Örebro moské 2007 – en tidig rapport om en svensk salafistmiljö

Ronie Berggren beskriver sitt tidiga möte med Örebros salafistmiljö redan 2007, men hur det var omöjligt att lyfta upp ämnet på den akademiska eller politiska dagordningen utan att bli avfärdad. Sverige valde att förbli naiva. Notan för naiviteten fick vi betala senare.

———-

Den 2 februari 2019 så rapporterades det om hur en man, som själv var en attentatsman, slagits ihjäl av en lynchmobb i Vivalla, Örebro. En av dem som åtalas för lynchningen är IS-veteranen Mubashir Qadar som återvänt till Sverige efter att ha krigat för Islamiska staten i Syrien.

Örebros salafistiska miljö har på senare år hamnat i fokus på grund av de många islamister som därifrån rest för att ansluta sig till Islamiska staten i Syrien och Irak.

Den 23 april 2015 publicerade Nerikes Allehanda artikeln ”Örebro och IS-resenärerna – här är hela historien”, där man bland annat skriver:

Den 5 september 2013 rapporterar NA för första gången om krigsresorna till Syrien. Lite är känt om resorna men polis, boende i Vivalla och företrädare för moskén har hört talas om att fem unga män från bostadsområdet Vivalla ska ha rest till Syrien.

Nerikes Allehanda 2007. Foto: Ronie Berggren

De unga männen har somalisk bakgrund så en av de stora frågorna är varför de rest för att strida mot al-Assads regim i Syrien. Säpo säger till NA att det handlar om al-Quidainspirerade grupper och det figurerar uppgifter i Vivalla som säger att de unga männen ska ha utlovats en plats i paradiset för sina insatser i kriget.

I flera dagar skriver NA om krigsresorna och den 8 september 2013 publiceras en intervju med en man vars tre sönder rest till Syrien. Han är uppgiven och känner sig maktlös. Fadern är övertygad om att det finns någon i Örebro som hjälpt hans söner att arrangera resorna. Det spekuleras nu om en möjlig ”rekryterare” som finansierar dessa krigsresor.

Örebro moské blir tidigt anklagade för att vara inblandade i den påstådda rekryteringen. Anklagelser som styrelsen för Örebro moské hela tiden har nekat till.

Såväl terrorforskaren Magnus Sandelin som journalisten Per Gudmundson har också granskat många jihadister med bakgrund i Örebro.

Själv stiftade jag bekantskap med Örebros salafistiska miljö redan 2007 och fick således en tidig inblick i hur tankegångarna i denna miljö gick.

Mitt intresse för våldsbejakande islam

Mitt intresse för våldsradikal islam började vid terrorattacken mot USA den 11 september 2001. Det blev starten för Västvärldens försvarskrig mot islamisk terrorism.

Efter de danska Muhammedkarikatyrerna 2005 och Lars Vilks rondellhund 2007 så blev intresset ett snäpp större, när jag började inse att problemet med islamisk radikalism inte var så okomplicerad att det bara handlade om ”en liten grupp extremister” som hade kapat det sanna och fredliga islam, något många politiker vid den tidpunkten gjorde gällande.

Min slutsats blev att det var alldeles för många muslimer i hela den muslimska världen som protesterade kraftfullt mot de danska teckningarna och krävde tecknarnas död, och för många muslimer i Sverige som protesterade mot Lars Vilks för att det bara skulle kunna gå att ringa in problemet genom att hänvisa till en liten grupp extremister.

De som faktiskt utförde terrordåd var förstås extremister i förhållande till den stora massan. Men problematikens rötter var synbart djupare.

2006-07 reste jag därför runt i några av Sveriges muslimska miljöer för att undersöka hur man i dessa miljöer betraktade såväl islams radikala sidor som den liberala demokratin i de västerländska länder där de nu levde. Jag besökte moskéer och pratade med såväl församlingsmedlemmar, imamer och organisatoriska ledare. Här följer berättelsen om ett sådant besök.

Mitt besök hos Örebros salafister 2007

Den 7 september 2007 så besökte jag, i sällskap med en vän, moskén i Örebro. Då hade de ännu ingen riktig moské färdig, men höll till i en bönelokal på Fredsgatan.

Ingång till muslimsk bönelokal på Fredsgatan i Örebro 2007, Foto: Ronie Berggren

Vi gick dit som helt vanliga besökare som var nyfikna på islam. Där samtalade vi med en mängd moskébesökare, det vill säga bara män, då män och kvinnor var strikt uppdelade. Många av dem hade afrikanskt och somaliskt ursprung.

I väntan på att fredagsbönen skulle börja så pratade vi först med en glad afrikansk man som hade gjort den lilla pilgrimsfärden till Mecka – umra. Jag frågade om han upplevde någon skillnad i sin tro efter att han gjort pilgrimsfärden. Hans tidigare socialt pratglada personlighet stillades; han fick tårar i ögonen när han skulle beskriva upplevelsen; Gud var allt för honom. ”Islam, mycket bra”, sa han. Att det handlade om hur man läste Koranen, att Koranen berättade vad som händer när man dör, ”hur man börjar nytt liv.”

Efter en stund dök ett tre andra grabbar i vår egen ålder upp, mellan 25-30. Två av dem var etniska svenskar som hade konverterat till islam. Den tredje hade libanesisk bakgrund, men hade tagit till sig islam på allvar först i vuxen ålder. Den ene svenskkonvertiten frågade mig om jag pluggade på universitet, på vilket jag svarade ja. Han sa då att de hade haft en föreläsning på universitetet i Örebro för ett tag sedan, när det kom en föreläsare från USA – Khalid Yasin.

Khalid Yasin är en radikal predikant, som hade varit i Örebro i februari, och hans besök hade då uppmärksammats av Sveriges radio som skrev:



Den amerikanska sunnimuslimen Sheikh Khalid Yasin som förespråkar Sharialagar och månggifte, föreläste på Örebro Universitet på tisdagen. Hans föreläsningar har väckt reaktioner i hela världen. Men tisdagens arrangör, Jamal Lamhamdi, ordförande vid Islamiska Kulturcentret i Örebro, var nöjd.:

Oavsett vilken tro en människa har, ska vi visa varandra respekt eftersom religionen är viktig för var och en. Det var enligt Jamal Lamhamdi det viktigaste budskapet som Sheik Khalid Yasin hade att förmedla. Men det fanns också mer vässade åsikter: Yasins kritik mot USA och president George Bush, men att det skulle vara att uppvigla svenska muslimer kan Lamhamdi inte förstå.

Det fanns också andra åsikter som den amerikanska muslimen Yasin förde fram. Som nyttan av månggifte, eftersom det enligt Yasin finns fler kvinnor än män i världen. Såvitt Jamal Lamhamdi vet, finns ingen manlig muslim i Örebro som lever så, men själv är han inte främmande för det, om han hade haft råd.

I radioklippet säger också Lamhamdi:

– Jag är muslim, jag tillämpar de här regel. Om jag har pengar. Då skulle jag ha gift mig med två eller tre, till och med fyra. Men jag lever i Sverige, jag har mycket begränsad inkomst, jag tror att två det blir mycket för mig.

Svenskkonvertiten berättade för oss med viss stolthet i rösten att det var han som hade gjort omslaget till Khalid Yasins bok.

Efter lite fortsatt småprat så började fredagsbönen där en imam från Marocko predikade på arabiska, en predikan som jag har inspelad. Där han bland annat säger:

”… Det skulle inte förvåna mig om jag ser islams fana vaja över amerikanska kongressen, eller parlamentsförsamlingen i Storbritannien, eller om, ”Det finns ingen annan gud utom Allah”-folket håller böneutrop och håller bön i huvudstaden Rom … och här mina högaktade bröder, … något som vi alla bör veta: det finns redan femton miljoner muslimer inne i Europa.” (från min inspelade predikan, nyligen översatt av en arabisktalande bekant).

Efter predikans slut talade också en av moskémedlemmarna lite kort innan församlingen skulle skingras, och berättade om någon incident med ”en syster” som inträffat på Vivalla (det  område som vi utanför Örebro som minns 1990-talet mest associerar med TV-serien ”Svensson, Svensson”), som han beskrev som ”muslimernas lilla område”.

Jag fick också litteratur – bland annat en koran på engelska och arabiska, tryckt i Saudiarabien, med bifogade korankommentarer som tydligt förklarade att man hade en militant syn på jihad som ett sätt att sprida islam – och att jihad inte bara handlade om någon inre kamp för andlig självförbättring, vilket många svenska islamologer på den tiden gärna lärde ut till religionsstudenter, var begreppets främsta innebörd.

Koran som gavs som gåva vid moskébesöket.

Efteråt, utanför lokalen, så skakade jag hand med Mehdi Ghezali, svensken som hade suttit som fånge på den amerikanska Guantanamo-basen, och som nu stod vid ett bord och sålde småsaker.

Jag, min kompis, de två svenskkonvertiterna och mannen med libanesisk bakgrund gick sedan iväg för att fika tillsammans och fortsätta våra samtal. På vägen till kaféet frågade jag dem vad predikan, som ju hållits på arabiska utan tolk, hade handlat om. En av svenskkonvertiterna sa att predikan hade handlat om exempel på situationer där muslimer varit med om liknande saker som den senaste Muhammedkarikatyren, det vill säga Lars Vilks omtalade rondellhund, som Nerikes Allehanda hade publicerat mot vilket omfattande muslimska demonstrationer hade hållits i Örebro.

 

Vi kom fram och slog oss ner för att fika och fortsatte prata.

En av svenskkonvertiterna berättade sin egen historia, om hur han hade varit en sökare. Hans mamma hade sysslat med New Age och magiska stenar, vilket han bara tyckte var flummigt. Men Svenska kyrkan var lika flummig. Det här med kristendomens treenighet var helt obegripligt. I islam fanns tydliga förklaringar och svar på tillvaron.

Den här personen såg ut som vilken svensk 20-åring som helst. Han gick omkring med hörlurar, men berättade att han inte lyssnade på musik utan på muslimska föreläsningar. Han hade blivit en hängiven muslim som bland annat sökt in på universitetet i Medina.

Islamisk lag

Samtalet fortsatte och jag förklarade att jag i egenskap av religionsstudent var intresserad av deras syn på de problematiska saker vi här i väst ibland fördomsfullt förknippar med islam; som just synen på äktenskapsbrytare, avfällingar från islam och jihad. Och jag frågade därför om de till exempel verkligen ansåg att stening av äktenskapsbrytare var okej och rätt enligt islam?

De förklarade då i all försiktighet att om man nu trodde på Gud, så som de gjorde, och trodde på vad han uppenbarat genom Muhammed, så som de också gjorde, så fick det ju förstås konsekvenser. Så när allt kom omkring; ja, de trodde på sådana straff. Däremot betonade de att det inte innebar att de kunde stena äktenskapsbrytare i Vivalla utan att sådana straff bara kunde utfärdas i en islamisk stat – och någon sådan fanns ju inte Sverige.

Min naturliga följdfråga blev förstås om de önskade att Sverige skulle bli en islamisk stat? På den frågan svarade de ja, men ansåg inte att det låg nära förestående. Min nästa fråga blev då om de kunde ge något exempel på någon existerande föredömlig sådan stat, varpå svaret blev att det närmaste de kunde komma var Saudiarabien. Det här var alltså 2007, innan Islamiska Staten existerade.

Jag frågade också om deras syn på jihad och de bekräftade att de hade samma syn som den koran jag fått i bönelokalen gav uttryck för. De förklarade till exempel att Usama Bin Laden – mannen bakom 9/11-attacken 2001 – hade gjort fel, men hans fel bestod inte i att han gjort jihad eller tagit till våld, utan felet låg i att han som enskild person inte hade rätt att göra det, då jihad bara kan beordras av en kalif – och någon sådan var inte Bin Laden.

I sin vardag berättade killarna att de heller inte skakade hand med kvinnor. De brukade däremot, för att inte uppfattas som otrevliga, vara snabba med att förklara för den de hälsade på varför de inte tog i hand. Min kompis besökte vid ett senare tillfälle en av dessa unga män i dennes hem. Han var gift och när min kompis kom in fick dennes helbeslöjade hustru gå in i ett annat rum, stänga dörren och vänta där tills besöket var över.

De här killarna var till synes inga terrorister, däremot hade de idéer och teologiska föreställningar som det är svårt att betrakta som något annat än problematiska i ett demokratiskt samhälle, föreställningar som tydligt stärktes genom den undervisning och teologiska grundsyn församlingen i många avseenden öppet eller mindre öppet främjade.

Den svenska naiviteten hade kunnat undvikas

Efter detta besök försökte jag få den problematik jag sett där och i andra svenska muslimska sammanhang uppmärksammad. Jag nämnde händelsen för partikollegor i Kristdemokraterna, där jag då var medlem. Men där var förståelsen för det problem jag önskade lyfta helt obefintlig. Invandrare skulle man välkomna och vara snälla mot. Djupare än så var inte analyserna.

Efter det misslyckade terroristdådet i Stockholm julen 2010, så skrev jag också en insändare i min och sedermera statsminister Stefan Löfvéns lokaltidning Allehanda, där jag nämnde mötet med de unga männen i Örebro. Socialdemokraterna här i Örnsköldsvik valde emellertid att tre månader senare bjuda in religionsprofessor Mohammad Fazlhashemi för att prata om dådet och islam, som inför Stefan Löfvéns lokala parti satte allt fokus på hotet från islamofobin (här min artikel om den händelsen). Nu gällde det att skydda muslimer från bakslag, var hans budskap för vilket han avtackdes med applåder och blommor.

Kring 2014 samtalade jag också med en bekant som arbetade på Nämnden för statligt stöd till trossamfund, som berättade att han hade besökt moskén i Örebro och att de hade varit trevliga och öppna för samarbete med myndigheter. Men han tillstod att de sannolikt visade upp sin bästa sida när det kom besökare utifrån från en statlig myndighet.

Det var svårt att väcka något intresse och den akademiska världen tillät inget utrymme för en kritisk debatt om Sveriges islamiska miljöer. Det stora intresset kom först i samband med Islamiska statens uppgång när det stod tydligt att många svenskar, ine minst från den salafistmiljö i Örebro som jag var en av de tidigaste utomstående obeservatörer att granska, hade anslutit sig till IS. En miljö om vilken statsminister Stefan Löfvén 2015 sa:

– Jag måste tyvärr ändå säga att Sverige har varit naiva i det här avseendet. Kanske har det varit svårt för oss att acceptera att det mitt ibland oss finns svenska medborgare som sympatiserar med IS.

Jag har inte följt upp något sedan dess, så hur det har gått för de då unga männen ifråga vet jag inte. Däremot vet jag att den islamiska stat som med sina halshuggningar, sin tortyr och sina folkmord tog Sverige och världen med chock sommaren 2014 inte var något främmande ideal för den miljö jag fick inblick i.

I sin bok ”Kobanesyndromet”, skriver svensk-kurden Dorpec Kobane om hur han, när han kämpade tillsammas med de kurdiska motståndsstyrkorna mot Islamiska staten 2015, i samband med en strid blev tillkallad av YPG som visste att Dorpec var från Sverige. De hade stött på två svenska IS-krigare.

Dorpec sprang dit och hittade två svenska män. Den ene var död, men till den andre svårt skadade IS-krigaren ropade Dorpec: ”Vad fan gör du här?” Den unge mannen chockades av att höra svenska, men svarade: ”Jihad, jihad …” Dorpec frågade varifrån de var: ”Örebro, Örebro”, svarade han innan också han dog av sina skador.

De kom från Sverige, från en miljö som var starkt framträdande inte minst i Örebro, och som det fanns kunskap om, men som ledande politiker och journalister valde att blunda inför. Kunskap fanns. Men Sveriges ledande politiker och journalister valde naiviteten.

/ Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *