Så kom Reagan-Revolutionen till Sverige

Ronie Berggren om hur kristdemokraterna och än mer Sverigedemokraterna, fört 1980-talets amerikanska Reagan-Revolution till Sverige. 2020-talet blir för Europa vad 1980-talet blev för USA.


Valet av Ronald Reagan som USA:s president 1980 medförde ett paradigmskifte i USA. Med Reagan fick den moderna och intellektuellt förankrade konservatismen politiskt utrymme.

Bärande idéer i denna konservatism var: Tron på på fri marknad – dessförinnan en rest från 1800-talet; tron på ett starkt försvar – under stark nedmontering sedan Vietnamkrigets slut; tron på ställningstaganden baserade på moraliska principer – i motsats till tron på att ens fiende delar önskan att mötas på halva vägen; och tron på kristendomen – som allt mer trycktes undan av liberalismens sekularism, men där Reagan enade protestanter, katoliker och ortodoxa judar i försvar av gemensamma värderingar.

Republikaner som växte upp på 1980-talet formades starkt av det som kallades för ”Reagan-revolutionen”.

När de sedan själva blev politiker så följde arvet med dem. År 2000 kampanjade George W. Bush på medkännande konservatism som gick ut på att politiken borde ge kristet hjälparbete; härbärgen, behandlingshem ett större erkännande. Något som var varit omöjligt innan Reagan öppnade dörrarna. I det republikanska primärvalet 2012 var så gott som alla kandidater tydligt öppna med två saker; sin kristna tro och den inspiration de i sin ungdom fått från Reagan.

Idag har Reagan-revolutionen också nått Sverige och påverkat en ny konservativ svensk generation.

Svensk politisk och kristendomsskepsis

En central aspekt av Reagan-revolutionen var kristendom och högerkonservatism. På 1980-talet fanns det i Sverige ingen förståelse för denna kombination.

Svensk högkyrklighet var starkt förankrad i socialdemokratin. Svensk frikyrklighet kanaliserad i en kristdemokrati som tog avstamp i arbetarrörelsen och i förhållande till amerikansk politik drogs till demokraten Jimmy Carter, som varit USA:s förste evangelikala president. Kristna förlag gav ut hans böcker på svenska. Att USA:s egna evangelikala blev djupt besvikna och övergav Carter till förmån för Reagan 1980 gick svensk kristenhet helt förbi. Ville man värna svaga och fattiga, vilket kristna vill, så var det i Sverige socialism eller kristdemokratisk socialliberalism som var den enda tänkbara vägen.

1983 startades Livets Ord i Uppsala av Ulf Ekman, vars teologiska gods var direktimporterat från USA:s evangelikala höger.

Inom Livets Ord närdes somliga högerkristna idéer lite mer än inom andra svenska frikyrkor, i synnerhet abortmotstånd. Därtill ett bejakande av Israel på samma sätt som den amerikanska högern hade, som funnits men börjat tyna bort i andra frikyrkor.

Livets Ord tillhandahöll också de instickande försök som faktiskt gjordes för att försöka förklara den amerikanska högern i Sverige. När Pat Robertsons ”Christian Coalition” var som störst på tidigt 1990-tal skrev Krister Holmström från förlaget Trons värld, försiktigt positivt om den kristna högern, varvat med en del obligatoriska inslag av svensk oförståelse. Även pingstmissionären Kjell Sjöberg tog till sig en del av den kristna högerns tankegods, och i slutet av 1990-talet var högerevangelikal litteratur som Left Behind-serien populär bland delar av svensk frikyrklighet, och på Livets Ord i synnerhet.

Men Livets Ord var inte primärt någon politisk kyrka och någon djupare förståelse för USA och Reagan-revolutionens hela spektra fanns inte inom Livets Ord. Möjligen blev man mer neutral i förhållande till USA än vad man i Sverige i övrigt blev, där den socialdemokratiskt inpräglade negativiteten var mer förhärskande.

Men USA:s republikaner förblev under 1980- och 1990-talet ett främmande element för svensk kristenhet.

När det kom till de politiska partierna så inspirerades Moderaterna av Ronald Reagan. Carl Bildt korsade ofta Atlanten för politiska konsultuppdrag bland republikaner. Men Moderaterna inspirerades bara av den ekonomiska politiken och av tydligheten i kampen mot kommunismen. Kristendomen och republikanernas övriga konservativa inslag begrep man sig inte på (här intervjuar jag Hanif Bali om saken, efter att denne intervjuats på Fox News, som förklarar att när han själv var med i MUF så hejade man på republikanerna när de pratade om ekonomi, men zoonade ut när de började veva på om kristendom och aborter).

När nyliberalismen fick ökat insteg hos Moderaterna, genom yngre politiker som Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson, så blev glappet mellan Moderaterna och Republikanerna ännu större (Fredrik Reinfeldt kampanjade för George W. Bush i primärvalet 2000, men det var något Moderaterna senare försökte tysta ner och Reinfeldt skulle senare bli en varm Obama-anhängare).

SD och KD har öppnat svängdörren

Men idag har det svenska främlingsskapet gentemot Republikanerna tydligt förändrats. Regan-revolutionen har från två håll till slut också nått Sverige.

Kristdemokraterna

Dels från kristdemokratiskt håll med Ebba Busch-Thor i spetsen. Inte bara genom henne, utan även andra kristdemokrater från Charlie Weimers i dennes roll som KDU-ordförande på 20-00-talet, strax efter en tid som praktikant hos republikanerna i Washington D.C, vidare till Sara Skyttedal med en klart tydligare öppenhet för USA:s republikanska höger än den äldre skolans kristdemokrater som föredrog att orientera sig mot EU och via CDU börja återkoppla Sverige till Tyskland på ett sätt som inte varit fallet sedan innan Andra världskriget.

Därtill har Ebba Busch-Thor växt upp inom Livets Ords miljö, vilket gjort barriären mycket mindre. Att Ebba Busch-Thor själv inte alls nödvändigtvis applicerar den amerikanska högerns alla idéer och åsikter rakt av är sekundärt. Det intressanta är öppningen, praktiskt sannolikt inspirerad av chefstrateger som Johan Ingerö, i grund och botten liberal men med en långtida fascination för just Ronald Reagan. En fascination som gått att synkronisera i såväl liberal som kristdemokratisk tappning.

Kristdemokraterna av idag förstår den amerikanska högern och gör det utan att rädas. Vilket man tydligt visade inför EU-valet våren 2019 med sin Trump-inspirerade slogan: Make EU lagom again (här en intervju med Johan Ingerö om KD:s USA-inspirerade slogan).

Det är nytt i Sverige.

Sverigedemokraterna

Den andra vägen in i den amerikanska högern kommer från Sverigedemokraterna, som genomgått en process. I partiets gryning på tidigt 1990-tal fanns ingenting som indikerade att SD skulle ha varit vänligt inställda till den amerikanska högern. USA var mer ett exempel på ett land med den slags multikultur som SD inte ville se i Sverige. 2005 skrev dåvarande partiordförande Mikael Jansson i ett kort stycke relativt positivt om kriget mot terrorismen (här en intervju med Jansson där jag tar upp den saken), men det var mer en parentes i partiets inställning.

Under denna tid fanns inom SD utrikespolitisk dragning mot flamländsk nationalism, en del österrikisk liberalnationalism och framförallt fransk nationalism.

Under Jimmie Åkessons ledarskap styrde partiet sakta in mot en mer anglo-saxisk riktning. Bort från Nationella fronten i Frankrike och mot Dansk folkeparti. I samband med EU-valet 2014 gick man även med i samma partigrupp som Nigel Farage från brittiska UKIP.

I september 2014 skrev jag en lovordande text om det steget; om att SD valt en anglo-saxiskt sinnad konservativ grupp, vilket jag ansåg visade på mognad i partiutvecklingen. Jag skrev:

… i den processen har SD valt att orientera sig mot just Storbritanniens konservativa. Det hade gått att välja en annan väg: man hade inför EU-parlamentsvalet tidigare i vår kunnat ty sig mot Frankrike och Front National – eller de än mer extrema nationalistgrupperna i Östeuropa Men det gjorde man inte – man sökte sig istället till UKIP:s och Nigel Farage partigrupp i EU-parlamentet och därmed är man också det svenska parti som står närmast världens mest legitima politiska ideologi: Storbritanniens konservativa rörelse.

… Med det sagt är Sverigedemokraterna ingen svensk version av brittisk- eller anglosaxisk konservatism. Att ty sig till SD när man vill ha brittisk konservatism är förstås lite som att köpa en åsna när man egentligen vill ha en häst. Men när alternativen står mellan åsnan eller sju vagnar utan hjul, fyller åsnan – sin klumpighet och sitt bångstyre till trots – ändå ett syfte: den tar en framåt, och gör det även när vägen är lite besvärlig.

Sverigedemokraterna har bättre än något annat svenskt parti lyckats med konsten att bygga en bro mot britternas ideologiska fyrtorn vars ljus lyst klart under ett helt sekel av europeiskt kaos. Och i vår tid behöver Europa bygga många fler sådana broar. Och envisa åsnor villiga att röra sig i den riktningen.

Samarbetet med UKIP växte och 2016 bjöd man in Nigel Farage för en alternativ nobelgala på Grand Hôtel i Stockholm.

Sommaren 2018 tog Sverigedemokraterna ytterligare ett steg i denna riktning när man i EU bytte partigrupp till European Conservatives and Reformists (ECR) grundat av brittiska Tories.

Men över Atlanten hade man ännu inte riktigt rört sig.

Vilket stod tydligt när Jimmie Åkesson under våren inför riksdagsvalet 2018 i en utfrågning fick se bilder på ett antal historiska personligheter och sedan tillfrågades om vem han skulle välja som ideologisk förebild. Han svarade då att han ”skulle välja bort allihop”, inklusive fotografiet av Ronald Reagan.

Men trots det uttalandet så var brobygget igång. Genom ECR öppnades en väg till såväl London som Washington D.C och våren 2019 så besökte såväl partisekreterare Mattias Karlsson som SD:s ungdomsförbunds ordförande Tobias Andersson USA:s största konservativa konferens, CPAC, som en gång grundats av Ronald Reagans anhängare och vars första konferens invigdes av Ronald Reagan (här en intervju med Tobias Andersson om besöket). Några månader senare gästade Karlsson och Andersson giftermålet mellan två konservativa profiler, amerikanskan Candace Owens och britten George Farmer på ett av Trumps gods i Charlottesville, Virginia (här en annan intervju med Tobias Andersson om det besöket).

Ett brobygge har börjat som Sverigedemokraterna med all sannolikhet kommer att fortsätta.

Sammanfattning

Den process som USA, men även Storbritannien under Margaret Thatcher genomgick på 1980-talet, är samma process som Sverige och delar av Europa kommer att genomgå på det 2020-tal vi nyss påbörjat.

Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har från varsitt håll inlett den processen här i Sverige. Kristdemokraterna är hemtama med kristendomen men fortfarande inte helt bekväma med republikanernas hårda högerkonservatism: vapen, dödsstraff, krigspolitik.

Sverigedemokraterna har enskilda medlemmar men är inte som parti hemtama med den kristna högern, vilket visas i partiets icke-filosofiskt förankrade förhållande till aborter, religioner och somliga andra frågor där USA:s höger är mycket tydligare. Däremot är Sverigedemokraterna mer bekväma än kristdemokraterna när det kommer till hård brottsbekämpning, starka gränser och immigration.

Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna måste som sagt inte nödvändigtvis hålla med Tories och Republikanerna i alla sakfrågor, men SD och KD, och Sverigedemokraterna i synnerhet, ser Tories och Republikanerna som ideologiska vänner på ett sätt som drastiskt skiljer sig från hur dessa anglo-saxiska partier skildras i svensk media och från hur svenska partier historiskt förhållit sig till dessa.

Det är den perceptionsskillnaden som gjort att Reagan-Revolutionen just nu gör entré i Sverige. En ”revolution” som kommer att blomma ut under 2020-talet. KD och SD har öppnat varsin svängdörr in i den republikanska saloonen. Med sig hem har de tagit Ronald Reagan.

Det är, om något, en ideologisk gäst som våra två senaste (S)tats(M)inistrar ”aldrig såg komma”.

Ronie Berggren

PS.
Kompletterande information till den helhetsbild jag tecknat i denna artikel tas tacksamt emot.

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *