Förintelseöverlevarna som inte begriper Sverigedemokraterna

Ronie Berggren om Ulf Kristerssons möte med Jimmie Åkesson; om Sverigedemokraternas påstådda nazism och om Förintelseöverlevarna vars vittnesbörd levandegör historien men inte siar framtiden.
——-

Den 4 december så träffades till slut Moderaternas partiledare Ulf Kristersson och Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Detta satte en snöboll i rullning: först en debatt om Kristerssons möte; därefter en debatt om Sverigedemokraternas påstådda nazism; och slutligen en debatt om Förintelseöverlevarnas roll i samtidsdebatten.

Låt mig gå igenom alla tre punkter.

Ulf Kristerssons möte med Jimmie Åkesson

Redan innan Kristersson stämde träff med Jimmie Åkesson så hade Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch-Thor gjort samma sak. Både hon och moderatledaren kritiserades för detta, men kritiken mot Kristersson fick en extra udd. Dels eftersom Kristersson tidigare varit så tydlig. I januari 2018 sa Kristersson till Aftonbladet:

– Mina värderingar är inte SD:s. Jag kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD

Men framförallt för det som hände några månader senare. Den 27 juni 2018 så bjöds Kristersson in till Förintelseöverlevaren Hédi Fried i Stockholm, som återgav Kristerssons löfte till Dagens Nyheter:

– Han bedyrade att han aldrig, aldrig kommer gå med på något samröre med SD. Han lät mycket övertygande. Vi skildes åt i god vänskap

Men den 5 december 2019 så träffades de alltså ändå, Ulf och Jimmie. För ett år efter valet så hade det till slut sjunkit in i Kristersson att det aldrig skulle gå att bringa en socialdemokratisk regering på fall Jimmie Åkessons parti förutan.

– Det var hög tid och vi hade viktiga saker att prata om, kommenterade Kristersson till Aftonbladet .

 

Nu följde kritiken. 



Hédi Fried, den nu 95-åriga förintelseöverlevaren, uttryckte besvikelse och sa till Expressen:

– Jag reagerade naturligtvis med besvikelse. Han lovade ju att aldrig ha något samröre med Sverigedemokraterna. Det är fortfarande samma parti som han tidigare inte var beredd att samarbeta med

– I Rumänien har vi ett ordspråk som lyder: ”Vargen byter sin päls men inte sina vanor”. Det borde han också förstå.

Statsminister Stefan Löfven var också mycket kritisk och skrev på Facebook:



”Att se förintelseöverlevande i ögonen och lova något sådant och sedan fullständigt strunta i sitt löfte är så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord. Historiens dom kommer bli hård”

Löfven var långtifrån ensam.

”Det är det här vi kommer att minnas dig för, Ulf Kristersson” skrev Peter Fällmar Andersson i Sydsvenskan.

Det finns många goda skäl till att kritisera Kristersson.

För om Sverigedemokraterna faktiskt är nazister så går det självklart inte att samarbeta.

Att det var nazismen som Hédi Fried hade i åtanke när hon varnade för SD råder inga tvivel om. Det är trots allt nazismen hon själv med sina egna erfarenheter utgår ifrån. Kristerssons bejakande löfte om att aldrig samarbeta indikerade att han var inne på samma spår.

Och det är här Kristersson får problem.

För antingen tror han, likt Hédi Fried, att Sverigedemokraterna verkligen är nazister, men väljer att för den hägrande maktens skull göra brott mot sitt eget samvete och samarbeta med SD i alla fall. Nazismen till trots.

Eller, det mindre drastiska scenariot: Kristersson delar egentligen inte Hédi Frieds analys, och anser faktiskt inte att SD är nazister, inte på riktigt. Och då är det faktiskt inga problem att umgås lite med Jimmie Åkesson. Allt Kristersson i sina egna ögon gjorde förra sommaren var att dra en vit lögn för en Förintelseöverlevare, som egentligen inte begriper SD lika bra som han själv gör.

Genom att inte konsekvent köra med raka rör så trasslade Kristersson till det för sig, och bara några dagar senare tvingades han att hoppa av rollen som utdelare av Micael Bindefelds stiftelses stipendium till minne av Förintelsen 2020. Ett avhopp han motiverade:

”Kampen mot antisemitismen är en alldeles för viktig fråga för att dras in i dagspolitisk smutskastning”

Vad detta fortsättningsvis innebär för Kristersson återstår att se, men jag avrundar denna del med en hypotes om att framtidens statsvetare kommer att utöka sin spelteori-vokabulär, och ”fångens dilemma” kompletteras med ”Kristerssons dilemma”.

Låt oss gå vidare.

Sverigedemokraterna och nazismen

Den primära kritiken riktades mot Kristerssons dubbelmoral. Men på Expressen så tog biträdande kulturchef Jens Liljestrand det hela steget längre och skrev på Twitter:



Liljestrand gör ett yttrande som dels är en grov förolämpning och därtill ett debattverktyg som sedan länge förmultnat till oduglighet. Det är en förolämpning mot alla de väljare, jag själv inkluderad, som Liljestrand verkar anse vet sämre än han själv gör eftersom de röstar på ett gammalt ”nazistparti”.

Därtill fungerar det inte längre. Det kanske gick att hålla på så där för tjugo, femton, tio, ja till och med för fem år sedan. Men idag fungerar det inte. Krutet är slut. Vapnet helt förbrukat.

Och att folk inte längre lyssnar beror inte på att svenskar i gemen plötsligt blivit vänligt sinnade mot nazismen utan på att man kommit fram till att Sverigedemokraterna faktiskt inte är allt det som sådana som Jens Liljestrand skränar om att de är.

Jag kan Sverigedemokraternas historia bra.

Jag har läst de böcker som finns, intervjuat partiets två första partiledare (Här Anders Klarström; och här Mikael Jansson), samtalat med många av partiets tidiga personligheter och även själv sett partiet från insidan.

Sverigedemokraterna har aldrig varit nazister.

Sverigedemokraterna uppstod som det enda demokratiska nationalistpartiet i en tid när all invandringskritik stämplades som nazism, när riktiga nazister marscherade på gatorna och det behövdes ett alternativ till dessa.

I denna miljö uppstod Sverigedemokraterna. Den tidiga tiden var brokig: SD marscherade också på gatorna på sätt som idag känns väldigt otidsenligt. Man anordnade konserter där även vit-makt-band deltog och det fanns ett antal medlemmar i partiets tidiga historia som hoppade av SD för att bli nazister på riktigt. Därtill har det också funnits rasister inom SD, ibland genuina sådana och ibland sådana som mest skrävlat på lite för mycket i fyllan. I båda fallen har nuvarande partiledning under Jimmie Åkesson hållit nolltoleransens ribba högt.

Men något nazistiskt parti är och har Sverigedemokraterna aldrig varit.

Med den saken sagd så har Sverigedemokraterna andra problem. Men de problemen har verkligen ingenting med nazism att göra. Nazismen är medias sämsta halmgubbe, som aldrig lyckats sänka SD av den enkla anledningen att den aldrig varit sann.

Och det är som bekant alltid sanningen som segrar i slutändan.

Därför kan sverigedemokratiska väljare ta Jens Liljestrands förolämpning med ro. Låt honom fortsätta skrälla i sin ekokammare.

Förintelseöverlevarna och samtidsdebatten

Slutligen bör vi återvända till de förintelseöverlevande SD-kritikerna. Jag hyser stor respekt för dessa. Jag har besökt Auschwitz-Birkenau-lägret i Polen; jag har även besökt Förintelsens stora minnesmuseum Yad Vashem i Jerusalem.

 I min artikel ”Förintelsen – händelsen vi måste lära oss att aldrig glömma” från den 27 januari i år, så beskriver jag ingående mitt eget intresse för förintelsen, judisk historia och den viktiga kampen mot alla former av antisemitism.

Jag skulle aldrig kallat mig sverigevän om nazism varit en del av det.

Jag är också kritisk till Vänsterpartiets, Sverigedemokraternas och Centerns krav på att förbjuda judendomens mest centrala rit; omskärelse av pojkar på åttonde dagen. Förbudsivran som helt uppenbart inte tar historien i akt och inte begriper vad som öppnar dörrarna för antisemitism, något jag skriver om i min artikel ”Debatten om judisk omskärelse visar att judisk diaspora behöver vänner”.

Jag är alltså en långtida vän av det judiska folket och har ett genuint intresse för ämnet.

Men det gör också att jag på goda grunder kan kritisera när debatten om detta förfelas.

Så slutligen en kritisk kommentar om Hédi Fried, Emerich Roth och de här SD-kritiska förintelseöverlevarna som SD-kritiska skribenter gärna gillar att använda sig av för att kunna slå mot SD och varna för ”det nya 1930-talet”.

Dessa judiska män och kvinnor är bärare av viktiga allvarliga vittnesbörd. De levandegör en historia som vi aldrig får glömma. Men däremot så ger deras erfarenheter av Förintelsen dem inga specialinsikter för att analysera vår tids politik.

Jag vet det på ett personligt plan.

Jag hade en extrafarmor som hette Grete. Hon var norska och genomlevde nazisternas ockupation av Norge under Andra världskriget. Hennes far samarbetade med den norske frihetskämpen Max Manus. Jag har till och med skrivit en bok om hennes och hennes familjs öden under Andra världskriget, berättelser jag växt upp med sedan barnsben.

Grete var en fantastisk kvinna på alla sätt. Hon älskade USA:s president Franklin Delano Roosevelt (precis som alla norrmän från hennes generation gjorde, de har till och med en staty av Roosevelt i Oslo) – men däremot förstod hon inte samtiden. Vid ett tillfälle så frågade hon mig om det ändå inte var så att Rooselvets sentida efterträdare, George W. Bush, var vår tids Hitler?

Det sistnämnda trodde hon, inte för att hon kunde något om amerikansk politik, utan för att hon tittade på TV ofta. På svenska nyheter. Och då fick hon bilden av att Bush var ungefär som Hitler.

Hennes erfarenheter från världskriget, när hon tvingades sluta spela judiska kompositörer på pianot i skolan och när de fick gömma sig från tyska bombplan och när hennes far fängslades av nazisterna – inget av det gjorde henne immun mot den samtida vänsterliberala propagandan.

Samma bild som min extrafarmor fick av George W. Bush har gemene svensk under lång tid fått av Sverigedemokraterna om man bara följt svensk media.

Personliga erfarenheter från krig och förintelse gör en inte immun mot sådant.

Jag har träffat många som flytt från Mellanöstern. Som sett sina släktingar slaktas av Islamiska Staten. Deras upplevelser ger dem starka personliga vittnesbörd. Men det ger dem inte per automatik förståelse för det storpolitiska spelet. Tvärtom så förfaller dessa lätt till konspirationsteorier – den lille mannens enkla förklaringsmodeller på den stora världens invecklade politiska processer.

Saken är följande:

Det finns inga likheter mellan Tysklands nationalsocialister på 1930-talet och Sverigedemokraterna på svenskt 2010-tal, eller den breda konservativa rörelse som nu får fäste i Europa.

Det vi ser är framväxten av demokratisk konservativ nationalism – vilket är den totalitära imperialismens raka motsats.

Det är ingen perfekt rörelse, brister finns som måste synliggöras och göras upp med; men att ens antyda att den har något med nazismen att göra är att verkligen förringa den riktiga nazismen, den som kan beskådas på Auschwitz och i Yad Vashem, för er som bemödar er att ta er dit för att faktiskt sätta er in i historien på riktigt och inte bara använda historien som ett, i detta fall, vänsterpolitiskt slagträ.

Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *