Ronie

Dessa fyra utgjorde dock bara toppen på ett isberg av demokratiska kandidater med islamo-socialistisk bakgrund som kandiderade i mellanårsvalen 2018. Det fanns många som ville bli ”USA:s första kvinnliga muslim” i kongressen, hijabbeklädda kvinnor, likadana som Ilhan Omar. Här ett inslag om Tahirah Amatul-Wadud som i primärvalet utmanade den demokratiske kongressmannen Richard Niel i Massachussetts första kongressdistrikt. Hon menade att Niel förlorat kontakten med väljarna. Här ett inslag om henne:

Tahirah Amatul-Wadud förlorade, men mer än hundra muslimer kandiderade till olika ämbeten i mellanårsvalen 2018 vilket kan jämföras med 2016 när det allt som allt bara rörde sig om ett dussin.

Att hela USA:s befolkning representeras i politiken är positivt. Mer problematiskt är att många av dessa hejades på av USA:s islamiska lobbyorganisation CAIR där tydliga kopplingar finns till Muslimska brödraskapet på samma sätt som de idag välkända kopplingar som finns till organisationer här i Sverige.

Det vi ser med ”de fyras gäng” är alltså sannolikt bara början på ett kulturkrig – med radikal islamo-socialism på en sida, med det demokratiska partiet, och dess inkluderingspolitik som avskjutningsramp.

De muslimska företrädarna är inte terrorister, lika lite som socialisterna är revolutionära kommunister, det är viktigt att säga.

Däremot har de diskurser i ryggen som går stick i stäv med amerikansk idéhistoria och även ofta krockar med konstitutionen. De utgör ett hot inte för att de vill störta samhället med våld, utan på grund av att deras islamo-socialistiska världsbild – som driver islamisk historierevisionism och hypar socailism som går stick i stäv med en strikt tolkning av konstitutionen – på sikt kommer att undergräva USA i samma takt som deras politiska inflytande växer.

Men som tur är så har USA också en annan sida; klassisk republikanism, med vapen, konstitutionen, kristendom och flaggviftande.

Här kommer USA att visa en styrka framför Europa.

USA kommer måhända även de att uppleva ett kulturkrig av det slag vi ser i västra Europa; radikala socialistiska idéer och islam som rider på samma våg och därigenom tar större utrymme.

Men i motsats till högern i Europa så är republikanerna inte rädda för den fajten, eftersom de tror på överlägsenheten i sina egna ideal. De är inte rädda för vad de själva tror på och är inte rädda för de stämplar demokrater försöker använda sig av.

Och internationellt tryck i dessa frågor kan de inte bry sig mindre om.

Gällande just islam måste dock islamkritiken förankras bättre i GOP. En av George W. Bushs nackdelar var att han inte var islamkritiker och under hans presidentskap knuffades den sidan av republikanerna undan.

En icke-xenofobisk islamkritik där kritik riktas mot islams politiska implikationer inte mot individellt troende muslimer, måste göra comeback. När demokraterna faller för teorier skapade av CAIR för att sälja in islamism under amerikaniserade täckmantlar om multikultur, medborgarrättigheter  och progressivism så måste Republikanerna stå rakryggade, och konsekvent basera sin logik på konstitutionen och på amerikansk historia.

Det blir en fajt också i USA. Men Republikanerna har all potential i världen att faktiskt vinna. I sin ordväxling med de fyras gäng så sa president Donald Trump: