Boken som förklarar de cyniska Social Justice-teorierna

Ronie Berggren recenserar Helen Pluckroses och James Lindsays bok ”Cynical Theories” från 2020. Ursprungligen publicerad Hos Nyheter Idag, den 30 juli 2020. 

—————

Varför står radikala feminister inte upp för flickor som utsätts för islamiskt hedersförtryck? Varför avsäger sig vita skådespelare att spela, eller bara göra röster till icke-vita karaktärer, när svarta inte tycks göra samma sak i förhållande till ”vita” roller? Vad är det som fått kändisar och politiker, och även företag, att tävla om vem som är mest woke, mest medveten om ras- och genderfrågor? Vad får HM att skicka 5 miljoner i stöd till den radikala rörelsen Black Lives Matter?

Det är frågor som återkommande bollas i den rådande samtidsdebatten men oftast blir hängande i luften med den talande tystnaden som enda svar.

Men nu ges svaren i en bok som släpps av Pitchstone Publishing den 25 augusti, ”Cynical Theories: How Activist Scholarship Made Everything about Race, Gender, and Identity―and Why This Harms Everybody”, av kulturjournalisten och författaren Helen Pluckrose och matematikern och fysikern James Lindsay.

De beskriver hur den politiskt liberala västvärlden står under attack. Men inte av missiler och bomber utan av cyniska diskurser som tagit över stora delar av den västerländska akademin, varifrån det cyniska giftet pumpas vidare till den övriga samhällskroppen och underminerar demokratins fundament. Konkret är det våra fasta punkter som undermineras.

Vi i Väst har länge tagit några föresatser för givna: Vi tror på arvet efter upplysningen, vi tror på kristendomens övergripande historia, vi tror på vetenskap och vi tror på liberalism som politiskt och ekonomiskt system. En världsbild som brukar beskrivas under paraplybegreppet modernism. Det är detta som nu attackeras och bryts ner.

Fas 1: Postmodernismen – en dekonstruktion av det vi tar för givet

På 1960-talet började modernismen ifrågasättas av en rad franska akademiker som Michel Foucault, Jacques Derrida och Jean-Francois Lyotard. Deras ifrågasättanden kom att kallas för postmodernism. De menade att de stora västerländska berättelserna, som de kallade för ”metanarrativ”, om upplysning, kristendom och vetenskap men även marxism, inte var objektiva sanningar utan bara upphöjda subjektiva berättelser om oss själva, skapade i syfte att stärka vår berättelses makt på andras bekostnad.

Men, menade postmodernisterna, eftersom någon verklig objektiv sanning inte fanns, så borde de påhittade sanningarna, ”metanarrativen”, dekonstrueras, alltså nedmonteras. Kanske inte i förhoppning om att hitta någon sanning där under, men åtminstone i syfte att få uppenbara icke-objektiva berättelser nedplockade från det allmänna medvetandets piedestaler.

Detta synsätt, den högdekonstruktiva fasen av postmodernism, spreds från Frankrike till USA, Storbritannien och övriga Västvärlden, och varade mellan 1960- och mitten av 1980-talet.

Fas 2: Applicerad postmodernism – kritiskt utforskande av strukturellt förtryck

I slutet av 1980- och början av 1990-talet följde emellertid postmodernismens andra fas, den applicerade postmodernismen. Då fick ett antal identitetsbaserade kritiska teorier, som författarna går igenom, stort utrymme i de akademiska miljöerna. Postkolonial teori, queer-teori, rasteori, feministisk teori, könsteori (genderteori), fetma- och handikappsteorier.

Postkolonial teori:

En applicerad postmodern teori är den postkoloniala teorin. Denna önskar dekonstruera Västvärldens koloniala metanarrativ om det goda i att genom kolonialismen utbreda kristendom eller västerländsk civilisation.

De postkoloniala teoretikerna hävdar att eftersom den koloniserade världen hade varit förtryckt, så är allt västerländskt inflytande en del av förtrycket.

Även saker som medicin och vetenskap.

Eftersom kunskap, enligt den ursprungliga postmodernismens synsätt, inte är någon faktisk objektiv kunskap om tillvaron, utan bara ett maktverktyg skapat för att dominera, så finns det ingenting som säger att västerländsk medicinvetenskap skulle stå över österländsk magi eller afrikanska medicinmän. Det rör sig bara om två olika kunskapstraditioner där det västerländska dominerat genom kolonialism varför de andras traditioner nu måste lyftas fram på rättvisa villkor.

Facktermen för detta vansinne är ”research justice”.

Det här är också förklaringen till varför postkoloniala teoretiker är tysta när människorättsaktivister i den icke-västerländska världen vädjar om hjälp i kampen mot kvinnoförtryck i den islamiska världen, eller hot mot homosexuella i Uganda.

Till det yttre ter sig tystnaden ologisk och hycklande. Men den postkoloniala teorin utgår från att det specifikt västerländska förtrycket är roten till det onda i världen. Det gör att man inte kan förstå andra former av förtryck. Teorins respekt för andra kulturers ”kunskapsnarrativ” gör också att det blir omöjligt att kritisera exempelvis ett inom-islamiskt kvinnoförtryck, för om man gör det ställer man sig på de västerländska kolonisatörernas sida, som menar att det västerländska narrativet är förmer än det österländska.

I kläm för ett sådant tänkande hamnar förstås de kvinnor och homosexuella i den tidigare koloniserade världen, som inte längre kan vädja till väst om hjälp.

Kritisk rasteori:

Den kritiska rasteorin menar att vita utövar strukturell rasism mot svarta. Men inte öppen rasism av det slag som vanliga liberaler och Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse kritiserade, som segregation på bussar eller yrken som nekas på grund av hudfärg. Den rasism som finns är diskret inbakad i samhällets strukturer, i det system som är skapat av vita för att värna vita människors privilegium.

Dessa strukturer önskar teorin upptäcka och avslöja, med syfte att få svarta att inse att de är förtryckta även om de inte känner sig förtryckta, och vita att inse att de är förtryckare även om de inte utövar något aktivt förtryck. Förtrycket finns i systemet, och det enda sättet att bekämpa detta är att bli medveten om denna dolda verklighet.

Enligt denna teori är det också bara vita som kan vara förtryckare, eftersom systemet specifikt är skapat för att upprätthålla ett systematiskt vithetsprivilegium.

Svarta är de ständigt förtryckta, och vita de ständiga förtryckarna.

Det här är en teori som utger sig för att vilja motverka rasism, men som i praktiken behandlar vita och svarta som om de vore separata arter med en statiskt cementerad relation av samma aggressiva och skräckfyllda förhållande som den mellan en katt och en mus.

Övriga kritiska teorier:

Inom queer-teorierna förnekar man i olika utsträckning biologi: kön och sexualitet betraktas i huvudsak som sociala konstruktioner, skapade för att upprätthålla normen av ”det normala” (och då i synnerhet, en vit, heterosexuell renlevnadsman). Detta normala förtrycker alla dem som hamnar i utanförskap, och ”det normala” bör därför utmanas och konfronteras. Därav begreppet ”queer”.

Förtryck mot homosexuella är ett problem som de flesta anser bör motverkas. Men inom queer förnekar man själva termen homosexualitet, då detta är ett binärt begrepp skapat för att uppnå just ett förtryckande vi-och-dom-tänkande (homosexualitet kontra heterosexualitet). Målet bör därför inte vara att specifikt avskaffa fördomar mot homosexuella, utan att upplösa själva idén om en fast, bestämd sexualitet.

Inom feminismen så har man lämnat den reella materialistiska feminismen som påpekade att kvinnor tjänade mindre än män, till förmån för idén om att själva begreppet kvinna är en social konstruktion, skapad av ”toxisk” och ”hegemonisk” maskulinitet i syfte att dominera ”kvinnor”. Teorin härleder nästan alla fel, även verkliga sådana, till män och till maskulinitet.

Vad alla teorier kokar ner till

Gemensamt för alla kritiska teorier är att man ser ett systematiskt förtryck i hela samhället, och att detta förtryck riktas mot enskilda identitetsgrupper. Den applicerade postmodernismen tar avstånd från stora sanningar, men även från individualism. Man bryter ner såväl samhällsstrukturer som individuell identitet. Det är gruppidentiteten som är viktig inom de här teorierna, och individens värde beror helt på dennes identifiering med sin givna gruppidentitet.

Ett tydligt exempel: Fat Studies

Detta kan leda till allvarliga faror. Det mest konkreta exemplet är Fat Studies, som utgår från att fetma inte är ett medicinskt negativt tillstånd, utan en social konstruktion skapad av smala människor för att förtrycka feta. Feta uppmanas därför att anamma sin identitet, snarare än att söka vård. Att söka vård är nämligen att ikläda sig den offerroll som det förtryckande majoritetssamhället har konstruerat.

Istället bör den enskilde överviktige inse att samhället inte anpassat sig efter denne, som det borde göra om det vore rättvist. Och eftersom kunskap bara är ett verktyg för makt, så finns det ingen reell, ens medicinsk kunskap med auktoritet att komma in och hävda något annat.

De flesta förstår, förhoppningsvis, vilka konsekvenser ett sådant tänkande kan få för den enskilde som tar det till sig. Övervikt leder till sjukdomar och på sikt till hjärtproblem.

Fas 3: Social Justice

Den tredje fasen av postmodernismen är Social Justice, som slog igenom 2010 och dominerat det senaste årtiondet.

Samhället är enligt Social Justice-tänkandet uppbyggt på de diskriminerande strukturer som tidigare avslöjats, och dessa strukturer måste nu bekämpas för att uppnå ”social rättvisa”.

Detta gör Social Justice betydligt mer aktivistiskt orienterat än de två tidigare faserna av postmodernism.

Inom Social Justice dras aktivistiska slutsatser av de tidigare nämnda kritiska teorierna.

Det innebär exempelvis att om en lärare undervisar en skolklass om det strukturella förtrycket mot svarta som alla vita är delaktiga i, och någon vit person hävdar att denne inte är och inte vill bli utmålad som rasist, så måste denne tystas.

För genom att framföra ett sådant påstående, så driver personen i fråga en tes som i sig, enligt rasteorins interna logik, är förtryckande. Nämligen tesen att vita inte per automatik bör betraktas som medskyldiga till den strukturella rasismen. Samma sak gäller även svarta som inte anser sig vara offer, de är offer i alla fall, och det är ”vuxnas” uppgift att förklara dessa saker för de sämre vetande tills de inser att så är fallet. Ej heller spelar det någon roll om den vita personen är snäll och godhjärtad.

I boken citerar författarna rasteoretikern Robin DiAngelo:

”Being good or bad is not relevant. Racism is a multilayered system embedded in our culture. All of us are socialized into the system of racism”

Black Lives Matter

Det är utifrån detta tänkande som Black Lives Matter river statyer. Utifrån samma tänkande avsäger sig vita skådespelare ”svarta” roller, medan motsatsen inte behöver ske. Systemet gör nämligen att förtrycket bara går i en riktning. De som inte ser förtrycket, eller inte spelar med, misstänkliggörs för att vara dess medlöpare.

Som exempel nämns hur BBC:s sportkommentator Danny Baker fick sparken för att han tweetat en bild på en schimpans iklädd rock och hatt. Förstod han inte att tweeten kunde betraktas som rasistisk? Exemplen på liknande händelser kan förstås göras oändlig.

Social Justice är en totalitär ideologi

Den här totalitära aktivismen sprids på universiteten, där studenter inte lär sig att hantera känslor och motsatta åsikter, utan tvärtom, lär sig att man ska skyddas från det som sårar. En omvänd kognitiv beteendeterapi som gör ungdomar paranoida och icke-fungerande, istället för rustade att möta omvärlden.

Men även samhället påverkas genom populärkultur besatt av identitet och könsroller och genom aktivistiska journalister. Det som sker är inte att människor aktivt tar till sig de kritiska teorierna, utan att man indirekt tar teoriernas föreställningar, om exempelvis ett systematiskt vitt, heterosexuellt, manligt förtryck av svarta, av sexuella minoriteter och av kvinnor för givet.

När så sker, och det sker enligt författarna redan i full utsträckning, så blir teorierna inte bara akademiska bollplank utan radikala och destruktiva. Världen delas in i goda och onda. De som ser och bekämpar förtryck och de som inte ser och därmed är medlöpare till förtryck. Det är vad som sker inom Social Justice-rörelsen, med vilken en ny totalitarism gjort intåg i västvärlden.

Liberalism, det sunda svaret på cyniska teorier

”Cynical Theories” skapar en helhetsbild av hur den postmoderna nedmonteringen av upplysning och modernism har banat väg för den utifrån ofta obegripliga och irrationella aktivism som vi idag kan se i Black Lives Matter, i delar av Priderörelsen och i den radikala feminismen.

Det som sker inom dessa rörelser är inte spontana nycker, skapade av någon tillfällig extern händelse, utan direkta konsekvenser av de ytterst toxiska teorier som fått härja fritt. Författarna är tydliga med att denna rörelse är farlig, farligare än de flesta förstår. Det är därför de har skrivit boken.

Men de är också tydliga med att det finns ett svar. Inte hårda totalitära svar från andra hållet utan ett sedan länge väl beprövat svar: Liberalismen och dess klassiska värden och principer. Långt innan postmodernismens intåg så banade liberalismen väg för kvinnors jämlikhet, för homosexuellas rättigheter och för jämlikhet mellan raser. Liberalismen tror på universella sanningar och på individens möjligheter i förhållande till dessa.

Liberalismen är en bättre metod för att bekämpa orättvisor än att avskaffa universella sanningar och individualism till förmån för gruppidentitet. Det totalitära hotet från de postmoderna teorierna kan motas undan om människor förstår detta. För att göra det konkret så ger författarna exempel på skillnaderna:

Liberalismen tillstår att det finns sexism i samhället, det bör bekämpas. Men man förnekar att samhället är uppbyggt på systematiskt rasistiska krafter som genomsyrar allt. Liberalismen tillstår att vetenskap, eller pseudovetenskap, användes i otäcka rasbiologiska syften, men förnekar att vetenskapen i sig är en maktstrukturell konstruktion. Författarna avrundar:

”There is nothing that postmodern Theory can do that liberalism cannot do better, and it’s high time we regained the confidence to argue for this”

Bokens stora styrka är dels beskrivningen av hur vi inte längre kan ta detta för givet, eftersom de cyniska teorierna nästlat in sig i en omfattning som är så stor att det är svårt att begripa att det ens kunnat ske. Men likväl är det så det förhåller sig. Den andra styrkan är den trygga betoningen av att liberala principer, oavsett om man kallar sig liberal, socialdemokrat eller konservativ, skapar riktig rättvisa. Det finns det objektiva metoder som kan bevisa.

Desto snabbare vi inser det, desto snabbare kan den nya totalitarismens belägrande krafter motas bort. ”Cynical Theories” hjälper läsaren att hålla balansen. Att kunna stå upp för rättvisa och moral utan att riskera att falla ner i identitetsrörelsernas fallgropar eller snubbla på deras trådar. Boken är en kompass och GPS i den farliga totalitära snårskogen och det gör ”Cynical Theories” till en av vår samtids allra viktigaste böcker.

Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.