med honom och därmed ansluta sig till konfederationsstyrkornas allians. Något Ka ´b från början motvilligt, till sist gick med på.
Detta fick Mohammed reda på – och situationen blev mycket påfrestande för Mohammeds anhängare, som hela tiden kände närvaron av den mäktiga fiendehären. När Mohammed såg påfrestningarna hans folk utsattes för beslutade hans sig till sist för att försöka förhandla. Han lät därför sända budbärare till ledarna för Ghatafans folk – den största grupp som var allierade med Quraysh armé. Mohammed lovade att ge dem en tredjedel av Medinas skörd, om dessa begav sig därifrån och lämnade hans folk ifred. De gjorde upp ett fredsdokument, vars slutformuleringar Mohammed emellertid inte var riktigt nöjd med. Därför lät han rådfråga två av sina män, som svarade att Allahs tjänare inte skulle ge efter något alls för dessa avgudadyrkare – varefter Mohammed instämde – fredsförhandlingarna avbröts, och belägringen fortsatte som tidigare. Inga strider utbröt dock, och när Meckanernas allians upptäckte belägringsgraven utbrast de att detta var något som ingen arab tidigare tänkt ut. Vid en passage lyckades dock ett antal hästar ta sig över, men Ali – Mohammeds kusin och trogna lärjunge – skyndade sig dit, och dödade där deras ledare, varpå de andra flydde tillbaka till meckanernas läger.
Belägringen fortsatte och Mohammeds anhängare fruktade situationen, eftersom de nu var omringade av en stor övermakt från alla sidor. Men nu hände emellertid något besynnerligt som skulle förändra situationen radikalt. En man från Ghatafân vid namn Nuýam, kom till Mohammed och bekände att han omvänt sig till islam, men utan att hans folk visste om det – och att Mohammed nu kunde ge honom vilka order han ville. Mohammed bad honom då att skapa splittring bland fiendealliansen, och på så vis försöka förmå dem att avbryta belägringen. Nu ýam Han begav sig då till judarna i Qurayza-stammen, de som tidigare brutit förbundet med Mohammed och lovat att bistå den meckanska alliansen – och sa till dem att de skulle kräva Quraysh på gisslan – så att Quraysh inte, om kriget mot Mohammed gick dåligt, skulle avbryta sitt företag och lämna judarna i sticket. Judarna som litade på Nu ýam, eftersom de tidigare – innan Nu ýam i hemlighet konverterat till islam – varit kompanjoner, tyckte att detta var en utmärkt idé.
Nu ýam begav sig därefter till Quraysh ledare Abu Sufyan och sa att han hört något som han ville anförtro honom. Och lät därefter säga till Quraysh ledare:
”Märk mina ord, judarna har ångrat att de vände sig emot Mohammed, och har till honom låtit skicka bud och säga: ´Vill du att vi ska överlämna några chefer från Quraysh och Ghatafâns stammar till dig, så att du kan halshugga dem? Därefter kan vi förena oss med dig i att förgöra resten av dem.` Han [Mohammed] har skickat bud och svarat ja till deras erbjudande, så om judarna begär gisslan av dig, så ge dem inte en enda man.”
Därefter gick han till sin egen stam Ghatafân och upprepade samma sak som han sagt till Abu Sufyan.
Efter en tid lät Abu Sufyan och Ghatafâns ledare meddela Qurayzas judar att eftersom de inte hade något permanent läger, så var deras kameler döende. Därför måste de nu göra sig redo för strid och göra slut på Mohammed en gång för alla. Judarna svarade dock att det var sabbat, och att de inte tänkte strida på sabbaten, samt att de ville ha gisslan som säkerhet till dess Mohammed var besegrad, eftersom de fruktade att om alliansen, om deras förluster blev förstora, skulle dra sig tillbaka och lämna dem ensamma att kämpa mot Mohammed, som de inte kunde besegra på egen hand. När Quraysh och Ghatafân fick höra detta svar, så sa de till varandra att vad Nu´yam hade sagt dem om judarna var sant. Och de lät svara judarna att de inte skulle få en enda man som gisslan, utan om de ville kämpa så skulle de komma ut och göra det i vilket fall. Judarna i sin tur resonerade då på samma vis, nämligen att det som Nu´yam hade sagt till dem var sant, och att alliansen från Mecka skulle lämna dem i sticket. De lät därför svara att utan gisslan så skulle de inte strida alls.
Samma natt svepte en kall vind in över Quraysh och Ghatafâns läger, som slog ner deras tält och kokredskap, och på så vis sänkte krigsmoralen ytterligare, vilket fick Abu Sufyan att utbrista inför sina mannar:
”Vi har inget permanent läger; hästarna och kamelerna är döende; Qurayza-stammen har brutit sitt ord till oss, och vi har hört misshagande rapporter om dem. Ni kan se härjningarna efter stormvinden, som lämnat varken kokpannor, eld eller tält att räkna med. Ge er av, för jag sticker!”
Därefter hoppade han upp på sin kamel och Quraysh folk återvände till Mecka. När Ghatafân hörde vad Quraysh hade gjort, så lät även de bryta upp, och återvände till sitt eget land.
Morgonen därpå lämnade muslimerna belägringsgraven och återvände till Medina. Belägringen var över och Mohammed och hans anhängare hade klarat sig genom krisen. Men de som verkligen hade hamnat i blåsväder var givetvis Qurayzas judar.
Massakern på Qurayzas judar:
Vid tiden för eftermiddagsbönen, kom ängeln Gabriel ridande till Mohammed och lät säga: ”Har du lagt av dig din vapenrustning, O Guds budbärare?” Mohammed svarade ”ja”. Och Gabriel lät då säga: ”Men änglarna har ännu inte lagt av sig sina. Jag har kommit hit för att kalla folket att lyda Guds befallning och marschera mot Qurayza-stammen.” Mohammed lät då befalla att ingen skulle utföra eftermiddagsbönen förrän de nått Qurayzas område. Mohammed lät därefter belägra judarnas fort i tjugofem dagar. När judarna förstod att Mohammed inte skulle lämna dem förrän han gjort slut på dem, lät deras ledare Ka´b ge sitt folk tre alternativ. Det första var att följa Mohammed och acceptera honom som Guds profet, och att det är han som skrifterna omtalar. På så vis skulle de rädda sina egna liv och sina kvinnor och barn. Det andra förslaget var att låta döda sina fruar och barn och sedan skicka ut männen med dragna svärd för att låta Gud avgöra mellan dem och Mohammed. Det tredje alternativet var att göra en överraskningsattack mot Mohammed och hans anhängare under sabbaten, när Mohammed förmodligen inte förväntade sig något sådant av judarna. Men Qurayzas judar ville inte gå med på något av alternativen.
De bad då Mohammed skicka dem ledaren för al-Aus – ett av de folk som var allierade både med Mohammed och med judarna. När denne anlände grät kvinnorna och barnen och judarna frågade honom om han tyckte att de skulle kapitulera inför Mohammed. Han svarade ja, men förde samtidigt handen över halsen som ett tecken på att de skulle bli dödade. Judarna hade dock inte längre några alternativ, och morgonen därefter lät de kapitulera inför Mohammed, som lät avväpna dem och ta över deras fort. Några andra från al-Aus vädjade då inför Mohammed att komma ihåg att judarna var deras allierade och därför behandla dem försiktigt (eftersom al-Aus fortfarande hedrade sin allians med judarna, och Mohammed hedrade sin allians med al-Aus). Mohammed frågade då om de skulle bli nöjda om en av deras egna fick döma judarna? När de svarade ja, lät Mohammed skicka efter Sa´d Mu´âdh – ledaren för al Aus, som blivit svårt skadad under meckanernas tidigare belägring av Medina. Denne var en gammal man, och förmodligen också bitter över judarnas förräderi mot Medina, och lät därför med hjälp av ett citat ur judarnas egen tora, förklara att alla män skulle dödas, deras egendom delas ut, och deras kvinnor och barn göras till slavar. När han uttalat sin dom, tillade Mohammed att Sa´d hade fattat ett beslut i enlighet med Allahs vilja.
Judarna fördes därefter till Medina där man grävde diken på torget, framför vilka de judiska männen radades upp och sedan halshöggs, så att deras huvuden föll ner i dikena. Ibn Ishaq skriver att det var mellan sex och niohundra män som på så vis dödades. Därefter fördelades Qurayzas egendom på muslimerna, och likaså deras kvinnor och barn. Mohammed tog också en av judinnorna som slav till sig själv.
Kort efter denna händelse brast såret på Sa ´d – som utdelat dödsdomen – åter upp, och han dog strax därefter.
Krigsherren Mohammed och fördrivningen av Khaybars judar:
Mohammed hade nu den fullkomliga makten i Medina och riktade därför nu sin blick ut över Arabien där många grupper fortfarande var hans motståndare. När han fick höra att den arabiska stammen al-Mustaliq höll på att rusta upp sig för att möta honom, lät han samla sina trupper och attackera dem. De möttes vid ett vattenhål där de tog till strid. Striden blev dock kort, och Mustaliqs krigare tog till flykten eller dödades. Därefter lät muslimerna ta deras hustrur, deras barn och deras egendom som krigsbyte. Det sattes dock en lösensumma på krigsfångarnas huvud, vilket gjorde att de som hade råd kunde köpa sig fria. En av dessa var en kvinna vid namn Juwayriya, som var dotter till Mustaliqs ledare. Hon var enligt historien, så vacker att hon trollband varje man som såg henne. Som en av krigsfångarna hade hon delats ut att tillhöra en av profetens kusiner. Hon gick nu till profeten för att erbjuda en lösensumma – Mohammed, som också han fångades av hennes skönhet svarade: ”Vill du ha någonting bättre än så? Jag löser dig från din skuld och gifter mig med dig.” Juwayriya accepterade förslaget och blev därefter en av hans nya kvinnor.
Hudabiyya-fördraget:
År 628 ville Mohammed göra en pilgrimsfärd till den heliga Ka´ban i Mecka. Något som hittills varit omöjligt på grund av fiendskapen med Quraysh. Men han tänkte försöka, och samlade därför ihop en mängd djur till att offras, och klädde sig i pilgrimskläder, för att Quraysh skulle förstå att han inte hade krig i sinnet, och begav sig på så vis av mot Mecka. Men när Quraysh hörde att Mohammed var på väg, lät de rida ut med sitt kavalleri för att spärra hans väg. Mohammed fick dock veta vad som höll på att hända och tog då en annan väg till Mecka och lät slå läger vid ett bergspass. Där fick han besök av olika män från de omgivande stammarna, som av Quraysh fått i uppdrag att ta reda på vad Mohammed hade i sinnet. Mohammed lät då förklara att han inte kommit för att kriga, utan bara för att besöka Ka´bas helgedom i egenskap av en pilgrim. Efter en tids tveksamheter lät dock Quraysh till sist sända ut en man vid namn Suhayl b. Amr för att förhandla med Mohammed. När Mohammed såg honom komma utbrast han: ”Quraysh vill sluta fred, eftersom de har sänt ut den mannen.”
Efter en lång tids förhandlingar slöt Mohammed och sändebudet från Quraysh ett fredsfördag (hudna). Ibn Ishaq skildrar i sin Mohammedbiografi hur Mohammed kallar till sig sin kusin Ali att skriva ner fördraget och dikterar för honom:
”Skriv, ´I Allah, den nådefulle, den barmhärtiges…”, men Suhayl avbröt, och sa: ”Jag kan inte acceptera det. Skriv; I ditt namn, o Allah.” Profeten vände sig till Ali och sa: ”Skriv, ´I ditt namn, o Allah. Det här är ett fredsfördrag mellan Mohammed – Guds sändebud och…” Men Suhayl avbröt igen. ”Om jag erkänt att du var Guds sändebud, så skulle jag inte ha bekämpat dig! Skriv ditt namn och din fars namn.” Så Guds sändebud sa: ”Skriv, `Det här är ett fredsfördrag mellan Mohammed b. Abdullah och Suhayl b. Amr. De har kommit överens om att inte kriga mot varandra under tio år. Om flyktingar från Quraysh kommer till Mohammed, ska de skickas tillbaka; men om flyktingar kommer till Quraysh från Mohammed, så behöver Quraysh inte ge upp dem. Fiendskapen ska ta slut och inte heller förräderi eller tjuveri ska tillåtas mellan dem. Vilken man som helst är fri att sluta ett fördrag med Mohammed eller med Quraysh.”
Man kom också överens om att Mohammed inte skulle besöka Ka´ba detta år, men att de nästa år skulle få fritt tillträde till helgedomen så länge de inte var tungt beväpnade. När fördraget så var slutet återvände Mohammed tillbaka till Medina, i väntan på att en dag få besöka Ka´ba. Somliga i Mohammeds närhet var dock missnöjda med fördraget, som de menade missgynnade muslimerna. Mohammed försäkrade dem dock att Allah lovat honom seger, därför behövde de inte bekymra sig.
Det blev nu en tid av fred, och freden gjorde att ingen längre behövde frukta. Muslimerna kunde nu fritt predika sitt budskap, och som Ibn Ishaq uttrycker det hela: ”Ingen man med intelligens som fick islam presenterat för sig i diskussion, lät bli att bekänna.” Således växte islam under de följande två åren med lika många troende som hade tillkommit ända från dess början. Två år senare kunde Mohammed göra sin pilgrimsfärd – nu i sällskap av, istället för de fjortonhundra man från hans första resa, en trupp på tiotusen.
Efter att avtalet ingåtts hände det sig dock så att en man vid namn Abu Basir, som blivit muslim och därför flytt från Mecka till Medina, bad Mohammed om att få stanna. Quraysh lät då skicka två män för att hämta tillbaka mannen, och påpekade för Mohammed att det var i överensstämmelse med fredsavtalet som de båda städerna ingått. Mohammed lät därför skicka tillbaka Basir tillsammans med de två männen från Mecka. När Basir invände och frågade: ”Ska du skicka mig tillbaka till polyteisterna som vill förföra mig bort från min religion?”, så svarade Mohammed: ”Gå, för Gud ska ordna en lösning och en utväg för dig och de hjälplösa med dig.” Abu Basir följde således budbärarna från Mecka. Men när de skulle vila på vägen, frågade han dem om deras svärd var vässade och om han fick se på dem. Det fick han, och med svärdet lät han sedan döda en av männen. Den andre flydde då därifrån och skyndade sig till Mohammed. Snart följde Abu Basir efter, och utbrast inför profeten: ”Din förpliktelse är över, Gud har tagit bort den från dig. Du överlämnade mig till de här männen från Quraysh, och jag har skyddat mig själv och min religion, annars skulle jag blivit förförd från den och hånad.” Mohammed sa då: ”Här är en man som skulle ha startat ett krig om han bara haft tillräckligt med mannar.” Abu Basir gick då därifrån och stannde vid en plats vid kusten där karavanerna från Quraysh brukade passera när de var på väg mot Syrien. När de andra som trodde på islam i Mecka hörde det, så begav också de sig till platsen – sjuttio man var de. Och sedan överföll de tillsammans Quraysh karavaner och slaktade varje man de kunde lägga händerna på. Det gjorde att Quraysh till sist skrev till Mohammed och bad honom att tillåta dessa plundrare att bo i Medina precis som de önskade, så att de skulle sluta att överfalla Quraysh, som nu inte längre önskade att de skulle återvända till Mecka. På så vis accepterades exil-meckanerna till sist i Medina.
Det var dock fler som utvandrade till Medina. En av dessa var en kvinna vid namn Umm Kulthum, som konverterat till islam. Hennes två bröder kom då och bad Mohammed att skicka tillbaka henne i överenskommelse med det avtal som ingåtts. Men nu blev Mohammed motvillig, för Gud förbjöd honom nämligen att skicka tillbaka kvinnor om de visade sig att de var rättrogna. Mohammed hade således – om inte trotsat avtalet med Quraysh, så dock ruggat det i kanten. Och den ömsesidiga respekten mellan Mecka och Medina skulle efterhand inte komma att bli bestående.
Attacken mot judarna i Khaybar:
Relationen mellan judarna och Mohammed var nu allt annat än bra. Många av de judar som drivits i exil från Medina, hade flytt till oasen Khaybar – som var en annan judisk bosättning, belägen några mil från Medina. Mohammed som nu var en maktfaktor att räkna med, inte bara i Medina utan också i arabvärlden överlag – beslöt därför att det nu var dags att attackera judarna även i Khaybar och därigenom vinna krigsbyte. Han samlade därför en här på sextonhundra man och red mot Khaybar.
När de kom fram mötte de några arbetare från bosättningen som bar på spadar och hinkar – när dessa såg Mohammed med hans armé, så skrek de och tog till flykten. Mohammed ropade då: ”Allah akhbar! (Gud är störst!) Khaybar kommer att förintas!” Därefter ockuperade muslimerna den judiska bosättningen och attackerade dess sektioner, en efter en. Efter tio dagar insåg judarna att det var hopplöst att försöka hålla ut. De bad därför om fred och att deras liv skulle skonas. Mohammed accepterade, eftersom han redan underkuvat dem.
När judarna således kapitulerat lät Mohammed hämta deras ledare Kinana, som också varit ansvarig vakt för stammens skatter. Mohammed frågade honom var dessa skatter var gömda, men Kinana vägrade säga något. En jude fördes då till Mohammed och berättade att han brukade se hur Kinana varje morgon gick runt en viss ruin i närheten. Mohammed frågade då Kinana om han var redo att dö om det visat sig att han visste var skatten var. Kinana svarade ”ja”, och Mohammed beordrade att ruinen skulle grävas ut. När detta gjordes hittade man en del av skatten, och Mohammed frågade Kinana var resten av skatten fanns, men Kinana vägrade återigen att svara. Mohammed lämnade då över honom till en av sina män och gav order om att låta tortera den judiska ledaren tills han berättade vad han visste. Den man som fått befallningen lät då tända en eld på Kinanas bröst tills denne nästan var död – han lät då överlämna honom till en annan man som högg huvudet av honom.
När judarna nu var underkuvade, lät Mohammed ta dem som krigsfångar, och fördela krigsbytet och somliga av deras kvinnor bland muslimerna. För egen del tog han den judiske ledaren Kinanas hustru Safiya till sin egen.
Mohammed lät sedan fördriva alla judarna från Khaybar och tvingade dem, att också de gå i exil.
Pilgrimsfärden:
Efter räden mot Khaybar återvände Mohammed till Medina, och beslutar sig där att företa den pilgrimsfärd till Ka´ba som Quraysh genom Hudaybiya-fördraget lovat honom. Han anlände till Mecka och gick till Ka´ban, och kysste den svarta stenen och sprang tre gånger runt Ka´ba, något som sedan blev en religiös plikt för muslimerna. Mohammed stannade sedan tre dagar i Mecka, därefter kom männen från Quraysh till honom och påpekade att hans besökstid, som enligt Hudaybiya-fördraget sträckte sig till tre dagar, nu var slut, och sa åt honom att lämna dem. Mohammed som emellertid funnit en kvinna han skulle gifta sig med, frågade om det verkligen skulle skada dem om de lät honom stanna och anordna ett bröllop med mat som också de fick komma till? På det svarade Quraysh att de inte behövde hans mat och att det nu var dags för honom att sticka därifrån. Mohammed gav sig då iväg till en plats i närheten där han fullbordade äktenskapet med kvinnan och återvände sedan hem till Medina.
Mohammed intar Mecka:
Efter två års fred mellan Quraysh och Mohammed, inträffade något som skulle komma att bryta fredsfördraget med Mecka.
Innan islams uppkomst hade de två stammarna Bakr Manât och Khuzâ´a legat i lång fejd med varandra. När islam sedan kom att breda ut sig, blev det lugnare stammarna emellan. När Hudaybiya-fördraget mellan Mohammed och Quraysh slöts år 628 var en av dess stadgar att vilka som än ville gå i allians med antingen Quraysh eller Mohammed var fria att göra så, men däremot fick de enligt fördraget inte kriga med varandra. Bakr Manât allierade sig då med Quraysh, och anföll sedan sin ärkefiende Khuzâ´a med understöd av vapen och soldater från Quraysh som slogs under täckmantel. Vid det tillfället hade Khuzâ´a emellertid nyligen allierat sig med Mohammed, och genom att Quraysh stödde Bakr Manâts stam i dess anfall, hade de brutit mot Hudaybiya-fördraget med Mohammed. Khuzâ´a besegrades, men en grupp av dem begav sig till Medina och berättade för Mohammed om vad som hänt. Quraysh som förstod att de brutit mot fredsavtalet, och fruktade Mohammed, som vid det här laget var en mäktig härförare i Arabien – skickade därför Abu Sufyan att förhandla och försöka förnya fredsavtalet. Mohammed vägrade dock att ens prata med honom, och när han då desperat vände sig till Mohammeds närmaste, Abu Bakr och Umar, så svarade den förste med att han inte kunde medla mellan honom och Profeten, medan Umar svarade att han helst av allt viljat döda Abu Sufyan. Ali gav honom dock rådet att pålysa att det inte rådde krigstillstånd bland männen, men att det dock knappast skulle hjälpa om Profeten väl bestämt sig. Abu Sufyan gjorde som han blivit rådd, och återvände sedan till Mecka utan någon ny överenskommelse med Mohammed.
Mohammed lät därefter beordra sina män att förbereda en marsch mot Mecka. Han bad sedan: ”O Gud, ta ögon och öron från Quraysh så att vi kan ta dem med överraskning i deras land”.
När Mohammed nu pålyst att en marsch mot Mecka var på gång, lät en man vid namn Hatib i smyg skriva ett varningsbrev till Quraysh som han betalade en kvinna för att föra till Mecka. Hon tog brevet och lade det på sitt huvud och gjorde lockar över och gömde på så vis brevet i sitt hår, och begav sig därefter mot Mecka. Mohammed fick dock, enligt ibn Ishaqs berättelse, en uppenbarelse från himlen som förtäljde förräderiet. Han beordrar då Ali att ge sig av efter kvinnan. Ali hinner ikapp henne och söker igenom hennes bagage utan att hitta något. Han svär då att Mohammed inte kan ta miste, och säger till kvinnan att om hon inte tar fram brevet så ska han klä av henne för att hitta det. Kvinnan tar då fram brevet ur sitt hår och ger det till Ali som genast för det vidare till Mohammed. Mohammed lät då föra till sig Hitab och frågar honom varför han försökt göra en sådan sak. Hitab svarar med att först betyga sin tro på Gud och hans Sändebud Mohammed, och att han aldrig upphört att tro – men att han hade en son och familj i Mecka och att han skrev brevet för deras skull. Profetens snarstuckne kollega Umar, vill då halshugga honom eftersom han är en hycklare, men Mohammed förlåter honom och fortsätter sedan förberedelserna.
Med incidenten överstökad, samlar Mohammed sedan tiotusen man och marscherar mot Mecka. Till en början märker inte Quraysh hur Mohammed närmar sig, och när de sedan upptäcker hans väldiga här, förstår Abu Sufyan att motstånd är lönlöst. Han skickar då bud och ansöker om en audiens hos Mohammed, som dock avslår hans önskan. Till sist får han dock hjälp av Mohammeds farbror Abbas, att komma inför profeten. När Abu Sufyan förstår att Mohammed är villig att visa nåd, bekänner han sig till islam och erkänner att det finns ingen gud, utom Gud och erkänner att hans egna gudar inte var honom till hjälp och att han vandrat i mörker men nu funnit ljuset och den rätta vägen. Men när Mohammed frågar honom om det inte är dags för honom att nu också erkänna att han[Mohammed] är Guds Sändebud, så tvekar Abu Sufyan och säger att på den saker hyser han fortfarande en del tvivel. Abbas säger då åt honom: ”Underordna dig och erkänn att det inte finns någon gud utom Allah och att Mohammed är Guds Sändebud innan du förlorar ditt huvud.” Abu Sufyan gjorde då som han blivit uppmanad. När han gjort det deklarerade Mohammed att Abu Sufyans hus skulle bli fredat, och likaså alla som tog sin tillflykt dit. Även de som låste sina dörrar eller tog sin tillflykt till moskén skulle vara trygga.
Abbas förde sedan Abu Sufyan till en plats där han kunde beskåda Mohammeds väldiga här – vars styrka gjorde ett imponerande intryck på den meckanske härföraren. Han begav sig därefter tillbaka till Mecka och lät där ropa ut: ”O Quraysh, det här är Mohammed som kommit till er med en styrka ni inte kan stå emot, men den som träder in i Abu Sufyans hus ska vara trygg.” ”Må Gud, döda dig”, svarade då Quraysh. ”Vad för nytta skulle ditt hus göra för oss?” Abu Sufyan fortsatte då: ”Och dem som stänger dörren bakom sig eller tar sin tillflykt till moskén ska också vara trygga.” När han sagt det skyndade sig folket i Mecka in i sina hus eller in i moskén.
Mohammed lät därefter marschera in i Mecka. Han hade instruerat sina män att inte döda någon, med undantag för dem som försökte göra motstånd. Dessutom hade han beordrat att ett antal andra också skulle dö – oavsett om de gömde sig i självaste Ka´ba; en av dessa var en man vid namn Abdullah ibn Sa´d, som hade varit muslim och tidigare till och med skrivit ner Mohammeds uppenbarelser, men nu flytt till Mecka och återvänt till avgudadyrkan. En annan man hade efter att han blivit muslim, skickats ut av Mohammed för att inkassera skatt. Med sig hade han en friad slav som också var muslim. När han stannade för att slå läger sa han åt sin tjänare att slakta en get och ordna en måltid, och somnade sedan. Tjänaren somnade emellertid också och när mannen vaknade och inte fann någon måltid lät han döda tjänaren. Därefter återvände han till avgudadyrkan. Han höll sig också med två kvinnor som sjöng sånger som hånade Profeten. Mohammed lät därför döda både kvinnorna och deras herre. Därefter lät han beordra att också ett antal andra skulle dö – somliga av dem dödades, medan Mohammed emellertid också friade en del av dem.
När Mohammeds styrkor sedan försäkrat sig om att de regerade över staden, begav sig Mohammed till Ka´ba och red runt med sin kamel sju gånger samtidigt som han rörde den heliga stenen med en pinne. Mohammed trädde sedan in i Ka´ba och lät deklarera att sanningen nu hade kommit, och falskheten fördrivits. Därefter lät han beordra att Ka´bas alla avgudabilder skulle samlas ihop på hög och brännas upp. I Ka´ba fanns emellertid också några bilder på Jesus och jungfru Maria – dessa tillät Mohammed vara kvar, medan de andra förstördes.
Mohammed samlade därefter folket från Quraysh och förklarade för dem att de var fria. Folket kom sedan för att visa Mohammed sin vördnad, och männen tvingades under Umars övervakning att inför Mohammed lova att de skulle lyda Allah och hans Sändebud. Av Quraysh kvinnor krävde Mohammed därefter ett löfte om att de aldrig skulle sätta något vid Guds sida. Han instruerade dem även i att de heller inte fick stjäla eller begå äktenskapsbrott. Mohammed hade dock stor distans till kvinnorna. Han tog i allmänhet aldrig kvinnor i hand, och rörde aldrig vid kvinnor såvida det inte var kvinnor som Gud gett honom. Så istället för att skaka hand med kvinnorna som ett tecken på deras överenskommelse om att lyda Mohammeds föreskrifter, lät han föra fram en skål med vatten som han stoppade händerna i, och sedan drog bort dem, varpå kvinnorna gjorde samma sak. Sedan sände han iväg dem.
Samma dag kom en man in till Mecka som hade mördat en som varit allierad med Khuzâ´a (den stam som var allierad med Mohammed och vars konflikt med rivalstammen Bakr Manât hade resluterat i Mohammeds marsch mot och erövring av Mecka). När Khuzâ´a såg mannen så kände de igen honom som mördare, och en av Khuzâ´as mannar lät snabbt döda honom. När Mohammed såg vad som inträffat, lät han säga: ”Stoppa detta dödande Khuzâ´a, det har redan varit för mycket dödande”, och fortsatte med att pålysa att Mecka var en helgad stad redan dagen då Gud skapade himlarna och jorden – och skulle vara en helgedom till uppståndelsen. Det var därför inte tillåtet för någon som trodde på Gud och den sista dagen att spilla blod däri, eller ens att hugga ner träden. Det var inte tillåtet för någon som kom före honom, och skulle heller inte vara tillåtet för någon efter honom. Han själv hade fått tillåtelse endast för en kort stund, för att Allahs vrede över Meckas invånare skulle ha sin gång. Men nu var staden åter helig. Om någon i framtiden dock skulle bli dödad i staden, så kunde folket antingen döda mördaren eller få blodspengar. Mohammed lät sedan själv betala blodspengarna för den man som hade blivit dödad.
Striden i Hunayn:
Med intagandet av Mecka hade Mohammed återvänt till sin födelsestad. Där hade han gjort sina polyteistiska fiender till allierade muslimer, och rensat stadens stora helgedom från avgudar. Den en gång förföljda profeten i Mecka, hade blivit en härskare i arabvärlden som ingen som kom i hans väg kunde ignorera, och muslimernas möjligheter tycktes nu oändliga. En ny militär allians skulle emellertid uppstå i ett sista försök att stoppa Mohammeds växande herravälde. När den arabiska stammen Hawazin och deras allierade Thaqif hörde talas om Mohammeds erövring av Mecka, lät de samla en stor här för att strida mot honom. En av deras ledare hade låtit föra med sig, inte bara sina krigare, utan dessutom deras kvinnor och barn i ett försök att frammana männens allra djupaste kampvilja.
När Mohammed hörde talas om detta, marscherade han ut med de tiotusen man som intagit Mecka, samt med ytterligare tvåtusen män från Quraysh för att möta fienden. Det var den största här Mohammed hittills samlat, och därför utbrast han: ”Den här dagen ska vi inte bli övermannade på grund av att vårt manskap är för litet.”
Övermannade skulle Mohammed och hans krigare heller inte bli av den anledningen, däremot skulle de drabbas av ett strategiskt underläge. De två härarna möttes i en dal vid en plats vid namn Hunayn. Mohammeds här var stor, men Hawazin och deras allierade hade kommit till dalen före Mohammed, och därför redan hunnit positionera ut sina krigare som nu låg i bakhåll i vartenda skrymsle, från vilka de anföll Mohammeds män innan dessa ens hann upptäcka hotet. Överrumplade av attacken tog de uppskrämda muslimerna till flykten och kaos utbröt. Inte ens när Mohammed själv ropade till dem: ”Vart flyr ni? Kom till mig! Jag är Guds Sändebud!”, kom mannskapet tillbaka.
Först när Abbas – som tillsammans med Abu Bakr, Umar, Ali, Zayd, Abu Sufyan och andra av profetens närmaste som stannade kvar hos Mohmmed – ropade, och frågade de som flydde var deras lojalitet låg, så svarade mannarna att de stod under Mohammeds kommando. Därefter återvände stridsmoralen och muslimerna kämpade sig tillbaka till Mohammed. När hundra man hade samlats runtom Mohammed påbörjade de en motattack och lyckades trots häftigt motstånd vända striden ända till dess det blev fiendens tur att lägga benen på ryggen. En av muslimerna som deltagit i striden berättade hur han sett en svart randig matta komma ner från skyn mellan dem själva och fienden, och hur svarta myror hoppade ner och fyllde dalen. Han tvekade inte på att detta var änglar, som kom till deras hjälp – och att de rättrogna på så vis vunnit striden.
Mohammed satte sedan efter fienden som tagit till flykten och belägrade de städer i vilka de gömt sig. På vägen hittade de en kvinna som dödats av en muslim. Mohammed förbjöd då att döda barn, kvinnor eller slavar.
Eftersom fienden dessutom hade fört med sig sina kvinnor och barn till slagfältet, kunde Mohammeds män nu ta mängder av krigsfångar: sextusen kvinnor och barn, samt ett oräkneligt antal får och kameler. Fångarna gav Mohammed en stark förhandlingsposition, och han lät skicka bud till Hawazin-alliansens ledare Malik b Auf, att om denne kom ut ur staden där han hade gömt och belägrat sig och omvände sig till islam, så skulle han få tillbaka sin familj och sin egendom, och dessutom hundra kameler. Malik accepterade erbjudandet och blev sedan en hängiven muslim.
Mohammed som insåg fördelen med att muta de vars hjärtan han ville vinna över till sig själv och till islam, erbjöd mängder av kameler för att på så vis undfå deras, och genom dem deras mäns lojalitet. Bytet fördelades, men alla fick inte lika mycket, och de som redan var Mohammed trogna tycktes inte få lika mycket. När en man påpekade inför Profeten att han inte tyckte att det var rättvist, svarade Mohammed ilsket: ”Om du inte finner rättvisa hos mig, var skall du då finna den?” Men när sedan hjälparna (ansar – de som tagit emot Mohammed när han flytt till Medina) också hade invändningar och undrade varför de inte fick något alls av Mohammeds krigsbyte, så höll Mohammed ett tal där denne förklarade att genom att ge människor av de goda sakerna i livet så fick han dem att bli muslimer, medan hjälparna redan var betrodda med islam. Och om allt manskap gick en väg men hjälparna från Medina en annan så skulle han själv gå tillsammans med hjälparna. De andra skulle lämna platsen med herdar och djur, men hjälparna skulle återvända tillsammans med Guds Sändebud. Vid de orden grät hjälparna, och svarade att de var fullt nöjda med att ha Guds Sändebud som sin del av bytet.
Mohammed manar Kejsarna i Bystantinska riket och Persien att konvertera till islam:
När striden nu var vunnen och Mohammed var Arabiens enväldige härskare, gjorde han en kort pilgrimstur tillbaka till Mecka. Där instruerade han också några män att undervisa folket i tron och i koranen. Själv återvände han sedan till Medina.
Arabien var nu till största del under islamskt herravälde. Men runtom det begynnande muslimska imperiet låg två andra mäktiga riken: i öster Persernas rike, och i norr det Östromerska Byzantinska riket. Mohammed lät nu utmana det sistnämnda riket, genom att marschera mot dess stad Tabuk i norra Arabien. Rykten hade cirkulerat bland muslimerna om att den byzantinske kejsaren såg muslimerna som ett hot, och därför hade samlat en enorm armé på fyrtiotusen man eller mer, för att med den erövra arabien. Mohammed beslöt sig därför att slå till först, och samlade en här på trettiotusen man – den största här muslimerna någonsin haft, och styrde sedan kursen mot Tabuk. När han anlände med sin här, såg de dock ingen skymt eller ens ett minsta tecken på att någon Byzantinsk armé skulle ha varit där. Guvernören i staden slöt därför fred med Mohammed, och innevånarna underordnade sig honom genom att betala den skatt muslimerna alltid tog från sina ”skyddslingar”.
Efter tio dagars vistelse i Tabuk återvände Mohammed med sin här. På hemvägen ger Gud honom en uppenbarelse om att en moské vars ägare byggt för att hjälpa de sjuka och fattiga, och som även bett Mohammed komma och förätta bön i den nya moskén, i själva verket är en orättfärdig hycklare. Gud befaller därför Mohammed att bränna ner moskén, och Mohammed skickar en av sina män som bränner ner den med människorna däri. På vägen hem låter Mohammed även straffa några av männen, som sackat efter på vägen till Tabuk. Han befaller därför att ingen i folket får tala med dessa på femtio dagar – en för de straffade mycket krävande psykisk påfrestning. Efter fyrtio dagar befaller han även en av de straffade männen att lämna sin hustru. Mannen frågar om han ska skilja sig, men får till svar att han bara inte ska vara nära henne. Han lyder därför Mohammeds befallning och säger åt henne att gå tillbaka till sin familj till dess Allah beslutat enligt sin vilja.
Avtalet med al-Taif:
När Mohammed kommit hem till Medina igen, får han besök av en grupp från Hawazin, det folk som utmanade honom efter att han erövrat Mecka. Dessa hade underkuvats av Mohammed, men bekände sig inte till islam och var fortfarande avgudadyrkare. Efter delegationens besök i Medina låter dock en av deras män konvertera till islam, och denne ber sedan Mohammed om tillåtelse att återvända till sin hemstad al- Taif och mana dem att vända om och bli muslimer även de. Mohammed svarar att de kommer att låta döda honom, men mannen avskräcks inte utan svarar att han är mer dyrbar för sitt folk än om han så vore deras förstfödde son – därefter återvänder han för att erbjuda sitt folk islam. Folket från Hawazin i al-Taif håller honom dock inte lika kär som han trott, och när han uppmanar dem att bli muslimer blir han ihjälskjuten med pilar från alla håll. Folket i Al-Taif förstod dock att nya tider stundade i och med de förändringar Mohammed fört med sig, och överlade med varandra. De förstod att de ensamma inte var tillräckligt starka för att bekämpa alla arabstammar runtomkring dem som hade underordnat sig Mohammed och blivit muslimer. Därför lät de skicka en delegation till Mohammed för att förhandla om framtiden. Till att börja med bad de Mohammed om att få dyrka sin gudinna al-Lat i tre ytterligare år, vilket Mohammed emellertid vägrade. De kompromissade då och bad om åtminstone ett år, och när inte heller det gick så bad de slutligen om att få dyrka sin gudinna i åtminstone en månad – vilket Mohammed inte heller accepterade, utan hotade dem istället med att skicka sina män Abu Sufyan och al-Mughira för att förstöra gudinnan. De bad då om att få slippa förrätta muslimsk bön och slippa förstöra sin gudinna med sina egna händer. Mohammed gick med på att de själva inte skulle behöva förstöra gudinnan, men bön krävde han av dem med motiveringen att ”Vad finns det för gott i en religion utan böner?” Underlägsna Mohammeds makt och utan något att på allvar förhandla med, lät Hawazin till sist säga att de skulle samarbeta även det var för dem en förödmjukelse, och bekände sig därefter till islam.
Tillståndet att bryta avtal med avgudadyrkarna:
Efter att förhandlingarna med Hawazin avslutats, skickar Mohammed iväg sin vän Abu Bakr för att leda muslimerna på en pilgrimsfärd till Mecka. Det var dock inte bara muslimer som vallfärdade till Mecka – fortfarande hade polyteisterna – trots att Ka´ba nu rensats från avgudar – frihet att komma till Ka´ba för att tillbe och garanterades säkerhet under den heliga månaden ramadan. Många av de arabiska stammarna som var i förbund med Mohammed, var också fortfarande – i likhet med Hawazin – polyteister, och hade bara förbundit sig politiskt, inte religiöst med Mohammed. När Abu Bakr gett sig av, får Mohammed emellertid ett nytt direktiv från Allah, som ger tillåtelse att bryta tidigare ingångna avtal med avgudadyrkarna. Gud låter därför deklarera att det bästa för avgudadyrkarna är om de vänder om, annars väntar dem ett fruktansvärt straff – och de ska veta att de aldrig kan undfly Gud. Fyra månader skulle polyteisterna få på sig, därefter gavs befallningen att de skulle dödas varhelst de befann sig (Se sura 9:5). Från och med följande år skulle heller ingen avgudadyrkare få beträda Ka´ba under pilgrimsfärden.
När Mohammed fått denna uppenbarelse lät han skicka sin kusin Ali att rida ikapp Abu Bakr och därefter låta pålysa detta i Mecka.
När de arabiska stammarna senare en efter en konverterade till islam, så fanns det fortfarande en del som inte gjorde det. När Mohammed fick höra att stammen al-Harith, inte bekände sig till islam, lät han skicka sin man Khalid med order att ge dem tre dagar på sig att konvertera till islam, och om de inte gjorde det, attackera dem. Khalid skicka då ett påbud och lät ropa ut: ”Bekänn er till islam och ni skall bli räddade!”. Folket bekände, och blev således muslimer, och mycket bokstavligt också räddade.
Inbjudningsbreven till islam:
Mohammed som nu var arabiens enväldige härskare, riktade nu blickarna även utanför den arabiska halvön. Han hade även låtit skicka brev till härskarna över de imperier som utgjorde arabvärldens mäktiga grannar. I ett brev till Heraclius – kejsaren för det Byzantinska östromerska riket, med sin huvudstad i Konstantinopel, lät Mohammed skriva:
”In the name of Allâh, the most Beneficent, the most Merciful (This letter is) from Muhammad, the slave of Allâh, and His Apostle, to Heraclius, the ruler of the Byzantines. Peace be upon the followers of guidance.
Now then, I invite you to islam (i.e. surrender to Allah), embrace Islam and you will be safe; embrace Islam and Allah will bestow on you a double reward. But if you reject this invitation of Islam, you shall be responsible for misguiding the peasants (i.e. your nation).”
Heraclius fick brevet uppläst för sig och lyssnade med stort intresse, då han till en början fascinerades av denne självsäkre arabiske profet. Det kristna bysantinska riket, som betraktade sig själva som de rättmätiga arvingarna till Rommarrikets led av stolta kejsare, hade emellertid ingen önskan att konvertera till islam.
Mohammed skrev även ett brev till den persiske härskaren Chosroes, men inte heller han hade något särskilt till övers för Mohammeds religion, och rev sönder brevet när han läst det. När Mohammed fick höra talas om detta, bad han att Allah skulle slita Persiens härskare och dennes efterföljare i bitar.
Islamkritikerna mördas, Profeten dör:
Sextiotvå år gammal, gjorde Mohammed år 632 en sista pilgrimsfärd (hajj) till Mecka. På resan höll han också ett avskedstal, eftersom han förstod att stunden för hans död snart närmade sig. Med folket samlat kring sig, lät han efter att först ha prisat Gud, säga:
”O män, lyssna till mina ord. Jag vet nämligen inte om jag någonsin kommer att möta er på denna plats igen. Ert blod[era liv] och er egendom ska vara heliga till dess ni möter er Herre, på samma sätt som denna dag och denna månad är helig. Ni kommer med visshet att möta er Herre, och han kommer att granska era gärningar. Den som har lånat något av någon annan må lämna tillbaka det. All ränta är förbjuden men ni har ju er egendom. Handla inte orätt, och orätt skall inte göras mot er…
Satan förtvivlar om att någonsin dyrkas i ert land, men om han kan bli åtföljd i något mindre än tillbedjan så kommer han att vara nöjd över att övervinna er i mindre saker, så tag er i akt för honom i er religion… Tiden har fullbordat sin cykel och är som den var dagen då Gud skapade himlarna och jorden. Antalet månader som Gud tillsatt är tolv, och fyra av dem är heliga…
Ni har rättigheter över era hustrur, och de har rättigheter över er. Ni har rätten att de inte ska besudla era sängar, och att de inte ska uppträda öppet opassande. Om de gör detta, tillåter Gud att ni förpassar dem till separata rum och slår dem – men inte för hårt. Om de avhåller sig från dessa saker har de rätt att vänligt få sin mat och sina kläder. Behandla era hustrur väl, för de klarar inte sig själva. Ni har fått dem genom Allahs förtroende, och de är era genom Guds nåd, så förstå de ord jag har sagt er, ni män. Jag har lämnat efter mig något som gör att ni, om ni håller fast vid det aldrig kommer på fall eller handlar fel – en tydlig handledning; Guds bok och hans Sändebuds exempel – så beakta noga vad jag säger.” ( [parentes] tillagd av övers.)
Morden på poeterna:
Efter pilgrimsfärden återvände Mohammed till Medina. Hemma i Medina hade Mohammed låtit skicka en av sina män på ett uppdrag till Mecka. På hemvägen tillbaka till Medina, hade mannen lagt sig i en grotta för att sova, när en enögd gammal man kom dit vallandes ett av sina får. De två som var främlingar för varandra, började konversera i allmänhet. Till sist lade sig den enögde mannen också ner och började sjunga sig till sömns med orden:
”Jag ska aldrig bli muslim så länge jag lever, och aldrig ge akt på deras religion”.
När muslimen som Mohammed sänt ut, hörde det, sa han för sig själv: ”Du ska snart veta!”, och så snart den gamle mannen somnat, tog muslimen sin pilbåge och tryckte ner dess ena ände genom mannens friska öga, till dess att det stack fram ur nacken, och dödade på så vis den gamle mannen. När han sedan återvände till Medina och berättade för Profeten om vad som inträffat, välsignade Mohammed honom.
Det fanns även en poet vid namn Abu Afak, från Ubayda-stammen, som hånade Mohammed i sina dikter och beskyllde sitt folk för att ha låtit sig splittras genom att följa en man som lät stämpla alla saker som ”förbjudet” eller ”tillåtet” (haram eller halal – en grundläggande del av den islamska lagen där varje tänkbar handling måste underordnas lagens indelning i rätt eller fel). När Mohammed fick höra talas om denne poet frågade han: ”Vem vill ta itu med den här rackaren åt mig?”, varpå en av hans män gick iväg och dödade honom.
När ryktet sedan spred sig att Mohammed hade låtit döda Abu Afak för att denne hånade honom, lät en kvinna vid namn Asma, från Marwans stam som var gift med en man från Khatmas stam – också hon uttrycka sitt missnöje med Profeten, och frågade sitt folk varför de följde en främling, som inte ens var från deras egen stam? ”Finns det ingen man med stolthet som kunde attackera honom i smyg och skära av hoppet för dem som hoppas på honom?” undrade hon.
När Mohammed fick höra talas om detta frågade han: ”Vem kan göra sig av med Marwans dotter åt mig?” En av hans män vid namn Umayr hörde honom och begav sig samma natt till hennes hus och dödade där kvinnan. Nästa morgon gick han till Profeten och berättade vad han gjort, och Mohammed svarade då: ”Du har hjälpt Gud och hans apostel, O Umayr!”. Och när Umayr undrade om detta skulle medföra några farliga konsekvenser för honom, lugnade Mohammed honom med att säga: ”Två getter skulle inte ens stånga ihop sina huvuden för hennes skull.” Det gav Umayr mod att bege sig av till Khatmas stam, som den dödade kvinnan tillhört och där pålysa att han dödat henne. Tidigare hade muslimerna från den stammen hållit sin tro hemlig, men nu visade sig islams makt, och snart bekände hela stammen sig till islam, då de såg dess makt genom att muslimerna låtit döda deras kvinnliga poet.
Profetens död:
Den unga islamska tron hade således på kort tid växt sig stark i Arabien. Men Mohammed själv, var nu en gammal man, och som uttryckts redan vid hans sista pilgrimsfärd, så började han ana att hans tid på jorden snart var ute. En natt vaknade han och lät kalla till sig en av sina frigivna slavar. Han förklarade sedan att han fått befallningen att gå till gravarna för att där be för de döda, och han gick nu dit i sällskap med sin tjänare. Framme vid gravarna ropade Mohammed:
”Frid över er, o ni gravarnas folk! Lyckliga är ni, att ni har det så mycket bättre ställt än människorna här. Osämjan har kommit likt mörka vågor, den ena efter den andra, den sista värre än den första.” Därefter vände sig Mohammed mot sin tjänare och sa: ”Jag har fått välja mellan denna världens skatter och ett långt liv, eller paradiset och att få möta min Herre. Jag har valt det sista.”
Mohammed återvände sedan och mötte då sin hustru Aisha som hade stark huvudvärk och därför utbrast: ”Mitt huvud!”, varpå Mohammed replikerade: ”Nej Aisha, mitt huvud!” En stund senare uppfylldes han av smärta och Aisha lät, med tillstånd från Mohammeds övriga hustrur – vårda honom i sitt hus.
Snart spreds ryktet om Profetens sjukdomstillstånd och hans hustrur och närmaste vänner trängde sig på för att se hur det var med honom. Till dessa gav Profeten på sin dödsbädd en sista befallning innan han skickade iväg dem och sa:
”Turn the pagans out of the Arabian Peninsula; respect and give gifts to the foreign delegations as you have seen me dealing with them.”
En stund senare sjönk han ihop i sin favorithustru Aishas knä och dog där i hennes famn. Mohammed – Guds slutgiltiga sändebud till mänskligheten, som under sitt liv hade enat arabvärlden i tron på den ende guden, var död.
Vid moskén hade nu en mängd människor samlats för att be och vänta på nyheter om Mohammed. För somliga var tanken på att Guds profet skulle kunna dö otänkbar. Mohammeds lärjunge Umar, lät utropa att Mohammed inte var död, utan bara likt Mose på berget hade stämt möte med sin herre, men snart skulle vara tillbaka – och att han skulle hugga händer och fötter av alla de som sagt att han var död, när han hade återvänt.
Mohammeds närmsta vän Abu Bakr gick dock in till Aishas hus och när han såg att Mohammed verkligen var död, kysste han honom farväl och gick sedan ut och tystade Umar genom att utropa: ”O ni män, om någon av er dyrkar Mohammed, så ska ni veta att Mohammed är död; men om någon av er dyrkar Gud, så ska ni veta att Gud lever för evigt!” Därefter citerade han en vers från koranen:
”Mohammed är blott en apostel, före vilken de andra apostlarne gått bort; skullen I väl rygga tillbaka, om han dör eller varder dödad? Om någon ryggar tillbaka, kan han aldrig skada Gud det ringaste, och Gud skall vedergälla[belöna] de tacksamma.” (Sura 3: 138 [parentes] tillagd)
Mohammeds historia tog därmed slut – historien om den tro han förkunnade, hade däremot bara börjat …
Slutdiskussion: Den västerländska Mohammedkarikatyren:
Det här kapitlet har syftat till att förmedla en övergripande bild av profeten Mohammeds liv; från hans tidiga barndom i Mecka, till den gudomliga uppenbarelsen med dess profetiska kallelse på berget Hira år 610, och slutligen också till hans död i Medina år 632, evt.
De som läst det här kapitlet har förhoppningsvis fått en bättre förståelse för vem profeten Mohammed var och vad han gjorde. Somliga läsare med en del förkunskaper om islam, har vid det här laget förmodligen tänkt ”Aha!”, när de i Mohammeds liv och budskap kunnat se kopplingar till hur och varför vår tids muslimer praktiserar sin tro som de gör; exempelvis varför muslimer ber just fem gånger om dagen, varför de ber mot Mecka, eller varför de inte äter griskött.
De utan förkunskaper kommer istället – om de håller ovan text i minne – i sin tur att kunna härleda saker till Mohammeds liv när de kommer i kontakt med islam genom exempelvis utlandsresor där muslimska böneutropares höga röster når också turisterna, när de ser på tevenyheterna eller träffar muslimska bekanta – och på så vis i efterhand kunna göra samma ”aha-upplevelse” genom att koppla samman vår nutid med historien. Att kunna göra det är viktigt för att kunna förstå islam.
Kunskap är också viktig för att bilda sig en egen uppfattning om Islams främsta profet. I den islamska historien och i alla muslimska stater, är bilden av Mohammed väldigt idealiserad. Han uppmålas som den perfekta människan, och det perfekta föredömet för alla muslimer. Det han gjorde och sade accepteras just därför att det var han, som i egenskap av Guds slutgiltiga sändebud gjorde och sade det. Något kritiskt förhållningssätt till Mohammed, och de lagar och befallningar som Gud uppenbarade för Mohammed genom Koranen har i princip aldrig existerat eller ens tillåtits existera i den islamska världen.
I Europa och västvärlden har den historiska bilden av Mohammed emellertid varit den motsatta. I det medeltida kristna Europa betecknades Mohammed som den Falske profeten och Antikrist – han sågs som en kättare som inspirerats av Satan och hans budskap betraktades som en kristen villolära. I Dantes klassiska medeltidskristna helvetesskildring ”Den gudomliga komedin” från 1200-talet e kr, skildras Mohammeds pinor i helvetets åttonde cirkel, som straff för att han vållat splittring och förvillelse på följande sätt:
”Hans tarmar hängde ned mellan benen; inälvorna såg man, och den unkna påsen som gör till träck allt det som mänskan slukar. Medan jag ivrigt tittade på honom såg han på mig och slet med sina händer upp bröstet, sägande: Se mig, Mohammed, så vanställd nu! Se hur jag själv mig styckar! Där framme går Ali i tårar, uppfläkt i ansiktet från luggen ner till hakan. Och samtliga du ser i denna klyfta utsådde split och tvedräkt när de levde; för den skull är de kluvna på det viset. En djävul finns här bakom, som så blodigt tilltygar oss; och envar i vår skara blir huggen av hans svärd så snart han vandrat ett nytt varv på denne väg av smärtor; ty alla sår vi tillfogats blir läkta innan vi åter träder inför honom.”
Med sådana ord uttrycktes det västerländska föraktet för den arabiske profeten.
Det var dock förr i tiden.
I vår moderna tid ser den västerländska bilden av Mohammed markant annorlunda ut än den gjorde under medeltiden. Även om kritik i västvärlden fortfarande från vissa håll riktas mot Mohammed, som kan anklagas för att vara pedofil, lönnmördare och sexgalen, för att bara nämna en del av anklagelserna – så är dock den bild som främst målas upp av västerländska akademiker, en bild av Mohammed som en fin, god och tilltalande människa vars eventuella moraliska ofullkomligheter måste förstås i sitt sammanhang och inte tillåtas grumla allt det goda Mohammed stod för.
Att arbeta för att motverka fördomar och schabloner är givetvis en bra sak. Men ett sådant arbete kan också fälla en i andra diket. En av vår samtids mest kända västerländska Mohammed-författare, är religionshistorikern Karen Armstrong, som författat en mängd böcker om islam, och som så ofta hon kan förmedlar en väldigt godsinnad bild av profeten. I den PBS producerade dokumentärfilmen ”Muhammad – Legacy of a Prophet” sammanfattar hon Mohammeds livsverk på följande sätt:
Muhammad was a man who faced an absolutely hopeless situation. There was a whole continent virtually of people killing one another in an endless hopeless vendetta, going down a chute of violence and warfare. Feeling that society was coming to an end and had no hope. He gave them hope single-handedly. In a space of 23 years he brought peace and new hope to Arabia and a new beacon for the world.
Med sådana ord målar Armstrong alltså upp bilden av Mohammed som en fredsmäklare och ledstjärna för hela världen. Något de flesta muslimer säkerligen skulle hålla med om, men som otaliga folk genom historien – inte minst från Mohammeds egen samtid – skulle haft starka invändningar mot. Att karaktärisera profeten Mohammed på ett sådant sätt är således lika enögt som att karaktärisera honom som Djävulens närmsta bundsförvant.
Så vad kan man då säga om Mohammed utan att falla i vare sig idealiseringens eller demoniseringens dike?
Betraktar man Mohammeds liv ur enbart ett rent historiskt perspektiv, så framstår han som en karismatisk och mångfascitterad person, med en viss humor och en tolerans som vida övergår exempelvis hans vän Umars. Ibland följde han höga ideal och uppvisade en ovanlig storsinthet, som när han benådade många av sina fiender vid intagandet av Mecka – medan han i andra fall föreföll agera efter samma instinktiva och primitiva känsloimpulser som de flesta människor erfar, när han exempelvis lät mörda poeterna som kritiserade honom, eller massakrera Qurayzas judar.
Sett ur ett historiskt perspektiv var Mohammed en man som inte var bättre eller sämre än någon annan krigsherre från sin samtid – och vill man ta den historiske Mohammed i akt, måste man givetvis placera honom i hans historiska kontext även i jämförelse med våra moderna västerländska värderingar: Giftemålet med den sexåriga Aisha, som i västvärlden och i vår tid skulle betraktas som barnövergrepp, och som islamkritiker gärna betecknar som pedofili var ett begrepp som givetvis inte existerade på Mohammeds tid. Mohammed var varken den förste eller siste arabiska man att på sin tid gifta sig med en ung flicka, och det finns heller inget som antyder att Aisha skulle ha lidit några långsiktiga men av händelsen, då hon i sitt vuxna liv kom att bli en både handlingskraftig och självsäker kvinna. Det förändrar givetvis inte att ett äktenskap med en nioåring inte skulle vara förenligt med en modern svensk lagstiftning. Men det skulle heller inte ett judiskt äktenskap vara, där minimiåldern för flickor att gifta sig är tolv.
Att Mohammed levde i polygami med flera hustrur kan i vår tid kritiseras, på samma sätt som det kan kritiseras att Mohammed tillät mild kvinnoaga. Dock bör noteras att i en tid när polygami var allmän praxis, så levde Mohammed först i ett monogamt äktenskap med sin hustru Khadija i tjugofem år, och först efter hennes död började han leva i polygami. När det gällde utövandet av mångäktenskap så uppförde Mohammed emellertid restriktioner som föreskrev att männen inte fick ta sig mer än fyra hustrur, inte vara otrogna och tillåtas ha mer än en hustru endast om han behandlade alla kvinnor likvärdigt. Genom sådana föreskrifter visade Mohammed snarare större respekt för kvinnorna än den sociala miljö han levde i föreskrev.
Mohammed var varken någon demon eller ängel, utan helt enkelt en människa – en man, som likt de flesta människor, gjorde både ont och gott.
Så, vad är då problemet med Mohammed?
Innan den frågan besvaras måste det först konstateras att det för dem med en demokratisk världsbild och människosyn faktiskt finns problem med Mohammed. Dessa problem kan sammanfattas i två punkter:
Det första problemet har med ”den historiske Mohammeds” egen karaktär att göra. Visserligen är det sant att Mohammed i vissa avseenden, som exemplen ovan visar, var före sin samtid. Sant är också att han i mångt och mycket motsatte sig samma omoral som vi än idag anser vara fel, som exempelvis tjuveri och mord. Det är inte problemet. Problemet med Mohammed är inte att han gjorde somliga goda saker, utan att han också gjorde mycket onda sådana. Problemet är att han utöver att ta parti för den fattige och förespråka social jämlikhet, också uppmanade till mord, till heligt krig och förespråkade en totalitär ideologi. Detta på samma sätt som exempelvis kommunismen, där problemet inte var att kommunistregimerna i utopiska ordalag predikade frihet, broderskap och jämlikhet, utan just att de också förespråkade totalitarism och använde sig av massavrättningar och deportationer i sin strävan. Att Mohammeds handlingar sedan, till skillnad från kommunisternas, oftast kan härledas till en helt annan social och historisk kontext snarare än till ren illvilja, gör fortfarande inte att de utifrån en demokratisk världsbild kan rättfärdigas.
Det andra problemet med Mohammed består inte i den ”historiske”, utan i den ”muslimske Mohammed”. Om Mohammed enbart betraktats som en man i historien som vi kan läsa om i historieböcker på samma sätt som exempelvis Gustav Vasa eller Abraham Lincoln, så vore det inget problem. Då skulle det förstås för oss här och nu inte spela någon roll huruvida Mohammeds moraliska leverne var förenligt med moderna begrepp som te x mänskliga rättigheter. Problemet består dock i att muslimer inte ser Mohammed som en sådan person. Mohammed är betydligt mer än bara en historisk gestalt att hålla i åminnelse. Han är Guds slutgiltiga Sändebud till mänskligheten, och de ord han sade som blev Koranen var Guds ord, inte hans. Mohammed var budbäraren som förmedlade Guds budskap, och som i alla tider betraktats som varje muslims främsta föredöme till dess domedagen infaller. Alla islamska rättstraditioner med dess islamska lagar, utgår grundläggande i princip från två oantastbara auktoriteter; Guds uppenbarade befallningar i Koranen, och profeten Mohammeds perfekta och exemplariska föredöme. Att betrakta Mohammed som ett sådant föredöme är en central del av islam. Mohammed själv uppmanade till detta i sitt ”avskedstal”, och Koranen uttalar sig också i en mängd passager om saken i bl a följande verser:
”I Guds apostel haven I nu fått ett härligt föredöme för den, som hoppas på Gud och den yttersta dagen och flitigt åkallar Gud.” (Sura 33:21)
”Den, som lyder aposteln, lyder därmed Gud,…” (Sura 4:82)
Mohammeds betydelse inom islam sammanfattas genom följande rader av Dr Muqtedar Khan vid ”Center for the Study of Islam and Democracy”:
”No religious leader has as much influence on his followers as does Muhammad (Peace be upon him) the last Prophet of Islam… And Muhammad as the final messenger of God enjoys preeminence when it comes to revelation – the Qur`an – and traditions. So much so that the words, deeds and silences (that which he saw and did not forbid) of Muhammad became an independent source of Islamic law. Muslims, as a part of religious observance, not only obey, but also seek to emulate and imitate their Prophet in every aspect of life. Thus Muhammad is the medium as well as a source of the divine law.”
Detta påstående styrks i skriften ”Muhammad The Messenger of Allah”, författad i Saudi Arabien av Abdurrahman Al-Sheha och distribuerad bland svenska muslimer, med syfte att förklara och erbjuda islam till icke- troende, där författaren skriver om Mohammed:
”When talking about the Prophet Muhammad one should keep in mind that he is talking about the greatest individual in history. This is not a baseless claim; for the one who reads his biography, and learns of his mannerisms and ethics, while keeping aside all preconceived notions would certainly reach this conclusion. Some fair and just non-Muslims have reached this conclusion as well.”
Att idag ha en man som Mohammed som ett sådant oantastligt föredöme, är i en demokratisk värld ett problem. Visserligen var Mohammed förmodligen före sitt samtida arabsamhälle, men han är inte i linje med vår tid.
Sammanfattningsvis är det grundläggande problemet som denna bok centreras kring alltså inte att miljontals goda muslimer runtom i världen ser Mohammed som ett föredöme i att ta hand om den fattige, hjälpa den svage och förtryckte eller att undvika dryckenskap och utsvävningar och leva sina liv efter moraliska riktlinjer. Problemet består i att många muslimer också ser honom som ett föredöme i att föra krig och att döda de otrogna varhelst de befinner sig, genom terrorism, självmordsattentat, tortyr och brutala avrättningar. Och det är åt de personerna som nästa kapitel kommer att ägnas.
* * * * * * * * *
Kapitel 3: Det heliga kriget: Jihad i Islams begynnelse:
Den 31 maj 2007 hölls en avslutningsceremoni för barnen i Islamic Associations lekskola i Gaza. I likhet med de flesta barns avslutningar så hade barnen förberett en teaterföreställning för att underhålla och visa upp sig för sina föräldrar, kamrater och lärare. Det var en stor dag – så stor att till och med teve var där och filmade och sände ut föreställningen över det palestinska tevenätet. Barnen – som förmodligen var någonstans runt tioårsåldern – intog sina positioner och föreställningen började. Pampig musik spelades i bakgrunden samtidigt som barnen rörde sig i takt. Först uppträdde flickorna, sedan uppträdde pojkarna. Applåder hördes här och var omkring dem.
Det kunde ha varit vilken föreställning som helst – och överlag påminde avslutningen om en europeisk eller svensk skolavslutning. Men det fanns några märkbara skillnader. De flesta pojkar bar svarta huvor över sina ansikten. Sådana där huvor som andra pojkar brukar bära när de kastar sten mot israeliska soldater. Förutom huvorna var de även klädda i kamouflagebyxor och patronbälten. Men ingen rök utan eld; barnens utstyrsel stannade inte vid militärklädseln. Pojkarna bar också vapen, som de stolta höll i när de marscherade i takt till musiken och koreografiskt kröp fram över golvet likt elitsoldater.
När teaterspelet pågått ett tag och publiken ryckts med i den nationalistiska stämningen präglad av religiösa symboler fattade en av pojkarna en mikrofon, varpå de övriga snabbt samlades kring honom. Likt en militär härförare, eller en aktad politisk ledare ropade pojken sedan med säker stämma:
”Who is your role model?”
Pojkarna omkring honom svarade genast samstämmigt:
Pojken med mikrofonen fortsatte:
Pojken som ledde gruppen ropade slutligen:
”What is your most lofty aspiration?”
Varav kören ropade tillbaka med pojkröster som inte ens börjat närma sig målbrottet:
”Death for the sake of Allah!”
Pojkarnas militanta avslutningsakrobati fortsatte sedan.
Islams fem trospelare:
I kapitel 2 beskrevs islams trosartiklar: tron på Guds enhet, tron på profeterna, tron på skrifterna, tron på änglarna, tron på den yttersta dagen och tron på det gudomliga ödet. Utöver dessa sex punkter som sammanfattar den islamska läran, har sunnitisk islam också fem trospelare, som beskriver trons praktiska förpliktelser (Inom Shia-islam ser själva punkterna lite annorlunda ut, men de grundläggande momenten är dock i sig desamma). Dessa är, enkelt sammanfattat, följande:
1. Vittnesbördet (Shahadah). Den islamska trosbekännelsen: ”Det finns ingen gud utom Gud, och Mohammed är Guds Profet”. På arabiska: La ilaha ill’Allah, wa Anna Muhammad ur rasul Allah. Denna bekännelse är den viktigaste pelaren, som sammanfattar kärnan i den islamska tron, och genomsyrar varje muslimskt samhälle, och är en central del av varje muslims personliga liv. Genom att av hjärtats övertygelse uttala shahadah i två vittnens närvaro konverterar man till islam. Vittnesbördet är av sådan vikt, att även om man levt sitt liv utan att följa de islamska lagarna, eller de övriga föreskrifterna att be, fasta, ge allmosor och resa till Mecka – så kvarstår ändå möjligheten till frälsning på den yttersta dagen om man bara håller fast vid denna bekännelse.
När Iraks fd. diktator Saddam Hussein, som under sin tid som diktator inte gjorde sig känd för att hålla islam speciellt högt, slutligen tillfångatogs av amerikanska soldater i december 2003, ökade hans personliga intresse för islam. När han sedan hängdes i december 2006, var hans sista ord just den islamska trosbekännelsen uttalad i förhoppning om frälsning genom att vid slutet hålla fast vid den frälsande sanningen. Det sista ord som lämnade hans läppar innan galgluckan öppnades och snaran om halsen ändade hans jordeliv, var: Mohammed.
2. Bönen (Salat). Förpliktelsen för varje muslim att på fasta tider fem gånger om dagen be i riktning mot Ka´ba i Mecka. Bönen är den troendes personliga kontakt med Gud. Bönen fungerar som en påminnelse om Guds välsignelser, och genom att be fem gånger om dagen så blir varje muslims liv också helt centrerat kring Gud. Bönen är ett krav för varje muslim och en plikt inför Gud, även om det finns omständigheter – som te x sjukdom et c – som kan utgöra skäl för undantag. Innan bönen krävs dessutom en reningsritual (wudu) där muslimen tvättar sig innan bönen förrättas (Sura 5:8). Bönen i sig består av olika delmoment av rörelser och reciteringar från Koranen – olika islamska skolbildningar föreskriver olika uttryckssätt. Fyra grundställningar är emellertid att stå upp med lyfta händer, att buga sig, att knäböja och att sittandes på knä böja huvudet mot marken.
3. Allmosor (Zakat). Givande till de fattiga är en central del av islam, och var också en viktig del av Mohammeds förkunnelse. Zakat innebär att man en gång om året ger en fast summa i proportion till sitt välstånd till hjälp för dem i behov. Pengarna ges till en speciell organisation som sedan fördelar dem för att på vis undsätta det behövande.
4. Fastan (Sawm). Fastan är för muslimer obligatorisk under den heliga månaden Ramadan (den nionde månaden). Mellan gryning och afton måste muslimer då under hela månaden avhålla sig från mat, dryck och sexuellt samliv – och får äta först när solen har gått ner. Precis som vid bönen så finns det dock omständigheter som gör att fastan inte behöver vara obligatorisk för alla, däribland sjuka, gamla och havande.
Fastans syfte är att fokusera på Gud, förstå sitt beroende av honom, att sona sina synder och att tänka på de fattiga. När fastemånaden nått sitt slut, hålls en speciell fest kallas id – där man ber, firar gudstjänst och äter.
Förutom den obligatoriska fastan vid Ramadan, finns även andra tillfällen när fasta uppmanas.
5. Pilgrimsfärden (Hajj). Varje muslim som har råd och möjlighet, bör åtminstone en gång i livet ha besökt Mecka under en speciell vecka i månaden Dhu al-hija (den tolfte månaden enligt den islamska kalendern). Denna pilgrimsfärd till Ka´ba i muslimsk tappning, har med Mohammed som förebild praktiserats ända sedan profetens dagar och är i muslimsk tradition en åminnelse av profeten Abraham.
Dagens Mecka skiljer sig avsevärt från hur staden såg ut på Mohammeds tid. Mecka är idag en modern stad – riterna som utförs vid hajj är dock desamma och består i att pilgrimerna (som kallas hajjis) först vandrar sju gånger moturs runt Ka´ba, kysser eller rör vid dess svarta sten, och sju gånger springer runt berget Safa och Marwah och där kastar sten mot en vägg vid staden Mina utanför Mecka – med symboliken att stena Djävulen. Vid hajj tar dessa ritualer några dagar att utföra, men det finns också en mindre pilgrimsfärd kallad uhmra, som kan utföras när som helst på året – där utförs processen på bara ett par timmar. Alla pilgrimer bär dessutom vita kläder (ihram) – som ett tecken på att alla muslimer, oavsett bakgrund och social tillhörighet inför Gud är lika.
Efter piligrimsfärden (hajj) hålls en stor offerhögtid, där lamm eller kor slaktas för att påminna om när Gud visade Abraham nåd, när denne skulle offra sin son.
Pilgrimsfärdens betydelse för den troende muslimen, har i västvärlden länge kommit att gestaltas av den amerikanske boxaren Cassius Marcellus Clay, mer känd som Mohammed Ali, som i sin ungdom konverterade till islam 1965 och företog en pilgrimsfärd till Mecka, som denne beskrev som den mest unika stunden i hans liv.
Vittnesbördet, bönen, allmosan, fastan och pilgrimsfärden utgör alltså de principer varje muslim ska leva efter. Trosartiklarna som beskrevs i kapitel 2 sammanfattar vad varje muslim ska tro. Såväl trospelarna som trosartiklarna hämtar sitt stöd från Koranen. I Sura 2: 172, vars första hälft citerades i samband med redogörelsen av trosartiklarna, står i dess helhet följande:
”Fromheten består ej däri, att I vänden edra ansikten mot östan eller västan, utan fromheten finnes hos dem som tro på Gud, på den yttersta dagen, på änglarna och skriften och profeterna och bortgiva sin egendom, huru kär de än hålla den, åt sina anförvanter, åt faderlösa, fattiga, vägfarande och tiggare och för slavars frigivande samt förrätta bönen, giva allmosan och uppfylla sitt avtal, då de ingått avtal, de tåliga i sorgen, motgången och nödens tid; det är dessa, som äro rättfärdiga, ja, dessa äro de gudfruktiga.” (Sura 2: 172)
Den sjätte pelaren:
De fem pelarna, utgör alltså de grundläggande huvudsatser varje muslim ska efterleva. Efter dessa punkter, så finns emellertid också en annan förpliktelse av stor vikt. Inom sunni-islam är det inte officiellt en av de fem pelarna, men likväl en så viktig del av tron att den ibland omnämnts som den sjätte pelaren, bland annat på grund av att den upplyfts tydligt i koranen, och att den inom hadith-litteraturen behandlas omfattande direkt efter de texter som har att göra med de fem pelarna. Inom vissa inriktningar av den brokiga förgreningen av shia-islam, utgör den dessutom en officiellt stadgad punkt – nämligen jihad.
Detta är ett laddat ord som många i väst i vår tid förknippar med heligt krig, terroristattentat och självmordsattacker – en association som inte är heltäckande men heller inte helt felaktig, vilket pojkarnas avslutningsceremoni i kapitlets inledning belyser. Många moderna militanta islamistiska grupper brukar också termen i samma våldsamma bemärkelse. I en videoinspelning från 2004 gav terroristen Barwa al-Kurdi följande utlåtande innan han lät spränga sig själv i luften tillsammans med trettio soldater invid en amerikansk militärkonvoj i Irak:
“I am carrying out this martyrdom operation and all Muslims should know that they do not have any excuse anymore for not confronting the infidels while we see the Muslims insulted and humiliated at the hands of these Crusaders under the command of the United States whose hands have become covered with the blood of thousands of Muslims. Jihad has become today the individual duty of all Muslims so as to restore the rule of the shari´ah of Allah, praise and glory be to Him. Let the Muslims know that the infidels are weaker than they think, and I hope Allah will accept this from me.”
Sådana uttalanden, där jihad kopplas till martyrskap och ett sätt att utbreda Guds lagar, är bland militanta moderna islamister inte ovanligt. Somliga muslimska ledare inom den radikala islamistiska rörelse som vi snart kommer att granska, lyfter dessutom fram jihad – inte bara som en del av islam, eller ens som den ”sjätte pelaren”, utan som självaste kärnan i den islamska tron. Deras version av islam blir därför givetvis mycket våldsam till sin natur – vilket dagsaktuella händelser i form terrorattacker och barbariska avrättningar ger bevis på.
Men vilken plats har egentligen resonemang och handlingar som dessa inom islam? Och vad är innebörden och betydelsen av jihad inom islam?
För att få svar på de frågorna måste vi göra på samma sätt som muslimer gör när de vill veta vad som gäller i olika frågor: nämligen ta reda på vad som sägs i Koranen, vilket exempel Mohammed föregick med, samt hur de första muslimerna tillämpade Mohammeds påbud.
Jihad enligt Mohammed och i Koranen:
I följande hadith av Sahih Bukhari (vars hadithsamling bland sunni-muslimer efter Koranen utgör den främsta religiösa auktoriteten) berättas följande om profeten Mohammed:
Narrated ´Abdullâh bin Mas-´ûd: I asked Allah´s Messenger, “O Allah´s Messenger! What is the best deed?” He replied. “To offer the prayers at their early stated fixed times.” I asked, “What is next in goodness?” He replied, “To be good and dutiful to your parents.” I further asked, what is next in goodness?” He replied, “To participate in Jihad in Allah´s Cause.”
Här framgår således att jihad, enligt Mohammeds egen utsago, spelar en mycket viktig roll inom islam. Själva ordet jihad betyder ”att strida”, och utgör oftast, som i ovannämnda hadith, en del av frasen jihad fi sabil Illah – att strida för Guds sak. Att göra detta var något som profeten Mohammed under hela sin tid som politisk ledare uppmanade sina anhängare att göra.
I berättelsen om Mohammeds liv, som skildrades i föregående kapitel, upptas berättelsen om Mohammed till stora delar av de krig han utkämpade. Under sin tid som profet utkämpade Mohammed sju militära räder. Somliga av dessa var försvarskrig, medan andra var expansiva anfallskrig. I båda fallen genomsyrades emellertid krigen av en romantiserad martyrskapsretorik. Innan Mohammed utförde sin hijra, och emigrerade från Mecka till Medina – så tog han ett löfte av sina anhängare i Medina (hjälparna) att de skulle lova att försvara honom, om någon försökte ta hans liv, och inte överge honom vare sig de skulle förlora sin egendom eller deras ädlaste män dö. Hjälparna från Medina frågade då vad de skulle få i utbyte mot en sådan lojalitet? Mohammed svarade då med att lova dem paradiset. Martyridealet inom islam, uppkom således i dess allra första början.
Jihad handlade dock om mer än att försvara profeten – islam var den rena tron på Gud, inte på Mohammed. I en annan hadith av Bukhari, som citerades också i kapitel 1, förklarar Mohammed syftet med jihad på följande sätt:
“A man came to the Prophet and asked, “A man fights for war booty; another fights for fame and a third fights for showing off; which of them fights in Allah´s Cause?” The Prophet said, “He who fights that Allah´s Word (i.e. islam) should be superior, fights in Allah´s Cause.”
Koranen om jihad
Syftet med jihad i muslimernas tidiga historia, var således enligt haditherna, att utbreda islam. Men för att verkligen förstå jihad under profeten Mohammeds tid och under islams vidare historia, så räcker det inte med att studera haditherna – vi måste också gå till primärkällan, dvs koranen. Till skillnad från haditherna som nedtecknades både några hundra år efter Mohammeds död, och som ”bara” förmedlade profetens egna ord, så uppenbarades och tillämpades koranen under Mohammeds egen levnadstid. Koranen utgjordes dessutom av Guds befallningar gällande för alla muslimer i alla tider. I likhet med haditherna, så ger också koranen tydliga påbud om en militant kamp för Guds sak, mot dem som ej bekänner sig till islam:
”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (Sura 9:29)
Denna vers är hämtad från koranens nionde sura – den enda sura som inte inleds med orden ”I Guds, den barmhärtige Förbarmarens namn!”, en sura som uppenbarades i slutet av Mohammeds liv, och på så vis blev av stor vikt för Mohammeds direkta efterföljare. Versen anspelar på det förhållningssätt profeten Mohammed hade gentemot de omgivande icke-muslimska folkslagen, ett förhållningssätt som beskrivs på följande sätt i en hadith av Sahih Muslim:
”…the Messenger of Allah… would say: Fight in the name of Allah and in the way of Allah. Fight against those who disbelieve in Allah. Make a holy war, do not embezzle the spoils; do not break your pledge; and do not mutilate (the dead) bodies; do not kill the children. When you meet your enemies who are polytheists, invite them to three courses of action. If they respond to any one of these, you also accept it and withold yourself from doing them any harm. Invite them to (accept) Islam; if they respond to you, accept it from them and desist from fighting against them…”
If they refuse to accept Islam, demand from them the Jizya. If they agree to pay, accept it from them and hold off your hands. If they refuse to pay the tax, seek Allah’s help and fight them.
Detta förhållningssätt innebar alltså följande tre saker (tre punkter som senare också skulle konkretiseras och bli en del av den islamska lagstiftningen):
1. Varje folk fick först en kallelse att acceptera islam och underordna sig muslimskt herravälde. Denna kallelse, eller inbjudan till islam kallas dawa och utgör den islamska ”missionsbefallningen”; förpliktelsen att erbjuda alla människor möjligheten att välja den sanna tron. Om de gjorde detta förpliktades de att ta den islamska lagen i akt – och fick del av både muslimernas rättigheter som skyldigheter. Denna kallelse till islam kan vi se i exempelvis Mohammeds brev till härskarna för de omgivande imperierna, och hans budskap till de omgivande arabiska stammarna (se kapitel 2).
Samma kallelse kan vi i modern tid se reflekteras i exempelvis den iranske presidenten Mahmoud Amhadinejads brev till USA:s president George W. Bush från 2006, där den iranske presidenten efter en lång redogörelse av världshistorien ur sitt eget muslimska perspektiv, slutligen uppmanar den amerikanske presidenten att bli muslim.
2. Om de omgivande folken efter att ha mottagit kallelsen inte ville underkasta sig islam, fick de möjligheten att betala en speciell ”skyddsskatt” kallad jizya. De folk som valde att betala denna skatt till sina muslimska härskare, kallades ”dhimmis”, vilket ungefär betyder skyddsfolk. Denna skatt gav dem rätt att i utbyte mot pengar, fortsätta utöva sin tidigare tro (i första hand kristendom och judendom) under begränsade former. I praktiken utgjorde dessa förhållanden dock ett diskriminerande apartheidsystem baserad på en islamsk överhöghet.
3. Om folken som fått inbjudan däremot vägrade att underordna sig islam, och dessutom vägrade att betala skatten, så förklarade muslimerna jihad i enlighet med sura 9 som citerades ovan, ”tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!”- eller i annat fall, tills de var döda – vilket uttrycks i en tidigare vers från samma sura – en vers som brukar kallas ”svärdets vers”, och som lyder:
”Men när de fridlysta månaderna har gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.”(Sura 9:5)
Denna vers uppenbarades i samband med att Mohammed givit de omgivande folken ett antal fridlysta månaders spelrum och betänketid, trots att de inte omvänt sig från avgudadyrkan. När tiden var ute så var det dock dags att avkräva dem att underkasta sig Guds vilja. Ett sådant tillfälle var exempelvis händelsen som skildrades i förra kapitlet, när Mohammed fick veta att al-Hariths stam inte bekände sig till islam, varefter han sedan lät sända ut sin tjänare Khalid med ordern att ge stammen tre dagar på sig att konvertera, och annars attackera dem. Hellre än att dö, valde folket då att bekänna sig till den islamska tron.
Sura 9:5 skulle sedan längre fram i historien brukas av muslimska jurister för att mana till universellt krig mot alla icke-muslimer.
En annan sura som talar om ungefär samma sak men också ger en inblick i den belöning som väntar dem som hörsammar befallningen att strida, är sura 47 där det sägs:
”När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor! Och skänken sedan efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts! Så är det. Om Gud velat, så skulle han hava gjort sig kvitt dem, men det är för att han skall pröva eder genom varandra. De, som dödats för Guds sak, deras gärningar skall han aldrig låta gå om intet. Han skall vägleda dem och sköta om deras sak på bästa sätt och låta dem ingå i paradiset, sådant han lärt dem känna det.” (Sura 47:4-7)
Martyrernas jordiska och himmelska belöningar:
Martyridealet:
Kampen för Guds sak spelade alltså en väsentlig roll för de tidiga muslimerna. För dem som deltog i denna kamp väntade precis som korancitaten antyder även belöningar – dels jordiska sådana och dels himmelska.
Den jordiska belöningen:
De jordiska belöningarna utgjordes av krigsbytet som vunnits från dem man besegrat. Mohammeds och hans efterföljares tidigaste räder började efter ankomsten till Medina och bestod av överfall mot Quraysh karavaner – där Mohammed stal deras last för sin egen och sina mannars del. I samband med att räderna utvecklades till krig fortsatte muslimerna att efter varje seger ta krigsbyte, varav en femtedel av bytet gavs till Mohammed. Sura 8 i Koranen bär namnet Al-Anfal, vilket betyder just krigsbyte. I denna sura som uppenbarades för Mohammed efter slaget vid Badr sägs bland annat:
”De spörja dig om krigsbytena; säg: >Krigsbytena tillhöra Gud och aposteln.” (Sura 8:1)
Att detta krigsbyte verkligen handlar om materiella saker erövrade i samband med kampen för Guds sak, framkommer tydligt lite längre fram när det beskrivs hur bytet som tas ska fördelas:
”Och veten, att vad I än tagen som byte, så tillkommer femtedelen därav Gud och aposteln, anförvanterna, de faderlösa, de fattiga och vägfarande, om I tron på Gud och vad vi nedsänt till vår tjänare på avgörandets dag, den dag, då de båda skarorna möttes – ja, Gud är allsmäktig –” (Sura 8:42)
I kapitlets slutverser uppmanas muslimerna även att njuta av bytet:
”Så njuten nu av vad I fått som byte, för så vitt det är tillåtet och gott, och frukten Gud! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.” (Sura 8:70)
Att ta krigsbyte utvecklades således till en naturlig del av varje segerrik strid – alltifrån de tidiga karavanräderna till krigen mot Mustaliqs stam, judarna i Khaybar och alla övriga krig – där man plundrade de besegrade folken på guld, silver, boskap och material, men där man även tog barn och kvinnor som slavar och hustrur (Se kapitel 2). Krigsbytet var också ett medel för Mohammed att locka sina efterföljare att delta i jihad.
Att ta krigsbyte från sina besegrade är en tanke som, med Mohammed som föredöme, än idag florerar bland radikala muslimer som förespråkar jihad. I februari 2006 höll brittiska muslimer en demonstration i London, där en av demonstranterna ropade högt:
”Jihad in the name of Allah! Death to you, by God! May Allah bomb you! May Usama Bin Laden bomb you! We love Usama! Usama, we love you! Usama and Zawahiri are heroes! They are men! They will bomb you! And Allah will be with them! We will take revenge on you! [May they] bomb Denmark, so we can invade their country! And take their wives as war booty! Allah akbhar!”
Genom att uppmana till våldsattacker mot icke-muslimska länder, med motivering att de ska erövras och deras hustrur tas som krigsbyte, applicerar demonstranten ifråga, med sin retorik, utan omsvep Mohammeds handlingar från 600-talets arabvärld på 2000-talets Europa.
Den himmelska belöningen:
Det är emellertid inte bara jordiska belöningar som väntar dem som strider. För dem som dör i kampen för Guds sak väntar paradisets belöning istället för de jordiska. I sura 3 betonas att döden inte är slutgiltig:
”Men anse ej dem, som dödats för Guds sak, döda! Nej, de äro levande; de försörjas hos sin Herre,” (Sura 3:163)
Det för västerlänningar kanske mest utmärkande i synen på denna belöning, är föreställningen om de 72 jungfrurna som väntar den slagna martyren i Paradiset. En föreställning som än idag kan ta sig praktiska uttryck:
Den 25 mars 2004 rapporterade BBC om hur en 14-årig palestinsk pojke bärandes en bombväst omkring sig drog sig ur sitt självmordsuppdrag när han vid en israelisk check point vid Västbanken blev skrämd när han såg soldaternas vapen. Soldaterna instruerade då på avstånd hur pojken skulle göra för att ta av sig självmordsbältet. När pojken sedan tillfrågades om varför han ville utföra attentatet svarade han:
”Blowing myself up is the only chance I’ve got to have sex with 72 virgins in the Garden of Eden,”
Tanken på ett lustfyllt paradis, där den fullkomliga sexuella tillfredställelsen skänks av 72 jungfrur, hämtar sitt stöd i en hadith av Sunan Ibn Majah (en del av den sjätte och sista stora hadithsamlingen inom sunni-islam) som säger:
”Allah will not admit anyone in the Paradise but Allah, the Mighty and Glorious, will marry him with seventy two wives: two will be from virgins (haurine) with big eyes and seventy will be his inheritance from the people of the Hell-Fire. Everyone of them will have a pleasant vagina and he (the man) will have sexual organ that does not bend down (during sexual intercourse).”
Om denna hadith bör sägas att den inte alls är lika auktoritär som haditherna av Sahih Bukhari och Sahih Muslim. Exemplet med den palestinske pojken visar dock att denna hadith likväl har relevans. Koranen nämner aldrig 72 jungfrur, men att sexuell fröjd är en viktig del av den belöning som väntar uttrycks däremot tydligt. I sura 55 beskrivs vad som väntar de troende i paradiset på följande sätt:
”Men den, som fruktar sin Herres tillkommelse, honom vänta tvenne lustgårdar… I dem finnas jungfrur med blyga blickar, dem varken människor eller djinner oskärat före dem… Liknande rubiner och pärlor… I dem finnas de bästa och skönaste kvinnor… Svartögda tärnor, instängda i tälten… Dem varken människor eller djinner oskärat före dem… Där få de vila på gröna hyenden och sköna mattor… Välsignat är din Herres namn i härlighet och ära! ” (Sura 55: 46-78)
Att sköna kvinnor skulle tillfalla dem som kom till paradiset, indikeras även i Mohammeds liv, när Mohammed under sin himmelsfärd (miraj) fick se en vacker svart kvinna med mörkröda läppar, som sades vänta i paradiset på Mohammeds vän Zayd (se kap 2).
Alla rättrogna muslimer lovas en belöning i paradiset, men belöningen ges med starkare garanti och större förunnelser till den som strider för Guds sak. Köttsliga förlustelser är heller inte den enda belöning som ges i paradiset. En annan vers från sura 9 betonar både vikten av att strida för Guds sak, och den belöning som väntar dem som gör detta, med följande ord:
”Gud har köpt liv och ägodelar av de rättrogna på det villkor, att paradiset skall tillfalla dem – och de skola strida för Guds sak och döda och dödas – enligt ett sannfärdigt löfte i tora, evangelium och Koranen, och vem uppfyller sitt avtal bättre än Gud? Glädjens alltså åt eder handel, som I avslutat! Ja, detta är den högsta lycksaligheten.” (Sura 9:112)
Här skildras således specifikt hur paradiset med dess fröjder skall tillfalla dem som strider och dör för Guds sak. Denna vers inleder också avsnittet i Sahih Bukharis hadithavsnitt om Jihad. Den som krigar för ”Guds sak”, går alltså inte lottlös. Det han vinner är dessutom något högre än bara en jordisk ära, och mer än enbart köttslig tillfredställelse. Han vinner paradiset, och Guds närhet – vars fröjder jordelivet inte kan jämföras med.
I dokumentären ”Suicide Killers” från 2006, skildras detta när en kvinna kallad ”Saura”, som misslyckats med att spränga sig själv i luften tillsammans med israeliska civila, i en intervju från ett israeliskt fängelse säger:
”Some choose to ”get married” (become martyr) others don´t. I chose politics, and to become a martyr because I prefer the afterlife, near Allah. I don’t like life on earth. My only reward is Allah because I know I´ll go to Paradise.”
Kvinnans ord ger en direkt reflektion av den ovan citerade versen från sura 9:112. En annan vers med snarlikt innehåll återfinns i sura 4:
”Må alltså de, som vilja sälja det jordiska livet för det tillkommande, strida för Guds sak! Den som strider för Guds sak och stupar eller segrar, skola vi giva stor lön.” (Sura 4:76)
Lönen utgör alltså ett viktigt lockbete för martyren. Den kvinnliga martyrkandidaten ovan sökte döden, i förhoppning om att för egen del få del av Allahs goda och komma till paradiset.
Denna syn på döden – och även på livet – ter sig för de flesta i väst väldigt obegriplig. För att förstå detta förhållningssätt lite bättre, måste man dock först förstå lite mer om islams frälsningslära och vägen till frälsning. I en annan sura säger Gud:
”I, som tron, skall jag visa eder en affär, som kan frälsa eder från ett plågsamt straff? I skolen tro på Gud och hans apostel och våga edra ägodelar och edert liv för Guds sak; detta är bäst för eder, om I haven kunskap. Så skall han förlåta eder edra synder och låta eder komma in i lustgårdar, genomflutna av bäckar, och ljuvliga boningar i Edens lustgårdar; detta är den högsta lycksaligheten.” (Sura 61:10-12)
I dessa rader erbjuder Gud inte bara en belöning för dem som vågar sina ägodelar och sitt liv för Guds sak; han lovar också syndernas förlåtelse. Detta torde givetvis föregå den belöning som utlovas och därför vara något underförstått i de andra verser som talar om martyrskapets belöning. Likväl bör jihad som en väg för en muslim att vinna syndernas förlåtelse och inträde i paradiset betonas – detta på grund av islams frälsningslära.
En muslim kan under sitt jordeliv aldrig med säkerhet veta om denne på domedagen kommer att bli accepterad inför Gud och insläppt i paradiset. Koranen lovar förvisso i vissa enskilda passager att tron Gud och Mohammed som Guds profet är tillräcklig för att bli insläppt i paradiset (se te x Sura 57:18). Samtidigt talar koranen i sin helhet mer utförligt om man för att bli insläppt i paradiset både måste ha trott och levt enligt Guds lagar. I sura 31 står det:
”Dem, som tro och göra goda gärningar, vänta förvisso ljuvliga lustgårdar, I vilka de evinnerligen skola förbliva enligt Guds löfte, som är sannfärdigt; ja, han är den Väldige, den Vise.” (Sura 31:7-8)
Koranen talar också om att Gud på domedagen kommer att väga varje persons gärningar i en vågskål. Sura 23 säger:
”Och de, vilkas vågskålar äro tunga, dessa varda de lyckliga. Men de, vilkas vågskålar äro lätta, dessa äro de, vilka tillspillogiva sig själva att evinnerligen förbliva i helvetet.” (Sura 23:105-106)
En god muslim som troget bett sina böner och levt i enlighet med de fem pelarna kan förstås hoppas på att Gud, när domedagen kommer, ska anse att hans goda gärningar och strävan ska överväga synderna och misstagen. En mindre god muslim kan hoppas (om än i mindre utsträckning) på att fasthållandet av trosbekännelsen ska vara tillräcklig för att Gud, den barmhärtige Förbarmaren, ska visa nåd på den yttersta dagen, eftersom Gud kan frälsa vem han vill helt oavsett personens gärningar (Sura 57:21, 4:51). Gemensamt för båda dessa grupper är emellertid att ingen av dem kan veta med säkerhet. Koranen visar heller inte på någon väg eller metod som kan ge ett säkert löfte om frälsning, förutom möjligen en – den väg som skildras i ovan citerade korancitat, och som kallas för jihad: den affär som kan frälsa från ett plågsamt straff, ge syndernas förlåtelse och öppna portarna till paradisets lustgårdar, är att tro på Gud och hans apostel och våga sina ägodelar och sitt liv för Guds sak. Den saken behöver en muslim inte hysa några tvivel på. Denna teologiska förståelse av korancitaten styrks av den muslimske 700-tals tänkaren Abdallah b. al-Mubarak, vars skrift ”Kitab al-jihad” citeras av religionsprofessor David Cook i dennes bok ”Understanding Jihad” med följande rader:
”…a believer, committing offenses and sins against himself, who struggels with himself and his possessions in the path of God, such that when he meets the enemy [in battle] he fights until he is killed. This cleansing wipes away his offenses and his sins – behold the sword wipes [away] sins! – and he will be let into heaven from whatever gate he wishes…”
Detta var under Mohammeds tid, och islams tidigaste historia, den rådande förståelsen av jihads innebörd. Och med hotet om helvetet ständigt hängande i luften, är det förstås inte förvånande att muslimer såväl på profetens tid, som i vår egen samtid, sökte sig till den väg som var en säker väg till paradiset – en plats med änglar och sköna kvinnor, i rak motsats till helvetets pinor. Kanske var det också därför Nawf al-Bikali, omnämnd i Adhallah b. al-Mubaraks ovan citerade ”Kitab al-Jihad” lät utbrista:
”O, God! Make my wife a widow, make my child an orphan, and ennoble Nawf with martyrdom!”
Jihad och islams tidiga historia:
Vi har nu betraktat några tongivande texter från Koranen och haditherna – den islamska trons viktigaste källor. Men för att förstå innebörden av jihad i islams begynnelse måste vi också undersöka islams tidigaste historia, vars händelser påverkat inte bara den framtida historien, utan även muslimers teologiska förståelse av sin historia:
I samband med Mohammeds och Medinabefolkningens förberedelser inför belägringsgravskriget som beskrevs i kapitel 2, när man grävde ut diket runt Medina till skydd mot Quraysh kavalleri, inträffade en händelse värd att nämnas. Salman från Persien, som kommit på idén med att gräva ett dike runt staden, stötte i sitt grävande på en stor sten han inte fick bukt med. Han bad då Mohammed om hjälp, som tog hackan från hans hand och slog mot stenblocket. När profeten gjorde detta slog det ut en blixt under hackan. Samma sak inträffade också en andra och en tredje gång. När Salman såg vad som hände utbrast han förundrat: ”O du, kärare än en fader och moder, vad betyder dessa blixtar under hackan när du slår?” Mohammed svarade: ”Såg du dem verkligen, Salman? Den första betyder att Gud har öppnat Yemen för mig; den andra Syrien i väster; och den tredje östern.”
Efter Mohammeds död skulle dessa ord vägleda de kommande kaliferna (efterträdarna till Mohammed) i deras expansion av det islamska imperiet som under de kommande hundra åren, skulle lägga hela mellanöstern och delar av Europa under islams herravälde.
I Ibn Ishaqs sira, som skildrar händelsen med hackan och blixtarna, skriver historikern vidare när han ser bakåt på hur den islamska historien har utvecklats efter Mohammed:
”…Abu Hurayra used to say when these countries were conquered in the time of Umar and Uthman and after, ”Conquer where you will, by God, you have not conquered and to the resurrection day you will not conquer a city whose keys God had not given beforehand to Muhammad.”
Efter Mohammeds död efterträddes han av sin närmsta vän Abu Bakr till att leda den islamska församlingen. Under Abu Bakrs och de följande kalifernas herravälde (vars historia kommer att skildras mer ingående i kapitel 5) spred sig det islamska imperiet med väldig kraft, från den arabiska halvön åt alla väderstreck. I sin bok ”Islamic imperialism” sammanfattar författaren Efraim Karsh den islamska expansionen med följande rader:
”Few events have transformed the course of human history more swiftly and profoundly than the expansion of early Islam and its conquest of much of the ancient world. Within twelve years of Muhammad´s death in June 632, Iran´s long-reigning Sasanid Empire had been reduced to a tributary, and Egypt and Syria had been wrested from Byzantine rule. By the early eighth century, the Muslims had extended their domination over Central Asia and much of the Indian subcontinent all the way to the Chinese frontier, had laid siege to Constantinople, the capital of the Byzantines, and had overrun North Africa and Spain. Had they not been contained in northwest France by the nobleman Charles Martel at the battle of Poitiers (732), they might well have swept deep into Europe.”
Orsakerna till denna snabba och väldiga expansion har diskuterats omfattande. Det nykomna islamska imperiet reste sig i ett maktvakuum mellan det persiska/sasanidiska riket i öster, och det kristna östromerska byzantinska riket i norr, som båda legat i lång fejd med varandra. I början av 600-talet intog perserna Egypten och även Jerusalem. Dessa områden skulle det byzantinska riket emellertid återta i slutet av 620-talet och det östromerska riket skulle slutligen besegra sina persiska motståndare. Krigen mellan de två, som tillintetgjort den ena parten, hade emellertid också försvagat den kvarvarande stormakten avsevärt. Detta anses vara en viktig förklaring till att muslimerna, som med en kreativ militärmakt med villighet att snabbt ta till sig nya militära strategier, hade sådan framgång i sina kommande erövringar.
Drivkraften till denna expansion, som skulle göra att det en gång lilla islamska riket – som under Mohammeds första politiska år bara omfattade en ynklig ökenstad på den arabiska halvön – hundra år efter hans död, skulle sträcka sig från Spanien i väster till Indien i öster, hämtades dock just i tanken på jihad – kampen för Guds sak. Den muslimska förståelsen av dessa erövringar skulle i efterhand vara att Gud förutbestämt erövringarna och på förhand gett Mohammed löftet om vad som senare skulle gå i uppfyllelse. De väldiga segrarna skulle av muslimerna betraktas som ett bevis på att deras religion var den sanna, eftersom Gud skänkt dem en sådan överväldigande seger.
Med tiden skulle visserligen den militanta expansionen mattas av och innebörden av begreppet jihad komma att förändras, och utvecklas till att innebära också en ”inre” –icke militant kamp. Men denna förändring låg under islams första utbredningsfas fortfarande långt in i framtiden. Under Profetens livstid, och under islams tidiga och mycket normerande historia, var den militanta kampen för Guds sak som ett medel att undfå syndernas förlåtelse och en väg till paradiset, en central del av den islamska läran. Jihad under denna tid, innebar helt enkelt ett heligt krig för islam och den gudomliga lagens utbredning, med såväl jordiska som himmelska fröjder som både lockbete och garanti för de stridande. Islam var också därför under denna period en imperialistisk teokratisk ideologi. I en av Bukharis hadither som citerades också i kapitel 1, exemplifieras detta tydligt genom följande berättelse:
´Umar sent the Muslims to the great countries to fight the pagans… When we reached the land of the enemy, the representative of Khosrau came out with forty-thousand warriors, and an interpreter got up saying, “Let one of you talk to me!” Al-Mughira replied, “Ask whatever you wish.” The other asked, “Who are you?” Al-Mughira replied, “We are some people from the Arabs… Our Prophet, the Messenger of our Lord, has ordered us to fight you till you worship Alllâh Alone or give Jizya (i.e. tribute); and our Prophet has informed us that our Lord says: – `Whoever amongst us is killed (i.e. martyred), shall go to Paradise to lead such a luxurious life as he has never seen, and whoever amongst us remain alive, shall become your master.´
Slutdiskussion: det heliga kriget:
Det här kapitlet har skildrat innebörden av begreppet jihad under islams tidigaste epok. Bara genom att förstå detta kan man förstå den moderna militanta islamismen, som uttrycks av terroristgrupper som talibanerna, Al Qaida, Hamas och Hezbollah mfl. Dessa grupper – likt alla muslimer – söker i första hand sin vägledning just från Koranen, profeten Mohammeds exempel och islams tidiga historia under de fyra rättledda kaliferna. Även om den islamska historien utvecklas så kommer grunden där utvecklingen tar sin början alltid att vara densamma. Att förstå denna grund är därför av stor vikt om man vill förstå de moderna islamistiska rörelserna.
Ett exempel på detta är uttalandet i Hamas programdeklaration ”The Covenant of the Islamic Resistance Movement” från 1988, som citerades också i kapitel 1 och fastslår:
”There is no solution for the Palestinian question except through Jihad.”
Detta uttalande kan inte förstås fullt ut om man inte också förstår jihads betydelse inom islam.
Ett annat exempel på detta är ett tal av Al-Qaidas ledare Usama Bin Ladin från den 6 september 2007. I talet förklarar Bin Ladin hur den västerländska samhällsmodellen misslyckats – ett misslyckande som gällde såväl det gamla feodalsamhället som den moderna kapitalismen och liberalismen. Alternativet till detta misslyckande är dock den väg som Gud utstakat i Koranen, nämligen Islam. Bin Ladin – som riktar sitt tal främst till USA – uppmanar därför det amerikanska folket att konvertera till islam eftersom islam är den enda lösningen på mänsklighetens och det amerikanska folkets problem. Talet inleds med orden:
”Peace be upon he who follows the Guidiance. People of America: I shall be speaking to you on important topics which concern you, so lend me your ears…
Efter en lång utläggning, som börjar med en hyllning till de 19 flygplanskapare som utförde attackerna mot USA den 11 september 2001, fortsätter brevet sedan med en utläggning om problematiken med den amerikanska utrikespolitiken, och hur mycket bättre allt skulle vara om USA blev muslimskt. Brevet avslutas sedan med en uppmaning till det amerikanska folket:
To conclude, I invite you to embrace Islam, for the greatest mistake one can make in this world and one which is uncorrectable is to die while not surrendering to Allah, the Most High, in all aspects of one´s life – i.e. to die outside Islam. And Islam means gain for you in this first life and the next, final life. The true religion is a mercy for people in their lives, filling their hearts with serenity and calm…
…the magnificent Quran and the Evangel are both from Allah, the Most High: and every just and intelligent one of you who reflects on the Quran will definitely arrive at this truth. It must also be noted that Allah has preserved the Quran from the alterations of men. And reading in order to become acquainted with Islam only requires a little effort, and those of you who are guided will profit greatly. And peace be upon he who follows the Guidiance.”
Dessa ord är Usama Bin Ladins dawa – inbjudan till det amerikanska folket att anamma islam. De som accepterar inbjudan kommer att belönas rikligt. Att erbjuda omvärlden möjligheten att motta den sanna tron, är varje muslims plikt: Mohammed levde efter denna princip, och Bin Ladins tal är en direkt återspegling av Mohammeds egna ord (som citerades också i kapitel 2), när denne inbjöd dåtidens stormakt, det Byzantinska riket, till islam med orden:
”In the name of Allâh, the most Beneficent, the most Merciful (This letter is) from Muhammad, the slave of Allâh, and His Apostle, to Heraclius, the ruler of the Byzantines. Peace be upon the followers of guidance.
Now then, I invite you to islam (i.e. surrender to Allah), embrace Islam and you will be safe; embrace Islam and Allah will bestow on you a double reward. But if you reject this invitation of Islam, you shall be responsible for misguiding the peasants (i.e. your nation).”
Frasen Peace be upon the followers of guidance, som återfinns både i Bin Ladins och Mohammeds tal, betyder på svenska ungefär: frid över dem som följer den rätta vägen. Den rätta väg som åsyftas är givetvis islam. Genom att följa den rätta vägen, så uppnås fred.
Ordet islam betyder underkastelse – det arabiska språket baseras dock på grundord bestående av konsonanter, varav konsonanterna SLM bildar den rot som betyder just frid, fred och rättfärdighet (Tanzanias största stad bär exempelvis det arabiska namnet Dar es Salaam, vilket betyder ”fredens boning”). Denna fred uppnås när världen underkastar sig Allahs vilja och blir muslimsk. Således går underkastelsen och freden hand i hand i denna form av fred som bara uppstår när alla underkastar sig den gudomliga vilja, som förmedlades av Mohammed.
Dem som inte fogar sig i att följa den rätta vägen, tillönskas dock inte frid – de ska istället underkuvas, i enlighet med Koranens uppmaningar från sura 9 om att strida mot, inspärra och döda dem som ej bekänna sanningens religion.
På det sättet reagerade också Mohammed efter att han skickat sina brev med sin inbjudan (dawa) till de omgivande rikena. När han fick veta att ledaren för det persiska riket rev sönder inbjudningsbrevet, svarade Mohammed med att be Allah att förstöra det persiska riket. Och byzantinerna, som heller inte bejakade Mohammeds uppmaning, skulle efter Mohammeds död länge attackeras och slutligen också besegras av de muslimska härarna.
Också den iranske presidenten Mahmod Ahmadinejads brev till president Bush hösten 2006, som tidigare nämndes kortfattat, innehåller samma slags inbjudan:
I brevet – som skrevs i ljuset av konflikten mellan USA och Iran angående Irans ambitioner att utveckla kärnkraft, vars främsta syfte USA misstänkte var att tillverka kärnvapen – talar Ahmadinejad i en personlig ton om problematiken han ser i den amerikanska politiken, i världen och i världshistorien och förklarar till slut att den enda lösningen på världens problem är islam, och vädjar slutligen till den amerikanske presidenten att konvertera. I brevets inledning ställer sig den muslimske ledaren frågan hur händelserna i världen, som utgör en konsekvens av den amerikanska krigspolitiken kan överensstämma med Jesu budskap. Han fortsätter senare med att försöka koppla till Bushs kristna tro och tron på Gud som en gemensam nämnare med orden:
”I have been told that Your Excellency follows the teachings of Jesus (PBUH), and believes in the divine promise of the rule of the righteous on Earth.
We also believe that Jesus Christ (PBUH) was one of the great prophets of the Almighty. He has been repeatedly praised in the Koran. Jesus (PBUH) has been quoted in Koran as well; [19,36] And surely Allah is my Lord and your Lord, therefore serves Him; this is the right path, Marium.
Service to and obedience of the Almighty is the credo of all divine messengers.
The God of all people in Europe, Asia, Africa, America, the Pacific and the rest of the world is one…
…All prophets, speak of peace and tranquillity for man – based on monotheism, justice and respect for human dignity. Do you not think that if all of us come to believe in and abide by these principles, that is, monotheism, worship of God, justice, respect for the dignity of man, belief in the Last Day, we can overcome the present problems of the world – that are the result of disobedience to the Almighty and the teachings of prophets – and improve our performance?
Do you not think that belief in these principles promotes and guarantees peace, friendship and justice?
Do you not think that the aforementioned written or unwritten principles are universally respected?
Will you not accept this invitation? That is, a genuine return to the teachings of prophets, to monotheism and justice, to preserve human dignity and obedience to the Almighty and His prophets?”
”Mr President, History tells us that repressive and cruel governments do not survive. God has entrusted The fate of man to them. The Almighty has not left the universe and humanity to their own devices. Many things have happened contrary to the wishes and plans of governments. These tell us that there is a higher power at work and all events are determined by Him. … Liberalism and Western style democracy have not been able to help realize the ideals of humanity. Today these two concepts have failed. Those with insight can already hear the sounds of the shattering and fall of the ideology and thoughts of the liberal democratic systems. We increasingly see that people around the world are flocking towards a main focal point – that is the Almighty God. Undoubtedly through faith in God and the teachings of the prophets, the people will conquer their problems. My question for you is : Do you not want to join them?
Whether we like it or not, the world is gravitating towards faith in the Almighty and justice and the will of God will prevail over all things.
Vasalam Ala Man Ataba’al hoda
Mahmood Ahmadi-Najad President of the Islamic Republic of Iran”
Orden Vasalam Ala Man Ataba`al hoda som avslutar brevet, betyder just frid över dem som följer den rätta vägen. I likhet med Bin Ladin erbjöd den iranske presidenten med sitt brev till president Bush, fred – om han bara ville följa ”den rätta vägen”. Vilket bekräftas genom ett uttalande Ahmadinejad senare gjorde genom den officiella iranska nyhetsbyrån Islamic Republic News Agency med följande uttalande: ”The letter was an invitation to monotheism and justice, which are common to all divine prophets. If the call is responded positively, there will be no more problems to be solved,” added the president.
Problemen skulle alltså upphöra om president Bush hörsammade positivt på kallelsen att bli muslim, vilket enligt Ahmadinejads egna ord skulle lösa problemen dem emellan. Den shia-muslimske presidenten från Iran och den sunni-muslimske terroristledaren för Al-Qaida, erbjöd båda fred på islams villkor – allt i enlighet med det exempel som statuerades av profeten Mohammed för fjortonhundra år sedan.
Vad dessa exempel ovan visar, är att dessa representanter för den moderna militanta islamismen inte till fullo kan förstås, om man inte också förstår den historiska islamska kontext som bildar dessa människors hela världsbild.
Sammanfattningsvis har detta kapitel försökt lyfta fram den historiska kontexten på ett aktuellt sätt genom att påvisa kopplingen mellan dåtid och nutid – mellan den muslimska historien med sin början i 600-talets Arabien, till den moderna historien i den demokratiska västvärldens tjugoförsta århundrade: hur koranens och hadithernas uttalanden om jihad tolkats i islams begynnelse, och hur de än idag tolkas av somliga muslimer i syfte att påtvinga en modern värld, en världsbild från 600-talet.
Detta synsätt är ett synsätt som bland muslimer dock i första hand inte härrör från någon historisk kontext, och heller inte i första hand är någon fyndig mänsklig idé från 600-talets arabvärld – det är Guds tydliga och eviga ord, uppenbarad av Gud för profeten Mohammed, giltigt för alla muslimer i alla tider och upptecknat i Koranen.
För att verkligen förstå vad som gör dessa tankar och dessa korancitat om exempelvis jihad så bokstavliga och grundmurade i den islamska historien, och bland samtida islamister – måste man utöver att förstå Mohammeds betydelse för varje muslim, än mer förstå den gudomliga skrift som uppenbarades för honom. Och den skriften ska vi stifta närmare bekantskap med i det kapitel som nu kommer …
* * * * * * * * *
Kapitel 4: Koranen – en introduktion:
Taj Mahal i staden Agra i Indien, utgör ett av historiens vackraste byggnadsverk, och sattes 1983 upp på UNESCO:s världsarvslista. Dess stora rundformade kupol tillsammans med de vackra trädgårdar som omger byggnaden, är en imponerande syn vars prakt för en vanlig europé till viss del påminner om somliga östortodoxa katedraler och turisterna som besöker byggnaden räknas årligen i miljoner. Till skillnad från de kristna katedralerna, pryds Taj Mahal emellertid inte av några bilder eller ikoner. Denna byggnad och indiska nationalsymbol, som uppfördes av mogulhärskaren shah Jahan år 1648, som ett mausoleum för hans avlidna hustru Mumtaz Mahal – är nämligen en muslimsk byggnad, och istället för kristna ikoner eller hinduiska gudabilder, pryds den av arabiska citat från koranen, som i vackra konstnärliga former ingraverade i kalligrafi, rundar det mäktiga valv som formar Taj Mahals ingång. Också insidan av byggnaden är fylld av arabiska koraninskriptioner, och allt som allt är tjugotvå koranpassager varav fjorton hela suror ingraverade på byggnaden.
Taj Mahal utgör därför med sin storhet och glans, ett mäktigt vittnesbörd för dess besökare; dels om islams storhetstid, men kanske än mer om det gudomliga budskap som, enligt världens muslimer, en gång för alla sändes till mänskligheten – den heliga Koranen.
Den vördade skriften:
Det är ingen överdrift att säga att Koranen utgör hjärtat i den islamska tron. Koranen, vars arabiska ord är Al-Qur ´an, kan översättas till ordet ”recitation”, eller ”att läsa upp”. Dess innehåll uppenbarades för profeten Mohammed med början vid berget Hira år 610 evt, där Mohammed av ängeln Gabriel blev tillsagd att läsa upp vad han fick se (se kap 2). Mohammed skulle fortsätta att under tjugotvå års tid, fram till hans död 632 evt, få fler uppenbarelser; hans hustru Aisha beskriver hur han överväldigad av synerna brukade svimma när uppenbarelserna kom över honom, för att sedan vakna och berätta vad Gud visat honom.
Dessa uppenbarelser nedtecknades under åren, och sammanställdes slutligen under kalif Uthmans tid i en enhetlig skriftlig form – den bok vi idag kallar just Koranen.
För muslimer är koranen helig. Troende världen över visar den sin vördnad genom att lära in den utantill och lära sig flera fraser och verser på arabiska. Det är heller inte ovanligt att se hur muslimer kysser koranen. En muslim får heller inte röra vid den heliga skriften utan att först ha renat sig, och man lägger aldrig boken direkt på marken. När en koran blir utsliten så slängs den inte bort hursomhelst, utan begravs eller bränns upp under ritualliknande former, och i somliga islamska länder är det belagt med fängelse- eller dödsstraff för dem som på något sätt skändar den heliga boken.
Hur kommer det sig då att muslimer håller Koranen så högt?
För att förstå detta måste man förstå hur muslimer betraktar sin heliga skrift. Koranen säger om sig själv följande:
”Skriften har nedsänts från Gud, den Väldige, den Vise. Vi hava förvisso nedsänt skriften med sanningen till dig. Dyrka alltså Gud, ägnande honom en sann dyrkan.” (Sura 39:1-2)
I sura 41 betonas vidare hur Koranen är nedsänd av Gud:
”Se, en sändning från den barmhärtige Förbarmaren, en skrift vars verser äro tydligt utlagda, en arabisk koran för människor, som hava kunskap. En glädjebudbärare och varnare…” (Sura 41:1-3)
Koranen är således en skrift given av Gud innehållande Guds sanning och Guds vilja. Till dem som eventuellt skulle betvivla detta, sägs i en annan sura:
”Hysen I tvivel om vad vi nedsänt till vår tjänare, så åstadkommen en likadan sura och åkallen edra vittnen istället för Gud, om I ären sannfärdiga!
Men om I ej gören det – och I skolen aldrig göra det – så frukten den eld, vars bränsle består av människor och stenar och som är tillredd åt de otrogna!” (Sura 2:21-22)
Och omöjligheten för någon annan än Gud att författa en skrift som Koranen fastslås än tydligare i sura 17:
”Säg: ”om människorna och djinnerna sloge sig tillsammans i syfte att åstadkomma någonting liknande denna Koran, kunna de sannerligen ej åstadkomma någonting sådant, om de ock bistode varandra.” (Sura 17:90)
Beviset för koranens gudomlighet återfinns alltså i dess innehåll. Enligt islamsk tradition så var Mohammed analfabet – och kunde varken läsa eller skriva. Likväl kunde han recitera en skrift med ett innehåll och ett språk så fantastiskt och omspännande som Koranens. Det är ett under – och för muslimer ett bevis på koranens gudomliga ursprung.
Den eviga urkoranen:
Men Koranen är inte bara gudomlig och övermänskligt genialisk, den är också evig. Koranen uppkom, enligt muslimer, inte i ett historiskt skede (till skillnad mot exempelvis judars och kristnas syn på bibeln). Enligt islamsk tro har Koranen funnits för evigt tillsammans med Gud i himlen. Denna ”himmelska koran” kallas för Urkoranen – böckernas moder (um al kitab), och det var innehållet i denna eviga himmelska Urkoran som uppenbarades för Mohammed. Den Koran mänskligheten idag läser är en perfekt kopia av den himmelska. I sura 43 sägs:
Vid den tydliga skriften! Vi hava förvisso gjort den till en arabisk koran, för den händelse I månden hava förstånd. Och den är sannerligen hög och vis såsom befintlig i urskriften hos oss.” (Sura 43:1-3)
Och i sura 13 sägs bland annat:
”…Varje tid har sin skrift. Gud utplånar och bekräftar vad han vill, och hos honom finnes skriftens urbild.” (Sura 13:38-39)
Västerländsk religionsforskning söker i alla religiösa sammanhang att förstå den historiska kontext som omger det religiösa fenomenet i fråga. Det gäller kristendomen, judendomen, hinduismen, buddismen och alla andra religioner forskare finner intresse för – och det gäller förstås även islam, där västerländska forskare försöker förstå Koranen i ett historiskt sammanhang genom att försöka ta reda på vilka historiska omständigheter (som exempelvis fattigdom, sociala förhållanden etc) som kan ha bidragit till att Mohammed lät förmedla det budskap han gjorde.
Eftersom Koranen dock enligt egen utsago, enligt islamsk teologi och enligt alla rättrogna muslimers tro är evig, så står den emellertid över historien. Den skapades alltså inte som ett resultat av vare sig historiska omständigheter eller något som Mohammed kunde ha fått för sig, så som moderna religionsforskare gärna vill hävda. Den tillkom inte ens därför att Gud ville bemöta något som hänt vid ett specifikt skede i historien, vilket skulle kunna tros i en jämförelse med en kristen syn på bibeln. Urkoranen som sedan evighet funnits hos Gud i himlen uppkom dock inte i tiden – den existerade ju innan historien själv existerade och Mohammed lät bara förmedla vad Gud sedan evighet låtit stå skrivet däri. Således var det inte Mohammed som författade koranen, utan man skulle snarare kunna säga att det var Gud, som genom att skicka sitt budskap lät ”författa” Mohammeds livsgärning, genom att med sitt ord föreskriva profetens livsväg.
Detta är viktigt att förstå om man vill kunna sätta sig in muslimers teologi, och exempelvis deras syn på moralfrågor och andra områden där koranen och den islamska lagen krockar med moderna västerländska värderingar.
För att förstå islam måste vi därför på samma sätt som vi måste förstå vad muslimer tror om Mohammed, också i första hand förstå – inte vad västerländska religionshistoriker tror om Koranen, utan vad muslimerna själva tror om denna skrift. Och muslimerna tror att Koranen är Guds eviga ord, fastställt innan världens begynnelse.
Av den anledningen är Koranen för muslimer helig. Det är en unik bok, med den ende och Allsmäktige Gudens slutgiltiga givna instruktioner till mänskligheten i originalskick. Därför reciteras den bland miljontals muslimer dagligen, och därför vårdas den också vördnadsfullt av troende muslimer världen över.
Med detta perspektiv i åtanke ska vi nu stifta närmare bekantskap med strukturen och budskapet i muslimernas heliga skrift.
Koranens upplägg:
För en västerlänning som bekantar sig med koranen för första gången kan boken te sig något svårförstådd. Koranen skiljer sig nämligen från exempelvis bibeln, på så vis att koranen inte är historisk-kronologiskt sammanhängande. Medan bibeln åtminstone överlag följer en historisk linje med skapelseberättelsen i dess början, följt av mänsklighetens och israeliternas historia skildrade i moseböckerna, konunga- och krönikeböckerna – vidare följt av psalmerna och de profetiska böckerna som sedan åtföljs av nya testamentet som avslutar bibeln med en apokalyptisk skildring av historiens slut, så följer koranen ingen liknande historisk linje. Visserligen återfinns stycken i tidigt skede av koranen som skildrar skapelsen – och i slutet av koranen finns mängder av stycken som skildrar den yttersta domen. Men koranen är ingen historisk bok, på så vis att den skildrar historiska händelser.
Koranen är Guds egna ord som framförs i dialogform till Mohammed, men som riktar sig också till muslimerna och till övriga mänskligheten. Dess syfte är att förmedla människorna kunskap om vem Gud är, och hur han vill att hans skapelse ska förhålla sig till honom – inte att redogöra människornas historia.
För att övergripande förklara koranens struktur så består den av 114 suror (kapitel) som i grova lag är uppdelade i två sektioner. De längsta surorna – som profeten fick uppenbarade för sig främst i Medina – återfinns i koranens första halva. Surorna i den andra halvan är suror som uppenbarades för Mohammed innan hijra, när han bodde i Mecka. På så vis kan man säga att de suror som uppenbarades först för Mohammed (dvs i Mecka) finns i bokens slut, medan de suror som uppenbarades sist (i Medina) finns i Koranens början. De senare surorna från Medina-tiden tenderar också att vara längre än de suror som uppenbarades för profeten i Mecka. Man kan därför beskriva Koranens struktur ännu enklare genom att säga att de längsta surorna placerats först i boken och de kortaste sist – med undantag från sura 1 med sina 7 verser, som kallas ”öppningssuran” (Fatiah), och som inleder Koranen, och är en sura som även reciteras vid muslimernas obligatoriska bön fem gånger om dagen.
Koranens omvända struktur med de första uppenbarelserna sist och de sista först kan te sig ologiskt, men eftersom koranen i första hand förmedlar ett budskap och olika förmaningar och inte en sammanhängande historia från A till Ö, så blir strukturen inget riktigt problem.
Surorna i sig har emellertid olika teman, vilket framkommer av surornas olika namn: koranens längsta sura – sura 2, heter exempelvis ”Kon”, och handlar om statyn som israeliterna gjorde och tillbad inför. Sura 12 bär namnet ”Josef” och handlar om den Josef som skildras i bibeln och enligt koranen är en av islams profeter.
Mer övergripande handlar surorna i första halvan av koranen, de som uppenbarades i Medina (dvs under Mohammeds senare verksamhetsperiod) till stor del om mänskliga relationer, hur muslimerna bör förhålla sig till varandra, hur de bör handla i moraliska och praktiska frågor så som arvsrätt och skilsmässor etc. Här återfinns också mer djupgående skildringar av tidigare religiösa traditioner av judiska och kristna berättelser (som te x berättelsen om Josef).
Surorna i koranens andra halva, som uppenbarades i Mecka (dvs under Mohammeds första verksamhetsperiod som profet) handlar främst om Guds storhet och att Gud en dag kommer att ställa mänskligheten inför en räkenskapsdag där de som gjort ont ska straffas, och de som gjort gott belönas.
I egenskap av Guds budskap står dessa suror, som tidigare nämnts, över historien – samtidigt som många suror också nämner historiska händelser. Exempelvis nämns slaget vid Badr, namn på bibliska gestalter som Noa, Abraham, Lot mfl florerar flitigt – detta menar muslimer, motsäger dock inte att Koranen är evig, och således har existerat långt innan händelserna som beskrivs inträffade. De historiska händelser som antyds i Koranen, antyds därför att Gud från evighet valde att göra detta; händelserna i sig, i sin specifika tidsbundna historiska kontext har dock inget alls med Koranens eget innehåll att göra. Om historiska händelser sammanfaller med uppenbarelsen i Koranen, så beror de historiska händelserna på att det stod så i Koranen och inte på att Koranen skulle ha uppenbarats som ett resultat av händelserna i sig. Om en uppenbarelse på ett tydligt sätt kunde tillämpas i det tidsskede när den uppenbarades, så betyder det att uppenbarelsen alltid kan tillämpas, eftersom uppenbarelsen inte är tidsbunden. Att uppenbarelsen, som i sig inte är tidsbunden, sedan gavs i en historisk kontext beror på att Gud på så vis ville göra den tydlig och mer begriplig för människorna.
Vad är det då för budskap som denna heliga men svårtydda skrift förmedlar?
Det finns ingen Gud utom Gud. Denna inledning till den islamska trosbekännelsen, som också reflekteras i islams första trosartikel (se kap 2) sammanfattar också koranens huvudbudskap: det finns ingen annan Gud än Gud – han är en (tawhid), och han ensam är den allsmäktige, allvetande, väldige och vise. Han är också den som är värdig att prisas, att upphöjas, att tillbedjas, och den inför vilken det är varje människas plikt att lyda och underordna sig, och inte sätta några andra så kallade gudar vid sidan om – det sistnämnda – att sätta andra vid sidan av gud – kallas shirk, och är den största synd en människa kan begå inom islam. Om man vidhåller att göra detta, är den oförlåtlig. I Sura 4 sägs:
”Gud förlåter förvisso icke, att man sätter någon vid hans sida, men förlåter dock vem han vill allt utom detta, ty den, som sätter någon vid Guds sida, begår därmed en förskräcklig synd.” (Sura 4:51)
Det är också rädslan för att sätta andra vid sidan av Gud som lett fram till det förbud mot att avbilda Gud eller bland somliga muslimer, även Mohammed. Samma försiktighet gjorde att många muslimer även valde att inte framställa några bilder alls som föreställde människor, som en konsekvens av det utvecklades även den vackra kalligrafiskriften som inom islamisk konst skulle få ersätta bildernas betydelse.
Budskapet om att Gud är en, att han är den Högste, och att det inte finns någon annan jämte honom, upprepas i mängder av passager i Koranen. I Sura 1, som inleder Koranen proklameras Guds storhet med följande lov:
”Lov och pris hör Gud till, all världens Herre, den barmhärtige Förbarmaren, Domedagens Konung!” (Sura 1:1-3)
Gud är allsmäktig och evig, och han är ensam sådan; han ensam är Gud och ingen är hans like. Sura 112 som blott består av fyra verser, gör detta tydligt:
”Säg: >Gud är en, Gud, den Evige; ej har han fött, och ej är han född, och ingen är hans like.>” (Sura 112:1-4)
”Det finns ingen gud utom Gud, och på Gud må de rättrogna förtrösta.” (Sura 64:13)
Samma sak uttrycks i Sura 3:
”Detta är sannerligen det verkliga förhållandet, och det finns ingen gud utom Gud; ja, Gud är sannerligen den Väldige, den Vise.” (Sura 3:55)
Detta är Koranens huvudbudskap, och det är också det budskap Mohammed får tydliga instruktioner om att förkunna:
”…Säg: >Han är min Herre; det finns ingen gud utom honom, på honom förtröstar jag, och till honom skall jag återvända.” (Sura 13:29)
Profeterna före Mohammed predikade islams gudsbild:
Budskapet om Guds storhet och enhet gavs till Mohammed att förkunna. Men Mohammed var inte den förste att få detta budskap. Samma budskap hade Gud gett till alla budbärare och profeter i alla tider alltsedan Adam skapades, som var den första människan och även den första profeten. Att även de tidigare profeterna var bärare av samma budskap, framkommer tydligt i Sura 21:
”Och vi hava icke sänt någon apostel före dig utan att uppenbara för honom, att det ej finns någon gud utom mig; dyrken alltså mig!” (Sura 21:25)
Islam börjar därför inte med Muhammed. Tidigare generationers västerländska religionshistoriker brukade i sin forskning omnämna islam som Muhammedanism. Ett uttryck som muslimer själva dock värjer sig ifrån eftersom de inte anser att islam grundades av Mohammed. Mohammed förkunnade ju bara samma budskap som alla andra profeter tidigare förkunnat. Detta framkommer tydligt i Sura 41 där det sägs:
”Till dig säges ingenting annat än vad som redan sagts apostlarne före dig…” (Sura 41:43)
Mohammed var således bara en länk i kedjan av profeter – visserligen var han den siste, och den störste profeten av dem alla, men koranen har likväl mycket att säga om de tidigare profeterna.
Adam:
Den första profet som nämns i koranen, och som också utgör den första profeten av dem alla, är Adam som beskrivs i koranens andra kapitel. Om Adam förklarar Koranen att han är den första människan. Efter att Gud skapat jorden och himlen och allt liv därpå, förklarar han för änglarna att han ämnar insätta en ställföreträdare på jorden, därefter skapar han Adam. Han ber sedan änglarna att falla ner inför Adam, vilket de gör – alla utom en, en djinn vid namn Iblis (Sura 2:32). Denne Iblis kallas även Satan (al-Shaitan). I Sura 7 berättas:
”…och sedan sade vi till änglarna: >Fallen ned för Adam!> Så föllo de ned utom Iblis; han hörde ej till dem, som föllo ned. Och han [Gud] sade: >Vad hindrar dig från att falla ned, då jag befallt dig?> Han [Iblis] svarade: >Jag är förmer än han; du har skapat mig av eld, men honom har du skapat av lera.>” (Sura 7:10-11 [parentes] tillagd)
Som straff för att Iblis vägrar underordna sig, fördömer Gud honom till helvetet. Iblis ber dock om anstånd att få stanna kvar tills domedagen, och till dess fresta människorna och försöka förleda dem från den rätta vägen. Gud ger honom anstånd att företa sig vad han sagt, men säger:
”>Ut härifrån, vanärad och bortstött! Om några av dem följa dig, skall jag sannerligen fylla helvetet med eder allesammans.” (Sura 7:17)
Samtidigt uttrycker Gud att Satan likväl inte kommer att ha någon makt över dem som tjänar Gud, vilket framkommer i Sura 17 där Gud efter att ha gett Iblis tillåtelse att fresta människorna förklarar:
”Förled den du kan ibland dem med din röst och överfall dem med dina ryttare och ditt fotfolk, skaffa dig delaktighet i deras rikedomar och barn och giv dem löften!> – men Satan giver dem endast bedrägliga löften- >Över mina tjänare har du förvisso ingen makt, och din Herre är ett ombud, som räcker till.>” (Sura 17:66-67)
Efter denna händelse berättas hur Gud låter Adam bo i Paradiset tillsammans med sin hustru. Han förklarar också att de får hämta sin föda varifrån som helst, utom från det förbjudna trädet, eftersom de då kommer att tillhöra de orättfärdiga. Här ser förstås Satan sin chans, och frestar dem, precis så som han sagt, vilket skildras i Sura 7:
”Men Satan viskade till dem för att röja deras nakenhet, som varit dem fördold, och sade: >Eder Herre har blott förbjudit eder det här trädet, för att I icke skolen varda ett par änglar, eller höra till dem, som leva i evighet.> Och han svor inför dem: >Jag hör sannerligen till dem som vilja eder väl.>
Så förförde han dem genom bedrägeri, och när de smakat på trädet, blev deras nakenhet uppenbar för dem, och de togo och fäste ihop paradisets löv för att skyla sig, men deras Herre ropade till dem: >Har jag icke förbjudit eder detta träd och sagt eder: `Satan är förvisso en förklarad fiende till eder`?” (Sura 7:19-21)
Berättelsen om hur Satan frestar Adam och hans hustru, har förstås stora likheter med bibelns berättelse om syndafallet. Men det finns skillnader: medan syndafallet i bibeln fick till konsekvens att Adam och Eva förstod att de gjort vad Gud sagt var fel, och därefter skyllde ifrån sig – så uttrycker de första människorna en tydligare ånger i koranens berättelse, vilket framgår av påföljande vers:
”De svarade: >Herre, vi hava gjort orätt mot oss själva, och om du icke förlåter oss och förbarmar dig över oss, så komma vi sannerligen att höra till de tillspillogivna.” (Sura 7:22)
Gud förlåter dock människorna, men förvisar dem ut ur Paradiset till jorden, där deras uppgift blir att vara Guds ställföreträdare. Förvisningen ses dock inte som något ”syndafall”, på samma sätt som i kristen teologi. Adam och Eva ångrade sig tydligt i Koranen, och hade således kvar sin moraliska klarsyn i fråga om rätt och fel. De gjorde fel, bad om förlåtelse, blev förlåtna och gjorde rätt igen. Denna syn framkommer te x i Sura 16:
”Sedan är din Herre sannerligen överseende och barmhärtig mot dem, som gjort vad ont är av fåvitskhet, men efteråt omvänt sig och gjort det rätta.” (Sura 16:120)
Adam och Evas olydnad ledde enligt koranen, men till skillnad från bibeln, heller inte till något ”fall” för resten av skapelsen eller för deras avkommande. Däremot manas deras avkomlingar att ta varning av sina urföräldrars exempel, vilket återges i Sura 7:
”I Adams barn, låten ej Satan fresta eder på samma sätt som han utdrev edra första föräldrar ur paradiset…” (Sura 7:26)
Abraham:
Efter Adam så följer en rad andra profeter, som exempelvis Lot och Noa:
Om Lot sägs att han var en trovärdig budbärare utsänd till sitt folk(Se sura 26:162, 37:133), som fördömde att männen i staden gick till män istället för till kvinnor(29:25-34), för vilket Gud utrotade staden.
Om Noa berättas att han byggde en ark genom vilken han och hans familj skulle räddas, medan Gud skulle dränka de ogudaktiga (Se sura 11:38-39), Noa förmedlade dock det som var profeternas budskap till sin omgivning och sa: ”>Mitt folk, dyrken Gud! I haven ingen gud utom honom; skolen I då ej frukta Gud?>”
Den riktigt stora profeten efter Adam är dock Abraham (Ibrahim). Abraham var en hanif – vilket framkommer i den svenska Koranöversättningen av K V Zetterstén från 1917, i en vers som citerades också i kapitel 2:
”Abraham var varken jude eller kristen, utan han var hanif och Gud undergiven och hörde ej till månggudadyrkerne.”(Sura 3:60)
Ordet hanif, är en arabisk term som betecknar någon som kommit till insikt om monoteism innan islams uppkomst, utan att vara vare sig jude eller kristen och utan att ha fått det berättat för sig av tidigare profeter. Detta framkommer i Sura 6 där det berättas om Abraham:
”…Abraham sade till sin fader Azar: >Skall du taga dig beläten till gudar? Jag ser förvisso, att du och ditt folk äro fångna i uppenbar villfarelse.>
Och sålunda visade vi Abraham himlarnas och jordens rike, och det för att han skulle höra till dem, som äga visshet. Då natten inbröt över honom, fick han se en stjärna och sade: >Detta är min Herre>, men när den gick ned, sade han: >Jag älskar ej dem, som gå ned.> Och då han såg månen gå upp, sade han: >Detta är min Herre>, men när den gick ned sade han: >Om min Herre ej vägleder mig, kommer jag sannerligen att höra till de människor, som fara vilse.> Och då han såg solen gå upp, sade han: >Detta är min Herre, denna är störst>, men när den gick ned, sade han: >Mitt folk, jag har förvisso intet att skaffa med det I sätten vid Guds sida. Jag vänder som hanif mitt ansikte mot den, som skapat himlarna och jorden, och jag hör ej till månggudadyrkarne.>” (Sura 6:74-79)
Abraham ses därför som en monoteismens fader, vilket framgår i en annan Sura:
”Och striden för Guds sak, såsom han förtjänar att man strider för honom! Han har utvalt eder, och han har icke pålagt eder några svårigheter i religionen, eder fader Abrahams lära…” (Sura 22:77)
Abraham nämns också tillsammans med sin son Ismael. Koranen berättar också hur Gud prövar Abraham genom att be honom offra sin son:
”Och han sade… Herre, skänk mig en son bland de rättfärdiga!> Så bebådade vi honom en förståndig son, och då denne uppnått den ålder, att han kunde komma honom till handa, sade han: >Käre son, jag ser förvisso i drömmen, att jag måste offra dig. Tänk efter! Vad tycker du?> Han svarade: >Min fader, gör vad du får dig ålagt! Nog skall du finna mig tålig, om Gud vill.> Och när de fogat sig däri och Abraham lagt honom framstupa, ropade vi till honom: >Abraham! Nu har du låtit drömmen gå i fullbordan. Så löna vi förvisso dem, som göra väl.> Detta var sannerligen en uppenbar prövning, och vi återlöste honom med ett stort slaktoffer och välsignade honom till senaste eftervärld med dessa ord: >Frid över Abraham!> Så löna vi dem, som göra väl; Han hörde förvisso till våra rättrogna tjänare.” (Sura 37:97,98-111)
Abrahams starka tro på en Gud, gör honom till ett stort föredöme inom islam. Enligt muslimsk tro och även för-islamsk sådan så trodde de som levde i arabvärlden, att det var Abraham som tillsammans med sin son Ismael gjorde och ordningställde Kaba i Mecka för att dyrka den ende Guden. Det beskrivs i Sura 2:
”…och vi ålade Abraham och Ismael följande: >Renen mitt tempel för dem, som gå omkring det, som draga sig tillbaka dit, som buga sig och falla ned!> Än när Abraham sade: >Herre, gör detta till en säker ort och beskär dess invånare, så vitt de tro på Gud och den yttersta dagen, av frukterna!>…
Än när Abraham och Ismael lade grunden till templet med dessa ord: >Herre. Emottag det av oss! Du är förvisso den Hörande, den Vetande.” (Sura 2:119,120,121)
I Mecka trodde man under och även före Mohammeds tid att Ismael hade bosatt sig i Mecka och att han också var det arabiska folkets stamfar. Därför ser araberna också den bön som Abraham enligt koranen bad, som ett förebådande av Mohammed, när Abraham och Ismael efter att ha byggt templet ber:
”Herre, sänd ock en apostel ur deras egen krets till dem att uppläsa dina tecken för dem och lära dem skriften och visheten och göra dem rena! Du är förvisso den Väldige, den Vise!” (Sura 2:123)
Abraham har i många avseenden också en större plats enskilda muslimers vardagsliv än de flesta av de övriga profeterna innan Mohammed. Vid varje fast bönetid välsignar den bedjande muslimen både profeten Mohammed och Abraham. Pilgrimsfärden Hajj, görs också den till Abrahams ära, i åminnelse om att han var beredd att offra sin son Ismael. Abraham – som i Sura 4:124 omnämns som Guds vän – är i egenskap av den som återupptäckte den rena gudsdyrkan, som visade sin tro genom att offra sin son till sin Herre, och som uppförde det heliga templet Kaba i Mecka, således en av muslimernas allra största föredömen efter Mohammed, vilket framkommer i sura 16:
”Abraham var förvisso ett föredöme, ödmjuk inför Gud och en hanif; han hörde ej till månggudadyrkarne” (Sura 16:121)
Även inom judendomen och kristendomen intar Abraham en viktig roll; av den anledningen brukar de tre monoteistiska religionerna också kallas de Abrahamitiska religionerna; inte på grund att islam skulle bygga på kristendomen på samma sätt som kristendomen bygger på judendomen.
Josef:
Efter Abraham följde fler profeter – hans son Ismael och hans andre son Isak, och Isaks son Jakob räknas alla som profeter. Jakob blev enligt koranen stamfader till Israels tolv stammar, och fick tolv söner och en dotter. En av Jakobs tolv söner, nämligen Josef – var också han profet. Sura 12 bär namnet Josef och handlar i sin helhet om Josefs liv. Denne får i en dröm se hur elva stjärnor, solen och månen bugar sig inför honom.
När han berättar det för sin far Jakob, så gläder sig denne och säger att Gud genom detta ska fullkomna sin nåd över Jakobs släkt, på samma sätt som han gjort med dennes fäder.
Josefs bröder är dock avundsjuka på Josef, som de anser privilegieras av deras far, och beslutar därför att göra sig av med Josef. De föreslår att döda honom, men nöjer sig till slut med att kasta ner honom i en brunn, och säger sedan till sin far Jakob att Josef blivit dödad av vargar.
När Josef lämnats i brunnen kommer en karavan förbi och hittar honom där, de tar med honom som fånge och för honom till Egypten där han säljs för några billiga silverpenningar till en egyptisk man. Dennes hustru fattar dock tycke för Josef – som i Koranen skildras som oerhört vacker, och försöker därför förföra honom. Josef springer dock därifrån, och när det sedan ryktas om vad som hänt, börjar pratet gå bland kvinnorna i staden. Koranen berättar:
”Och några kvinnor uti staden sade: >Hövitsmannens hustru ville förföra sin tjänare; han har ingivit henne en häftig kärlek. Vi finna sannerligen, att hon är fången i uppenbar villfarelse.” (Sura 12:30)
Hövitsmannens hustru ger dock svar på tal, eftersom hon till skillnad från kvinnorna i staden vet hur vacker Josef är. Hon ordnar ett gästabjud och bjuder in kvinnorna i staden, som när de med egna ögon får se Josef, utbrister:
”>Bevare oss Gud! Detta är ingen mänsklig varelse; detta kan ej vara någonting annat än en härlig ängel.>” (Sura 12:31)
Hövitsmannens hustru förklarar vidare att Josef inte ville låta sig förföras, men fortsätter sedan med att säga att om han inte gör henne till viljes så kommer han att kastas i fängelse. Josef hamnar också i fängelse tillsammans med två andra, där drömmer Josef profetiska drömmar, och får på så vis veta sina medfångars öde; att en av dem ska dödas, och den andre befrias och tas i tjänst av Konungen. I fängelset vittnar Josef också om Guds storhet för sina medfångar och säger:
”…Detta hör till det, som min Herre lärt mig; jag har förvisso övergivit sådana människors lära, som icke tro på Gud, utan förneka det tillkommande livet. Och jag rättar mig efter mina fäders, Abrahams, Isaks och Jakobs lära. Det tillkommer oss ej att sätta någonting vid Guds sida… Han har befallt, att I icke skolen dyrka någon annan än honom. Detta är den rätta religionen, men de flesta människor veta ingenting.” (Sura 12:37,38,40)
Josefs medfångar går det öde till mötes som Josef drömt om – men när fången som enligt drömmen skulle få leva frisläpps, ber Josef honom att komma ihåg honom inför kungen. Han glömmer dock bort Josef, som därför får sitta fången flera år.
Kungen i Egypten drömmer emellertid en dröm. I den ser han sju feta kor, som sedan blev uppslukade av sju magra. Han såg också sju gröna ax, följt av sju förtorkade. Han frågar då sina stormän vad drömmarna betyder, men de svarar att det bara är virriga drömmar och säger att de inte förstår sig på drömtydning. Då kommer emellertid Josefs medfånge ihåg Josef, och Josef kallas inför kungen för att tyda drömmen och säger:
”I skolen så i sju år som vanligt, och vad I skörden skolen I lämna kvar i axen förutom en obetydlighet, som I förtären. Därefter skola sedan komma sju hårda år, som uppsluka vad I sparat för dem förutom en obetydlighet, som I haven i förvar.” (Sura 12:47-48)
Josef berättar således om hur en hungersnöd ska komma över landet och säger att han därför måste spara på skörden för att klara sig igenom de sju svåra åren. I tacksamhet för Josefs insikt, upphöjer kungen honom och gör honom till förvaltare över förrådshusen.
Hungersnöden kommer och den drabbar även Josefs familj, och därför kommer hans bröder för att be den Egyptiske konungen om säd – och kommer på så vis inför Josef, men utan att känna igen honom. Han känner dock igen dem, och kräver att de ska återvända till sin far och sedan ta med sig sin yngsta bror. Bröderna gör detta och lovar Jakob att deras lillebror ska komma oskadd tillbaka igen. Väl i Egypten låter dock Josef placera en av sina bägare i sin lillebrors packning – och när bröderna sedan tänker bege sig av, låter Josef en utropare ropa ”tjuvar!” efter dem. Han genomsöker sedan deras packning och när han hittar bägaren i sin lillebrors tillhörigheter säger han att han ska behålla brodern hos sig för egen del. De andra bröderna blir då bestörta eftersom de dyrt lovat sin far att föra hem brodern oskadd, för att hans sorg efter Josef inte ska bli dubbel och den äldste brodern vägrar vända tillbaka hem utan sin lillebror. När Josef ser att de inte tänker överge sin lillebror, så berättar han för dem att det är han som är Josef. Han förlåter sina bröder och låter även sända efter sina föräldrar. När Josef sedan träffar sin far igen, säger han:
”>Min fader, detta är uttydningen av min dröm tillförene. Min Herre har låtit den gå i fullbordan; han gjorde väl emot mig, då han befriade mig ur fängelset och förde eder hit från öknen, sedan Satan stiftat oenighet mellan mig och mina bröder. Min Herre är sannerligen skarpsynt i vad han vill; han är förvisso den Vetande, den Vise.” (Sura 12:101)
Från berättelsen om Josef i Sura 12 kan en muslim dra lärdomar. Dels att Gud var den som styrde Josefs öde, helt oavsett vad hans bröder gjorde honom. Men Josef beskrivs också som en profet som kom med ett klart vittnesbörd, vilket framkommer i Sura 40:
”Josef har ju kommit till eder med de klara vittnesbörden… ” (Sura 40:36)
I Josefs slutord i Sura 12 säger Gud till honom att säga:
”Detta är min väg; jag kallar eder till Gud på grund av insikt, jag och den, som följer mig. Gud allena all ära! Jag hör icke till månggudadyrkarne.” (Sura 12:108)
Moses:
En av de största profeterna i muslimsk historia, är Moses (Musa) – han är också den bibliska profet som förekommer mest i koranen i en mängd olika passager, där han förkunnas som den som förmedlat toran. Han ses också som judarnas profet, till skillnad från Abraham som ses som en profet av mer universellt slag.
Berättelsen om Mose återfinns bland annat i Sura 7, där hans livshistoria skildras på ungefär samma sätt som i den bibliska berättelsen i andra mosebok, fast i koranens version betydligt mer fragmentariskt. I vers 102 framträder han inför Farao med begäran att Farao ska släppa israeliterna från deras fångenskap i Egypten:
”Mose sade: >Farao, jag är förvisso en apostel från all världens Herre. Jag är skyldig att icke säga någonting annat än sanningen om Gud; jag har nu kommit till eder med ett klart vittnesbörd från eder Herre, sänd alltså Israels barn med mig!>” (Sura 7:102)
När Mose sagt detta så kräver Farao ett tecken av honom, Mose kastar då sin stav till marken som förvandlas till en orm, och sträcker ut sin hand som blir vit. Farao låter då samla ihop sina trollkarlar från de omkringliggande städerna, och även de visar upp sina tecken i en kamp mellan dem och Mose inför Faraos ögon. Mose går dock segrande ur kampen på ett sådant sätt att trollkarlarna utbrister: ”Vi tro på all världens Herre, Moses och Arons Herre.”(Sura 7:118-119), för vilket Farao hotar att hugga händer och fötter av dem och låta korsfästa dem.
Farao vägrar vidare att släppa Israels folk, och därför låter Gud sända en mängd straffdomar över dem – som i bibelns berättelse skildras väldigt utförligt medan de i koranen sammanfattas i en enda vers, där det sägs:
”Så sände vi över dem översvämningen, gräshopporna, lössen, paddorna och blodet till tecken, som kunde utläggas, men de voro högmodiga; ja, de voro syndiga människor.” (Sura 7:130)
Till slut lämnar emellertid israeliterna Egypten, men Farao och hans folk följer efter. Gud låter då dela Röda havet, så att Mose och Israels barn torrskodda kan gå igenom, men när Farao och hans män som följer efter ska göra samma sak, låter Gud vattnet svämma över och dränka dem. I Sura 2 sägs:
”…vi delade havet åt eder och frälste eder, men dränkte Faraos folk i eder åsyn.” (Sura 2:47)
Mose leder därefter israeliterna ut ur Egypten. Gud kallar honom då också upp på ett berg där han vistas i fyrtio dagar, och där han får motta Lagen (toran) av Gud, vilket beskrivs i Sura 7 där Gud säger till Mose:
”>Mose, jag utkorar förvisso dig framför alla människor genom mina budskap och mitt tal; tag emot vad jag giver dig och hör till de tacksamma!> Och vi uppskrevo allting åt honom på tavlorna, både maningar och utläggningar av allting…” (Sura 7:141,142)
Som förmedlare av toran, så var Mose, enligt islamsk tro, inte bara en profet (nabi) utan även en budbärare (rasul). Lagen gavs för att leda folket på Guds väg, något som uttrycks i Sura 2:
”Än när vi gåvo Mose skriften och urskillningen, för den händelse I månden komma på den rätta vägen!” (Sura 2:50)
När Mose sedan kommer ner från berget så visar det sig att Israels folk samlat ihop sina smycken och av dem tillverkat en kalv, kring vilken de tillber. Det är denna händelse som givit namn till Sura 2, som kallas just ”kon” – berättelsen om kalven berättas och kompletteras dock även i Sura 7, där händelsen beskrivs på följande vis:
”Och sedan gjorde sig Moses folk under hans frånvaro en kalv, ett bölande kreatur, av sina smycken. Hade de då ej lagt märke till att han ej kunde tala till dem eller leda dem på vägen? De gjorde honom åt sig och voro orättfärdiga.” (Sura 7:146-147)
Folket ångrar sig emellertid och Mose ber för dem, och i sin bön ber han Gud att skriva upp något gott åt dem både i detta livet och det tillkommande, varpå Gud svarar:
”Med mitt straff hemsöker jag vem jag vill, och min barmhärtighet omfattar allting; jag skall uppskriva den åt dem, som frukta Gud och giva allmosan, och dem som tro på våra tecken, som följa aposteln, profeten, den olärde, som de finna skriftligen omnämnd i tora och evangelium, som påbjuder det tillbörliga och förbjuder det otillbörliga, som tillåter dem det goda och förmenar dem det dåliga, som befriar dem från deras börda och de bojor, som lagts på dem. De, som tro på honom, understödja och hjälpa honom och följa det ljus, som nedsänts med honom, dessa äro de lyckliga.” (Sura 7:155-156)
De verser där Gud förklarar att han, precis som Mose bett om, ska skriva upp något gott åt dem som frukta Gud och giva allmosan, och dem som tro på våra tecken, som följa aposteln, profeten, den olärde, som de finna skriftligen omnämnd i tora och evangelium – är en vers som muslimska teologer menat är en profetia som syftar på Mohammed – han som var Guds sändebud, men som inte kunde läsa, och som visade människorna vad Gud tillät och inte tillät. I Ibn Kathirs klassiska korankommentar (tafsir) från 1300-talet evt. kommenterar den lärde muslimske teologen den citerade koranpassagen på följande sätt:
“This is the description of the Prophet Muhammad in the Books of the Prophets. They delivered the good news of his advent to their nations and commanded them to follow him.”
Efter Moses, nämns också många fler profeter som också omnämns i Gamla Testamentet; David och Salomo sägs i koranen båda ha innehaft kunskap och vishet (se sura 21:78-79), och David beskrivs på egen hand som psalmdiktaren som sjöng Guds lov tillsammans med fåglarna och bergen (se sura 34:10).
Jona är en annan profet, som omnämns som en som sannerligen hörde till de utsända (se sura 37:139), och som för sin olydnad blir uppslukad av en stor fisk – i fiskens mage prisar han dock Gud, varpå fisken kastar upp honom på en strand. Jona lyder därefter Gud som sänder honom till hundratusen människor eller mer, som till följd kommer till tro.
Av Nya Testamentets profeter omnämns i koranen särskilt Johannes döparen, som Gud lät födas trots att hans mor var ofruktsam (se sura 19:9-10).
Den största och mest framträdande av islams profeter före Mohammed, är emellertid Jesus (Isa).
Jesus i Islam:
Jesus var enligt muslimsk tro den främste och även den siste profeten innan Mohammed. Och precis som Mohammed så var Jesus såväl en profet (nabi) som ett Sändebud (rasul), som förmedlade evangelium (vilket på arabiska kallas för injil). I många avseenden har islams syn på Jesus många likheter med de kristnas, och muslimer hyser en stor respekt för Jesus från Nasaret. Muslimerna tror precis som kristna på att Jesus föddes av jungfru Maria. Detta beskrivs bland annat i Koranens nittonde sura, som bär just namnet ”Maria”, där det sägs:
”Kom ock ihåg Maria i skriften, huru hon drog sig undan från de sina till ett ställe i öster och tog en slöja för att dölja sig för dem, och huru vi sände vår ande till henne och han syntes henne vara en mänsklig varelse utan vank!
Hon sade: >Jag söker förvisso skydd mot dig hos Förbarmaren, så vitt du är en gudfruktig man.> Han svarade: >Jag är utsänd av din Herre för att giva dig en oskyldig son.>
Då sade hon: >Huru skall jag kunna få någon son, då ingen mänsklig varelse kommit mig vid och jag icke är någon synderska?>
Han svarade: >Så säger din Herre: `Det är lätt för mig, och det just för att vi skola göra honom till ett tecken för människorna och ett barmhärtighetsbevis ifrån oss; detta är en avgjord sak`.>
Så vart hon havande och drog sig undan till ett avsides ställe” (Sura 19:16-22)
Jungfrufödselns mirakel skulle vara det första tecknet för människorna som skulle bevisa för dem att Jesus var en profet. I och med Marias havandeskap börjar också historien om Jesus. I koranen beskrivs hur den havande Maria, när födslovåndorna kommer över henne lutar sig mot en palm och misströstar av smärtan och önskar sig döden. Då hör hon hur Jesusbarnet som är på väg att födas ropar till henne:
”>Var ej bedrövad! Din Herre har låtit en bäck rinna nedanför dig. Skaka på palmens stam, så faller det mogna, färska dadlar ned över dig; Ät och drick och var vid gott mod! Och om du får se någon mänsklig varelse, så säg: `Jag har förvisso lovat Förbarmaren att fasta och kommer icke att tala med något människobarn idag.>” (Sura 19:24-27)
När barnet sedan fötts samlas folket förundrade kring Maria för att få vetskap om det märkliga som hänt – hon har ju fått ett barn utan att vara gift. Maria talar dock inte till dem utan pekar istället på barnet, och när folket då undrar hur de ska kunna tala med ett spädbarn i vaggan så öppnar spädbarnet ännu en gång munnen och talar flytande och säger:
”>Jag är förvisso Guds tjänare; han har givit mig skriften och gjort mig till profet, han har ock givit mig sin välsignelse, var jag än månde vara, och ålagt mig bönen och allmosan, så länge jag lever, så ock att vara öm emot min moder, och han har icke gjort mig högmodig och usel. Frid över mig den dag jag föddes, den dag jag dör och den dag jag varder uppväckt till liv!>” (Sura 19:31-34)
Så börjar Koranens historia om Jesus. Född av en jungfru och redan som spädbarn medveten om sin profetiska kallelse måste Jesus sägas vara unik bland islams profeter. I sura 3 beskrivs Jesu unika kallelse som en apostel till Israels barn med uppgift att bekräfta den tidigare uppenbarelsen (toran) och förkunna den nya uppenbarelsen (evangelium):
”Maria, Gud bebådar dig förvisso ett ord från sig. Hans namn skall vara Kristus, Jesus, Marias son, ärad både i detta och i det tillkommande livet, en av dem, som få komma Gud nära. Han skall tala till människorna i vaggan och även som äldre så som en av de rättfärdiga… Och han [Gud] skall lära honom [Jesus] skriften, visheten, tora och evangelium, och detta som en apostel till Israels barn…” (Sura 3:40-41,43)
Till bekräftelse för sin profetiska uppgift gjorde Jesus också flera tydliga under, vilket framkommer i påföljande verser där Jesus säger:
””Jag kommer till eder med ett tecken från eder Herre. Jag skall skapa liksom en fågel åt eder av lera och blåsa i den, så att det på Guds tillskyndelse bliver en fågel; jag skall på Guds tillskyndelse bota den blindfödde och den spetälske och uppväcka de döda till liv, och jag skall tala om för eder vad I skolen äta och vad I skolen lägga i förvar i edra hus; häri finns sannerligen ett tecken för eder, om I ären rättrogna. Så ock till bekräftelse på tora, som kommit före mig, och för att tillstädja eder en del av vad som varit eder förbjudet; ja, jag kommer till eder med ett tecken från eder Herren. Frukten alltså Gud och lyden mig! Gud är förvisso min och eder Herre, dyrken honom alltså! Detta är en rätt väg.`.>” (Sura 3:43-44)
I sura 5 beskrivs ungefär samma saker, men den här gången är det Gud som talar till sin profet och bekräftar vad som redan skett:
”Än när Gud sade: >Jesus, Marias son, kom ihåg min nåd mot dig och din moder, då jag styrkte dig med helighetens ande, så att du talade till människorna både i vaggan och som äldre! Än när jag lärde dig skriften, visheten, tora och evangelium, och när du på min tillskyndelse skapade liksom en fågel av lera och blåste i den, så att det på min tillskyndelse blev en fågel, och du på min tillskyndelse botade den blindfödde och den spetälske! Än när du på min tillskyndelse uppväckte de döda, och när jag höll tillbaka Israels barn från dig, då du kom till dem med de klara vittnesbörden…” (Sura 5:109-110)
Koranens bild av Jesus framstår till en början överensstämma åtminstone överlag med Bibelns beskrivning av Jesus. I både Nya Testamentet och Koranen berättas hur Jesus föddes av en jungfru, och hur han som vuxen gjorde under och botade de sjuka och predikade evangelium. Muslimer tror också, i en tappning snarlikt de kristnas, att Jesus – som nu är i himlen – en dag ska komma tillbaka till jorden för att besegra den enögde Dajjal – den muslimske Antikrist, som ska uppträda i tiden innan Domedagen. Därutöver går dock bilden av Jesus isär. För även om Koranen framhåller Jesu profetiska uppgift, och tillskriver honom ett liv i Guds närhet – så skiljer sig synen på Jesus därefter ganska stort mellan kristna och muslimer.
Jesus är enligt koranen en profet, och den största efter Mohammed. Jesus är också en person alla muslimer hyser stor vördnad för – men Jesus var enligt islam naturligtvis inte Guds son som kristna tror – eftersom detta skulle jämställa honom med Gud, vilket är shirk – den stora dödssynden.
I koranens beskrivning över islams tidigare profeter innan Jesus, så är skildringarna överlag ganska snarlika med de skildringar över samma profeter som återges i bibeln. Somliga detaljer skiljer, kanske främst i Abrahams liv där bibeln exempelvis tydliggör att det var Isak och inte Ismael som skulle offras. Överlag samstämmer de stora händelserna i profeternas liv dock relativt bra med varandra, vilket kanske tydligast framkommer i historien om Josef där berättelsen i koranen till sin handling i princip är identisk med de händelser som skildras i bibeln. Även när det gäller det budskap som profeterna förkunnade så genklangar islams betoning av monoteism ganska samstämmigt med de bibliska profeternas tro på en Gud. Som tidigare påvisats beror dock, enligt muslimer, dessa likheter inte på att koranens innehåll skulle bygga på bibeln, utan på att såväl bibeln som koranen härrör från samma himmelska urskrift – det är dock Koranen som är den perfekta kopian av denna skrift, medan bibelns texter däremot förvanskats. Där koranen och bibeln skiljer sig åt, är det således den bibliska historien som förvanskats.
Eftersom Jesus i Nya Testamentet tydligt omnämns som Guds son, så innebär det förstås därför att Nya Testamentet har förvanskats. När muslimer därför talar om det evangelium som Jesus förmedlade så menar de således inte det som står skrivet i Nya Testamentet, utan snarare den ”rena lära” som Jesus förkunnade innan texterna i Nya Testamentet förvanskades. Exakt vad Jesu evangelium enligt muslimer dock säger, specificeras inte tydligt i koranen. Däremot finns det mängder av hadither, och islamska skrifter där Jesus nämns och där olika berättelser och uttalanden av honom förtäljs. I sin bok ”Den muslimske Jesus”, ger författaren Tarif Khalifi mängder av sådana exempel. Ibland säger Jesus i den muslimska traditionen saker som också återfinns i Nya Testamentet, och i muslimsk tappning utgör rena bibelcitat, som te x:
”Jesus sade: ”Samlen eder skatter i himlen, ty där din skatt är, där kommer ock ditt hjärta att vara.”
Vid andra tillfällen säger Jesus saker som delvis samstämmer med bibelns texter, som exempelvis:
”Jesus brukade säga: ”Välgörenhet är inte att göra gott mot den som gör gott mot dig, ty det är bara att löna gott med gott. Välgörenhet är att du gör gott mot den som gör dig illa.”
Och vid andra tillfällen uttrycks saker som inte alls återfinns i Nya Testamentet, som te x:
”Jesus gick förbi en ko som kalvade under stor vånda. ”Guds ord”, sade kon, ”be att Gud förlossar mig.” Jesus bad: ”O skapare av själen ur själen, du som får själen att utgå ur själen, förlossa henne.” Kon födde sin avkomma.”
Eller som följande berättelse:
”Jesus gick förbi en by där det fanns ett berg från vilket det hördes gråt och klagan. Jesus frågade byborna: ”Vad är det för gråt och klagan som kommer från berget?” Byborna svarade: ”Så länge vi har bott i den här byn har vi hört ljudet av gråt och klagan från berget.” Jesus sade: ”O Gud, låt berget tala till mig.” Gud lät berget tala och säga: ”Vad vill du mig, Jesus?” ”Berätta varför du gråter”, sade Jesus. Berget svarade: ”Jag är det berget som man tog sten från för att hugga till avgudabilder som sedan dyrkades i stället för Gud. Jag är rädd för att Gud ska kasta mig i helvetets eld, för jag har hört Gud säga: ´Så frukten den eld, vars bränsle består av människor och stenar´.” Gud ingav Jesus att säga till berget: ”Var lugn, för jag har räddat dig undan helvetet.”
I de islamska traditionerna finns flera hundra liknande berättelser om Jesus, som sammansatt skulle kunna representera det ”islamska evangelium”, som Jesus förkunnade, men vars ursprungliga innehåll förvanskades tidigt.
Koranen i sig säger heller inte, bortsett från Jesu uppmaningar om att dyrka Gud och att Gud är en, speciellt mycket om innehållet i Jesu budskap. Däremot ägnas ganska många verser till att förklara vad evangeliet som Jesus förmedlade inte är. I sura 4 sägs:
”Kristus, Jesus, Marias son, är blott Guds apostel och hans ord, det han ingivit Maria, och en hans ande; tron alltså på Gud och hans apostlar och sägen ej: >De äro tre>, utan avhåll eder därifrån till fromma för eder själva! Gud är en enda Gud, honom allena all ära! Bort det, att han skulle hava barn! Honom tillhör vad som finnes i himlarna och vad som finnes på jorden; ja, Gud är ett ombud, som räcker till. Kristus skall aldrig vägra att vara en tjänare åt Gud…” (Sura 4:169-171)
Och i sura 112 ägnas surans alla verser till att fastslå detta:
”Säg: >Gud är en, Gud, den Evige; Ej har han fött, och ej är han född, och ingen är hans like.>” (Sura 112)
Dessa verser ger uttryck för ett avståndstagande till kristendomens tro på Kristi gudomlighet: Jesus var Guds tjänare, inte Guds son. Fördöms gör också den kristna läran om treenigheten – Gud är ju en, inte tre. I Sura 5 skildras följande dialog mellan Gud och Jesus:
”Än när Gud sade: >Jesus, Marias son, har du sagt till människorna: `Tagen mig och min moder till gudar istället för Gud!´> Han svarade: >Dig allena all ära! Det är mig icke möjligt att säga något, vartill jag ej har rätt… Jag har ej sagt dem något annat än vad du bjudit mig, nämligen: `Dyrken Gud, min och eder Herre!` Och jag har varit vittne mot dem, så länge jag var ibland dem, men då du tog mig hädan, blev du själv väktare över dem; ja, du är vittne till allting.” (Sura 5:116,117)
Här rättar således Jesus med egna ord de kristna som dyrkar honom istället för Gud, och tar honom och hans moder till gudar. I ett par andra verser från Sura 5 fastslås än tydligare både att Jesus inte är Guds son och att Gud inte är tre:
”Otrogna äro de, som säga: >Gud är förvisso Kristus, Marias son>, ty Kristus sade: >Israels barn, dyrken Gud, min och eder Herre!> Om någon sätter någon vid Guds sida, förmenar Gud honom förvisso paradiset, och hans hemvist varder elden; ja, de orättfärdiga skola ej få några hjälpare.
Otrogna äro de, som säga: >Gud är förvisso den tredje av tre>. Det finns ingen Gud utom en enda Gud, och om de ej upphöra med vad de säga, skall sannerligen ett plågsamt straff drabba dem, som äro otrogna.
Skola de ej omvända sig till Gud och bedja honom om förlåtelse? Ja, Gud är överseende och barmhärtig. Kristus, Marias son, var blott en apostel, före vilken de andra apostlarne gått bort, och hans moder var ett sanningsvittne.” (Sura 5:76-79)
Jesus är måhända unik bland profeterna, men återigen betonas att han likväl bara är en apostel av många. Gud är den högste – och ingen är hans jämlike; han har ingen son, och han är inte tre.
Koranens beskrivning av Jesus skiljer sig också från Nya Testamentets beskrivning när det gäller Jesu död. Enligt kristen tro dog Jesus för mänsklighetens synd, enligt koranen dog Jesus inte alls, vilket framkommer av sura 4:
”Och de sade: >Vi hava förvisso dödat Kristus, Jesus, Marias son, Guds apostel> – men de hava varken dödat eller korsfäst honom, utan det tycktes dem blott så… de hava ej dödat honom i verkligheten, utan Gud har upptagit honom till sig, ty Gud är väldig och vis” (Sura 4:156)
Vad denna vers menar exakt har det spekulerats kring, och det finns bland muslimer flera olika teorier angående vad Jesu skenbara död innebar. I Ibn Kathirs tidigare citerade tafsir (korankommentar) från 1300-talet, förklaras koranversen som följande:
Judarna ville undanröja Jesus och begav sig därför till kungen i Damaskus och förklarade för honom att det var en man som vållade splittring bland folket i Jerusalem och oro bland kungens underordnade. Detta gjorde kungen mycket arg och han skrev därför ett brev till sin ställföreträdare i Jerusalem att denne skulle hitta rebelledaren – Jesus – och korsfästa honom med en krona av törnen på huvudet. När kungens man i Jerusalem fått brevet tar han med sig en skara judar och omringar det hus där Jesus befinner sig tillsammans med sina lärjungar. Jesus frågar då om någon frivillig vill låta sig förvandlas till hans avbild och inta hans plats, och som belöning bli hans följeslagare i paradiset. En ung man svarar ja och genom ett mirakel låter Gud honom förvandlas så att han ser ut som Jesus. Gud låter därefter den riktige Jesus somna och öppnar ett hål i taket varifrån Jesus sovandes lyfts upp till Gud i himlen. När den riktige Jesus lyfts upp – lämnar lärjungarna huset, och när de som omringat dem då såg mannen som förvandlats till Jesu kopia, tar de honom tillfånga, korsfäster honom och sätter på honom en krona av törnen. Den verklige Jesus korsfästes alltså inte. Ibn Kathir kommenterar händelsens efterspel på följande sätt:
” The Jews then boasted that they killed `Isa [Jesus] and some Christians accepted their false claim, due to their ignorance and lack of reason.” ([parentes] tillagd)
Andra teologer har haft andra teorier. Den viktiga nämnaren – och vad som skiljer islam från kristendomen – är emellertid att muslimerna inte tror att Jesus dog, medan detta är en av den kristna trons teologiska hörnstenar.
Profeten efter Jesus:
Jesus var på sin tid den främsta profeten av alla. Men den sista och slutgiltiga profeten som sändes för att förmedla den gudomliga urkoranens budskap, var förstås Mohammed. Det var Mohammed som var svaret på Abraham och Ismaels bön, när de efter att ha byggt upp Kaba i Mecka, bad Gud att sända folket ”en apostel ur deras egen krets”. Det var Mohammed som åsyftades när Gud sa till Mose att han skulle ”skriva upp det goda” åt dem som ”följa aposteln, profeten, den olärde, som de finna skriftligen omnämnd i tora och evangelium”.
Denna förståelse för att Gud en dag skulle sända en framtida, speciell och slutgiltig budbärare delades av många profeter, men uttrycks förmodligen tydligast av Jesus i sura 61:
”Än när Jesus, Marias son, sade: >Israels barn, jag är sänd av Gud till eder för att bekräfta den tora, som kommit före mig, och bebåda en apostel, som skall komma efter mig och vars namn är Ahmed. >>” (Sura 61:6)
Denne Ahmed syftar förstås inte på någon annan än Mohammed. I Ibn Ishaqs sira som skildrar Mohammeds liv, utlägger författaren ett bibelstycke på följande sätt:
”Among the things which have reached me about what Jesus the Son of Mary stated in the Gospel which he recieved from God for the followers of the Gospel, in applying a term to describe the apostle of God, is the following. It is extracted from what John the Apostle set down for them when he wrote the Gospel for them from the Testament of Jesus Son of Mary: ´He that hateth me hath hated the Lord. And if I had not done in their presence works which none other before me did, they had not had sin: but from now they are puffed up with pride and think that they will overcome me and also the Lord. But the word that is in the law must be fulfilled, “They hated me without a cause” (i.e without reason). But when the Comforter has come whom God will send to you form the Lord´s presence, and the spirit of truth which will have gone forth from the Lord´s presence he (shall bear) witness of me and ye also, because ye have been with me from the beginning. I have spoken unto you about this that ye should not be in doubt.`
The Munahhemana (God bless and preserve him!) in Syriac is Muhammad; in Greek he is the paraclete.”
Den bibeltext som Ibn Ishaq läste var en palestinsk-syrisk text, där ordet som i den engelska översättningen översatts till ”the Comforter”, var Munahhemana. I den grekiska originaltexten som bibelns nya testamente skrevs på, är ordet paraclete (paracletos) – i svenska biblar har ordet översatts till Hjälparen och syftar i kristen teologi på den helige Ande – den tredje personen i Treenigheten. I detta stycke, och i en islamsk kontext, menar dock Ibn Ishaq att den Hjälpare Jesus i själva verket bebådar, är Mohammed. Samma slutsats drar Ali Tabari, som i en skrift från 800-talet evt. framlade islams överlägsenhet gentemot andra religioner där han kommenterar Johnannesevangeliet 14:25 på följande vis:
On this subject the Christ – peace be with Him – uttered a sentence recorded and perpetuated in the Book of the Apostle John, in the fifteenth chapter of his Gospel: ”The Paraclet, the Spirit of truth, whom my father will send in my name, He shall teach you everything.” The Paraclet, then, whom God would send after the Christ, and who would testify to the name of the Christ – peace be with Him – is the One who would teach mankind everything that they did not know before; now among the disciples of the Christ there has not been, down to our time, a single one who taught mankind anything besides what the Christ had already taught; the Paraclet, therefore, who taught mankind what they did not know before, is the Prophet – may God bless and save him – and the Kur`an is the knowledge that the Christ has called “everything.”
Profeterna i Koranen:
Koranen säger som detta avsnitt visat, ganska mycket om profeterna innan Mohammed. Främst nämns de bibliska profeterna, men islam är även öppen för att profeter funnits inom andra traditioner. Likväl är det dock de bibliska profeterna som betonas, varför judar och kristna inom islam kallas för ”Bokens folk” (ahl- al Kitab) – de har ju ursprungligen fått uppenbarat för sig samma himmelska urskrift som Mohammed, och är således mer upplysta än avgudadyrkarna. Vördnaden för profeterna kombinerat med förståelsen för att Mohammed dock är den slutgiltiga länken i kedjan – förutan vilken profeternas länk är ofullkomlig – framkommer i bland annat följande Koranstycke:
”Säg: >Vi tro på Gud, på vad som nedsänts till oss och vad som nedsänts till Abraham, Ismael, Isak och Jakob och stamhövdingarne, på vad Mose, Jesus och profeterna fått ifrån sin Herre, utan att vi göra någon skillnad på någon ibland dem, i det att vi underkasta oss honom.> Men vill någon hava något annat än Islam till religion, skall det aldrig mottagas från honom, och i det tillkommande livet skall han höra till de tillspillogivna.” (Sura 3:78-79)
En sammanfattning av koranens världsbild:
Koranen utgör islams fundament. I Koranen berättas att det är Gud som har skapat världsalltet. Han har också skapat människorna och djuren, men också änglarna och djinnerna. Han är Skaparen, Allhärskaren, den Allmäktige, den Evige och den Vise. Människans syfte är att dyrka Gud, att göra det han befallt dem att göra och undvika det han förbjudit dem. Varje människa står personligen ansvarig inför Gud i fråga om hur hon levt. En dag som bara Gud känner till, kommer Domedagen att infalla när Gud samlar skapelsen och dömer efter huruvida de levt i enlighet med hans befallningar. De goda kommer då att belönas med paradiset, medan helvetets eld väntar de onda.
Mänskligheten har dock alltid gått fel. De har glömt bort sanningen om Gud – att han är den högste, och ende sanne Guden – och människorna har istället under hela sin existens vänt sig till andra gudar, och på så vis satt avgudar vid den högste Gudens sida. I sin kärlek till människorna, och i sin önskan att förmå dem att återvända till sanningen och den sanna tron, sände Gud därför profeter till mänskligheten – profeter med uppgift att påminna och förmana sina medmänniskor om att det bara finns en Gud, och att bara han är värdig att dyrkas. Adam – den människa Gud skapade först – var den första profeten, som åtföljdes av mängder av andra profeter, med Mohammed som den sista. Mohammed gav dessutom mänskligheten den heliga koranen – Guds bok med vägledning till alla människor. En bok som i sig är ett tecken på Guds barmhärtighet, att han inte lämnat människorna vind för våg, utan genom Koranen gett dem ett tydligt rättesnöre som visar dem hur han vill att de ska leva.
Koranen är därför, på samma sätt som bibeln är för kristna, det fundament som beskriver vad tron går ut på och hur den ska utövas i praktiken. Koranens innehåll har i princip varit oförändrat under dess fjortonhundraåriga historia, och för miljoner muslimer i vår tid utgör den ett dagligt rättesnöre, och har därför en given central plats i såväl världs- och litteraturhistorien som i samtida samhällsdebatter.
Problemet med koranen är dock att den inte bara skildrar en kosmologisk föreställning, eller beskriver hur den enskilda människan ska förhålla sig gentemot Gud, utan att den även på många ställen förespråkar våld och aggressivitet och en kollektivistisk kodex som är främmande för demokratiska värderingar. Det är dessa koranpassager vi nu ska analysera.
Koranexegetik om vålds- och fredsverser:
I Oktober 2005 höll USA:s president George W. Bush en middag i Vita Huset för att hedra de muslimer i Förenta Staterna som firade Ramadan. I talet som president Bush höll till den församlade skaran av muslimska representanter som inbjudits till middagen, inledde Bush med att betona att Ramadan var en tid när mer än en miljard muslimer bad och fastade, och uttryckte sin tacksamhet till Gud, bland annat genom att skänka till välgörenhet. Han citerade sedan en muslimsk ledare som sagt att det var ”både en nationell och muslimsk förpliktelse att hjälpa en medmänniska i nöd”. Bush fortsatte med att säga hur Amerika kunde skatta sig lyckligt för att ha sådana godhjärtade män och kvinnor bland sig, och förklarade sedan:
”The killers who take the lives of innocent men, women, and children are followers of a violent ideology very different from the religion of Islam. These extremists distort the idea of jihad into a call for terrorist murder against anyone who does not share their radical vision, including Muslims from other traditions, who they regard as heretics.
Their strategy will fail. Many Muslim scholars have already publicly condemned terrorism, often citing chapter 5, verse 32 of the Koran, which states that killing an innocent human being is like killing all of humanity, and saving the life of one person is like saving all of humanity. I appreciate those of you here who have joined these scholars in rejecting violent extremists. And I believe the time has come for all responsible Islamic leaders to denounce an ideology that exploits Islam for political ends, and defiles your noble faith.”
Bush utvecklar inte i sitt tal på vilket sätt terroristerna som mördar oskyldiga män, kvinnor och barn vantolkar begreppet jihad, men styrker sitt påstående om att terroristernas våldsideologi skiljer sig väldigt mycket från den islamska religionen, genom att hänvisa till en vers i koranen som han säger att muslimska lärda också citerat i sitt fördömande av terrorismen, nämligen en vers i sura 5. I Zetterstéens svenska koranöversättning lyder versen i sin helhet som följande:
”Fördenskull hava vi föreskrivit Israels barn, att det, om någon dödar ett liv, utan att det föreligger någon blodsskuld eller ofärd på jorden, skall vara, som om han hade dödat människor i allmänhet, och om någon frälser ett liv, skall det vara, som om han hade frälst människors liv i allmänhet.” (Sura 5:35)
Versen som sådan är väldigt vacker, vilket framkommer än tydligare i den översättningsspråkdräkt som Bush citerar. Versen citeras som ett exempel på koranens fredsverser och det är förstås också en vers som passar utmärkt att använda för att fördöma terroristhandlingar – åtminstone till synes. Problemet med versen, är dock att den dels inte är en fredsvers, och dels att den historiskt i islamsk teologi heller aldrig betraktats på det sättet. I versen sägs att om någon tar ett liv så ska det vara jämställt med om han dödat människor i allmänhet – eller hela mänskligheten, med undantag för om den som dödas själv mördat eller begått ”ofärd på jorden”. Det finns därför en passage i denna fredsvers som likväl tillåter dödande under rätt omständigheter. För att citera versen i sitt sammanhang:
”Fördenskull hava vi föreskrivit Israels barn, att det, om någon dödar ett liv, utan att det föreligger någon blodsskuld eller ofärd på jorden, skall vara, som om han hade dödat människor i allmänhet, och om någon frälser ett liv, skall det vara, som om han hade frälst människors liv i allmänhet.
Våra apostlar hava ju kommit till dem med de klara vittnesbörden; efter detta hava många av dem sannerligen varit lättsinniga på jorden.
Deras lön, som bekämpa Gud och hans apostel och anstifta ofärd på jorden, varder blott, att de dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ur landet. Detta varder deras skam i detta livet, och i det tillkommande väntar dem ett förskräckligt straff, för så vitt de ej omvända sig, innan I fån makt med dem. Veten alltså, att Gud är överseende och barmhärtig!” (Sura 5:35-38)
Direkt efter en vers som används som ett exempel på koranens fredsverser, följer alltså ett lika tydligt exempel på en av koranens våldsverser – en vers som varken kan betraktas som vare sig fredlig eller vacker. I vers 36 sägs att apostlarna kommit med ett klart vittnesbörd, men att många som de kommit till varit ”lättsinniga på jorden”, dvs de har inte lyssnat till profeternas varningar – med andra ord har de heller inte uppfyllt kriteriet i vers 35 som skulle förbjuda att de dödades. I vers 37 framställs sedan straffen för dem som bekämpar Gud och hans apostel, och sprider ofärd på jorden. I en hadith av Sahih Bukhari, skildras en incident i Mohammeds liv på följande sätt:
“A group of eight men came to the Prophet and then they found the climate of Medina unsuitable for them. So, they said, “O Alläh´s Messenger! Provide us with some milk.”
Allah´s Messenger said, “I recommend that you should join the herd of camels.” So they went and drank the urine and the milk of the camels (as a medicine) till they became healthy and fat. Then they killed the shepherd and drove away the camels, and they became unbelievers after they were Muslims.
When the Prophet was informed by a shouter for help, he sent some men in their pursuit, and before the sun rose high, they were brought, and he had their hands and feet cut off. Then he ordered for nails which were heated and passed over their eyes, and they were left in the Harra (i.e. rocky land in Medina). They asked for water, and nobody provided them with water till they died. (Abü Qilaba, a sub-narrator said, “They committed murder and theft and rought against Allah and His Messenger and spread evil in the land.”)
Här ges således ett exempel på hur Profeten bokstavligt tillämpar Koranens påbud från sura 5:37. Männen får sina händer och fötter avhuggna. Varför? Därför att de mördade och stal, och genom att de lämnade islam och således vände sig mot Allah och hans Budbärare – vilket enligt sura 5:37 alltså innebar: Deras lön, som bekämpa Gud och hans apostel och anstifta ofärd på jorden, varder blott, att de dödas eller korsfästas, eller att deras händer och fötter avhuggas korsvis, eller att de förvisas ur landet.
Fredsversen dessförinnan kan alltså inte ses som ett allmänt förbud mot att döda. De som bekämpar Gud och hans apostel påbjuds ett straff både i detta livet och i det tillkommande. Det kan också förklara att Ibn Kathirs tafsir i ett stycke kommenterar ”fredsversen” på följande sätt:
Sa`id bin Jubayr said, ”He who allows himself to shed the blood of a Muslim, is like he who allows shedding the blood of all people. He who forbids shedding the blood of one Muslim, is like he who forbids shedding the blood of all people.”
I denna kommentar förbehålls således förbudet att gjuta blod att gälla exklusivt muslimer emellan. Något som således förmår ”fredsversen” att harmoniera med den påföljande våldsversen. I Ibn Khatirs kommentar finns dock även andra stycken som där det av texten inte framgår att förbudet ska gälla enbart muslimer emellan. I praktiken, i historien och i ljuset av den efterkommande versen, har fredsversen dock aldrig setts som ett allmänt förbud mot att döda, och än mindre ett förespråkande av en islamsk pacifism. Detta antyds också i en intervju av BBC med den brittiska islamisten Anjem Choudary (tillhörande bland annat den terroriststämplade islamistgruppen al-Mujahirun), när denne av reportern frågas om varför han efter terroristattacken i London inte vill fördöma dödandet av oskyldiga, svarar Choudary:
“At the end of the day when we say innocent people we mean Muslims. As far as the non-Muslims concern they have not accepted Islam that is a crime against God… As far as Muslims is of concern you are innocent if you are a Muslim, then you are innocent in the eyes of God. If you are a non-Muslim then you are guilty of not believing in God.”
Detta synsätt skiljer radikalt från den västerländska definitionen av oskyldig, där de civila som själva inte strider är de oskyldiga medan de stridande soldaterna är de skyldiga – eller i alla fall dem som man i krigssituationer kan bedriva legitimt våld gentemot. Oskyldig i Choudarys ögon innebär däremot att vara muslim, medan skyldig innebär att vara icke-muslim, ett påstående som rättfärdigar terroristattentat som det i London den 7 juli 2005 när fyra brittiska muslimer med anlagda bomber dödade 52 människor i Londons tunnelbanesystem och på en buss. Uttalandet ekar reflektioner från sura 5:37 med några av dess tillhörande teologiska utläggningar.
Exempel på fler våldsverser:
Sura 5:37 är dock inte den enda våldsvers i Koranen. Många fler passager talar om våld mot dem som inte tror. Exempelvis:
”När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem! Slån dem då i bojor!
Och skänken efter eller fordren lösepenning, tills vapnen nedlagts! Så är det. Om Gud velat, så skulle han hava gjort sig kvitt dem, men det är för att han skall pröva eder genom varandra. De, som dödats för Guds sak, deras gärningar skall han aldrig låta gå om intet.”(Sura 47:4-5)
Precis som i sura 5:37 talas också här om en – ur ett modernt demokratiskt perspektiv, brutal våldspropaganda. De otrogna ska halshuggas tills det åstadkommits ett blodbad, såvida de inte konverterar till islam, eller underkastar sig ett islamskt styre. Ungefär samma budskap ges i sura 8:
”Och när din Herre meddelade änglarna denna uppenbarelse: >Jag är med eder; styrken alltså dem, som tro! Jag skall injaga skräck i deras hjärtan, som äro otrogna; halshuggen dem och huggen av dem alla fingrarna!> Och detta därför att de trotsade Gud och hans apostel, ty om någon trotsar Gud och hans apostel, så är Gud förvisso sträng i att straffa. Så är det. Så smaken nu därpå! De otrogna väntar förvisso eldens pina.” (Sura 8:12-14)
Det är med dessa påbud som grund, som grupper som Al Qaida halshugger sina fångar och lägger ut filmklipp av avrättningarna på Internet.
I somliga islamska stater – främst Saudi- Arabien – praktiseras halshuggning också av statsmakten, och tillämpas på en rad olika förbrytelser, bland annat på dem som avfaller från islam. I en nyhetsrapport från Amnesty International från 2007 ges följande sammanfattning om Saudi- Arabiens dödsstraff:
Saudi Arabia applies the death penalty for a wide range of offences. Court proceedings fall far short of international standards for fair trial, and take place behind closed doors.
Defendants normally do not have formal representation by a lawyer, and in many cases are not informed of the progress of legal proceedings against them. They may be convicted solely on the basis of confessions obtained under duress, torture or deception. The rate of executions in Saudi Arabia has recently increased sharply, and the authorities have executed at least 100 people so far this year, although the true figure may be much higher. Death sentences are usually carried out by beheading.
Halshuggningar har inte bara sanktion från Koranen, utan också utifrån Mohammeds sunna – livsexempel –då han lät halshugga de judiska männen från Qurayzas stam, efter slaget vid belägringsgraven (Se kap 2).
Bortsett från att dessa verser påbjuder blodbad och en i modern tid ociviliserad avrättningsmetod, så framkommer i dessa verser också en annan sak värt att noteras. De otrogna ska straffas därför att de inte tror på Gud och hans apostel – straffet som väntar dem är därför eldens pina i livet efter detta. Så långt skiljer sig inte koranversen från andra religiösa doktriner – bibeln talar också om ett helvete som väntar de icke-frälsta, och även inom de österländska religionerna får handlingarna i detta liv konsekvenser för det tillkommande. Vad som gör koranversen anmärkningsvärd är dock att den inte talar bara om ett straff i livet efter detta, utan att de otrogna också ska straffas av de troende här och nu. Något som framkommer än tydligare i följande vers från sura 9:
”Striden mot dem, så skall Gud straffa dem genom edra händer och låta dem komma på skam, hjälpa eder mot dem och hela de rättrogna människors bröst” (Sura 9:14)
En sådan vers gör tron väldigt kollektiv och politiserad. Det handlar alltså inte längre bara om individens egen personliga tro, och tilltro till att Gud i efterlivet räddar den troende och straffar de otrogna. Den troende själv uppmanas att här i detta liv, å Guds vägnar straffa de otrogna för deras otro. Så länge olika personer och grupper bara bär på föreställningar om att de som inte tillhör den specifika gruppen ska straffas i livet efter detta, fungerar samspelet med andra grupper ganska bra i en demokrati. I demokratier kan kristna, judar, ateister, muslimer et c leva gemensamt. De har olika idéer och kan mycket väl tycka att de andra gruppernas idéer är befängda – men samspelet fungerar i alla fall eftersom deras respektive idéer bara påverkar deras egna liv, och inte påtvingas deras omgivning. En grupp som dock bär på idén att det är deras uppgift att med våld påtvinga den absoluta sanningen på alla andra grupper, har dock väldigt svårt att komma överens med demokratiska ideal.
Några andra verser i koranen som exemplifierar koranens våldsverser, lyder som följande:
”Striden för Guds sak, mot dem som strida mot eder, men angripen ej! Gud älskar förvisso ej de angripande.
Döden dem varhelst I påträffen dem och driven dem ut från varje plats, från vilken de driva ut eder, ty frestelse är värre än dråp, men striden ej mot dem vid det fridlysta templet, med mindre de strida mot eder därstädes, och strida de mot eder, så döden dem! Sådan varder de otrognas lön.” (Sura 2:186-187)
”Om någon vedergäller vad som tillfogats honom med lika för lika och sedan förolämpas, skall Gud sannerligen hjälpa honom; Gud är sannerligen undseende och överseende.” (Sura 22:59 – Se även 42:39)
”Dem, som äro otrogna, utestänga andra från Guds väg och sedan dö i otro, skall Gud förvisso aldrig förlåta. Så varen då ej svaga och inbjuden ej till fred, då I haven överhand och Gud är med eder! Ja, han skall aldrig bedraga eder på edra gärningar.” (Sura 47:36-37)
”Profet, bekämpa de tvehågsna och de otrogna och var sträng emot dem, ty deras hemvist varder helvetet. Ja, vilket olycksaligt mål!” (Sura 66:9)
För att en framställning som den ovan ska vara relevant måste dock frågan ställas om Koranen inte också innehåller några snälla verser, och om lösryckta citat som dessa egentligen säger något alls om den islamska tron? Hur har muslimerna själva betraktat dessa verser?
För att börja med den första frågan brukar en annan vers ur Koranen citeras jämte sura 5:35, som exempel på koranens tolerans – en vers som talar om att det inte finns något tvång i religionen, och som lyder som följande:
”Det finns intet tvång i religionen, den rätta vägen är tydligt skild från förvillelsen, och den, som förnekar Tagût och tror på Gud, han håller fast i det starkaste handtag, som ej har någon rämna; ja, Gud är den Hörande, den Vetande.” (Sura 2:257)
Och i Sura 109 återklangar ungefär samma budskap:
”Säg: >I otrogna! Icke skall jag dyrka vad I dyrken, och icke skolen I dyrka vad jag dyrkar. Icke dyrkar jag vad I dyrkat, och icke dyrken I vad jag dyrkar. I haven eder religion, och jag har min.>” (Sura 109)
Dessa verser har – i synnerhet av samtida västerländska akademiker, brukats för att upplysa om att islam är en tolerant religion. Hur går då verser som hävdar att det inte finns något tvång i religionen och att var och en har sin egen religion, ihop med de våldsverser som tidigare citerats?
För att få den frågan besvarad, måste vi stifta närmare bekantskap med en del av den islamska teologin.
Inom islamsk teologi utvecklades allteftersom en lära för hur man skulle förhålla sig till verser i koranen som till synes motsade varandra. Denna lära kom att kallas abrogationsläran (naskh) – och innebar, enkelt sammanfattat, att somliga uppenbarelser – verser i Koranen – ersattes av andra. Om en uppenbarelse gavs, och det senare kom en uppenbarelse som sa något annat, så skulle den uppenbarelse som tillkommit senast vara den gällande. Ett exempel på en sådan abrogation, är exempelvis alkohol- och spelförbudet. I sura 2:216 sägs:
”De spörja dig om vinet och maisirspelet. Säg: >Båda medföra stor synd, men även förmåner för människorna; dock är synden större än nyttan.>”(Sura 2:216)
I sura 5 fördöms vin och spel emellertid både tydligare och hårdare:
”I, som tron, vin och maisirspel, avgudabilder och lottkastningspilar äro en styggelse, den Satan uppfunnit; undviken det alltså, för den händelse I månden varda lyckliga!” (Sura 5:92)
Dessa två verser, där den senare tydligt fördömer det som den förra åtminstone gav en möjlighet till, anses av muslimska lärda genom historien och av många muslimer än idag vara ett tydligt exempel på abrogation – när en vers i Koranen ersätts av en annan och när en äldre uppenbarelse ersätts av en senare.
Abrogationsläran tar i första hand sin utgångspunkt från följande koranvers:
”Så ofta vi upphäva en vers eller låta den råka i glömska, sätta vi en bättre eller likadan istället; vet du ej att Gud är allsmäktig?”(Sura 2:100)
Men också i sura 16 förklaras att Gud kan ersätta en vers med en annan:
”Och då vi sätta en vers i stället för en annan, emedan Gud vet bäst vad han nedsänder, säga de: >>du diktar blott.>> Nej, de flesta av dem veta ingenting.”(Sura 16:103)
Detta innebar – som exemplet ovan visade – att om Gud i en vers tillät alkohol och spelande, så kunde detta komma att förbjudas av en senare uppenbarelse. Detta kom senare att kallas ”progressiv uppenbarelse”. Vad för slags praktiska förändringar det innebar beskrivs i en hadith av sahih Bukhari i följande notis om slaget vid Uhud:
“Some people drank alcoholic beverages in the morning (of the day) of the Uhud battle and on the same day they were killed as martyrs, and that was before wine was prohibited.”
Ett annat exempel på abrogation finner vi i Ibn Ishaqs sira (Mohammedbiografi) från 700-talet evt. där följande händelse skildras och som börjar med att Gud säger till Mohammed:
”Then He said: ´O prophet, God is sufficient for thee and the believers who follow thee. O prophet, exhort the believers to fight. If there are twenty steadfast ones among you they will overcome two hundred, and if there are a hundred of you they will overcome a thousand unbelievers for they are a senseless people,`i.e they do not fight with a good intention nor for truth nor have they knowledge of what is good and what is evil.
`Abdullah b. Abû Najih from `Ata b. Abu Ribah from Abdullah b. Abbas told me that when this verse came down it came as a shock to the Muslims who took it hard that twenty should have to fight two hundred, and a hundred fight a thousand. So God relieved them and cancelled the verse with another saying: `Now has God relieved you and He knows that there is weakness amongst you, so if there are a hundred steadfast they shall overcome two hundred, and if there are a thousand of you they shall overcome two thousand by God´s permission, for God is with the steadfast.”
Den uppenbarelse som i detta stycke nämns, när Gud ersätter versen som säger att hundra muslimer ska övervinna tusen rättrogna med en ny vers som istället säger att hundra ska övervinna det mer rimliga tvåhundra, återfinns båda direkt efter varandra i Koranens åttonde sura, där vers 66 säger:
”Profet, uppmuntra de rättrogna till strid! Om det finnes tjugu, som äro tåliga, bland eder, skola de övervinna två hundra, och om det finnes hundra bland eder, skola de övervinna tusen av dem, som äro otrogna, därför att dessa äro människor, som intet förstår.” (Sura 8:66)
Denna vers följs sedan direkt av den abrogerande versen, som alltså uppenbarades efter folkets klagan över den första, och som istället säger:
”Nu har Gud skaffat eder lättnad. Han vet, att det råder svaghet bland eder. Och om det finnes hundra, som äro tåliga, bland eder, skola de övervinna två hundra, och om det finnes tusen bland eder, skola de på Guds tillskyndelse övervinna två tusen; ja, Gud är med de tåliga.” (Sura 8:67)
Ännu ett exempel på abrogation är muslimernas böneriktning (qibla). Idag ber muslimer jorden runt mot Mecka. Från början bad Mohammed och hans efterföljare dock mot Jerusalem, vilket i artonde månaden efter hans ankomst till Medina efter ett gudomligt påbud emellertid ändrades så att bönen istället förrättades i riktning mot Mecka. Men innan det påbudet gavs bad muslimerna alltså mot Jerusalem.
I Ibn Ishaqs sira skildras hur en grupp bland hjälparna – dvs de från Medina (Yatreb) som anslöt sig till islam innan Mohammed flyttade dit, hamnade i en diskussion under en resa på väg mot Mecka. En man vid namn al-Bara ansåg nämligen att han inte ville vända ryggen mot Ka´ba när han bad, utan istället be i riktning mot helgedomen. Detta upprörde de andra i gruppen, som sa att de inte skulle följa hans exempel, och de anklagade mannen ifråga för att han bad mot Mecka när Profeten själv inte gjorde det. När de sedan anlände till Medina sökte al-Bara upp Profeten för att av honom få veta vad som gällde. Han hittade Mohammed inne i självaste Ka´ba, och Ibn Ishaq beskriver dialogen som följde:
”Al-Bara` said, ”O prophet of God, I came on this journey God having guided me to Islam and I felt that I could not turn my back on this building, so I prayed towards it; but when my companions opposed me I felt some misgivings. What is your opinion, O apostle of God?” He replied, “You would have had a qibla if you had kept to it,” so al-Bara returned to the apostle`s qibla and prayed with us towards Syria[Jerusalem].”
Här beskrivs alltså hur Mohammed personligen tillrättavisar en av sina efterföljare för att denne ville be mot Ka´ba eftersom bönen vid denna tidpunkt skulle vara riktad mot Jerusalem. Men efter att Mohammed utvandrat till Medina och vistats där i ca 18 månader, fick han alltså ett nytt påbud som innebar att bönen nu istället skulle riktas mot just Mecka, vilket skildras i sura 2:
”Den kibla, som du rättade dig efter, instiftade vi blott för att skilja den, som följer aposteln, från den, som ryggar tillbaka. Och det var sannerligen svårt utom för dem, som Gud vägleder, men Gud är ej den, som gör eder tro om intet; Gud är sannerligen huld och barmhärtig mot människorna.
Ofta se vi, huru ditt ansikte vändes både hit och dit på himmelen, men vi skola sannerligen vända dig mot en kibla, med vilken du varder tillfreds. Vänd ditt ansikte mot det fridlysta templet! Varhelst I än ären, så vänden edra ansikten dit; ty de, som fått skriften, veta sannerligen, att det är sanningen själv från deras Herre, och Gud är icke likgiltig för vad I gören.” (Sura 2:138-139)
En hadith av sahih Bukhari beskriver i följande stycke det rådande förhållandet när påbudet gavs, och antyder också att påbudet kom som ett svar på Mohammeds egen önskan att få be mot Mecka istället för Jerusalem:
The Prophet prayed facing Bait-ulMaqdis (i.e. Jerusalem) for sixteen or seventeen months but he wished that his Qibla would be the Ka’ba (at Mecca). (So Allah Revealed (2.144) and he offered ’Asr prayers(in his Mosque facing Ka’ba at Mecca) and some people prayed with him. A man from among those who had prayed with him, went out and passed by some people offering prayer in another mosque, and they were in the state of bowing. He said, ”I, (swearing by Allah,) testify that I have prayed with the Prophet facing Mecca.” Hearing that, they turned their faces to the Ka’ba while they were still bowing. Some men had died before the Qibla was changed towards the Ka’ba. They had been killed and we did not know what to say about them (i.e. whether their prayers towards Jerusalem were accepted or not). So Allah revealed:– ”And Allah would never make your faith (i.e. prayer) to be lost (i.e. your prayers offered (towards Jerusalem). Truly Allah is Full of Pity, Most Merciful towards mankind.” (2.143)
Förändringen av böneriktningen från Jerusalem till Mecka är således ett annat exempel på abrogation, där det första påbudet ersätts av ett nytt. I takt med att det islamska riket expanderade och den islamska teologin utvecklades, skulle abrogationsprincipen utvecklas till att bli en hel teologisk vetenskap.
Att ersätta eller ersättas – det är frågan, vad är svaret?
Mohammed dog 632 evt. Efter hans död vidhöll hans närmaste kompanjoner i sin förståelse av Koranen principen om att en uppenbarelse kunde ersättas av en ny. I en muslimsk tradition berättar Ibn Salama hur Mohammeds kusin – den fjärde kalifen Ali Talib när han beträdde en moské i Kufa, såg en ung man vid namn Abd al-Rahman som utlade den islamska läran för folket, men blandade ihop påbuden om vad som var tillåtet med det som var otillåtet. Ali frågade honom då om han kunde skilja mellan de abrogerande och de abrogerade verserna? När den unge mannen svarade nej, utbrast Ali: ”Du förgör både dig själv och andra.”, varefter han sedan varnade Rahman för att aldrig berätta sina historier i moskén igen.
Nya miljöer och nya behov:
När Mohammed dött expanderade det islamska imperiet snabbt och inom en mycket kort tidsrymd lades en mängd nya platser och folkslag under islamskt herravälde.
Ett av den islamska trons nyckelbegrepp är tawhid – enhet. Detta åsyftar i första hand Guds enhet, att bara han är den Evige och den Högste – den Ende. Begreppet genomsyrar emellertid även det muslimska livet. Eftersom Gud är den Högste, den som skapat och den som omsluter allt – så tillhör också alla delar av det mänskliga livet Honom. Därför finns ingen åtskillnad mellan ”andligt och världsligt”, eller mellan religion och politik. All form av mänsklig verksamhet ska sträva efter att underkasta sig den Högstes vilja.
Ordet islam betyder underkastelse; Mohammed kallade sig själv för Allahs slav, och den muslimska tron betonade vikten av rätt handlingar; att göra det som Gud påbjöd och undvika det som han förbjöd. För att kunna underkasta sig Guds vilja var det därför viktigt att veta vad Gud krävde av den troende – vad han ville och vad han inte ville.
När Mohammed levde, var det relativt enkelt att få veta detta – man kunde helt enkelt fråga Profeten. Efter hans död och i samband med det islamska rikets enorma expansion uppstod emellertid ett angeläget behov av att förstå hur man skulle implementera islams påbud i nya situationer och nya kulturer – och i miljöer helt skilda från det lilla samhälle i Medina där Profeten under sin levnad varit verksam.
Bland annat därför utvecklades under denna period den islamska teologin, och i och med den utvecklades av muslimska teologer även abrogationsprincipen till att bli en omfattande teologisk vetenskap, och de muslimska teologerna hänvisade överlag samstämmigt till berättelsen om Ali och händelsen i moskén i Kufa, för att på så vis styrka sina åsikter om hur viktigt det var att förstå abrogationsläran. Genom den kunde man ju uttyda vilka påbud som gällde, och vilka som inte längre gällde.
Koranexegetikens utveckling:
En av de första att utveckla abrogationsläran var den muslimske juristen al-Shafii (767-820 evt.) som i sina skrifter al-Risa la och Ikhtilaf al-hadith presenterade ett juridiskt system till hjälp för att uttolka och implementera den islamska lagen (sharia).
Den islamska lagen skulle leda den enskilda muslimen i enlighet med Guds vilja i ett specifikt samhälle.
Al-Shafii menade att det var fyra saker som skulle ligga till grund för islamsk lagstiftning: först och främst självfallet Koranens påbud, men al-Shafii betonade också betydelsen av Profetens sunna (livsexempel). Utifrån dessa två primärkällor skulle kunskap om hur en muslim ska leva, och rättsprinciperna för ett islamskt samhällsstyre hämtas. Om det utifrån Koranen och Sunna inte gick att fastslå om en handling var halal eller haram (godkänd eller icke-godkänd) så skulle två andra metoder användas. Dels ijma – vilket innebar att den muslimska församlingen (umma) nådde konsensus angående saken ifråga. Och dels qiyds – ett analogiskt resonemang, vilket innebar att man i ett beslut gällande en ny företeelse drog paralleller till förgångna snarlikna händelser. Exempelvis: Om en modern muslim skulle ställa sig frågan huruvida det är rätt eller fel att köra bil, så skulle varken Koranen eller Profetens livshistoria säga något alls om bilar. Däremot skulle det stå en hel del om att de första muslimerna använde kameler som transportmedel – slutsatsen skulle alltså bli att en muslim fick använda transportmedel, och eftersom en bil är ett transportfordon skulle därför en muslim även kunna köra bil med gott samvete.
Som en del i hans teologiska arbete, försökte Al-Shafii även lösa problemet med att somliga koranverser till synes motsade varandra. Detta var också nödvändigt att lösa för att i den islamska lagstiftningsprocessen veta vilka av Koranens olika bud som var de rådande
I detta arbete var Al-Shafii emellertid inte förbli ensam. Gemensamt för teologerna som utvecklade den islamska juridiken var att de läste Koranen ur ett atomistiskt perspektiv. Detta innebar att man ansåg att varje vers i sig själv utgjorde ett gudomligt tecken och en egen enhet, utan något nödvändigtvis band vare sig till föregående eller efterkommande verser.
Orsaken till denna syn har att göra med att det arabiska ordet för vers är ayah – ett ord som nämns i Koranen i lite olika sammanhang, där det utöver vers också betyder mirakel, tecken och exempel. I sura 17 används exempelvis ordet ayah där det talas om Moses mirakler, det används även i sura 25 i berättelsen om Noa, och hur floden skulle vara ett exempel för efterkommande att ta varning av. Ordet används även i sura 19, när Johannes döparens pappa ber om ett tecken, och som tecken inte ska kunna tala på tre dygn. Och i sura 38 används ordet också där i betydelsen av just ett tecken:
”Det är en välsignad skrift, som vi nedsänt till dig, för att de må begrunda dess tecken och de, som hava förstånd, låta förmana sig.” (Sura 38:28)
Passagen indikerar att varje vers i koranen utgör ett gudomligt tecken, och det var också så de tidiga muslimska teologerna såg på saken – det i sin tur skapade ett behov av att veta vilka verser som gällde, när två verser till synes motsade varandra.
Av denna anledning förespråkade och utvecklade teologerna aborgationsläran genom att systematiskt gå igenom Koranens alla verser för att försöka utröna vilka verser som skulle ersätta och vilka som skulle bli ersatta – en vetenskap vars arabiska namn är al-nasikh wal-mansukh, vars innebörd ungefär betyder ”de abrogerande och de abrogerade verserna”. Om detta ämne skrevs under de första århundradena efter Mohammeds död en mängd teologiska skrifter.
Den muslimske korankommentatorn Muqatil (död 767 evt.) tog upp frågan om abrogation både i sin tafsir och sin skrift ”Khams mia aya”.
Abu Ubaid al-Qasim b. Slam (död 838 evt.) skrev om ämnet i sin bok “Kitab al-nasikh wal-manuskh” och på 900-talet evt, författade al-Nahhas (död 949 evt) en annan skrift med samma titel, något som därefter upprepades också av Hitab Allah ibn Salama (död 1019 evt).
På 1000-talet evt skrev al-Baghadi (död 1037 evt.) ”al-Nasikh wal-mansukh”, och Makki b. Abu Talib al-Qaisi (död 1045 evt.) skrev om saken i ”al-Idah li-nasikh al-Quran wa-mansukhihi”.
Och Ibn al-Ataiqi (död 1308 evt.) författade också han en skrift vid namn ”al-Nasikh wal-mansukh”.
Abrogationsläran var således en väl etablerad föreställning bland de klassiska muslimska teologerna. Åsikterna om exakt vilka verser som skulle ersätta och ersättas varierade emellertid: fram till 1100-talet så lade teologerna allt fler verser till listan av dem som skulle ersättas; den muslimske teologen al-Zuhri på 700-talet evt. menade att 42 verser hade blivit ersatta, medan ibn Ataiqi på 1300-talet evt. ansåg att hela 231 verser hade abrogerats. Därefter började man dock anse att det tvärtom, istället var färre verser som i själva verket hade abrogerats; al-Suyuti menade på 1500-talet evt. att bara 20 verser abrogerats, och den indiske tänkaren Shah Wali Allah reducerade på 1700-talet antalet till blott fem verser.
En annan åsiktsdelare som skilde olika skolbildningar från varandra var hur abrogationläran skulle definieras eller avgränsas. Somliga menade att abrogation bara kunde förekomma i Koranen, andra att abrogation kunde förekomma även i Sunna, och somliga att abrogation också kunde förekomma mellan Koranen och Sunna. Detta är dock ett område alltför stort för att redogöras här. Gemensamt för dem var dock att de ansåg att abrogation faktiskt förekom. Men alla anslöt sig inte till denna teori.
De som tillbakavisade abrogationsläran:
Abrogationsläran förespråkades under islams storhetstid alltså av de flesta muslimska teologer. Det fanns dock redan från början grupper som tillbakavisade läran. En av dessa var den muslimska utrbytargruppen mutaziliterna på 700-talet evt, som betonade rationalism och eget tänkande som ett viktigt komplement till uppenbarelsen. Den mutazilitiske tänkaren Abu Muslim Muhammad ib Hajr al-Asfahani (död 933 evt) menade exempelvis att om Koranen verkligen är en gudomlig skrift, perfekt i sin konstruktion och stil, så kan ingen vers vara bättre än någon annan. Och hur kan då somliga verser abrogera andra? Ändrade Gud sig? Och varför gjorde han det, om han nu var allsmäktig och allvetande?
Till stöd för sitt motstånd mot abrogationsläran, hänvisade dess kritiker till en vers i sura 4 som säger:
”Begrunda de då icke Koranen? Om den komme från någon annan än Gud, så skulle de ju finna mycken motsägelse i den.” (Sura 4:84)
Den versen visade att det inte fanns några motsägelser i Koranen, och om det inte fanns några motsägelser däri, så fanns det förstås inte heller någon plats för att somliga sk. motsägelsefulla verser skulle ersätta varandra. Som svar på denna kritik menade abrogationslärans förespråkare att det var befallningarna i verserna som ersatte varandra, inte verserna i sig själva. Texten i en abrogerad vers utgjorde fortfarande Guds ord och en del av Koranen, medan befallningen som versen innehöll var vad som hade abrogerats. Gud var heller inte nyckfull av sig, utan visste givetvis från början under vilka tidsperioder de olika verserna skulle vara gällande – varför allt, såväl de abrogerande som de abrogerade verserna var en del av den gudomliga planen. Därför var motsägelserna heller inga riktiga motsägelser, utan helt enkelt en progressiv uppenbarelse. De som förnekade detta ”veta ingenting” (Sura 16:103)
Kritiken mot abrogationsläran visade sig således redan när läran började utvecklas, det är dock först i modern tid som läran om abrogation börjat kritiseras på allvar. En i modern tid känd islamsk rörelse är exempelvis den indiska Ahmadiyya-rörelsen som grundades på slutet av 1800-talet och som också tar avstånd från abrogationsläran. Dessa betraktas dock av de flesta traditionella muslimer som icke-muslimer, eftersom de tror att uppenbarelse givits till deras grundare Mirza Ghulam Ahmad, och de tror således inte att det var Mohammed som var den sista profeten.
Ahmadiyya-rörelsen befinner sig i den islamska periferin, de är dock inte ensamma om att förneka abrogationsläran. Idag anser många traditionellt rättrogna muslimer i västvärlden att abrogation – i den mening att vissa koranverser ersätter andra, i grunden är felaktig, och något som koranen och Mohammed inte föreskriver. Man anser då istället att innebörden av de verser som talar om att Gud ersätter en vers med en annan innebär att Koranen ersätter de tidigare uppenbarelserna (te x tora och och evangelium), men inte att en koranvers ersätter en annan. Den synen framgår te x av kommentaren till den svenska koranöversättningen av Knut Mohammed Bernström från 1998 där det i kommentaren till ”abrogationsversen” 2:106 – som är författad av Muhammad Asad – sägs:
”Detta stycke, som uppställer principen att Koranens regelsystem har ersatt det som gavs i Bibeln, lär ha feltolkats av många muslimska teologer. Det i sammanhanget förekommande ordet ayah (”budskap”) betecknar också en ”vers” i Koranen (eftersom varje vers innehåller ett budskap), och med utgångspunkt från denna trängre mening har dessa lärda dragit slutsatsen att vissa verser i Koranen ”upphävts” av Gud före uppenbarelsens fullbordan. Frånsett det besynnerliga i denna tanke, som frammanar bilden av en författare som under korrekturläsning av sitt manuskript får nya idéer och därför stryker en passus och ersätter den med en annan formulering, finns det inte en enda tillförlitlig ”tradition” som ger vid handen att Profeten har förklarat en vers i Koranen att vara ”upphävd”. Bakom denna s.k. abrogationsteori kan ligga oförmågan hos några tidiga kommentatorer att se en viss passus i Koranen som förenlig med en annan, en svårighet som de bara kunde lösa genom att betrakta ett av dessa ställen som ”upphävt” och ersatt av det andra. Godtyckligheten i detta tillvägagångssätt förklarar också varför det inte finns någon enhetlig uppfattning bland anhängarna av denna teori i frågan hur många och vilka koranverser som blivit föremål för ”abrogation”, liksom inte heller i frågan om ”upphävandet” innebär att den berörda texten avlägsnats helt och hållet ur sammanhanget eller om det innebär att enbart den specifika föreskrift eller utsaga den innehåller upphävts. Det förhåller sig alltså i korthet så att abrogationsteorin saknar grund i historiska fakta och därför måste avvisas. Å andra sidan försvinner den skenbara svårigheten att tolka den nu ifrågavarande versen om man korrekt översätter ayah med ”budskap” och läser versen tillsammans med den närmast föregående, som säger att judarna och de kristna vägrar godta varje uppenbarelse som förklaras träda i stället för den som Bibeln innehåller. Om man läser versen på detta sätt kommer ”abrogationen” sålunda att avse tidigare gudomliga budskap och inte någon del av Koranen själv.”
Knut Mohammed Bernström avslutar sedan Asads kommentar med ett eget inlägg där denne påpekar att även andra muslimska tänkare tagit avstånd från abrogationsteorin, samtidigt som Bernström dock tillkännager att teorin likväl måste betraktas som välförankrad i den traditionella Koran-exegesen.
Att Koranen enligt islamsk teologi ersatte de tidigare uppenbarelserna som te x tora och evangelium, råder ingen tvekan om. Detta framkommer te x i Sura 13 där det sägs att varje tid har sin skrift:
”Vi hava ju sänt apostlar före dig och givit dem hustrur och barn, men det höves ingen apostel att åstadkomma något tecken utan Guds tillskyndelse. Varje tid har sin skrift.
Gud utplånar och bekräftar vad han vill, och hos honom finnes skriftens urbild.”(Sura 13:38-39)
Koranen var, som tidigare påpekats den fullkomliga versionen av den himmelska urskriften. Förespråkarna av abrogationsläran förnekade inte den saken – att Koranen ersätter de tidigare uppenbarelserna utgjorde en så kallad extern abrogation, men det var inte det som de muslimska teologerna åsyftade när de utvecklade abrogationsläran: dessa menade att al-nasikh wal-mansukh – läran om de abrogerande och de abrogerade verserna handlade om intern abrogation, där somliga koranverser ersattes av andra.
Asad och de som tillbakavisar abrogationsläran menar som ovan framkommer förstås att dessa teologer har fel. Det problem som Asad och motståndarna till den klassiska abrogationsläran stöter på, är dock emellertid inte i första hand att en mängd medeltida teologer förespråkade abrogationsteorin, utan att den också, precis som tidigare exemplifierats, styrks väldigt tydligt både i de allra starkaste hadithsamlingarna (sahih Bukhari och sahih Muslim) och i Mohammeds sira. Asad har alltså fel när han i sin kommentar hävdar att det inte finns en enda tillförlitlig ”tradition” som ger vid handen att Profeten har förklarat en vers i Koranen att vara ”upphävd”.
För att trovärdigt kunna tillbakavisa abrogationsläran måste dess motståndare läsa Koranen väldigt exklusivt och ignorera profetens livsexempel – något som i sig själv strider mot Koranens egna ord. Av den anledningen tycks därför Al-Shafii, och de klassiska teologiska skolorna stå närmare den ortodoxa islamska tron än moderna motståndare till abrogationsläran gör.
Sahih Muslim återger i en av sina hadither följande:
“Abu al. ’Ala’ b. al-Shikhkhir said: The Messenger of Allah (may peace be upon him) abrogated some of his commands by others, just as the Qur’an abrogates some part with the other.”
Abrogationsläran är således välförankrad inom islamsk teologi, och har historiskt varit en genuin del av såväl shiitisk som sunnitisk koranexegetik. Det betyder inte att den måste vara sann – det är en intern fråga för troende muslimer att ta ställning till– men det betyder att den varit en central del av islamsk historia och teologi, och fortfarande brukas av många grupper på ett sätt som gör den problematisk i förhållande till västerländsk demokrati, av orsaker vi nu ska bekanta oss närmare med.
Abrogationslärans konsekvenser – Freds- och våldsverser och abrogation:
Efter denna redogörelse av abrogationslärans innebörd, kommer vi tillbaka till de tidigare frågorna om Koranens våldsverser, och om det med hjälp av lösryckta citat verkligen går att säga något om islam, samt frågan om hur muslimer själva har betraktat dessa verser?
De muslimska teologer som utvecklade al-nasikh wal-mansukh, läran om ”de abrogerande och de abrogerade” verserna, arbetade mycket utförligt med att undersöka vilka verser som ersattes av vilka. Grundläggande utgick man alltså från principen att senare tillkomna uppenbarelser ersatte tidigare givna sådana om deras påbud motsade varandra.
Som tidigare förklarades så är Koranen i grova drag indelad i två sektioner med surorna från Medina i bokens början, och surorna från Mecka i bokens slut. Detta innebär generellt ur ett abrogationsperspektiv att de verser som uppenbarades i Medina, ersätter de verser som uppenbarades i Mecka. Det bör dock noteras – att somliga enskilda verser inte alltid tillhör samma tid som den sura de återfinns i, utan har infogats i suran lång tid efter uppenbarelsen i sin helhet. Att därför försöka ta reda på i vilken kronologisk ordning inte bara surorna, utan även de specifika verserna uppenbarats, har genom den islamska historien utgjort ett enormt forskningsprojekt – i många fall vet man heller inte versernas exakta kronologi, men generellt ersätts alltså verserna från de gamla surorna av dem i de senare. Och det för oss specifikt in på abrogationslärans innebörd för freds- respektive våldsverserna.
Utöver de våldsverser som nämndes tidigare i kapitlet, så citerades i föregående kapitel följande vers från sura 9:
”Men när de fridlysta månaderna har gått till ända, så döden månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sina färde! Gud är förvisso överseende och barmhärtig.”(Sura 9:5)
Om denna sura, sura 9 – som på arabiska heter At-Taubah, och betyder ånger/omvändelse – sägs i en hadith av Sahih Bukhari följande:
Narrated Al-Bara: The last Sura which was revealed in full was Baraa (i.e. Sura-at-Tauba),
Sura 9 uppenbarades år 631 evt, ett år innan Mohammeds död, och var enligt Bukhari den sista sura som uppenbarades i sin helhet (en annan hadith av Sahih Muslim omnämner en annan sura som den som den sista att uppenbaras i sin helhet, men sura 9 var i vilket fall en av de sista).
Som nämndes i föregående kapitel så uppenbarades denna sura i samband med att Mohammed gett de omgivande folken ett antal fridlysta månaders spelrum och betänketid, trots att de inte omvänt sig från avgudadyrkan. När tiden var ute så var det dock dags att avkräva dem att underkasta sig Guds vilja. Ovan citerade vers 5 från denna sura, brukar kallas ”Svärdets vers”, och har bland de islamska teologer som förespråkat abrogationsläran genom historien varit den vers som abrogerat fler verser än någon annan. Den muslimske teologen Ibn Juzayy återger på 1300-talet evt. i sin tafsir ”at-Tashil fi ulum al-Quran” bland annat följande tolkningsinnebörd av ”Svärdets vers” i sura 9:
”(kill the mushrikun wherever you find them) Abrogating every peace treaty in the QurÕan”
Ibn Khatirs korankommentar från 1300-talet evt, framhåller samma sak:
“This honorable Ayah (9:5) was called the Ayah of the Sword, about which Ad-Dahhak bin Muzahim said, ”It abrogated every agreement of peace between the Prophet and any idolator, every treaty, and every term.” Al-`Awfi said that Ibn `Abbas commented: ”No idolator had any more treaty or promise of safety ever since Surah Bara’ah was revealed. The four months, in addition to, all peace treaties conducted before Bara’ah was revealed and announced had ended by the tenth of the month of Rabi` Al-Akhir.’”
En otrogens enda sätt att undkomma det våldsamma öde som skildras i sura 9:5 var alltså att antingen omvända sig och bli muslim, eller som beskrevs i föregående kapitel, att underkasta sig islamskt herravälde och betala ”skyddsskatten” jizya.
Synen att sura 9:5 abrogerade fredsverserna var inte allenarådande, men det var bland teologerna (ulama) den tongivande uppfattningen, och enligt den muslimske teologen ibn Khuzyamh abrogerades hela 113 verser av sura 9:5, däribland sura 109 som talar om att ”ni har er religion och jag har min”, och sura 2:257 där uttrycket ”intet tvång i religionen” återfinns.
Detta gör svärdets vers till den mest kraftfulla ersättningsversen av alla, och såldes en av nyckelverserna i aborgationsläran, där de fredliga verserna abrogeras av den vers som enligt Ibn Khatir omintetgör alla tidigare fredsavtal med avgudadyrkarna. Versen har emellertid inte bara sin plats i den teologiska historien utan lyfts än idag fram av militanta islamister. I en predikan framförd den 5 mars 2003 prisade Usama Bin Ladin sura 9:5 med orden:
”Praise be to Allah who revealed the verse of the Sword to his servant and messenger [the Prophet Muhammad], in order to establish truth and abolish falsehood. Praise be to Allah who said ’When the sacred months are over, kill the idolaters wherever you find them, take them captive, lay siege to them and lie in wait for them at every place of ambush. But if they repent and perform the prayers and give alms, let them go. For God is most forgiving and merciful.’And praise be to Allah who said: ’Fight them, may God punish them by your hands and put them to shame and give you victory over them and heal the hearts of the believers.’
Prayers and blessings of peace upon our Prophet Muhammad, who said:’I was sent with a sword in preparation for the Day of Judgment when God alone will be worshipped with none beside him. He assigned me a livelihood under the shadow of my spear and he assigned humiliation and lowliness to those who disobey my command. He who makes himself resemble a community of people, is one of them.’ He also said: ’Expel the idolaters from the Arabian peninsula.’”
Abrogationsläran och Mohammeds tre stadier:
Abrogationsläran utgick från att varje enskild vers innehöll ett eget gudomligt budskap. Detta uteslöt emellertid inte att det historiska sammanhanget var viktigt, och det är också i ljuset av det historiska sammanhanget som vi kan förstå varför sura 9:5 abrogerar fredverserna.
Mohammeds verksamhet som Guds budbärare genomgick i hans förhållande till bruk av våld, tre stadier:
Det första stadiet (1) utspelades under hans tid i Mecka mellan åren 610-622 evt. Mohammed var vid denna tidpunkt en hånad och förföljd predikant med en relativt liten skara anhängare. Det fanns vid denna tidpunkt inga alternativ för Mohammed och hans anhängare än att göra annat än att härda ut och hoppas tiderna för det nya budskapet skulle ljusna. Det var också detta som Gud beordrade Mohammed att göra, vilket tydligt beskrivs i Ibn Ishaqs sira där denne beskriver situationen i Mecka på följande sätt:
”The apostle had not been given permission to fight or allowed to shed blood… He had simply been ordered to call men to God and to endure insult and forgive the ignorant. The Quraysh had persecuted his followers, seducing some from their religion, and exiling others from their country. They had to choose whether to give up their religion, be maltreated at home, or flee the country…”
Efterhand – i och med att Quraysh vägrade lyda Gud och förföljde Profetens anhängare –gav Gud emellertid muslimerna tillstånd att försvara sig. Ibn Ishaq skriver vidare:
”When Quraysh became insolent towards God and rejected His gracious purpose, accused His prophet of lying, and ill treated and exiled those who served Him and proclaimed His unity, believed in His prophet, and held fast to His religion, He gave permission to His apostle to fight and to protect himself against those who wronged them and treated them badly.”
Tillståndet att bruka våld för att försvara sig, utgör det andra stadiet (2) och uppenbarelsen med påbudet återfinns i sura 22:
”De, som kämpa, hava tillstånd, därför att de lidit orätt; ja, Gud har sannerligen makt att hjälpa dem. Dem, som utdrivits från sina hem utan något annat skäl än att de sagt: >Gud är vår Herre.> Och om Gud ej hölle människorna tillbaka genom varandra, så skulle klosterceller och kyrkor, bönhus och tempel, i vilka Guds namn flitigt åkallas, rivas ned; ja, Gud skall sannerligen hjälpa dem, som hjälpa honom – Gud är sannerligen stark och väldig –
Dem, som förrätta bönen och giva allmosan, påbjuda det tillbörliga och förbjuda det otillbörliga, om vi giva dem makt på jorden; ja, av Gud beror alltings utgång.” (Sura 22:40-42)
Här ges alltså tillstånd för dem som lidit orätt och förtryckts på grund av sin tro, att försvara sig. Ett budskap Mohammed mottog strax före sin hijra – emigration – till Medina, och det var också i Medina budet skulle börja tillämpas i praktiken. Den sista versen säger också att muslimerna – om Gud låter dem få makt på jorden – ska påbjuda det tillbörliga och förbjuda det otillbörliga. Något Mohammed också lät göra där han fick makt. I en annan uppenbarelse som gavs strax därefter, och som återfinns i sura 2 sägs:
”Striden mot dem, tills det ej finnes någon frestelse längre, utan all dyrkan ägnas Gud, men om de upphöra, så råde ej fiendskap annat än mot de orättfärdiga.” (Sura 2:189)
Denna vers blev den vägledande för muslimerna under Mohammeds första tid i Medina mellan 623-626 evt. Här talas också om rätten att försvara sig mot dem som bekämpar muslimerna, samt att strida för att all dyrkan ska ägnas Gud. Versen rymmer således ett dubbelt påbud: dels rätten att försvara sig, men också rätten att strida mot dem som gör motstånd mot islam, och således mot Gud.
Under Mohammeds tredje stadium (3) mellan åren 626- fram till hans död 632 anföll han offensivt såväl judarna i Khaybar som polyteisterna i Mecka. Och år 631, när Mohammed nått toppen av sin makt, uppenbarades således även det slutgiltiga påbudet i sura 9:5 om att döda månggudadyrkarna varhelst de befann sig.
Vi kan i dessa stadier se hur Gud genom påbuden från sura 22 och 2 abrogerar påbudet att muslimerna blott ska foga sig i förföljelsen och härda ut. Sura 9:5 abrogerar (enligt somliga teologer) sedan i sin tur den möjlighet till fred om vissa villkor uppfylls, som uttrycks i sura 2:189. Möjligheten att verkställa dessa påbud beror dock förstås helt på vilken maktposition muslimerna besitter.
Abrogationsläran och förhållandet till judar och kristna:
Abrogationsläran får också konsekvenser för förhållandet mellan muslimer, judar och kristna. Till skillnad från polyteismen, som Koranen och Mohammed inte visade någon tolerans, så tolererades till en början judar och kristna, som båda ansågs utgöra ”bokens folk” – dvs, de hade tidigare fått del av um-al kitab – den himmelska Urkoranen, vars innehåll visserligen förvanskats i deras egna skrifter, men vars profeter likväl i grunden hade förkunnat den rena tron på den Ende Guden – innan deras budskap förvanskades av deras anhängare.
Exempel på detta förhållningssätt till de tidigare monoteistiska religionerna uttrycks på en mängd ställen i Koranen. I sura 29 sägs te x:
”Bekämpen icke dem, som fått skriften, annat än på det sätt, som är lämpligast, undantages dem, som göra orätt, och sägen: >Vi tro på vad som nedsänts till oss och nedsänts till eder; vår Gud och eder Gud är en och samma, och vi äro honom undergivna.>” (Sura 29:45)
”Bland dem, som fått skriften, finnas sannerligen de, som tro på Gud, på vad som nedsänts till eder och vad som nedsänts till dem, i det de ödmjuka sig inför Gud och ej sälja Guds tecken för ett ringa pris. Dessa skola få sin lön hos sin Herre; Gud är förvisso snabb att rannsaka.” (Sura 3:198-199)
Mohammeds förhållande till judar och kristna kan ur ett historiskt perspektiv, även det sägas ha utvecklats i olika stadier. Till en början var Mohammed vänligt inställd till de tidigare religionerna – de var ju båda, enligt Koranen, efterföljare av de tidigare skrifterna och profeterna innan Mohammed. Mohammed försökte även vädja till judar och kristna i sin samtida omgivning och förmå dem att förstå att det budskap han förmedlade utgjorde fullkomningen av deras egen tro.
När det dock visade sig att majoriteten av judar och kristna inte var intresserade av att ansluta sig till Mohammeds förkunnelse, blev han emellertid mer fientligt sinnad. Kiblan ändrades som bekant från Jerusalem mot Mecka, och i sura 5:56 sägs:
”I som tron, tagen ej judarne och de kristna till beskyddare! De äro ju varandras beskyddare, och den av eder, som tager dem till beskyddare, hör dem till; Gud vägleder förvisso ej de orättfärdiga människorna.” (Sura 5:56)
Ibn Khatirs tafsir från 1300-talet kommenterar denna vers på följande sätt:
“Allah forbids His believing servants from having Jews and Christians as friends, because they are the enemies of Islam and its people, may Allah curse them. Allah then states that they are friends of each other and He gives a warning threat to those who do this”
Vad som började som en teologisk dispyt skulle emellertid från Mohammeds sida leda till en regelrätt krigsförklaring mot judar och kristna – något som i judarnas fall började ganska snart i samband med Mohammeds fördrivningar av de judiska stammarna i Medina (Se kapitel 2). Den vers som tydligast fördömer kristna och judar härrör dock precis som svärdets vers, från Sura 9 och lyder:
”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (Sura 9:29)
Svärdets vers (9:5) manade till strid mot månggudadyrkarna. I denna vers utläggs påbudet till att omfatta även ”bokens folk”, dvs ”dem, som fått skriften” – judar och kristna. Att det verkligen rör sig om ”bokens folk” framkommer än tydligare i några andra Koranöversättningar. I Knut Mohammeds Bernströms konfessionella översättning, som tidigare nämndes, från 1998 står det:
”Kämpa mot dem som, trots att de [förr] fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller på den Yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har förbjudit och iakttar den sanna religionens bud – [kämpa mot dem] till dess de erkänner sig besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.” (Sura 9:29)
Och i en annan svensk konfessionell översättning från 1988 av Dr Qanita Sadiaqa med stöd av Ahmadiyyarörelsen översätts versen på följande sätt:
”Bekämpa dem bland Bokens Folk som icke tror på Allah, eller på den Yttersta Dagen, eller anser det vara olagligt som Allah och Hans Sändebud har förklarat vara olagligt, eller följer den sanna religionen, förrän de betalar skatten och anser det vara en ynnest och erkänner sitt tillstånd av underdånighet.” (Sura 9:29)
Den historiska kontext denna vers uppenbarades i var när Mohammed år 631 evt, efter att ha befäst sin makt i arabvärlden riktade blickarna längre bort och förberedde ett krig mot det kristna byzantinska rikets utpost Tabuk. Det rike vars härskare Heraclius hade avböjt Mohammeds inbjudan till islam.
I Ibn Khatirs korankommentar sägs om versen följande:
”This honorable Ayah was revealed with the order to fight the People of the Book, after the pagans were defeated… Allah commanded His Messenger to fight the People of the Scriptures, Jews and Christians, on the ninth year of Hijrah, and he prepared his army to fight the Romans and called the people to Jihad announcing his intent and destination.”
Påbudet i sura 9:29 abrogerar enligt ibn Khuzyamh 9 andra koranverser, och bland dem den tidigare citerade toleranta versen i sura 29:45 som talade om att icke bekämpa dem som fått skriften, och om att ”vår Gud och eder Gud är en och samma”.
Sura 9:29 abrogerar således helt den tidigare någorlunda toleranta inställningen mot ”bokens folk”. Även om denna tolerans visserligen var större i teorin än i praktiken, så försvinner härmed toleransen också i teorin. Judarna och de kristna hade fått del av uppenbarelsen, men när nu Mohammed kommit med den slutgiltiga uppenbarelsen och de ändå inte mottog den, så var det beviset på att de var hårdhjärtade och oemottagliga för Guds budskap. Detta framkommer i påföljande verserna efter vers 29, där förklaringen varför de inte längre kan tolereras motiveras:
”Judarna säga: >Esra är Guds son>, och de kristna säga: >Kristus är Guds son.> Detta är vad de föra på tungan; de likna dem, som vore otrogna förut. Må Gud förgöra dem! Huru kunna de vara så förvända?
De hava tagit sina skriftlärde och sina munkar till herrar i stället för Gud, och Kristus, Marias son, likaså, ehuru de endast fått sig ålagt att dyrka en enda Gud; det finns ingen gud utom honom. Honom allena all ära! Han är fjärran från det de sätta vid hans sida!” (Sura 9:30-31)
Att judarna skulle ansett Esra vara Guds son, är en muslimsk föreställning utan några andra historisk belägg. Essensen i verserna är dock att judarna och de kristna precis som polyteisterna, begår synden att sätta andra vid Guds sida. Men inte nog med det, dessa judar och kristna förbryter sig inte bara mot islam genom att inte acceptera Mohammed och dennes budskap, de sviker även sina egna profeter – efter som dessa, alltifrån Abraham till Jesus förkunnade att Mohammed skulle komma med den slutgiltiga uppenbarelsen (vilket framkom tidigare i redogörelsen över islams profeter). Om detta skriver Ibn Khatir:
”Therefore, when People of the Scriptures disbelieved in Muhammad, they had no beneficial faith in any Messenger or what the Messengers brought. Rather, they followed their religions because this conformed with their ideas, lusts and the ways of their forefathers, not because they are Allah’s Law and religion. Had they been true believers in their religions, that faith would have directed them to believe in Muhammad, because all Prophets gave the good news of Muhammad’s advent and commanded them to obey and follow him. Yet when he was sent, they disbelieved in him, even though he is the mightiest of all Messengers. Therefore, they do not follow the religion of earlier Prophets because these religions came from Allah, but because these suit their desires and lusts. Therefore, their claimed faith in an earlier Prophet will not benefit them because they disbelieved in the master, the mightiest, the last and most perfect of all Prophets .”
Judarnas och de kristnas arrogans gentemot Mohammed och även sina egna budbärare, gjorde att Gud således slutade vara överseende, och därför uppenbarade påbudet i sura 9:29. Vilka konsekvenser detta senare skulle komma att få för de kristna inom det islamska riket ska vi komma in på längre fram.
I och med detta avsnitt har alltså abrogationslärans innebörd och dess plats i den muslimska historien förklarats. Abrogationsläran har genom historien gett Koranens våldsverser en central plats inom den islamska teologin, och lyft fram verser som än idag brukas av exempelvis Bin Ladin i dennes krigsretorik. Vill man förstå de teologiska grunderna bakom den militanta islamismen behöver man således också bekanta sig med abrogationsläran.
Koranen – en slutdiskussion:
Sammanfattningsvis har detta kapitel alltså handlat om muslimernas heligaste skrift. Koranen är Guds eviga ord, förmedlad till mänskligheten genom profeten Mohammed, och varje muslims viktigaste rättesnöre. Det finns visserligen andra hjälpmedel, så som Profetens livsexempel och muslimska traditioner, men allt sådant bygger på, och utgår i grunden från källan – nämligen den himmelska bok som jordens människor genom Guds barmhärtighet nu fått del av: den heliga Koranen.
Koranen ger oss en bild av vem Gud är: han är den Allsmäktige, den Allvetande, den Evige och den Högste – han är dessutom den förste och den siste och det finns ingen vid hans sida.
Gud är också alltings Skapare. Han har skapat universum, jorden och alla varelser och allt liv därpå. Dessutom har han skapat änglarna och djinnerna. Inför honom är det varje människas plikt att underkasta sig. Koranen visar oss vad detta innebär – däri får vi veta vad Gud kräver av oss, vad han vill att vi ska göra, och vad han inte vill att vi ska göra.
På den yttersta dagen ska Gud döma varje människa i enlighet med till vilken grad hon underkastat sig honom. För de rättfärdiga väntar paradiset med alla dess förlustelser, medan däremot helvetets eld väntar de otrogna.
För att upplysa människorna om tron och varna dem för domen har Gud genom alla tider och på grund av sin stora barmhärtighet sänt sina profeter för att förmedla hans budskap till människorna. Adam var den förste profeten, följt av en rad andra med Jesus som den siste innan den slutgiltige profeten Mohammed, efter vilken inga fler profeter kommer att sändas.
Detta är Koranens budskap.
Koranen är således en religiös urkund, som förklarar den muslimska trons grundvalar. Men i denna skrift från 600-talet evt, finns också mängder av våldsuppmaningar, som om de tolkas bokstavligt hamnar på kollisionskurs med västvärldens moderna demokratiska värderingar. Dessa våldsverser kan försöka balanseras med hjälp av fredliga verser, vilket Bushs tal till den amerikanska nationens muslimer ger exempel på. Men som detta kapitel påvisat, så är somliga av dessa fredsverser bara fredliga vid första ögonkastet. Andra verser och ibland hela suror, som te x sura 109 – som i sin helhet och även vid djupare betraktelse framstår som mycket sympatiska, ersätts emellertid enligt den sk abrogationsläran, av andra mer våldsamma passager, och i synnerhet den vers som kallas för ”svärdets vers” i sura 9:5 som uppmanar att döda månggudadyrkarne, varhelst I finnen dem!.
Varför behöver då dessa våldsamheter lyftas fram?
Av två orsaker. Dels därför att denna sida av historien nästan helt ignoreras av våra samtida politiker och akademiker i dess strävan att måla en demokrativänlig bild av islam. I sin bok ”Islam” skriver te x även den i kapitel 2 omnämnda religionshistorikern Karen Armstrong efter att ha redogjort islams vördnad för de bibliska profeterna:
”Därför bad Muhammed aldrig judar och kristna att acceptera islam, såvida de inte uttryckligen ville det, för de senare hade själva erhållit helt giltiga uppenbarelser. Koranen betonar att ”det finns intet tvång i religionen”, utan uppmanar muslimerna att respektera judarnas och de kristnas tro. Dessa kallar Koranen ahl- al Kitab, som brukar översättas med ”Bokens folk”, men rätteligen borde återges med ”folk av en tidigare uppenbarelse”
Karen Armstrong lägger här – måhända i försonande välmening – fram uppenbara sakfel, och utlägger dessutom historien väldigt ensidigt, genom att helt ignorera islams teologiska förståelse av ”de tidigare uppenbarelserna”, så som de tar sig uttryck genom abrogationsläran och i teorin visar sig i de olika teologiska skrifterna, och i praktiken tar sig uttryck i muslimernas dhimmi-system.
Den andra anledningen till varför dessa saker måste belysas beror på att Koranens sanktion för våldshandlingar skiljer islam från andra religioner som te x kristendomen. I Nya Testamentet säger Jesus:
”Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.” (Matt 5:38-39 –bibel 2000)
Kristendomen har ingen abrogationslära på samma sätt som islam, däremot framgår av denna bibelvers att den kristna principen låter de mjuka verserna ersätta de hårda. Medan abrogationsläran inom islam fungerar på motsatt sätt – där det istället är de fredliga verserna som blir ersatta av de våldsamma. Abrogationsläran är också en central del av den islamska historien, men oavsett denna läras vara eller icke vara – så kvarstår de våldsamma verserna i vilket fall, i en skrift som inom islam ska uppfattas som Guds ord på ett mer bokstavstroget sätt än någon religiös urkund inom någon annan religion.
Att ignorera denna aspekt inom islam är inte bara felaktigt, det är också väldigt naivt. Alla muslimer tror inte på våldsprinciper, och många muslimer tar tydligt avstånd från sådant – men däremot är våldsglorifieringen och våld som ett medel för att implementera en islamsk teokratisk ideologi, ingenting som terrorister som Usama Bin Laden tagit ur luften. Islam – både dess teologiska urkund Koranen, och Mohammeds sunna, såväl som den islamska historien – innehåller, som detta kapitel påvisat, militanta element mot vilka en demokratisk värld måste vara på sin vakt.
Det är en sak att betona goda bitar i en religion och att förklara att en religiös urkunds text inte per automatik innebär att dess utövare följer den texten bokstavligt. För att motverka konflikter, rädsla och hat så är det viktigt att betona att alla muslimer inte är terrorister, eller att alla muslimer inte är farliga. Att President Bush i egenskap av ledare för en hel nation med miljontals muslimska medborgare efter terroristattacken den 11 september 2001 förklarade att islam var fred, och hänvisade till sura 5:36 för att styrka detta är en sak. Att efter terroristattacken den 11 september 2001 göra en koppling mellan islam och fred var förstås nödvändigt för att skydda inhemska muslimer från kollektiv skuldbeläggelse och hämndlystna pöbeldåd. I samband med det internationella kriget mot terrorismen var det också i ett initialt skede nödvändigt att tydligt markera att kriget inte var ett krig mot enskilda muslimer, utan just mot sådana som brukade våld, samt att det inte heller var ett krig mellan kristendom och islam. Det var således ett sätt att som icke-muslimsk nation ställa sig på samma sida som de reformmuslimer som förespråkar både islam och demokrati genom att ta avstånd från den historiska teologin och betona verser som ”intet tvång i religionen”, och jihad som en inre kamp för att förbättra sig själv och förbättra sitt samhälle (Något som kommer att redogöras tydligare i ett kapitel längre fram).
Att däremot i en ingående religionshistorisk analys av islam utelämna religionens militanta element, och som akademiker med Karen Armstrongs internationella anseende som islamolog, helt förbise dessa grundläggande bitar inom den islamska teologin, är däremot att blunda för historien.
Våldselementen inom islam är nämligen inte något som bara återfinns i den islamska trons periferi, det återfinns inte enbart hos någon enskild muslimsk sekt, eller i någon enskild muslimsk teologs personliga skrift – det återfinns som detta kapitel påvisat, i islams ursprungskälla, i dess allra heligaste skrift – i Guds eviga bok given direkt från himmelen, och återfinns där också i mycket stor utsträckning. Att blunda för detta vore av den demokratiska världen ett allvarligt misstag.
I en av sina videobloggar säger den religionskritiske brittiske samtidsanalytikern Pat Condell i sin blogg ”More demands from Islam” följande om den militanta islamismen:
”Radical Islam has seen us for what we are: a soft touch. It sees that political correctness is like a drug that we just can’t stop injecting even though we know it’s going to kill us. And they’re taking full advantage of that, turning our sense of fairness against us, and making us despise ourselves for one of our best qualities. And any concession made, will be seen as a sign of weakness to be exploited further – because there is no dialogue with radical Islam. It doesn’t want to be agreed with, it wants to be obeyed. It thinks it has the god given right – apply enough – to make the rules not just for Muslims, but for everyone. And some of us frankly think that, that’s a little bit too much to ask. And if you think that, that’s unreasonable, then all I can say is that my freedom is more important than your faith. Much, much more important.”
Västerländsk demokrati bygger på principen om individuell frihet. Islam däremot handlar i många tongivande avseenden om kollektiv underkastelse. För dem som därför menar sig tro på demokratiska ideal borde friheten också vara mycket viktigare än att man ignorerar våldsromantiserande teokratiska ideologier.
I följande kapitel kommer en övergripande skildring av den islamska historien efter Mohammed att skildras – en historia som berättar vad Koranens påbud och den islamska teologin fick för praktiska konsekvenser för de folk där det islamska imperiet utbreddes.
Kapitel 5: Efter Mohammed – Det första Kalifatet
Efter Mohammeds död 632 evt. samlades några av hans anhängare för att hålla rådslag (shura) och diskutera vad som skulle hända härnäst. Vem skulle nu ledda umman – den muslimska församlingen?
Detta var en fråga som några deccenier senare skulle leda till en splittring inom islam som varat ända in i vår tid. Mohammed hade nämligen inte gett något tydligt besked om saken. På mötet beslutade man dock att Mohammeds närmsta vän, Abu Bakr – skulle bli muslimernas nya ledare. Detta därför att Abu Bakr var allmänt erkänd som en av profetens närmsta vänner; den förste utanför Mohammeds familj att konvertera till islam och en person som aldrig tvivlat på att Mohammed var Guds Sändebud – något som inte minst kom sig till uttryck efter Mohammeds himmelsfärd och nattliga resa till Jerusalem, när Abu Bakr som själv varit där, bett Mohammed att beskriva Jerusalem för honom, varefter han allteftersom Mohammed förklarade hur Jerusalem sett ut utbrast att Mohammed verkligen var Guds Sändebud. Abu Bakr gavs därför passade nog smeknamnet al-Siddiq – den sannfärdige. Men Abu Bakr var mer än bara en vän till Mohammed, han var dessutom far till Mohammeds älsklingshustru Aisha, i vars famn Mohammed avlidit. Mohammed hade också under sin sjukdom strax innan sin död bett Abu Bakr att leda fredagsbönen, och Abu Bakr var också den som styrde upp den förvirring som bland annat Mohammeds andra vän Umar varit en del av när denne till en början inte förmådde sig acceptera att Profeten var död. Mycket talade därför för att Abu Bakr skulle bli Mohammeds efterträdare. Och även om alla inte var överens om detta – vilket vi ska se längre fram – så kom man i alla fall fram till att Abu Bakr skulle bli muslimernas nya ledare, deras första kalif – eller khalifat rasul Allah – Guds Sändebuds ställföreträdare, som den fulla titeln löd.
De fyra rättledda kaliferna:
Efter Abu Bakrs död skulle tre andra kalifer följa: Umar, Uthman och Ali – dessa fyra kallas inom sunnitisk tradition för de fyra rättledda kaliferna (rashidun). Under dessa fyra kalifers styre skulle det muslimska imperiet vara en någorlunda enad församling i förvaltandet av arvet från Mohammed, medan församlingen däremot efter Alis död år 661 evt skulle splittras mellan olika dynastier och olika trosinriktningar som alla stick i stäv med varandra gjorde anspråk på att vara Mohammeds riktiga ställföreträdare. Rashidunkalifatets betydelse för islams vidare historia går dock inte att överskatta, eftersom de fyra kaliferna i stora drag skulle lägga grunden för islams vidare historia: Under Abu Bakr skulle muslimernas stora expansion fortsätta, under Umar skulle den islamska tideräkningen införas, under Uthman skulle Koranen sammanställas och under Ali skulle vad som senare skulle komma att bli den shiitiska grenen av islam påbörjas. Efter Koranen och Mohammeds livsexempel utgör Rashidun och den första generationen muslimer (sahaba) det normerande exempel efterkommande muslimer ända in i vår tid skulle utgå ifrån i förståelse för vad deras religion innebar – och många muslimska väckelserörelser som genom historien ansett att deras samtida muslimer avfallit från den sanna tron skulle komma att hänvisa till denna första tid i islams historia som ett föreskrivande för hur islam ska utövas.
Detta kapitel kommer därför att beskriva hur islam utvecklades politiskt och militärt under dessa fyra rättledda kalifers styre – och vi börjar med den första.
Abu Bakr och Riddakrigen mot avfällingarna:
Abu Bakr blev alltså muslimernas nya ledare och således deras första kalif, däremot gick hans ställning förstås inte att jämföra med Profetens. Mohammed hade varit Guds budbärare – Sändebudet genom vilken Gud förmedlat Koranens himmelska budskap. Mohammed hade varit muslimernas såväl andliga som politiska ledare, medan Abu Bakr bara var deras politiska ledare satt att förvalta det islamska arvet från Mohammed. Att det var så det förhöll sig bekräftade Abu Bakr själv i sitt inledningstal som Kalif, där han sa:
”Obey me so long as I obey God and His apostle, and if I disobey them you owe me no obedience.”
Abu Bakrs ämbetsperiod skulle bara vara i två år fram till hans död år 634 evt. Två år som dock skulle bli mycket händelserika och lägga grunden för det islamska rikets framtid.
Det första stora problem Abu Bakr möttes av hade att göra med den arabiska och muslimska sammanhållningen. Efter Mohammeds död menade många av de stammar som slutit förbund med Mohammed, att förbindelserna nu hade upphört eftersom dessa varit knutna till Mohammed personligen, inte till hans efterföljare eller till muslimerna i Medina i allmänhet (det var en samtida sed bland araberna att ingångna avtal bara gällde så länge motparten ifråga var vid liv). Därför slutade somliga av stammarna att betala skatt till Medina, vilket många av dem gjort under Mohammeds tid men nu menade bara blev ett sätt för Medinas elit att frånta dem dess självständighet. Detta kunde Abu Bakr emellertid inte tolerera. Utbrytningen var ett hot både mot muslimernas enhet och mot hans egen och hans anhängare i Medinas maktposition. Han förklarade därför att stammarnas allians med Mohammed inte bara varit en allians med en vanlig människa, utan med hela den muslimska rörelsen, för vilken han själv nu var ledare. Somliga av stammarna var muslimer, och motsatte sig inte islam utan bara kravet att betala skatt till Abu Bakr – andra stammar var dock polyteister, kristna eller hanafitier och somliga hade ledargestalter som själva menade sig vara profeter, precis som Mohammed varit, något muslimerna i Medina givetvis betraktade som hädelse. Abu Bakr krävde dock kompromisslös underkastelse: stammarna skulle bekänna sig till islam och betala skatt, och någon förlikande kompromisslösning skulle inte komma på tal. Abu Bakr förklarade:
”If they withheld only a hobbling-cord of what they gave the Prophet, I would fight them for it.”
De arabiska stammarna tog dock saken i egna händer och planerade att anfalla Kalifen i Medina först. Abu Bakr hade dessutom sänt ut de muslimska krigarna under befäl av den unge Usama att tåga mot bysaniterna i Jordanien eftersom detta varit Mohammeds sista militära befallning. Det gjorde däremot att Medina låg oförsvarat. Abu Bakr gav dock inte vika och gjorde en överraskningsattack som överrumplade ockupanterna, som därefter tog till flykten.
För att sedan sätta kraft bakom orden och stoppa de avfälliga stammarna från att bryta alliansen med muslimerna lät Abu Bakr därefter skicka ut sina generaler över arabvärlden, i vad som kom att kallas för ridda-krigen (krigen mot avfällingarna) – där de upproriska stammarna en gång för alla lades under och enades i ett islamiskt herravälde styrt från Medina.
Den främste av muslimernas generaler var Khalid ibn al-Walid, som Abu Bakr skickade ut med fyratusen man för att kuva de upproriska stammarna. Denne begav sig först mot Beni Asads stam norr om Medina, vars ledare Tulaiha menade sig vara profet. Denne hade motsatt sig Mohammed och den muslimska församlingen redan under profetens levandstid, och efter att Mohammed dött utropade han sig själv till profet. Till honom slöt sig också grannstammar i sitt uppror mot muslimerna i Medina, vilket en av hövdingarna motiverade på följande vis:
”A prophet of our own, is better than a prophet of Quraish. Moreover, Tulaiha is alive, whereas Muhammad is dead.”
Khalid besegrade dock dessa stammar i slaget vid Buzakha och Tulaiha själv flydde till Syrien men konverterade senare till islam. Slaget underkuvade också dessa stammar som nu underordnade sig islam och betalade den skatt som avkrävdes. Khalid skonade därför folket men straffade däremot dem som hade dödat någon muslim genom att avrätta dem på samma sätt som de själva använt sig av: somliga brändes levande, andra stenades, andra kastades ut från stup, somliga sköts till döds med pilbåge och några slängdes ner i brunnar.
Därefter gav sig Khalid vidare mot en förgrening av Beni Temeems stam i området Nejd i centrala Arabien, som under sin ledare Malik ibn Nuweira efter beskedet om Mohammeds död hade avsagt sig förbundet med Medina. Abu Bakr hade instruerat Khalid om att ta reda på vilka som var rebeller genom att ta i akt hur de besvarade uppmaningarna att be och bekänna islam. Upprorsledaren Malik bad sina anhängare sprida ut sig i öknen för att på så vis undkomma den muslimske generalen, som dock skickade ut ryttarhärar för att samla in flyktingarna, vilka också fann och arresterade Malik och dennes familj trots att dessa uppgav att de var muslimer. Malik sattes i arrest, men avrättades varefter Khalid dagen därpå gifte sig med dennes hustru Leila som sades vara mycket vacker, speciellt hennes vackra ögon och åtråvärda ben. Detta väckte dock kritik även bland muslimerna – inte därför att det var fel att ta den döde ledarens hustru som krigsbyte, utan därför att Malik bekänt sig som muslim: Malik var dessutom känd för sin generositet, sitt mod och sin poesi – egenskaper alla araber beundrade – och misstankar restes att Khalid beordrat avrättningen, vilket de rapporterade till Abu Bakr som kallade till sig Khalid där denne förklarade att han inte var ansvarig för Maliks död utan att vakterna hade missförstått hans instruktioner. Umar bad Abu Bakr att avsätta Khalid – men Abu Bakr hade – oavsett om Khalid talade sanning eller ej – överseende med händelsen och svarade:
”I will not sheathe a sword which God has drawn for His service.”
Khalid blev således ursäktad, men innan han lämnade Medina för att fortsätta kampen mot avfällingarna hade han en het ordväxling med Umar – vilket längre fram skulle få betydligt större konsekvenser.
I samma område i östra Centralarabien fanns även en man kallad Musaylimah tillhörande Bani Haneefa, en av de största stammarna i den delen av Arabien, som menade sig vara en profet precis som Mohammed och som redan under Mohammeds levnad kommunicerat till denne och sagt:
”From Musailama the Apostle of God to Muhammad the Apostle of God. Let us divide the earth between us, half to you and half to me.”
På vilket Mohammed svarade:
“From Muhammad the Apostle of God to Musailama the liar. The earth is the Lord`s. He causes such of His servants to inherit it as He pleases.”
Denne Musaylimah var också magiker, och sades kunna utföra olika mirakler. Hans stam Banu Hanifa var en av de stammar som efter att Mohammed konsoliderat sin makt över Arabien hade kommit till Mohammed i Medina för att där överlägga om framtiden och då beslutat sig för att anamma islam. Musaylimah accepterade dock inte Mohammeds budskap och många av hans egna budskap häcklade islam, och i och med att tiden gick och han fick allt mer inflytande över sin stam, förde han dem bort från den nya religionen. Ett av de budskap som det sades att han fått uppenbarat för sig innehöll följande smått komiska och anti-islamska polemik:
”O frog! Holy are you. You do not prevent the drinker, nor do you make the water dirty. Half the world belongs to us, and half to the Quraish, but the Quraish are a cruel people.”
Med Quraish åsyftade Musaylima givetvis Mohammed och muslimerna, vars ledarskap nästan uteslutande härrörde från Qurayshs stam, och vars huvudstäder nu var både Mecka och Medina. Musaylimah förde såldes bort Bani Haneefa från islam, och efter att Mohammed dött gjorde de under hans ledning öppet uppror mot Abu Bakr, som därför skickade ut sin fruktade general Khalid ibn al-Walid som mötte Musaylimahs män på en slätt i Aqraba i Yamma. Det blev en hård strid: Khalid omringade Musaylima, som dock insåg att hans enda chans var att göra en kontraattack, varpå de avfälliga som var fler till mantal stormade Khalids armé som pressades tillbaka. Musaylimahs mannar avancerade ända in i muslimernas läger – där plundrade de lägerplatsen och även Khalids eget tält. Detta gav dock muslimerna tid att återgruppera sig. Khalid insåg nämligen att han gjort ett misstag – hans manskap härrörde från hela arabien: alla var muslimer men många av dem kände fortfarande stark stamtillhörighet varför de beskyllde förlusten på varandra. Khalid lät därför se till att de olika stammarna i armén nu grupperades tillsammans för att på så vis öka stridsmoralen: nu slogs de inte bara för islam, utan även för sina stammar och klaner varpå de skrek Allah akbar – Gud är större! För Mohammed! – och gick till motattack. Tolvhundra muslimer hade dock mist livet – vilket dittills var de största förluster det begynnande muslimska imperiet någonsin lidit. Till slut dödades dock Musaylimah och Khalids här utgick med seger.
Ridda-kriget fortsatte genom liknande militära operationer runtom på den arabiska halvön:
I Oman, på östra Arabiens kust, intervenerade general Hudayfa genom att slå ner en folklig revolt mot de där sittande muslimska ledarna i vad som kom att kallas striden vid Dibba med omkring tiotusen döda, varefter Abu Bakrs general sedan själv tog kontroll över området och återförde stammarna till islam.
Ridda-krigen resulterade i att Abu Bakr genom sina generaler slog ner de stammar som avfallit från islam och Kalifens anspråk från Medina – och enade araberna med islam som gemensam identitet under ledning av Kalifen. Araberna hade således slutgiltigt lagts under muslimskt herravälde.
Abu Bakr lägger grunden till Koranen:
Ridda-krigen fick också en annan konsekvens. Under krigen hade många av det gamla gardet muslimer som kunde Koranen utantill dött i strid. Behovet av att skriva ner och sammanställa Koranen i en enhetlig skrift blev därför allt mer angeläget. På uppmaning av Umar lät därför Abu Bakr tillsätta en grupp som skulle samla in alla koranverser och skriva ner dem. Det var dock först senare under den tredje kalifen Uthman, som Koranen skulle bli slutgiltigt sammanställd.
När Ridda-kriget var slut och Abu Bakr enat de arabiska stammarna under islam så följde en expansion av det begynnande muslimska imperiet åt både öster och väster. Det började med att en av stamhövdingarna från östra Arabien kom till Abu Bakr och berättade hur han brukade göra snabba räder i städerna i det av perserna behärskade Mesopotamien (Irak) och sen fly ut i öknen så att perserna inte hann ikapp honom. Det gav Abu Bakr idén att anfalla den persiska sassanid-dynastins stora imperium och invadera dess irakiska provins.
Arabien låg vid denna tidpunkt mitt emellan de två stormakterna – det östromerska bysantinska riket i norr, och det persiska riket i öster – som båda legat i fejd med varandra i århundraden, och som båda ömsesidigt använt sig av sina arabiska grannar som tredje part.
För att kunna ta sig an stormakten i öst beordrade Abu Bakr Riddakrigs-generalen Khalid ibn al-Walid att ta befäl över projektet, som samlade en här på 18 000 frivilliga som i mars 633 evt gav sig iväg för att bekämpa perserna i öst. Innan han gav sig av lät han dock sända ett brev till den persiske guvernören Hormuz som behärskade området i Irak i vilket Khalid erbjöd fienden att anamma islam och lät säga:
”Submit to Islam and be safe. Or agree to the payment of the Jizya, and you and your people will be under our protection, else you will have only yourself to blame for the consequences, for I bring the men who desire death as ardently as you desire life.”
Perserna som några år tidigare avvisat Mohammeds egen inbjudan till islam var dock fortfarande inte intresserade av arabernas religion, och med en här överlägsen araberna i både teknik och manskap, och ett imperium med en välutvecklad civilisation som existerat i århundraden och både stått emot och besegrat romarrikets legioner, räknade perserna med en enkel seger. Deras armé tillhörde dåtidens stormakt och var rustad med stridselefanter, katapulter och bågskyttar och ett infanteri iklädd tunga rustningar. Det var en armé gjord för stora sammandrabbningar. En armé av sådan storlek hade dock en svaghet: de förflyttade sig väldigt långsamt – i kontrast till muslimerna som med hästar och kameler kunde göra snabba räder och snabbt ta sig från en plats till en annan. Perserna kunde heller inte med sina hästar ta sig in i öknen, till skillnad från muslimernas kameler.
Detta utnyttjade Khalid i sin första sammandrabbning med perserna, genom att ställa in siktet på persernas viktiga hamnstad Uballa. Det fanns två vägar till staden och Khalid lät provinsguvernör Hormuz förstå att han tänkte möta honom på en av dessa vägar, denne drog därför ut med hela sin armé för att möta muslimerna på slagfältet. När den persiska armén väl var där såg de dock ingen skymt av några muslimer, och en spejare kom sedan med besked att muslimerna tagit den andra vägen, varefter den persiska befälhavaren beordrade sin armé att flytta sig för att förhindra muslimerna att nå fram till staden via den andra vägen. Khalid gjorde då åter samma sak, och skyndade med sin här till den andra vägen – och den persiska befälhavaren fick åter beordra sin långsamma armé att skynda sig tillbaka igen – en process som tröttade ut den persiska hären – till skillnad från muslimerna som förflyttat sig lätt och smidigt. Väl tillbaka lät Hormuz nu gruppera sina män i formation och länka samman dem med kedjor, för att muslimernas kavalleri inte skulle kunna bryta igenom manskapet och slå en splittring i formationen.
Taktiken var bra med reservation för att om striden förlorades så skulle det i princip vara omöjligt för männen att fly. Khalid höll sina män i utkanterna av platsen, och Hormuz utmanade då Khalid på tvekamp – en tvekamp i vilken Hormuz blev dödad. Detta ledde till ett enormt psykologiskt nederlag för den persiska hären, varefter Khalid genast beordrade en attack mot de utmattade perserna, varav de flesta pg a sina kedjor inte kunde fly och istället dödades i tusentals i slaget som kom att kallas ”Kedjornas slag” pg a kedjorna perserna sammanlänkades med.
Efter denna strid följde ännu ett slag som kom att kallas ”Striden vid floden”. Den persiske kejsaren hade vid budet om Khalids intåg i Irak låtit samla en här i sin huvudstad Ctesiphon, som skickades ut för att förstärka Hormuz armé. När de anlände vid Ubulla nåddes de dock av bud från flyktingar från kedjornas slag om den förödelse muslimerna bringat den persiska hären. Den nya hären lät då samla sig vid floden, med ryggarna mot flodbanken som på så vis skyddade deras ena flank. Detta tvingade Khalid till en öppen strid på klassiskt persiskt vis, eftersom det denna gång inte fanns någon möjlighet för honom att utnyttja samma taktik som vid föregående slag och han heller inte skulle kunna ta sig över floden. Innan striden utmanade dock de tre persiska generaler som ledde den persika armén muslimerna på duell – i vilket alla tre persiska generaler dödades. Khalid lät sedan attackera fienden som utan sina befälhavare inte kunde koordinera sig varefter de besegrades av muslimerna. Somliga perser lyckades fly i båtar – men sammanlagt dödade Khalids armé likväl 30 000 av sina fiender.
Khalid riktade nu blickarna mot persernas huvudstad i den irakiska provinsen – staden al-Hirah, och i maj 633 evt drabbade han samman igen med en ny persisk här i slaget vid Walaja. Vid det här laget hade persernas kejsare Ardashir III förstått att hotet från muslimerna måste tas på allvar, och samma dag som striden vid floden utkämpades beordrade han en ansamling av två arméer som skulle sätta stopp för muslimerna på en plats kalla Walaja. Den första armén ställdes under befäl av den persiske militärguvernören Andarzahgar, som begav sig mot Walaja där den andra armén som leddes av Bahman, som var en av den persiska militärhierarkins toppmän senare skulle sammansluta sig med honom för att ansamlas i en jättehär som en gång för alla skulle sätta stopp för det muslimska kalifatets armé.
Khalid ibn al-Walid ställdes nu inför en stor utmaning. Han hade framgångsrikt besegrat två överlägsna persiska härar med ringa förluster – likväl var det bara en droppe i havet för det persiska riket som skulle kunna uppbåda liknande härar flera gånger om. Khalid hade dock knutit många kontakter bland lokala stammar som motsatte sig den persiska ockupationen – och dessa berättade för honom om de två arméer som var på väg att förenas. Khalid beslöt därför att skynda sig mot Walaja för att där slå ut Andarzahgars första armé innan den andra armén ledd av Bahman hann ansluta sig till dem. Det var också viktigt att se till att den första armen omringades så att de inte kunde fly och på så vis skynda sig tillbaka för att ansluta sig till den anländande armén på förhand.
Andarzahgar såg muslimernas här, men han gjorde inga försök att fly – tvärtom var han säker på att striden skulle vinnas, så säker att han inte ens drog tillbaka sin här till strandkanten vid floden Eufrat som skulle kunnat skydda hans ena flank.
Khalid lät ställa upp sina män i stridsformation, något som förvånade Andarzahgar som trodde att muslimernas här skulle vara större. Khalid hade dock i hemlighet beordrat två av sina officerare att om natten föra respektive tvåtusen kavallerister var runtom den persiska hären för att omringa dem och sedan på Khalids uppmaning anfalla dem bakifrån. Med sin öppna här attackerade Khalid i gryningen sedan den persiska hären i en strid de välformerade perserna dock utan större problem stod emot, för att sedan göra en kontraattack mot Khalids armé som nu retirerade. I det ögonblicket lät Khalid dock ge signal till sina två gömda kavalleridivisioner, som överraskande dök upp från höger och vänster sida bakifrån den persiska armén. Perserna var nu oväntat omringade och anfölls plötsligt från alla fronter. Det skapade kaos i den persiska formationen som var grupperad för strid på en front. Muslimerna dödade tusentals perser som hade mycket svårt att fly eftersom fienden kom från alla riktningar – precis som Khalid räknat med då han ville undvika flyktingar som senare kunde ansluta sig till nästa persiska armé. Den självsäkre befälhavaren Andarzahgar lyckades dock undkomma och fly från slagfältet – men istället för att fly längs Eufrat så flydde han panikslaget in i den arabiska öknen där han istället törstade ihjäl.
Khalid hade nu besegrat perserna i Walaja. Några tusen av dem lyckades dock fly och tog sig till staden Ullais några mil därifrån. Hit samlades också mängder av kristna stammar som bodde mellan Ullais och provinshuvudstaden al-Hirah. Kejsare Ardashir III lät nu omdirigera armén som leddes av Bahman som skulle bege sig till Walaja att istället ta sig till Ullais. Bahman skickade då bud med en sin general Jaban till ansamlingen i Ullais att inte gå i strid med muslimerna förrän Bahman själv anlänt. Bahman återvände dock till persernas huvudstad Ctesiphon för att samtala med Kejsaren, som han dock fann mycket sjuk vilket gjorde att han stannade med kejsaren i huvudstaden.
Samtidigt anlände Khalid till Ullais och såg att folket förberedde sig för strid. Han förstod också att Bahmans armé var på väg och insåg att han precis som förut måste inleda striden snabbt innan den andra persiska armén skulle hinna dit. Trots segern vid Walaja hade striden tagit hårt på muslimerna och ännu en strid där persernas antal återigen skulle vara vida överlägsna skulle bli mycket svår. Perserna hann dock först till staden under ledning av general Jaban, som snabbt formerade de kristna stammarna tillsammans med sin egen kejsararmé. Khalid attackerade likväl eftersom han visste att ju längre tid som gick, desto bättre skulle perserna hinna organisera sig. Denna gång blev det en fullskalig attack framifrån, då det inte fanns några flanker han också kunde attackera ifrån. Striden pågick därefter i timmar med mängder av slagna på båda sidor, och de persiska styrkorna gav till en början inte vika. Frustrerad utbrast Khalid:
”O Lord! If You give us victory, I shall see that no enemy warrior is left alive until their river runs with their blood!”
Efterhand fick muslimerna övertaget och perserna retirerade i riktning mot huvudstaden al-Hirah, varefter Khalid förföljde dem med sitt kavalleri som stormade in och splittrade fienden i olika grupperingar som sedan omringades och föstes tillbaka till slagfältet där de togs tillfånga. Khalid hade uttryckligen beordrat att de flyende perserna skulle föras tillbaka levande. När detta skett lät han sen halshugga alla sina fångar vid strandkanten – en avrättning så stor att det tog tre hela dagar att halshugga alla – så att vattnet i älven färgades rött av blod, varefter den kom att kallas ”blodsälven”: 70 000 perser dödades enligt den muslimska historikern Tabari.
Khalid ingick sedan ett avtal med den lokala befolkningen i området: de skulle betala den muslimska skyddskatten jizya (se kapitel 3) och även agera som spioner för muslimerna mot det persiska styret.
Muslimerna erövrar det persiska Irak:
Nu låg vägen öppen för att invadera den irakiska huvudstaden al-Hira. På väg dit kom Khalid till staden Amghishiya. Staden hade dock tömts på innevånare, då männen stridit och dött i Ullais, och kvinnor, barn och gamla flytt när de hört att Khalid närmade sig. Här tog Khalid och hans muslimska krigare det största krigsbyte de någonsin tagit i Irak, och skickade som alltid – enligt Mohammeds egna instruktioner – tillbaka en femtedel av bytet till Kalifen i Medina. Imponerad av Khalids bravader, utbrast Abu Bakr vid moskén i Medina:
”O Quraish! Your lion has attacked another lion and overpowered him. Women can no longer bear sons like Khalid!”
Samtidigt låg den persiske härskaren för döden och var oförmögen att skicka in nya styrkor till Irak – försvaret av Hira lämnades därför åt dess befälhavare Azazbeh, som misstänkte att muslimerna skulle försöka ta sig till Hira via båt varför han lät dämma för Eufrats flod. Han sände även ut sin son i ledning för ett kavalleri som skulle förhindra Khalid att ta sig in på annat vis. Khalid försökte mycket riktigt också ta sig fram via vattnet – men när han insåg att vattnet var fördämt lät han skicka ut sitt eget kavalleri längs vägen mot Hira, som där stötte ihop med den persiske befälhavarens sons kavalleri – vilka inte var någon match för de nu krigsbeprövade muslimerna som dödade perserna inklusive den persiske befälhavaren Azazbehs son. När Azazbehs nåddes av beskedet dels av sin sons död, och dels av att också självaste kejsaren avlidit – gav han upp försöken att skydda staden och flydde till Ctesiphon, varefter Hira lämnades öppet för muslimerna att inta. Khalid hade nu lagt både Hira och den irakiska provinsen under muslimskt befäl.
När Hira intagits ålades dess befolkning att betala jizya; en av de muslimska krigarna, vid namn Shuwail, kom dock till Khalid med ett krav och berättade att Mohammed själv hade talat om att Hira en dag skulle intas. Shuwail frågade då om han när Hira intogs kunde få stadens enligt ryktet vackra prinsessa Kiramah till hustru, varpå profeten svarade att henne skulle han få. Detta krav framförde han nu till Khalid, som först hade svårt att tro att profeten skulle ha lovat en prinsessa till en enkel man som Shuwail. Det fanns dock vittnen som intygade att Mohammed verkligen sagt just så – varefter Khalid då lät sända efter den persiska prinsessan. Nu var dock fallet att prinsessan ifråga visserligen en gång varit mycket vacker – men nu var hon åttio år gammal, och föga intresserad av att efter ett liv i persisk lyx flytta ihop med en obildad ökennomad. När hon hörde vad som avkrävts henne sa hon därför:
”Take me to him. This fool must have heard of my beauty when I was young, and thinks that youth is eternal.”
Man tog henne sedan till den muslimska krigaren som blev mäkta förvånad när han fick se den åldrade kvinnan. Henne ville han inte ha som hustru, men för att hon skulle släppas fri krävde han att hon betalade honom 1000 dirham, vilket hon också gjorde i en handvändning. De andra muslimerna förklarade sedan för Shuwail att en kvinna som hon skulle kunnat betala mycket mer än så, varefter den obildade araben svarade att han inte visste att det fanns någon summa högre än tusen, varpå Khalid fick sig ett hjärtligt skratt.
När Hira nu var intaget vände sig Khalid norrut mot mindre områden i Irak. Kejsarens armé var nu besegrad, och kvar fanns bara lokala försvarsstyrkor. Två städer som Khalid riktade in sig på var Anbar och Ain-ut-Tamr.
Anbar styrdes av en persisk guvernör vars fort Khalid intog genom att med bågskyttar skjuta sönder ögonen på fortets vakter, som inte kunde mycket om krig, och därefter bygga en bro över dess vallgrav med döda kameler som byggstenar. Den persiska guvernören kapitulerade slutligen och Anbar kom under Khalids kontroll.
Ain-ut-Tamr var en stor stad som omgavs av dadelpalmsplantage. Khalid intog dock staden och halshögg dess hövding Abi Aqqa. I Ain-ut-Tamr fanns också ett kristet nestorianskt kloster kallat ”Dadelpalmskällan”. Det lät han plundra och ta fyrtio av munkarna som slavar (av vilka en av dem skulle konvertera till islam och vars son Musa ibn Nusayr senare skulle bli känd som den som erövrade Spanien och Marocko).
Medan Khalid fortfarande befann sig i Ain-ut-Tamr, nåddes han av bud från en annan muslimsk general som Abu Bakr skickat ut ungefär samtidigt som han skickat in Khalid i Irak för att inta den arabiska staden Daumat-ul-Jandal (Duma), som under ledning av sin hövding Ukabir avfallit från sitt förbund med Mohammed. Den muslimske generalen hade dock belägrat fortet en längre tid utan framgångar – varför han skickade bud till Khalid om hjälp, som genast gav sig av för att slå ner avfällingarna. När dess ledare, som träffat Khalid vid tidigare tillfälle, hörde att Khalid var på väg – uppmanade han de andra att ge upp, eftersom ingen – vare sig liten eller stor – kunde stå emot denna muslimska härförare. De andra ledarna i staden gick dock inte med på detta, varpå hövding Ukabir själv flydde från staden nattetid för att ta sig till Jordanien. På vägen blev han dock tillfångatagen av Khalids män. Khalid som betraktade honom som en avfälling som brutit sitt förbund med Profeten lät genast döda honom, och fortsatte sedan och anslöt sig till den andra muslimska hären som belägrade staden. Khalid insåg att staden hade ett starkt försvar och ville därför inte gå till anfall. Istället väntade han på att de skulle öppna sina portar och anfalla honom i tro att muslimerna fruktade fienden. Taktiken lyckades och krigarna från Daumat-ul-Jandal öppnade portarna och gick till attack; en attack i vilken de blev slaktade av Khalids stridserfarna soldater. I panik försökte de fly tillbaka till staden, men då Khalids män redan var mitt ibland dem så stängde staden portarna för dem alla, för att muslimerna inte också skulle kunna ta sig in. Khalid tog därför de flyende krigarna tillfånga och krävde att staden skulle kapitulera. När staden ändå inte gjorde det lät Khalid halshugga fångarna i stadens åsyn och några dagar senare stormade han fortet och dödade de flesta män; varav en av deras ledare korsfästes. Kvinnor och barn blev tillfångatagna, och när Khalid attraherades av en av döttrarna till en av ledarna som han låtit halshugga, behöll henne som sin slavinna.
Efter slaget i Duma återvände Khalid till Hira – där hade en ny persisk armé samlat sig för att besegra muslimerna och återta Irak, i tron att Khalid, eftersom han hastat iväg, hade lämnat Arabien. Så var dock inte fallet, och när Khalid återvände tog han befäl över de muslimska härarna som under en välorganiserad attack i skydd av nattens mörker anföll den persiska hären från olika håll som besegrades i grunden.
Liknande incidenter inträffade tills Khalid höll sin sista strid i Irak, vid Firaz, där muslimerna besegrade en här bestående av både bysantiner och perser – dödsfiender som nu förenades i ett slag mot Khalid. Denna seger resulterade i sin tur i att muslimerna nu defintivt härskade i Irak. Inom loppet av bara nio månader hade Khalid ibn al-Walid ryckt den irakiska provinsen ur den persiska stormaktens händer.
Kriget mot de kristna bysantinerna inleds:
Samtidigt som Khalid krigade i Persien så hade Abu Bakr, som just återvänt från en pilgrimsfärd till Mecka, organiserat en attack mot den andra stormakten – det östromerska bysantinska riket i norr.
Dessa hade Mohammed utmanat redan under sin levnad, men det var först nu muslimerna på allvar kunde göra intrång på Kejsar Heraclius domäner. Abu Bakr lät därför 633 evt sända fyra generaler mot bysantinernas område. Dessa var Yazid (son till Quraysh-ledaren med Abu Sufyan, som som en gång lett Quraysh attacker mot Medina men som sedan konverterat till islam). De andra generalerna var Amr ibn al-as och Shurahbil ibn Hasana, samt Abu Ubaidah – som skulle ha det övergripande befälet över alla arméerna. Abu Ubaidah var dock i första hand ingen krigare, men väl ansedd som en av Mohammeds kompanjoner och en rättrogen muslim, varför han ändå var väl ansedd.
Generalerna tog sedan olika vägar in i det bysantinska riket för att på så vis förhindra bysantinerna från att samla sig i en stor här. Under sitt befäl hade generalerna tusentals mannar från hela den arabiska halvön med dess olika stammar. Abu Bakr hälsade trupperna avsked genom att vandra med dem till fots under dess avfärd där han sa:
”In your march be not hard on yourself or your army. Be not harsh with your men or your officers, whom you should consult in all matters.
Be just and abjure evil and tyranny, for no nation which is unjust prospers or achieves victory over its enemies.
When you meet the enemy turn not your back on him; for whoever turns his back, except to manoeuvre for battle or to regroup, earns the wrath of Allah. His abode shall be hell, and what a terrible place it is!
And when you have won a victory over your enemies, kill not women or children or the aged and. slaughter not beasts except for eating. And break not. the pacts which you make.
You will come upon a people who live like hermits in monasteries, believing that they have given up all for Allah. Let them be and destroy not their monasteries.
And you will meet other people who are partisans of Satan and worshippers of the Cross, who shave the centre of their heads so that you can see the scalp. Assail them with your swords until they submit to Islam or pay the Jizya.
I entrust you to the care of Allah.”
Abu Bakr insåg dock att Allah valt människor för att fullborda sitt verk. Och för att inte underskatta den bysantinske kejsaren som kände till att muslimerna marscherade in på hans område och således planerade motåtgärder lät Abu Bakr vidta en försiktighetsåtgärd och utbrast:
”By Allah, I shall destroy the Romans and the friends of Satan with Khalid bin Al Waleed!”
Därefter lät han skicka ett brev till den man som just fråntagit perserna dess rikaste provins: Abu Bakr gratulerade Khalid till erövringen och gav honom nu en ny uppgift; att ta sig från den irakiska östfronten till det bysantinska riket för att hjälpa till med erövringen av bysantinernas syriska provins.
Kristna städer kapitulerar eller intas, Khalid blir muslimernas överbefälhavare:
Khalid läste instruktionerna och lämnade över befälet för Irak till en av sina män, och gav sig redan dagen därpå ut på sitt nya uppdrag med ett sällskap på 9000 man. För att snabbast ta sig till de muslimska arméerna i Syrien valde Khalid en farlig väg genom öknen. För att klara färden, som många varnade för var livsfarlig, lät Khalid medföra mängder av kameler som lämnats utan vatten tills de törstat och sedan fått dricka sig mätta varefter resan sedan började. Allteftersom slaktade man sedan kamelerna och tog av vätskan som bevarats i deras blåsor. Resan påbörjades således, men snart tog alla vattenreserver slut – och manskapet började lida törst. En guide de hade med sig kände dock till en vattenkälla, men hans ögon var dåliga och solen förblindade honom vilket gjorde att han till en början inte kunde hitta källan. Till slut upptäcktes den dock, vilket mannarna såg som Allahs försyn, och drack av vattnet och överlevde på så sätt. Resan var nu över, och de lämnade den arabiska öknen och kom in i Syrien, vars mark var bördig. Någon längre vila efter ökenfärden blev det dock inte. Dagen därpå drev Khalid sina män vidare.
Den första plats de nådde på romerskt territorium var staden Suwa som var belägen vid en oas omgiven av gräs där mängder av får och kreatur betade. Till en början gjorde folket i Suwa motstånd, men gav snabbt upp – varefter Khalid tog kreaturen till att fylla på sitt förråd och fortsatte sedan vidare.
Nästa stad de kom till var Arak, som skyddades av ett fort med en garnison bestående av kristna araber under romerskt befäl. Ryktet om Khalids bedrifter hade dock spritt sig vida omkring, och när Khalid anlände valde befälhavaren i staden att kapitulera utan motstånd. Staden ålades sedan att betala jizya men tvingades i övrigt inte till något annat. Samma sak inträffade i staden Tadmur, som hört talas om att Khalid skonat Arak när dessa underkastat sig, och gjorde därför samma sak. Städerna Qaryatain och Huwareen gjorde dock motstånd, vilka slogs ner av muslimerna som sedan plundrade städerna.
Därefter fortsatte Khalid sin vandring i riktning mot Damaskus dit han kom tre dagar senare. Där stannade han i en timme vid ett högt parti i ett bergpass en bit från staden och reste där muslimernas baner för att sedan fortsätta mot Marj Rahit – en stor stad längs vägen mot Damaskus, som styrdes av den kristna arabiska Ghassanstammen. Dit kom de mitt under en pågående festival, och efter att ha nedmejat ett initialt motstånd, så kapitulerade befolkningen innan Khalid nådde själva staden. Muslimerna samlade därefter in krigsbyte och tog en del fångar och slog sedan läger utanför staden.
Dagen därpå satte Khalid riktning mot den syriska staden Busra – detta var de kristna ghassanidernas huvudstad, och vaktades av en stark här bestående av både bysantiner och kristna araber under ledning av romerska officerare. Till området kring denna stad hade en av Abu Bakrs andra generaler – Shurahbil – redan kommit. När Abu Ubaidah – den befälhavare Abu Bakr tillsatt för att leda de andra generalerna hörde att Khalid var på väg till Busra beslöt han därför att försöka inta staden innan Khalid anlände för att Khalid på så vis inte skulle behöva bekymra sig om den saken. Det skulle visa sig vara ett misstag: Ubaidah beordrade Shurahbil att tåga till Busra med fyratusen man och inta staden.
När befolkningen såg att muslimerna var på väg så drog de sig genast tillbaka innanför portarna till den befästa staden. Busra hade omkring 12 000 soldater, mot Shurahbils 4 000 – men eftersom de förväntade sig att fler muslimer var på väg så höll de sig kvar innanför murarna under tiden som Shurahbil lät sina män omringa fortet. När inget hände på två dagar och ingen förstärkning tycktes komma till muslimerna så beslöt den bysantinska garnisonen att ta till strid. De lämnade därför fortet och ställde upp sig i stridsposition mot muslimerna. Innan striden utbröt överlade dock den bysantinske befälhavaren med Shurahbil som i enlighet med Abu Bakrs instruktioner erbjöd den romerska hären de tre alternativen: att konvertera till islam, att underkasta sig muslimernas styre och betala skyddskatten eller att strida – varefter den romerska befälhavaren valde det sista.
Striden påbörjades och till en början var kampen jämn, men efterhand fick den stora disciplinerade romerska hären övertaget och började sakta men säkert sluta en dödlig cirkel kring Shurahbil och hans manskap. Khalid som nu var på väg mot Busra hörde dock när han var några kilometer från staden stridslarm – varefter Khalids här sporrade sina hästar och galopperade mot stridsfältet. När bysantierna upptäckte att förstärkning var i antåg så upphörde de med omringningen av Shurahbils här och drog sig tillbaka till in i fästningen.
När Khalid anlände betraktade han platsen och förstod att Shurahbil tagit sig vatten över huvudet och frågade honom därför varför han anföll en så välrustad romersk garnison med en sådan liten styrka, varpå Shurahbil – som betraktade Khalids ankomst som ett mirakel – svarade att han fått order av Abu Ubaidah, varefter Khalid svarade att denne visserligen var en man av bästa karaktär, men att han inte förstod sig på hur man förde krig.
Dagen därpå kom den bysantinska hären – som nu återhämtat sig och omgrupperat sig inne i fortet – än en gång ut för att möta muslimerna. Khalid inledde anfallet och efter en tids strid drog sig bysantinerna än en gång tillbaka in i fortet. Khalid belägrade nu fortet i några dagar, till dess romerska befälhavare insåg att slaget var förlorat. De flesta reservstyrkor hade redan begett sig till en plats kallad Ajnadein, där en ny stor sammandrabbning med muslimerna förväntades – och någon hjälp skulle därför inte komma. Efter ett par dagar kapitulerade han därför frivilligt varefter Khalid tog kontroll över staden och ålade dem att betala jizya. Busra var den första stad av riktigt värde för bysantinerna som muslimerna erövrade.
Till Busra kom också Abu Ubaidah – mannen som Abu Bakr satt att leda alla arméer, och som också gjort misstaget att låta Shurahbil attackera Busra på egen hand. Denne var högt aktad av alla muslimer eftersom han stått mycket nära Profeten Mohammed. När han anlände lämnade han dock enligt instruktioner som han fått från Medina över befälet till Khalid som bevisat sig vara den skickligaste av härförarna. De två höll dock av varandra mycket högt: Abu Ubaidah höll av Khalid som en utmärkt befälhavare, och Khalid höll av Ubaidah som en utmärkt muslim. Resultatet av ordern blev dock hursomhelst att Khalid nu var de sammanlagda muslimska arméernas överbefälhavare.
Det fanns dock ingen tid för Khalid att fira vare sig sin seger eller sin befordran. Snart kom bud från dem som spionerade åt muslimerna, att den bysantinske kejsaren höll på att samla en väldig här i Ajnadain – vilket skulle splittra Khalid, Ubaidah och Shurahbils män från Amr ibn al-as armé; denne hade efter marschen från Medina gett sig av på plundringståg upp mot Gaza och Cesarea och där dödat de bönder som försökt skydda sitt land varefter fyratusen judar, kristna och samariska bönder massakrerades. Nu ställdes han dock mot en välorganiserad, välrustad och storleksmässigt överlägsen romersk armé som beslutat sig för att förinta Amrs trupper innan de andra muslimska arméerna hunnit komma med förstärkning.
Om Amr skulle kunna räddas var Khalid tvungen att agera snabbt. Han lät därför sitt manskap sätta fart mot Ajnadain. Precis som under krigen i Persien, så hade Khalids trupper fördelen att de rörde sig väldigt snabbt i jämförelse med det kejserliga imperiets trupper. Hans manskap färdades snabbt på kameler och hästar utan vare sig läkare, tung last med proviant, material och annat som de romerska arméerna alltid hade med sig – utrustning som dessutom krävde välgjorda vägar, något Khalids kameler inte var beroende av.
Slaget vid Ajnadain:
Khalid anlände vid Ajnadain den 24 juli 634 evt. Amr´s armé anslöt sig till honom dagen därpå och blev mycket lättad vid Khalids ankomst. De slog läger några kilometer från den romerska hären som sträckte sig från Jerusalem till Bait Jibreen. Muslimerna hade nu en samling på 32 000 man, mot en romersk övermakt på 90,000 man under ledning av sin befälhavare Wardan som också var guvernör över Emessa, samt hans vice-befäl Qubuqlar.
Muslimerna och romarna befann sig parallellt mitt emot varandra, vilket gjorde att båda parter på ett kort ögonblick kunde ställa upp sig i stridsformation. Åsynen av den enorma romerska hären fick dock av muslimerna att frukta – de flesta av dem hade aldrig deltagit i någon liknande strid tidigare. Bara Khalids 9000 krigsveteraner som deltagit i de stora slagen i Irak tycktes oberörda vid åsynen av den romerska hären; men inte ens de hade tidigare mött någon armé av denna storlek. För att inge mod i sin armé uppmanade Khalid dem med orden:
”Know, O Muslims, that you have never seen an army of Rome as you see now. If Allah defeats them by your hand, they shall never again stand against you. So be steadfast in battle and defend your faith. Beware of turning your backs on your enemy, for then your punishment will be the Fire. Be watchful and steady in your ranks, and do not attack until I give the order.”
Till en början avvaktade båda sidor, och försökte utröna så mycket som möjligt om sin fiende. Khalid lät därför skicka ut en man till häst för att så diskret som möjligt recognsiera romarnas förehavanden. Han blev dock upptäckt och förföljd av trettio romerska soldater, varav han under sin flykt lyckades döda några av dem innan han återkom till muslimernas läger. Khalid uttryckte dock missnöje över gått in i strid när hans uppdrag bara varit att recognisera.
Romarna försökte även de spionera på muslimerna, och den romerske befälhavaren lät skicka en kristen arab till muslimernas läger för att denne skulle ta reda på så mycket information som möjligt som kunde vara av värde för romarna. Att ta sig in i muslimernas läger var för araben inga problem eftersom han av muslimerna togs för att vara muslim. Nästa dag återvände han till den bysantinska befälhavaren och rapporterade följande om muslimerna:
”By night they are like monks, by day like warriors. If the son of their ruler were to commit theft, they would cut off his hand; and if he were to commit adultery, they would stone him to death. Thus they establish righteousness among themselves.”
De orden skrämde vice-befäl Qubuqlar, som önskade att han hade kunnat hålla sig borta från detta möte med muslimerna.
Efter morgonbönen den 30 juli 634 evt, beordrade Khalid sina mannar att inta krigspositioner och marscherade sedan mot det romerska lägret. När den bysantinska hären såg att muslimerna nalkades intog de sina egna krigspositioner. Khalid anförde sin armé från mitten. De romerska befälhavarna Wardan och Qubuqlar befann sig också de i mitten av sin armé. I några timmar formerade sig nu de två fiendehärarna. När förberedelserna var klara vandrade en biskop ut från den romerska hären och gick halvägs fram till den muslimska armén och frågade på flytande arabiska vem som var muslimernas ledare – Khalid red då fram mot biskopen som frågade:
”Are you the commander of this army?”
”So they regard me as long as I obey Allah and follow the example of His Prophet; but if I fail in this, I have no command over them and no right to be obeyed.”
När biskopen förstod att Khalid var muslimernas härförare fortsatte han:
”Know, O Arab, that you have invaded a land which no king dares to enter. The Persians entered it and returned dismayed. Others also came and fought with their lives, but could not attain what they sought. You have won over us up till now, but victory does not belong permanently to you. My master, Wardan, is inclined to be generous with you. He has sent me to tell you that if you take your army away from this land, he will give each of your men a dinar, a robe and a turban; and for you there will be a hundred dinars and a hundred robes and a hundred turbans. Lo, we have an army numerous as the atoms, and it is not like the amries that you have met before. With this army Ceasar has sent his mightiest generals and his most illustrious bishops.”
Khalid svarade med att erbjuda romarna de vanliga tre alternativen: att konvertera till islam, betala jizya eller dö. Khalid påpekade också att när det gällde dinarerna och kläderna så skulle muslimerna snart äga dem i vilket fall som helst.
Biskopen återvände och informerade den romerkse befälhavaren Wardan, som blev rasande och fast besluten att krossa muslimerna. Han beordrade därför sina bågskyttar att positionera sig i främsta led så att deras pilar kunde nå muslimerna. Han lät därefter avfyra sitt regn av pilar mot muslimerna som inte kunde sätta upp något mot de romerska bågskyttarna. Några av de muslimska befälen ville därför störta sig fram i en snabb attack, eftersom deras enda chans var att komma i närkamp. Detta förhindrade dock Khalid som inte ville framdriva en kaotisk attack mot de välformerade romerska legionerna. Istället lät han sina främsta krigare utmana de romerska officerarna på duell. På så vis upphörde pilregnet och duellerna började, i vilka en mängd romerska officerare dödades. Detta jämnade ut möjligheterna för muslimerna. Khalid beordrade nu en attack och muslimerna skyndade sig fram i närstrid med svärd och sköld mot den romerska hären. Det blev en öppen frontalstrid man mot man, utan några taktiska manövrar med sidoflanker. Striden pågick i några timmar tills eftermiddagen när båda parter var utmattade och drog sig tillbaka till sina respektive läger. Striden kunde inte fortsätta längre denna dag.
Romarnas befälhavare Wardan chockades när han förstod att tusentals av hans soldater låg döda på slagfältet. Han samlade därför ett krigsråd och bad om förslag för hur de nu skulle gå till väga. Den idé som han tyckte verkade bäst var att låta mörda Khalid. Planen gick ut på att Wardan dagen därpå skulle gå fram mot muslimerna och kalla på Khalid, och sedan när Khalid var nära nog gå in i närkamp med honom och då ge signal till tio män som skulle hålla sig i närheten, att skynda sig fram och hugga Khalid i stycken. Svårare än så var planen inte. Wardan beslöt därför att sända en kristen arab till muslimernas läger för att där uppsöka Khalid och hälsa att tillräckligt blod nu hade spillts och att striderna borde upphöra och att Khalid därför skulle möta Wardan mitt emellan de två arméerna för att diskutera fredsvillkoren. Båda generalerna skulle komma ensamma. Den kristne araben som också tjänade i den bysantinska armén vägrade dock eftersom sådana instruktioner gick emot Kejsar Heraclius order att bekämpa muslimerna och kasta ut dem i öknen igen. Wardan tvingades därför förklara sin konspiratoriska plan för sändebudet och berätta att han i själva verket inte alls tänkte ge upp. Sändebudet gav sig därefter av till muslimernas läger. När han träffade Khalid och framförde budskapet blev han dock väldigt imponerad av den muslimska befälhavaren och han började förstå att det förmodligen var muslimerna som skulle utgå med seger. Därför bekände han för Khalid att han ljugit för honom och att den romerske befälhavaren i själva verket planerade att låta mörda honom. Khalid svarade att om han inte berättade för romarna att deras plan var avslöjad så skulle han själv och hans familj skonas när muslimerna segrat. Detta gick budbäraren med på och återvände sedan till det romerska lägret vars befälhavare inget visste om att sändebudet avslöjat deras konspiration.
Några av Khalids män begav sig därför under natten av för att döda de romerska soldater som också de förberedde sig i mörkret för att gömma sig på en plats som gjorde att de kunde dyka upp osedda på Wardans signal.
Dagen därpå möttes Khalid och Wardan i mitten mellan sina respektive arméer som nu var uppställda precis som dagen innan. Wardan deklarerade sitt förakt för araberna varpå Khalid svarade:
”O Christian dog! This is your last chance to accept Islam or pay the jizya.”
Vid de orden sprang Wardan fram och kastade sig över Khalid och ropade på de tio romerska soldaterna att komma fram och döda honom. När Khalid såg hur de tio männen rusade fram fruktade han att muslimerna misslyckats med att döda dem. Men när de kom närmare kände han igen männen: de muslimska krigarna hade dödat romarna och tagit på sig deras kläder. När Wardan upptäckte detta släppte han taget om Khalid och såg hjälplöst på när de muslimska krigarna klädda i romerska kläder omringade honom, varefter en av dem på Khalids befallning högg huvudet av den romerska befälhavaren. Wardan var nu död, och Khalid tänkte inte spilla tiden utan berodrade genast en attack på den romerska hären som just förlorat sin främste befälhavare. Striden pågick i timmar men till slut lyckades en grupp muslimer döda också romarnas andra befälhavare Qubuqlar – han som känt fruktan för muslimerna när den arabiska spionen berättat för honom om deras förehavanden. Med dennes död försvagades det romerska motståndet avsevärt för att sedan helt kollapsa. Romarna flydde därefter från slaget, varpå Khalid skickade sitt kavalleri efter dem, som förföljde och dödade dem ända till soluppgången nästa dag. Khalid hade nu besegerat den romerska hären i Ajnadein och därmed vunnit sin första stora seger mot den bysantinska kejserliga armén.
Tre dagar efter striden skrev Khalid ett brev till Abu Bakr i Medina, och berättade för honom om segern. När nyheterna om Khalids seger nådde Medina ropade folket: ”Allah Akhbar!” och mängder av nya rekryter anmälde sig för att delta i det heliga kriget i Syrien. Abu Bakr besvarade Khalids brev och beordrade honom att fortsätta ockupationen och nu inta Damaskus.
Islams erövring av Damaskus inleds:
Kejsar Heraclius befann sig i Emessa när han nåddes av det förkrossande budet om förlusten vid Ajnadein. Muslimerna var starkare än han trott, och han förstod att deras nästa mål var Damaskus.
Damaskus var en metropol i det bysantinska riket; en stor stad fylld av välstånd, kultur och mängder av soldater. Staden omgavs dessutom av en elva meter hög mur som var 1500 meter lång och 800 meter bred med sex portar runtom. Staden styrdes av dess kristne befälhavare Thomas, som dessutom var svärson till kejsar Heraclius, och känd för sin intelligens och skicklighet som befälhavare. Under sig hade han en erfaren general vid namn Azazer, som spenderat sitt liv med att kriga i Persien och som heller aldrig förlorat i en duell. General Azazer ledde garnisonen i Damaskus, bestående av 12 000 soldater.
När budet nådde Damaskus att Khalid och muslimerna besegrat den romerska hären i Ajnadein, satte överbefälhavare Thomas in alla resurser för att förbereda staden på en belägring. Staden hade dock en svaghet. De mängder av resurser som behövdes för att klara en längre belägring med en så stor befolkning som den i Damaskus, krävde veckor och månader av förberedelse – en tid som inte fanns. Att dessa lager inte funnits sedan tidigare berodde på att det inte funnits något tänkbart hot mot Damaskus på flera år; den stora fienden hade alltid varit perserna, som besegrats grundligt av Kejsar Heraclius år 628. Först nu, efter förlusten vid Ajnadein började den romerska krigsmakten förstå att muslimerna faktiskt på allvar hotade det bysantiska riket. Heraclius gjorde dock vad han kunde för att sända hjälp till sin svärson – och skickade ut 5000 soldater från Antokia att förstärka Damaskus. Dessa leddes av en general vid namn Kulus, som lovade kejsaren att han skulle föra tillbaka Khalids huvud spetsat på en lans. Kulus och Azazer – generalen i Damaskus – var dock rivaler, och båda önskade se den andres fall, vilket senare också skulle visa sig.
Khalid var nu på väg med en armé på omkring 8000 man och ytterligare soldater som sammanlag utgjorde kring 20 000. Efter tre dagars marsch möttes han vid en plats kallad Marj-us-Suffar av en romersk här med 12000 soldater som spärrade deras väg och leddes av Kulus och Azazer. Dessa hade Thomas skickat ut för att slåss med muslimerna i det öppna och driva bort dem från Damaskus – eller om detta inte var möjligt i vilket fall fördröja dem, så för att ge staden mer tid att insamla förnödenheter. Khalid ställde upp sina mannar till strid mot den romerska hären. I sedvanlig ordning utmanade dock officerarna varandra på duell innan själva striden, och även denna gång dödades en mängd romerska officerare.
Khalid utmanade själv också Kulus – den general som lovat kejsaren att spetsa Khalids huvud på en lans – i duell. Kulus var till en början väldigt avvaktade, då han blev missmodig av de många förluster i duell som de romerska officerarna redan råkat ut för. Men pådriven av sin rival Azazer red han till slut ut för att möta Khalid, som efter en kort strid drog ner Kulus från sin häst som därefter inte gjorde några försök att resa sig, och därför blev tillfångatagen och förd till muslimernas läger. Detta oroade de romerska soldaterna, men Azazer var i hemlighet nöjd med vad som inträffat och hoppades att muslimerna skulle döda hans rival. Nu var det dock hans egen tur att möta Khalid, som han var ganska säker på att han skulle besegra. Han närmade sig därför och stannade en bit ifrån och tilltalade Khalid på arabiska – som han kunde flytande:
”O Arab, brother, what makes you come to fight in person? Do you not fear that if I kill you, your comrades will be left without a commander?”
“O enemy of Allah, you have already seen what a few of my comrades have done. If I were to give them permission, they would destroy your entire army with Allah´s help. I have with me men who regard death as a blessing and this life as an illusion. Anyway, who are you?”
“Do you not know me?”, utbrast Azazer. “I am the champion of Syria! I am the killer of Persians! I am the breaker of Turkish armies!… I am named after the angel of death. I am Israel!”
Åt detta skrattade Khalid och svarade:
”I fear that he after whom you are named seeks you ardently… to take you to the abyss of hell!”
Azazer ignorerade Khalids kommentar och frågade istället:
”What have you done with your prisoner, Kulus?”
Khalid svarade att Kulus var slagen i kedjor, och när Azazer undrade vad som hindrade Khalid från att döda honom, så svarade Khalid att inget hindrade honom mer än hans egen önskan att döda dem två tillsammans. Azazer erbjöd då Khalid pengar om denne dödade Kulus och gav honom hans huvud. Khalid svarade:
”That is the price for him. What will you give me to save yourself?”
“What do you want from me?”
“The Jizya!”, svarade Khalid. På vilket Azazer svarade med att gå till anfall. Strid utbröt mellan de två och Azazer pararerade skickligt Khalids slag men vände plötsligt om och började gallopera tillbaka mot lägret. Khalid som trodde att den romerske generalen tog till flykten satte efter. Detta hade dock den romerske generalen räknat med då han visste att Khalids häst var uttröttad – därför red han tills Khalids häst var slut och vände sedan om. Khalid som förstod taktiken och förstod att hans häst inte skulle vara honom till någon hjälp hoppade av. Azazer som nu såg sitt övertag höjde sitt svärd och sporrade hästen för att snabbt hugga huvudet av den muslimske härföraren. Khalid böjde sig dock ner och slog med sitt svärd av frambenen på den springande hästen så att både häst och ryttare föll huvudstupa omkull. Därefter kastade han sig över Azazer och på så vis togs också denne tillfånga och fördes till det muslimska lägret där han kedjades tillsammans med sin rival Kulus.
Efter denna duell beordrade Khalid en regelrätt attack mot den romerska hären. Striden varade i ungefär en timme mot soldaterna som tappat modet när de sett sina officerare dö och sina generaler tas tillfånga. Eftersom Damaskus låg nära så tog de romerska soldaterna därför till flykten in i Damaskus som stängde portarna bakom dem.
Belägringen av Damaskus, bysantinsk förstärkning stoppas:
Khalid kunde nu påbörja belägringen av Damaskus och lät sina män under respektive befälhavare omringa staden. Samtidigt skickade han ut en grupp soldater för att vakta en av vägarna till Damaskus och förhindra kejsar Heraclius från att skicka förstärkning till staden – vilket var att vänta. Om gruppen inte klarade detta skulle de skicka bud till Khalid som då skulle sända ytterligare förstärkning.
Dagen efter att Khalid omringat staden lät han föra fram de två tillfångatagna generalerna Kulus och Azazer nära den den port i Damaskus mur som kallades Östra Porten, så att alla som befann sig på muren kunde se dem. Därefter erbjöds båda generalerna att konvertera till islam – när de båda avböjde lät Khalid i full åsyn av den romerska garnisionen på muren halshugga sina två fångar för att på så vis göra intryck på staden. Därefter började belägringen som i tre veckor bara resulterade i ömsesidig pilbeskjutning som inte medförde några märkvärdiga förluster på någon sida. Khalid hade dock tiden på sin sida eftersom befälhavare Thomas inte kunde försörja den ockuperade staden hur länge som helst.
Samtidigt hade kejsar Heraclius fått höra om den senaste förlusten i Marj-us-Suffar där de två generalerna tagits tillfånga. Han hade därför samlat en ny armé på 12 000 man utrustad med material och förnödenheter som berodrats att ta sig från Antiokia till Damaskus för att bryta belägringen och rädda staden. En av de spioner som Khalid placerat ut runtomkring trakten upptäckte den annalkande hären och skyndade sig till Khalid för att berätta att en ny romersk här av okänd storlek var på väg.
Khalid som väntade detta skickade ut 5000 från sin här under ledning av en av sina bästa män; Dihraar (känd för att rida ut i strid med naken överkropp och våghalsigt attackera sina fiender) för att förstärka de andra muslimerna som redan befann sig utpositionerade för att stoppa den bysantinska förstärkningen. Dessa gav sig av och gömde sig i ett bakhåll för den romerska hären och attackerade morgonen därpå när romarna kommit tillräckligt nära. Denna gång visste emellertid de romerska generalerna vad som väntat dem – och när muslimerna anföll bemöttes de av vässade svärd och romersk disciplin. Många muslimer slogs ner och Dihraar, deras befälhavare, togs tillfånga av de bysantinska soldaterna.
När Khalid fick veta detta ställdes han inför ett stort dilemma. De krigare han skickat ut skulle inte klara av att stoppa den romerska förstärkningen på egen hand. Att avleda alltför många män från Damaskus skulle dock ge Thomas tillfälle att göra en utbrytning mot den försvagade belägringshären. För att lösa problematiken beslöt Khalid att lämna över befälet över belägringen till Abu Ubaidah och tillsammans med fyratusen av sina bästa krigsveteraner från krigen i Persien personligen bege sig av under natten för att soldaterna i Damaskus inte skulle upptäcka vad som var å färde. Sagt och gjort. Khalid lämnade Damaskus tillsammans med sina män mellan midnatt och gryning och nådde fram till slagfältet på morgonen där han grupperade sina män tillsammans med de övriga muslimerna för att sedan gå till attack. Nu attackerade muslimerna med ny kraft och mitt på dagen började de kejserliga trupperna att retirera, för att allteftersom muslimerna fortsatte sina attacker till slut ta till flykten i riktning mot Emessa. Khalid kunde dock inte förfölja dem eftersom belägringen nu var så försvagad att den skulle hamna i allvarlig fara om soldaterna i Damaskus försökte bryta sig ut. Khalid återvände därför genast med sina män och återtog befälet över belägringen.
De belägrade bysantinerna gör utbrytningsförsök:
Inne i Damaskus hölls samtidigt vilda spekulationer. Vilken chans hade de egentligen att undkomma muslimerna? Heraclius räddningsoperation hade misslyckats, och alla kände till vad muslimerna gjort med de 90 000 soldaterna vid Ajnadein. Vilken chans skulle Damaskus egentligen ha att stå emot Khalids krigare? Vore det inte bättre att sluta fred och foga sig efter vilka krav muslimerna än ålade dem? Åsikterna var delade – och i synnerhet de icke-romerska innevånarna av befolkningen ansåg att detta var det bästa alternativet. Thomas själv försäkrade dock att han hade tillräckligt med styrkor för att försvara staden och beslöt sig för att göra ett utbrytningsförsök.
Dagen därpå, den tredje veckan i september 634, samlade han sina soldater för att göra en utbrytningen genom den port som kallades Thomasporten där den muslimske generalen Shurahbil höll vakt med femtusen man. Under täckning av bågskyttarna från muren tog sig soldaterna ut ur porten, varpå muslimerna svarade med sina egna pilskurar. Uppe på muren stod en präst bärandes ett stort kors för att på så sätt ingjuta mod i de romerska soldaterna. Denne genomborrades dock av en pil och både han och korset föll ner från muren till muslimernas förtjusning och romarnas förtret. Thomas som positionerat ut sina män lät nu beordra en attack mot Shurahbils krigare och närstrid började. Thomas själv tog sig fram mot Shurahbil men träffades i samma ögonblick av en pil i ögat och föll till marken. Han blev genast upptagen och ivägburen av sina män som nu drog sig tillbaka in i Damaskus.
Inne i staden undersökte läkare Thomas och konstaterade att pilen inte gått särskilt djupt in. Däremot skulle ögat inte kunna räddas och de skulle heller inte kunna dra ut pilen, varför de istället klippte av den så långt in som möjligt. Thomas svor då att han skulle ta tusen ögon som hämnd och inte bara besegra muslimerna utan också förfölja dem in i Arabien, som efter att han var klar med dem inte skulle vara något annat än ett tillhåll för vilda djur.
Samtidigt bekymrades Shurahbil över sina egna förluster. Om romarna försökte att bryta sig ut en gång till skulle de kanske lyckas. Därför bad han Khalid om förstärkning men fick till svar att Khalid inte kunde spara några mannar, eftersom romarna kunde välja att göra ett utbrott ur vilken port som helst.
Shurahbils oro var befogad. Innanför murarna planerade Thomas redan en ny attack genom samma port för att nyttja effekterna mot den tidigare attacken mot Shurahbil. Men nu skulle han också attackera genom andra portar för att på så vis binda upp Khalid och de andra befälhavarna så att dessa inte skulle kunna komma till Shurahbils undsättning. Detta skulle också ge honom en bättre flexibilitet genom att hans trupper snabbt skulle kunna flytta sig till den port där striderna gick bäst och på så vis bryta igenom där. Planen sattes i verket och under månens ljus öppnades portarna och romarna strömmade ut till en ny attack:
Vid porten Jabiya anföll en romersk avdelning som bevakades av muslimerna under befäl av Abu Ubaidah. Dessa gick till motattack och snart hade romarna från denna port dragit sig tillbaka igen. Vid vad som kallades Den Lilla Porten, attackerade en annan romersk gruppering, men också dessa tvingades tillbaka av de muslimska krigarna. Vid den Östra porten fick dock romarna övertaget. Khalid som befann sig på annat håll hörde stridsropen och förstod att romarna avancerade längre än de borde göra. Han tog därför med sig fyrahundra av sitt personliga krigsgarde och red snabbt iväg till undsättning. När han närmade sig ropade han högt: ”I am the noble warrior, Khalid bin Al Waleed.” Ett stridsrop alla romare vid det här laget kände till, som snart retirerade också vid denna port.
Det var dock vid Thomasporten som de största striderna ägde rum där Shurahbils män desperat kämpade för att hålla stånd mot den romerska attacken. Thomas själv stred vid fronten och tog sig fram till Shurahbil och de två började strida med svärd och sköld. Kampen var jämn, men när Shurhabil riktade ett slag mot den romerska befälhavaren men hans svärd träffade dennes rustning och svärdet gick sönder och han var nu utlämnad till Thomas. I den stunden dök dock två andra muslimer upp och motade bort Thomas som försvann från platsen. De timmar soldaterna hade krigat hade nu resulterat i tusentals döda, men ändå hade romarna inte lyckats bryta igenom muslimernas belägring, varför de nu beslöt att dra tillbaka sina styrkor. De skulle nu försvara staden inifrån men kunde inte längre kriga utanför murarna.
Damaskus intas av muslimerna, men befälhavare Thomas överlistar Khalid:
Inne i staden var Damaskusborna desperata. Thomas ansåg nu även han att den enda chansen var att förhandla med muslimerna. I tre dagar fortsatte man att diskutera framtidsutsikterna i Damaskus samtidigt som muslimerna höll belägringen. Muslimerna kunde inte attackera staden vars skyddande murar var mycket svårintagliga. Däremot minskade Damaskus proviant och andra förnödenheter för varje dag som gick. Stiltjet i situationen skulle dock komma att förändras genom en helt oförutsedd händelse:
Inne i Damaskus bodde en man vid namn Jona som var mycket förälskad i en ung kvinna i staden som han faktiskt var gift med. Brölloppsplanerna hade dock inte gått som han hade planerat: mitt under deras vigsel hade muslimerna anlänt och belägrat staden varpå brölloppet hann avbrytas innan cermonin där bruden överlämnas åt brudgummen inföll. Därför hade han ännu inte fått ta flickan till sig. Flera gånger efteråt hade Jona bett om att få sin brud, men hade bara fått till svar att det inte fanns tid för det nu eftersom alla var tvungna att kämpa för sin överlevnad: hur kunde han tänka på sådant i en situation som denna?
Det svaret nöjde sig dock inte Jona med och när folket i Damaskus inte ville hjälpa honom att få sin brud beslöt han att skaffa hjälp från annat håll. Med hjälp av ett rep klättrade han ner från muren vid den östra porten och gick fram till den närmsta muslimska vakt och bad denne att föra honom till Khalid. När han träffade muslimernas befälhavare förklarade han sin svåra situation och undrade om Khalid ville hjälpa honom att få sin hustru om han avslöjade ett sätt att snabbt inta Damaskus? Detta gick Khalid med på. Pojken berättade då att denna natt så firade folket i staden en festival – många var druckna och få vakter fanns längs muren. Om Khalid kunde ta sig över muren så skulle det inte bli svårt att innifrån öppna portarna och därefter storma in i staden. Khalid kände att han kunde lita på den unge mannen och erbjöd honom att anamma islam. Jona hade de senaste åren hört mycket om islam och svarade ja. Khalid skickade sedan tillbaka honom och sa att han skulle vänta inne i staden.
Efter denna incident satte Khalid genast den nya planen i verk. Tillsammans med hundra man tog han sig i skydd av mörkret till den del av muren som inte var bevakad och och med hjälp av rep och repstegar tog de sig uppför muren. Några av männen skulle stanna uppe på muren medan andra skulle ta sig ner och döda eventuella vakter och öppna portarna. Khalid tog sig ner tillsammans med sin grupp; vid Östra porten mötte de två vakter som Khalid och en av hans män dödade. Nu hade dock larmet gått om att muslimerna gjort intrång i staden. Khalid var tvungen att agera snabb. Gruppen han hade med sig formerade sig till försvar samtidigt som Khalid och en av hans män slog sönder kedjorna som låste portarna – som flög upp när kedjorna gick av. In strömmade nu Khalids personliga garde och de romerska soldater som anlänt för att stoppa Khalid höggs snabbt ner. Hela staden var nu nu i rörelse och mängder av soldater strömmade ut och intog sina positioner. Khalid stormade fram med sina trupper för att ta sig till stadens centrum och dödade alla i sin väg.
Befälhavare Thomas såg vad som hade hänt agerade han dock snabbt. Han förstod att det bara var en kort tidsfråga innan Khalid skulle ha intagit staden. Det var dock tid han själv tänkte spendera väl; vid det här laget kände romarna väl till muslimernas olika befälhavare. De visste att Abu Ubaidah – befälhavaren som Abu Bakr först tillsatte över alla generaler, men som sedan fick underordna sig Khalids befäl – förmodligen var den som det skulle vara lättast att förhandla med. Khalid däremot var en hård man – känd för sina våldsamheter, och som betraktade krig som en sport. Thomas lät därför beordra sin sista reserv att fördröja Khalids framfart så länge som möjligt. Därefter lät han sända en konvoj genom Jabiyaporten utanför vilken Abu Ubaidah höll till. Han gissade nämligen att Abu Ubaidah och de övriga muslimska befälhavarna inte kände till Khalids intrång eftersom det bara var Khalids mannar som stormade staden. Abu Ubaidah lyssnade välvilligt till konvojen som bad om fred. Han antog att de kom till honom för att de var rädda för att förhandla med Khalid. Han trodde dock inte att Khalid skulle ha något alls emot att Damaskus kapitulerade på fredlig väg och underkastade sig genom att betala Jizya – mot att därmed fredas från blodsutgjutelse, förslavning och förstörelse. Således slöt han ett fredavtal med den romerska konvojen och sände sedan bud för att informera de andra garnisonerna om att fred nu slutits.
Thomas plan hade därmed gått i lås. När avtalet var klart lät han genast öppna Jabiyaporten så att Abu Ubaidah kunde komma in. Därefter eskorterade han personligen Abu Ubaidah i en fredlig vandring in mot stadens centrum – dit Khalid likt en skoningslös tornado redan var på väg från andra hållet. Abu Ubaidah och dennes sällskap mötte Khalid och hans mannar i centrum av staden vid Mariakyrkan. Förvånade stirrade de på varandra. Abu Ubaidah såg hur det droppade blod från Khalids krigares svärd – och Khalid såg hur Abu Ubaidah gick omkring likt en fredlig ängel med svärdet hängandes snällt vid sidan. Till en början sa ingen något, men till slut avbröt Abu Ubaidah tystnaden och utbrast:
”O Father of Sulaiman. Allah has given us this city in peace at my hand, and made it unnecessary for the Muslims to fight for it.”
“Vilken fred?”, utbrast Khalid. ”I have captured the city by force. Our swords are red with their blood, and we have taken spoils and slaves.”
“O Commander”, fortsatte Abu Ubaidah, “know that I have entered the city peacefully.”
Khalid var full av ilska men höll den tillbaka i respekt för Abu Ubaidah som trots allt varit profeten Mohammeds nära vän, men fortsatte:
”You countinue to be heedless. How can they have peace from you when I have entered the city by force and their resistance is broken?”
Abu Ubaidah svarade lugnt:
“Fear Allah, O Commander! I have given them a guarantee of peace, and the matter is settled.”
“You have no authority to give them peace without my orders. I am commander over you. I shall not sheathe my sword until I have destroyed them to the last man.”
”I never believed that you would oppose me when I gave a guarantee of peace for every single one of them. I have given them peace in the name of Allah, exalted be He, and of the Prophet, on whom be the blessings of Allah and peace. The Muslims who were with me agreed to this peace, and the breaking of pacts is not one of our traits.”
Diskussionen fortsatte sedan och Khalid fick kontrollera sin vrede. De kom dock fram till att det bästa faktiskt var att sluta fred. För om ryktet gick att muslimerna hade garanterat staden fred men sedan ändå slaktat dess innevånare, så skulle ingen annan stad någonsin kapitulera, vilket skulle göra erövringen av Syrien betydligt svårare. Det resonemanget förstod Khalid, men han tittade argt på Thomas och dennes närmaste man och sa:
”Alright, I agree to peace, except for these two accursed ones.”
Men Abu Ubaidah höjde åter rösten:
”These two were the first to enter my peace. My word must not be broken. May Allah have mercy upon you!”
Khalid gav upp och utbrast:
“By Allah! But for your word I would cerainly have killed them. Let them get out of the city, both of them, and may Allah´s curse follow them wherever they go!”
Thomas och hans närmsta man Harbees, som nervöst betraktat diskussionen mellan de två muslimska befälhavarna pustade ut. Thomas bad sen Abu Ubaidah om tillstånd att få resa iväg i vilken riktning han ville – något Abu Ubaidah gick med på, samtidigt som han förklarade att om de tog sin tillflykt till någon stad som muslimerna senare skulle ockupera så skulle fredsavtalet dem emellan inte längre gälla. Thomas som dock fortfarande fruktade Khalid bad dock om att få tre dagar på sig i fred för att avtalet därefter skulle avslutas. Khalid tyckte detta lät bra och sa:
”Agreed, except that you may take nothing with you but food for the journey.”
Än en gång betonade dock Abu Ubaidah vad fredsavtalet innebar:
”This again would amount to a breaking of the pact. My pact with them allows them to take all their belongings.”
Thomas samlade därefter ihop sin garnison och lämnade staden tillsammans med sina soldater och sin hustru – dottern till kejsar Heraclius – och tusentals civila som inte ville leva under muslimskt styre. De gav sig sedan iväg i en lång konvoj tillsammans med sina fruar och barn och med mängder av Damaskus rikedomar.
Khalids hämnd på Damaskus flyktingar:
Muslimerna betraktade missnöjt hur konvojen gav sig iväg och Khalid var bitter över det snöpliga slutet på ockupationen, men ett avtal hade ingåtts och det fanns i denna stund inget han kunde göra. De tre dagar av frist som konvojen hade på sig var fullt tillräckligt för att de skulle kunna söka skydd i något fort i någon av de andra städerna. Han höll just på att försona sig med tanken på detta när Jona – den unge man som tidigare förått sin stad – än en gång kom till Khalid;
Jona berättade för Khalid hur han efter att staden kapitulerat träffat sin brud och bett henne att sticka iväg tillsammans med honom. Detta hade hon till en början gått med på – men när han förklarade att han var vän med muslimerna och att han dessutom själv hade blivit muslim ryggade hon tillbaka och svor att hon inte ville ha något mer att göra med honom. Hon lämnade sedan Damaskus tillsammans med Thomas konvoj. Jona undrade nu om Khalid inte kunde hämta henne med våld? Varpå Khalid svarade att hon skyddades av det avtal som ingåtts och att det efter de tre dagar som avtalet gällde inte längre var möjligt att hinna ikapp dem. Men Jona höll inte med. Han kände till massvis av genvägar för att genskjuta konvojens väg, dit man kunde ta sig med häst – men som konvojen själv inte skulle kunna ta eftersom den var bunden till de stora vägarna. Det fanns dock mängder av fort i Emessa, i Baalbeek och Tripolis där konvojen skulle kunna sätta sig i trygghet längs vägen – invände Khalid. Men Jona visste att konvojen inte var på väg till någon av de platserna – den var på väg till Antiokia och dit skulle det ta flera dagar att komma. Jona lovade att guida muslimerna bara han fick tillbaka sin brud.
Detta var ljuv musik i Khalids öron. På morgonen den fjärde dagen när tidsfristen gått ut – satte Khalid därför av i sällskap med Jona och sitt personliga garde för att genskjuta Thomas. De nådde fram till konvojen en bit utanför Antiokia; där anföll de de förvånade romarna och Khalid dödade personligen Thomas – kejsarens svärson. Muslimerna var dock för få för att omringa den romerska konvojen, och tusentals av dem lyckades fly och sätta sig i säkerhet – men Khalid hade tagit det krigsbyte han var ute efter och som han ansåg att hans män efter en sådan lång belägring hade förtjänat.
Den unge mannen Jona hittade sin brud – men när hon såg honom närma sig drog hon fram en dolk och stack sig själv i bröstet, och tog på så sätt sitt liv, varefter Jona spenderade resten av sitt eget liv med att kriga för muslimerna, tills han två år senare stupade på slagfälet.
Khalid återvände till Damaskus med krigsbytet och hyllades av sina krigare som en hjälte, men han skulle också nås av en missgynnsam överraskning …<
/div>
Abu Bakr – den förste Kalifen:
Samtidigt som Khalid och de andra generalerna kämpade i Iran och Syrien fortsatte livet i Medina. Abu Bakr följde med stort intresse utvecklingen i de provinser som Khalid intagit. Men han hade också saker att tackla på hemmafronten:
Under den shura – det rådslag som hållits efter Mohammeds död hade alla inte varit överens om att Abu Bakr verkligen var den bäst lämpade att axla profetens mantel. Dels fanns schismen mellan Abu Bakrs anhängare och de ursprungliga innevånarna i Medina, de som kallades hjälparna (ansar) – som hjälpt Profeten genom att välkomna honom till Medina när han förföljdes av Quraysh i Mecka. När Mohammed levde hade de villigt låtit sig styras av honom, men nu när han var död ansåg de att det nu var dags för dem att återigen styra den stad som när allt kom omkring ändå var deras.
Den slutsatsen höll dock inte de inflyttade muslimerna med om, dvs dem från Quraysh stam som utvandrat till Medina tillsammans med Mohammed under dennes hijra (de sk mujahirun). Bland dessa, däribland Abu Bakr och Umar, menade man att den muslimska församligen (och således även Medina) skulle styras av någon från Quraysh, dvs någon av dem själva. Detta pg a – resonerade Abu Bakr inför de församlade – att islam nu var en allmän arabisk religion; för få respekt bland de andra arabiska stammarna behövde man dock en ledare som härrörde från den heliga staden Mecka och från Mohammeds egen stam. Medinas delgation lyssnade på förslaget och undrade om de inte skulle kunna ha två ledare; en från Mecka och en från Medina. Abu Bakr hade aldrig föreslagit sig själv som ledare, istället hade han lyft fram antingen Abu Ubaidah eller Umar – men när männen från Medina kom med denna idé om ett delat ledarskap utbrast Umar:
”Who will willingly take precedence over the man that the Prophet ordered to lead the prayer?”
När ingen svarade fattade han snabbt Abu Bakrs hand och lovade att underordna sig honom som ledare. Och snart hade också de andra församlade svurit sin trohet till Abu Bakr.
Kritiken mot Abu Bakrs ledarskap från Medinas ursprungliga innevånare hade nu stillats. Men det fanns också en annan schism ifråga om ledarskapet, nämligen frågan vem av Mohammeds kompanjoner från Mecka som skulle bli muslimernas Kalif?
Umar hade tydligt och klart lyft fram Abu Bakr, och för dem som ville ha honom fanns det – som nämndes i början av kapitlet – många goda argument. Men det fanns också en annan person som skulle kunna göra minst lika starka anspråk på ledarskapet – Mohammeds kusin Ali Talib. Ali var den första av manligt kön att konvertera till islam och hade gjort det redan som tioåring. Nu var han dryga trettio och hade följt Mohammed mer än hela sitt vuxna liv – han hade deltagit och stridit heroiskt för islam i alla stora strider. Hans nära släktband med Mohammed gjorde det dessutom naturligt att bli Mohammeds efterträdare då detta var en sed i den arabiska traditionen att ledarens roll övertogs av närmsta manliga släkting. Ali var dessutom mycket populär inom den muslimska umman – vilket senare också det skulle få konsekvenser.
När rådslaget ägde rum efter Mohammeds död hade Ali emellertid inte varit där – han befann sig istället i Mohammeds hustru Aishas hus för att förbreda Mohammeds kropp inför begravningen. Varken Abu Bakr eller Umar var heller speciellt intresserade av att Ali skulle närvara. Det rådde nämligen en del spänningar mellan Abu Bakr och Ali, och Abu Bakr ville försäkra att det inte var Ali som blev Mohammeds efterträdare. Spänningarna mellan dessa två hade börjat redan under Mohammeds livstid genom en incident med en av profetens fruar:
I samband med en av Mohammeds expeditioner så hade hans hustru Aisha följt med – hon var också dotter till Abu Bakr, som gift bort henne med Mohammed redan när hon var sex år gammal. Hon reste i en bärstol som bars av en kamel som i sin tur leddes fram av en man som gick till fots. Under resan behövde hon dock uträtta sina behov varför hon gick iväg en bit från sällskapet, samtidigt som de andra fortsatte färden. Männen som ledde hennes kamel gick också iväg. När hon kom tillbaka märkte hon att hon tappat sitt halsband varför hon än en gång skyndade iväg för att leta halsbandet. När hon sen igen kom tillbaka till platsen så var kamelen borta – och de andra hade gått iväg i tron att hon var inne i bärstolen. Hon väntade därför på platsen i förvissning om att de skulle komma tillbaka när de märkte att hon inte var med. En annan eftersläntare hann dock före; det visade sig vara en manlig barndomsvän till henne. Han tog upp henne på sin kamel och de red tillbaka till sällskapet som givetvis märkte att de två red tillsammans. Skvaller började sedan spridas om att Aisha gjort något olovligt. När de kom hem till Medina igen ignorerade Mohammed henne till en början och Aisha flyttade temporärt hem till sina föräldrar. Mohammed trodde visserligen inte att hans hustru begått äktenskapsbrott, men bad ändå sina närmaste om råd. Ali svarade då att det fanns mängder av kvinnor och att Mohammed lätt skulle kunna skaffa sig en annan hustru, varefter han våldsamt gav slavflickan Burayra en omgång stryk för att hon skulle bekräfta för Mohammed att Aisha hade en dålig karaktär, varefter slavflickan sa att hon bara hade gott att säga om Aisha, med undantag för att när hon bad Aisha vakta degen som hon bakade så brukade Aisha somna och husets lamm komma och äta upp det. Mohammed bad sedan Aisha att bekänna, och förklarade att om hon gjort något som var felaktigt men vände om, så skulle Gud förlåta henne eftersom han accepterade omvändelse av sina efterföljare. Aisha vägrade dock att erkänna något alls och fasthöll att hon var oskyldig. Mohammed fick då en uppenbarelse som bekräftade att Aisha hade talat sanning.
Ali hade däremot antytt för Mohammed att Aisha varit skyldig och uttryckligen gett honom rådet att skilja sig från henne – varför han gjort detta har det spekulerats kring, men oavsett orsak så skulle varken Aisha eller hennes far Abu Bakr förlåta honom.
När Abu Bakr blivit Kalif lät han vidta en annan åtgärd som missynnade Ali; han gjorde Ali och hans hustru Fatima (Mohammeds dotter) arvslösa – de skulle händanefter få uppehälle på nåder. Detta med motiveringen att Mohammed lär ha sagt:
”Vi[profeterna] har inga arvingar; vad vi lämnar efter oss är allmosor”.
Det märkliga med detta påstående var dock att ingen annan än Abu Bakr hade hört Mohammed säga detta. Än märkligare var också att de som drabbades hårdast var Ali och Fatima, medan hans dotter Aisha och Profetens andra hustrur behandlades efter andra principer. Huruvida detta bara berodde på personliga skäl eller ej har det också spekulerats kring. Men händelsen tog Alis hustru Fatima mycket hårt. Hon hade nyss förlorat sin far, och nu förlorade hon också sin arvsrätt. Sex månader senare avled hon, och Ali begravde henne i hemlighet under natten. Först efter hennes död försonades han med Abu Bakr och svor Kalifen sin trohet. För att den islamska församlingen skulle hållas enad så tjänade Ali därefter under sitt liv troget Abu Bakr och de kommande kaliferna – men Aisha skulle aldrig förlåta honom, och i takt med tiden skulle andra grupper höja rösterna å Alis vägnar för att få denne att bli kalif. Dessa skulle komma att tillhöra vad som kallades shiat Ali – Alis parti, som idag kallas shiiter, eller shiamuslimer (Mer om dem längre fram).
Abu Bakr var vid sin tid som kalif till åren kommen, och om det bara var Abu Bakr som stod ivägen för Ali att bli Kalif, så hade Ali tiden på sin sida. I augusti 634 evt – samtidigt som Khalid krigade för fullt för att lägga Syrien under islams herravälde, drabbades Abu Bakr av hög feber – han var nu 63 år gammal och förstod han att hans liv på jorden snart skulle nå sitt slut. Istället för att pålysa ett nytt rådslag så handplockade han dock Umar till sin efterträdare och övertalade därefter sina närmaste kompanjoner att godkänna beslutet. Detta var ett effektivt sätt att undvika att dörren till kalifatet öppnades för Ali. Umar var dessutom det mest naturliga alternativet för Abu Bakr; det var Umar som stött honom under den shura som utsett honom själv till Kalif – och Umar var en trogen muslim, en av Mohammeds närmsta män och en man som följt och tjänat i Abu Bakrs närhet dagligen under hans tid som Kalif. Umar var, förklarade Abu Bakr, ”den bästa av Guds folk”.
Abu Bakr spenderade sedan sina sista dagar tillsammans med sina fruar och sin dotter Aisha som vårdade honom. När han till slut dog begravedes han sedan tillsammans med sin läromästare Mohammed.
Abu Bakr var islams förste Kalif, och hade föregått med ett normerande exempel på hur det muslimska ledarskapet efter Mohammed skulle utövas. Nu var det Umars tur att följa i hans fotspår och utveckla kalifatet enligt sin personliga prägel.
Det berättas att Umar konverterade till islam i Mecka efter att han hört hur Mohammed när han befunnit sig i den fyrkantiga helgedomen Kabaa reciterat Koranen, efter vilket Umar rördes till tårar. Han hade också en syster som var muslim – men hon höll det hemligt i rädsla för sin hetlevrade polyteistiske bror. När Umar hörde ryktet om att hans syster var muslim gick han dit och bad att få läsa från en skrift som hon hade – där läste han ett stycke av Koranen och överväldigades av dess ord, varpå han själv konverterade till islam.
Även som muslim var Umar hetlevrad – men han var också en man med ett starkt muslimskt rättspatos, mycket nitisk för sin tro. I likhet med sin föregångare Abu Bakr levde Umar enkelt – han var alldagligt klädd och gjorde ingenting för att som kalif höja sig själv över andra. Dock antog han titeln Amir al-mu`manin – de Rättrognas befälhavare. Och i egenskap av sådan skulle somliga av hans metoder skilja sig från sin föregångare. Medan Abu Bakr gav sina generaler ett allmänt uppdrag, att exempelvis invadera Syrien – så gav han därefter generalerna fria händer att själva planera hur operationerna skulle genomdrivas. Umar däremot instruerade om specifika order för varje specifik strid. Han kunde t.o.m berodra detaljer om vilka som skulle leda befälet över vilka fronter. För att vara säker på att han blev åtlydd av sina generaler organiserade han dessutom ett system av spioner som skulle hålla uppsikt över generalerna och sedan rapportera deras förehavanden till kalifen.
En av Umars första åtgärder i sitt nya ämbete var att skicka ett brev till Abu Ubaidah som vid denna tidpunkt tillsammans med Khalid var i full färd med att inta Damaskus. Brevet uppdaterade Abu Ubaidah om vad som hänt i Medina och instruerade om vad som gällde i framtiden. Abu Ubaidah läste brevet, men såg därefter till att dess budskap hemlighölls – först efter att Khalid återvänt efter räden mot Thomas konvoj berättade han för Khalid att Abu Bakr var död och att Umar var ny kalif. Han räckte sedan Khalid brevet där en mening löd:
”I appoint you commander of the army of Khalid bin Al Waleed. So take charge as is your duty.”
Brevet var skrivet från den nya kalifen till Abu Ubaidah och budskapet var tydligt: Umar hade avsatt Khalid som överbefälhavare för de muslimska styrkorna. Abu Ubaidah erkände sedan att han inte viljat delge beskedet förrän efter att Damaskus var intaget för att på så sätt inte sänka stridsmoralen. Khalid som visste att Umar inte höll honom speciellt högt försjönk för en stund i tankar och sa sedan:
”May Allah have mercy upon Abu Bakr! Had he lived, I would not have been removed from command.”
Khalid lämnade sedan platsen och grät under natten över Abu Bakrs bortgång.
Hemma i Medina möttes Umar av ett tyst missnöje när han gav beskedet om Khalids degradering. Alla visste att Umar ogillade Khalid – Umar hade nästan tyckts vara lite svartsjuk på den framgångsrike generalen som hela den muslimska församlingen hyllade som krigshjälte – eller som Allahs svärd, som Khalid också kallades (ett smeknamn som getts honom av profeten Mohammed.) Umar förstod nu att han var tvungen att ge en förklaring till beslutet och adresserade därför den muslimska församlingen:
”I am not averse to Khalid being in command. But he is wasteful and squanders his wealth on poets and warriors, giving them more than they deserve, which wealth could be better spent in helping the poor and the needy among the Muslims. Let none say that I have dismissed a strong man, and appointed a mild man to command, for Allah is with him (i.e. Abu Ubaidah) and will help him.”
Oavsett vilka motiv Umar än hade – så blev konsekvensen av beslutet att Khalid fråntogs sin position som befälhavare. Khalid skulle dock foga sig i den nya kalifens order. Mellan honom själv och Abu Ubaidah rådde nämligen en stor ömsesidig respekt – och Abu Ubaidah skulle lita på Khalid i allt som hade med krig att göra, vilket i praktiken innebar att Khalid kom att fortsätta med sin framgångsrika krigsföring i Syrien ännu en tid.
En vecka efter att Abu Ubaidah tagit ledning över den muslimska armén i Syrien fick han ett tips om att en viss tillställning skulle hållas i staden Abu Quds där en mängd köpmän och besökare då skulle samlas. Detta skulle ge muslimerna goda chanser att ta ett stort krigsbyte om de valde att göra en räd mot staden. Informanten visste dock inte om det skulle finnas några bysantinska soldater där, däremot fanns det ett bysantinskt fort i Tripolis, i närheten av platsen. Abu Ubaidah frågade då om det fanns några som var villiga att pröva lyckan mot staden. En ung muslim ivrig att vinna ära på stridsfältet anmälde sig och fick befäl över femhundra ryttare. De red sedan mot staden där de emellertid möttes av femtusen romerska soldater som snart omringade dem alla. En muslim lyckades dock fly och skyndade sig sedan till Abu Ubaidah som då mindes en order från Umar om att inte skicka muslimer till förintelse bara för att plundra. Förskräckt över situationen vädjade därför Abu Ubaidah till Khalid att rädda de infångade muslimerna. Khalid gav sig genast iväg och både räddade dem och plundrade staden – varefter han sedan återvände till Abu Ubaidah med såväl de befriade muslimerna som ett stort krigsbyte.
Efter denna händelse skrev Abu Ubaidah ett brev till Umar och berättade om Khalids heroiska insats. Men det skulle inte hjälpa Khalid. Under Khalids fortsatta levnad så skulle Umar kasta ett misstänksamt öga mot den framgångsrike generalen och även hålla honom under strikt uppsikt.
Slaget vid Yarmuk – muslimerna fördriver de kristna bysantinerna från den syriska provinsen:
Kampanjen i Syrien skulle dock fortgå. Umar hade positionerat ut sina generaler till att disponera över ett geografiskt område var:
Amr bin Al Aas skulle skulle ha befälet över Palestina – Yazeed över Damaskus, Shurahbil över Jordanien och Abu Ubaidah över Emessa. Muslimerna besegrade därefter fler romerska härar i striden vid Fahl – där romarna planerat att övervinna muslimerna med hjälp av ett träsk, eftersom det var terräng som muslimerna var ovana vid. Striden gick dock inte deras väg och romarna tvingades till reträtt och blev under sin handlösa flykt själva den part som omkom i träskmarken.
Samtidigt hade kejsar Heraclius börjat planera en kontrattack mot muslimerna. Dels försökte han i mars 635 återta Damaskus, men detta misslyckades. Muslimerna fortsatte sedan att lägga diverse städer och områden under sig inom det bysantinska territoriet; somliga kapitulerade på en gång, medan andra, som exempelvis bysantinerna i Emessa försökte göra motstånd.
Våren 636 fortsatte muslimerna att avancera norrut – men i samband med att Khalid tog en grupp romerska soldater tillfånga så fick han av fångarna höra skrämmande nyheter. Kejsar Heraclius hade förstått att muslimerna var ett hot av största allvar – och nu samlade han en enorm armé vars like aldrig tidigare skådats i Syrien för att en gång för alla tillintetgöra hotet från araberna. Soldater hämtades från hela imperiet och i maj 636 hade enligt muslimska källor 150 000 man bestående av ryssar, slaver, franker, bysantiner, greker, georgier, armenier och kristna araber samlats vid Antiokia och i norra Syrien.
Den muslimska armén som var uppdelad i fyra olika sektioner skulle vara ett lätt byte för denna romerska jättehär. Khalid föreslog därför för Abu Ubaidah att muslimerna skulle dra sig tillbaka helt från de territorier man ockuperat i norra och centrala Syrien och Palestina – för att sedan koncentrera sig i en stark armé som skulle kunna göra motstånd mot den romerska hären. Det förslaget gick Abu Ubaidah med på. De muslimska härarna samlade sig därefter på Abu Ubaidahs order i en gemensam här vid en plats kallad Jabiya. Khalid föreslog dock att de skulle förflytta sig till en annan plats kallad Yarmuk (i närheten av de nuvarande Golan-höjderna) dit det skulle vara lättare för Umar att skicka förstärkningar, men svårare för Heracilus att göra detsamma för sina trupper. Muslimerna drog sig därefter tillbaka till Yarmuk där de inväntade förstärkningar från Medina där kalif Umar tömde arabiens alla resurser för att förstärka den muslimska hären inför ett slag som han förstod skulle komma att avgöra de syriska ockupationsstyrkornas framtid. Samtidigt höll Khalid under sommaren romarna upptagna genom att göra snabba räder utan att engagera sig i direkt krigföring. I augusti 636 samlades dock båda härarna i Yarmuk. Muslimerna hade församlat alla sina resurser men ifråga om mannskap kunde de inte mäta sig med det bysantinska imperiet och möttes därför likväl av en enorm övermakt.
Umar hade i sin degradering av Khalid förklarat att Abu Ubaidah skulle klara sig fint bara han litade på Allah. Abu Ubaidah själv tycktes dock inte lika säker på saken och vid åsynen av den enorma romerska hären förstod han att bara Khalid skulle skulle vara tillräckligt skicklig för att ha en chans att stå dem emot, och i den stunden återgav han Khalid kommandot över den muslimska armén till dess slaget var över.
Natten innan kriget utbröt spenderade muslimerna med att be och recitera Koranen. Morgonen därpå utbröt striderna. I muslimernas läger hade kvinnorna instuerats att om deras män försökte retirera från slagfäletet så skulle de tvinga dem tillbaka. Något kvinnorna villigt gick med på.
Den första dagen slogs de två härarna någorlunda sansat utan ödesdigra konsekvenser för någondera sida för att sedan dra sig tillbaka till sina respektive läger. Khalids taktik var att stå emot romarna till dess de var uttröttade och därefter själva anfalla. Efter några dagars ytterligare strider där muslimerna tvingades använda samma soldater varje dag medan romarna på grund av dess överväldigade mannskap kunde skifta mer effektivt, segrade till slut muslimerna genom Khalids skickliga ledarskap. Muslimska källor beskriver striden och vägen till seger ingående – medan västerländska historiker däremot menat att det blossat upp en ihärdig sandstorm som omintetgjorde bysantinernas armé.
Resultatet av striden är man dock ense om: den muslimska hären hade besegrat bysantinernas sista stora armé.
Kejsar Heraclius hade samlat soldater från imperiets alla hörn och det bysantinska rikets resurser var nu uttömda. Det fanns nu inte längre någon chans för bysantinerna att behålla Syrien gentemot de muslimska härarna.
Med orden ”Farewell, O Syria, and what an excellent country this is for the enemy.”, beordrade han en bysantinsk reträtt för att dra en ny gräns mellan det bysantinska och det muslimska imperiet vid Anatoliens berg.
Jerusalem erövras av muslimerna:
Muslimerna erövrade därefter de områden bysantinerna lämnat efter sig. Endast två städer av betydelse skulle hålla stånd: Caesarea vid kusten dit bysantinerna kunde skicka bistånd via havet – en färdväg muslimerna som var vana vid den arabiska öknen ännu inte behärskade – samt Jerusalem, som omgärdades av en väldig mur som skyddade staden. Av dessa städer beslöt Abu Ubaidah – som nu återtagit kommandot – att Jerusalem var den som stod på tur att intas.
Den muslimska hären anlände till Jerusalem i november 636 och belägrade staden. Jerusalem hade dock fått erfara muslimernas närvaro långt tidigare. Redan år 634 hade dess patriark Sophronius i sin predikan på juldagen beklagat sig över att de inte kunde ta sig på pilgrimsfärd till Betlehem, som brukligt var, utan istället tvingades stanna kvar i Jerusalem i rädsla för muslimerna.
Efter fyra månaders belägring insåg patriark Sophronius dock att de inte längre kunde hålla stånd, och erbjöd därför att kapitulera Jerusalem och lovade att betala den jizya som avkrävdes dem. Men patriarken hade ett villkor för sin kapitulation; han skulle kapitulera bara om Kalifen själv kom dit och undertecknade fredsavtalet. Förslaget diskuterades bland muslimerna som ansåg att det var onödigt att be Umar komma ända från Medina och man kom fram till att Khalid skulle rida fram och utge sig för att vara Umar och på så sätt teckna ett avtal i dennes namn. Sagt och gjort: Khalid klädde sig i den sortens enkla kläder som Umar brukade bära och red fram för att tala med patriarken. Men han blev igenkänd och planen gick på så vis om intet. De hade nu inget annat val än att tillkalla Umar, varefter Abu Ubaidah skrev ett brev till Medina och förklarade situationen.
När Umar anlände möttes han av Abu Ubaidah, Khalid och Yazeed som samlats för att hälsa honom. Yazeed och Khalid var klädda i vackra silkeskläder. När Umar såg dem utbrast han:
”Shame on you, that you greet me in this fashion! It is only in the last two years that you have eaten your fill. Shame on what abundance of food has brought you to! By Allah, if you were to do this after 200 years of prosperity, I should still dismiss you and appoint others in your place.”
Vid de orden slet Khalid och Yazeed av sig sina klädnader och visade att de bar sina slita rustningar därunder och utbrast:
”O Commander of the Faithful! These are only garments. We still carry our weapons.”
För stunden tycktes Umar nöja sig med svaret och omfamnade därefter Abu Ubaidah. När soldaterna som belägrade Jerusalem senare såg sin kalif jublade de vid åsynen.
Några dagar senare red Umar in i Jerusalem klädd i en vit pilgrimsdräkt och ridande på en vit kamel och undertecknade fredsavtalet med staden. Patriark Sophronius guidade sedan runt Umar i Jerusalem. De besökte Jesu grav, och vid slutet av dagen kom de till ruinerna av Salomos tempel. Medan Umar tittade ut över staden viskade patriark Sophronius på grekiska till en av sina medhjälpare:
”Behold the Abomination of Desolation spoken of by the Prophet Daniel that standeth in the Holy Place.”
Tio dagar senare lämnade Umar Jerusalem och återvände till Medina. Innan han lämnade Jerusalem instruerade han sina generaler att grundligt lägga Syrien under muslimsk kontroll: Yazeed begav sig till Caesarea och belägrade den – det skulle dock dröja till år 640 evt innan hamnstaden intogs. Amr och Sharhabeel begav sig mot Palestina och Jordanien.
Abu Ubaidah och Khalid satte av mot norra Syrien. När de närmade sig staden Qinassareen attackerades de av en romersk garnisson. Deras general förstod nämligen att om han stannade i staden så skulle den bara bli belägrad och i längden skulle han tvingas kapitulera eftersom någon förstärkning inte längre var att vänta från kejsaren. Därför ansåg han att bästa sättet att segra var en öppen strid. Han misstog sig dock och Khalid och dennes krigsveteraner besegrade den romerska garnisonen i slaget vid Hazir. Folket i Qinassareen – som var araber – välkomnade sedan Khalid och förklarade att de inte hade någon intention att bekämpa honom och kapitulerade sedan staden.
När Umar fick en rapport om slaget vid Hazir så gav han äntligen Khalid ett erkännande för dennes militära brillians och utbrast:
”Khalid is truly the commander!” Och vidare: ”May Allah have mercy upon Abu Bakr. He was a better judge of men than I have been.”
Abu Ubaidah och Khalid fortsatte vidare och belägrade så småningom också Antiokia – huvudstaden för den östra delen av det bysantinska riket – som också kapitulerade för muslimerna.
Khalid bin Walid, Islams Djingis Khan, dör:
Efter en del ytterligare kampanjer återvänder Khalid till Qinassareen med mängder av krigsbyte. Sina rikedomar brukade han bland annat spendera med att belöna krigare som utmärkt sig i strid. Det gjorde han också denna gång – men inte nog med det – denna gång kom också en poet vid namn Ash`as till Khalid och prisade denne för dennes militära erövringar. Som tack gav Khalid honom 10 000 dirhams. Umar hade dock, som nämnts, agenter som höll uppsikt över generalerna. När dessa rapporterade det inträffade till Umar blev han rasande och hans tidigare erkännade av Khalid försvann i ett ögonblick. Tidigare hade även en annan incident inträffat som väckt Umars missnöje. Khalid hade innan en av sina expeditioner tagit ett speciellt bad i en substans av alkohol som skulle ha en hälsogivande effekt på kroppen när det applicerade utvärtes. Khalid badade således förnöjtsamt, men några veckor senare fick han ett brev från kalifen i Medina som förklarade:
”It has come to my notice that you have rubbed your body with alcohol. Lo, Allah had made unlawful the substance of alcohol as well as its form, just as He has made unlawful both the form and substance of sin. He has made unlawful the touch of alcohol in a bath no less than the drinking of it. Let it not touch your body, for it is unclean.”
Khalid ansåg dock att detta var att ta förbudet mot alkohol – som han givetvis väl kände till – lite väl långt. Han skrev därför tillbaka och förklarade för Umar hur alkoholsubstansen försvann i processen – och att allt sedan blev till ett slags badvatten. Umar var dock inte nöjd med svaret – men vidtog inga större åtgärder. Men när han nu fått höra om poeten som prisat Khalid med en dikt så var dock måttet rågat. Han skrev genast ett brev till Abu Ubaidah i Emessa och beordrade honom att föra Khalid inför den muslimska församlingen, binda hans händer och frånta honom hans turban och sedan fråga vilka pengar han använt sig av för att belöna poeten Ash ´as? Om han svarade att han tagit från krigsbytet så var han skyldig till förskingring, och om han tagit från sina egna pengar var han skyldig till slöseri. I båda fallen skulle han fråntas sitt ämbete.
Abu Ubaidah blev bestört över beskedet. Khalid var inte bara muslimernas främsta general, han var för Abu Ubaidah också en nära vän. Men han hade inget annat val än att lyda kalifens order. När Khalid – som intet anade om syftet med kallelsen – anlände till Emessa delgav Abu Ubaidah Umars anklagelse mot honom och frågade om han ville erkänna sig skyldig? Khalid som förstod att detta var Umars sätt att försöka undergräva honom, bad om tid att få tänka på saken – något Abu Ubaidah gick med på. Khalid rådfrågade sedan sin syster som sa: ”Umar will never be pleased with you. He wants nothing more than that you should confess to some error, so that he can dismiss you.”
Khalid höll med om den saken och återvände till Abu Ubaidah och förklarade att han inte tänkte erkänna någonting alls. Abu Ubaidah tvingades då följa den order han fått och lät en av sina män därefter utfråga Khalid offentligt om pengarna han gett till poeten kom från hans egen ficka eller från krigsbytet? Khalid som chockerades av anklagelsen svarade först inte. Mannen gick då fram till Khalid och sa: ”The Commander of the Faithful has ordered this.”, och fråntog sedan Khalid sin turban och band Khalids händer bakom ryggen. Han upprepade sedan frågan, varpå Khalid svarade att han tagit av sina egna pengar. Vid det svaret knöts repet upp och att återfick turbanen. Abu Ubaidah stirrade skamset ner i marken. Khalid visste inte vad som nu gällde, men reste sig och lämnade platsen.
I Medina väntade Umar därefter på ett brev från Abu Ubaidah med bekräftelse att Khalid fråntagits sin position. När något sådant brev inte kom gissade Umar att Abu Ubaidah dragit sig för att informera Khalid om att han var avsatt, varefter Umar tog saken i egna händer och skrev ett brev till Khalid och beordrade honom att infinna sig i Medina. Khalid som förstod att hans dagar i aktiv tjänstgöring för det islamska imperiet nu var över, tog farväl av sina män och begav sig sedan till Medina. Där mötte han Umar på gatan, varpå Khalid utbrast:
”I protest to the Muslims against what you have done. By Allah, you have been unjust to me, O Umar!”
Umar frågade då varifrån allt hans välstånd kom, varpå Khalid svarade att det kom från vad som var kvar av hans del av krigsbytet, och sa sen att allt som övergick 60 000 dirham kunde Kalifen få. När detta sedan var löst förklarade Umar att Khalid var en ärofull man som hädanefter inte skulle behöva beklaga sig mer. Men skadan var givetvis redan skedd. Några dagar senare lämnade Khalid Medina för att aldrig mer återvända till Arabien. När han kom tillbaka hem till sin hustru utbrast han:
”Umar appointed me over Syria until it turned to wheat and honey; then dismissed me!”
Umar möttes dock återigen av missnöje bland folket som menade att Khalid blivit avsatt på grund av Umars personliga missnöje med denne. Än en gång tvingades Umar därför förklara sitt handlande, och lät säga:
”I have not dismissed Khalid because of my anger or because of any dishonesty on his part, but because people glorified him and were misled. I feared that people would rely on him. I want them to know that it is Allah who does all things; and there should be no mischief in the land.”
Khalids dagar var nu räknade. Efter sitt avsked bosatte han sig i Emessa. Snart skulle dock den delen av Syrien drabbas av pest, i vilken tusentals muslimer förlorade sina liv – däribland Khalids vänner, generalerna Abu Ubaidah, Sharhabeel och Yazeed. Fyrtio av hans söner dog också i pesten. Khalid själv överlevde men insjuknade år 642 i okänd sjukdom. Innan han dog beklagade han sig och utbrast: ”I have sought martyrdom in a hundred battles. Why could I not have died in battle?” Och vidare: ”I die even as a camel dies. I die in bed, in shame. The eyes of the cowards do not close even in sleep.” Därefter dog han.
Khalid ibn Walid var nu död. Innan han dog lät han sig dock försonas med Umar och utnämnde till och med denne att ärva hans egendom. Khalids största arv bestod dock i det stora muslimska imperium som sträckte sig över nästan hela mellanöstern och som till stor del skapats genom hans militära brillians.
Khalid skulle dessutom utmärka sig i militärhistorien genom att jämte Djingis Khan vara den enda general som aldrig blivit besegrad.
Erövringen av Persien fortsätter:
Med Umar som kalif fortsatte erövringen inte bara av Syrien utan också av Irak. Under Abu Bakrs sjukdom år 634 evt hade Muthanna ibn Haritha – som efter Khalids resa till Syrien nu anförde den muslimska ockupationshären i Irak – anlänt i hast till Medina för att be om förstärkning till fronten i Persien. Persien hade fått en ny kejsare – den unge Yazdegird som tillsammans med sin medregent Rustam planerade en attack mot araberna. Muthanna talade i moskén i Medina och lockade folk att ta värvning genom beskriva det krigsbyte som väntade dem som stred för Guds sak och krigade mot de elddyrkande zoroastrerna i Persien. Att samla nya styrkor för att skicka dem till fronten i Persien visade sig dock vara svårt. Det fanns frivilliga – men dessa ville hellre kriga i Syrien. Umar hade dock en idé för att lösa problemet med underskott av krigare. Under Riddakrigen hade Abu Bakr förbjudit de stammar som deltagit i upproren från att någonsin i framtiden få kriga under muslimskt banér. Detta förbud upphävde nu Umar – på så vis kunde rekryter värvas från betydligt fler stammar till det ständigt växande muslimska krigsmaskineriet. Således kunde också kriget mot perserna fortsätta.
Till befäl för de nya rekryterna tillsatte Umar en viss Abu Ubayd – som ledde armén av volontärer till Persien. I oktober 634 korsade de Eufratfloden med hjälp av en bro av båtar och möttes på andra sidan av en persisk här med krigselefanter. Abu Ubayd förklarade för sina män att snablarna var elefanternas svaga punkt och gallopperade iväg för att bevisa detta genom att med sitt bredsvärd hugga av snabeln på en av elefanterna. Det blev dock inte som han tänkt sig – istället kastade elefanten honom ur sadeln, upp i luften och ner på marken, varefter han sedan trampades ihjäl. Detta styrkte persernas mod som därefter tryckte tillbaka muslimerna till öknen i vad som skulle komma att kallas slaget vid bron.
Fler slag skulle dock utkämpas. Året därefter, efter att muslimerna länge försökt locka in perserna att strida i öknen – vann man år 635 i slaget vid Buawid. Efter att muslimerna segrat mot bysantinerna i slaget vid Yarmuk kunde Umar skicka mer förstärkningar till Persien. Tanken hade slagit honom att själv leda en armé i uttåg från Medina, men hans rådgivare förmådde få honom att ändra sig, och istället valdes profeten Mohammeds kusin Saad ibn Abu Waqqas att ta över ledarskapet i Persien, där den tidigare överbefälhavaren al-Harith just hade dött.
Våren 637 ledde Saad således en armé på 30 000 man in i Persien där de efter en tid gick i krig med general Rustams armé vid fortet Qadisiya. Innan dess hade man dock på Umars uppmaning skickat en delegation till den persiska kejsaren för att inbjuda denne att anamma islam – vilket slutade med att den unge kejsaren tackade nej genom att utbrista att han skulle ha dödat sändebuden om det varit tillåtet att döda ambassadörer.
Striden började. Både Saads och Rustams armé kämpade hårt. Först den tredje natten bröt muslimerna igenom när somliga av dem beslöt att ta blodshämd för sina stupade kamrater, varefter de i månens ljus attackerade de persiska styrkorna i våg efter våg. Dessa anfall i ökenhettan knäckte till slut motståndet i den persiska armén och general Rustam upptäcktes och dödades.
Striden, som kom att kallas striden vid Qadisiya – hade stora likheter med striden mot bysantinerna i Yarmuk; muslimerna hade besegrat en större här en de själva – en här som dessutom representerade det bästa imperiet hade att erbjuda. Striden vid Qadisiya skulle säkra den muslimska eröveringen av Irak och inleda början på fallet för det persiska riket. De invaderande muslimska härarna skulle plundra det persiska riket på ett krigsbyte vars tusenåriga ansamlingar skulle te sig makalöst i ökenfolkets ögon – och sedan fortsätta erövringen. Det skulle dock inte gå lika snabbt som det hade gjort i Syrien. Den unge kejsaren Yazdgerd III, skulle hela sitt liv motsätta sig de invaderande araberna – men tvingas fly allt längre österut i det tynande persiska riket, tills han slutligen dödades.
Erövringen av Egypten inleds:
Efter att ha besegrat bysantinerna i Syrien skulle muslimerna nu också göra intrång i nordafrika. Detta skedde uteslutande på iniativ av general Amr ibn al Aasi. Umar hade till en början varit försiktig när det gällde att fortsätta expansionen in mot Afrika på grund av risken att en sådan armé skulle kunna isoleras av bysantinerna från det övriga muslimska imperiet. Amr beslutade sig dock likväl för att invadera det nordafrikanska grannlandet och gav sig därför av med en i sammanhanget ynka här på 3500 man.
Med sina män red Amr genom öknen och kom till den befästa staden Pelusium som i blockerade vägen in i Egypten och därför behövde intas för att kommunikationsmöjligheterna med Arabien inte skulle skäras av. Staden belägrades därför i en månad innan den slutligen kunde intas varefter den sedan effektivt förstördes: skeppen i stadens hamn brändes ner, kyrkorna förstördes och befästningen revs sönder – något som förmodligen skedde därför att Amr inte hade tillräckligt med manskap för att belägra staden och han inte ville att bysaniterna skulle kunna ta tillbaks den när muslimerna marscherat vidare.
Muslimerna under general Amrs ledning fortsatte sedan längs ökengränsens mot sydväst och kom så småningom till ett fort som kallades Babylon där Eygptiens patriark Cyrus och bysantinernas befälhavare för de Egyptiska styrkorna Theodore båda befann sig. Namnet Babylon mitt inne i Egypten kan te sig märkligt – somliga har ansett att namnet gavs av redan av den Babyloniske härskaren Nebukanessar som intog Egypten 567 f kr. Fortet i sig som existerade när Amr befann sig där år 640 evt anser man dock ha byggts av den Romerske kejsaren Rajan kring år 100 evt. Historikern John Glubb drar dock slutsatsen att sanningen kring platsen förmodligen är att alla dem som lyckats med att inta Egypten har upprättat ett fort på platsen pg a dess strategiska läge.
Fortet var också mycket välbefäst – och Amr förstod att det skulle vara omöjligt för honom att med sin lilla armé inta det, och lät istället sina styrkor ströva omkring i områdena runtom Babylon i väntan på förstärkning som han begärt från Medina. När han begav sig söderut kom han till staden Faiyum som också den var väl befäst. Amr gjorde dock en räd mot en by som var en av stadens provinser och lät där massakrera både män, kvinnor och barn. Ungefär samtidigt hade den bysantinske befälhavaren över staden personligen gett sig ut i sällskap av femtio man för att recognisera – detta fick dock Amr höra talas om och letade därför rätt på befälhavaren och omringade honom och hans vakter och dödade dem alla.
Därefter fick Amr rapport om att Umar hade skickat 12 000 man i förstärkning för att inta Egypten och han begav sig därför norrut igen.
I fortet Babylon hade den bysantinske befälhavaren Theodore förberett sig, och den bysantinska hären var förmodligen större än den samlade muslimska. Men Babylons befälhavare gjorde dock misstaget att inte anfalla muslimerna innan Amr hunnit samla sig med den nyanlända tolvtusenmanna- hjälphären. Istället valde man att anfalla vid senare tidpunkt när muslimerna samlat sig, något som resluterade i seger för muslimerna och de återstående bysantisnka krigarna flydde tillbaka till fortet. Det fanns nu ingen stor armé i muslimernas direkta närhet, och när trupperna i Faiyum – dit Amr tidigare tagit sig – fick höra talas om förlusten vid Babylon så utrymde de hela provinsen och tog sig med skepp via Nilen till staden Nikiou nortdväst om Babylon dit de tog sin tillflykt. Med de bysantinska soldaterna borta gav sig Amr genast in i Faiyum och massakrerade deras innevånare, varpå hela provinsen därefter kapitulerade utan motstånd.
De ortodoxa enas med kopterna i Egyptens försvar mot de islamiska invasionshärarna:
Amr beslöt nu att helt inta fort Babylon dit de återstående bysantinska trupperna i trakten tagit sin tillfykt, innan han därefter tänkte fortsätta längre in i Egypten.
Inne i fortet blev situationen därför desperat. En av orsakerna till att egyptierna bara lyckats uppbåda ett halvhjärtat motstånd mot den muslimska ockupationshären berodde förmodligen på den religiösa inbördeskonflikt som rått.
Sedan tio år tillbaka hade Cyrus – den bysantisnke guvernören över Egypten – i egenskap av företrädare för den bysantinska ortodoxa kyrkan förföljt den koptiska kyrkan i Egypten, som vilken majoriteten av egyptierna tillhörde. Därför hade dessa inte några djupare lojalitetsband eller någon större patriotism för att vilja försvara den ortodoxa bysantinska hären. Detta i samband med att några förstärkningar från det bysantinska moderriket förmodligen inte var att vänta gjorde att Cyrus drog slutsatsen att det bästa förmodligen var att förhandla med muslimerna och lät därför skicka en delegation till Amr som förklarade för den muslimske generalen att denne visserligen lyckats med en viss bedrift, men att denne inte i längden skulle kunna stå emot den bysantinska hären. De erbjöd därför Amr en summa kontant betalning om denne drog sig tillbaka från Egyptiskt territorium. På detta erbjudande gav Amr bara det svar som nu sedan länge var en etablerad princip bland de muslimska generalerna; han erbjöd dem att acceptera islam, att underordna sig och betala jizya, eller krig.
Patriark Cyrus ville inte acceptera något av de alternativen och bjöd in muslimerna att träffas för fortsatta förhandlingar på ön Raudha, dit han själv tagit sig från fortet. Dit lät nu Amr skicka en egen delegation som leddes av en svart man vid namn Ubada ibn as Samit som förklarade för patriarken att muslimerna inte brydde sig om de pengar han erbjöd eftersom de levde för att kämpa för Gud och följa dennes vilja. ”This world is nothing, the next world is everthing”, förklarade Ubada. När Cyrus hörde det imponerades han av muslimens rättframhet och svarade att grekerna kanske misslyckats på så vis att de brydde sig om det världsliga för mycket, men nu förhöll det sig likväl så att en stor armé var på väg för att tillintetgöra inkräktarna och att araberna därför gjorde bäst i att ta emot de pengar som nu erbjöds dem och sedan lämna Egypten. På detta svarade muslimerna:
”We are not afraid of numbers. We pray that we win martyrdom in the path of God, not that we may return safely to our wives and children. Our small numbers do not make us afraid: for it is written in the Qoran, ´Verily often a small company has overcome a great army, by the order of God.´
Varefter muslimerna sedan förklarade för Cyrus att han bara hade att välja på vad deras general Amr redan förelagt honom: att konvertera, att betala skatten eller att gå i krig. Cyrus blev nu bevekad och ansåg att man kanske borde acceptera muslimernas krav och betala jizya – men detta motsatte sig dock några bysantinska officerare och man bad därför muslimerna om mer betänketid. Detta gick dock Amr inte med på och förklarade att de hade tre dagar på sig, inte mer – vilket resluterade i att bysantinerna öppnade portarna till fortet och gick till attack i ett försök att besegra muslimerna – något som misslyckades och de tvingades återigen att dra sig tillbaka in i fortet. Efter detta gick man med på att tillmötesgå muslimernas krav – men att detta också måste godkännas av Kejsar Heraclius. Varpå ett vapenstillestånd mellan parterna således upprättades och Cyrus därefter seglade via Nilen till den egyptiska huvudstaden Alexandria där han skrev ett brev till kejsaren och bad denne godkänna det fredsfördag man slutit med muslimerna. Cyrus fick dock till svar att han skulle inställa sig i Constantinopel snarast möjligt – när han sedan kom dit mottogs han som en förrädare varpå kejsaren fråntog honom ämbetet som guvernör över Egypten. Heraclius som redan tidigare lidit så stora nederlag tänkte inte sluta fred med muslimerna. När detta blev känt i Egypten så återupptogs striderna. I mars 641 evt nåddes man dock med besked om att Kejsar Heraclius dött. Detta ledde till desperation i det bysantinska fortet och i april samma år kapitulerade man därför till Amr. Araberna kontrollerade nu det mäktiga fortet.
Muslimerna hade nu intagit en mycket strategisk post. Framför dem låg Egyptien och bakom dem sträckte sig en obruten öken ända tillbaka till Arabien. Amr lät nu därför fortsätta sin erövring.
Efter en del mindre skärmslytningar nådde muslimerna till slut staden Nikiou med dess fort – dit flyktingarna från Faiyum tidigare tagit sig. För att ta sig till Nikiou behövde muslimerna dock korsa Nilen. Ett sådan projekt skulle ha gett bysantinerna möjligheten att slå till – men de flydde istället i panik och försökte ta sig iväg på floden med båtar. Detta gav istället muslimerna möjligheten att härja vilt, och man dödade mängder av soldater på stranden för att sedan inta staden och där massakrera befolkningen för att sedan plundra omnejden. Nu dödade man också de kristna kopterna – vilket resulterade i att dessa nu hellre stred tillsammans med de ortodoxa. Efter denna händelse fortsatte Amr och hans armé vidare mot den Egyptiska huvudstaden Alexandria.
Nästa stora strid ägde rum vid en plats kallad Kariun, där den bysantinske befälhavaren Theodore hade samlat en här bestående av både greker och kopter. Striden varade i tio dagar men muslimerna överträffade sina fiender – och Theodore drog därför sig därför tillbaka i god tid innan slaget var över, för att kunna förbereda försvaret av Alexandria.
Alexandria blir förrått och Egypten läggs under islamiskt herravälde:
När Amr nådde Alexandria tillsammans med sina styrkor gjorde han ett snabbt anfall mot staden till ingen nytta. Alexandria som grundats tusen år tidigare av Alexander den store var vid denna tid en av världens största städer med en befolkning på över en miljon innevånare. Det var också en befäst stad som ständigt kunde nås med förstärkning via medelhavet. Att inta staden från öknen och övervinna dess höga murar, skulle för muslimerna som inte förfogade över några avancerade belägringsredskap, i princip vara omöjligt. Amr fick istället fly undan för att komma på avstånd från stadens katapulter. Förbittrad över insikten lät Amr istället plundra landsbygden i trakten och bränna fälten som just mognat till skörd – för att sedan återvända till fästningen Babylon innan vattnet i Nilen i takt med årstiden rest sig igen. Det som därefter hände skulle dock till allas – inklusive muslimernas egen överraskning, likväl komma att lägga Alexandria i deras händer, men inte genom militärmakt; Alexandria skulle istället förrådas.
Kejsar Heraclius hade som tidigare nämnts avsatt den grekiske patriarken Cyrus för att denne kapitulerat fortet Babylon till muslimerna. Heraclius själv var också bestämd gällande att inte kompromissa – muslimerna skulle drivas ut ur Egypten. Men Heraclius hade inte tiden på sin sida. Han var en gammal man, och avled som tidigare noterats år 641 evt. Efter hans död uppstod såväl intriger som stridigheter inom det Bysantinska riket om vem som var kejsarens rättmätiga arvtagare. Heraclius hade själv ställt till problem i frågan genom att efter sin första frus död låta gifta sig med sin systerdotter Martina– något som fördömdes av den kyrka han bekände sig till. Med sin första hustru Eudocia hade han dock en son vid namn Constantine, som nått en ålder av 29 och således var fullt vuxen att ärva tronen. Constantine var dock sjuk i något som förmodligen var turberkulos och han dog i en hostattack bara några månader senare. Kejsar Heraclius fru och systerdotter Martina ville då att hennes femtonåriga son Heracleonas skulle ärva tronen. Constantine hade dock efterlämnat två unga söner, varav den äldste – Constans – var tolv år gammal. Och en konflikt mellan förespråkarna för respektive pojke skulle snart uppstå.
Mitt bland dessa intriger kallades patriark Cyrus, som kejsar Heraclius tidigare avskedat tillbaka till scenen. Martina återgav honom positionen som guvernör över Egypten och skickade tillbaka honom för att där kapitulera till muslimerna. En åsikt Cyrus möjligtvis själv kan ha tutat i henne. Väl tilbaka i Alexandria sågs Cyrus som stadens räddare; vad ingen visste var däremot att han i hemlighet beslutat sig för att överlämna staden till Amr. Efter en månads vistelse i den Egyptiska huvudstaden begav han sig till ökenfortet Babylon där Amr befann sig för att där förhandla med denne. Ingen i staden kände dock till hans verkliga intentioner. När han anlände vid fortet och mötte Amr lär han ha sagt: ”God has given this country to you.”, varpå han sedan undertecknade ett fredsavtal där han gick med på att kapitulera Alexandria och betala den skyddsskatt muslimerna krävde. I gengäld ville han att kyrkorna skulle förbli oförstörda, de kristnas tillbedjan inte störas och den judiska gruppen i Alexandria tillåtas fortleva.
Cyrus återvände sedan till Alexandria och förklarade för befälhavaren Theodore att fortsatt motstånd var lönlöst, och att han fått instruktioner av kejsaren att kapitulera (frågan var dock vilken Kejsare, eftersom det bysantinska riket nu hade fullt upp med att utröna vem den rättmätige kejsaren var). Men när folket hörde om patriarkens kapitualtion blev de rasande och samlade ett stort uppbåd för att låta lyncha honom som förrädare. Patriark Cyrus grät då inför dem och förklarade att det var omöjligt att stå emot araberna, att Gud gett dem landet och att han bara handlat som han gjort för att rädda deras barn och deras kyrkor från förödelse – varpå folkmassans vrede lade sig. (Exakt varför Cyrus var så angelägen om att kapitulera vet man inte. Kanske ville han hämnas på det rike han egentligen tjänade, eller kanske trodde han att han var Amrs vän och skulle få härska tillsammans med denne när denne intog staden. Den möjligheten skulle han dock aldrig få, istället dog han ett år senare, strax innan muslimerna intog staden.)
En tid därefter lät Martinas son Heracleonas godkänna fredsavtalet – varefter han sedan blev avsatt av anhängarna till Constans. Avtalet hade dock gått i kraft och i september 642 evt öppnades Alexandrias portar och muslimerna under ledning av general Amr tågade in som stadens nya herrar. Amr hade dessutom under året mellan fredsavtalet och intåget i Alexandria grundat en egen stad kallad Fustat (numera Kairo).
Det muslimska kalifatet som nu styrdes av Umar hade lagt ännu ett av det Bysantinska rikets främsta provinser med dess stora rikedomar under islams herravälde. Detta fick dock kalif Umar att vidta en åtgärd som vid det här laget kännetecknade hans förhållande till sina generaler. Han skrev ett brev till general Amr i Egypten och upplyste om att han fått vetskap om att denne nu ägde slavar, mark och djur och mängder av saker som han inte ägde när han tågade in i Egypten, och fortsatte med att förklara att han skulle sända dit en annan man för att dela upp Amrs ägor. Amr fick dock under Umars tid behålla posten som guvernör över Egypten, men när Umar efterträddes av Uthman som ny kalif fråntogs Amr guvernörskapet över Egypten och kallades tillbaka till Medina år 645 evt.
Bortsett från den stora militära expansionen under Umars tid, gjorde Umar även en del annat som skulle komma att prägla islam för all framtid:
Bland annat var det Umar som införde den muslimska tideräkningen med början vid Mohammeds hijra år 622 e kr, som i muslimsk tideräkning skulle bli det första året e.h – efter hijra.
Som tidigare nämnts levde Umar väldigt anspråktslöst. Trots sin roll som ledare för det unga imperium som just besegrat de två dåvarande supermakterna som existerat i århundraden, så uppträdde Umar aldrig enligt kejsares vanliga sedvänjor. Han fortsatte att leva anspråkslöst och ansåg att rikedom var en frestelse som lockade till avfall. Lika hård som han var mot sina generaler – bäst exemplifierat i fallet med Khalid – var han också mot sig själv. Inte heller förföll han till nepotism – och hans familj utgjorde inget undantag i de koraniska påbud han ansåg sig behöva fullfölja. När hans egen son Abu Shahmah hittades berusad så tvekade inte Umar att låta straffa honom offentligt med åttio piskrapp – en hård dom som inte bara straffade, utan dessutom dödade hans son.
Gällande islamiska straff var Umar också den som tydligt föreskrev stening av äktenskapsbrytare – ett straff som inte anbefalls i Koranen – genom att hänvisa till att han var säker på att Mohammed fått det uppenbarat för sig, trots att det inte fanns skrivet i Koranen. Umar hade bara låtit bli att säga detta tidigare pg a att han inte ville bli anklagad för någon som lade till saker till uppenbarelsen. Med det som grund, samt Mohammeds sunna (Mohammed hade ju nämligen ganska oftat låtit stena äktenskapsbrytare) satte Umar ett tydligt normerade exempel för många av senare muslimska teologers syn på saken.
En morgon år 644 mötte Umar en man vid namn Abu Lulu Firuz på gatan. Denne var en slav som tagits tillfånga i Irak, och som ville protestera över hur han behandlades av sin herre. Han hade frihet att röra sig fritt så länge han stannade i Medina och betalade sin herre 2 dirhams om dagen. Umar frågade då vad mannen sysselsatte sig med, som svarade att han var snickare och målare – varefter Umar gav till svar att med sådana färdigheter borde det inte vara så svårt för honom att tjäna två dirham om dagen och sen leva relativt bekvämt i Medina. Firuz var dock inte nöjd med svaret – han ville inte vara fånge i Medina.
Morgonen därpå när Umar gått till moskén för att be, sprang Firuz fram och hann hugga Umar sex gånger med en kniv innan de andra besökarna i moskén hann få bort honom. Innan de helt hann övermanna honom stack han dock kniven i sig själv och dog.
Umar var fortfarande vid liv, men hans dagar var räknade och han förstod att han snabbt var tvungen att ordna en efterföljare. Till skillnad från Abu Bakr så handplockade han dock ingen utan gav istället order om att ett rådslag skulle hållas och att de inom tre dagar efter hans död skulle välja en av sex personer som stått nära Profeten som Umar föreskrev. Om Abu Bakr under sin levnad varit hård mot profetens kusin Ali så var Umar visserligen mån om att värna Abu Bakrs tradition – samtidigt som han själv visade sig vara mer tillmötesgående mot Ali än sin föregångare. Bland annat lät han gifta sig med Alis dotter, och i den grupp av de sex personer som han föreslog som potentiella kalifer fanns nu också Ali.
Umar själv dog sedan två dagar efter att han blivit nedhuggen, och begravdes också han bredvid Mohammed i Aishas hus.
Kalif Uthman sammanställer Koranen och islam expanderar till Kina och Europa:
Genom att beordra rådslaget med de givna kandidaterna hade Umar gett Ali en ny möjlighet att ärva kalifatet. Så enkelt skulle det dock inte bli. Rådet gallrade snabbt ut kandidaterna tills de kvarvarande alternativen var två: Ali och Uthman ibn Affan. Nu förhöll det sig dock så att rådslaget leddes av en släkting till Uthman. Denne frågade de två kandidaterna om de skulle härska i enlighet med Koranens principer och Mohammeds exempel, varpå både Uthman och Ali givetvis svarade ja. Men sen kom också en annan fråga som skulle komma att fälla domslutet. Rahman frågade om de två också skulle efterfölja de normerande exempel som de tidigare kaliferna Abu Bakr och Umar föreskrivit. På detta svarade Uthman ja, medan Ali däremot svarade att han bara skulle följa Gud och sitt eget omdöme. Det avgjorde saken – och Uthman valdes 644 evt till den islamska ummans nya kalif.
Ali hade än en gång blivit förbisedd men inte heller denna gång gjorde han något för att kräva sin rätt till kalifatet – och denna gång svor han genast lydnad till den nya kalifen.
Uthman var en av profeten Mohammeds närmsta vänner, och redan i Mecka när Uthman konverterat till islam hade Mohammed gift bort en av sina döttrar till honom. Uthman var till sitt yrke handelsman, men däremot hade han inte – till skillnad från både de föregående kaliferna och de flesta av profetens kompanjoner tidigare haft något ansvarsfullt ämbete inom den muslimska umman. Utöver det var han också till åren kommen (närmare bestämt sjuttio år gammal när han utnämndes till Kalif) och heller ingen bra talare – hans intresse var av litterär snarare än oratorisk art. Likväl blev han vald till kalif (förmodligen till stor del på grund av att han var den starkaste kandidat rådet kunde lyfta fram för att undvika att ge kalifatet till Ali). Uthman själv gjorde till en början heller aldrig något för att vinna kalifatet – det var andra som gav honom positionen. När han så ändå valdes till kalif betraktade han därför det som Guds speciella försyn att just han, trots att han i många avseenden inte hade lika starka egenskaper som de tidigare kaliferna, blev vald. Det måste alltså vara något speciellt med honom, och därför valde han en annan ämbetstitel än sina föregångare – istället för att kalla sig vare sig khalifat rasul Allah – Guds Sändebuds ställföreträdare, som Abu Bakr hade gjort – eller Amir al-mu`manin – de Rättrognas befälhavare, som Umar hade gjort, så lät Uthman helt enkelt kalla sig själv för khalifat Allah – Guds ställeföreträdare.
Den militära expansionen:
Till skillnad från de tidigare kaliferna, eller de muslimska härförarna på slagfältet var Uthman ingen krigare. Ändå fortgick under hans regeringstid det muslimska riket sin snabba expansion: Egypten, som tidigare intagits av general Amr under Umars kalifat, gjorde uppror med hjälp av trehundra bysantinska skepp som dockade i Alexandrias hamn – upproret nedslogs dock av Amr, som snart åter lagt landet under muslimskt styre. De muslimska styrkorna gick sedan vidare in i Nordafrika. Uthman gav också sina generaler kring medelhavet tillstånd att bygga upp en flotta, något Umar på sin inte hade tillåtit då han ansett att havet skulle avskärma dem från öknen, som tidigare alltid varit deras tillflyktsort. Uthman förstod dock att utan en flotta så skulle muslimerna inte kunna behålla sina ockuperade områden kring medelhavet eftersom bysantinerna alltid skulle kunna skicka förstärkningar från havet. Detta förespråkades också ivrigt av Muawiya – som av Umar utsetts till muslimernas guvernör i Syrien. Han hade av Umar fått avslag i sin önskan att bygga bygga upp en muslimsk flotta, men när han i ett brev till Uthman förklarade att Cypern låg så nära den Syriska kusten att man kunde höra en hund skälla, gav Uthman honom tillstånd att bygga upp en flotta, något Muawiya också gjorde med hjälp från lokala libanesiska skeppsexperter som härstammade från det gamla handelsfolket fenicierna och som byggde skeppen med libanesiska cedrar. År 649 evt intog muslimerna med sin flotta sedan Cypern i ett oblodigt övertagande, där cyprioterna lovade att betala kalifen 7000 dinarer per år, samma summa som de tidigare betalat Kejsaren i Konstantinopel. Senare skulle Muawiya dock anse att cyprioterna brutit sitt fördrag med honom och samarbetat med bysantinerna varför han år 653 skulle plundra landets kuststäder, ta fångar och bygga upp en permanent garnision på 12 000 man på ön.
Flottan som Uthman lagt grund till, skulle således ge muslimerna helt nya möljigheter i sin fortsatta expansion, och längre fram i tiden ta dem över medelhavet till Kreta, Rhodos och in i de sydvästra delarna av Europa.
Det muslimska imperiets expansion skulle under Uthmans tid dock inte begränsas till havet. Det persiska riket skulle under Uthman helt intas, och muslimerna skulle expandera in i Afghanistan vidare till Pakistan. Under Uthman skulle en delegation sändas ända till Kejsaren i Kina år 650 evt, som inbjöds att anamma islam. Något han tackade nej till, men därefter lät muslimerna fritt missionera i landet.
Sammanställningen av Koranen:
Uthmans främsta bidrag till den islamska historien var dock hans sammanställning av Koranen i skrift. Koranen hade ursprungligen reciterats och uppenbarats för Mohammed i stycken under tjugotre år, och mängder av kompanjoner till Mohammed kunde recitera den. Vissa delar fanns också i skriftform – men däremot fanns det ingen enhetlig skrift med hela uppenbarelsen. Detta åtog sig Uthman att åstadkomma.
Han tillsatte en kommission ledd av Zayd inb Thabit som skrev ner recitationerna, samtidigt som Uthman också skickade bud att skicka de uppenbarelser som redan fanns nerskrivna till Medina. År 650 evt var sammanställningen klar, och utgör den Koran som muslimer använt ända in i vår tid.
Till skillnad från de föregående kaliferna var Uthman ingen krigare. Likväl skulle han skaffa sig fiender – hans främsta fiender skulle dock inte utgöras av bysantiner eller perser, eller ens avfälliga arabiska stammar. Fienderna skulle komma från de egna islamska leden. Till skillnad från Abu Bakr och Umar som båda levde väldigt asketiskt och tillämpade islams principer hårdast på sig själva – så var Uthman i det avseendet deras raka motsats. Medan Umar låtit piska sin egen son till döds när denne funnits berusad, så hade nepotismen inga gränser under Uthman; han lät istället tillsätta det islamska rikets alla guvernörsposter med sina egna släktingar från sin egen Ummayadklan. Detta mötte tydlig kritik från både Mohammeds närmaste kompanjoner och Mohammeds hustrur, som varnade för att hans klan och hans släktingar inte kunde styra hela den islamska staten. Dessa råd tog dock Uthman inte varning av och fem år efter hans tillträde innehades det muslimska imperiets alla nyckelpositioner av män från Ummayadernas klan.
Det fanns en ironi i detta. När Abu Bakr valts till kalif efter Mohammeds död 632 evt så hade man argumenterat att den muslimska församlingen behövde ledas av någon från Quraysh stam, eftersom detta var profetens stam och väktarna av den heliga staden Mecka. Genom det argumentet hade Abu Bakr utmanövrerat hjälparna i Medina och på så sätt gett Quraysh stam patent på makten över det muslimska imperiet. Quraysh var en av många stammar i arabien, stammen i sin tur var dock indelad i en mängd olika klaner. För att inte behöva ge makten till Ali, som ju var profetens närmsta släkting – så hade Abu Bakr dock resonerat som så att Ali, eftersom han tillhört samma klan som Mohammed – nämligen Hashims klan – så skulle makten bli alltför koncentrerad till en och samma klan om Ali blev kalif – en makt som rättmätigt tillhörde hela Quraysh, inte exklusivt klanen Hashim. Nu hade dock under Uthmans styre makten helt koncentrerats till en enda av Quraysh klaner, men inte den Hashemitiska, utan Ummayaderna.
Utöver tillsättandet av sina släktingar spenderade Uthman också sina pengar med att försäkra dessa med ett välstånd som i praktiken gjorde dem till en välbärgad muslimsk överklass. Kritiken mot honom blev därför i längden oundviklig. Uthman hade även avsatt den av Abu Bakr erfarna generalen Amr – som tidigare tillsammans med Khalid och de andra generalerna besegrat bysantinerna – från ledarskapet i Egypten (som denne både erövrat och återerövrat) till förmån för sin fosterbror Abdullah. I samband med pilgrimsfärden till Mecka år 655 höll Uthman en konferens för att diskutera de oroligheter som rådde – där talade också Amr som sa:
”O Prince of the Faithful, you have subjected the whole nation to the Beni Umayya [Ummayadernas klan]. You have gone astray and so have the people. Either make up your mind to be just or give up the job.” ([parentes] tillagt)
Ungefär samtidigt hade också delegater från missnöjda arabiska arméer i Fustat, Kufa och Basra smidit planer på att marschera till Medina tre månader innan nästa pilgrimsfärd och där be kalifen att frånta sina opopulära släktingar makten eller helt enkelt lämna sitt ämbete.
656 evt sattes dessa planer också i verk. På väg till pilgrimsfärden mot Mecka satte tre olika muslimska grupper av mot Medina och slog där läger runt oasen. De skickade sedan tre sändebud in i staden för att framföra sina krav. I Medina chockades man av händelsen – och rebellernas handlande fick Medinas innevånare att sluta upp bakom Uthman trots att denne inte heller var speciellt omtyckt inne i staden, men att rebellerna vågat komma med vapen mot den heliga staden var en värre skymf än Uthmans försummelser och man vägrade därför att tala med sändebuden. Efter en tids stilje gick dock Ali med på att medla mellan parterna, och han gav sedan rådet till Uthman att återge Amr makten över Egypten för att på så sätt kompromissa med rebellgrupperna och stilla deras missnöje med kalifens nepotism. Samma råd hade även Aisha gett till den åldrade kalifen. Det förslaget gick rebellerna med på och de bröt därför upp sina läger och återvände mot sin garnison i Egypten.
På väg tillbaka stoppade man dock en budbärare som var på väg åt samma håll; hos denne fann man ett brev med Uthmans sigill. I brevet beordrades Abdullah (han som Uthman tillsatt som ledare för Egypten) att döda rebellerna när de återvänt. De förstod således att de inte kunde återvända, utan begav sig därför med ny beslutsamhet tillbaka till Medina och slog återigen läger runt staden. Där konfronterade de sedan Uthman med brevet, som erkände att brevet bar hans sigill och den slav som burit brevet tillhörde verkligen honom – men han vidhöll att han själv inte skrivit brevet. Många misstankar finns att brevet i själva verket skrivits av Uthmans släkting och närmsta man i Medina – Marwan, i ett försök av denne att själv erövra kalifatet. Än idag vet man dock inte säkert vem som skrev brevet. Men oavsett vem som bar ansvaret så hade situationen nu förändrats drastiskt. Rebellgrupperna förstod att de inte skulle kunna återvända i säkerhet så länge Uthman satt kvar vid makten. De anklagade honom för att vara en lögnare som lät sig styras av sina släktingar snarare än av islams principer. Om han inte avsade sig kalifatet så hotade de med att döda honom.
Uthman förklarade att han var beredd att lyssna på deras farhågor, men han skulle inte avsäga sig det kalifat som Gud hade gett honom som dennes vice-regent. Inte heller skulle han gjuta muslimskt blod genom att försvara sig. Ville de döda honom så fick de göra det.
Följande fredag höll Uthman en predikan i Medinas moské där han förklarade att rebellerna syndade som låtit attackera Guds Sändebuds ställföreträdare. Predikan avslutades emellertid inte, eftersom de rebeller som befann sig i moskén kastade stenar mot kalifen, varav en träffade honom i huvudet och slog honom medvetslös. Uthman blev därefter tillbakaburen till sitt hus som rebellerna sedan belägrade för att tvinga Uthman att avsäga sig kalifatet. Uthmans hus hade ingen egen brunn, varför han var bereonde av förnödenheter utifrån. Ali och Mohammeds hustrur lät därför skicka vatten till honom, men snart förhindrades detta av rebellerna. Ali sände dessutom sina båda söner för att försvara Uthman om rebellerna skulle utföra en direkt attack mot huset. Alis position var kluven – dels ville han vara trogen mot kalifatet och inte splittra den muslimska församling Mohammed skapat – samtidigt skulle knappast någon bli gladare än Ali om Uthman och ummayadernas inflytande över det muslimska imperiet minskade.
Tiden för rebellerna började dock rinna ut. Rykten började gå om att Muwiya – guvernören i Syrien hade skickat ut en elitstyrka för att rädda kalifen. Om rebellerna inte skulle bli fångade i Medina var de tvungna att agera snabbt; Uthman måste avsäga sig kalifatet och det genast. Morgonen den 16 juni 656 evt, stormades huset. Uthman hade beordrat sina män att inte kämpa emot, eftersom det bara var honom som rebellerna var ute efter.
Rebellerna fann Uthman sittandes i sin hustrus rum, läsande den Koran han själv låtit sammanställa. Rebelledaren tog där tag i Uthmans skägg varpå den åldrade kalifen förklarade att han sökte Guds beskydd och hjälp mot dem, varefter rebellerna genomborrade honom med sina svärd, och den åttiofyraårige tredje kalifen dog därmed. Uthman hade för egen del – i enlighet med Mohammeds instruktioner – vägrat att spilla muslimskt blod, men nu spilldes hans eget blod över den Koran han själv sammanställt. I förhållande till denna händelse brukar ett uttalande av Mohammed åminnas, där denne sagt:
”Verily the Lord has a sword sheathed in a scabbard as long as Uthman lives, and when Uthman is slain that sword shall be drawn and it will not be sheathed until the day of resurrection.”
Mordet på Uthman skulle också bli början på en lång blodsspillan som därefter skulle löpa som en blodig röd tråd genom hela den påföljande muslimska historien.
Ali och början på Rashidunkalifatets splittring:
Ali befann sig i moskén när han nåddes av budet om Uthmans död. Tjugofyra år hade nu gått sedan Mohammed avlidit, varefter ledarskapet över den muslimska församlingen och det sedermera muslimska imperiet hade förvaltats av män som han själv aldrig varit underlägsen ifråga om meriter för att göra anspråk på ledarskapet. Tre gånger hade han också fått ställa sig åt sidan för Abu Bakr, Umar och senast Uthman. Denna gång rådde det dock inga större tvivel om att det skulle bli svårt att välja någon annan än just Ali till ny kalif. Han var Mohammeds nu närmsta levande släkting – och den första av manligt kön att acceptera islam. Fram till Mohammeds död hade han spenderat hela sitt liv i dennes närhet, och nästan hela sitt liv i tjänst för islam. Till det kunde läggas Alis rättspatos och hans nitiska iver att bevara den tro han ansett sig blivit anförtrodd av Mohammed. Den drivkraften hade också gjort att han avstått från sina anspråk på kalifatet och istället svurit sin trohet till de andra kaliferna – även om de i vissa avseenden skiljde sig i åsikt från hans egna – skillnader som tydligast visade sig under Uthmans ledarskap. Nu var Alis tid dock äntligen inne.
Uthmans ensidiga släktförmåner hade väckt förbittring bland alla de muslimer som inte tillhörde ummayadklanen – och direkt efter dennes död ombads därför Ali att överta ledarskapet. Till början var han tveksam, men efter att några av hans främsta tänkbara motkandidater i Medina lovade honom trohet så svarade han ja – uppbackad av det parti muslimer som alltid menat att Ali var Mohammeds rätta efterträdare.
När Ali tillträtt kalifatet lät han nästan genast öppna den enorma statskassa som Uthman ruvat på och fördela pengarna till de fattiga och de gamla. I sin första predikan två dagar efter att hans anhängare svurit sin trohetsed till honom, lät han varna för lathet, dislojalitet och ouppriktighet i tron. Han ville föra tillbaka den muslimska församlingen till till den rena tron på Gud snarare än den tillit till det muslimska imperiets statskassa som nu till stor del präglade umman, och han prisade också Abu Bakrs och Umars tidigare kalifat, i jämförelse med Uthmans år vid makten. Han lät också avsätta mängder av de guvernörer som Uthman tillsatt och istället tillsätta nya sådana helt oberoende av vilken klan de tillhörde. Däremot valde han att inte straffa dem som mördat Uthman.
På grund av Alis ställning som Profetens närmsta släkting och oantastliga rykte skulle man kunnat gissa att den muslimska församlingen nu skulle gå in i en tid av förnyad enhet efter Uthmans segregerande styre. Så skulle dock inte bli fallet. Många från Quraysh ummayadklan hade nu vant sig vid sina ledarskapspositioner – och oavsett om de blivit givna dessa enbart på grund av Uthmans överambitiösa partiska släktlojalitet, snarare än genom den islamska trons principer – så var de inte beredda att avstå från detta. Och Ali, med sin kompromisslösa iver att leva efter de enkla islamska idealen sågs därför som ett hot. Det fanns också en annan inflytelserik person som hyste ett ont öga mot Ali, och vilken förutan oppostionen mot Alis styre förmodligen inte skulle ha organiserat sig – nämligen Mohammeds hustru Aisha.
Sedan händelsen med det förlorade halsbandet, när Ali antytt för Mohammed att Aisha varit otrogen, hade spänningarna mellan de två alltid legat under ytan. Aisha befann sig nu på väg hem efter sin pilgrimsfärd till Mecka när hon nåddes av budet om att Ali blivit utropad till ny kalif; bestört över nyheten vände hon genast tillbaka till Mecka och började där ivrigt att förkunna sitt motstånd mot den nya kalifen. Bland annat anklagade hon Ali för att indirekt ha deltagit i kuppen mot Uthman och skrev om historien på så vis att hon inte påpekade att hon själv varit en stark kritiker av Uthmans styre under dennes sex sista år vid makten.
Aishas agerande gav Alis motståndare en nyckelperson att samlas kring, och dessa samlades nu i Aishas hus i Mecka för att där hålla rådslag om hur motståndet mot Ali bäst skulle organiseras. De såg framför sig tre alternativ: antingen att slå till direkt mot Medina så snabbt som möjligt, eller att förena sig med en av ummayadernas främsta män; Muawiya, som styrde över Syrien, eller att hämta förstärkning från någon garnision i någon helt annan stad. Endast det sista alternativet var rimligt – varför niohundra män under Aishas ledning snarast begav sig mot Basra i Irak, för att där kunna värva rekryter för sin sak.
Väl i Basra förklarade Aisha att hon handlade som hon gjorde på grund av att de som dödade den tidigare kalifen hade förbrutit sig mot tre heliga ting; de hade vanhedrat Medinas suveränitet, de hade kränkt kalifens integritet och även kränkt månaden Ramadans helighet. Därför måste de de bestraffas. Av den anledningen hade de också kommit till Basra, för att söka stöd hos dess armé för att på så vis kunna hämnas Uthman och utse ett råd som skulle kunna utse en ny kalif. Sitt personliga agg mot Ali, nämnde hon dock inte ett ord om.
Hennes budskap mottogs med blandade känslor – men Aishas sällskap erbjöds att slå läger vid staden. Detta nöjde sig Aisha dock inte med och efter en tid utförde man en kupp genom att nattetid ta stadens guvernör tillfånga och låsa in honom, varefter Talha – en av dem följt med Aisha till Basra, och som också hyst ambitionen att utmana Ali om kalifatet – höll den kommande predikan och låstades som om ingenting hade hänt. Således vann Aisha kontrollen över Basra. Om hon dessutom skulle få kontroll över garnisonen i Kufa så skulle Alis kalifat gå under.
Ali som nu förstått vad som hänt – började skicka bud och brev från Medina till Kufa – och Aisha gjorde likadant från Basra, i kamp mellan henne själv och Ali om att värva Kufa till sin sida. I Kufa betraktades dock konflikten med stor skepsis. Stadens guvernör gav rådet till sina män att hålla sig borta från all politisk aktivitet som hotade att splittra den islamska enheten, och en av stamhövdingarna i staden förklarade att han inte skulle strida mot vare sig de rättrognas moder – dvs Aisha, eller mot Profetens kusin, dvs Ali – och drog sedan iväg med sina 6000 stamfränder in i den neutrala öknen. Konfliken skulle dock inte gå att undvika. År 656 evt Ali lät rida ut ur Medina med omkring 700 män, för att möta Aisha mellan Kufa och Basra. Han lät dock sin son rida in i Kufa och där i egenskap av Mohammeds dotterson övertyga guvernören om sin sak och värva 7000 krigare som han sen förde tillbaka till sin fars läger.
Kamelslaget och Alis nya fiende:
I december samma år möttes Alis och Aishas härar i vad som skulle komma att kallas kamelslaget – där Aisha sittande i en bärstol på ryggen på sin kamel dirigerade sin armé. Detta var det första muslimska inbördeskriget – kallat fitna – och det pågick i tre dagar varefter Alis armé vann. Thala och Zubayr – två av Aishas närmaste allierade – dödades båda. Dödades gjorde också mängder av män som samlades runt Aisha för att skydda de rättrognas moder där hon satt inne i sin bärstol som näst intill smulats sönder av fiendens pilar – Aisha själv träffades också av en pil i ena överarmen. När Alis motståndare således besegrats närmade sig Ali själv Aishas bärstol och bankade på varpå Aisha som nu förstod att slaget var förlorat erkänade sitt nederlag och sa:
”You have won the reign, son of Abu Talib, so pardon now with goodness.”
Ali gjorde också detta. Aisha straffades inte för sitt uppror och de män som stridit för henne frigavs och inga krigsfångar eller krigsbyte togs utöver riddjur och upplockade vapen. Den enda Ali lät avrätta var en man som utbrustit ”Alis religion” – något Ali inte ens ville höra antydas i sin nitiska strävan att implementera bara Mohammeds budskap.
Ali fortsatte sedan till Kufa och upprättade där sitt nya högkvarter som låg strategiskt beläget mellan Medina i Arabien och den erövrade provinsen i Syrien, varifrån nästa motståndare mot Alis ledarskap skulle resa sig.
Ali hade således besegrat det uppror som leddes av Aisha – men en annan motståndare skulle bli betydligt svårare för honom att få bukt med.
Syrien som i det islamska kalifatets tidiga år hade erövrats av Khalid och dennes med- generaler, hade nu styrts i över två decennier av en viss Muawiya. Han var son till Abu Sufyan – generalen från Quraysh som effektivt stridit mot Mohammed i Medina till dess att denne efter Mohammeds mottåg mot Mecka konverterade till islam och istället började strida för Mohammed och Allahs sak. Muawiya var dessutom en av de mest högaktade av ummayaderna och kusin till den mördade kalif Uthman och därmed ikongestalt för den ummayadiska klanens kontroll över det muslimska riket. Muawiya hade visserligen inte fått sin position av Uthman utan istället nått den genom en lång karrirär där han stridit under sin äldre bror Yazid – en av Abu Bakrs generaler, som tillsammans med Khalid och de andra erövrade det heliga landet – i alla krig i det tidiga kalifatets dagar, och under Umars kalifat hade Muawiya blivit en av fyra generaler att styra över den Syriska provinsen, för att sedan under Uthmans tid expandera det muslimska imperiet runt mellanöstern och bort mot Armenien. Muawiya var heller ingen aktiv motståndare mot Alis kalifat, tvärtom försökte han efter Uthmans död hålla sig på god fot med alla tänkbara kandidater för att försäkra sig om att få fortsätta sitt guvernörskap över Syrien. Ali hade dock bestämt sig för att göra upp med ummayadernas maktmissbruk som blommat ut under Uthmans tid, och var därför också fast besluten att avsätta Muawiya – en position den sistnämnde inte tänkte avsäga sig frivilligt, varpå konflikten dem emellan till slut blev oundviklig.
Efter att Aisha besegrats av Ali stod det klart att Alis maktposition som kalif inte längre var hotad. Muawiyas enda chans var därför att snabbt knyta egna allianser, och förmå uppbåda delar av den islamska församlingen mot Ali. Detta gjorde han dels genom att anspela på samma sak som Aisha; nämligen att Ali låtit bli att hämnas mordet på Uthman. För att väcka förbittring bland sina skyddslingar över denna arrogganta handling lät Muawiya skicka Uthmans blodiga skjorta med med hål efter knivbladen som genomborrat honom runt bland sina garnisoner för att slutligen spikas fast på predikostolen i den stora moskén i Damaskus (som numera utgjorde huvudstaden för muslimernas syriska provins där Muawiya också hade sitt huvudsäte). Muawiya kunde därefter besvara Alis krav på hans avgång med orden:
”The people of Syria will accept nothing until you surrender to them the killers of Uthman.”
Han lät också söka vinna Amr – han som erövrat Egypten – till sin sida, eftersom han förstod att denne skulle kunna bli en viktig allierad (detta trots att Amr var en av dem som misstänktes ha kunnat legat bakom Uthmans död). Men detta var inte nog. Muawiya slöt också ett förbund med den bysantinske kejsaren för att denne inte skulle besvära honom i ryggen, medan han tog itu med Ali – och kunde därefter utan att behöva rädas för bysantinerna, samla alla sina soldater till kampen mot Ali. Undantaget var dem i hans garnisoner som sympatiserade med Ali – dessa skickade han istället till den norra fronten med motiveringen att de skulle vakta mot ett bysantinskt intrång.
Samtidigt planerade Ali i Kufa att samla en armé för att tåga mot Muawiya. Till detta samtyckte muslimerna i Medina, som ansåg att deras fiender i Syrien blivit alltför drivna av världsliga begär. I maj 657 evt gjorde Ali därför slag i saken och vandrade med sin armé – denna gång bestående av tiotusentals män – genom Irak, och mötte Muawiyas armé vid en flodbädd kallad Siffin belägen väster om Eufratfloden.
Vid Siffin hölls till en början förhandlingar mellan Ali och Muawiya som dock skulle bli resultatlösa. För att skona oskylidga muslimers liv utmanade Ali sin moståndare på duell man mot man – till detta tackade dock Muawiya nej, men lät istället de skickliga krigarna från sitt eget led duellera mot krigare från Alis sida – ett spel som pågick i några dagar. Inget kunde dock lösas heller via dueller, och i slutet av juli började striden mellan de två parterna. Striden pågick i tre dagar, och på den tredje dagen stod det allt klarare att Ali var den som skulle utgå med seger. Då hände något oväntat. Muawiya lät – förmodligen på initiativ av Amr – sitt kavalleri rida ut och placera sig mitt emellan de stridande parterna med avskrifter av Koranen fästa på deras lansspetsar och ropa:
”The word of God. Let the word of God deciede between us and you. Who will protect the border towns of Syria if we are slain and who will protect the people of Iraq after you are gone? Let the book of God judge between you and us.”
Denna handling skulle få oanade konsekvenser. I striden hade broder stått mot broder – muslim mot muslim. Något som förmodligen kändes både ovanligt och onaturligt för de muslimska krigarna. När de hörde vädjan om att låta Guds ord avgöra saken istället för svärdet lyssnade därför Alis män och vägrade fortsätta strida. Ali som förstod att detta var Muawiyas trick i elfte timmen för att undkomma ett oundvikligt nederlag, röt tillsammans med sina befälhavare åt männen att fortsätta strida – men männen vägrade, Guds ord var det som skulle avgöra saken. Ali hade således inget annat val än att skicka en budbärare till Muawiya och förklara att de borde utarbeta ett fredsavtal.
Från och med denna stund skulle inget längre gå Alis väg. Till skiljedomare för sin sida valde Alis män – varav en majoritet av dem var från Irak – sin gamle härförare Abu Musa. Detta protesterade Ali mot eftersom denne inte var någon stark anhängare av Alis kalifat. Muawiya valde som sin skiljedomare Amr som tydligt stödde Muawiya, eftersom denne lovat att återge Amr herradömet över Egypten om de tillsammans lyckades lösa problematiken med den trosnitiska Ali.
Två dagar efter att striderna avbrutits red Amr in i Alis läger och förhandlingarna började. Man undertecknade ett fredsavtal som utmålade Muawiya och Ali som jämnlikar, och alltså inte erkände att Ali var den islamska ummans kalif. Avtalet förklarade också att vapenstillestånd skulle råda till dess att de två förhandlarna Amr och Abu Musa kunde mötas på neutral mark och lösa situationen slutgiltigt. När detta avtal sedan var färdigt vände Ali tillbaka till Irak tillsammans med sina män utan vare sig någon seger eller något krigsbyte utan enbart en stor portion missmod i lasten. Männen som följt Ali hade gjort det med åsikten att de följde kalifen i krig mot upprorsmakare. Men nu återvände de utan att ens veta vem som egentligen var kalif. Bland Alis män fanns även en speciell grupp som med större iver någon annan kämpat för Ali, och som nu kände sig svikna. Dessa ville vid ankomsten till Kufa inte slå läger tillsammans med de andra utan gjorde sig ett eget läger vid Harura vid floden Tigris. Denna grupp kom att kallas Kharjiteer. De var mycket missnöjda med avtalet som slutits med Muawiya och planerade till och med att välja en ledare på egen hand eftersom de ansåg att Ali svikit sitt uppdrag som kalif genom att acceptera en mänsklig fredförhandling. Ali vädjade dock till dem och förklarade att det inte var han som avbrutit striden utan att männen själva gjort detta. Med sådana ord fick Ali tillfälligtvis kharjiteerna att åter ställa sig i led bakom honom. Men denna enhet skulle dock snart nå ett permanent slut.
I januari 658 evt möttes de två förhandlarna Abu Musa från Alis sida, och Amr från Muwiyas sida i Jordanien tillsammans med fyrahundra anhängare vardera som vittnen – mitt emellan parternas respektive huvudstäder Damaskus och Kufa. Abu Musa framförde att man borde låta hantera Uthmans död just som det mord det var, och sedan pålysa en shura (ett rådslag) där Muawiya skulle få möjlighet att bekräftas i sitt ämbete som Syriens guvernör, och Ali eller någon annan kompromisskandidat utnämnas till kalif. Man kom dock inte överens om något mer än att det bästa vore om både Ali och Muawiya avsade sig sina ämbeten och lämnade över valet till folket. Amr bad sedan Abu Musa säga detta inför folket varpå han själv lovade att därefter bekräfta överenskommelsen. Abu Musa gjorde detta, men när det var Amrs tur så lät denne istället säga: ”
”You have heard the decision of Abu Musa, for he has decreed the deposition of his candidate Ali, and I confirm this decision. As for my candidate Muawiya, I confirm him as the true Calip, the heir of Uthman and the avenger of his blood.”
Med ett sådant uttalande utmynnade fredskonferensen i ilska och svordomar – Amr hade lurat Abu Musa, som försvarade sig med orden: ”He promised to say the same as I said, but then he betrayed me.” Ali och dennes anhängare hade inget vunnit alls på att gå Muawiya till mötes, och parterna lämnade varandra under förbittring.
Alis inbördeskrig mot Kharjiteerna:
Sprickan inom Alis läger brast nu åter upp med än starkare intensitet. Kharjiteerna hade varit missnöjda med att fredsförhandlingarna överhuvudtaget ägt rum, men vad som nu inträffat tog priset. De delade samma iver som Ali att se en muslimsk gemenskap som styrdes av den rena trons rättsprinciper, men menade att den senaste tidens politiska spektakel helt omintetgjort detta. De lämnade därför än en gång sina hemstäder i Basra och Kufa och flyttade till en gammal persisk ruin vid namn Nahrawan vid Tigrisfloden i närheten av nuvarande Baghdad där de beslöt sig för att skapa en egen självstyrande muslimsk församling. Kharjiteerna, som av historiker omnämnts som den första muslimska ”terroristgruppen” vände sig till stora delar mot de stora kontraster som uppkommit inom den islamska gemenskapen; de rikedomar som erövrats av det ständigt växande muslimska imperiet hade skapat en muslimsk aristokrati – något som tydligast kom till uttryck under Uthmans år som kalif – där dessa tycks ha övergett de enkla ideal som Mohammed förespråkade och som efterlevdes av kalif Abu Bakr och Umar. Kharjiteerna fokuserade dock på dessa enkla ideal av fasta och bön och höll sig strikt till Koranen. De menade också att kalifen skulle få sin makt av den muslimska församlingen och att kalifen dels inte behövde tillhöra vare sig ummayadernas klan (den klan inom Qurayshstammen från Mecka som te x Uthman och Muawiya tillhörde)- eller hashemiternas klan (den klan Ali tillhörde) – kalifen behövde inte tillhöra Qurayshstammen överhuvudtaget, utan kunde vara såväl en icke-arab som en etiopisk slav, så länge denne bara var en from muslim. Kharjiteerna hade också en radikal ideologi som hävdade att tron på Allah och goda gärningar inte i sig skulle garantera paradiset. Något som bara kunde garanteras genom ständigt väpnad kamp. De som inte accepterade kharjiteernas radikala tro blev betraktade av dessa som kufars – otrogna, och kom av kharjiteerna därför att räknas till skaran av dem mot vilka jihad skulle bedrivas. Något Ali snart skulle få erfara.
I mars 658 ämnade Ali samla en ny armé för att än en gång konfrontera Muawiya. Han vädjade därför till kharjiteerna och lyckades på diplomatisk väg vinna över några av dem. De andra och mest nitiska av dem skulle dock inte ansluta sig till honom utan började istället göra räder runtom i den omgivande irakiska landsbygden. De gjorde således också de aktivt uppror mot Alis herradöme – och även om Ali var mer angelägen om att besegra Muawiya än att besegra kharjiteerna så menade hans män att de inte kunde lämna Irak så länge kharjiteerna gjorde räder mot deras hem – något Ali förstod. Han förändrade därför temporärt sina krigsplaner och begav sig istället i maj månad till kharjiteernas bas i Nahrawan tillsammans med sina 14 000 män, där han frågade kharjiteerna med vilken rätt de ansåg sig kunna lämna den muslimska församlingen och sen dra sina svärd mot sitt eget folk? Ali lovade sedan amnesti åt dem som ville kapitulera – varefter några hundra lämnade kharjiteernas läger, medan de andra däremot ropade till varandra att inte tala med sina motståndare utan att förbereda sig på att möta sin Herre och möta varandra i paradiset. Ali pålyste därefter attack och kharjiteerna som var utmanövererade med nästan tio mot en och således gick en säker död till mötes, kastade sig likväl med dödsförakt över sina fiender. Striden kom dock att likna en massaker mer än ett krig där i princip alla kharjiteer dödades med orden ”Paradise, paradise” på sina läppar, medan bara dryga tio av Alis soldater miste livet.
Muawiya utropar sig själv till Kalif, kharjiteerna planerar blodig revansch:
Samtidigt fortsatte utveckligen i Syrien. Medan Ali var upptagen med kharjiteerna lät Muawiya i maj 658 utropa sig själv till kalif i den stora moskén i Damaskus och mottog där en lojalitetsed från sina anhängare. När Ali – som av sina anhängare givetvis betraktades som den sanne kalifen – hörde detta lät man i samband med varje morgonbön offentligt förbanna Muawiya.
Efter striden mot kharjiteerna vid Nahwaran hade dock musten gått ur Alis mannar. Även om de vunnit överlägset så började nu de flesta inse att något var allvarligt fel: muslim slogs återigen mot muslim – och i slaget mot kharjiteerna hade dessutom bröder som förenat sig med Ali respektive kharjiteerna, dödat varandra – fäder hade sett hur sina söner förenat sig med kharjiteerna för att sedan tillintetgöras av Alis armé. Så när Ali sedan försökte återuppta sin marsch mot Syrien var gensvaret så tamt att han tvingades avblåsa projektet.
Rivaliteten fortsatte dock lika intensivt – och Muawiaya lät sina trupper från Syrien göra räder in i Irak, men höll sig undan från Basra och Kufa för att på så vis inte åter väcka krigslystnaden hos Alis män.
År 660 evt inträffade också något som skulle komma att framhålla att det muslimska imperiet nu i själva verket var två imperier; en armé från Muawiya drog in i Arabien och tvingade där befolkningen i både Mecka och Medina att under svärdshot svära trohetsed till Muawiya. En tid senare gjorde Alis män från Kufa en moträd och förmådde befolkningen i de två heliga städerna att bryta eden och istället lova trohet åt Ali. Detta virrvarr som väckte förakt hos de flesta muslimer förstod dock såväl Ali som Muawiya var kontraproduktivt. De två brevväxlade därför och kom informellt överens om att Muawiya skulle härska över Egypten, Syrien och Palestina – medan Ali skulle härska över Arabien, Irak, Persien och Centralasien.
De respektive härarnas invasion av de heliga städerna skulle dock ingen glömma bort.
Varken Ali eller Muawiya representerade det rättrogna muslimska imperium som en gång existerat. Vid denna tidpunkt hade även de kharjiteer som inte deltagit i striden vid Nahwaran återorganiserat sig – och efter den pinsamma händelsen med de två trohetsederna beslöt sig tre kharjiteer som år 660 evt just avslutat sin pilgrimsfärd till Mecka att året därpå låta mörda Ali, Muawiya och Amr (som lett förhandlingarna med Ali och nu var återinsatt av Muawiya som guvernör över Egypten) för att på så vis frigöra islam från den spindelväv av intriger som trasslat sig in och klibbat sig fast i hela den muslimska världen och delat Guds heliga umma i två rivaliserande fraktioner.
Morden skulle äga rum på en och samma dag året därpå, fredagen den andra veckan av Ramadan, i de tre stora moskéerna i Fustat (i Egypten där Amr härskade), Damaskus (i Syrien där Muawiya härskade) och i Kufa (i Irak där Ali härskade) – och där man kunde vara säkra på att dessa personligen skulle leda bönen i sina moskéer.
Mordet på Ali – Rashidunkalifatets slut:
Kharjiteernas mordplaner sattes således i verk, men allt skulle inte gå som de tänkt sig:
I Fustat i Egypten föll visserligen den vitklädda imamen i moskén för lönnmördarens svärd, men det visade sig inte vara den man tänkt sig eftersom Amr den dagen var sjuk och därför valt att inte leda bönen. Mördaren kunde istället tillfångatas och när Amr mötte honom sa han: ”You intended me to die, but God intended you.”, och lät sedan avrätta kharjiten.
I Damaskus ledde visserligen som beräknat Muawiya personligen bönen, men en uppmärksam livvakt såg vad som höll på att inträffa och hann därför avvärja anfallet, som skadade men inte dödade Muawiya.
Ali däremot, skulle inte ha lika tur. Hans mördare utdelade ett slag som Ali varken väntade eller hann värja sig mot. Han dog inte – hans mördare tillfångatogs, avrättades och brändes upp – men slaget hade skadat Ali så allvarligt att det inte rådde några tvivel om att hans dagar var räknade. Två dagar senare var också Ali – islams fjärde rättledde kalif – död vid en ålder av 63 år, samma ålder som både Mohammed och den förste kalifen Abu Bakr tidigare uppnått.
Alis död skulle markera det definitiva slutet på det väldiga muslimska imperium som skapats efter Mohammeds död 632 evt och enhetligt styrts av de fyra rättledda kaliferna (rashidun) Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali under nästan trettio år.
Den eran skulle dock vara förbi. Det muslimska imperiet skulle härefter sönderfalla i rivaliserande politiska dynastier, religiösa grupper och enskilda ledargestalter som under olika tidsperioder skulle komma att behärska olika delar av den islamska världen och alla mena sig representera det sanna kalifatet – ända fram till första världskriget när det brittiska imperiet skulle besegra och upplösa det sista muslimska kalifatet – det Ottomanska riket.
Men mer om det och om islams fortsatta historia i nästa kapitel.
Rashidunkalifatet – en sammanfattning och slutdiskussion:
Det här kapitlet har skildrat islams tidigaste historia: hur Mohammeds närmaste efterföljare skapade det första kalifatet som under ledning av de fyra rättledda kaliferna (rashidun) byggde ett islamiskt imperium som sträckte sig över hela Mellanöstern; från Asien till Nordafrika och från Arabien till Turkiet. Detta gjorde man genom militära erövringar där innevånarna – inte alltid – men oftast, kuvades med våld eller hot om våld, i enlighet både med vad Gud föreskrivit i Koranen, som i te x sura 9:29
”Striden mot dem, som ej tro på Gud och den yttersta dagen, ej helighålla vad Gud och hans apostel förklarat heligt och ej bekänna sanningens religion, dem, som fått skriften, nämligen, tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig!” (Sura 9:29)
Samt i enlighet med Mohammeds livsexempel och påbud, som i följande hadith av Sahih Muslim:
…the Messenger of Allah… would say: Fight in the name of Allah and in the way of Allah. Fight against those who disbelieve in Allah. Make a holy war,.. Invite them to (accept) Islam; if they respond to you, accept it from them and desist from fighting against them…
If they refuse to accept Islam, demand from them the Jizya. If they agree to pay, accept it from them and hold off your hands. If they refuse to pay the tax, seek Allah’s help and fight them.
Den citerade koranversen och den citerade hadithen förklarades utförligare i kapitel 3 och 4. Vad detta kapitel påvisat är dock hur bokstavligt de första muslimerna under det rättledda kalifatet följde dessa anvisningar, genom att erbjuda alla de folk som de invaderade de tre möjligheterna att antingen konvertera till islam, betala skyddsskatten eller dö. Detta förhållningssätt är alltså en del av såväl Koranens påbud, Mohammeds livsexempel och den tidiga imperialistiska islamska historien.
Detta innebär inte att historieskrivningen om det rättledda kalifatet måste återspegla den absoluta historiska sanningen. Denna historia är inte okomplicerad, och precis som i fallet med Mohammed – så har västerländska religionshistoriker ställt frågan vad i de historiska (och ofta till synes mycket motsägelsefulla och svårförstådda) uppgifterna om denna tidsperiod som kan betraktas som sann historia respektive religiös myt? Precis som i fallet med Mohammed är den frågan ur ett västerländskt religionshistoriskt perspektiv väldigt viktig. Däremot är frågan av sekundär betydelse om man främst vill förstå hur muslimer själva förstår sin egen historia. Och för muslimer genom alla tider har berättelsen om det rättledda kalifatet överlag betraktats som en såväl sann historia som en central del av en stor majoritet av muslimers självförståelse. I sin bok ”The Companions of the Prophet”, skriver författaren Jabali Fuad i sitt inledningskapitel varför denna period i den muslimska historien är viktig att förstå om man vill förstå islam:
”No other generation of Muslims has recieved the attention that the Companions of the Prophet have. The Companions constituted what is believed to have been the best society ever to have existed in the history of Islam.”
Författaren Barnaby Rogerson drar i sin bok ”The Heirs of the Prophet Muhammad” en liknande slutsats och skriver:
”To make a safe haven of the brief period of true Islam on earth, the majority of Muslims continue to look back upon the rule of the first four Caliphs (Abu Bakr, Omar, Uthman and Ali 632-61) as the Eden of good government before the fall from grace.”
Majoriteten av muslimer (sunnimuslimerna) ser alltså rashidunkalifaten, som detta kapitel skildrat, som det exemplariska styrelseskicket när umman – den muslimska gemenskapen – styrdes i enlighet med sann Islam. Det betyder inte att alla muslimer som bejakar denna tidsperiod idag förespråkar det våld som då brukades när de rättledda kaliferna lade mellanöstern under islams herravälde. Däremot har islams tidiga erövringar betraktats som ett bevis för sanningen i tron. Hur skulle ett arabiskt ökenfolk kunna besegra två stora världsimperier inom loppet av trettio år, om inte Gud bistått dem? Även om majoriteten av muslimer alltså inte bejakar våld idag, så anser de likväl att det imperium som skapades av Mohammed och det rättledda kaliftatet var ett rättfärdigt sådant, skapat i enlighet med Guds vilja. Och deras förståelse för vad detta kalifat var för något och hur det upprättades, hämtar de från samma historiska källor som det här kapitlet baserat sig på.
Det finns dock även grupper som fortfarande bejakar våldet, och om man vill förstå de premisser utifrån vilka moderna terroristgrupper som exempelvis Al Qaida agerar, så måste man också förstå denna koppling till den islamska historien. Dessa som åberopar de första generationernas islam som en idealtid att än idag sträva efter att implementera, brukar kallas för salafister. Till dessa brukar man räkna t ex wahabbiterna i Saudiarabien och terroristgrupper som Al- Qaida. Gemensamt för salafisterna är att de vill skala bort alla tillägg (bida) som gjorts till islam genom historien, och bara följa Koranen, Profetens exempel och de första generationers muslimers (sahabahs) fördedöme. Detta i enlighet med en hadith av Bukhari där Mohammed sagt:
” The Prophet said, ’The best people are those living in my generation, then those coming after them, and then those coming after (the second generation).”
Som sagt så håller majoriteten av muslimer överlag det första kalifatets historia väldigt högt – medan salafister som Al Qaida också menar att samma metoder som brukades under islams första era fortfarande är giltiga. Detta framgår bland annat i ett brev skrivet (eller med säkerhet i alla fall auktoriserat) av Usama Bin Ladin som vänder sig emot den ”moderata islam”, som med islam som grund vill samexistera med icke-muslimer – något Bin Ladin genom att hänvisa till den islamska historien helt fördömer. I ett stycke av brevet skriver Bin Ladin efter att ha ifrågasatt de grunder på vilka de moderata muslimerna vill samarbeta med väst följande:
”As for this atmosphere of shared understandings, what evidence is there for Muslims to strive for this? What did the Prophet, the Companions after him, and the righteous forbears do? Did they wage jihad against the infidels, attacking them all over the earth, in order to place them under the suzerainty of Islam in great humility and submission? Or did they send messages to discover “shared understandings”…?”
Lite längre fram i brevet besvarar Bin Ladin den retoriska frågan med att hänvisa till den ovan citerade hadithen av Sahih Muslim där Mohammed påbjudit de tre alternativen att konvertera, betala jizya eller dö – varpå Bin Ladin sedan skriver:
”Thus our talks with the infidel West and our conflict with them ultimately revolve around one issue… – and it is: Does Islam, or does it not, force people by the power of the sword to submit to its authority corporeally if not spiritually? Yes. There are only three choices in Islam: either willing submission; or payment of the jizya, through physical though not spiritual, submission to the authority of Islam; or the sword – for it is not right to let him [an infidel] live. The matter is summed up for every person alive: Either submit, or live under the suzerainty of Islam, or die.“
Bin Ladin är således väldigt tydlig med vad som gäller: de metoder som användes i utbredandet av det tidiga muslimska imperiet, är metoder som bör gälla för muslimer i alla tider och således också tillämpas än idag. De praktiska konsekvenserna av detta resonemang exemplifieras bland annat i en artikel i New York Times från juni 2008 som i följande stycke beskriver de kristnas förhållande i Irak efter att USA störtat diktatorn Saddam Hussein:
As priests do everywhere, Archbishop Paulos Faraj Rahho, the leader of the Chaldean Catholics in this ancient city, gathered alms at Sunday Mass. But for years the money, a crumpled pile of multicolored Iraqi dinars, went into an envelope and then into the hand of a man who had threatened to kill him and his entire congregation….
For more than 1,000 years, northern Iraq has been shared by people who for the most part believe and worship differently: Turkmen, Kurds, Yazidis, Sunni and Shiite Arabs, and Assyrian Christians — of whom the Chaldeans are the largest denomination. (The Chaldean Church, an Eastern Rite church, is part of the Roman Catholic Church, but maintains its own customs and liturgy.)
Since the time of the Prophet Muhammad, the founder of Islam, Muslims in the Middle East permitted that diversity in part through a special tax on Jews and Christians. The tax was called a jizya — and that is the name with which the insurgents chose to cloak extortion, Mafia-style, from Christians…
What was called the jizya was collected and paid by Jewish and Christian leaders to the insurgents operating on the west bank of the Tigris River… “We all paid,” said one Assyrian Orthodox Christian priest here who spoke on the condition of anonymity for fear of retribution from insurgents. “We were afraid.”
Här kan man således se hur de moderna islamistiska terroristgrupperna än idag direkt hänvisar till samma metoder som tillämpades i det tidiga kalifatet och som detta kapitel skildrat – ett kalifat Al Qaida strävar efter att återupprätta. Betalande av jizya är en metod som också tillämpats genom hela den islamska historien, något som ska skildras utförligare i nästa kapitel.
Ett annat exempel på hur det rättledda kalifatet fått stå till föredöme för moderna terrorister är den Al Qaida-medlem som kallats ”hjärnan bakom attacken den 11 september 2001”, Khalid Sheikh Mohammed – som tillfångatogs av den amerikanska underrättelsetjänsten våren 2003 för att ha organiserat terrorattacken den 11 september. Khalid Sheikh Mohammeds förnamn ”Khalid” anspelar förstås på den framgångsrike muslimske härföraren på 600-talet som berättats om i detta kapitel och vars exempel den tillfångatagna terroristen i egenskap av sina egna handlingar betraktar som föredömliga. Den muslimska historien ekar således fortfarande, varför det är viktigt att förstå den islamska historien om man vill kunna förstå islams olika utövare också i vår tid.
I ljuset av dessa saker måste man ställa både islams historia och dess moderna salafistiska representanter i jämförelse med västvärldens värderingar:
En rådande tes bland många västerländska politiker och akademiker är för närvarande att betona att terrorister som Al-Qaida inte representerar sann islam, utan att de utnyttjar islam för sina egna syften. Utan att försöka besvara frågan vad som utgör sann islam eller ej, så framgår dock tydligt att dagens terroristgrupper hämtar inspiration både till sin retorik och till sina handlingar i den islamska historien, och som detta kapitel påvisat, redan i det första islamska kalifatet. Således är Al Qaidas ideologi alltså inte plockat ur intet – och därför finns det också, om och vid de tidpunkter historien ger legitimitet till islamistiska terroristgrupper som Al Qaida, goda skäl till att kritiskt granska den historien:
Här i Europa och hos oss i väst var Adolf en gång ett relativt vanligt namn – men efter andra världskriget är det väldigt få människor som längre ger sina barn namnet Adolf. Inte heller heter så många Napoleon eller Stalin. Detta därför vi inte längre anser att imperialistiska våldsverkare, oavsett om de bär namnet Adolf eller Khalid, är speciellt föredömliga. Vi tar idag i västvärlden avstånd från imperialism och därför kritiserar vi också på humanistiska grunder vår egen historia; vi anser inte att det är rätt att erövra andras länder, tvångskonvertera deras befolkningar till vår religion och tvinga dem att leva under vårt styre – därför rättfärdigar vi inte längre handlingar som inkvisition, kolonialism eller tvångskonverteringar av indianer i Sydamerika. Av samma orsaker och utifrån samma ideologiska och moraliska värdegrund borde västvärlden därför inte bara kritisera sin egen historia utan också kritisera en minst lika imperialistisk muslimsk sådan istället för att i en måhända god, men likväl naiv önskan att sträva efter integration, blunda inför historiska våldselement som skulle ha dissekerats i detalj om de tillhört vår egen historia. I en tid när salafister vill återupprätta det första imperialistiska muslimska kalifatet behövs – utifrån en västerländsk demokratisk värdegrund – en kritisk granskning av den islamska historien mer än någonsin.
Denna text skrevs alltså 2007. Innan Islamiska staten gjort intåg på arenan. Och exemplen på hänvisningar till Rashdunkalifatet följt av brutala exempel på våld skulle idag kunna tusenfaldigas. Alltifrån parallellen mellan IS-kalifatets kalif Abu Bakr al-Baghdadi till det första Rahsidunkalifatets förste kalif Abu Bakr, vidare till Islamiska statens avrättningsmetoder. Min text, skrevs dock på förhand, en analys grundad på historien – som framtiden tyvärr visade var en korrekt analys, och en korrekt varning.
Nedan följer sista kapitlet detta bokmanus där kommer jag att sätta serien i ett perspektiv och kritisera det svenska debattklimatet kring detta ytterst angelägna ämne.
Avslutning: Sveriges undermåliga islamdebatt behöver kompletteras:
”Västvärldens möte med militant islam” har nu nått sitt slut. Det ni har fått läsa skulle enklast kunna jämföras med att i studier av kristendomen läsa Nya Testamentet. Där finns berättelsen om Jesus och berättelsen om hans lärjungar – de första Apostlarna. I denna serie har Profeten Mohammeds och hans första lärljungars liv skildrats.
Jag skrev denna serie 2007 för att beskriva de bitar i islams historia som jag inte tyckte – och fortfarande inte tycker – behandlas särskilt seriöst i den svenska islamdebatten. En debatt där nästan alla svenska journalister och svenska akademiska lärosäten under lång tid tagit sin utgångspunkt i rädsla; i en nitisk önskan att inte släppa fram några tendenser alls till islamofobi – och därför heller inte tar upp de saker som är problematiska med islamisk historia och teologi. Och en debatt där vänstern också, med hjälp av sina otaliga teoretiska bortförklaringsmodeller (skapade av folk som Edward Said, Noam Chomsky etc) i alla möjliga sammanhang försöker tuta i folk att de problem som måhända existerar i muslimvärlden ytterst beror på västerländsk kolonialism.
Här ett exempel: Söndagen den 20 maj 2007 handlade SR P1:s program Filosofiska rummet om just profeten Mohammeds liv. Gäster i studion var bl a den svenske islamologen Jan Hjärpe – där denne, när programledaren Peter Sandberg reagerade inför att Mohammed hetsade sina soldater till krig, svarar med att istället nämna hur påve Urban II minsann också hetsade till krig. Programledaren sa:
”Jag bara tänker att han ska ena sidan vara den ödmjuke andlige ledaren, och sen så hetsar han sina soldater – anhängare- att gå till angrepp som rasande kamelhingstar. Jag menar, det kan han ju inte ha gjort med en slags andlig förkunnelse…”
Varpå Jan Hjärpe skjuter in:
”Jag associerar naturligtvis till påven Urban den andres korstågspredikan 1098, där har vi verkligen det religiösa språket som är militant.”
Hjärpe fortsätter därefter att orera om Mohammeds handlingar som en form av den tidens modernisering – där man går in i samma strukturer som de omgivande högkulturerna har och den grundläggande frågan om det våld Mohammed faktiskt praktiserade pratas därmed bort.
Problemet med Hjärpes resonemang är också, dels att påvens korstågspredikan inte går att jämföra med maningarna till offensivt jihad, men än mer att Urban II:s ställning inom kristendomen inte går att jämföras med Mohammeds ställning inom islam (inte ens bland katoliker). Om en jämförelse i det avseendet skulle göras, så skulle det vara en jämförelse mellan Mohammed och Jesus – inte mellan Mohammed och Urban II. Jan Hjärpes retorik lurar dock lyssnarna till att tycka att ”de kristna är ju värre” – medan Hjärpe med sitt svar inte besvarar den egentliga frågan, utan bara avleder den till något helt annat.
Ett annat exempel på bortförklaringar är te x följande stycke ur religionsprofessor Mattias Gardells bok ”Bin Laden i våra hjärtan”, där Gardell skriver:
“I den inflammerade hedersmordsdebatt som följde sedan Fadime Sahindal mördats av sin far i januari 2002, bortsåg många observatörer omedelbart från alla andra orsaksförklaringar till förmån för det faktum att fadern var kurd och muslim, som om det i sig kunde förklara händelsen. Men när en svensk protestantisk mor slog ihjäl sina barn och placerade dem i frysboxen – vilket inträffade i Gustavsberg utanför Stockholm en tid efter Fadimemordet – sökte ingen förklara morden med att förövaren var en etnisk svensk och medlem i Svenska statskyrkan”. (S 195)
Skillnaden är förstås att kvinnan i Gustavsberg med allra största sannolikhet inte motiverade barnamorden vare sig med hjälp av bibeln, Luthers lilla katekes, eller med någon av Svenska kyrkans skrifter – med största sannolikhet var hon enbart psykiskt sjuk. Medan gärningsmännen i fall av hedersmord – inte alltid, men väldigt ofta – legitimerar sina handlingar med just hjälp av olika former av Koranhänvisningar, och bakomliggande sed och kultur. De betyder inte att de har rätt, eller att islam “är” på det sättet – men sådana gärningsmän använder likväl sin religion som motiv för våld. Något sådant lyfter Gardell dock inte fram, utan föredrar att visa bara en sida av myntet.
Ett annat exempel är återigen religionshistorikern Karen Armstrong, som i dokumentären ”Muhammad – Legacy of a Prophet” säger följande om Mohammeds mord på Qurayzas judar:
”All that can be said is that, this cannot be seen as anti- Semitism, per se. MUHAMMAD had nothing against the Jewish people per se, or the Jewish religion. The QURAN continues to tell Muslims to honor the People of the Book. And to honor their religion as authentic. And the Jewish tribes who had not rebelled, who had not given help to the MECCANS continued to live in MEDINA, completely unmolested. MUHAMMAD was not trying to exterminate Jews. He was trying to get rid of very dangerous internal enemies.”
Också det ett uttalande som försöker släta ut vad som när de historiska texterna läses är svårt att betrakta som något annat än en massaker. Det faktum att jihadistgrupper än idag hänvisar till dessa texter för att legitimera mord på judar gör det också än mer problematiskt att den faktiskta händelsen i princip sopas under mattan av en av vår tids mest välkända religionshistoriker.
Många fler exempel kan ges, men dessa räcker för att lyfta fram poängen: den svenska debatten brister. Jag tröttnade och skrev den text ni nu har läst, som alltså behandlat islams historia från profeten Mohammeds födelse år 570 till slutet av det rättledda rashidun-kalifatet år 661. Islams historia är förstås betydligt längre än så, men den tid som jag i dessa artiklar beskrivit är islams normerande tidsperiod – den tid när den muslimska umman var och styrdes precis så som Gud ville, och utgör den tid efter vilken standard övriga muslimer alltid utgått från i sina egna försök att strukturera islamska samhällen. Barnaby Rogerson skriver i sin bok ”The Heirs of the Prophet Muhammad”:
“The Sunni, like all Muslims, believe in the primacy of the Koran assisted by the sayings and traditions of the Prophet Muhammad. They also believe that the example of the first four Heirs of the Prophet, Abu Bakr, Omar, Uthman and Ali, is useful as a secondary stream of religious example and authority. A Sunni Muslim might continue to honour the Umayyad Caliphs of Damascus, the Abbasid Caliphs of Baghdad and the Ottoman sultans of Istanbul as “Commanders of the Faithful”, they might venerate them as great inspiring examples of historical leadership of the Muslim peoples, but they do not consider them to have any spiritual or ethical authority.”
En parallell skulle kunna göras till protestantisk kristendom, där det är bibeln och urkyrkan så som den skildras i Apostlagärningarna som är normerande i dessa gruppers egna försök att förstå kristendomen. Vad diverse påvar sedan sagt genom historien är för dessa sedan ganska irrelevant. Samma sak kan sägas om sunni-islams förhållande till den islamska historien.
Det gäller även (och kanske i synnerhet) moderna jihadistgrupper som Al Qaida eller Islamiska staten, som nästan alltid hänvisar direkt till Mohammeds eller dennes fyra rättledda kalifers livsexempel. För att förstå Militant Islam i vår egen tid så måste vi därför också förstå de saker jag i dessa artiklar tagit upp. Bara genom att göra det kan ämnet diskuteras seriöst och intellektuellt.
Och i en tid när ISIS har värvat anhängare i Sverige, samtidigt som de (i sällskap av andra jihadistgrupper) halshögg, korsfäste, tvångskonverterade och avrättade människor med direkta hänvisningar till det första rashidun-kalifatet på 600-talet, så vore det ytterst ansvarslöst att blunda för en sådan diskussion.
Islam har en militant historia som genljuder även i vår egen samtid. Det är det som skiljer islams historia från te x Djingis Khan, eller Inkaindianerna. Det är inte bara ”konstiga saker” som ägde rum i en avlägsen forntid – det sker här och nu, trots globalisering och upplysning.
Det innebär inte att alla muslimer lever så som Mohammed och dennes rättledda kalifer levde och agerade på 600-talet, inte heller innebär det att muslimer ska misstänkliggöras eller stigmatiseras eller på något sätt alls ska utsättas för kollektiv skuldbeläggning – men det innebär däremot att ämnet och problemen inte kan ignoreras; inte av muslimer själva som måste acceptera och vara öppna med att detta finns inom islam, och inte bland oss andra samhällsdebattörer heller – som inte kan blunda i rädsla för vänsterns oftast meningslösa intolerans-stämplar.
Min förhoppning är därför att denna skrift ska kunna bidra till en mer intellektuell och öppen svensk debatt om detta än den ytterst insnöade och uttråkande debatt jag faktiskt följt under väldigt många år visat sig vara. Som jag konstaterade i min inledande första del, så skrev jag det manus som jag väntade på att någon journalist eller akademiker skulle skriva, men som de aldrig skrev.
Min förhoppning är förstås också att ni som läst och följt med i hela denna läsning har funnit serien informativ, lärorik och underhållande. Vill ni så får ni gärna stödja med en slant. Detta arbete har gjorts helt ideellt och boken publiceras härmed gratis och allmäntillgängligt i både text och ljudformat. Public service skulle man väl kunna säga. Men till er som vill stödja är jag mycket tacksam. Information om det hittas på min andra blogg, Amerikanska nyhetsanalyser.
Tack för läsning/lyssning!
Ronie Berggren