När kristna kvinnor blir slagna och svarta män slår, ges liten uppmärksamhet

Ronie Berggren om västvärldens egendomliga, destruktiva självkritiska mediatystnaden när hatbrott riktas mot dem själva.

——–

När den svarte mannen George Floyd dödades av en vit polisman förra året, så väckte det enorm uppmärksamhet. En lynchstämning uppstod i USA som hejades på av amerikansk media och av många amerikanska politiker. Att George Floyd var hög på droger och gjorde brutalt motstånd när polisen ville ta in honom till polisstationen efter att han handlat med en falsk 20-dollarsedel ignorerades. Polismannen skulle åtalas för mord. Det sistnämnda var inte nödvändigtvis fel. Polismannen följde  enligt den domstol som sedan dömde honom för mord inte polisrutinerna. George Floyd förtjänade heller inte att dö och händelsen var givetvis en tragedi.

Men denna text ska inte handla om det, utan om den dubbelstandard som finns inom västerländsk media, där postmodernismens raskritiska- och postkoloniala teorier nästlat sig in på ett sätt som lett till att västerländsk media alltid skildrar inhemska minoriteter som offer för ett strukturellt förtryck, där majoritetssamhällets grupper, vita och kristna, alltid skildras som förtryckare.

När motsatsen sker, alltså när vita eller kristna blir utsatta för våld av svarta eller av muslimer, uppmärksammas detta i betydligt mindre utsträckning. Låt mig ge två färska exempel.

Kristen kvinna attackerad

Igår den 25 juli attackerades den kvinnliga kristna predikanten Hatun Tash med kniv i Speakers Corner i London, när hon predikade och kritiserade profeten Muhammed. Attacken fångades på film.

Hashun Tash har även blivit attackerad tidigare. Här ett klipp från förra året när en man slår henne rakt i ansiktet efter att hon kritiserat profeten Muhammed.

Somlig media har uppmärksammat den senaste händelsen med kniv, men inte i närheten av samma uppmärksamhet som mordet på George Floyd uppmärksammades.

Svart gärningsman

Därtill ignoreras ofta det våld som svarta utför mot vita eller mot asiater i USA. Händelserna kan uppmärksammas, men att gärningsmännen mycket ofta är svarta nämns inte, medan händelser där vita utövar våld mot svarta däremot ofta betecknas som rasistiskt motiverade. Här en händelse från New York denna vecka, när en ung svart man brutalt rånar en 68-årig vit man på öppen gata.

USA beivrar brott och gärningsmannens ansikte är inte ”pixlat” som fallet länge var här i Sverige när etniska minoriteter efterlystes för brott. Men denna händelse har inte fått ens i närheten av samma uppmärksamhet som George Floyd fick, som trots allt härjade och gjorde kraftfullt motstånd mot polis efter att själv ha begått ett brott.

Den vite mannen i detta klipp har inte gjort någonting alls. Gärningsmannen är svart, ung och attackerar uppenbart utifrån insikten om sin egen överlägsna styrka.

Övervåld och våldsbrott är fel oavsett vem gärningsmannen eller offret än må vara, och borde därför bevakas på samma sätt, oavsett vem gärningsman och offer än är. Oavsett ras eller religiös tillhörighet. Det besynnerliga är emellertid att så inte är fallet. I Västvärlden underbevakar västerländsk media brott som begås mot deras egna majoritetsmedborgare och ignorerar samtidigt brott som begås av minoritetsrepresentanter.

En självdestruktiv självcensur som inte finns någon annanstans än i väst, och är en konsekvens av att väst svalt de postmoderna teorier som å en a sidan alltid krävt självrannsakan i förhållande till den egna kulturen, och å andra sidan alltid krävt blind romantisering av icke-västerländsk kultur.

De som får betala priset för denna form av medial självdestruktivitet och oärlighet, är vanliga medborgare, kristna predikanter och vita äldre män. Eftersom dessa tillhör ”majoriteten” ställer sig ingen upp till deras försvar. De blir fritt villebråd i sina egna länder, i sin egen civilisation. Att nästan ingen reagerar över detta, är både tragiskt och besynnerligt.

Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *