Män som skyddar kvinnor, och kvinnor som skyddar män

Ronie Berggren om Nobels fredspris, de män som hatar kvinnor och de kvinnor som hatar män, men också om motsatsen; de män som skyddar kvinnor och de kvinnor som skyddar män.
———–

Män som hatar kvinnor

De senaste dagarna har svenska nyhetskanaler rapporterat om två olika sidor av samma problem: om män som hatar kvinnor (för att låna en titel från den där bokserien av Stieg Larsson). I synnerhet muslimska män i Afghanistan. Magda Gad – en journalist som spenderat de senaste åren på den islamiska extremismens frontlinjer – har rest till Afghanistan och intervjuat kvinnor som där blivit misshandlade av sina män och manliga anhöriga.

Brutal misshandel, svår att föreställa sig. Kvinnor som blivit uppeldade med bensin; en 12-årig flicka som gifts bort med en 60-åring som slår henne; en annan kvinna som giftes bort som 9-åring – blev misshandlad, såg sina egna barn bli misshandlade, men inte längre stod ut när mannen våldtog hennes lillebröder. Hon ville flytta hem till sin mamma. Mannen kastade då syra i hennes ansikte.

Magda Gad är inte ensam. Helena Edlund, som tjänstgjorde som fältpräst i Afghanistan 2011, skrev ett blogginlägg om de kvinnor hon träffade i Afghanistan, som levt år och ibland årtionden under muslimska mäns förtryck, med våldtäkter och misshandel. De som flyr och sedan fångas in, döms till 10 års fängelse.

Fängelset är den enda platsen där de någonsin upplever frihet. De får umgås med andra kvinnor, måste inte ha slöja, och får för en viss tid ta hand om sina egna barn. Det är förstås ingen trevlig miljö. Kvinnorna hon träffade, bytte sexuella tjänster mot extra mat för sina barn eller cigarretter, men trots det var fängelsevistelsen ett andningshål för frihet. För kvinnorna visste mycket väl vad som skulle hända med dem, när de väl släpptes fria och skickades hem igen. Deras släktingar skulle döda dem.

Hat mot kvinnor finns överallt, men inom islam finns starka teologiska förankringar för hatet som gör att det kan leva i generation efter generation. I en Hadith om Jahannam, islams helvetstradition, berättas om hur kvinnor kommer att straffas genom att få sina hjärnor kokade (om de inte täcker sitt hår för främmande män), bli upphängda på krokar i brösten (om de varit otrogna mot sina män), eller upphängda med en krok i tungan och därefter få kokande vatten hällt i halsen (som straff för att de, muntligt sårat sina män). 

Parallellt med våldet mot kvinnor så har det också rapporterats om årets Nobelpristagare.

Dels Nadia Murad, yazidisk kurd som under tre månader var fånge hos Islamiska staten, samma slags män som de som finns i Afghanistan.

Därtill den 63-årige kristne läkaren, Denis Mukwege.

Denis Mukwege

Denis mukwege har ägnat större delen av sitt liv åt att hjälpa kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp i krigets Kongo.

Men innan vi kommer in på honom, låt oss påminna oss om en annan nyhetsrubrik som präglade nyhetsflödet cirka två veckor innan de ovannämnda sakerna.

Det var nyheten om att den 27-årige amerikanske missionären John Allen Chau blivit ihjälskjuten med pilar av urbefolkningen på en korallö i Indien. Rätt åt honom, var essensen i många av de spontana reaktionerna. ”Invånarna som dödade missionären gjorde rätt” löd rubriken till en krönika i Aftonbladet av Peter Kadhammar som förlöjligade sin egen konstruerade halmdocka av kristen mission (här min tidigare artikel om detta specifika ämne).

Denis Mukwege, som nu fått Nobels fredspris, är en produkt av kristen mission. Av verklighetens, snarare än de vänsterkonstruerade halmdockornas, missionsarbete.

Denis Mukwege

Det var ett stipendium från svenska Pingstmissionens Utvecklingssamarbete (PMU) som gjorde att Mukwege kunde studera till gynekolog i Belgien. PMU startade också SSV-projektet (Survivors of Sexual Violence). Mer än 50 000 kvinnor och barn har fått hjälp tack vare projektet och Dr Mukweges arbete.

Detta fredspris är även ett pris till er. Ni gjorde vad Gud bad er göra och ifrågasatte inte om ni skulle starta Panzisjukhuset, trots brinnande krig”, hälsade Mukwege till Pingströrelsen via Skype, efter att ha fått besked om priset.

I Mukwege ser vi skillnaden mellan inspirerande personlig kristen tro, och islamisk fundamentalism. I en värld av män som bokstavligen hatar kvinnor, så har vi här ett exempel på motsatsen. En man som älskar, inte i första hand åtrår, kvinnor. En produkt av kristet missionsarbete (tips till Peter Kadhammar på Aftonbladet).

Det finns också exempel på motsatsen. Kvinnor som skyddar män.

Ida B. wells

Efter det amerikanska inbördeskrigets slut 1865 följde det som kallas Rekonstruktionen. Södern byggdes upp igen och slavarna blev fria. De fick rösträtt och blev officiellt jämställda, aktade medborgare.

Politiska beslut på olika nivåer gjorde emellertid denna tid av frihet kortvarig. Cirka 15 år varade friheten tills rasismen gjorde comeback. En vit härskarklass lyckades återta sin maktställning. Svarta fick det svårare, och pöbeln mobiliserades mot svarta.

USA var inte laglöst, men lagen manipulerades och lagens män stod ofta på pöbelns sida. Svarta män som ansågs hota den vita ordningen lynchades. Ku Klux Klan blev en kraft att frukta. Argumentet som oftast användes för att legitimera lynchningar, var att svarta män våldtog vita kvinnor.

Ett argument med mycket liten sanningshalt. Under inbördeskriget var vita kvinnor oftast helt utelämnade åt de svarta slavarna eftersom deras egna män var ute i krig. De klarade sig bra och blev omhändertagna.

Däremot inleddes många förhållanden mellan vita kvinnor och svarta män. Något som efter kriget fick de vita härskarna att ilskna till. Våldtäktsteorin – som i princip argumenterade för att en vit kvinna som blev gravid med en svart man måste ha blivit våldtagen – svepte fram både i norr och söder. Men i norr fanns rättsväsende som kunde hindra orättvisor. Ofta hade vita kvinnor haft frivilligt umgänge med svarta män. Men när detta uppdagats eller de blivit gravida, så skyllde de på att de blivit våldtagna och blev nästan alltid trodda av sina egna män och de vita i sin omgivning. I nordstaterna spärrades svarta män in, men släpptes fria i de fall när kvinnorna erkände att de ljugit och att det rått samtycke.

I södern hade svarta emellertid ingen chans, eftersom lynchpöbeln redan att skipat ”rättvisa” oftast genom att hänga de våldtäktsmisstänkta och sedan skjuta sönder kropparna med bly. Att vara svart man i södern var överlag mycket mer riskabelt än att vara svart kvinna. De svarta männens chans var att en vit kvinna vittnade om deras oskuld. Då lyssnade de vita männen. Det skedde, men inte alltid, och många gånger för sent.

En svart kvinna reagerade på våldet mot sina bröder och startade en tidning. Hon hette Ida B. Wells och skrev mängder av skrifter om hur lynchningar gick till, varför de ägde rum och hur de skulle bekämpas. Hon var mycket modig. Hennes tidningsredaktion blev nedbränd och hon tvingades fly men gav aldrig upp sitt arbete. 

Ida B. Wells

Hon tog ton mot guvernör Benjamin Ryan Tillman från South Carolina, som sa att han personligen skulle leda en lynchmobb om en neger våldtog en vit kvinna.

Ida Wells förklarade att de icke-rasistiska männen inte kunde förbli passiva. Var de det, så var de medbrottslingar. Hon fortsatte dokumentera lynchningar, blev vän med den tidens främsta svarte frihetskämpe – Frederick Douglas, och beskrev med kall logik hur lynchningar genomfördes. Men också vad svarta borde göra för att stoppa dem. Ett sätt var att rika svarta (som det fanns många av i södern) helt enkelt flyttade därifrån i missnöje, om så skedde skulle vita inse att de av rent ekonomiska skäl måste börja bete sig. Ett annat sätt var att svarta beväpnade sig. Lynchmobbarna var bara folkpöbeln, som man kunde skrämma iväg.

Hennes råd räddade liv. I en av sina böcker skrev hon vad som drev henne:

”It is with no pleasure I have dipped my hands in the corruption here exposed. Somebody must show that the Afro-American race is more sinned against than sinning, and it seems to have fallen upon me to do so. ”

Ida Wells försvarade inte exklusivt män. Hon försvarade dem som behandlats orättvist. Där fanns även svarta kvinnor. När någon begick övergrepp mot dem, så var de vita männen sällan intresserade av någon form av rättskipning. Och sådana övergrepp förekom förmodligen oftare än riktiga övergrepp från svarta män. Vita män var nämligen i maktställning i förhållande till svarta kvinnor på samma sätt som vita kvinnor var i maktställning i förhållande till svarta män.

Men eftersom de svarta männen var de främsta offren för lynchningar och det skoningslösa snabba våldet, så hamnade mest fokus på dem. Hon konstaterade att det fanns många svarta män, som likt berättelsen om Simson och Delilah i Bibeln, blivit förrådda av vita kvinnor. Kvinnor som de inte våldtog men som var i högre positioner och som de trodde älskade dem. Men även små pojkar som blev anklagade för saker av andra barn kunde drabbas. 

I en värld där vita män hatade svarta män, och där vita kvinnor många gånger högg de sistnämnda i ryggen, så blev Ida Wells en av deras främsta försvarare.

Slutsatser

I en tid när Västvärlden i förvirring gått vilse i värderelativism och postmoderna teorier, som skapat extremfeminister som hatar män, och kulturrelativistiska journalister som å ena sidan under lång tid vägrat att tro på eller rapportera om det specifika islamiska kvinnohatet, parallellt med att de samtidigt helt blundat för de riktigt fantastiska aspekterna av kristet missionsarbete (i denna text exemplifierad med Dr Mukwege, men det finns tusentals andra missionärer/kristna som honom) – så är berättelser som dessa uppmuntrande.

Det finns en värld, och exempel på individer, som ser personer snarare än kön och identitet. Och som därefter sträcker ut en hjälpande hand.

Det ironiska med detta är att den idén föddes i den kristna Västvärlden. En värdering som i grund och botten var en idé innan den förankrades i människors sinnen. En kristen idé om allas grundläggande likhet, att ingen längre är  ”ju­de el­ler grek, slav el­ler fri, man el­ler kvin­na. Al­la är ni ett i Kristus Je­sus.” (Gal 3:8) – men denna idé, som i teorin historiskt varit förankrad längst i Västvärlden, har i praktiken många gånger levts ut av andra.

Av sådana som Denis Mukwege och Ida Wells.

Väckarklockor i en förvirrad Västvärld där man både ignorerat och slarvat bort sin egen värdegrund. Väckarklockor vi är i stort behov av att lyssna till. 

Ronie Berggren

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *