Islam och den demokratiska världens ansvar

Ronie Berggren om islams möte med Västvärlden och västerländska muslimers ansvar att skapa harmoni. En text som skrevs 2006 men som är lika aktuell idag, 12 år senare. 

———————

I vårt västerländska moderna samhälle är det politiskt korrekt att ha en tolerant syn på omvärlden: andra kulturer, religioner och traditioner bör i enlighet med gängse uppfattning respekteras.

Den västerländska imperialismens era när mottot var att vår kristna europeiska kultur var bättre än allt annat och om nödvändigt med våld skulle spridas till jordens ändar – är en tanke vi sedan länge stött ifrån oss. Att ett västerländskt land som USA, fortfarande anser sin kultur och sitt eget system vara förmer än alla andras, stör oss – då detta inte överensstämmer med vår egen självuppfattning. På grund av detta brukar vi mycket sällan våga kritisera så mycket annat än just oss själva.

Att ha en sådan självdistans kan många gånger vara nyttigt – ingen av oss vill ju vara sådana som ser flisan i andras ögon utan att upptäcka bjälken i vårt eget. Men en överdriven självkritik kan också leda till motsatt effekt och göra att man ser enbart sina egna brister, och inga andras. På detta är vår svenska förståelse av islam ett gott exempel.

     Islam är en fredens religion, brukar västerländska politiker likt ett mantra upprepa när ämnet islam förs på tal. Och det är naturligtvis förståeligt. I en tid när några av de mest tongivande nationerna i väst för ett globalt krig mot islamistiska terrorister vill vi med vår västerländska tolerans givetvis betona att det inte rör sig om ett religionskrig, att islam inte är en ond religion och att det är terroristerna som utnyttjar islam – inte islam i sig som föder terrorism.

Frågan vi dock sällan vågar ställa oss, eller som de flesta inte ställt på grund av att de redan hållit svaret för givet, är om vår syn på islam stämmer med verkligheten? Är islam verkligen en fredens religion?

Islams praktiska konsekvenser

Till att börja med kan konstateras att det mycket väl kan vara så att terroristerna ”utnyttjar” islam, utan att vara dess sanna representanter. Men det beror helt på hur religionen ska uttolkas. För helt ur luften har grupper som Al- Qaida och regimer som Iran eller Saudi- Arabien nämligen inte hämtat sina idéer om heliga krig, hedersmord och stening av äktenskapsbrytare. Allt det där finns i Koranen, haditherna eller sharia- lagarna och är en del av den kultur som råder i muslimvärlden. På samma sätt finns det en mängd olika ställen i bibeln som talar om ungefär samma saker – om att äktenskapsbrott är en synd och om att homosexuella bör stenas. Vad som egentligen är sant och hur den sanna religionen egentligen ska uttolkas korrekt är en fråga som kan lämnas hän åt respektive trosinriktnings teologer – för det är nämligen inte detta som ur ett politiskt- samhällsperspektiv är särskilt intressant. Det intressanta är istället vilka resultat och vilka konsekvenser religionen får i praktiken.

Vårt västerländska samhälle representerar i vår tid mer än något annat tolerans och frihet. I västvärlden råder friheten att tänka, tro och tycka vad man vill. På dessa principer vilar hela den västerländska ideologin. Att få tänka på vad man vill, att få tro på vilken religion man vill eller inte vill tro på, och att få uttrycka detta fritt är i väst en självklarhet. En självklarhet är också att tolerera att andra människor faktiskt kan såväl tänka, tro och tycka annorlunda än en själv och ändå vara lika goda människor för det – och att varken med våld eller med lagens makt påtvinga andra människor att tycka som vi. Den friheten finns dock inte i något muslimskt samhälle någonstans på jorden. Visserligen är inte alla muslimska länder lika fanatiskt galna som Talibanerna i Afghanistan eller mullorna i Iran. Men trots det så är inte ens de mer demokratiska och moderata muslimska länderna på långa vägar lika frihetliga eller toleranta som något västerländskt land. I de flesta muslimska länder finns ingen religionsfrihet, och den lilla som eventuellt finns är ytterst begränsad. Om någon dessutom skulle vilja konvertera från islam uppstår trakasserier och förföljelser också i de mest moderata länderna – och även om staten inte alltid förbjuder eller förföljer de som konverterar från islam, så ser de dock oftast mellan fingrarna när sådana personer förföljs och trakasseras av muslimska grupper. De erbjuder religionsfrihet i teorin, men gör inget för att i praktiken upprätthålla den.

Går vi sedan till vår tids mer fundamentalistiska muslimländer finner vi praktiserande av kroppsstympning av tjuvar, kvinnlig omskärelse, stening av kvinnor som begått äktenskapsbrott, dödsstraff för homosexuella, mord på såväl kvinnor och män som vanhedrat familjen, hätska antisemitiska provokationer, och uppmaningar till jihad och terroristattentat mot de otrogna.

Den praktiska skiljelinjen mellan islam och kristendom

Ingenting av ovannämnda kan sägas vara något gott, och inget av dessa kan sägas vara förenligt med ett demokratiskt västerländskt tänkande som baseras på frihet och tolerans.

Likväl låter dessa saker sig mycket väl förenas med vår tids islam – vilket i varierande grad bevisas av bristen på frihet och avsaknaden av tolerans inom de olika muslimländerna. Därför går det inte att förneka att religionen har något med våldet, intoleransen, förtrycket och terrorismen att göra – för det har den.

Naturligtvis kan påpekas att den kristna kyrkan inte alltid varit bättre. Också vi här i Europa har haft våra inkvisitionsdomstolar där oliktänkande dömts till straff mycket snarlika de som utdöms i de islamska sharialagarna – också vi har i religionens namn bedrivit våra ”heliga krig” och hetsat till krig mot andra folkgrupper samtidigt som vi rättfärdigat detta genom att ha menat oss ha Gud på vår sida. Men trots det så råder det en enorm skillnad mellan den kristet-västerländska och den islamska världen: korstågen inträffade för nästan tusen år sedan och inkvisitionen ebbade ut för flera hundra år sedan.

Ingenstans i den demokratiska västvärlden vars majoritet fortfarande består av just kristna förekommer numera något som ens kan jämföras med vad kyrkan gjorde för hundratals år sedan. Det västerländska samhället representerar idag mer än något annat just frihet och tolerans, och när det gäller vårt dogmatiska förflutna när kyrka och stat var förenade och tvingade alla att följa en viss religions seder och bruk så är vi de första att beklaga.

Inom stora delar av den muslimska världen råder dock fortfarande samma förtryck, individförakt och intellektuell tvångskollektivisering som vi i västvärlden sedan länge kastat av oss. Och trots det är vi i väst bättre på att kritisera vårt eget förflutna – som sedan länge tillhör en svunnen tid och som vi inte kan göra något åt mer än att beklaga – än att kritisera det förtryck som fortfarande råder och som vi faktiskt skulle kunna förändra. Vi kritiserar vad vår kristna värld gjorde tusen år tillbaka, men är blinda för att den muslimska världen gör samma sak idag.

Islamistisk extremism i västvärlden

     Den kultur av religiös intolerans, hjärntvätt och kollektivt tvång som tillsynes frodas överallt i de i grunden utpräglade muslimska länderna längs ekvatorn – är en kultur vi i väst naturligtvis tar avstånd ifrån. Vi hoppas också och tar näst intill för givet att de muslimer som lever som västerländska medborgare gör samma avståndstagande. Och även om det finns mängder av muslimer i västvärlden som mycket väl förenar sin muslimska tro med de öppna demokratiska samhällen de lever i, så finns också muslimer som anammar den hätska islamismens anti-demokratiska ideal – vilket avspeglats alltför många gånger för att kunna passera obemärkt förbi i ett seriöst resonemang kring islams konsekvenser i det västerländska samhället.

Bara i Sverige har muslimer vid många tillfällen visat tydliga tecken på att de i praktiken inte accepterar den demokratiska världens grundläggande principer utan istället sympatiserar med den – ur ett västerländskt perspektiv – förtryckande kultur de härrör från:

Den 21 januari 2002 sköts den kurdiska kvinnan Fadime Sahindal ihjäl av sin far i deras lägenhet i Uppsala. Orsaken var att Fadime träffat en svensk man och på så vis dragit skam över sin familj genom att inte foga sig i föräldrarnas val av en kurdisk make till sin dotter –

en upprorisk handling som i enlighet med de muslimska traditionerna från hemlandet bara kunde sonas genom dotterns död. Efter mordet på Fadime påbörjades en omfatttande samhällsdebatt kring hedersrelaterat våld. Fadime blev den mest kände, men var inte den förste och heller inte den siste att drabbas av en intolerant islamistisk kulturs hedersvåld.

1996 mördades den irakiska 15-åriga flickan Sara av sin bror och sin kusin i Umeå pg a sin ”svenska livsstil”.

1999 mördades den svenska 19-åriga kurdiska flickan Pela Atroshi av sin far och sina farbröder under ett tillfälligt besök i det kurdiska Irak. Orsaken var att Pela, som kommit till Sverige 14-år gammal, i likhet med Fadime hade funnit en svensk pojkvän – utan att vare sig vara gift eller förlovad med någon som familjen tillförordnat henne. På grund av detta tvingades Pela till bortgifte och skickades tillbaka till familjens hemstad Dahouk i norra Irak där hon skulle möta sin nya man. Men hon lurades. Istället för att bortgiftas skulle hon mördas för att familjen skulle återfå sin heder. Pela sköts sedan till döds av sina farbröder mitt framför ögonen på sin yngre syster – en syster som sedan vittnade i svensk domstol och fick farbröderna fällda för mord, men som nu lever under skyddad identitet och tvingats bryta med hela sin familj.

I november 2005 mördades i närheten av Skellefteå den 20-årige pojken Abbas Rezai, som blivit kär i en Afghansk invandrarflicka, av flickans familj som motsatte sig parets förhållande. Rezai och flickan lurades att besöka familjen som sa sig välkomna deras kärlek och nu ville anordna en bröllopsfest åt dem –  när paret sedan anlände skildes de två dock åt. Därefter hälldes kokande olja på Rezais ansikte varefter han fick motta flertalet knivhugg som ledde till hans död.

     Många muslimer skulle förstås påpeka att hedersmord inte har något med sann islam att göra. Oavsett om så är fallet eller ej, så råder dock inga tvivel om att hedersmordskulturen växt fram och fortfarande frodas gott i mängder av muslimska länder. Om religionen inte påbjuder hedersmord så har dock religionen trots att den i dessa länder existerat i hundratals år, heller inte gjort speciellt mycket för att muslimerna själva ska ta avstånd från seden – detta trots att religionen i de flesta fall är ganska känd för att vägleda människors handlande in till minsta detalj.

Breddar vi sedan den geografiska kontexten så kan många fler exempel belysas där islam i Europa gått stick i stäv med den demokratiska världens ideal:

I november 2006 rapporterades att en dansk koranskola i sina undervisningstexter lärde ut att det inte kan bli fred i mellanöstern förrän ”alla judar lagts i kistor”. Skolan satte också ut likhetstecken mellan judar och nazister.

Den 2 november 2002 mördades den holländske filmproducenten Theo van Gogh av muslimen Mohammed Bouyeri. Van Gogh hade gjort sig känd som en stark kritiker av all organiserad religion och brukade även ett provokativt språk gentemot såväl muslimer som judar. 1991 hävdade han att judarna var alltför upptagna med Auschwitz – vilket ledde till stor ilska bland judiska grupper och när den kvinnliga judiska historikern Evelien Gans kritiserade honom svarade han med att säga att hon förmodligen ”drömde våta drömmar om att knulla med Dr Mengele”. Men Van Gogh kritiserade också islam och ansåg att den politiska islamismen var ett hot mot det fria västerländska samhället – och refererade till muslimer som ”getknullare”.

Van Gogh retade upp såväl judar som muslimer. Likväl mördades han av en muslim, inte av en jude. Ett mord som i mångt och mycket styrker hans tes om islamismen som ett hot mot det demokratiska samhället. I ett demokratiskt samhälle finns nämligen friheten att kritisera och till och med häckla andra – samtidigt som de givetvis har samma rätt. Rätten att ta till våld och döda sina meningsmotståndare är emellertid metoder som hör hemma bara i primitiva förtryckarkulturer, inte i fria demokratiska samhällen.

Ett snarlikt exempel var fallet med den kristne frilanspredikanten Runar Sögaard som 2005 under en predikan i Filadelfiakyrkan i Stockholm hävdade att Mohammed var en förvirrad pedofil eftersom Mohammed förlovade sig med den 6-årige flickan Aisha, och ingick äktenskap när flickan var 9. Detta resulterade i att muslimer runtom i Sverige protesterade mot Runar, och Runar fick även en utfärdad fatwa – ett påbud från en muslimsk lärd man vars ord har mycket hög auktoritet – med en dödsdom över sig, uttalad av en imam i Afrika. När denna fatwa avfärdades av somliga svenska imamer skickade en grupp svenska muslimska extremister ett brev till den nu av USA dödade terroristledaren Al- Zarqawi i Irak för att istället få dennes välsignelse att döda den svenske predikanten.

Den person som blivit mest känd för att hotats till döds av muslimer är emellertid den indiske författaren Salman Rushdie – som 1988 skrev sin bok ”Satansverserna” – en skönlitterär roman där författaren i ett begränsat parti av boken leker lite med idén att Mohammed framförde budskap som i viss mån avviker från den klassiska muslimska tron. Detta ledde till ett ramaskri i muslimvärlden och Irans dåvarande religiösa ledare Ayatollah Khomeni utfärdade en dödsfatwa mot Salman Rushdie som manade muslimer över hela jorden att mörda författaren och alla de som var inblandade i bokens utgivning. Rushdie ber om ursäkt om han stött sig med några muslimer – men dödsfatwan återkallas inte: när boken sedan börjar spridas internationellt huggs 1991 en japansk översättare av boken ihjäl – en italiensk översättare skadas också. En riklig belöning utlovas också åt den som tar livet av Rushdie – som alltsedan bokens utgivning tvingats leva med ständigt livvaktsskydd. I takt med att tiden går höjs belöningen gradvis och uppgår idag till 3 miljoner dollar.

En annan av de mer uppmärksammade händelserna som pålyste den bristande förståelse för västvärldens yttrandefrihet bland somliga muslimer var när den danska tidningen Jyllands- Posten hösten 2005 publicerade ett antal satirteckningar av profeten Mohammed i syfte att just testa om man i yttrandefrihetens namn i praktiken kunde göra en sådan sak. Responsen lät sig inte vänta. Personal på Jyllands- Posten hotades till livet. 57 muslimska länder fördömde bilderna, en mängd länder vände sig till och med till FN för att försöka få till stånd en resolution med sanktionshot, danska varor bojkottades i arabvärlden och en mängd arabländers ambassadörer krävde en offentlig ursäkt av den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen – något som avvisades med motiveringen att ärendet inte hade något alls med regeringsfrågor att göra och om ambassadörerna ansåg att Jyllands-Posten brutit mot dansk lag så kunde de ta upp detta i domstol – vilket naturligtvis också gjordes, där domstolen  kom fram till att Jyllands-Posten inte brutit mot några danska lagar utan hade yttrandefriheten på sin sida.

Islamistisk terrorism

Rör vi oss sedan vidare, längre ut i världen och går in på terrorism så mångfaldigas exemplen på muslimsk extremism ytterligare:

Attacken mot USA den 11 september 2001 utfördes av muslimska flygplanskapare tillhörande Al- Qaida som i Allahs namn flög in i World Trade Centers tvillingtorn i New York city och Pentagon i Washington DC och dödade totalt nästan 3000 människor i den värsta terroristattacken i modern historia.

Den 11 mars 2004 drabbades Spanien av ett terroristattentat när ett lokaltåg sprängdes genom att en serie bomber utlöstes mitt under rusningstrafik, vilket resulterade i 191 dödsoffer. Ett dåd utfört av en islamistisk grupp med band till Al Qaida.

Den 7 juli 2005 sprängdes en serie bomber i Londons tunnelbanesystem av fyra muslimska självmordsbombare kopplade till Al Qaida. Attentatet dödade 52 människor och var den värsta attacken mot London sedan andra världskriget.

Därtill kan även läggas alla otaliga attacker mot det land som drabbats hårdare än något annat land av islamistisk terrorism, nämligen Israel.

Vårt ansvar 

     Frågan vi ställde oss i början var om islam verkligen är den fredens religion som vår samtids politiker menar?

Svaret är att inget svar på den frågan får tas för givet, och att den frågan alltid måste få vara öppen att diskuteras. Problemet är dock att det i stora delar av västvärlden i vår tid råder ett tabu när det gäller att diskutera huruvida det finns element inom religionen som faktiskt är onda och oförenliga med den västerländska demokratin. I sådana diskussioner kan man komma fram till helt olika slutsatser, men diskussionen måste få föras, inte kvävas.

De flesta muslimer är inte terrorister, tvärtom så utgörs majoriteten av dem som faller offer för den islamistiska extremismens våldshandlingar av just andra muslimer, inte av amerikaner eller kristna européer. Islam innefattar även många goda religionsutövare som inget annat vill än att leva i fred och frihet – vilket många gånger också är orsaken till varför många av dem flyr från sina ursprungsländer till västvärlden. Dessa representerar fredens islam. Det får aldrig förglömmas.

Men islam har, som exemplen ovan påvisat, också en mörk och mycket verklig baksida. De våldsromantiserande jihadisterna som förespråkar ett ”heligt krig” mot västvärlden, mot judarna och mot demokratins grundvalar representerar en krigets och hatets islam. Och även detta är något som måste lyftas upp till ytan och belysas i samhällsdebatten. En extrem ideologi vars mål är att underkasta hela världen sin religiösa extremism är något den demokratiska världen inte kan och inte får blunda inför. Två oförenliga ideologier står mot varandra: en demokratisk tolerant ideologi med respekt för varje individs unika värde och unika rätt att tänka, tro och uttrycka sig fritt – mot en kollektiv religiös ideologi där alla under hot om våld måste tänka, tro och tycka på samma sätt.

I denna ideologiska kamp måste vi ta ställning.

Den demokratiska världen måste tydligt stå upp för sina ideal: vi måste tillåta att känsliga ämnen som har med islam att göra får diskuteras utan rädsla för att såra eller stöta oss med någon. En människa kan, och även med rätta, bli såväl stött som sårad av en annan människas kritik – men den person som blir stött av någons politiska frihet att faktiskt få kritisera, den personen tar anstöt av själva demokratins innersta väsen. Och en sådan person har, om denne själv inte vill förverka sin rätt att leva i ett demokratiskt samhälle, inget annat val än att leken tåla.

Den demokratiska världen får heller inte låta sig bevekas i sitt försvar av öppenhet och frihet, när hot om islamistisk terror står för dörren som hämnd när den demokratiska friheten används för att diskutera och föra ämnen på tal som inte faller islamisterna i smaken (som exempelvis den danska tidningen Jyllands-Postens Mohammedkarikatyrer eller Salman Rushdies bok). Vår vilja att försvara våra demokratiska värden, måste vara starkare, mer målmedveten och mer uthållig än de islamistiska extremisternas vilja att påtvinga andra sin intoleranta världsbild.

Detta är den demokratiska världens heliga ansvar. Och bara genom ett sådant handlande kommer de demokratiska värdena att beskyddas och bevaras åt framtida generationer.

Muslimernas ansvar

Alla fredliga, demokratiskt sinnade muslimer har också ett stort ansvar i denna fråga. I synnerhet de muslimer som lever i fria demokratiska länder. Det borde ligga i deras största intresse att distansera sig från de extremister som i islams namn förtrycker, lemlästar och barbariskt dödar de människor som inte tycker som dem.

Invandrade muslimer, infödda muslimer och muslimska ledare i de demokratiska länderna, måste bekänna färg och ta ett tydligt ställningstagande i både teori och praxis.

Hedersmordskulturen, terrorismen, den islamistiska extremismen och ett förtryckande patriarkalt system som utövas inte minst mot kvinnor och barn i somliga muslimska familjer, hör inte hemma i en demokrati. Det är därför varje god muslims plikt att tydligt ta avstånd från sådana företeelser, men även att aktivt bekämpa dem inom sina egna led. Bara genom ett sådant handlande kan muslimer undvika att stereotypiseras och undvika en kollektiv bestraffning för de brott som enskilda individer och andra grupper inom islam begått.

Att göra detta i ett muslimland kan för en muslim vara förknippat med livsfara. Men de muslimer som lever i västerländska fria samhällen har däremot en skyldighet att göra detta: en skyldighet mot den religion de följer, en skyldighet mot sina muslimska medsyskon och en skyldighet mot de demokratiska samhällen vars frihet och beskydd de förunnas.

Om moderata muslimer i västvärlden inte gör detta, så kan deras tystnad eller brist på handlande i längden bara tolkas som ett samtyckande till det islam som den demokratiska världen inte kan acceptera. Naturligtvis kan rädsla för repressalier prägla muslimer även här i väst. Men det måste i sådana fall vara ett pris som muslimer i den demokratiska världen är villiga att betala för att upprätthålla bilden av islam som just en fredens religion. Det har nämligen inträffat alltför mycket för att problem som uppstått i kölvattnet av islams framfart och möte med västvärlden ska kunna ignoreras av icke-muslimer. Och därför kan problemet heller inte ignoreras av muslimerna själva. Bara genom vördnad för de demokratiska idealen och en vilja till djup självrannsakan i förhållande till sin egen religiösa tro och historia kan den integration som ligger i alla fredsälskande muslimer och icke-muslimers intresse, bli verkligt lyckad.

När hedersmord begås i Sverige bör svenska muslimer vara de första att ta avstånd från företeelserna och de första att aktivt börja motarbeta den del av sin egen kultur som ligger till grund för hedersrelaterat våld och förtryck.

När Mohammedkarikatyrer visas i Jyllands-Posten, eller när en svensk pastor utpekar Mohammed som en pedofil, har muslimer naturligtvis rätt att uppröras och protestera, men de bör också vara de första att försvara rätten att uttrycka sig fritt.

Sådana krav är inte tunga om man tror på de demokratiska idealen, och sådana krav har den demokratiska världen rätt att ställa på sina medborgare. Och bara så kan västerländska muslimer ta sitt demokratiska ansvar.

Ronie Berggren, 2006    

You may also like

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *